–

SC Raiffeisen Bank SA, genom V. Stoica och M.-B. Popescu, och D. S. Bogdan, avocati,

–

BRD Groupe Société Générale SA, genom M. Silişte, consilier juridic, samt S. Olaru, M. Ceauşescu och O. Partenie, avocate,

–

KC, genom L. B. Luntraru, avocată

–

Rumäniens regering, inledningsvis genom C.-R. Canţăr, E. Gane, A. Wellman och L. Liţu, därefter av de tre sistnämnda, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och L. Dvořáková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, T. Paixão, P. Barros da Costa och C. Farto, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och C. Gheorghiu, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 b, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) samt av likvärdighets-, effektivitets- och rättssäkerhetsprinciperna.

2

Respektive begäran har framställts i ett mål mellan SC Raiffeisen Bank SA (nedan kallad Raiffeisen Bank) och JB, och i ett annat mål mellan BRD Groupe Société Générale SA (nedan kallat Société Générale) och KC. Målen gäller vissa oskäliga avtalsvillkor i kreditavtal.

3

I tionde, tolfte, tjugoförsta, tjugotredje och tjugofjärde skälen i direktiv 93/13 anges följande:

”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte göras tillämpligt på bland annat anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag.

…

Den nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell harmonisering, och detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte förhandlats fram individuellt. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.

…

Medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

…

Personer eller organisationer som anses ha ett befogat intresse i saken enligt medlemsstatens lagstiftning skall ha möjlighet att vidta rättsliga åtgärder mot standardvillkor i avtal som sluts med konsumenter, i synnerhet oskäliga villkor, antingen inför en domstol eller inför en förvaltningsmyndighet med behörighet att fatta beslut angående klagomål eller att sätta igång en lämplig rättslig process. Denna möjlighet innebär dock inte någon förhandsgranskning av de allmänna villkoren inom en given ekonomisk sektor.

Medlemsstaternas domstolar eller förvaltningsmyndigheter måste förfoga över lämpliga och effektiva medel för att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga villkor i konsumentavtal.”

4

I artikel 2 b i detta direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

…”

5

I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

6

I artikel 7.1 och 7.2 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

2.   De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.”

7

Artikel 8 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”

8

Artikel 10.1 andra stycket i samma direktiv har följande lydelse:

”Dessa bestämmelser skall tillämpas på alla avtal som sluts efter den 31 december 1994.”

9

I artikel 1.3 i Legea nr. 193/2000 privind clauzele abuzive din contractele încheiate între profesionişti şi consumatori (lag nr 193/2000 om oskäliga avtalsvillkor i avtal som ingåtts mellan näringsidkare och konsumenter) (nedan kallad lag nr 193/2000) av den 6 november 2000 i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet föreskrivs följande:

”Det är förbjudet för en näringsidkare att införa oskäliga villkor i ett avtal som ingås med en konsument.”

10

Artikel 2.1 i denna lag har följande lydelse:

”Med ’konsument’ avses en fysisk person eller sammanslutning av fysiska personer som, inom ramen för ett avtal som omfattas av denna lags tillämpningsområde, handlar för ändamål som faller utanför dennes näringsverksamhet, industri- eller produktionsverksamhet, hantverk eller yrke.”

11

Artikel 6 i nämnda lag har följande lydelse:

”Avtalsvillkor som en person eller ett enligt lag behörigt organ fastställt vara oskäliga har inga verkningar gentemot konsumenten. Avtalet fortsätter att gälla, med konsumentens samtycke, enbart om detta fortfarande är möjligt när ifrågavarande villkor har strukits.”

12

Artikel 12.4 i samma lag har följande lydelse:

”Bestämmelserna i punkterna 1–3 påverkar inte den rätt som en konsument, gentemot vilken ett standardavtal som innehåller ett oskäligt villkor görs gällande, har att genom att väcka talan eller i form av en invändning anföra att villkoret är ogiltigt på de villkor som föreskrivs i lag.”

13

Enligt artikel 14 i lag nr 193/2000 gäller följande:

”Konsumenter som lidit skada på grund av ett avtal som ingåtts i strid med bestämmelserna i denna lag har rätt att vända sig till domstol i enlighet med bestämmelserna i civillagen och civilprocesslagen.”

14

I artikel 993 i Codul civil de 1864 (1864 års civillag), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Den som av misstag betalar en skuld i tron om att vara gäldenär kan kräva att borgenären återbetalar beloppet.

Rättigheten upphör när borgenären i god tro har undanröjt skuldebrevet. Den som betalade beloppet får då vända sig mot den egentlige gäldenären.”

15

I artikel 994 i civillagen föreskrivs följande:

”Om mottagaren av beloppet var i ond tro är han eller hon skyldig att återbörda såväl skuldbelopp som ränta eller avkastning från och med dagen då betalningen erlades.”

16

I artikel 1092 i civillagen föreskrivs följande:

”All betalning förutsätter en skuld; vad som erlagts felaktigt ska återbördas.”

17

I artikel 1 i Decretul nr. 167/1958 privitor la régipția extinctivă (dekret nr 167 om preskription) av den 10 april 1958, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Rätten att väcka talan i tvistemål upphör genom preskription om den inte har utövats inom den i lag föreskrivna fristen.

Den omständigheten att rätten att väcka talan om en huvudsaklig rättighet går förlorad leder till att rätten att väcka talan avseende accessoriska rättigheter går förlorad.”

18

Enligt artikel 2 i detta dekret gäller följande:

”En rättsakts ogiltighet får när som helst åberopas genom att talan väcks eller i form av en invändning.”

19

I artikel 7 i samma dekret anges följande:

”Preskriptionen börjar löpa den dag då rätten att väcka talan eller rätten att ansöka om verkställighet uppstår.

När det gäller de förpliktelser som ska uppfyllas på borgenärens begäran och de förpliktelser för vilka fristen för fullgörande inte har fastställts, börjar preskriptionstiden löpa den dag då rättsförhållandet uppstår.”

20

I artikel 8 i samma dekret föreskrivs följande:

”Preskriptionen av rätten att väcka talan om ersättning för skada som har orsakats av en rättsstridig handling börjar löpa den dag då den skadelidande fick kännedom om eller borde ha känt till såväl skadan som vem som orsakat den.

Bestämmelserna i föregående stycke är även tillämpliga vid obehörig vinst.”

21

Den 26 juni 2008 ingick JB ett kreditavtal med Raiffeisen Bank. Avtalet avsåg en personlig kredit på 4168,41 euro för en period på 84 månader som förföll till betalning år 2015. Krediten var då helt återbetald.

22

JB ansåg att vissa avtalsvillkor var oskäliga och väckte därför, i december 2016, talan vid Judecătoria Târgu Mureș (Förstainstansdomstolen i Târgu Mureș, Rumänien) med yrkade om att det skulle fastställas att dessa villkor vara oskäliga, att de belopp som erlagts med stöd av dessa villkor skulle återbetalas och att lagstadgad ränta skulle betalas.

23

I sin svarsinlaga gjorde Raiffeisen Bank en invändning om rättegångshinder, med åberopande av att JB saknade talerätt. Vid tidpunkten för talans väckande var han nämligen inte längre att anse som konsument enligt nationell lagstiftning, eftersom avtalsförhållandena mellan parterna i det aktuella kreditavtalet då hade upphört. Kreditavtalet hade nämligen löpt ut under föregående år sedan det fullgjorts i sin helhet.

24

Judecătoria Târgu Mureș (Förstainstansdomstolen i Târgu Mureș, Rumänien) biföll JB:s talan. Nämnda domstol ansåg att JB skulle betraktas som konsument när det aktuella avtalet ingicks och att det förhållandet att dess rättsverkningar helt upphört inte hindrade en kontroll av huruvida villkoren i avtalet eventuellt var oskäliga. Samma domstol fann att kraven i nationell lagstiftning var uppfyllda, det vill säga att avtalsvillkoren i fråga inte hade förhandlats direkt med konsumenten och att de var till nackdel för denne samt att de i strid med kraven på god tro skapade en väsentlig obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Nämnda domstol konstaterade först att ett avtalsvillkor som befunnits vara oskäligt inte kunde skapa några skyldigheter för konsumenten och likställde därefter denna avsaknad av rättsverkan med en absolut ogiltighet med stöd av principen om återställande av ett tidigare tillstånd vilket rubbats (restitutio in integrum). Samma domstol förelade Raiffeisen Bank att återbetala de belopp som JB erlagt enligt de avtalsvillkor som förklarats oskäliga jämte lagstadgad ränta från och med det datum då Raiffeisen Bank uppburit beloppen till och med dagen för deras faktiska återbetalning.

25

Raiffeisen Bank överklagade till den hänskjutande domstolen och upprepade argumentet att JB hade förlorat sin ställning som konsument innan talan väcktes, till följd av att kreditavtalet hade löpt ut sedan det fullgjorts i sin helhet.

26

Den hänskjutande domstolen har angett att enligt rumänska domstolars fasta praxis jämställs oskäliga avtalsvillkors avsaknad av rättsverkan med reglerna om absolut ogiltighet. Nämnda domstol har även påpekat att det följer av artikel 12.4 i lag nr 193/2000 att en konsument som avser att göra gällande att ett avtalsvillkor är oskäligt åberopar allmänna rättsregler om ogiltighet. Rumänska domstolar har dock olika inställning till huruvida den berörda personen fortfarande ska anses som konsument i fråga om ett kreditavtal som har fullgjorts helt och följaktligen om vederbörande har rätt att väcka talan om återbetalning av de belopp som erlagts med stöd av avtalsvillkor som förklarats oskäliga.

27

Enligt det synsätt som förespråkas av rumänska domstolar i lägre instans – mot bakgrund av att en talan om fastställelse av absolut ogiltighet inte omfattas av någon preskription enligt rumänsk rätt – upphör konsumenten i den mening som avses i direktiv 93/13 inte att betraktas som sådan sedan avtalet fullgjorts helt och kan när som helst åberopa absolut ogiltighet avseende oskäliga avtalsvillkor genom att väcka talan eller i form av en invändning om rättegångshinder. Enligt samma synsätt har konsumenten rätt att väcka talan om återbetalning inom en treårsfrist som börjar löpa då de oskäliga avtalsvillkoren fastställdes vara ogiltiga i enlighet med vad som stadgas i allmänna rättsregler om ogiltighet.

28

Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (Högsta domstolen, Rumänien) har intagit en annan ståndpunkt, nämligen att påföljden när avtalsvillkor har förklarats vara oskäliga är av karaktären sui generis och medför att villkoren berövas rättsverkan i framtiden utan att detta påverkar de prestationer som redan tillhandahållits.

29

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det är möjligt att göra en tolkning som medger en avvägning mellan principen om en hög konsumentskyddsnivå och rättssäkerhetsprincipen. Det datum då det aktuella avtalet upphör, det vill säga då konsumenten inte längre har några skyldigheter gentemot näringsidkaren och således inte längre ska anses befinna sig i underläge i förhållande till denne, är enligt den hänskjutande domstolen ett objektivt fastställt datum då konsumenten måste eller borde ha kännedom om att ett eller flera avtalsvillkor i avtalet är oskäliga. Från och med detta datum börjar den treåriga preskriptionsfrist löpa inom vilken en talan i syfte att göra gällande förmögenhetsrättsliga krav, inklusive talan om återbetalning ska väckas.

30

Ett sådant synsätt gör det möjligt att undvika att tidpunkten då den treåriga preskriptionsfristen börjar löpa enbart beror på konsumentens vilja men skulle inte påverka dennes rätt att när som helst yrka fastställelse av att avtalsvillkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare är oskäliga och på så sätt fästa näringsidkarens uppmärksamhet på att dylika avtalsvillkor är rättsstridiga.

31

JB har i förevarande fall väckt talan med yrkande om att det ska fastställas att avtalsvillkoren i det kreditavtal som ingåtts med Raiffeisen Bank är oskäliga, att nämnda avtalsvillkor är ogiltiga och att de belopp som felaktigt erlagts ska återbetalas. Talan har väckts nära ett år efter det att avtalet löpte ut, det vill säga inom den treårsfrist som börjar löpa den dag som föreskrivs i lag för att väcka talan i syfte att göra gällande förmögenhetsrättsliga krav.

32

Den 28 maj 2003 ingick KC och en annan part, i egenskap av medlåntagare, ett kreditavtal med Société Générale. Avtalet avsåg en personlig kredit om 17000 euro med en löptid på 120 månader. Avtalet upphörde att gälla genom att lånebeloppet återbetalades i förtid.

33

KC ansåg med hänsyn till nationella bestämmelser på området att vissa avtalsvillkor i avtalet var oskäliga och väckte därför talan vid Judecătoria Târgu Mureș (Förstainstansdomstolen i Târgu Mureș, Rumänien) i juli 2016 med yrkade om att det skulle fastställas att dessa villkor vara oskäliga. KC yrkade att avtalsvillkoren skulle ogiltigförklaras, att de belopp som erlagts med stöd av dessa villkor skulle återbetalas jämte ränta från och med den dag då Société Générale uppburit beloppen till och med dagen för deras faktiska återbetalning.

34

Société Générale gjorde gällande en invändning om rättegångshinder, med åberopande av att KC saknade talerätt enligt nationell lagstiftning om oskäliga avtalsvillkor i avtal som ingåtts med konsumenter. Société Générale gjorde gällande att KC inte längre var konsument när talan väcktes, eftersom avtalsförhållandet mellan parterna då hade upphört och avtalet hade fullgjorts för elva år sedan genom en förtida återbetalning.

35

Judecătoria Târgu Mureș (Förstainstansdomstolen i Târgu Mureș, Rumänien) biföll KC:s talan. Nämnda domstol ansåg att KC hade ställning som konsument när kreditavtalet ingicks med Société Générale och att det förhållandet att dess rättsverkningar helt upphört inte hindrade en kontroll – vilket krävs enligt direktiv 93/13 – av huruvida avtalsvillkoren i avtalet eventuellt var oskäliga. Det kunde således inte göras gällande mot KC att denne till fullo godtagit villkoren i det aktuella kreditavtalet och fullgjort dem. Samma domstol fann att kraven i tillämplig nationell lagstiftning var uppfyllda, det vill säga att avtalsvillkoren i fråga inte hade förhandlats direkt med konsumenten och att de – till nackdel för denne och i strid med kraven på god tro – skapade en väsentlig obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Samma domstol slog fast att avtalsvillkoren inte var bindande för konsumenten och inte hade några rättsverkningar i förhållande till denne samt att den tillämpliga påföljden innebar att de aktuella avtalsvillkoren var ogiltiga. Som en följd av att absolut ogiltighet har retroaktiv verkan biföll nämnda domstol yrkandet om återbetalning av de belopp som erlagts med stöd av avtalsvillkor som konstaterats vara oskäliga, jämte ränta från och med den dag då talan väcktes.

36

Société Générale överklagade till den hänskjutande domstolen och upprepade argumentet att KC hade förlorat sin ställning som konsument innan talan väcktes, till följd av att kreditavtalet hade löpt ut elva år tidigare sedan det fullgjorts i sin helhet. Société Générale anförde även argument avseende de krav som föreskrivs i nationell rätt för att fastställa att ett avtalsvillkor är oskäligt.

37

Den hänskjutande domstolen har beslutat att rådfråga EU-domstolen i mål C‑699/18 av samma skäl som dem som anförts i mål C‑698/18.

38

Den hänskjutande domstolen har emellertid framhållit att KC väckte talan om fastställelse av att de aktuella avtalsvillkoren är oskäliga elva år efter det att kreditavtalet hade upphört att gälla, det vill säga efter utgången av den allmänna preskriptionsfrist på tre år som den nationella lagstiftaren har föreskrivit för att göra gällande ett förmögenhetsrättsligt krav.

39

Mot denna bakgrund beslutade Tribunalul Specializat Mureş (Särskilda överrätten i Mureș, Rumänien) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen, som har samma lydelse i målen C‑698/18 och C‑699/18:

40

Genom beslut av domstolens ordförande av den 12 december 2018 förenades målen C‑698/18 och C‑699/18 vad gäller den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet samt domen.

41

Enligt fast rättspraxis är domstolen endast behörig att tolka unionsrätten, vad avser dess tillämpning i en medlemsstat, från och med dagen för den statens anslutning till Europeiska unionen (beslut av den 3 juli 2014, Tudoran, C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkt 27).

42

Det framgår emellertid av artikel 10.1 andra stycket i direktiv 93/13 att denna bestämmelse endast ska tillämpas på avtal som sluts efter den 31 december 1994, vilket är den dag då fristen för införlivande av detta direktiv gick ut. Datumet då det i det nationella målet aktuella avtalet ingicks är därför avgörande för huruvida direktivet ska tillämpas på detta avtal, medan den period då detta avtal har rättsverkningar saknar relevans (beslut av den 3 juli 2014, Tudoran, C‑92/14, EU:C:2014:2051, punkt 28).

43

Rumänien anslöt sig till Europeiska unionen den 1 januari 2007 medan det kreditavtal som är aktuellt i mål C‑698/18 ingicks den 26 juni 2008 och det kreditavtal som är aktuellt i mål C‑699/18 ingicks den 28 maj 2003.

44

Direktiv 93/13 är följaktligen tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) på det nationella målet i mål C‑698/18, men däremot inte på det nationella målet i mål C‑699/18.

45

Vad för det andra gäller mål C‑698/18 ska domstolen pröva den rumänska regeringens argument att svaret på den andra frågan uteslutande beror på hur bestämmelserna i nationell rätt tolkas och tillämpas.

46

Det ska i detta hänseende betonas att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är det enligt fast rättspraxis den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet samt tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. På samma sätt ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 26 maj 2011, Stichting Natuur en Milieu m.fl., C‑165/09–C‑167/09, EU:C:2011:348, punkt 47).

47

Frågorna i mål C‑698/18 avser huruvida rumänsk lagstiftning i fråga om tillämpliga preskriptionsfrister för att väcka talan om oskäliga avtalsvillkor i avtal som ingåtts med en konsument är förenliga med flera bestämmelser i direktiv 93/13 och allmänna unionsrättsliga principer. Frågorna gäller däremot inte själva tvisten i sak eller hur nationella rättsregler tolkas eller tillämpas.

48

Under dessa omständigheter är domstolen behörig att besvara de frågor som ställts i mål C‑698/18 och nämnda frågor kan upptas till prövning. Domstolen är däremot inte behörig att besvara de frågor som ställts i mål C‑699/18.

49

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klargjort huruvida artikel 2 b, artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser som föreskriver att det inte finns någon preskriptionsfrist för att väcka talan om fastställelse av att ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är ogiltigt men samtidigt föreskriver en preskriptionsfrist för att väcka talan i syfte att göra gällande rättsverkningarna, i form av krav på återbetalning, av denna fastställelse.

50

Domstolen erinrar inledningsvis om att medlemsstaterna, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, ska föreskriva att oskäliga villkor i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten.

51

Med hänsyn till arten och betydelsen av det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktiv 93/13 tillförsäkrar konsumenter, måste artikel 6 i nämnda direktiv anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt (dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring, C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 89).

52

Även med tanke på arten och vikten av det allmänintresse som konsumentskyddet utgör kräver direktiv 93/13, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i direktivet, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 78, och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 56).

53

De nationella domstolarna ska i detta syfte underlåta att tillämpa oskäliga avtalsvillkor så att villkoren inte får några bindande verkningar för konsumenten, om inte konsumenten motsätter sig detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 47).

54

Enligt domstolens praxis ska artikel 6.1 i direktiv 93/13 därför tolkas så, att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip ska anses aldrig ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt ska följaktligen i princip innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat. Av detta följer att den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, i princip medför en återbetalningsskyldighet såvitt avser dessa belopp (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 61 och 62).

55

Det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenter utgör enligt domstolens praxis förvisso hinder mot bestämmelser i nationell rätt som förbjuder en nationell domstol – då preklusionsfristen har löpt ut – att fastställa att ett avtalsvillkor som ingår i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt (dom av den 21 november 2002, Cofidis, C‑473/00, EU:C:2002:705, punkt 38).

56

Domstolen har emellertid redan medgett att konsumentskyddet inte är av absolut karaktär (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 68) och att det är förenligt med unionsrätten att fastställa rimliga talefrister med prekluderande verkan av rättssäkerhetshänsyn (dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones, C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 41, och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 69).

57

Det framgår av domstolens fasta praxis att det i avsaknad av unionsbestämmelser ankommer på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, förutsatt att dessa regler inte är mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se bland annat dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro, C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

58

Den första frågan i mål C‑698/18 ska således besvaras på följande sätt. Artikel 2 b, artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser som föreskriver att det inte finns någon preskriptionsfrist för att väcka talan om fastställelse av att ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är ogiltigt men samtidigt föreskriver en preskriptionsfrist för att väcka talan i syfte att göra gällande rättsverkningarna, i form av krav på återbetalning, av denna fastställelse. Detta gäller under förutsättning att fristen inte är mindre förmånlig än den som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionens rättsordning, i synnerhet direktiv 93/13 (effektivitetsprincipen).

59

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 b, artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 samt principerna om likvärdighet, effektivitet och rättssäkerhet ska tolkas så, att de utgör hinder för en domstols tolkning av den nationella lagstiftningen, enligt vilken talan vid domstol med yrkande om att belopp som felaktigt erlagts med stöd av ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare omfattas av en treårig preskriptionsfrist som börjar löpa från och med den tidpunkt då avtalet fullgjorts helt, eftersom konsumenten från och med detta datum förväntas ha kännedom om att villkoret är oskäligt.

60

Vad för det första gäller effektivitetsprincipen framgår det av fast rättspraxis att frågan huruvida en nationell regel gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av regelns funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella rättsinstanserna. Utifrån detta perspektiv måste, i förekommande fall, grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 26 juni 2019, Addiko Bank, C‑407/18, EU:C:2019:537, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

61

Dessa aspekter ska beaktas vid bedömningen av det som kännetecknar den preskriptionsfrist som är i fråga i det nationella målet. Bedömningen ska, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 70 i sitt förslag till avgörande, bland annat avse fristens längd och dess tillämpningsvillkor, inbegripet den händelse som utlöser fristen (se även, analogt, dom av den 29 oktober 2015, BBVA, C‑8/14, EU:C:2015:731, punkt 27).

62

Det framgår av domstolens praxis att rimliga talefrister med prekluderande verkan som fastställs av rättssäkerhetshänsyn inte gör det praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten, under förutsättning att de är fullt tillräckliga för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan (dom av den 29 oktober 2015, BBVA, C‑8/14, EU:C:2015:731, punkterna 28 och 29).

63

Den hänskjutande domstolen har angett att det är fråga om tillämpningen av den lagstadgade treåriga preskriptionsfristen på en talan som väcks i syfte att göra gällande rättsverkningar, i form av krav på återbetalning, av att det fastställts att ett oskäligt avtalsvillkor är ogiltigt. Denna frist börjar, enligt den tolkning som den hänskjutande domstolen förespråkar, löpa när avtalet som ingåtts med en näringsidkare helt fullgjorts. Enligt den hänskjutande domstolen motsvarar ett sådant startdatum för fristen den tidpunkt då konsumenten bör eller borde ha haft kännedom om att ett eller flera villkor i avtalet var oskäliga.

64

Under förutsättning att en treårig preskriptionsfrist har fastställts och är känd i förväg framstår den i princip fullt tillräcklig för att konsumenten ska kunna förbereda och väcka en effektiv domstolstalan.

65

Enligt den tolkning av nationell rätt som förespråkas av den hänskjutande domstolen börjar preskriptionsfristen att löpa vid den tidpunkt då avtalet helt fullgjorts. Det ska därför tas i beaktande att konsumenter kan vara omedvetna om att ett avtalsvillkor i ett avtal som ingåtts med en näringsidkare är oskäligt eller sväva i okunnighet om omfattningen av sina rättigheter enligt direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 69) även vid tidpunkten för eller efter avtalets fullgörande.

66

Domstolen erinrar vidare om att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom av den 19 december 2019, Bondora, C‑453/18 och C‑494/18, EU:C:2019:1118, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

67

Med hänsyn härtill och till att konsumenten befinner sig i underläge finner domstolen att en treårig preskriptionsfrist som börjar löpa från och med den tidpunkt då avtalet helt fullgjorts inte säkerställer ett effektivt skydd av konsumenten, eftersom fristen riskerar att ha löpt ut redan innan konsumenten har fått kännedom om att ett villkor i avtalet är oskäligt. En dylik frist gör det extremt svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

68

Det skäl – som den hänskjutande domstolen anfört – att konsumenten förlorar denna ställning när avtalet helt fullgjorts föranleder inte någon annan bedömning.

69

Domstolen erinrar härvid om att de enhetliga regler om oskäliga villkor som föreskrivs i direktiv 93/13, enligt tionde skälet i detta direktiv, ska gälla ”alla avtal” som ingås mellan en ”näringsidkare” och en ”konsument”, såsom dessa definieras i artikel 2 b och c i nämnda direktiv (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 19).

70

Enligt artikel 2 b i direktiv 93/13 är en konsument en fysisk person som genom sådana avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes närings- eller yrkesverksamhet (dom av den 21 mars 2019, Pouvin och Dijoux, C‑590/17, EU:C:2019:232, punkt 22).

71

Domstolen noterar att definitionen av begreppet konsument i artikel 2 b i direktiv 93/13 inte innehåller någon uppgift som gör det möjligt att slå fast vid vilken tidpunkt en avtalspart upphör att vara konsument i direktivets mening och därmed inte längre kan åberopa det skydd som direktivet ger honom eller henne.

72

Bestämmelsen ska emellertid tolkas mot bakgrund av det skyddssystem som genomförs genom direktiv 93/13, detta med hänsyn till att konsumenten – såsom påpekades i punkt 67 ovan – befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren.

73

Det förhållandet att avtalet fullgjorts ändrar, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 57 i förslaget till avgörande, inte retroaktivt det förhållandet att konsumenten vid ingåendet av avtalet befann sig i underläge. Att under dessa omständigheter begränsa det skydd som direktiv 93/13 ger konsumenten till att gälla endast den period under vilken det aktuella avtalet fullgörs, på så sätt att det förhållandet att avtalet helt fullgjorts berövar konsumenten alla möjligheter att åberopa detta skydd, är inte förenligt med det skyddssystem som direktivet inrättar. En sådan begränsning skulle såsom den polska regeringen har påpekat vara ännu mer oacceptabel i fråga om avtal som likt försäljningsavtal fullgörs direkt efter eller i samband med att de ingås, eftersom detta inte skulle ge konsumenten någon rimlig frist för att bestrida eventuella oskäliga villkor i sådana avtal.

74

Härav följer att begreppet konsument i artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det förhållandet att ett avtal helt fullgjorts inte utesluter att en av avtalsparterna kan anses vara konsument enligt denna bestämmelse.

75

Det följer av vad som anförts ovan att effektivitetsprincipen utgör hinder för att en talan om återbetalning omfattas av en treårig preskriptionstid som börjar löpa vid den tidpunkt då det aktuella avtalet upphör att gälla oavsett om konsumenten vid den tidpunkten hade, eller rimligen borde ha haft, kännedom om att ett av avtalsvillkoren var oskäligt i det i avtal som åberopats som grund för talan om återbetalning. Sådana preskriptionsregler gör det nämligen orimligt svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.

76

Iakttagande av likvärdighetsprincipen kräver enligt domstolens praxis att den aktuella nationella bestämmelsen tillämpas på samma sätt såväl vad gäller en talan som grundas på åsidosättande av unionsrätten som i fråga om en talan som grundar sig på åsidosättande av nationell rätt när föremålet och grunden för talan är likartade (dom av den 27 februari 2014, Pohotovosť, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 47).

77

Det ankommer härvid uteslutande på den nationella domstolen, som har direkt kunskap om de tillämpliga processuella reglerna, att avgöra huruvia respektive talan liknar varandra vad beträffar saken, grunden och de väsentliga beståndsdelarna (dom av den 12 februari 2015, Baczó et Vizsnyiczai, C‑567/13, EU:C:2015:88, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

78

Av motiveringen till begäran om hänskjutande framgår att enligt rumänska domstolars fasta praxis jämställs oskäliga avtalsvillkors avsaknad av rättsverkan med reglerna om absolut ogiltighet. Den hänskjutande domstolen har avseende sistnämnda aspekt preciserat att absolut ogiltighet enligt rumänsk rätt innebär att den tidigare situationen, i fråga om ömsesidigt förpliktande avtal, ska återställas genom en talan om återbetalning av felaktigt erlagda belopp. Enligt rumänsk rätt börjar preskriptionsfristen vid en sådan talan att löpa vid den tidpunkt då en domstol fastställt grunden för talan.

79

Den hänskjutande domstolen har dock påpekat att det av rättssäkerhetsskäl vore tänkbart att låta fristen för att återbetala belopp som erlagts med stöd av ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts med en konsument börja löpa från och med den tidpunkt då avtalet fullgjorts helt och inte från och med den tidpunkt då en domstol slår fast att det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt och därmed ogiltigt.

80

Under förutsättning att talan i de olika målen liknar varandra – vilket endast den hänskjutande domstolen har möjlighet att fastställa – skulle den tolkning som nämnda domstol förordar och som sammanfattas i föregående punkt innebära att det införs olika processuella regler som behandlar en talan grundad på skyddssystemet i direktiv 93/13 på ett mindre förmånligt sätt. En sådan skillnad kan inte motiveras av rättssäkerhetsskäl vilket generaladvokaten påpekade i punkt 84 i förslaget till avgörande.

81

Preskriptionsfrister syftar förvisso till att garantera rättssäkerheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha, C‑627/18, EU:C:2020:321, punkt 60). Eftersom den rumänske lagstiftaren ansett att rättssäkerhetsprincipen inte utgör hinder för att tillämpa preskriptionsfristen på den typ av talan som avses i punkt 79 ovan, kan nämnda princip således inte anses utgöra hinder för att, med stöd av likvärdighetsprincipen, tillämpa samma frist när talan grundas på det skyddssystem som föreskrivs i direktiv 93/13.

82

Med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll av likheten mellan respektive talan innebär detta följaktligen att likvärdighetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för en tolkning av nationell lagstiftning som innebär att preskriptionsfristen för en talan om återbetalning av belopp som felaktigt erlagts med stöd av ett oskäligt avtalsvillkor börjar löpa från och med den tidpunkt då avtalet fullgjorts helt medan samma frist, vad gäller en liknande talan enligt nationell rätt, börjar löpa från och med den tidpunkt då en domstol fastställer grunden för talan.

83

Mot denna bakgrund ska den andra frågan i mål C‑698/18 besvaras enligt följande. Artikel 2 b, artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 samt principerna om likvärdighet, effektivitet och rättssäkerhet ska tolkas så, att de utgör hinder för en domstols tolkning av den nationella lagstiftningen, enligt vilken en talan vid domstol om återbetalning av belopp som felaktigt erlagts med stöd av ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare omfattas av en treårig preskriptionsfrist som börjar löpa från och med den tidpunkt då avtalet fullgjorts helt, då det förutsätts – utan att detta behöver kontrolleras – att konsumenten vid denna tidpunkt borde ha kännedom om att det aktuella villkoret är oskäligt eller när samma frist, i fråga om en liknande talan som grundas på vissa bestämmelser i nationell rätt, börjar löpa först då domstol fastställt grunden för talan.

84

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: