1.

År 1976 ställdes domstolen för första gången inför en fråga som lagstiftaren hade lämnat öppen i artikel 5.3 i Brysselkonventionen. ( 2 ) Den skulle då pröva huruvida ”den ort där skadan inträffade” var den ort där skadan hade uppkommit eller den ort där den skadevållande handlingen hade företagits, vid fastställandet av domstols behörighet. ( 3 )

2.

För att kunna bidra med en användbar tolkning till systemet för fördelning av internationell domstolsbehörighet mellan medlemsstaterna, förbehöll sig domstolen möjligheten att använda sig av båda anknytningspunkterna. Lösningen (som var den rimligaste för det målet) kom att bli ett paradigm. Rent teoretiskt är denna lösning inte orimlig, eftersom allt utomobligatoriskt ansvar kräver en handling, en skada och ett orsakssamband dem emellan.

3.

I praktiken är lösningen dock inte lika uppenbar, utom i enklare fall, som den som domstolen kom fram till i domen Bier. Det gäller i synnerhet när skadan till sin karaktär är sådan att den inte tar sig något materiellt uttryck. Så är fallet med skador som inte påverkar en viss persons eller en viss saks fysiska integritet, utan förmögenheten i allmänhet.

4.

Domstolen, som har behandlat dessa problem vid olika tillfällen och ur olika synvinklar, ( 4 ) har nu möjlighet att vidareutveckla sin rättspraxis rörande artikel 7 led 2 i förordning (EU) nr 1215/2012. ( 5 )

5.

Skäl 16 har följande lydelse:

”Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.”

6.

Kapitel II (”Domstols behörighet”) innehåller ett avsnitt med rubriken ”Allmänna bestämmelser” (artiklarna 4, 5 och 6) och ett med rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser” (artiklarna 7, 8 och 9).

7.

I artikel 4 föreskrivs följande:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.

…”

8.

I artikel 7 föreskrivs följande:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

…”

9.

Verein für Konsumenteninformation (nedan kallad VKI) är en konsumentorganisation som är hemmahörande i Österrike. Till föreningens uppgifter hör att vid domstol göra gällande konsumenters rättigheter, vilka har överlåtits till föreningen i det syftet.

10.

Den 6 september 2018 väckte VKI talan vid den hänskjutande domstolen mot biltillverkaren Volkswagen AG, ett bolag bildat enligt tysk rätt med säte i Tyskland.

11.

VKI har riktat skadeståndskrav (som har överlåtits till föreningen) från 574 bilköpare mot Volkswagen AG. Vidare har VKI yrkat fastställelse av Volkswagens ansvar för skador som ännu inte har kunnat värderas. Båda yrkandena avser den manipulationsanordning (ett manipulationsprogram) som monterats i de bilar de köpt, vilken i provbänk dolde de verkliga värdena för avgasutsläpp, i strid med de unionsrättsliga bestämmelserna. ( 6 )

12.

VKI har gjort gällande att alla konsumenter som har överlåtit sina rättigheter till VKI, hade köpt bilar, av antingen en kommersiell bilhandlare eller en privat säljare i Österrike, som var utrustade med en motor som Volkswagen hade utvecklat. Dessa köp ägde rum innan tillverkarens avgasmanipulationer hade blivit kända, vilket skedde den 18 september 2015.

13.

Enligt VKI består skadan för bilägarna i att de, om de hade känt till den påstådda manipulationen, antagligen inte skulle ha köpt bilarna över huvud taget, eller att de skulle ha köpt dem till ett lägre pris. Mellanskillnaden mellan priset för en manipulerad bil och det pris som faktiskt betalats utgör en ersättningsbar skada på grund av att förväntningar inte infriats. I andra hand stöder VKI sitt yrkande på att värdet av en bil på marknaden för nya och begagnade bilar har minskat kraftigt jämfört med en bil som inte har manipulerats.

14.

VKI har också anfört att man kan utgå från att skadan för bilägarna dessutom har ökat genom den högre bränsleförbrukningen, sämre prestanda eller motorstyrka och/eller större slitage. Dessutom kan man räkna med en ytterligare minskning av marknadsvärdet för de berörda bilarna. Därutöver finns det risk för andra nackdelar, till exempel körförbud för de berörda bilarna eller indraget godkännande. Vid den tidpunkt då talan väcks kan vissa av dessa skador ännu inte värderas eller har ännu inte uppkommit. Det innebär att VKI:s talan rörande detta bara är en fastställelsetalan.

15.

Beträffande internationell behörighet för den domstol vid vilken talan väckts stöder sig VKI på artikel 7 led 2 i förordningen.

16.

Volkswagen har yrkat att VKI:s talan ska ogillas och bestrider att den hänskjutande domstolen har internationell behörighet.

17.

I detta sammanhang har Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt, Österrike) hänskjutit följande tolkningsfråga:

”Ska artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område tolkas så, att ’den ort där skadan inträffade’, under omständigheterna i det nationella målet, kan avse den ort i en medlemsstat där skadan uppkom, när skadan uteslutande består i en förmögenhetsskada som är en direkt följd av ett otillåtet handlande i en annan medlemsstat?”

18.

Artikel 7 led 2 i förordningen, vilken erbjuder käranden en alternativ behörighetsgrund i stället för den allmänna (det vill säga domstolen där svaranden har hemvist i en medlemsstat, enligt artikel 4.1), har alltid varit en utmaning för den som ska tolka den. ( 7 )

19.

På grund av att det finns en mängd olika situationer där det kan väckas talan om ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, har domstolen fått tolka denna bestämmelse i mycket olika sammanhang, vilka med tiden har kommit att skilja sig från de man föreställde sig då bestämmelsen antogs. ( 8 ) Domstolen har fått anpassa och berika den, med anledning av de tolkningsfrågor som har hänskjutits från medlemsstaterna. ( 9 )

20.

Det finns emellertid flera oföränderliga riktlinjer i tolkningen av bestämmelsen: den centrala funktionen för de principer som ligger till grund för den, det vill säga principen att reglerna ska vara förutsebara (för parterna) och principen om en nära anknytning mellan den behöriga domstolen och tvisteföremålet, strävan efter att bibehålla den särskilda regelns användbarhet, inom ramen för systemet för avgränsning av behörighet, dock utan att detta medger någon extensiv tolkning, ( 10 ) samt denna regels neutralitet i förhållande till parterna. Tolkningen ska under alla förhållanden vara självständig, oberoende av hur begreppen ”handling” och ”skada” definieras i de nationella rättsordningarna och vilka bestämmelser som reglerar skadeståndsansvaret. ( 11 )

21.

Artikel 7 led 2 i förordningen förutsätter att det finns en särskilt nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet. Denna anknytning ska säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan instämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Den underlättar dessutom en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande. ( 12 )

22.

När det otillåtna handlandet och dess konsekvenser är lokaliserade till olika medlemsstater tillämpas ett dubbelt behörighetskriterium, eftersom det godtas att båda platserna har en betydande anknytning till tvisteföremålet när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Under sådana förhållanden får käranden välja mellan två olika domstolar när han eller hon väcker talan.

23.

Det kriterium som återfinns i artikel 7 led 2 i förordningen behåller således sin ändamålsenliga verkan, vilken skulle gå förlorad om bestämmelsen bara skulle tolkas som den ort där den skadevållande handlingen företogs, eftersom denna brukar sammanfalla med svarandens hemvist. ( 13 ) Det dubbla behörighetskriteriet har inte övergetts i något fall. ( 14 )

24.

Artikel 7 led 2 i förordningen ska inte förstås som en behörighetsregel till skydd för käranden. Även om den i systematiskt hänseende skulle kunna uppfattas som en kompensation för regeln actor sequitor rei, ( 15 ) innebär detta inte att den med nödvändighet ska tillämpas på ett sätt som gynnar domstolarna i den stat där den skadelidande har hemvist (forum actoris). ( 16 ) Den har bara godtagits som sådan när (och på grund av att) den skadelidandes hemvist sammanfaller med den ort där skadan uppkom. ( 17 )

25.

På grundval av dessa omständigheter, och genom att kombinera dem, har domstolen utarbetat riktlinjer för tolkningen av artikel 7 led 2 i förordningen rörande ”den ort där skadan uppkom”, ibland i allmängiltigt syfte och ibland inom särskilda områden:

26.

När den påstådda skadan har varit en ren förmögenhetsskada, har domstolen fastställt vissa kriterier som jag ska återkomma till nedan.

27.

För att kunna besvara den hänskjutande domstolens fråga, vilken liknar den som gav upphov till domen Universal, måste den påstådda skadans karaktär till att börja med klarläggas, det vill säga om den är en initial skada eller en följdskada och om den är en sakskada eller en ren förmögenhetsskada. ( 22 ) Det måste också klargöras om de personer som har överlåtit sina rättigheter till VKI, i egenskap av fordringsägare med avseende på det yrkade skadeståndet, har lidit skada direkt eller indirekt.

28.

Det ska därefter, beroende på hur skadan betecknas, klargöras vilken plats som är relevant när det gäller behörigheten.

29.

Den hänskjutande domstolen undrar dessutom om resultatet av den ovannämnda prövningen ska korrigeras med hänsyn till överväganden rörande förutsebarhet och anknytning. Jag anser att det redan här är viktigt att påpeka att ett jakande svar skulle medföra en betydande ändring av den hittillsvarande tolkningen och tillämpningen av artikel 7 led 2 i förordningen.

30.

I sina yttranden har de medverkande parterna uttryckt andra tvivel rörande tolkningen av bestämmelsen, men eftersom de inte framgår av beslutet om hänskjutande ska jag inte uttala mig om dem. ( 23 )

31.

Den hänskjutande domstolen beskriver skadan på själva programvaran som är integrerad i bilen, vilken utgör ett fel på denna. Den betecknar den som en initial skada och minskningen av köparnas förmögenhet som en ren följdskada. ( 24 )

32.

Den tar även upp frågan om vem det är som har lidit skada, det vill säga om det är de konsumenter som VKI företräder eller om det är alla som har köpt bilen, ända från de första återförsäljarna och importörerna. I det sistnämnda fallet är de personer vars rättigheter VKI försvarar, och som är sist i kedjan, inte direkta skadelidande.

33.

När skadans karaktär prövas är det lämpligt att göra åtskillnad mellan området för de skadevållande handlingarna och området för de konsekvenser (skador) som de ger upphov till:

34.

Mot bakgrund av detta utgörs den skadevållande handlingen i förevarande mål av att en programvara som ändrar värdena för avgasutsläpp har installerats under bilens tillverkningsprocess.

35.

Den skada som uppkommer på grund av denna handling är enligt min uppfattning en initial skada och en förmögenhetsskada.

36.

Under normala omständigheter (där det inte finns några fel), bidrar köpet av ett föremål till förmögenheten, vilken tillförs ett värde som minst motsvarar det värde som kommer från detta föremål (och som vid ett köp utgörs av det pris man betalar för föremålet).

37.

När bilens värde är lägre än det betalade priset, vid köptillfället, på grund av att den köps med ett ursprungligt fel, motsvarar inte det betalade priset det erhållna värdet. Skillnaden mellan det betalade priset och värdet på den materiella vara som man får i utbyte, ger upphov till en förmögenhetsskada vid köpet av bilen (vilken emellertid inte upptäcks förrän senare).

38.

Innebär den omständigheten att bilen existerar, som ett materiellt föremål, att skadan inte kan betecknas som en förmögenhetsskada? Jag anser inte det. När bilens verkliga egenskaper blev kända, upptäckte inte köparna att de hade mindre bil eller en annan bil, utan en bil med lägre värde, det vill säga en minskad förmögenhet. I egenskap av fysiskt föremål, symboliserar bilen den minskade förmögenheten och gör det möjligt att skilja ut minskningens ursprung. Den påverkar emellertid i det här fallet inte den immateriella naturen hos den skada som manipulationen av programvaran vållade köparna.

39.

Förmögenhetsminskningen är som sagt en initial skada och inte en följdskada. Den är en direkt konsekvens av den skadevållande handlingen (manipulationen av motorn) och inte en konsekvens av en tidigare skada som käranden lidit och som uppkommit på grund av samma handling.

40.

Vad beträffar de skadelidandes karaktär, anser jag att de som köpte bilarna (och som överlät sina rättigheter till VKI för att göra dem gällande i domstol) är direkt skadelidande i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordningen. Den skada som de gör gällande är inte en konsekvens av en tidigare skada som andra personer har lidit före dem.

41.

I själva verket kom bilarnas värdeminskning inte till uttryck förrän manipulationen av motorerna blev känd. Kärandena kan i vissa fall vara slutanvändare som har mottagit bilen från en annan tidigare köpare. Denne blev dock aldrig varse någon skada, eftersom skadan, som då var latent, inte fastställdes förrän senare och då berörde den aktuella ägaren. Därför kan det inte anses ha skett en övervältring av skador från de första köparna till de efterföljande.

42.

Den hänskjutande domstolen vill endast få klarhet i hur den ort där skadan uppkom ska fastställas och inte på vilken ort den skadevållande handlingen ska anses ha företagits. I beslutet om hänskjutande klargör den att den anser att den utlösande händelse som gav upphov till skadorna (den skadevållande handlingen) ägde rum där de manipulerade bilarna tillverkades, det vill säga i Tyskland.

43.

Således ska talan mot biltillverkaren, i egenskap av person med hemvist i Tyskland, enligt huvudregeln i princip väckas vid tysk domstol. Eftersom grunden för talan utgörs av en otillåten handling utanför avtalsförhållande, kan talan emellertid också väckas mot den personen i en annan medlemsstat, närmare bestämt vid domstolarna på den ort där skadan uppkom.

44.

VKI:s talan grundar sig som nämnts inte på en sakskada eller en personskada, utan på en ren förmögenhetsskada.

45.

Enligt domstolens rättspraxis är den ort där skadan uppkom den ort där de negativa konsekvenserna av en handling visar sig konkret. ( 27 )

46.

Avsaknaden av en fysisk skada gör det svårare att identifiera den orten och skapar osäkerhet, från allra första början i förfarandet. Samtidigt ger denna avsaknad upphov till tvivel om lämpligheten av att ge företräde åt denna ort som behörighetsregel, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordningen. Det är inte förvånande att det har föreslagits för domstolen, till följd av tidigare tolkningsfrågor som ställts, att den ska avstå från valet mellan orten där handlingen företogs och orten där skadan uppkom i situationer med rena förmögenhetsskador. ( 28 )

47.

Det finns sannerligen argument som stödjer detta förslag. Den dubbla behörigheten är inte ett krav vid tillämpningen av bestämmelsen. Den är motiverad på grund av att, och om, det finns ”sakliga skäl ur bevis- och processföringssynpunkt” för behörigheten. ( 29 ) Den tolkning som domstolen slog fast i domen Bier syftade inte till att lägga till behöriga domstolar när talan väcks om utomobligatoriskt ansvar, utan till att inte utesluta relevanta anknytningspunkter vid bedömningen av de omständigheter – handlingen och skadan – som är relevanta där.

48.

Det innebär att alternativet ”den ort där skadan uppkom” kanske inte borde användas i vissa fall: ( 30 ) a) när skadan är av sådan art att det inte går att ta reda på var den uppkom med hjälp av ett enkelt test, ( 31 ) b) när platsen måste fastställas med hjälp av fiktioner, ( 32 ) och c) när prövningen tenderar att mynna ut i en slumpmässig plats eller i en plats som käranden kan manipulera. ( 33 )

49.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att domstolen i sin dom av den 19 februari 2002, Besix, uteslöt att artikel 5.1 i Brysselkonventionen (nu artikel 7 led 1 i förordningen) ska tillämpas på en förpliktelse som ”varken kan fastställas till en specifik ort eller knytas till någon domstol som är särskilt lämpad att pröva tvisten avseende denna förpliktelse”. ( 34 )

50.

Eftersom led 1 och led 2 i artikel 7 i förordningen eftersträvar samma syften rörande anknytning och förutsebarhet, skulle den lösning som gäller för led 1 även kunna gälla för led 2.

51.

Domstolen har visserligen inte uteslutit att domstolarna på den ort där skadan uppkom kan vara behöriga när skadan är en ren förmögenhetsskada. ( 35 ) Även om domstolen inte underkänner det alternativet direkt, närmar den sig emellertid ibland en sådan lösning. Resonemanget är inte unikt, vilket framgår i de mål där förmögenhetsminskningen är ett resultat av överträdelser av konkurrensrätten, ( 36 ) i jämförelse med de mål där den beror på en misslyckad investering.

52.

Ibland likställer domstolen skadan med en underlåtenhet eller en handling, som orsakats av svarandens verksamhet, omedelbart och naturligt nog före skadan och där möjligheten att uppfatta dem med sinnena är större, om än inte absolut, vilket är fallet när skadan är en följd av att något inte händer.

53.

Om förmögenhetsskadan beskrivs genom hänvisning till en påtaglig verksamhet eller handling, blir det lättare att fastställa den fysiskt i ett område, eller så behöver det inte alls göras. Jag ser inget hinder för att tillämpa denna metod generellt, ( 40 ) även om jag anser att riskerna med den bör uppmärksammas. Om förmögenhetsskadan förs tillbaka till dess närmast föregående materiella bakgrund kan det leda till absurda diskussioner rörande kategorierna ”initial skada” och ”följdskada”. ( 41 )

54.

Själva förmögenhetsförlusten har hamnat i förgrunden i andra domar, i vilka domstolen har godtagit att skadan uppkom på det konto där den ekonomiska förlusten avspeglas bokföringsmässigt. Så är normalt fallet beträffande investeringar. ( 42 )

55.

I sådana fall finns det skäl som hänger samman med anknytningen mellan tvisteföremålet och domstolen och förutsebarheten för parterna, som kräver att andra omständigheter än orten där skadan uppkom, vid en helhetsbedömning bekräftar att den orten ska ligga till grund för behörigheten. Där dessa omständigheter har uppkommit, eller befinner sig, kan uppfattningen om den plats som betraktas som platsen för den ekonomiska skadan bekräftas (eller så ska den förkastas).

56.

I denna (nyare) rättspraxis från domstolen som hittills omfattar tre domar, ( 43 ) består resonemanget inom ramen för artikel 7 led 2 i förordningen av två steg, varav klarläggandet av var skadan uppkom är det ena. När den platsen väl har identifierats är det inte säkert att den automatiskt anses uppfylla kraven på anknytning och förutsebarhet, utan den utgör en utgångspunkt som måste bekräftas av de övriga särskilda omständigheterna i målet, genom en samlad bedömning. ( 44 )

57.

Även om det resonemanget är komplicerat och skiljer sig från det som används vid andra typer av skador, anser jag inte att domstolens argument har förändrats nämnvärt. Vid bedömningen hamnar inte anknytningen eller förutsebarheten i första rummet och den gör det heller inte möjligt för uttolkaren att utan vidare göra en avvägning mellan dessa särskilda omständigheter, för att identifiera den lämpligaste domstolen mot bakgrund av dessa parametrar. Denna aspekt har väckt frågor hos den hänskjutande domstolen ( 45 ) och jag ska därför gå in närmare på den.

58.

I domstolens hittillsvarande rättspraxis har den hänvisat till de ”närmare omständigheterna” i målet då den preciserat behörighetskriteriet som ”den ort där skadan inträffade”.

59.

Som jag har förklarat tidigare innebär det att det ska prövas huruvida det föreligger omständigheter som säkerställer att den ort som identifierats som den ort ”där skadan inträffade” uppfyller anknytningskriteriet och är förutsebar, i enlighet med förordningens normer. På så sätt tillgodoses kraven på rättsligt skydd för båda parterna och kraven rörande processföringen. Kravet på en sådan prövning är inte generellt. Det gäller således inte alla typer av skador, men det gäller, eller kan gälla, vid rena förmögenhetsskador.

60.

Kriteriet tillämpas heller inte för att den domstol vid vilken tvisten har anhängiggjorts ska jämföra ”den ort där den skadevållande handlingen företogs” med ”den ort där skadan inträffade” och välja den lämpligaste av dessa.

61.

Det råder ingen tvekan om att likvärdigheten, i fråga om anknytning och förutsebarhet, mellan orten där handlingen företogs och orten där skadan inträffade, vilken fastställdes i domen Bier, är teoretisk eller tänkt. I den domen slog domstolen fast att det inte är lämpligt att behålla den ena och utesluta den andra, eftersom var och en av dem ”efter omständigheterna” ( 46 ) kan vara särskilt betydelsefulla från bevis- och processföringssynpunkt.

62.

De speciella omständigheterna i målet är emellertid inte något giltigt kriterium (och domstolen har inte heller godtagit det) för att avgöra huruvida domstolarna på den ort där den skadevållande handlingen förtogs eller på den ort där skadan inträffade ska vara behöriga. Detta val har det medvetet överlåtits på käranden att göra, vilket innebär att det framför allt styrs av vad som är till fördel för denne.

63.

Anknytnings- och rättssäkerhetsmålens relativa karaktär är för övrigt ett strukturellt drag hos förordningens system för fördelning av behörighet. Var och en av de behörighetsgrunder som föreskrivs i artikel 7 avspeglar en abstrakt avvägning på förhand, som lagstiftaren har gjort, mellan kraven på förutsebarhet och kraven på anknytning.

64.

Resultatet av denna avvägning är ett uttryck för en rimlig jämvikt mellan de båda principerna, vilken bör upprätthållas när regeln omsätts i praktiken. Domstolen har tidigare slagit fast att man inte kan bortse från resultatet av en tillämpning av det kriterium som formellt föreskrivs i artikel 7 i förordningen, även om det i det konkreta fallet leder till att en domstol som saknar anknytning till tvisteföremålet ska anses behörig. Talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den ort som bestämmelsen föreskriver, även i de fall där den sålunda utsedda domstolen inte är den som har närmast anknytning till tvisten. ( 47 )

65.

Den ordagranna hänvisningen till ”den domstol som objektivt är den mest lämpade att avgöra huruvida rekvisiten för svarandens ansvar är uppfyllda”, ( 48 ) innebär inte, beträffande vare sig metod eller resultat, någon jämförelse mellan olika domstolar som skulle kunna vara behöriga på grund av den plats där handlingen företogs eller den plats där skadan uppkom, vid sökandet efter den mest lämpade domstolen i varje enskilt fall.

66.

Detta uttryck avspeglar avvägningen mellan rättssäkerheten och anknytningen till tvisteföremålet, vilken leder fram till det behörighetskriterium som föreskrivs i bestämmelsen. I andra domar har domstolen använt sig av andra uttryck, exempelvis ”en särskilt nära anknytning”, ( 49 ) vilka inte bygger på någon jämförelse. I den mån dessa uttryck inte leder till att den myndighet som tillämpar bestämmelsen utför sitt uppdrag på ett felaktigt sätt, är dessa andra uttryck enligt min mening lämpligare.

67.

Vilka de ”övriga särskilda omständigheter” är som ska föreligga till stöd för orten där skadan uppkom, när den är rent ekonomisk, skiljer sig naturligtvis åt i olika tvister. Uttrycket rymmer en föreställning om en eventualitet och hänvisar till det konkreta fallet. Jag anser således att följande kan anses utgöra sådana omständigheter:

68.

Detta förklarar bättre de omständigheter som domstolen anger i domen Löber, ( 51 ) som utgör förebilden för detta nya förfaringssätt. Dessa omständigheter innefattar betalningarnas ursprung (platsen för de personliga bankkontona och avräkningskontona), den marknad där prospektet spreds och där certifikaten salufördes och förvärvades, platsen där investerarens direkta motparter fanns och även hennes hemvist.

69.

Dessa omständigheter kan tänkas bidra till att styrka det otillåtna handlandet, skadan och orsakssambandet mellan dem. De är för övrigt omständigheter som beaktar de tvistande parternas perspektiv. För käranden Helga Löber talade de för att hennes investering inte var gränsöverskridande. ( 52 ) För svaranden Barclays Bank skulle de upplysa den om att enskilda i vissa medlemsstater, som är otillräckligt informerade, kan göra investeringar som orsakar skador.

70.

Mot bakgrund av detta måste försiktighet iakttas om man vill utsträcka ett tillvägagångssätt till att omfatta en talan om ren förmögenhetsskada som, vid en tillämpning av artikel 7 led 2 i förordningen, först gör det nödvändigt att identifiera den ort där skadan uppkom och därefter, vid en helhetsbedömning av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, fastställa huruvida den är lämplig som behörighetskriterium.

71.

Vad beträffar den här aktuella tvisten anser jag att det finns paralleller med de mål som gav upphov till domarna Kolassa, Universal och Löber. Jag anser också att den faktor som skulle kunna motivera en tillämpning av denna metod inte är bilen.

72.

När förmögenhetsförlusten symboliseras av ett visst fysiskt föremål, skulle man kunna tänka sig att detta och dess lokalisering kan tjäna som utgångspunkt för att fastställa behörigheten i samband med artikel 7 led 2 i förordningen. ( 53 ) Den plats där föremålet fysiskt sett befinner sig vid tidpunkten för förlusten ( 54 ) är, såsom är fallet med bankkontot, inte tillräcklig. Det gäller i än högre grad när det som det här handlar om är något som är rörligt.

73.

Svaranden kan inte förutse var bilen kommer att befinna sig. Vad beträffar anknytningen mellan domstolen och tvisteföremålet, har bilen mindre betydelse än styrkandet av vem som äger den och tidpunkten då den köptes, i synnerhet om, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, det inte är nödvändigt att undersöka varje konkret bil för att bedöma skadan (eftersom den har uppskattats till samma procentuella andel av priset för alla berörda). ( 55 )

74.

Den korrekta utgångspunkten utgörs i stället av den handling genom vilken varan kom att ingå i den berörda personens förmögenhet och som orsakade förmögenhetsminskningen. Den ort där skadan uppkom är den ort där denna transaktion slutfördes. Domstolarna på den orten ska vara behöriga (internationellt och lokalt), om de övriga särskilda omständigheterna i målet också talar för en sådan behörighet.

75.

Dessa omständigheter, vilka det ankommer på den hänskjutande domstolen att identifiera och bedöma, bör inte bara innefatta omständigheter som rör den skadelidande, ( 56 ) utan även vissa omständigheter som visar att svaranden hade för avsikt att sälja sina bilar i den medlemsstat vars jurisdiktion är omtvistad ( 57 ) (och, i möjligaste mån, i vissa domkretsar inom den staten). ( 58 )

76.

Jag har tidigare påpekat att det inte är lätt att generellt ange vilka omständigheter som ska föreligga till stöd för orten ”där skadan uppkom”, eller enligt vilka riktlinjer som helhetsbedömningen ska göras. Osäkerheten om dessa båda medför emellertid en risk för att artikel 7 led 2 i förordningen inte tillämpas enhetligt och leder dessutom till förvirring när det gäller metoden. Detta betonas i de avslutande anmärkningarna i beslutet om hänskjutande.

77.

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida den omständigheten att bilarna har köpts och levererats i Österrike är tillräcklig för att de österrikiska domstolarna ska anses vara behöriga. Enligt den hänskjutande domstolen finns det andra faktorer, som rör de faktiska omständigheterna, som talar för att domstolarna på den ort där den skadevållande handlingen företogs (de tyska) ska vara behöriga. De sistnämnda är ”med hänsyn till ett ändamålsenligt förfarande, och särskilt som det finns en nära koppling till saken i målet och bevisupptagningen underlättas, … objektivt sett … mer lämpade att klarlägga ansvaret för de påstådda skadorna”. ( 59 )

78.

Enligt den hänskjutande domstolen talar EU-domstolens domar rörande rent ekonomiska skador, enligt vilka det föreligger en skyldighet att, med avseende på artikel 7 led 2 i förordningen, beakta sammanhanget och de särskilda omständigheterna i målet, för att domstolarna i en annan stat (Tyskland) ska vara behöriga. Om platsen för köpet och leveransen av fordonen beaktas, äventyrar det svarandens möjlighet att förutse vilken domstol som är behörig, i synnerhet med tanke på att vissa av bilarna i förevarande fall köptes begagnade.

79.

Jag anser i likhet med Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt) att det inom ramen för artikel 7 led 2 i förordningen inte räcker att bilarna köptes och levererades i Österrike, om Volkswagen inte rimligen kunde ha anat att det köpet skulle kunna ske i den medlemsstaten.

80.

Jag instämmer emellertid inte med dess syn på bedömningen av de ”särskilda omständigheterna” i det här målet:

81.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt, Österrike) på följande sätt: