–

Bouygues travaux publics, genom P. Spinosi och V. Steinberg, avocats,

–

Elco construct Bucarest, genom M. Bodin och U. Candas, avocats,

–

Welbond armatures, genom J.-J. Gatineau, avocat,

–

Frankrikes regering, inledningsvis genom E. de Moustier, A. Daly, R. Coesme, A. Ferrand och D. Colas, därefter genom E. de Moustier, A. Daly, R. Coesme och A. Ferrand, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Pavliš, J. Vláčil och L. Dvořáková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Van Hoof, B.-R. Killmann och D. Martin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 1972, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (EUT L 117, 2005, s. 1) (nedan kallad förordning nr 574/72), samt av artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningen av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot bolagen Bouygues travaux publics (nedan kallat Bouygues), Elco construct Bucarest (nedan kallat Elco) och Welbond armatures (nedan kallat Welbond) avseende svartarbete och otillåten utlåning av arbetskraft.

3

I rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse genom förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, 1998, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71) föreskrevs bland annat följande i artikel 1, med rubriken ”Definitioner”, som ingick i avdelning I, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

4

I samma avdelning i förordning nr 1408/71 föreskrevs följande i artikel 4, med rubriken ”Sakområden”:

”1.   Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

2.   Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1.

…”

5

Artiklarna 13 och 14 i denna förordning ingick i avdelning II, som hade rubriken ”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”.

6

I artikel 13 i förordningen, med rubriken ”Allmänna regler”, föreskrevs följande:

”1.   Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2.   Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:

…”

7

Artikel 14 i samma förordning, med rubriken ”Särskilda regler för andra anställda än sjömän”, hade följande lydelse:

”Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

…

…”

8

Den 1 maj 2010 upphävdes och ersattes förordning nr 1408/71 av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1), vilken ändrades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, 2012, s. 4, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1) (nedan kallad förordning nr 883/2004).

9

Artikel 1 j och artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 har ersatts av artikel 1 l respektive artikel 3.1 i förordning nr 883/2004, vars bestämmelser i sak är identiska.

10

Artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71 har i sak ersatts av artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004, i vilken det föreskrivs att ”[o]m inget annat följer av artiklarna 12–16, skall … en person som har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten”.

11

Artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 har i sak ersatts av artikel 12.1 i förordning nr 883/2004, där det anges att ”[e]n person som arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten ska, när arbetsgivaren sänder ut personen för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete i en annan medlemsstat, fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten, under förutsättning att detta arbete inte förväntas vara längre än 24 månader och att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan utsänd person”.

12

Artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71 har i sak ersatts av artikel 13.1 i förordning nr 883/2004, som har följande lydelse:

”En person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater ska

…”

13

Avdelning III i förordning nr 574/72, med rubriken ”Tillämpning av förordningens bestämmelser om bestämmande av tillämplig lagstiftning”, innehöll bland annat tillämpningsföreskrifter för artiklarna 13 och 14 i förordning nr 1408/71.

14

Bland annat angavs i artikel 11.1 a samt i artikel 12a.2 a och 12a.4 a i förordning nr 574/72 att den institution som hade utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skulle fortsätta att gälla, i de fall som avsågs i bland annat artikel 14.1 a och 14.2 b i förordning nr 1408/71, var skyldig att utfärda ett intyg (nedan kallat E 101-intyg) som angav att den anställde skulle fortsätta att omfattas av denna lagstiftning.

15

Den 1 maj 2010 upphävdes och ersattes förordning nr 574/72 av förordning nr 987/2009.

16

Följande föreskrivs i artikel 5.1 i förordning nr 987/2009:

”De handlingar som en medlemsstats institution utfärdar för att intyga en persons ställning vid tillämpningen av grundförordningen och tillämpningsförordningen samt de styrkande underlag som ligger till grund för utfärdandet av handlingarna, ska godtas av de andra medlemsstaternas institutioner så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av den medlemsstat där de har utfärdats.”

17

I artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, som delvis har ersatt artikel 11.1 a samt artikel 12a.2 a och 12a.4 a i förordning nr 574/72, föreskrivs följande: ”På begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren, ska den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig enligt avdelning II i [förordning nr 883/2004], utfärda ett intyg om att sådan lagstiftning är tillämplig och, i förekommande fall, ange till och med vilken dag och på vilka villkor.” Detta intyg utfärdas i form av ett certifikat (nedan kallat A 1-intyg).

18

I artikel L. 1221–10 i Code du travail (lagen om arbete), i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen, föreskrevs följande:

”En arbetstagare får sättas i arbete först efter det att arbetsgivaren har anmält arbetstagarens namn till de för ändamålet utsedda socialförsäkringsorganen.

Arbetsgivaren ska göra en sådan anmälan för alla arbetsplatser där det finns anställda.”

19

I artikel L. 8211–1 i denna lag föreskrevs följande:

”Följande brott ska anses utgöra olagligt arbete under de förutsättningar som anges i denna avdelning:

…

…”

20

Artikel L. 8221–1 i nämnda lag hade följande lydelse:

”Följande är förbjudet:

21

I artikel L. 8221–3 i denna lag föreskrevs följande:

”Med svartarbete genom döljande av verksamhet avses arbete som utförs inom ramen för verksamhet bestående i framställning, bearbetning, reparation eller tillhandahållande av tjänster eller fullgörande av affärstransaktioner, som bedrivs i vinstsyfte av en fysisk eller juridisk person som, genom att avsiktligt undandraga sig sina skyldigheter,

…

…”

22

Artikel L. 8221–5 i lagen om arbete har följande lydelse:

”Med svartarbete genom döljande av anställning avses den omständigheten att en arbetsgivare

…

23

Under perioden 18 juni 2011–10 augusti 2016 hade den sistnämnda bestämmelsen följande lydelse:

24

Efter att ha tilldelats kontrakt för att uppföra en kärnkraftsreaktor av den nya generationen, nämligen en tryckvattenreaktor, i Flamanville (Frankrike), bildade Bouygues (ett bolag bildat i Frankrike) tillsammans med två andra företag ett enkelt bolag för att fullgöra kontrakten. Sistnämnda bolag lade ut arbetet på underentreprenad till en ekonomisk intressegrupp (”groupement d’intérêt économique”) bestående av bland annat bolaget Welbond, även detta bildat i Frankrike. Denna gruppering anlitade i sin tur dels underleverantörer, däribland Elco, ett bolag etablerat i Rumänien, dels Atlanco Ltd, som är ett bemanningsföretag som är etablerat i Irland och som har ett dotterbolag i Cypern och ett kontor i Polen.

25

Efter det att boendeförhållandena för utländska arbetstagare uppmärksammats, inhyrda anställda av polsk nationalitet strejkat på grund av det obefintliga eller otillräckliga socialförsäkringsskyddet vid olycksfall, och fler än hundra oanmälda arbetsplatsolyckor avslöjats, samt till följd av den utredning som gjordes av Autorité de sûreté nucléaire (Kärnsäkerhetsmyndigheten) och därefter av polisen, blev Bouygues, Welbond och Elco åtalade för gärningar som påståtts ha begåtts mellan juni 2008 och oktober 2012. Bland åtalspunkterna fanns bland annat anlitande av svart arbetskraft och otillåten utlåning av arbetskraft för de två första bolagen, och anlitande av svart arbetskraft för det tredje bolaget.

26

Genom dom av den 20 mars 2017 fastställde Cour d’appel de Caen (Appellationsdomstolen i Caen, Frankrike) delvis den dom som brottmålsavdelningen vid Tribunal d’instance de Cherbourg (Förstainstansdomstolen i Cherbourg, Frankrike) hade meddelat den 7 juli 2015. Den fann att bolaget Elco hade gjort sig skyldigt till brottet anlitande av svart arbetskraft genom att ha underlåtit att med angivande av arbetstagarnas namn anmäla dessa innan de sattes i arbete samt att lämna kontrolluppgifter om löner och sociala avgifter till de myndigheter som ansvarar för uppbörd av sociala avgifter. Appellationsdomstolen ansåg nämligen att Elco hade haft en varaktig, stabil och kontinuerlig verksamhet i Frankrike, vilket innebar att Elco inte kunde åberopa utstationeringslagstiftningen. Den konstaterade därvid att en stor majoritet av de aktuella arbetstagarna hade anställts av Elco enbart för att de skulle skickas till Frankrike, och att de flesta av dem några dagar före avresan för övrigt inte tidigare hade arbetat för detta bolag eller endast nyligen hade börjat göra det. Vidare konstaterades att Elcos verksamhet i Rumänien hade fått en underordnad betydelse i förhållande till dess verksamhet i Frankrike, att det inte skedde någon administrativ hantering av de berörda arbetstagarna i Rumänien och att vissa utstationeringar hade varat i mer än 24 månader.

27

Cour d’appel de Caen (Appellationsdomstolen i Caen) fann att Bouygues och Welbond hade gjort sig skyldiga till anlitande av svart arbetskraft, när det gällde arbetstagare som tillhandahållits av Atlanco, och till otillåten utlåning av arbetskraft. I detta avseende konstaterade nämnda domstol först och främst att Bouygues och Welbond, via det cypriotiska dotterbolaget Atlanco och ett av detta dotterbolags kontor i Polen, via bemanningsföretag hade rekryterat polska arbetstagare genom att låta dem underteckna ett avtal som upprättats på grekiska, i syfte att ställa dem till förfogande för franska bolag, med hjälp av, som mellanhand, två anställda i nämnda dotterbolag som var baserade i Dublin (Irland) och som arbetade i Frankrike. Nämnda domstol påpekade vidare att samma dotterbolag inte var registrerat i handels- och bolagsregistret i Frankrike och att det inte bedrev någon verksamhet vare sig i Cypern eller i Polen. Slutligen slog domstolen fast att även om Bouygues och Welbond visserligen hade begärt att Atlanco skulle översända handlingar avseende de polska inhyrda arbetstagare som arbetade på arbetsplatsen i Flamanville, bland annat E 101-intyg och A 1-intyg, fortsatte bolagen att anställa dessa arbetstagare trots att de inte hade mottagit samtliga av dessa handlingar.

28

Bouygues, Elco och Welbond överklagade domen från Cour d’appel de Caen (Appellationsdomstolen i Caen) av den 20 mars 2017 till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) och gjorde bland annat gällande att Cour d’appel de Caen (Appellationsdomstolen i Caen) inte hade beaktat verkningarna av E 101- och A 1-intygen, vilka utfärdats till de berörda arbetstagarna.

29

Enligt den hänskjutande domstolen följer det av dom av den 27 april 2017, A‑Rosa Flussschiff (C‑620/15, EU:C:2017:309), och av dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. (C‑359/16, EU:C:2018:63), att när en domstol ska döma i ett straffrättsligt förfarande som avser svartarbete till följd av underlåtenhet att inge anmälan till socialförsäkringsorganen, och den åtalade personen inger E 101-intyg, numera A 1-intyg för de berörda arbetstagarna, vilka har utfärdats med stöd av artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, kan domstolen, efter ett kontradiktoriskt förfarande, bortse från dessa intyg endast om den – på grundval av en bedömning av de konkreta uppgifter vilka framkommit under den rättsliga utredningen, vilka visat att dessa intyg hade erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt och vilka den utfärdande institutionen hade underlåtit att beakta inom rimlig tid – betecknar detta som ett bedrägeri, vars objektiva rekvisit består i ett åsidosättande av de villkor som föreskrivs i den berörda bestämmelsen, och vars subjektiva rekvisit avser den åtalade personens avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för utfärdandet av nämnda intyg i syfte att erhålla den förmån som är knuten till intygen.

30

Den hänskjutande domstolen har dock framhållit att förevarande fall handlar om arbetsgivare som åtalats för anlitande av svart arbetskraft på grund av att de har underlåtit inte bara att inge kontrolluppgifter om löner och sociala avgifter till de myndigheter som ansvarar för uppbörd av sociala avgifter, utan även att anmäla arbetstagarnas namn innan dessa sattes i arbete, på grundval av bland annat artiklarna L.8221–3 och L.8221–5 i lagen om arbete. Två bolag, Bouygues och Welbond, har åtalats för anlitande av svart arbetskraft vad gäller arbetstagare som anställts av ett bolag som anklagas för att ha åsidosatt samma skyldigheter, på grundval av bland annat artikel L.8221–1 i lagen om arbete.

31

Följaktligen anser den hänskjutande domstolen att frågan uppkommer huruvida de verkningar av de E 101- och A 1-intyg som i det aktuella fallet utfärdats med stöd av artikel 14.1 a och artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71 respektive artikel 13.1 i förordning nr 883/2004, och som avser fastställandet av den lagstiftning som är tillämplig på det sociala trygghetssystemet och på arbetsgivarens anmälan av uppgifter till socialförsäkringsorganen, även omfattar fastställandet av den lagstiftning som är tillämplig vad gäller arbetsrätten och de skyldigheter som åligger arbetsgivaren som en följd av en tillämpning av arbetsrätten i den stat där de anställda som intygen avser utför sitt arbete, i synnerhet vad gäller de anmälningar som arbetsgivaren är skyldig att göra innan dessa arbetstagare sätts i arbete.

32

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska [artikel 11 i förordning nr 574/72] och [artikel 19 i förordning nr 987/2009] tolkas så, att ett E 101-intyg som utfärdats av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat, med stöd av artikel 14.1 och 14.2 b i förordning nr 1408/71, … eller ett A 1-intyg som utfärdats med stöd av artikel 13.1 i [förordning nr 883/2004], är bindande för domstolarna i den medlemsstat där arbetet utförs vid fastställandet av den lagstiftning som är tillämplig, inte bara med avseende på det sociala trygghetssystemet, utan även med avseende på arbetsrätten, när denna lagstiftning definierar arbetsgivarnas skyldigheter och de anställdas rättigheter, så att dessa domstolar, efter ett kontradiktoriskt förfarande, kan bortse från dessa intyg endast om de – på grundval av en bedömning av de konkreta uppgifter vilka framkommit under den rättsliga utredningen, vilka visat att dessa intyg hade erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt och vilka den utfärdande institutionen hade underlåtit att beakta inom rimlig tid – betecknar detta som ett bedrägeri, vars objektiva rekvisit består i ett åsidosättande av de villkor som föreskrivs i någon av de ovannämnda bestämmelserna i rådets [förordningar nr 574/72] och [nr 987/2009], och vars subjektiva rekvisit avser den åtalade personens avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för utfärdande av nämnda intyg i syfte att erhålla den förmån som är knuten till intyget?”

33

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 11.1 a, 12a.2 a och 12a.4 a i förordning nr 574/72 samt artikel 19.2 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att ett E 101-intyg som har utfärdats av den behöriga institutionen i en medlemsstat, med stöd av artikel 14.1 a eller artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71, för arbetstagare som utför arbete inom en annan medlemsstats territorium, och ett A 1-intyg som har utfärdats för sådana arbetstagare av denna institution med stöd av artikel 12.1 eller artikel 13.1 i förordning nr 883/2004, är bindande för domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten när det gäller inte bara social trygghet utan även arbetsrätt.

34

Det framgår av uppgifterna i målet vid EU-domstolen att bakgrunden till den fråga som har ställts är att åtal med anledning av bland annat svartarbete har väckts mot arbetsgivare som under åren 2008–2012 i Frankrike använde sig av arbetstagare som omfattades av E 101- eller A 1-intyg som utfärdats antingen för utstationering av arbetstagare eller för avlönat arbete i flera medlemsstater, utan att först ha gjort den anmälan till de behöriga franska myndigheterna som krävs enligt lagen om arbete.

35

Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i vilken inverkan dessa intyg har på en sådan anmälningsskyldighet och således vilken betydelse intygen har för tillämpningen av värdmedlemsstatens arbetsrättsliga lagstiftning på de berörda arbetstagarna, utifrån antagandet att intygen är giltiga.

36

EU-domstolen påpekar inledningsvis att förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72, även om de den 1 maj 2010 ersattes av förordning nr 883/2004 respektive förordning nr 987/2009, precis som den hänskjutande domstolen har konstaterat, kan vara tillämpliga i det nationella målet. Dessutom var E 101-intyget, som föreskrevs i förordning nr 574/72, en föregångare till A 1-intyget, som föreskrivs i förordning nr 987/2009, och bestämmelserna om utfärdandet av E 101-intyget, det vill säga bland annat artiklarna 11.1 a, artikel 12a.2 a och 12a.4 a i förordning nr 574/72, ersattes delvis av artikel 19.2 i förordning nr 987/2009, som handlar om utfärdandet av A 1-intyg. Vidare ersattes leden 1 a och 2 b i artikel 14 i förordning nr 1408/71 i huvudsak av artikel 12.1 respektive artikel 13.1 i förordning nr 883/2004.

37

Det ska erinras om att det följer av EU-domstolens fasta praxis att intygen E 101 och A 1 – precis som de materiella reglerna i artikel 14.1 a och 14.2 b i förordning nr 1408/71 liksom i artikel 12.1 och 13.1 i förordning nr 883/2004 – syftar till att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl., C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

38

Dessa intyg motsvarar ett standardformulär som den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning i fråga om social trygghet är tillämplig utfärdar i enlighet med avdelning III i förordning nr 574/72 eller – beroende på det aktuella fallet – avdelning II i förordning nr 987/2009, för att ”ange” (se bland annat ordalydelsen i artiklarna 11.1 a, 12a.2 a och 12.4 a i förordning nr 574/72, liksom artikel 19.2 i förordning nr 987/2009) att migrerande arbetstagare, som befinner sig i en av de situationer som avses i vissa bestämmelser i avdelning II i förordningarna nr 1408/71 och nr 987/2009, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2015, X och van Dijk, C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:564, punkt 38).

39

Därigenom medför dessa intyg, på grund av principen att arbetstagare endast ska omfattas av ett enda system för social trygghet, nödvändigtvis att systemen för social trygghet i övriga medlemsstater inte kan tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl., C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

40

Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, vilken även omfattar principen om ömsesidigt förtroende, är E 101- och A 1-intygen i princip bindande för den behöriga institutionen och domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren utför arbete, eftersom det genom dessa intyg skapas en presumtion för att den berörda arbetstagarens anslutning till det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där den behöriga institutionen har utfärdat dessa intyg är rättsenlig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl., C‑359/16, EU:C:2018:63, punkterna 37–40 och dom av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl., C‑527/16, EU:C:2018:669, punkt 47).

41

Så länge som dessa intyg inte har återkallats eller ogiltigförklarats, ska således den berörda institutionen i den medlemsstat där arbetstagaren utför arbete beakta det förhållandet att denne arbetstagare redan omfattas av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat vars behöriga institution har utfärdat dessa intyg och den förstnämnda institutionen kan följaktligen inte besluta att arbetstagaren i fråga ska omfattas av det egna systemet för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl., C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

42

Enligt domstolens praxis gäller detta även när det konstateras att de villkor under vilka arbetstagaren utövar sin verksamhet uppenbart inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för avdelning II i förordningarna nr 1408/71 och nr 883/2004 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, A-Rosa Flussschiff, C‑620/15, EU:C:2017:309, punkt 61).

43

Det förhåller sig alltså så, precis som den hänskjutande domstolen har framhållit, att en domstol i värdmedlemsstaten följaktligen får bortse från E 101-intyg endast om två villkor samtidigt är uppfyllda. För det första måste den institution som utfärdat dessa intyg, efter att utan dröjsmål ha mottagit en begäran från den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten om prövning av huruvida det funnits fog för att utfärda intygen, ha underlåtit att göra en sådan omprövning med beaktande av de uppgifter som sistnämnda institution har lämnat och inte inom rimlig tid ha tagit ställning till denna begäran, i förekommande fall genom att ogiltigförklara eller dra tillbaka dessa intyg. För det andra måste de nämnda uppgifterna vara av sådan beskaffenhet att denna domstol – med iakttagande av de garantier som följer av rätten till en rättvis rättegång – kan konstatera att de aktuella intygen har erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt (dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 78).

44

Härav framgår dock att även om E 101- och A 1-intygen medför bindande verkningar gäller dessa endast de skyldigheter som följer av de nationella lagstiftningar på området för social trygghet och som den samordning som införts genom förordningarna nr 1408/71 och nr 883/2004 avser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 1991, De Paep, C-196/90, EU:C:1991:381, punkt 12, och dom av den 9 september 2015, X och van Dijk, C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:564, punkt 39).

45

Enligt artikel 1 j i förordning nr 1408/71 och artikel 1 l i förordning nr 883/2004 avser begreppet ”lagstiftning”, vid tillämpningen av dessa förordningar, medlemsstaternas lagstiftning om de grenar och system för social trygghet som räknas upp i artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1408/71 och i artikel 3.1 i förordning nr 883/2004.

46

Det framgår dessutom av EU-domstolens praxis att den avgörande faktorn för tillämpningen av dessa förordningar är det direkta och tillräckligt relevanta samband som ska finnas mellan en viss förmån och de nationella lagar som reglerar dessa grenar och system för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, de Ruyter, C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 23, och dom av den 23 januari 2019, Zyla, C‑272/17, EU:C:2019:49, punkt 30).

47

Av detta följer att E 101- och A 1-intygen, som utfärdats av den behöriga institutionen i en medlemsstat, endast är bindande för den behöriga institutionen och domstolarna i värdmedlemsstaten i den mån de styrker att den berörda arbetstagaren, i fråga om social trygghet, omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten vad gäller beviljande av förmåner som är direkt kopplade till en av de grenar och ett av de system som räknas upp i artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1408/71 samt i artikel 3.1 i förordning nr 883/2004.

48

Dessa intyg har således inte några bindande verkningar vad gäller de skyldigheter som följer av nationell rätt på andra områden än området för social trygghet, i den mening som avses i dessa förordningar, bland annat vad gäller det arbetsrättsliga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, särskilt arbetstagarnas anställnings- och arbetsvillkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 1991, De Paep, C‑196/90, EU:C:1991:381, punkt 13).

49

När det gäller den anmälan som enligt lagen om arbete ska göras innan en arbetstagare sätts i arbete och som till följd av de franska myndigheternas krav är av central betydelse i det nationella målet, ska följande framhållas beträffande anmälans art och innebörd: Klagandena i det nationella målet anser att denna anmälan, även om det rent formellt ingår i lagen om arbete, syftar till att kontrollera huruvida arbetstagaren är ansluten till någon av grenarna av systemet för social trygghet och, följaktligen, till att säkerställa betalningen av sociala avgifter i Frankrike. Arbetsgivaren ska nämligen göra denna anmälan till socialförsäkringsorganen och den utgör således ett sätt för dessa att kontrollera att de nationella reglerna om social trygghet efterlevs för att därigenom bekämpa svartarbete.

50

Den franska regeringen har däremot förklarat att den anmälan som ska göras innan en arbetstagare sätts i arbete utgör en administrativ förenkling som gör att arbetsgivaren genom att vidta en enda åtgärd kan fullgöra flera formella krav på samma gång, varav somliga förvisso gäller social trygghet, men som inte innebär anslutning till det franska systemet för social trygghet. Eftersom de behöriga myndigheterna genom denna anmälan erhåller samtliga relevanta uppgifter om det framtida avtalsförhållandet mellan den berörda arbetsgivaren och arbetstagaren, innebär denna anmälan, enligt den franska regeringen, bland annat att det blir möjligt att säkerställa att de anställnings- och arbetsvillkor som föreskrivs i nationell arbetsrätt iakttas när en arbetstagare, såsom i målet vid den nationella domstolen, inte är utstationerad i den mening som avses i dessa bestämmelser, utan är anställd som löntagare i Frankrike. Regeringen har anfört att den aktuella tvisten således inte handlar om huruvida betalning har skett av sociala avgifter i denna medlemsstat, utan om huruvida klagandena i det nationella målet har rättat sig efter de regler som gäller enligt fransk arbetsrätt.

51

EU-domstolen är enligt artikel 267 FEUF inte behörig att tillämpa unionsbestämmelserna på ett visst fall, utan är endast behörig att uttala sig om tolkningen av fördragen och de rättsakter som beslutats av unionsinstitutionerna (se, bland annat, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl.. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 132 och där angiven rättspraxis).

52

Det ankommer således inte på EU-domstolen vare sig att fastställa de faktiska omständigheter som har gett upphov till det nationella målet och bedöma vilka följder dessa får för det avgörande som den nationella domstolen har att meddela, eller att tolka nationella lagar eller andra nationella författningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkterna 30 och 31).

53

Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida den skyldighet att göra en anmälan innan arbetstagaren sätts i arbete som föreskrivs i lagen om arbete enbart syftar till att säkerställa att de berörda arbetstagarna är anslutna till någon av grenarna av systemet för social trygghet och, således, enbart syftar till att säkerställa efterlevnaden av lagstiftningen på det området, vilket i så fall innebär att E 101- och A 1-intygen, som upprättats av den utfärdande institutionen, i princip utgör hinder för en sådan skyldighet, eller om det i stället är så att denna skyldighet även syftar till, om än bara till viss del, att garantera att de behöriga nationella myndigheterna på ett effektivt sätt kan kontrollera efterlevnaden av de anställnings- och arbetsvillkor som följer av arbetsrätten, vilket skulle innebära att dessa intyg inte påverkar nämnda skyldighet eftersom denna inte under några omständigheter kan leda till att de berörda arbetstagarna ansluts till någon av grenarna av systemet för social trygghet.

54

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 11.1 a, 12a.2 a och 12a.4 a i förordning nr 574/72 samt artikel 19.2 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att ett E 101-intyg som har utfärdats av den behöriga institutionen i en medlemsstat, med stöd av artikel 14.1 a eller artikel 14.2 b i förordning nr 1408/71, för arbetstagare som utför arbete inom en annan medlemsstats territorium, och ett A 1-intyg som har utfärdats för sådana arbetstagare av denna institution med stöd av artikel 12.1 eller artikel 13.1 i förordning nr 883/2004, är bindande för domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten endast på området för social trygghet.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artiklarna 11.1 a, 12a.2 a och 12a.4 a i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005, samt artikel 19.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningen av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, ska tolkas så, att ett E 101-intyg som har utfärdats av den behöriga institutionen i en medlemsstat, med stöd av artikel 14.1 a eller artikel 14.2 b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse genom rådets förordning nr 118/97, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998, för arbetstagare som utför arbete inom en annan medlemsstats territorium, och ett A 1-intyg som har utfärdats för sådana arbetstagare av denna institution med stöd av artikel 12.1 eller artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012, är bindande för domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten endast på området för social trygghet.