–

Cargill Deutschland GmbH, genom D. Ehle, Rechtsanwalt,

–

Hauptzollamt Krefeld, genom B. Grothe och R.M. Gleim-Arnold, båda i egenskap av ombud,

–

Belgiens regering, genom J.-C. Halleux och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud, biträdda av B. De Moor och M. Callebaut, avocats,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Eggers och B. Hofstötter, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EU) nr 1360/2013 av den 2 december 2013 om fastställande av produktionsavgifterna inom sockersektorn för regleringsåren 2001/2002, 2002/2003, 2003/2004, 2004/2005 och 2005/2006, av den koefficient som krävs för beräkning av tilläggsavgiften för regleringsåren 2001/2002 och 2004/2005 och av de belopp som sockerproducenterna ska betala till säljarna av sockerbetor med avseende på skillnaden mellan de maximala avgifterna och de avgifter som ska tas ut för regleringsåren 2002/2003, 2003/2004 och 2005/2006 (EUT L 343, 2013, s. 2).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Cargill Deutschland GmbH och Hauptzollamt Krefeld (Huvudtullkontoret i Krefeld, Tyskland) angående återbetalning av produktionsavgifter inom sockersektorn som har inbetalats för regleringsåren 2001/2002–2004/2005.

3

I skälen 10, 11, 13 och 23 i förordning nr 1360/2013 anges följande:

…

…

4

Artikel 1.1 i denna förordning har följande lydelse:

”Produktionsavgifterna inom sockersektorn för regleringsåren 2001/2002, 2002/2003, 2003/2004, 2004/2005 och 2005/2006 ska vara de som anges i punkt 1 i bilagan.”

5

Artikel 2 i nämnda förordning har följande lydelse:

”Dagen för fastställande, som det hänvisas till i artikel 2.2 andra stycket i [rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 130, 2000, s. 1)], av de avgifter som anges i den här förordningen, ska infalla senast den 30 september 2014, förutom när medlemsstaterna är förhindrade att respektera denna tidsfrist på grund av tillämpningen av nationell lagstiftning avseende återbetalning till ekonomiska aktörer av felaktigt inbetalda belopp.”

6

I artikel 3 andra, tredje och fjärde stycket i samma förordning fastställs de datum då de produktionsavgifter vilka anges i punkt 1 i bilagan till förordningen ska tillämpas avseende regleringsåren 2001/2002–2005/2006.

7

Skälen 13 och 14 i rådets förordning (EU) 2018/264 av den 19 februari 2018 om fastställande för regleringsåret 1999/2000 av produktionsavgifterna och koefficienten för att beräkna tilläggsavgiften för socker och för regleringsåret 2000/2001 av produktionsavgifterna för socker (EUT L 51, 2018, s. 1) har följande lydelse:

8

I artikel 2.2 i förordning 2018/264 föreskrivs följande:

”Skillnaden mellan de avgifter som fastställs genom förordningarna … nr 2267/2000 och … nr 1993/2001 och de avgifter som föreskrivs i artikel 1 i den här förordningen ska återbetalas till de ekonomiska aktörer som har betalat avgifter för regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, om de inkommer med en vederbörligen motiverad ansökan.”

9

I 12 § punkt 1 första meningen i Gesetz zur Durchführung der gemeinsamen Marktorganisationen und der Direktzahlungen (lagen om genomförande av den gemensamma organisationen av marknaden och direktbetalningar) (BGB1. 2017 I, s. 3746) föreskrivs följande:

”På avgifter som uttas för den gemensamma organisationen av marknaden … ska bestämmelserna i Abgabenordnung (skattelagen) … tillämpas i tillämpliga delar, under förutsättning att inget annat föreskrivs i denna lag eller i ett beslut som har antagits med tillämpning av denna lag.”

10

I 37 § punkt 2 första och andra meningen i skattelagen föreskrivs följande:

”Om en skatt … har betalats eller återbetalats utan rättslig grund, har den för vars räkning betalningen gjordes rätt till återbetalning av det betalda eller återbetalda beloppet från betalningsmottagaren. Detta gäller även om den rättsliga grunden för betalningen eller återbetalningen senare bortfaller.”

11

I 164 § punkterna 1, 2 och 4 i denna lag föreskrivs följande:

”(1)   Så länge skatteärendet inte har prövats slutgiltigt kan skatt, allmänt eller i det enskilda fallet, fastställas med förbehåll för omprövning, utan att det behöver motiveras. …

(2)   Så länge som förbehållet gäller kan skatteberäkningen upphävas eller ändras. …

…

(4)   Förbehållet för omprövning upphör att gälla när fristen för fastställande löper ut.”

12

I 169 § punkterna 1 och 2 i samma lag föreskrivs följande:

”(1)   Det är inte längre tillåtet att fastställa en skatteberäkning eller att upphäva eller ändra den när fristen för fastställande har löpt ut. …

(2)   Fristen för fastställande är

…”

13

I 170 § punkt 1 i skattelagen föreskrivs följande:

”Fristen för fastställande börjar löpa vid utgången av kalenderåret under vilket skyldigheten att betala skatten uppkom …”

14

I 175 § punkt 1 första stycket i denna lag föreskrivs följande:

”Ett taxeringsbeslut ska meddelas, upphävas eller ändras,

…

15

Cargill Deutschland omfattades, i egenskap av bolag som tillverkar isoglukos, för regleringsåren 2001/2002–2005/2006, av systemet med produktionsavgifter inom sockersektorn, vilket föreskrivs i förordning nr 1260/2001.

16

Produktionsavgifterna för dessa regleringsår fastställdes med tillämpning av förordningar vilka Europeiska kommissionen antog varje år, närmare bestämt kommissionens förordning (EG) nr 1837/2002 av den 15 oktober 2002 om fastställande av produktionsavgifterna och koefficienten för tilläggsavgiften för regleringsåret 2001/2002 inom sockersektorn (EGT L 278, 2002, s. 13), kommissionens förordning (EG) nr 1762/2003 av den 7 oktober 2003 om fastställande av produktionsavgifter för socker under regleringsåret 2002/2003 (EUT L 254, 2003, s. 4), kommissionens förordning (EG) nr 1775/2004 av den 14 oktober 2004 om fastställande av produktionsavgifter för socker för regleringsåret 2003/2004 (EUT L 316, 2004, s. 64), kommissionens förordning (EG) nr 1686/2005 av den 14 oktober 2005 om fastställande av produktionsavgifterna och koefficienten för tilläggsavgiften för regleringsåret 2004/2005 inom sockersektorn (EUT L 271, 2005, s. 12) och kommissionens förordning (EG) nr 164/2007 av den 19 februari 2007 om fastställande av produktionsavgifter för socker för regleringsåret 2005/2006 (EUT L 51, 2007, s. 17).

17

Med tillämpning av dessa förordningar fastställde Huvudtullkontoret i Krefeld bland annat de produktionsavgifter som Cargill Deutschland skulle betala för ovannämnda regleringsår, genom avgiftsbeslut, med förbehåll för omprövning, av den 23 oktober 2002, den 20 oktober 2003, den 30 mars 2004 och den 18 oktober 2005.

18

Genom dom av den 8 maj 2008, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (C‑5/06 och C‑23/06–C‑36/06, EU:C:2008:260), samt genom beslut av den 6 oktober 2008, Raffinerie Tirlemontoise (C‑200/06, ej publicerat, EU:C:2008:541), och SAFBA (C‑175/07–C‑184/07, ej publicerat, EU:C:2008:543), ogiltigförklarade domstolen emellertid förordningarna nr 1762/2003, nr 1775/2004 och nr 1686/2005. Dessa förordningar ändrades därför senare genom förordning nr 1193/2009.

19

Genom dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591), ogiltigförklarades därefter förordning nr 1193/2009. Till följd av denna dom fastställde Europeiska unionens råd nya produktionsavgifter inom sockersektorn för regleringsåren 2001/2002–2005/2006 genom att anta förordning nr 1360/2013, i vilken produktionsavgifterna för dessa regleringsår sattes ned.

20

Den 1 maj 2014 ingav Cargill Deutschland en ansökan till Huvudtullkontoret i Krefeld om att de nya produktionsavgifterna skulle beaktas och att de avgifter som bolaget felaktigt hade betalat för regleringsåren 2001/2002–2004/2005 skulle återbetalas till bolaget.

21

Genom beslut av den 18 april 2016, vilket bekräftades den 19 september 2016 efter ett resultatlöst invändningsförfarande, avslog Huvudtullkontoret i Krefeld denna ansökan med motiveringen att den fyraåriga frist för fastställande, som föreskrivs för ogiltigförklaring, ändring eller rättelse av taxeringsbeslut, hade löpt ut vad avser dessa regleringsår enligt 164 § och 169 § punkt 2 andra meningen led 2 i skattelagen. Detta innebar att motsvarande avgiftsbeslut hade blivit slutgiltiga.

22

I 170 § punkt 1 i skattelagen föreskrivs nämligen att fristen för fastställande börjar löpa vid utgången av kalenderåret under vilket skyldigheten att betala skatten uppkom. I förevarande fall innebär detta, precis som den hänskjutande domstolen har angett i begäran om förhandsavgörande, att fristen för fastställande avseende regleringsåret 2004/2005 hade börjat löpa den 31 december 2006. Under dessa omständigheter inkom Cargill Deutschlands ansökan, vilken inlämnades först under år 2014, till Huvudtullkontoret i Krefeld efter det att denna frist hade löpt ut. Slutsatsen att denna frist för fastställande hade löpt gäller i ännu högre grad för produktionsavgifterna för de föregående regleringsåren.

23

Cargill Deutschland överklagade beslutet från Huvudtullkontoret i Krefeld till Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf, Tyskland) och gjorde gällande att dess rätt till återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter följde direkt av förordning nr 1360/2013. Denna rätt är inte underkastad någon frist för fastställande och påverkas inte av att de av Huvudtullkontoret i Krefeld utfärdade beskattningsbesluten är slutgiltiga.

24

I detta hänseende har den hänskjutande domstolen påpekat att den i tidigare mål har bedömt att frågan huruvida ett bolag kan ha rätt till återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter, när retroaktiv nedsättning av avgiftssatserna för produktionsavgifterna har ägt rum med tillämpning av förordning nr 1360/2013, enbart ska avgöras på grundval av nationell rätt, med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

25

I förevarande fall skulle detta resonemang emellertid innebära att Cargill Deutschland nekades denna rätt, bland annat på grund av att den retroaktiva nedsättningen av avgiftssatserna för produktionsavgifterna enligt förordning nr 1360/2013 endast skulle medföra att besluten om fastställelse av skatt blev rättsstridiga, och inte att motsvarande beskattningsbeslut blev ogiltiga, eftersom dessa beslut, då de har antagits på grundval av beslut som blivit slutgiltiga, inte längre kan bli föremål för ändringar i enlighet med tillämpliga nationella bestämmelser.

26

Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att Cargill Deutschland, i ett liknande förfarande rörande rättelse av produktionsavgifter inom sockersektorn för regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, genom ett beslut av Huvudtullkontoret i Krefeld av den 7 maj 2018, vilket grundades på förordning 2018/264, beviljats återbetalning av en del av de avgifter som bolaget felaktigt hade betalat in, trots att de preskriptionstider som var tillämpliga enligt den nationella lagstiftningen hade löpt ut. Denna återbetalning möjliggjordes dels av domen av den 9 februari 2017, Raffinerie Tirlemontoise (C‑585/15, EU:C:2017:105), i vilken domstolen slog fast att förordningarna nr 2267/2000 och nr 1993/2001, vilka fastställde dessa belopp, var ogiltiga, dels av att förordning 2018/264 därefter har antagits, i vilken dessa belopp på nytt fastställts utan något uttryckligt krav på att dessa preskriptionstider ska beaktas.

27

I detta sammanhang önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionslagstiftaren, genom att anta förordning 2018/264, inte i själva verket önskade fastställa en allmän princip som, med verkan från antagandet, skulle tillåta återbetalning av felaktigt inbetalda produktionsavgifter inom sockersektorn, oberoende av de preskriptionsregler som är tillämpliga enligt nationell rätt. Den hänskjutande domstolen har påpekat att en sådan tolkning skulle göra det möjligt för Cargill Deutschland att erhålla återbetalning av de produktionsavgifter som felaktigt har betalats för regleringsåren 2001/2002–2004/2005, såsom de omräknats i enlighet med förordning nr 1360/2013.

28

Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Düsseldorf (Skattedomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska återbetalning av produktionsavgifter inom sockersektorn, vilka enligt förordning nr 1360/2013 ska beräknas annorlunda än tidigare, med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, genomföras i enlighet med nationell lagstiftning och i synnerhet med tillämpning av de preskriptionstider som föreskrivs i denna?”

29

Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 1360/2013, vilken bland annat fastställer produktionsavgifterna i sockersektorn för regleringsåren 2001/2002–2005/2006, ska tolkas så, att återbetalningen av belopp som ekonomiska aktörer felaktigt har inbetalat som produktionsavgifter ska ske med tillämpning av nationell rätt, i synnerhet inom de preskriptionstider som föreskrivs däri, med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

30

Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolens tvivel bland annat beror på den omständigheten att Cargill Deutschland av de behöriga tyska myndigheterna, på grundval av artikel 2.2 i förordning nr 2018/264, erhållit återbetalning av de avgifter som felaktigt hade inbetalats för regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, trots att de preskriptionstider som föreskrivs i de tillämpliga nationella bestämmelserna hade löpt ut.

31

I artikel 2.2 i förordning 2018/264, genom vilken produktionsavgifterna korrigerades för regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, föreskrivs nämligen att de belopp som felaktigt betalats av de ekonomiska aktörer som har betalat in avgifter för dessa regleringsår ska återbetalas till dem om de inkommer med en vederbörligen motiverad ansökan, utan att det över huvud taget hänvisas till tillämplig nationell rätt i denna bestämmelse.

32

Under dessa omständigheter utesluter inte den hänskjutande domstolen att artikel 2.2 i förordning nr 2018/264 kan tolkas så, att den fastställer en allmän princip som tillåter återbetalning av belopp som felaktigt har betalats av ekonomiska aktörer som produktionsavgifter inom sockersektorn. En sådan princip skulle kunna tillämpas oberoende av att de preskriptionstider som är tillämpliga enligt nationell rätt har löpt ut, trots att ansökan om återbetalning har ingetts med stöd av förordning nr 1360/2013.

33

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 31 i sitt förslag till avgörande är förordning 2018/264 inte tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet, eftersom förordningen enbart avser regleringsåren 1999/2000 och 2000/2001, medan det nationella målet rör en ansökan om återbetalning av produktionsavgifter som betalats för regleringsåren 2001/2002–2004/2005.

34

Av detta följer att förordning 2018/264 inte kan utgöra den rättsliga grunden för en ansökan om återbetalning av avgifter som felaktigt betalats för de sistnämnda regleringsåren.

35

Det ska emellertid erinras om att domstolen genom domen av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591), fastställde att förordning nr 1193/2009 var ogiltig. Såsom framgår bland annat av punkterna 48 och 49 i denna dom var den metod som anges i denna förordning, som kommissionen använde för att fastställa produktionsavgifterna för regleringsåren 2001/2002–2005/2006, inte korrekt, eftersom den ledde till att det totala bidragsbeloppet ökade på ett konstlat sätt. Såsom framgår av punkt 69 i nämnda dom hade producenterna därigenom inte bara rätt till återbetalning av de felaktigt inbetalda produktionsavgifter för socker vilka medlemsstaterna felaktigt hade tagit ut under perioden i fråga, utan även rätt till ränta på dessa belopp.

36

För att följa domen av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591), antog rådet förordning nr 1360/2013, vars syfte var att retroaktivt justera produktionsavgifterna inom sockersektorn för regleringsåren 2001/2002–2005/2006. Enligt unionslagstiftaren hade de nya produktionsavgifterna beräknats i enlighet med den metod som domstolen hade godkänt i denna dom, och fastställts till ”rätt nivå”, i den mening som avses i skäl 11 i nämnda förordning.

37

För att förordning nr 1360/2013 ska få ändamålsenlig verkan måste de berörda sockerproducenterna kunna erhålla återbetalning av produktionsavgifter som felaktigt inbetalats, och detta även när de inbetalats flera år innan denna förordning antogs.

38

Detta innebär, såsom generaladvokaten anfört i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, att rätten till återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter för de regleringsår som är i fråga i det nationella målet följer av unionsrätten, såsom den tolkats av domstolen i domen av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. (C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591), och genomförts av unionslagstiftaren, mot bakgrund av denna dom, genom antagandet av förordning nr 1360/2013.

39

Domstolen har nämligen slagit fast att rätten att erhålla återbetalning av skatter och avgifter som i en medlemsstat har tagits ut i strid med unionsregler utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna, såsom dessa har tolkats av domstolen (dom av den 12 december 2006, Test Claimants in the FII Group Litigation, C‑446/04, EU:C:2006:774, punkt 202, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 24, och dom av den 25 juli 2018, Messer France, C‑103/17, EU:C:2018:587, punkt 56).

40

Vidare var det först efter det att nya produktionsavgifter, med retroaktiv verkan, hade fastställts i förordning nr 1360/2013 som de behöriga nationella myndigheterna kunde fastställa den exakta storleken av det belopp som var och en av de berörda producenterna hade betalat in för mycket i form av sådana avgifter.

41

Under dessa omständigheter, och för att säkerställa förordningens ändamålsenliga verkan, konstaterar domstolen att det är från och med denna förordnings ikraftträdande, det vill säga den 20 december 2013, som de berörda sockerproducenterna har haft möjlighet att få kännedom om den exakta storleken av de avgifter som felaktigt har betalats in, på grundval av kommissionens beräkningar, såsom de korrigerats för att beakta domstolens praxis, vilket innebär att det var först då som de kunde inge en giltig ansökan om återbetalning av dessa avgifter.

42

För detta ändamål innehåller punkt 1 i bilagan till förordning nr 1360/2013, i enlighet med artikel 1.1 i förordningen, en tabell som fastställer produktionsavgifterna inom sockersektorn, uttryckta i form av ett belopp i euro per ton socker, för varje regleringsår från regleringsåret 2001/2002 till regleringsåret 2005/2006.

43

Vidare är enligt artikel 2 i samma förordning, i princip, den 30 september 2014 det datum som gäller för medlemsstaternas skyldighet att sätta in de avgifter som fastställs i förordning nr 1360/2013 på kontot för unionens egna medel.

44

Slutligen fastställs i artikel 3 i denna förordning endast de datum från vilka produktionsavgifterna, som anges i punkt 1 i bilagan till denna förordning, ska tillämpas avseende vart och ett av de regleringsår som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

45

Domstolen konstaterar emellertid att förordning nr 1360/2013, såsom även generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, inte innehåller någon bestämmelse om de förfaranden och metoder som medlemsstaterna ska tillämpa för att säkerställa de ekonomiska aktörernas rätt att erhålla återbetalning av de produktionsavgifter som felaktigt inbetalats inom sockersektorn för de regleringsår som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

46

I enlighet med fast rättspraxis har medlemsstaterna, i avsaknad av harmoniserade bestämmelser om återbetalning av skatter och avgifter som åläggs i strid med unionslagstiftningen, rätt att tillämpa de processuella regler som föreskrivs i den nationella rättsordningen, bland annat i fråga om preskriptionstider, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2011, Q-Beef och Bosschaert, C‑89/10 och C‑96/10, EU:C:2011:555, punkt 34, och dom av den 20 december 2017, Caterpillar Financial Services, C‑500/16, EU:C:2017:996, punkt 37).

47

För att iaktta dessa principer krävs det att dessa processuella regler varken är mindre förmånliga än de som avser liknande anspråk grundade på bestämmelser i nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

48

I detta avseende framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen anser att tillämpningen av nationella bestämmelser är förenlig med nämnda principer, eftersom de, med iakttagande av den allmänna preskriptionstiden i tysk skattelagstiftning, gör en korrigering möjlig för det fall unionsakter ändras retroaktivt. Av begäran om förhandsavgörande framgår emellertid att den hänskjutande domstolen anser att den slutgiltiga karaktären av ett taxeringsbeslut enligt tysk rätt utgör hinder för en ansökan om återbetalning som grundar sig på förordning nr 1360/2013, eftersom den tillämpliga preskriptionstiden hade löpt ut när ansökan gavs in.

49

Det ska emellertid erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan domstolen, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 18 december 2019, Generálny riaditeľ Sociálnej poisťovne Bratislava, C‑447/18, EU:C:2019:1098, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

50

I förevarande fall ska det således dessutom prövas huruvida de nationella bestämmelser som reglerar rätten till återbetalning av det överskott som betalats av sockerproducenter – såsom produktionsavgifter enligt förordning nr 1260/2001 vilka slutgiltigt fastställts genom förordning nr 1360/2013 för de regleringsår som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vilka, såsom de tolkats och tillämpats av behöriga domstolar, utgör hinder för att en ansökan om återbetalning inges efter ikraftträdandet av förordning nr 1360/2013, på grund av att den preskriptionstid som är tillämplig på sådana ansökningar har löpt ut – är förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

51

I detta sammanhang är det lämpligt att först pröva huruvida sådana regler är förenliga med effektivitetsprincipen. Enligt fast rättspraxis måste varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell handläggningsregel medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten bedömas med beaktande av regelns ställning i det samlade förfarandet, förfarandets förlopp och förfarandets särdrag vid de olika nationella instanserna. Härvidlag ska det bland annat tas hänsyn till, i förekommande fall, skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (dom av den 20 oktober 2016, Danqua, C‑429/15, EU:C:2016:789, punkt 42, och dom av den 22 februari 2018, INEOS Köln, C‑572/16, EU:C:2018:100, punkt 44).

52

Vad i synnerhet gäller preskriptionstider har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att fastställandet av rimliga tidsfrister för överklagande i princip uppfyller kravet på effektivitet, eftersom detta utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet som skyddar både den berörde och den berörda myndigheten, även om utgången av sådana tidsfrister i sig kan hindra berörda personer från att göra gällande sina rättigheter helt eller delvis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2018, INEOS Köln, C‑572/16, EU:C:2018:100, punkterna 46 och 53, och där angiven rättspraxis). Som exempel kan nämnas att en nationell preskriptionstid på tre år har ansetts rimlig (dom av den 8 september 2011, Q-Beef och Bosschaert, C‑89/10 och C‑96/10, EU:C:2011:555, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

53

Det framgår otvetydigt av begäran om förhandsavgörande att Cargill Deutschland inte längre med tillämpning av nationell rätt kan göra anspråk på återbetalning av de avgifter som är hänförliga till de regleringsår som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, eftersom preskriptionstiden för återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter har löpt ut, vilket det erinrats om i punkterna 21 och 22 ovan. Detta är fallet, enligt begäran om förhandsavgörande, oaktat den omständigheten att unionsrätten, med retroaktiv verkan, har ändrats genom förordning nr 1360/2013, genom att bestämmelserna i de förordningar som tidigare förklarats vara ogiltiga av domstolen, och på vilka besluten om fastställande av skatt och motsvarande taxeringsbeslut grundade sig, har ersatts. Denna retroaktiva ändring följer av artikel 3 andra – fjärde stycket i denna förordning, vilken fastställer de datum från vilka de produktionsavgifter inom sockersektorn som anges i punkt 1 i bilagan ska tillämpas, med avseende på vart och ett av de regleringsår som är i fråga i det nationella målet.

54

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 60 i sitt förslag till avgörande var det praktiskt omöjligt för Cargill Deutschland att inom den föreskrivna preskriptionstiden på fyra år lämna in en ansökan om återbetalning, eftersom denna frist hade löpt ut redan innan förordning nr 1360/2013 trädde i kraft den 20 december 2013, det vill säga innan unionslagstiftaren hade ändrat produktionsavgifterna inom sockersektorn för de regleringsår som är i fråga i det nationella målet, i enlighet med artikel 1 i och bilagan till denna förordning.

55

Av detta följer att eftersom de behöriga nationella myndigheterna, såsom anges i punkterna 40 och 41 ovan, inte före ikraftträdandet av förordning nr 1360/2013 kunde beräkna det belopp som eventuellt skulle återbetalas i fråga om avgifter vilka felaktigt hade inbetalats av ekonomiska aktörer som har rättigheter enligt denna förordning, och eftersom dessa aktörer inte heller hade möjlighet att få kännedom om detta belopp, medför de nationella reglerna, vilka av den hänskjutande domstolen har tolkats så, att de föreskriver att den tillämpliga preskriptionsfristen löper ut innan nämnda förordning träder i kraft, att det i praktiken blir omöjligt att utöva den rättighet som dessa ekonomiska aktörer har enligt unionens rättsordning, att erhålla återbetalning av de produktionsavgifter som felaktigt har inbetalats för de regleringsår som är i fråga i det nationella målet.

56

Vad gäller det argument som Huvudtullkontoret i Krefeld tog upp vid förhandlingen, att en försiktig ekonomisk aktör hade kunnat bestrida taxeringsbeslutet före utgången av den tillämpliga preskriptionsfristen, finner domstolen att detta argument inte påverkar denna slutsats. Det ska nämligen noteras att de processuella regler som föreskrivs i nationell rätt medför att det i praktiken blir omöjligt för en aktör att utöva en rättighet som följer av unionslagstiftning, genom vilken villkoren för denna rättighet slutgiltigt fastställs, eftersom de processuella reglerna villkorar utövandet av denna rättighet med att den berörda aktören, redan innan lagstiftningen trädde i kraft, ska ha ingett en ansökan eller väckt talan i syfte att bestrida nationella beslut som grundar sig på en tidigare version av denna unionslagstiftning, som domstolen under mellantiden har förklarat vara ogiltig.

57

Mot bakgrund av övervägandena ovan, vilka rör effektivitetsprincipen och den slutsats som dragits i detta avseende i punkt 55 ovan, är det, i förevarande dom, inte nödvändigt att dessutom pröva huruvida likvärdighetsprincipen är tillämplig.

58

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Förordning nr 1360/2013 ska tolkas så, att

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Rådets förordning (EU) nr 1360/2013 av den 2 december 2013 om fastställande av produktionsavgifterna inom sockersektorn för regleringsåren 2001/2002, 2002/2003, 2003/2004, 2004/2005 och 2005/2006, av den koefficient som krävs för beräkning av tilläggsavgiften för regleringsåren 2001/2002 och 2004/2005 och av de belopp som sockerproducenterna ska betala till säljarna av sockerbetor med avseende på skillnaden mellan de maximala avgifterna och de avgifter som ska tas ut för regleringsåren 2002/2003, 2003/2004 och 2005/2006, ska tolkas så, att