1.

Ämnet för den begäran om förhandsavgörande som detta förslag till avgörande avser är tolkningen av artikel 3.1 i förordning (EU) nr 604/2013 ( 2 ) (nedan kallad Dublin III-förordningen), artiklarna 9 och 10 i direktiv 2011/95/EU ( 3 ) och artikel 46.3 i direktiv 2013/32. ( 4 ) Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan Bahtiyar Fathi och Predsedatel na Darzhavna agentsia za bezhantsite (Nationella flyktingmyndigheten, Bulgarien) (nedan kallad DAB) rörande DAB:s avslag på Bahtiyar Fathis ansökan om internationellt skydd.

2.

Bahtiyar Fathi, född den 20 september 1981 i Marivan i Islamiska republiken Iran och av kurdisk härkomst, lämnade den 1 mars 2016 in en ansökan om internationellt skydd till DAB. Som skäl angav han den förföljelse som de iranska myndigheterna på religiösa grunder hade utsatt honom för. Enligt egna uppgifter konverterade Bahtiyar Fathi mellan slutet av 2008 och början av 2009 till kristendomen i Iran. Han ägde en olaglig parabolantenn med vilken han tog emot sändningar från den förbjudna kristna kanalen Nejat TV och han deltog till och med en gång per telefon i ett tv-program i den kanalen. Under två dagar i september 2009 frihetsberövade den iranska säkerhetstjänsten honom och förhörde honom om hans deltagande i det direktsända tv-programmet. Medan han var frihetsberövad tvingades han erkänna att han hade konverterat till kristendomen. År 2006 begav han sig till England. I juni 2012 reste han olagligen från Iran till Irak, där han sedan vistades som asylsökande till slutet av 2015. Under tiden i Irak vände han sig till Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR), som emellertid inte fattade något beslut i hans ärende på grund av att han saknade identitetshandlingar. Såvitt avser konverteringen till kristendomen har Bahtiyar Fathi uppgett att det var fråga om en lång process, som var en följd av att han träffade kristna i England och såg på kristna tv-program samt att han döptes mellan slutet av 2008 och 2009, närmare bestämt i maj månad, i en kyrka i ett privathem i Teheran. Enligt egen uppgift hade han kontakt med andra kristna i Iran vid möten i Teheran som samlade ett tiotal personer. Han definierar sig själv som ”normalkristen med protestantiska tendenser”. Efter det att han hade gripits av de iranska myndigheterna fortsatte han enligt egen utsago att upprätthålla kontakt med kristna. Eftersom han saknade ekonomiska förutsättningar lämnade han inte Iran förrän 2012. Sedan han hade gett sig av letade säkerhetstjänsten efter honom och sade till hans far att de endast ville förhöra honom och att det inte skulle bli några problem om han återvände. Under de bulgariska myndigheternas personliga intervju med honom visade han upp ett brev från Nejat TV som var daterat den 29 november 2012. ( 5 )

3.

Bahtiyar Fathis ansökan avslogs genom beslut av DAB:s direktör den 20 juni 2016 (nedan kallat DAB:s beslut). I beslutet gjordes bedömningen att Bahtiyar Fathi på väsentliga punkter hade lämnat motsägelsefulla uppgifter och att hans berättelse som helhet var osannolik. Handlingen av den 29 november 2012 från Najat TV bedömdes med anledning av detta som förfalskad och lämnades därför utan avseende. I synnerhet beaktade DAB:s direktör att Bahtiyar Fathi mellan gripandet 2009 och avresan till Iran 2012 inte hade utsatts för någon förföljelse. Den slutsats som drogs i DAB:s beslut var att det saknades grund att tillerkänna Bahtiyar Fathi flyktingstatus med stöd av artikel 8 i zakon za ubezhishteto i bezhantsite (lagen om asyl och flyktingar) (nedan kallad ZUB) eller status som skyddsbehövande av humanitära skäl med stöd av artikel 9 i ZUB. ( 6 )

4.

Bahtiyar Fathi överklagade DAB:s beslut till den hänskjutande domstolen, som beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

5.

Ungerns, Polens och Förenade kungarikets regeringar och kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen i enlighet med artikel 23 i domstolens stadgar.

6.

Den hänskjutande domstolen har ställt sina båda första tolkningsfrågor till EU-domstolen, vilka lämpligen bör bedömas tillsammans, i syfte att få klarhet i huruvida myndigheterna i en medlemsstat kan utföra en prövning i sak av en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 b i Dublin III-förordningen utan att det först har meddelats ett uttryckligt beslut där det slås fast att den berörda medlemsstaten i enlighet med de kriterier som anges i nämnda förordning är ansvarig för att pröva ansökan.

7.

I artikel 3.1 i Dublin III-förordningen föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person … på någon av medlemsstaternas territorium … Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig”.

8.

I artikel 67a.2 leden 1–3 i ZUB, i den version som var i kraft när Bahtiyar Fathi lämnade in sin ansökan, föreskrivs att förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd ska inledas ”1. genom beslut av den myndighet vid vilken intervjuer genomförs, när det föreligger uppgifter som visar att en annan medlemsstat är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd, 2. när inrikesministeriet och den statliga myndigheten för nationell säkerhet underrättas om att utlänningen vistas olagligt på Republiken Bulgariens territorium, 3. när en framställan om övertagande eller återtagande av utlänningen inkommer …”. ( 7 )

9.

Den hänskjutande domstolen har angett att i Bahtiyar Fathis fall förelåg inget av de skäl som anges i artikel 67a.2 i ZUB, varför det inte inleddes något förfarande för att avgöra vilken medlemsstat som var ansvarig för att pröva hans ansökan och varför det inte heller meddelades något beslut där det slogs fast att detta ansvar med stöd av artikel 3.1 i Dublin III-förordningen åvilade den bulgariska staten.

10.

Den hänskjutande domstolen önskar nu få klarhet i huruvida den förordningen är tillämplig endast på förfaranden för överföring av personer som har ansökt om internationellt skydd eller om den innebär att den stat som åtar sig att pröva en ansökan i samtliga fall ska ange i ett formellt beslut på vilka grunder den anser sig vara ansvarig för att göra denna prövning.

11.

Enligt den hänskjutande domstolen innebär avsaknaden av ett sådant beslut att det inte har avgjorts huruvida en viss ansökan om internationellt skydd träffas av Dublin III-förordningen.

12.

Jag vill inledningsvis framhålla att jag inte anser att den slutsatsen är riktig. Av artikel 1 i Dublin III-förordningen framgår att det i nämnda förordning ”fastställs kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person”. Med ”ansökan om internationellt skydd” avses enligt artikel 2 b i samma förordning ”en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv [2011/95]”, det vill säga ”en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför detta direktivs tillämpningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan”.

13.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att syftet med den ansökan från Bahtiyar Fathi som DAB avslog måste anses ha varit att han skulle tillerkännas flyktingstatus i den mening som avses i artikel 1 A i konventionen om flyktingars rättsliga ställning (som undertecknades i Genève den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954) (nedan kallad Genèvekonventionen) ( 8 ) eller status som skyddsbehövande av humanitära skäl med stöd av artikel 9 i ZUB, vilket motsvarar status som subsidiärt skyddsbehövande enligt direktiv 2011/95.

14.

Bahtiyar Fathis ansökan träffas således av definitionen i artikel 2 h i direktiv 2011/95 och följaktligen även av definitionen i artikel 2 b i Dublin III-förordningen. Detta betyder att denna ansökan, som lämnades in i Bulgarien av en tredjelandsmedborgare, omfattas av Dublin III-förordningens syfte och tillämpningsområde såsom dessa anges i artikel 1 i förordningen. Huruvida den medlemsstat som åtog sig att pröva hans ansökan i sak tillämpade de kriterier som föreskrivs i Dublin III-förordningen eller inte när den slog fast sitt eget ansvar för att utföra den prövningen saknar i detta hänseende helt relevans.

15.

Vidare är det inte heller möjligt att godta den hänskjutande domstolens föreslagna tolkning med innebörden att Dublin III-förordningen skulle vara tillämplig endast i fall där det är aktuellt att överföra en sökande till en annan medlemsstat. Dublin III-förordningen är nämligen, som framgår både av dess syfte och av dess bestämmelser, tillämplig så snart en ansökan om internationellt skydd har lämnats in i någon av medlemsstaterna, oberoende av huruvida det redan vid inlämnandet av en sådan ansökan står klart att flera medlemsstater skulle kunna anses vara ansvariga för att pröva den. ( 9 )

16.

I detta sammanhang ska det erinras om att syftet med Dublin III-förordningen enligt domstolens fasta praxis är att inrätta en tydlig och praktiskt genomförbar metod som grundar sig på objektiva kriterier vilka är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Denna metod ska göra det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig, så att faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd kan garanteras och målet att skyndsamt behandla ansökningar om internationellt skydd inte äventyras, samtidigt som de effektiva rättsmedel för bestridande av överföringsbeslut som har inrättats genom förordningen säkerställs, i enlighet med skäl 19 i förordningen. ( 10 ) Det system som har inrättats genom Dublin III-förordningen grundar sig på den i artikel 3.1 i förordningen angivna principen att en enda medlemsstat ska vara behörig att pröva en viss sökandes behov av internationellt skydd, även om denne har lämnat in ansökningar i flera medlemsstater. Syftet med denna regel är att göra systemet så effektivt som möjligt och att avskräcka dem som avser att ansöka om internationellt skydd från att ägna sig åt ”forum shopping” och sekundära förflyttningar inom unionen.

17.

I kapitel VI i Dublin III-förordningen föreskrivs förfaranden för övertagande och återtagande i fall där den medlemsstat som fastställer vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat i enlighet med kriterierna i förordningen är behörig att pröva ansökan. När ett sådant förfarande genomförs ska sökanden – efter det att den anmodade medlemsstaten underförstått eller uttryckligen har samtyckt till att överta eller återta honom eller henne ( 11 ) – delges ett beslut om överföring till den berörda medlemsstaten, vilket kan överklagas i enlighet med artikel 27 i Dublin III-förordningen.

18.

Däremot föreskrivs det inte något särskilt förfarande i Dublin III-förordningen för fall där den medlemsstat som fastställer ansvarig medlemsstat kommer fram till att den själv är behörig, i enlighet med kriterierna i nämnda förordning, att pröva den berörda ansökan om internationellt skydd. Av den rätt till information som de sökande tillerkänns genom artikel 4 i Dublin III-förordningen framgår visserligen att den sökande i samtliga fall, så snart det har fastställts vilken medlemsstat som kommer att pröva hans eller hennes ansökan, ska underrättas om vilken den medlemsstaten är och på vilka grunder den har utsetts, ( 12 ) men däremot innebär förordningen inte något krav på att den medlemsstat som har fastställt ansvarig medlemsstat ska meddela ett formellt beslut och delge den sökande detta i fall där förordningens kriterier ger vid handen att den medlemsstaten själv är ansvarig medlemsstat.

19.

Efter detta klargörande anser jag det vidare lämpligt att framhålla att en medlemsstat har ett begränsat antal lagrum att välja mellan för att fastställa sin egen behörighet att pröva en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 b i Dublin III-förordningen som den har tagit emot. Den kan göra detta antingen genom tillämpning av de tvingande och hierarkiskt ordnade kriterierna i artiklarna 8–15 i Dublin III-förordningen, genom tillämpning av kriteriet i artikel 16 i samma förordning om personer i beroendeställning eller med stöd av klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17 i nämnda förordning. ( 13 ) En medlemsstat som själv prövar en sådan ansökan har alltså alltid först tagit ställning såvitt avser skälen till att den åtar sig att pröva sökandens ansökan.

20.

Den hänskjutande domstolen har angett att de bulgariska myndigheternas underlåtenhet att göra ett formellt ställningstagande såvitt avser Bulgariens ansvar för att pröva Bahtiyar Fathis ansökan kan förklaras med hänvisning till artikel 67a i ZUB, enligt vilken ett förfarande för att fastställa ansvarig medlemsstat behöver inledas endast om det föreligger uppgifter som tyder på att en annan medlemsstat skulle kunna vara ansvarig i enlighet med Dublin III-förordningen. Det framgår således på intet sätt av begäran om förhandsavgörande att de bulgariska myndigheterna inte fastställde sin egen behörighet på grundval av Dublin III-förordningens kriterier efter att ha uteslutit att någon annan medlemsstat var ansvarig med ledning av att det saknades uppgifter som tydde på att så kunde vara fallet. ( 14 ) Inte heller framgår det av begäran om förhandsavgörande att Bahtiyar Fathi inte underrättades om att hans ansökan om internationellt skydd skulle komma att prövas av de bulgariska myndigheterna, och än mindre framgår det att Bahtiyar Fathi på något sätt skulle ha bestritt de bulgariska myndigheternas behörighet att göra detta.

21.

Den hänskjutande domstolen har vidare – samtidigt som den har understrukit att skälen till att Republiken Bulgarien ansågs vara ansvarig medlemsstat inte är kända – uteslutit att det skulle kunna ha varit fråga om tillämpning av klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 i Dublin III-förordningen och har därför inte ställt någon fråga till EU-domstolen om tolkningen av den artikeln.

22.

Under dessa omständigheter anser jag mig kunna slå fast, utan att behöva utreda saken vidare, att den första och den andra tolkningsfrågan från Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i staden Sofia, Bulgarien) mot bakgrund av det ovan anförda tillsammans ska besvaras med att en medlemsstat som utför en prövning i sak av en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in till den, inte, för att få utföra denna prövning, först måste ha meddelat ett formellt beslut i vilket den har erkänt sitt ansvar i enlighet med Dublin III-förordningen, men att en sådan medlemsstat däremot, i kraft av artikel 4.1 i samma förordning, ska underrätta sökanden, på det sätt som anges i artikel 4.2 i förordningen, om att hans eller hennes ansökan kommer att prövas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten och om varför medlemsstaten har åtagit sig detta ansvar i enlighet med nämnda förordning.

23.

Såvitt avser artikel 17.1 i Dublin III-förordningen, till vilken de som har inkommit med skriftliga yttranden till EU-domstolen har tagit ställning trots att den hänskjutande domstolen inte har begärt någon tolkning av den, kommer jag att inskränka mig till de reflektioner som redovisas i det följande, för den händelse att EU-domstolen trots allt skulle besluta att uttala sig om nämnda artikel.

24.

Artikel 17 har artikelrubriken ”Diskretionär bedömning”. I artikel 17.1 första stycket stadgas att ”[g]enom undantag från artikel 3.1 får varje medlemsstat besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet enligt de kriterier som anges i denna förordning”. I artikel 17.1 andra stycket anges sedan att ”[d]en medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlemsstat och ska påta sig de skyldigheter som följer av detta ansvar. I tillämpliga fall ska denna medlemsstat, genom det elektroniska kommunikationsnätet ’DubliNet’ som inrättats genom artikel 18 i förordning [nr 1560/2003], underrätta den tidigare ansvariga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett förfarande för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig eller den medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande eller återtagande”. I artikel 17.1 tredje stycket föreskrivs vidare att ”[d]en medlemsstat som blir ansvarig enligt denna punkt … omedelbart [ska] ange detta i Eurodac i enlighet med förordning (EU) nr 603/2013 ( 15 ) genom att föra in det datum när beslutet att pröva ansökan fattades”.

25.

Artikel 17.1 i Dublin III-förordningen avspeglar den suveränitetsklausul som återfanns i artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 (nedan kallad Dublin II-förordningen) ( 16 ) och som grundar sig på ett erkännande av staters rätt att bevilja internationellt skydd. Liksom den humanitära klausulen i artikel 15 i Dublin II-förordningen, som nu motsvaras av artikel 17.2 i Dublin III-förordningen, skapar suveränitetsklausulen ett betydande mått av flexibilitet i det system som inrättas genom nämnda förordning i så måtto att den innebär att en medlemsstat som har tagit emot en ansökan om internationellt skydd kan göra avsteg från principen att ansvaret för att pröva denna ansökan ska åvila den medlemsstat som fastställs i enlighet med de objektiva kriterierna i förordningen.

26.

Det finns inga särskilda villkor som reglerar denna möjlighet att åta sig ansvaret för en ansökan, ( 17 ) utan suveränitetsklausulen kan i princip åberopas med hänvisning till varjehanda överväganden, ( 18 ) men rekommendationen är att denna klausul i första hand ska utnyttjas av humanitära skäl och i fall där Dublinsystemet fungerar så illa att det finns en risk för att personer som har ansökt om internationellt skydd kan få sina grundläggande rättigheter kränkta. Mot den bakgrunden har EU-domstolen, bland annat med hänvisning till den dom som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) meddelade den 21 januari 2011 i målet M.S.S. mot Belgien och Grekland, ( 19 ) godtagit att suveränitetsklausulen, trots sin diskretionära natur och trots det betydande utrymme för skönsmässig bedömning som den ger medlemsstaterna, ( 20 ) under vissa omständigheter – bland annat för att inte förvärra en kränkning av en sökandes grundläggande rättigheter – kan medföra en genuin skyldighet, och inte endast en möjlighet, för en medlemsstat att åta sig att pröva en ansökan. ( 21 )

27.

EU-domstolen har dessutom slagit fast att artikel 3.2 i Dublin II-förordningen ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning som utgör en integrerande del av det gemensamma europeiska asylsystem som föreskrivs i EUF-fördraget och som unionslagstiftaren har utarbetat och att medlemsstaterna när de utnyttjar detta utrymme ska iaktta de övriga bestämmelserna i Dublin II-förordningen och bestämmelserna i stadgan. ( 22 ) Oaktat att sökandens samtycke – i motsats till vad kommissionen förordade i sitt förslag till ändring av Dublin II-förordningen (nedan kallat förslaget till Dublin III-förordningen) ( 23 ) – inte krävs för att suveränitetsklausulen ska kunna tillämpas, ( 24 ) innebär detta i alla händelser att den klausulen inte får tillämpas på ett sätt som strider mot sökandens grundläggande rättigheter. ( 25 ) Därför delar jag inte den uppfattning som den ungerska regeringen har gett uttryck för i sitt skriftliga yttrande, nämligen att det skulle stå medlemsstaterna helt fritt att avgöra när de ska eller inte ska utnyttja möjligheten enligt artikel 17.1 i Dublin III-förordningen att åta sig ansvaret för en ansökan och att deras beslut i denna fråga inte skulle kunna bli föremål för någon som helst domstolskontroll.

28.

Härnäst vill jag framhålla att artikel 17.1 första stycket i Dublin III-förordningen och artikel 3.2 första meningen i Dublin II-förordningen – vilka i övrigt har nästan exakt samma lydelse ( 26 ) – skiljer sig från varandra i så måtto att den förstnämnda innehåller formuleringen ”får … besluta att pröva” medan den sistnämnda i stället har ”får … pröva”. Denna utveckling i suveränitetsklausulens lydelse avspeglas också i artikel 17.1 andra stycket i Dublin III-förordningen, som inleds med ”Den medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlemsstat …”. ( 27 ) Till yttermera visso anges det i artikel 17.1 tredje stycket i Dublin III-förordningen, som saknar motsvarighet i artikel 3.2 i Dublin II-förordningen, att den medlemsstat som åtar sig ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd ska föra in det datum när beslutet att pröva ansökan fattades i Eurodac‑systemet, i enlighet med förordning nr 603/2013.

29.

Dessa ändringar avspeglar, som jag ser saken, tydligt lagstiftarens avsikt att formalisera förfarandet för åberopande av suveränitetsklausulen och förtydliga de närmare villkoren för tillämpningen av den klausulen, något som för övrigt också framgår av förslaget till Dublin III-förordning. ( 28 ) Syftet torde bland annat ha varit att undvika att medlemsstaternas möjlighet att åta sig att pröva en ansökan kunde resultera i att det uppkom flera parallella prövningsförfaranden, vilket skulle kunna undergräva systemets effektivitet.

30.

Mot bakgrund av det ovan anförda är jag därför benägen att anse att en medlemsstat för att kunna utnyttja suveränitetsklausulen i artikel 17.1 i Dublin III-förordningen måste anta ett formellt beslut med den innebörden.

31.

Oavsett hur det förhåller sig med den saken anser jag, i överensstämmelse med den slutsats som jag drog i punkt 22 ovan, att den sökande i kraft av artikel 4.1 i Dublin III-förordningen har rätt att bli underrättad om att en medlemsstat med stöd av artikel 17.1 i nämnda förordning har åtagit sig att pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd så snart denna medlemsstat har bestämt sig för att göra detta.

32.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje tolkningsfråga till EU-domstolen – en fråga vars innehåll är svåröverskådligt – för att få klarhet i huruvida en domstol som ska pröva ett mål där en person som har ansökt om internationellt skydd har överklagat ett beslut om avslag på hans eller hennes ansökan har en skyldighet enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 att ex officio kontrollera huruvida bestämmelserna i Dublin III-förordningen är tillämpliga på den berörda personen, i en situation där den medlemsstat som har prövat ansökan inte har meddelat något uttryckligt beslut om sitt ansvar för att besluta om nämnda ansökan i enlighet med kriterierna i nämnda förordning och där det står klart att nämnda medlemsstat inte har tillämpat klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 i nämnda förordning.

33.

Den hänskjutande domstolens utgångspunkt är att om den medlemsstat som har prövat en ansökan om internationellt skydd inte har meddelat något uttryckligt beslut om tillämpningen av Dublin III-förordningens kriterier för ansvarsfördelning, har det inte avgjorts huruvida ansökan träffas av den förordningen. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida den är skyldig att ex officio pröva huruvida så är fallet med tanke på att direktiv 2013/32 enligt skäl 54 i detta är avsett att tillämpas på sökande som omfattas av Dublin III-förordningen ”utöver, och utan att det påverkar, bestämmelserna i den förordningen”.

34.

Detta är emellertid en felaktig premiss. Vid bedömningen av huruvida en ansökan träffas av Dublin III-förordningen saknar det nämligen helt relevans – som jag har angett i punkt 12 i detta förslag till avgörande – huruvida den medlemsstat som åtog sig att i sak pröva en av nämnda medlemsstat mottagen ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 b i Dublin III-förordningen tillämpade de kriterier som föreskrivs i den förordningen eller inte när den slog fast sitt eget ansvar för att utföra prövningen. I det aktuella fallet träffas Bahtiyar Fathis ansökan – som jag har framhållit i punkterna 13 och 14 i detta förslag till avgörande – av Dublin III-förordningen trots att de bulgariska myndigheterna inte har meddelat något uttryckligt beslut om sitt ansvar enligt nämnda förordning för att pröva ansökan.

35.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den tredje tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande: I en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, där den medlemsstat som har prövat en av nämnda medlemsstat mottagen ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 b i Dublin III-förordningen inte har meddelat något uttryckligt beslut om sitt ansvar enligt den förordningen för att pröva ansökan och där det står klart att nämnda medlemsstat inte har tillämpat klausulen om diskretionär bedömning i artikel 17.1 i nämnda förordning, ankommer det inte på en nationell domstol vid vilken talan har väckts mot beslutet om avslag på nämnda ansökan att ex officio kontrollera huruvida nämnda förordning är tillämplig på sökanden.

36.

I motsats till den ungerska regeringen och kommissionen tror jag inte att den tredje tolkningsfrågan kan tolkas så, att vad den hänskjutande domstolen önskar att EU-domstolen ska slå fast är huruvida det ankommer på den hänskjutande domstolen att ex officio bedöma huruvida ansvaret för de myndigheter som utförde prövningen av ansökan om internationellt skydd fastställdes på ett riktigt sätt i enlighet med de kriterier och regler som föreskrivs i Dublin III-förordningen.

37.

För den händelse EU-domstolen skulle tolka nämnda fråga så, nöjer jag mig med att påpeka att unionslagstiftarens avsikt har varit att hålla isär förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat i den mening som avses i Dublin III-förordningen och förfarandet för prövning i sak av ansökan om internationellt skydd. Med ”prövning av ansökan om internationellt skydd” avses nämligen enligt artikel 2 d i nämnda förordning ”alla de prövningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om internationellt skydd enligt direktiv [2013/32] och direktiv [2011/95] med undantag för förfarandena för att fastställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förordning”, ( 29 ) och av skäl 53 i direktiv 2013/32 följer dessutom att förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med Dublin III-förordningen inte behandlas i det direktivet.

38.

Det ankommer således inte på en nationell domstol vid vilken talan har väckts mot ett beslut som har fattats efter förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 d i Dublin III-förordningen att ex officio pröva huruvida förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat i enlighet med den förordningen genomfördes på ett riktigt sätt och huruvida den medlemsstat som har utfört prövningen av ansökan verkligen är den medlemsstat som i enlighet med de regler och kriterier som föreskrivs i nämnda förordning skulle utses till ansvarig medlemsstat.

39.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde och sin femte tolkningsfråga till EU-domstolen för att få klarhet i huruvida det föreligger förföljelse på grund av religion när sökandens förklaringar och handlingar inte avser samtliga beståndsdelar i begreppet religion såsom detta definieras i artikel 10.1 b i direktiv 2011/95, särskilt när förklaringarna och handlingarna inte avser omständigheter som är karakteristiska för en persons tillhörighet till en viss religion och som skulle kunna föranleda aktörer som påstås utöva förföljelse att anta att sökanden tillhör denna religion. Sin sjunde tolkningsfråga har den hänskjutande domstolen ställt för att få klarhet i huruvida det i en sådan situation är tillåtet att kräva att sökanden ska styrka förekomsten av de saknade beståndsdelarna i begreppet religion, i den mening som avses i artikel 10.1 b i direktivet, om hans eller hennes ansökan i avsaknad av sådana uppgifter är att betrakta som ogrundad och därför ska avslås.

40.

I artikel 10.1 b i direktiv 2011/95 stadgas att ”[m]edlemsstaterna ska ta hänsyn till följande faktorer vid bedömningen av skälen till förföljelsen: … b) Begreppet religion ska särskilt omfatta teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar, deltagande i eller avstående från deltagande i formella privata eller offentliga gudstjänster, enskilt eller tillsammans med andra, samt andra religiösa handlingar eller åsiktsyttringar, eller former av personligt eller gemensamt handlande grundat på eller påbjudet genom någon trosriktning”.

41.

I denna bestämmelse anges en bred definition av religionsbegreppet där samtliga dess beståndsdelar innefattas, oavsett om de är offentliga eller privata och oavsett om de utövas enskilt eller tillsammans med andra. ( 30 ) Detta begrepp, som i hög grad har inspirerats av de normer som har utarbetats inom den del av folkrätten som rör de mänskliga rättigheterna ( 31 ) och som används även av UNHCR, ( 32 ) inskränker sig inte till traditionella religioner, religioner med institutionella inslag eller religioner som utövas på ett sätt som är analogt med hur traditionella religioner utövas, utan det innefattar samtliga religiösa övertygelser och trosuppfattningar, även sådana vilkas anhängare utgör en minoritet, ( 33 ) och det innefattar också vägran att iaktta en viss religion eller att över huvud taget ha en religiös övertygelse. Begreppet innefattar både själva innehavet av religiösa övertygelser, även när dessa inte på något sätt kommer till yttre uttryck, och offentliga uttryck för sådana övertygelser, iakttagande av religiösa sedvänjor och även religionsundervisning. Religionen ses i denna definition som ”övertygelse”, ”identitet” eller ”levnadssätt”. ( 34 ) Dessa tre aspekter av definitionen avspeglar högst olika sätt på vilka en person kan förhålla sig till en religion. Den första förutsätter att personen frivilligt underkastar sig ett visst antal påbud, medan tanken på religionen som i första hand identitet – vilken ligger till grund för ett betydande antal fall av förföljelse i världen – snarare grundar sig på förekomsten av släktband eller kulturella, etniska eller nationella band som anger att en person tillhör en viss grupp av människor snarare än att han eller hon har anslutit sig till denna grupp. Religionen som levnadssätt kan slutligen både uppta en persons andliga sfär och påverka olika aspekter av hans eller hennes liv genom att medföra uppföranderegler av ytterst varierande slag (bön, riter, ceremonier, regler för hur man ska klä sig eller för vad man får äta, religionsundervisning, mission och så vidare), vilka kan strida mer eller mindre öppet mot lagarna i en viss stat. ( 35 )

42.

Av bredden på det religionsbegrepp som definieras i artikel 10.1 b i direktiv 2011/95 – en bredd som avspeglar unionslagstiftarens strävan att i största möjliga utsträckning täcka in detta begrepps olika fasetter – framgår att det inte är möjligt att kräva av personer som har ansökt om internationellt skydd och därvid har hänvisat till en risk för förföljelse av religiösa skäl att dessa i syfte att styrka sina påståenden om sin religiösa övertygelse ska lämna upplysningar om samtliga beståndsdelar i nämnda begrepp. I synnerhet är det, med tanke på att detta begrepp även innefattar själva innehavet av religiösa övertygelser, inte möjligt att kräva att sådana personer ska redogöra för hur de offentligt har utfört handlingar som har anknytning till dessa övertygelser eller påbjuds genom den berörda trosriktningen eller att de ska redogöra för hur de har avstått från att utföra handlingar som är oförenliga med deras övertygelser, och än mindre att de ska styrka med hjälp av skriftliga bevis att deras påståenden i detta sammanhang är välgrundade.

43.

Den slutsatsen får indirekt stöd i den princip som EU-domstolen slog fast i domen av den 5 september 2012, Y och Z (C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518, punkt 65), nämligen att förekomsten av förföljelse på religiösa grunder inte ska bedömas utifrån den beståndsdel av religionsfriheten som begränsas, utan i förhållande till beskaffenheten av det förtryck som utövas. ( 36 ) Det är således allvaret i de åtgärder eller sanktioner som vidtas eller kan vidtas mot den berörde som avgör huruvida förföljelse föreligger. ( 37 ) Sådana åtgärder eller sanktioner som uppnår den nivå av allvar som krävs för att förföljelse eller risk för förföljelse ska anses föreligga kan vidtas, eller kan tänkas komma att vidtas, även i fall där den berörda personen inte har gett något yttre uttryck för sina religiösa övertygelser, till exempel uteslutande med hänvisning till att han eller hon har konverterat, vägrar att iaktta den officiella religionen i sitt ursprungsland eller tillhör en viss religiös grupp. ( 38 )

44.

Vidare framgår det av artikel 10.2 i direktiv 2011/95 – enligt vilken det vid bedömningen av huruvida en sökande har en välgrundad fruktan för förföljelse är irrelevant huruvida sökanden faktiskt har den egenskap som utgör skälet till förföljelsen, om denna egenskap tillskrivs sökanden av den som utövar förföljelsen – att det vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd som grundar sig på fruktan för förföljelse av religiösa skäl inte alltid är nödvändigt att i samband med den bedömning av fakta och omständigheter som föreskrivs i artikel 4 i nämnda direktiv göra en bedömning av trovärdigheten i sökandens religiösa övertygelser. ( 39 )

45.

Prövningen av en ansökan om internationellt skydd ska enligt artikel 4 i direktiv 2011/95 innefatta en individuell bedömning av ansökan där hänsyn bland annat ska tas till alla relevanta uppgifter om sökandens ursprungsland vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, till de relevanta utsagor och handlingar som sökanden har lämnat och till sökandens personliga ställning och förhållanden. ( 40 ) Denna bedömning görs i två från varandra fristående steg. I det första steget fastställs de faktiska omständigheter som kan utgöra bevisning till stöd för ansökan, och i det andra görs sedan en rättslig bedömning av dessa faktiska omständigheter med syftet att avgöra huruvida förhållandena i det enskilda fallet är sådana att de sakliga förutsättningar för att beviljas internationellt skydd som anges i artiklarna 9 och 10 eller 15 i direktiv 2011/95 föreligger. Inom ramen för det första steget – som den hänskjutande domstolens fjärde, femte och sjunde tolkningsfråga har bäring på – får medlemsstaterna, i enlighet med artikel 4.1 i nämnda direktiv, visserligen anse att det normalt är sökandens skyldighet att lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan, men de är också skyldiga att samarbeta med sökanden i det skede när de relevanta faktorerna i ansökan ska fastställas. ( 41 )

46.

Vidare ska de behöriga myndigheterna vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd i förekommande fall också beakta sökandens förklaringar till varför viss bevisning saknas och sökandens allmänna trovärdighet. Om det vid nämnda myndigheters kontroller med stöd av artikel 4 i direktiv 2011/95 visar sig att vissa aspekter av en asylsökandes uppgifter inte kan styrkas med skriftliga eller andra bevis, behöver dessa aspekter inte bekräftas om de kumulativa villkoren i artikel 4.5 a–e i direktivet är uppfyllda. ( 42 )

47.

När det gäller ansökningar om internationellt skydd som grundar sig på fruktan för förföljelse av religiösa skäl, vilka ofta är särskilt svårbedömda, bör hänsyn tas inte endast till sökandenas personliga ställning och förhållanden utan även bland annat till deras religiösa övertygelser och omständigheterna för deras förvärvande av dessa, det sätt på vilket de förstår och upplever sin tro (eller sin avsaknad av tro), deras förhållningssätt till de doktrinära, rituella eller preskriptiva aspekterna av den religion som de har förklarat sig tillhöra eller som de har för avsikt att fjärma sig från, på grund av att detta förhållningssätt i förekommande fall är särskilt betydelsefullt vid överföring av religionen till andra, exempelvis genom undervisning eller mission, och samspelet mellan å ena sidan religiösa faktorer och å andra sidan identitetsfaktorer, etniska faktorer ( 43 ) eller könsfaktorer.

48.

De uppgifter som jag har tagit upp ovan kan ge en viss bild av vad religion innebär för en person som har ansökt om internationellt skydd och kan ge en bättre förståelse för hur han eller hon kan tänkas påverkas av de inskränkningar i utövandet av religionsfriheten som råder i ursprungslandet. Det ska emellertid också understrykas att en annan fråga av grundläggande betydelse vid prövningen av en ansökan som grundar sig på fruktan för förföljelse av religiösa skäl är vad begreppet religion innebär för (de potentiella) förövarna av förföljelsen. När man har svaret på den frågan kan man nämligen också avgöra hur dessa aktörer kan förväntas förhålla sig till sökandens övertygelser eller religiösa identitet och till de handlingar (eller den underlåtenhet att handla ( 44 )) som utgör de yttre uttrycken för dessa övertygelser och denna identitet. ( 45 )

49.

I Bahtiyar Fathis fall finns det ett antal omständigheter som DAB hade en skyldighet att beakta – jämte sådana relevanta uppgifter om hans ursprungsland som avses i artikel 4.3 a i direktiv 2011/95 – under det första steget av sin prövning: att han är av kurdisk härkomst, att han konverterade till kristendomen och det sätt på vilket detta skedde, att han deltog i ett program i en kristen tv-kanal som var förbjuden i hans ursprungsland, att han greps och förhördes av myndigheterna i det landet och att han som frihetsberövad gjorde vissa erkännanden rörande sin konvertering.

50.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den fjärde, den femte och den sjunde tolkningsfrågan tillsammans ska besvaras enligt följande: Artikel 10.1 b och 10.2 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en person som har ansökt om internationellt skydd och till stöd för ansökan har anfört en risk för förföljelse av religiösa skäl inte behöver styrka sina påståenden om sin trosriktning med förklaringar eller handlingar som avser samtliga beståndsdelar i begreppet religion såsom detta definieras i artikel 10.1 b i direktiv 2011/95. I synnerhet behöver en sådan sökande inte nödvändigtvis, vid äventyr av avslag på ansökan, redogöra för att han eller hon offentligt har utfört handlingar som har anknytning till eller påbjuds genom den berörda trosriktningen eller redogöra för hur han eller hon har avstått från att utföra handlingar som är oförenliga med denna trosriktning, och inte heller behöver en sådan sökande styrka med hjälp av skriftliga bevis att hans eller hennes påståenden i detta sammanhang är välgrundade.

51.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin sjätte tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida, och i så fall under vilka omständigheter, inskränkningar i religionsfriheten som föreskrivs i sökandens ursprungsland, exempelvis förbud mot missionsverksamhet eller förbud mot handlingar som strider mot den officiella religionen i det landet, och som motiveras med hänvisning till målet att upprätthålla allmän ordning i nämnda land, kan utgöra förföljelse i den mening som avses i artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2011/95 tolkad mot bakgrund av artikel 10 i stadgan. Den hänskjutande domstolen önskar även få klarhet i huruvida förekomsten av sådana förbud i sig, även om dessa inte avser någon specifik religion, är tillräcklig för att förföljelse ska anses föreligga, om överträdelser av förbuden bestraffas med döden.

52.

I artikel 9 i direktiv 2011/95 slås fast vad som krävs för att förföljelse i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen ska anses föreligga. I artikel 9.1 a i nämnda direktiv stadgas att handlingar för att utgöra förföljelse ska vara ”tillräckligt allvarliga till sin natur eller på grund av sin upprepning för att innebära en allvarlig överträdelse av de grundläggande mänskliga rättigheterna, särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”. ( 46 ) Enligt artikel 9.2 b och 9.2 c kan förföljelse i den mening som avses i artikel 9.1 ta sig uttryck bland annat i ”rättsliga, administrativa, polisiära och/eller judiciella åtgärder som i sig är diskriminerande eller som genomförs på ett diskriminerande sätt” och i ”åtal eller straff som är oproportionerliga eller diskriminerande”.

53.

Den rätt till religionsfrihet som stadfästs i artikel 10.1 i stadgan ( 47 ) motsvarar den rätt som garanteras i artikel 9 i Europakonventionen. ( 48 )

54.

Religionsfriheten är – som EU-domstolen slog fast i punkt 57 i domen av den 5 september 2012, Y och Z (C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518) – en av grundvalarna i ett demokratiskt samhälle och en grundläggande mänsklig rättighet. En kränkning av religionsfriheten kan vara så allvarlig att den kan jämställas med de fall som anges i artikel 15.2 i Europakonventionen, till vilka artikel 9.1 i direktiv 2011/95 hänvisar som vägledning när det gäller att avgöra vilka handlingar som särskilt ska anses utgöra förföljelse.

55.

Detta betyder emellertid inte (som domstolen också framhöll i punkterna 58 och 59 i samma dom) att samtliga ingrepp i den religionsfrihet som garanteras genom artikel 10.1 i stadgan utgör sådan förföljelse som innebär att behöriga myndigheter måste bevilja personer som utsätts för dessa ingrepp flyktingstatus i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2011/95, utan en förutsättning för att handlingar ska anses utgöra förföljelse är att det föreligger en ”allvarlig överträdelse” av denna frihet som påverkar den berörda personen på ett väsentligt sätt. EU-domstolen tillade också att”[k]ränkningar av religionsfriheten kan … utgöra förföljelse i den mening som avses i artikel 9.1 a i [direktiv 2011/95], om den asylsökande på grund av utövandet av denna frihet i sitt ursprungsland löper en verklig risk bland annat för att en sådan aktör som anges i artikel 6 i [det] direktivet åtalar eller utsätter denne för inhuman eller kränkande behandling eller straff”. ( 49 )

56.

Av de ovan beskrivna principer som domstolen har slagit fast framgår att bedömningen av huruvida förföljelse av religiösa skäl föreligger ska grunda sig dels på graden av allvar hos inskränkningen i den asylsökandes religionsfrihet (för att förföljelse ska anses föreligga måste inskränkningen vara så allvarlig att den utgör en kränkning av nämnda frihet), dels på graden av allvar hos de handlingar som den sökande i sitt ursprungsland utsätter sig för genom att utöva nämnda frihet. Dessa båda kriterier är oberoende av varandra. ( 50 )

57.

Mot den bakgrunden måste det konstateras att den omständigheten att behovet av att upprätthålla allmän ordning, säkerhet eller moral eller folkhälsan i sökandens ursprungsland har anförts som motivering till de inskränkningar i religionsfriheten som har gjorts i detta land, liksom till de påföljder som föreskrivs för överträdelser av de förbud som är knutna till dessa inskränkningar, inte automatiskt föranleder bedömningen att det i nämnda land inte föreligger förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95; sådan förföljelse måste skiljas från en legitim strävan att uppnå ett sådant mål. ( 51 )

58.

Den hänskjutande domstolen har påtalat att begränsningar i religionsfriheten avsedda att garantera allmän ordning eller säkerhet eller att skydda andras rättigheter och friheter godtas i vissa medlemsstaters lagstiftning, i överensstämmelse med artikel 52.1 i stadgan. ( 52 ) Med tanke på detta, och mot bakgrund av domstolens klargörande i punkt 66 i domen av den 7 november 2013, X m.fl. (C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720) av innebörden av begreppet sexuell läggning, ( 53 ) önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det unionsrättsliga religionsbegreppet kan omfatta handlingar som är brottsliga enligt medlemsstaternas nationella rätt och huruvida åtgärder för att bekämpa sådana handlingar i sökandens ursprungsland kan utgöra förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95.

59.

Det är förvisso påkallat att genom analogi med vad domstolen slog fast i punkt 66 i domen av den 7 november 2013 i de förenade målen X m.fl. (C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720) anse att begreppet religion i den mening som avses i artikel 10.1 b i direktiv 2011/95 i princip inte innefattar handlingar som anses brottsliga enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning, men någon slutgiltig slutsats om tolkningen och tillämpningen av begreppet förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95 kan inte dras med ledning av den omständigheten att det i sådan lagstiftning kan föreskrivas inskränkningar i utövandet av religionsfriheten i så måtto att vissa handlingar förbjuds och att överträdelser av dessa förbud bestraffas med påföljder som kan vara av straffrättslig art och till och med innebära ett frihetsberövande. ( 54 ) I synnerhet är det inte möjligt att med ledning av denna omständighet automatiskt utesluta att begreppet förföljelse kan innefatta bekämpandet av samma brott i sökandens ursprungsland. Vilka handlingar som tenderar att förbjudas och vilka inskränkningar i religionsfriheten som blir konsekvensen kan nämligen variera i ytterst stor utsträckning beroende på hur man i varje enskild rättsordning definierar de begrepp som är kopplade till rekvisiten för brottet, ( 55 ) och motsvarande variation kan ses även såvitt avser de mål som eftersträvas genom sådana förbud när det gäller begrepp som allmän ordning, allmän säkerhet och moral. Dessutom är det – på ett mer grundläggande plan – i alla händelser inte möjligt att bortse från graden av allvar hos åtgärderna för att bekämpa sådana brott eller från den eventuellt oproportionerliga eller diskriminerande karaktären hos de påföljder som föreskrivs och som konkret tillämpas.

60.

När det gäller huruvida den omständigheten att handlingar med anknytning till utövandet av religionsfriheten (exempelvis konvertering, offentligt uppvisande av sin tro eller deltagande, enskilt eller offentligt, i religiösa ceremonier, religionsundervisning eller missionsverksamhet) är kriminaliserade enligt lagstiftningen i den asylsökandes ursprungsland och där kan medföra frihets- eller till och med dödsstraff i sig är tillräcklig för att förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95 ska anses föreligga, beror detta enligt min uppfattning i allt väsentligt på i vilken mån sådana påföljder tillämpas i praktiken.

61.

I ärenden där frågan om bestraffande av handlingar med anknytning till utövandet av religionsfriheten aktualiseras är det därför väsentligt att de myndigheter som ska pröva asylansökan förfogar inte endast över sökandens utsagor och de dokument som denne i förekommande fall har lagt fram, utan även över så fullständiga och aktuella uppgifter som möjligt, från tillförlitliga källor, om hur de föreskrivna påföljderna för sådana handlingar konkret tillämpas i sökandens ursprungsland, så att det går att fastställa den risk som han eller hon, mot bakgrund av sin personliga ställning och samtliga relevanta omständigheter, löper att bli föremål för sådana påföljder. ( 56 )

62.

Avslutningsvis vill jag erinra om att Europadomstolen på senare tid vid tre tillfällen har prövat mål rörande avslag på asylansökningar från iranska medborgare som hade konverterat till kristendomen. I domen av den 23 mars 2016 i målet F.G. mot Sverige fann Europadomstolens stora kammare att ”artiklarna 2 och 3 i [Europakonventionen] skulle åsidosättas om klaganden sändes tillbaka till Iran utan att de svenska myndigheterna först hade gjort en bedömning av konsekvenserna av hans konvertering där hänsyn togs till samtliga omständigheter som hade framkommit i ärendet fram till tidpunkten för bedömningen”. ( 57 ) I beslutet av den 5 juli 2016 i målet T.M. och Y.A. mot Nederländerna ( 58 ) ogillade Europadomstolen däremot klagandenas yrkande med hänvisning till att detta var uppenbart ogrundat i så måtto att det saknades uppgifter som gjorde det möjligt att ifrågasätta de nederländska myndigheternas bedömning att klagandenas redogörelse för sin påstådda konvertering inte var trovärdig. I domen av den 19 december 2017 i målet A. mot Schweiz slog Europadomstolen slutligen också fast att artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen inte hade åsidosatts. De schweiziska myndigheterna hade gjort bedömningen att konvertiter som inte sedan tidigare var kända för de iranska myndigheterna ens av andra skäl än konverteringen och som avsåg att utöva sin tro diskret inte löpte någon risk att utsättas för en behandling som stred mot dessa båda artiklar, och Europadomstolen ansåg inte att den bedömningen var otillräcklig, ( 59 ) bland annat med hänvisning till att det mål som den hade att pröva skilde sig från de förenade målen Y och Z (C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518), där EU-domstolen hade meddelat dom den 5 september 2012. ( 60 )

63.

Härvidlag är det påkallat att framföra två synpunkter som rör det sistnämnda målet vid Europadomstolen. För det första hade klaganden i det målet (liksom för övrigt klaganden i målet F.G. mot Sverige, CE:ECHR:2016:0323JUD004361111), där Europadomstolen meddelade dom den 23 mars 2016) konverterat efter det att han hade lämnat Iran. Hans asylansökan avsåg således ett behov av internationellt skydd som hade uppkommit ”sur place” i enlighet med artikel 5 i direktiv 2011/95. När en asylsökande åberopar en ”sur place”-konvertering tenderar emellertid – som Europadomstolen också påtalade i sin dom, med hänvisning till riktlinjerna för bedömning av religiösa asylskäl – frågan om trovärdigheten att aktualiseras i särskilt hög grad, varför en noggrann och fördjupad prövning av omständigheterna kring konverteringen blir nödvändig. ( 61 ) Dessutom tenderar de potentiella förövarna av förtryck – något som Europadomstolen också nämnde i domen – i sådana fall att fästa mindre vikt vid ”sur place”-konverteringar på grund av att dessa inte sällan är av ”opportunistisk” natur. ( 62 ) I det här aktuella nationella målet ska Bahtiyar Fathi däremot ha konverterat medan han fortfarande befann sig i Iran, och de iranska myndigheterna hade (enligt vad han själv har uppgett) kännedom om konverteringen. ( 63 ) Dessa båda omständigheter bör beaktas på vederbörligt sätt vid bedömningen av de konsekvenser som han skulle drabbas av om han återvände till sitt ursprungsland. För det andra är det enligt min uppfattning nödvändigt att iaktta särskild försiktighet när den behöriga myndigheten vid sin bedömning av risken för att sökanden i praktiken ska drabbas av förföljelse tar hänsyn till att denne efter att ha återvänt till sitt land kan välja att ”utöva sin tro på ett diskret sätt”. I detta sammanhang vill jag erinra om att EU-domstolen i punkt 79 i domen av den 5 september 2012, Y och Z (C‑71/11 och C‑99/11, EU:C:2012:518) slog fast att den omständigheten att den berörda personen ”kan undvika risken genom att avstå från vissa religiösa handlingar … i princip [saknar] relevans”. Religiösa övertygelser, en religiös identitet eller ett religiöst levnadssätt – vilka utgör olika aspekter av religionsbegreppet i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen och således i artikel 10 i direktiv 2011/95 – måste anses ha så grundläggande betydelse för människors identitet att det är otänkbart att tvinga någon att dölja, ändra eller avstå från dem för att undgå förföljelse. ( 64 )

64.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den sjätte tolkningsfrågan enligt följande: Bedömningen av huruvida det föreligger förföljelse, i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95, av religiösa skäl ska grunda sig dels på graden av allvar hos inskränkningen i den asylsökandes religionsfrihet, dels på graden av allvar hos de handlingar som den asylsökande i sitt ursprungsland utsätter sig för genom att utöva nämnda frihet. Den omständigheten att behovet av att upprätthålla allmän ordning, säkerhet eller moral eller folkhälsan i sökandens ursprungsland har anförts som motivering till de inskränkningar i religionsfriheten som har gjorts i detta land, liksom till de påföljder som föreskrivs för överträdelser av de förbud som är knutna till dessa inskränkningar, föranleder inte automatiskt bedömningen att det inte föreligger förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95. Att lagstiftningen i den asylsökandes ursprungsland innebär att handlingar med anknytning till utövandet av religionsfriheten, såsom konvertering och missionsverksamhet, bestraffas med påföljder som är oproportionerliga eller diskriminerande, eller till och med bestraffas med döden, är tillräckligt för att förföljelse i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2011/95 ska anses föreligga, om det kan konstateras att sådana påföljder tillämpas i praktiken och att sökanden löper verklig risk att ådömas sådana påföljder om han eller hon återvänder till ursprungslandet.

65.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i staden Sofia, Bulgarien) på följande sätt: