1.

HF har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 juni 2018, HF/parlamentet. ( 2 ) Genom denna dom ogillade tribunalen HF:s talan dels om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 3 juni 2016 genom vilket den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) avslog den ansökan om bistånd som HF hade ingett, dels om skadestånd för den skada HF lidit på grund de rättsstridigheter parlamentet gjorde sig skyldig till vid handläggningen av ansökan om bistånd.

2.

Överklagandet ger domstolen möjlighet att bekräfta ny rättspraxis avseende rätten att yttra sig innan administrationen fattar beslut som går någon emot ( 3 ) och att definiera vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ageranden utgör mobbning.

3.

I enlighet med domstolens begäran avser detta förslag till avgörande den första och den tredje grunden i huvudöverklagandet samt parlamentets anslutningsöverklagande.

4.

Jag anser att domstolen ska avvisa anslutningsöverklagandet, bifalla överklagandet såvitt avser den första grunden och ogilla överklagandet såvitt avser den tredje grunden.

5.

Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen antogs genom förordning nr 31 (EEG)/nr 11(EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). I artikel 12a i tjänsteföreskrifterna i den lydelse som är tillämplig i målet anges följande:

”1.   Tjänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier.

…

3.   Med ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

…”

6.

I artikel 24 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

7.

Bakgrunden till tvisten har beskrivits i detalj i den överklagade domen ( 4 ). De uppgifter som är viktigast och som är nödvändiga för att förstå förevarande förslag till avgörande kan sammanfattas enligt följande.

8.

HF anställdes år 2003 inom enheten för audiovisuella medier vid direktoratet för kommunikation vid parlamentet och fortsatte att arbeta inom denna enhet fram till år 2015, det vill säga under 12 år. Förutom under en period på ungefär ett och ett halvt år under vilken hon var anställd vid ett utomstående bolag samtidigt som hon arbetade vid denna enhet, var HF direkt anställd av parlamentet och arbetade för parlamentet först som kontraktsanställd för övriga uppgifter och sedan som kontraktsanställd eller som tillfälligt anställd.

9.

Genom skrivelse av den 11 december 2014 ställd till parlamentets generalsekreterare (nedan kallad generalsekreteraren) med kopia till ordföranden för den rådgivande kommittén om mobbning och förebyggande av mobbning på arbetsplatsen (nedan kallad den rådgivande kommittén) samt kopia till parlamentets ordförande och generaldirektören för generaldirektoratet Personal vid parlamentets generalsekretariat, inkom HF med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna med en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallad ansökan om bistånd).

10.

Till stöd för denna ansökan gjorde HF gällande att hon utsatts för mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna av chefen för enheten för audiovisuella medier. Mobbningen framgick av enhetschefens beteende gentemot sökanden samt yttranden i tal och skrift, bland annat vid tjänstemöten. Hon ansökte närmare bestämt om att brådskande åtgärder skulle vidtas för att hon omedelbart skulle skyddas från sin påstådda mobbare och att anställningsmyndigheten skulle inleda en administrativ undersökning i syfte att fastställa de faktiska omständigheterna.

11.

Genom skrivelse av den 4 februari 2015 informerade generaldirektören för personal HF att en åtgärd hade vidtagits för att avskilja henne från chefen för enheten för audiovisuella medier på så sätt att HF omplacerats till enheten för besöksprogram.

12.

Genom skrivelse av den 8 december 2015 informerade generaldirektören för personal HF om sin avsikt att avslå ansökan om bistånd, efter att den rådgivande kommittén hört chefen för enheten för audiovisuella medier och fjorton andra tjänstemän och anställda vid denna enhet. Generaldirektören uppmanade HF att yttra sig med hänvisning till artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

13.

Genom skrivelse av den 17 december 2015 bad HF att få del av den rådgivande kommitténs rapport, som enligt HF var en ”utredningsrapport”. HF begärde åter detta genom skrivelse av den 5 februari 2016.

14.

Genom skrivelse av den 9 februari 2016 gav generaldirektören för personal sökanden en tidsfrist fram till den 1 april 2016 för att yttra sig skriftligen. Generaldirektören uppgav dessutom att den rådgivande kommittén endast hade lämnat ett yttrande med slutsatsen att sökanden inte utsatts för mobbning. I det avseendet var det normalt att den rådgivande kommittén inte gav generaldirektören någon sådan rapport som avses i artikel 14 i de interna reglerna avseende mobbning, eftersom en sådan rapport endast upprättas av den rådgivande kommittén om denna konstaterar att mobbning förekommit.

15.

Den 1 april 2016 ingav sökanden sitt skriftliga yttrande över skrivelserna från generaldirektören för personal av den 8 december 2015 och den 9 februari 2016. I yttrandet upprepade sökanden att det beteende som chefen för enheten för audiovisuella medier uppvisat gentemot henne utgjorde mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna och hon bestred bland annat generaldirektörens påstående att den rådgivande kommittén inte hade upprättat någon rapport enligt artikel 14 i de interna reglerna om mobbning, utan endast hade avgett ett yttrande. I det avseendet gjorde hon gällande att beslutet av generaldirektören för personal att inte lämna ut den rådgivarande kommitténs samtliga slutsatser till henne stred mot hennes rätt till försvar och medförde att det yttrande som hon hade ingett fråntogs all ändamålsenlig verkan.

16.

Genom beslut av den 3 juni 2016 avslog generaldirektören för personal, i egenskap av anställningsmyndighet, ansökan om bistånd (nedan kallat det omtvistade beslutet). Generaldirektören angav i detta beslut bland annat att HF hade fått en fullständig och detaljerad motivering till varför generaldirektören avsåg att den 8 december 2015 avslå ansökan om bistånd. Enligt generaldirektören hade HF ingen subjektiv rätt att få ta del av en utredningsrapport, ett yttrande eller ett protokoll från den rådgivande kommitténs vittnesförhör. Denna generaldirektör vidhöll även den bedömning han redogjort för i skrivelsen av den 8 december 2015. Han beslutade således att inte se den situation som sökanden beskrivit som mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna.

17.

Den 6 september 2016 ingav HF, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot det omtvistade beslutet. Till stöd för klagomålet gjorde HF gällande att rätten till försvar, artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, rätten att yttra sig och den kontradiktoriska principen hade åsidosatts samt att det förekommit oegentligheter i förfarandet vid den rådgivande kommittén, uppenbart oriktiga bedömningar, åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna och åsidosättande av biståndsskyldigheten och av omsorgsplikten.

18.

Genom beslut av den 4 januari 2017 avslog generalsekreteraren, i egenskap av anställningsmyndighet, klagomålet.

19.

Beträffande sökandens anmärkning om att anställningsmyndigheten inte hade lämnat ut den rådgivande kommitténs rapport och protokollen från vittnesförhören, fann generalsekreteraren, med hänsyn till den rättspraxis som följer av domen Tzirani/kommissionen ( 5 ) och Cerafogli/ECB, ( 6 ) att det inte fanns någon skyldighet för anställningsmyndigheten att översända dessa handlingar till sökanden, särskilt mot bakgrund av att den rådgivande kommittén inom parlamentet skulle arbeta strikt konfidentiellt och eftersom dess arbete omfattades av sekretess. För att garantera yttrandefrihet för alla deltagare, särskilt vittnena, var det omöjligt för anställningsmyndigheten att översända dessa handlingar till sökanden.

20.

Vad beträffar frågan huruvida det i förevarande fall var fråga om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, medgav generalsekreteraren att de omständigheter som sökanden hade åberopat kunde utgöra sådana avsiktliga och upprepade handlingar som avses i denna bestämmelse. Generalsekreteraren gjorde dock följande bedömning:

”[D]et ska hållas i minnet att den påstådde mobbaren är [HF:s] närmaste överordnade. Det ligger i arbetsuppgifternas natur att en enhetschef påminner sina medarbetare om att de måste följa enhetschefens instruktioner, bidra till ett gott samarbete mellan kollegor, på lämpligt sätt utbyta användbar information på arbetet eller ge en förklaring när de inte har deltagit vid möten. Sammantaget tycks således de omständigheter som [HF] har åberopat inte utgöra ett olämpligt uppträdande av en enhetschef gentemot en underordnad. Omständigheterna ger snarare intrycket av att denna enhetschef ansåg att hans ledarskap ifrågasattes, vilket skapade spända förhållanden samtidigt som det var nödvändigt att ingripa för att verksamheten skulle fungera bättre. Den påstådda misskrediteringen av [HF] inför hennes kollegor utan någon möjlighet att försvara sig ägde rum just vid möten som hade till syfte att diskutera brister inom tjänstegrenen. De uttalanden som har tillskrivits den påstådde mobbaren var förvisso beklagliga, men ska följaktligen ses mot bakgrund av dessa spända förhållanden och brister …”

21.

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 12 april 2017 väckte HF talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, ersättning för den skada hon påstår sig ha lidit till följd av de rättsstridigheter som denna myndighet gjorde sig skyldig till vid handläggningen av ansökan om bistånd och att parlamentet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

22.

Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopar HF tre grunder: Den första grunden avser åsidosättande av rätten till försvar, av artikel 41 i stadgan, av rätten att yttra sig och av den kontradiktoriska principen. Som andra grund har det gjorts gällande att det förekom förfarandefel, eftersom det förfarande som tillämpades av den rådgivande kommittén var felaktigt och partiskt. Den tredje grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar, åsidosättande av biståndsskyldigheten och omsorgsplikten samt åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna.

23.

HF har till stöd för sina skadeståndsyrkanden yrkat ersättning till ett belopp på 70000 euro för den ideella skada hon lidit till följd av de rättsstridigheter som anställningsmyndigheten gjorde sig skyldig till vid handläggningen av ansökan om bistånd och 20000 euro som ersättning för den ideella skada som uppstått till följd av de oegentligheter som påverkade utredningsförfarandet, i detta fall vad beträffar den rådgivande kommitténs arbete.

24.

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.

25.

Genom inlaga av den 10 september 2018 inkom HF med förevarande överklagande av den överklagade domen.

26.

HF yrkar att domstolen ska

27.

Parlamentet yrkar genom svarsskrivelse att domstolen ska

28.

Parlamentet yrkar genom anslutningsöverklagande att domstolen ska

29.

HF och parlamentet utvecklade sin talan vid förhandlingen den 13 november 2019.

30.

Domstolen ska pröva två överklaganden. Till stöd för huvudöverklagandet anför HF tre grunder, varav endast den första och den tredje behandlas i detta förslag till avgörande, i enlighet med domstolens begäran. Dessa grunder avser dels att tribunalen åsidosatt rätten att yttra sig enligt artikel 41 i stadgan, dels att tribunalen gjort en felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna.

31.

Parlamentet har även inkommit med ett anslutningsöverklagande. Parlamentet har åberopat två grunder till stöd för sitt anslutningsöverklagande, vilka båda två avser felaktig rättstillämpning. För det första anförs att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 81 i den överklagade domen där tribunalen fann att parlamentet borde ha lämnat ut den rådgivande kommitténs yttrande till HF. Parlamentet anser även att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 123 i den överklagade domen, genom att den inte begränsade sig till att bedöma frågan om uppenbart oriktig bedömning, utan gjorde en bedömning av frågan om rent oriktig bedömning.

32.

Jag börjar med att pröva huruvida anslutningsöverklagandet ska tas upp till sakprövning innan jag därefter gör en bedömning av den första och den tredje grunden för huvudöverklagandet.

33.

Jag anser att frågan om huruvida anslutningsöverklagandet ska tas upp till sakprövning ska prövas ex officio.

34.

Enligt artikel 56 andra stycket första meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol har varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan rätt att överklaga. Denna bestämmelse är tillämplig på samtliga överklaganden, det vill säga såväl på överklagandet som på anslutningsöverklagandet. Vad gäller överklagandet motsvaras denna bestämmelse av artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler och när det gäller anslutningsöverklagandet motsvaras den av artikel 178.1 i domstolens rättegångsregler. Enligt den senare bestämmelsen ska yrkandena i ett anslutningsöverklagande avse att tribunalens dom helt eller delvis ska upphävas.

35.

Enligt artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol får ett överklagande inte enbart avse fördelningen av rättegångskostnaderna och beloppen för dessa.

36.

När det gäller de två första delarna av anslutningsöverklagandet gäller dessa att den överklagade domen ska upphävas och respektive att överklagandet ska ogillas.

37.

Jag konstaterar dock att parlamentet genom dessa yrkanden inte begär, enligt artikel 178.1 i domstolens rättegångsregler, att tribunalens dom helt eller delvis ska upphävas. I den första punkten i domslutet i den överklagade domen ogillade tribunalen HF:s talan och därmed HF:s yrkande att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras. Parlamentet har därmed långtifrån tappat målet vid tribunalen. Parlamentet har vunnit bifall. Parlamentets två första yrkanden uppfyller alltså inte villkoret i artikel 56 andra stycket första meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol. ( 7 )

38.

Genom de två grunder ( 8 ) parlamentet anfört till stöd för sitt anslutningsöverklagande vill parlamentet i själva verket att domskälen ska ändras.

39.

Parlamentet vill nämligen att domstolen ska ändra den bedömning den gjorde i punkterna 81 och 123 i den överklagade domen, det vill säga två av skälen för denna dom. Sådana yrkanden kan inte utgöra föremål för ett överklagande eller ett anslutningsöverklagande, vilket följer av den rättspraxis jag hänvisar till i fotnot 7 ovan. Dessa yrkanden ska således avvisas, eftersom det är uppenbart att de inte kan prövas i sak.

40.

Jag noterar att parlamentet åtminstone implicit verkar ha medgett detta under domstolens förhandling. Som svar på en muntlig fråga från domstolen uppgav parlamentet nämligen att parlamentet frånföll sina två första yrkanden.

41.

När det gäller det tredje yrkandet avseende rättegångskostnaderna, ska detta yrkande avvisas, eftersom ett överklagande inte får avse endast rättegångskostnader, vilket anges i artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

42.

Jag vill ändå nämna att parlamentet, under förhandlingen vid domstolen, anförde att parlamentet felaktigt förpliktats att ersätta en fjärdedel av HF:s rättegångskostnader på grund av den felaktiga rättstillämpning tribunalen gjorde sig skyldig till i punkt 81 i den överklagade domen samt att parlamentet följaktligen yrkade att denna punkt skulle upphävas.

43.

Utöver att detta yrkande inte kan tas upp till sakprövning på grund av att det endast avser ett skäl i den överklagade domen, ( 9 ) kan detta yrkande inte under några omständigheter bifallas, eftersom det har samband med ett yrkande som endast avser fördelningen av eller beloppet för rättegångskostnaderna.

44.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att anslutningsöverklagandet ska avvisas, eftersom det inte kan tas upp till sakprövning.

45.

HF har i sin första grund gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 87 i den överklagade domen genom att fastslå ”att anställningsmyndigheten inte åsidosatte rätten att yttra sig, vilken avses i artikel 41 i [stadgan] när den i förevarande fall nekade att till sökanden översända protokollen från vittnesförhören under det administrativa förfarandet”. HF anser att tribunalen därigenom åsidosatt artikel 41.2 i stadgan och artiklarna 12a.1 och 24 i tjänsteföreskrifterna. HF har även anfört att tribunalen uttryckt sig motsägelsefullt och inte på tillbörligt sätt motiverat sitt ställningstagande.

46.

HF har för det första gjort gällande att de överväganden som görs i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen gällande rätten att yttra sig, vilka utgjorde skälen till att tribunalen fann att den rådgivande kommitténs yttrande borde ha lämnats ut till HF, även kan tillämpas på frågan om att översända protokollen från vittnesförhören till HF. Eftersom parlamentet lade dessa protokoll till grund för det omtvistade beslutet, borde dessa ha lämnats ut till HF så att hon skulle kunna yttra sig med ändamålsenlig verkan.

47.

HF har även kritiserat hur tribunalen i punkterna 83–85 i den överklagade domen motiverade varför protokollen från vittnesförhören inte lämnades ut, med följande två argument som grund.

48.

För det första kan målet att återställa lugnet inom tjänstegrenen, vilket skulle kräva att protokollen från vittnesförhören sekretessbeläggs, inte garanteras ovillkorligt utan att det andra målet i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna om att skydda tjänstemän och anställda mot mobbning beaktas.

49.

För det andra kan inte heller skyddet för vittnenas anonymitet med anledning av samma sekretesskrav rättfärdiga att protokollen från vittnesförhören inte lämnads ut. Det hade varit möjligt att anonymisera dessa, vilket för övrigt har skett vad gäller den rådgivande kommitténs yttrande.

50.

HF har slutligen redogjort för hur tribunalen uttryckt sig motsägelsefullt genom att finna att protokollen från vittnesförhören inte borde ha översänts till HF samtidigt som den i punkt 89 i den överklagade domen angav att anställningsmyndigheten fått tillgång inte bara till den rådgivande kommitténs yttrande, om än kortfattat, utan även de protokoll som gav en detaljerad helhetsbild av hur de omständigheter som anfördes fastställts. Enligt HF har tribunalen därigenom medgett att dessa protokoll är användbara för att komplettera detta yttrande. HF har tillagt att det följer av punkt 90 i den överklagade domen att tribunalen även medgett att hon anfört nya argument mot bakgrund av dessa protokoll. Härav följer enligt HF att dessa argument borde ha ansetts kunna påverka det omtvistade beslutet och att detta beslut borde ha ogiltigförklarats i enlighet med vad HF yrkat.

51.

Parlamentet anser att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden, och har särskilt anfört att kravet på sekretess utgör en berättigad begränsning av rätten att yttra sig. Parlamentet anser att det är oundgängligt att sekretessbelägga vittnesmålen för att berörda personer ska vilja vittna frivilligt och således för att utredningar ska kunna slutföras. Parlamentet har tillagt att skyddet för den som ansöker om bistånd är lika starkt som skyddet för rätten till försvar.

52.

Jag anser tvärtemot parlamentet att den första grunden är välgrundad och att tribunalen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att ha funnit att parlamentet inte var skyldigt att lämna ut protokollen från vittnesförhören till HF för att med ändamålsenlig verkan låta HF yttra sig före det att hennes ansökan om bistånd avslogs.

53.

Jag ska pröva denna grund med beaktande av räckvidden av rätten till försvar och problematiken kring att sekretessbelägga vittnesmål före det att det dras slutsatser utifrån dessa avseende huruvida protokollen borde ha översänts till HF.

54.

Jag erinrar om att var och ens rätt att yttra sig anges i artikel 41 i stadgan angående rätten till god förvaltning. Den senare innefattar förutom denna rätt att yttra sig, ( 10 ) bland annat att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, ( 11 ) och administrationens skyldighet att motivera sina beslut ( 12 ).

55.

Det följer av fast rättspraxis att rätten att yttra sig föreligger även i avsaknad av varje nationell regel som uttryckligen föreskriver en sådan rättighet och innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt. ( 13 ) Den som således berörs ska beredas möjlighet att yttra sig för att göra det möjligt för den behöriga myndigheten att fatta beslutet med full kännedom om och beaktande av samtliga relevanta omständigheter och motivera beslutet på lämpligt sätt. ( 14 ) Denna person ska kunna rätta till fel eller göra gällande vissa uppgifter som han eller hon anser vara viktiga. ( 15 )

56.

Jag framhåller att rätten att yttra sig utgör en integrerad del av rätten till försvar. ( 16 ) Dessa två begrepp ska därför inte ställas mot varandra med argumentationen, som parlamentet för fram, att den som ansöker om bistånd inte har rätt till ett lika vidsträckt skydd som det skydd som ges inom ramen för rätten till försvar.

57.

Rätten att yttra sig är således tillämplig så snart myndigheterna avser att vidta en åtgärd gentemot en person som går denne emot ( 17 ) och det är inte nödvändigt att den berörda personen är motpart eller, i förevarande fall, den påstådde mobbaren, för att den ska gälla denna person.

58.

Härav följer, såsom tribunalen för övrigt helt riktigt har funnit i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen, att HF hade rätt att yttra sig med ändamålsenlig verkan före det att det omtvistade beslutet, som gick HF emot, antogs.

59.

Domstolen har nyligen tillämpat rätten att yttra sig i domen OZ/EIB ( 18 ) i en tvist om mobbning där tjänstemän inom Europeiska unionen var inblandade.

60.

I denna dom avseende ett klagomål om sexuella trakasserier vilket har framförts av en anställd vid Europeiska investeringsbanken fann domstolen att sökanden, för att med ändamålsenlig verkan kunna framföra sina synpunkter till banken innan banken antog ett beslut om sökanden, hade rätt att få ut allra minst en sammanfattning av vad den som anklagats för sexuella trakasserier och olika vittnen yttrat under utredningen. Domstolen angav att detsamma gällde i den mån dessa yttranden använts i rapporten som skickats till Europeiska investeringsbankens ordförande och som innehöll rekommendationer som ordföranden lagt till grund för beslutet att avslå klagomålet. ( 19 )

61.

Jag anser att dessa överväganden är fullt tillämpliga på förevarande mål.

62.

Eftersom protokollen från vittnesförhören beaktades av anställningsmyndigheten när det omtvistade beslutet fattades var det viktigt att HF fick yttra sig om dessa.

63.

Jag ska nu ta ställning till om sekretesskyddet för dessa vittnesmål kunde utgöra en begränsning för att lämna ut dessa protokoll.

64.

I detta hänseende påpekar jag att domstolen i punkt 57 i domen OZ/EIB fann att uppgifterna från personer som hörts borde ha lämnats ut, ”i förekommande fall med respekt för berättigade sekretessintressen”. ( 20 )

65.

Jag understryker att artikel 41.2 b i stadgan, vilken har samband med rätten att yttra sig, garanterar rätten för var och en att få tillgång till sin akt – dock med beaktande av de berättigade intressena av sekretess och hemligheter inom tjänsten.

66.

Sekretessen innebär emellertid ingen rätt till hemligheter. Även när statens säkerhet är i fråga har domstolen vidhållit att det är nödvändigt att bevara rätten till försvar och ge den enskilde information åtminstone om det väsentliga innehållet i de skäl som ligger till grund för beslutet. ( 21 )

67.

Tribunalen fann i punkt 83 i den överklagade domen att det är tillåtet för administrationen att föreskriva en möjlighet att garantera vittnen, som går med på att lämna sina redogörelser för de omtvistade omständigheterna i ett påstått fall av mobbning, att deras vittnesmål förblir konfidentiella både gentemot den påstådde mobbaren och gentemot det förmodade offret, i vart fall inom ramen för det förfarande som tillämpas för att handlägga en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.

68.

Jag anser att de vittnen som går med på att delta frivilligt i undersökningen nämligen kan önska att deras identitet inte röjs och att den inte ska kunna härledas utifrån de omständigheter som anförs.

69.

Denna angelägenhet förefaller mig vara berättigad, oavsett vad vittnena har för skäl, och jag anser att den i största möjliga mån ska beaktas av administrationen, även om det endast är för att säkerställa att personer som kan tillhandahålla användbara uppgifter för fastställandet av omständigheterna deltar i undersökningen.

70.

En balans måste dock finnas mellan vittnenas intressen av skydd för sekretess för deras vittnesmål och rätten för den som ansöker om bistånd att med ändamålsenlig verkan göra sin röst hörd om innehållet i vittnesmålen. Den senare kan inte berövas att få kännedom om de omständigheter administrationen lägger till grund för sitt beslut att avslå hans eller hennes ansökan om bistånd.

71.

För detta ändamål kan vissa tekniker för anonymisering användas, eller så kan innehållet i vittnesmålen rentav, som i domen OZ/EIB, lämnas ut i form av en sammanfattning eller, såsom gjorts i förevarande mål vid förfarandet vid tribunalen, vissa delar av innehållet i vittnesmålen maskeras.

72.

Det förefaller som om respekten för sekretessen skulle ha kunnat säkerställas i förevarande mål före det att anställningsmyndigheten antog det omtvistade beslutet genom användning av samma tekniker för anonymisering och maskering som dem som använts under förfarandet vid tribunalen.

73.

Att en anonymiserad version av protokollen lämnades ut, endast delvis endast maskerad, såsom den som tribunalen beslutade om, var desto viktigare eftersom yttrandet från den rådgivande kommittén var kort.

74.

För det första bestod denna nämligen enbart av två sidor med en anonymiserad förteckning av de vittnen som hörts med tre strecksatser som kort beskrev den rådgivande kommitténs ståndpunkter. För det andra kompenserades den omständigheten att den var så kort, såsom tribunalen själv påpekade i punkt 89 i den överklagade domen, genom protokollen från vittnesförhören till vilka anställningsmyndigheten kunnat hänvisa för att få en detaljerad helhetsbild av huruvida dessa omständigheter verkligen hade förevarit.

75.

I detta hänseende är det inte tillräckligt att HF fått ut skälen som anställningsmyndigheten avsåg att åberopa till stöd för beslutet att avslå HF:s ansökan om bistånd. Som HF gjort gällande vid förhandlingen vid domstolen ska skyldigheten att motivera beslut som går den enskilde emot inte förväxlas med den enskildes rätt att yttra sig. ( 22 ) Denna rättighet kräver att den som ansöker om bistånd bland annat – med beaktande av sekretessen – har tillgång till de vittnesmål anställningsmyndigheten använt som grund så att den kan ange om de uppgifter som inkommit under undersökningen var relevanta och om andra uppgifter enligt dess uppfattning borde ha beaktats.

76.

Jag anser följaktligen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 87 i den överklagade domen fann att anställningsmyndigheten inte åsidosatte rätten att yttra sig, som avses i artikel 41 i stadgan, när den i detta fall vägrade skicka protokollen från vittnesförhören i det administrativa förfarandet till HF. Eftersom beslutet om avslag på HF:s ansökan om bistånd går HF emot, anser jag att de uppgifter parlamentet lagt till grund för detta beslut, i förevarande fall vittnesförhören, skulle komma till HF till del, åtminstone i anonymiserad form i form av en sammanfattning, så att HF med ändamålsenlig verkan kunde yttra sig om de uppgifter parlamentet lade till grund för sitt beslut. Detta fel ska anses kunna påverka det omtvistade beslutet.

77.

Härav följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden.

78.

Den överklagade domen ska följaktligen upphävas.

79.

Även om det i sig utgör grund för att upphäva den överklagade domen att denna grund godtas anser jag att den tredje grunden som HF åberopat ska prövas, eftersom den avser saken i tvisten och i HF:s intresse skulle kunna utgöra ett andra skäl att upphäva den överklagade domen.

80.

HF har genom sin tredje grund gjort gällande att tribunalen åsidosatt artiklarna 12a.1 och 12a.3 och 24 i tjänsteföreskrifterna samt artikel 31.1 i stadgan när den i punkterna 158, 164 och 166 i den överklagade domen fann att enhetschefens beteende inte var olämpligt och att parlamentet på korrekt sätt och utan att göra en felaktig bedömning avslog HF:s ansökan om bistånd. Tribunalen uttryckte sig motsägelsefullt och gjorde bedömningar som stred mot dess egen praxis.

81.

Till stöd för denna grund har HF anfört fyra argument som jag ska bedöma i följande ordning: först det första och det fjärde argumentet som jag anser ska avvisas eftersom de enligt min mening avser en bedömning av de faktiska omständigheterna, därefter det tredje argumentet som jag anser vara uppenbart ogrundat, och till sist det andra argumentet som enligt mig innehåller en rättsfråga som jag ska pröva mer i detalj.

82.

HF har genom sitt första argument gjort gällande att det följer av de uttalanden tribunalen har gjort i punkterna 141, 143, 144, 158 och 163 i den överklagade domen om att enhetschefen använt en olämplig, lite grov eller plump ton, haft en krånglig, och ibland rentav klumpig, hantering av en konfliktsituation och haft direkta, rakt på sak, sarkastiska eller rentav till viss grad aggressiva beteenden, att enhetschefen haft ett olämpligt beteende. Efter detta konstaterande kunde tribunalen enligt HF inte komma fram till att det inte förelåg mobbning.

83.

Jag påpekar att HF inte har kritiserat tribunalens beskrivning av omständigheterna utan drar en annan slutsats av dem. HF anser att denna beskrivning mot bakgrund av definitionen av mobbning i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, och som anges i punkt 119 i den överklagade domen, med nödvändighet borde ha lett till att mobbning konstaterades ha förelegat.

84.

Begreppet mobbning definieras i detta hänseende i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna som allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Tribunalen har preciserat två saker angående detta begrepp i punkterna 119 och 120 i den överklagade domen. För det första innebär skrivningen ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt” att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tid och förutsätter upprepade eller varaktiga ageranden som är ”avsiktliga”, i motsats till ”oavsiktliga”. För det andra ska dessa ageranden, för att omfattas av detta begrepp, ha varit kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Det är inte nödvändigt att fastställa att den påstådda mobbaren företagit dessa handlingar i avsikt att detta skulle bli följden.

85.

Jag anser att dessa preciseringar som hänvisar till väl etablerad praxis såväl från tribunalen som från personaldomstolen, ( 23 ) är välgrundade.

86.

Jag påpekar att det inte följer av denna definition av mobbning att det finns ett automatiskt samband mellan att vissa omständigheter fastställs och att det konstateras föreligga sådan mobbning. Sambandet måste tvärtom följa av en grundlig bedömning av omständigheterna, varvid det först och främst prövas om de kritiserade handlingarna sedda var för sig gör det möjligt att dra slutsatsen att sådan mobbning föreligger och sedan i förekommande fall om de sammantaget gör det möjligt att göra den bedömningen.

87.

I avsaknad av ett missförstånd av de faktiska omständigheterna eller en uppenbart oriktig bedömning, vilket HF inte åberopar, ankommer det på tribunalen att bedöma om de omständigheter som framkommit utgör mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Domstolen kan inte ersätta tribunalens bedömning av omständigheterna med sin egen ( 24 ).

88.

För att göra denna bedömning ankommer det på domstolen att göra den prövning som enligt min mening helt riktigt angetts i punkt 121 i den överklagade domen, enligt vilken kvalificeringen som ”mobbning” är avhängig av att uppträdandet är olämpligt, vilket innebär att det ifrågasatta uppträdandet måste vara en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk, förnuftig och normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att beteendet eller handlingen i fråga går över gränsen och kan ifrågasättas. ( 25 )

89.

HF vill således genom sitt första argument i själva verket att domstolen ska sätta den bedömning av omständigheterna som tribunalen gjort åt sidan och ersätta denna med sin egen bedömning.

90.

Jag anser följaktligen att detta första argument inte kan godtas.

91.

Genom sitt fjärde argument har HF i punkterna 156 och 160 i den överklagade domen gjort gällande att tribunalen på ett felaktigt sätt uteslutit att enhetschefens beteende skulle kunna omfattas av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, av det skälet att detta beteende angick samtliga personer på enheten och inte endast riktades mot henne. Detta resonemang från tribunalens sida strider enligt HF mot det resonemang som görs i punkt 89 i domen Tzirani/kommissionen. ( 26 )

92.

Enligt min mening har HF läst punkterna 156 och 160 i den överklagade domen felaktigt och har tolkat domen Tzirani/kommissionen på ett sätt som inte avsetts.

93.

Tribunalen har nämligen inte enbart utifrån den kollektiva beskaffenheten hos hotet ansett att hotet inte kunde omfattas av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Samtidigt som detta hot beaktades fann tribunalen i punkt 156 i den överklagade domen att HF inte hade visat att det förelegat ett hot från enhetschefen som denne uttryckligen uttryckt mot henne vad gäller förlängningen av hennes anställningsavtal.

94.

I domen Tzirani/kommissionen slog personaldomstolen fast att ”… en mobbare för att undvika anklagelser om mobbning av en person [kan] utvidga det ifrågasatta beteendet till ett större antal personer i stället för att upphöra med det, vilket uppenbart är absurt.” Nämnda domstol ansåg således att det inte är möjligt att hävda att det föreligger ett kollektivt hot mot en grupp personer för att dölja vad som faktiskt är ett beteende som avser en viss person. Jag framhåller dock att det inte följer härav att varje kollektiv kritik i själva verket är riktad mot en specifik person.

95.

Här handlar det återigen om en fråga om faktiska omständigheter. Det framgår inte av punkt 156 i den överklagade domen, i vilken tribunalen hänvisar till punkt 135 i samma dom, att tribunalen missuppfattat omständigheterna.

96.

Enligt min mening ska det fjärde argumentet därmed inte godtas, eftersom det, liksom det första argumentet, inte kan tas upp till sakprövning. Det avser i själva verket inte en rättsfråga utan en av tribunalen gjord bedömning av de faktiska omständigheterna.

97.

HF har genom sitt tredje argument gjort gällande, i punkterna 141 och 158 i den överklagade domen, att tribunalen felaktigt kvalificerat vissa handlingar och skrivelser från enhetschefen som oavsiktliga. Även om muntliga yttranden kan vara oavsiktliga kan enligt HF detsamma materiellt sätt inte sägas om gester eller yttranden i skrift.

98.

HF har uteslutit att de senare kan vara oavsiktliga och föreslår enligt min mening en läsning av detta begrepp vilken saknar grund. I likhet med yttranden i tal och skrift är en gest snabb och kortvarig och kan vara överilad. En skrivelse sker visserligen under en längre tidsperiod men ingenting hindrar att även skrivelser är överilade. Det är just av detta skäl som definitionen i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna föreskriver såväl för uttalade eller skrivna ord som för gester eller andra handlingar att dessa ska vara av en viss varaktighet och ske upprepat eller systematiskt för att kunna utgöra mobbning.

99.

HF vill genom detta argument att domstolen ska göra en ny kvalificering av gester eller skrivna ord från enhetschefen och inte se dem som ”oavsiktliga” utan som ”avsiktliga”, men utan att försöka visa detta utifrån de faktiska omständigheterna. Det ligger enligt HF i sakens natur att dessa gester är av denna art. Av de skäl som anges i punkten ovan anser jag att detta argument är uppenbart ogrundat.

100.

HF har genom sitt andra argument gjort gällande att tribunalen gjort sin bedömning utifrån sammanhanget inom enheten i punkterna 143, 144, 158 och 159 i den överklagade domen trots att mobbningen var förbjuden utan förbehåll och utan hänsyn till sammanhanget. Genom att beakta detta sammanhang samtidigt som det medgavs att den påstådde mobbarens beteende var i vart fall olämpligt åsidosatte tribunalen med nödvändighet artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna och artikel 31 i stadgan.

101.

Parlamentet har i sin svarsinlaga anfört att det sammanhang vari de kritiserade beteendena ingår är av ovedersäglig betydelse.

102.

Detta andra argument illustrerar, enligt min mening, att det kan vara svårt att skilja mellan vad som är en bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken, förutom vid missuppfattning eller uppenbart oriktig bedömning endast tribunalen är behörig att göra, och vad som utgör en rättsfråga, som kan prövas av domstolen i mål om överklagande.

103.

I den mån sammanhanget har nära samband med omständigheterna i målet, ska sammanhanget i princip bedömas. HF har för övrigt vid förhandlingen vid domstolen medgett att det inte var möjligt att helt och hållet bortse från målets sammanhang.

104.

Bristen på personal, den omfattande arbetsbelastningen, omorganiseringen av enheten och den ofördelaktiga fördelningen av uppgifterna inom enheten borde dock enligt HF inte beaktas. Om dessa omständigheter beaktas läggs en faktor som inte är avsedd enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna till, som används för att utesluta ett olämpligt uppträdande från begreppet mobbning genom att rättfärdiga det genom det sammanhang det ingår i.

105.

Utifrån denna synvinkel är frågan om och i vilken omfattning vissa typer av beteenden kan beaktas endast vid bedömningen av mobbningen enligt min uppfattning en rättsfråga. Det handlar nämligen om att fastställa om och i vilken utsträckning det faktiska sammanhanget ingår i den juridiska kvalificeringen av mobbning.

106.

Såsom tribunalen helt riktigt påpekat i punkt 123 i den överklagade domen, ska det framhållas att definitionen i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna utgör ett objektivt begrepp som grundar sig på en ”kontextuell kvalificering” av handlingar och beteenden av tredje man, i förevarande fall av tjänstemän och anställda. Frågan om någon har utsatts för en mobbningssituation kräver följaktligen att de aktuella beteendena bedöms i ett givet sammanhang.

107.

Den objektiva bedömningen av kritiserade beteenden kan därför inte göras rent abstrakt och därmed utan sammanhang utan kräver tvärtom att de utvärderas konkret med beaktande av det sammanhang där de sker. Denna tolkning bekräftas av det test som anges i punkt 88 ovan som hänvisar till en opartisk, förnuftig och normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation. Det senare uttrycket innebär enligt mig att sammanhanget de aktuella beteendena ingår i ska beaktas.

108.

Frågan är vilket sammanhang som är relevant.

109.

Jag anser att det ska göras en åtskillnad mellan om sammanhanget är skilt från den påstådde mobbaren, i förevarande fall enhetschefen, eller om det följer av eller rentav genereras genom enhetschefens attityd.

110.

Bland de exempel på sammanhang som HF har nämnt och som redovisas i punkt 104 ovan ska det prövas om bristen på personal, den omfattande arbetsbelastningen och omorganiseringen av enheten inte har något samband med enhetschefen eller om enhetschefen tvärtom är ansvarig för den ofördelaktiga fördelningen av uppgifterna.

111.

Jag anser att det ankommer på tribunalen att pröva om dessa exempel faktiskt förelegat, att fastställa i vilken kategori de ska klassificeras och vilken vikt de i förekommande fall ska ges.

112.

HF har i förevarande fall anfört att tribunalen gjorde fel när den hänvisade till sammanhanget i punkterna 143, 144, 158 och 159 i den överklagade domen.

113.

Jag påpekar att tribunalen i dessa fyra punkter nämner ”en svår administrativ situation”, ”verksamhetsproblemen vid tjänstegrenen, till följd av omstruktureringen av denna” och ”den omständigheten att det förekom organisatoriska problem”.

114.

Även om de svårigheter som därmed anförts ha förelegat inom enheten berodde på enhetschefens personlighet, dennes eventuella brist på erfarenhet eller osmidig arbetsledning, kan de enligt min mening inte rättfärdiga de aktuella handlingarna. De kan tvärtom framhålla hur överdrivna eller olämpliga de var och hjälpa till att identifiera de beteenden som utgör mobbning.

115.

Om svårigheterna snarare härrörde ur omstruktureringen av tjänstegrenen, vilken inte var ett resultat av ett ledningsbeslut från enhetschefens sida som kunde ifrågasättas utan kunde förefalla vara objektivt nödvändigt, borde de enligt mig betraktas som en del av ett sammanhang som inte har något samband med enhetschefen. De skulle även i förekommande fall kunna beaktas och spela en mer eller mindre viktig roll för att bedöma huruvida de kritiserade handlingarna var överdrivna eller olämpliga.

116.

Jag anser därmed, tvärtemot HF, att tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att hänvisa till sammanhanget.

117.

Jag anser följaktligen att HF:s andra argument saknar grund.

118.

Härav följer enligt min mening att överklagandet, såvitt avser den tredje grunden, inte ska bifallas, eftersom denna grund delvis inte kan tas upp till sakprövning och delvis saknar grund.

119.

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

120.

I likhet med vad domstolen slog fast i domen OZ/EIB, anser jag att samma sak gäller i förevarande mål. I denna dom påpekade domstolen nämligen att ett åsidosättande av rätten till försvar, särskilt rätten att yttra sig, ska medföra att ett beslut ogiltigförklaras efter ett förfarande endast om detta förfarande i avsaknad av detta fel skulle leda till ett annat resultat. ( 27 ) Domstolen fann att underlåtenhet att lämna ut åtminstone en sammanfattning av synpunkterna från den som anklagas för mobbning och från de olika vittnena oundvikligen påverkat innehållet i såväl den rådgivande kommitténs rapport från undersökningen som innehållet i det i målet aktuella beslutet, på ett sådant sätt att denna rapport och detta beslut skäligen kunde ha lett till ett annat resultat. ( 28 )

121.

Jag anser att den omständigheten att protokollen från vittnesförhören i förevarande mål inte lämnades ut i sig ska anses utgöra ett fel som på liknande sätt kan påverka den rådgivande kommitténs yttrande och därmed det omtvistade beslutet.

122.

Som jag angett i punkterna 62 och 73 ovan beaktades dessa protokoll av anställningsmyndigheten när det omtvistade beslutet antogs och anställningsmyndighetens roll var desto viktigare eftersom det endast var ett kort dokument.

123.

Jag vill särskilt framhålla att om HF hade beretts möjlighet att yttra sig med ändamålsenlig verkan om de olika aspekterna av sammanhanget, såsom de anges i protokollen från vittnesförhören som anställningsmyndigheten beaktade, kan det inte uteslutas att en annan bedömning hade gjorts av dessa, vilket hade lett till att anställningsmyndigheten antagit ett beslut om bifall för HF:s ansökan om bistånd.

124.

Vad gäller yrkandena om rättegångskostnader, vilka anges i punkt 26 ovan, anser jag, oberoende av den andra grunden och utan att förekomma bedömningen av dem, att det utgör en lämplig gottgörelse för varje ideell skada HF kan ha lidit i förevarande fall att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras. Yrkandena om rättegångskostnaderna avseende ideell skada är således inte relevanta och det saknas skäl att besluta om dessa.

125.

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna om överklagandet är välgrundat och domstolen slutligt avgör målet.

126.

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

127.

Parlamentet har i huvudsak tappat målet och ska därför i enlighet med HF:s yrkande bära sina rättegångskostnader och ersätta HF:s rättegångskostnader såväl i första instans som i målet om överklagande.

128.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska