1.

Begäran om förhandsavgörande från Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal) har framställts inom ramen för en tvist mellan Associação Sindical dos Juízes Portugueses (Fackförbundet för portugisiska domare) (nedan kallat ASJP) och Tribunal de Contas (Revisionsrätten, Portugal) om den sänkning av lönen för Revisionsrättens ledamöter som genomfördes till följd av en lag med innebörden att lönerna i den offentliga sektorn tillfälligt reducerades i syfte att motverka effekterna av den ekonomiska krisen i Portugal.

2.

Den hänskjutande domstolen önskar vinna klarhet i huruvida en sådan nationell lagstiftning är förenlig med den princip om domarnas oavhängighet som enligt dess uppfattning följer av såväl artikel 19.1 andra stycket FEU ( 2 ) som artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) ( 3 ) och EU-domstolens praxis.

3.

Innan jag redogör för sakskälen till att jag anser att denna fråga ska besvaras nekande, kommer jag att pröva de formella invändningar som har framställts i det aktuella målet, med innebörden att begäran om förhandsavgörande inte skulle kunna tas upp till prövning i sak och att EU-domstolen uppenbart skulle sakna behörighet att pröva denna begäran.

4.

De viktigaste av de unionsrättsakter som antagits för att avhjälpa Republiken Portugals alltför stora underskott och bevilja Republiken Portugal ekonomiskt bistånd som nämns i detta mål är följande:

5.

Lei no 75/2014, estabelece os mecanismos das reduções remuneratórias temporárias e as condições da sua reversão (lag 75/2014 om inrättande av ordningar för tillfällig sänkning av löner och om villkoren för deras återgång) av den 12 september 2014 ( 11 ) (nedan kallad lag 75/2014) syftar enligt vad som anges i artikel 1.1 i denna till att fastställa villkoren för tillfällig tillämpning av en ordning för sänkning av lönerna i den offentliga sektorn och slå fast de principer som ska gälla för denna ordnings återgång.

6.

Artikel 2 i denna lag, med rubriken ”Sänkning av löner”, har följande lydelse:

”1 –   Den sammanlagda bruttomånadslönen för de personer som avses i punkt 9 ska – oavsett om dessa personer redan var i tjänst vid den berörda tidpunkten eller har trätt i tjänst därefter och oavsett villkoren för tjänstgöringen – sänkas enligt följande, i den mån som den överstiger 1500 euro:

…

9. –   Denna lag är tillämplig på följande ämbetsinnehavare och övriga personer:

…

15 –   Bestämmelserna i denna artikel är tvingande och ska ha företräde framför varje annan special- eller undantagsbestämmelse som strider mot dem och framför kollektivavtal och anställningsavtal, vilka inte kan vare sig upphäva eller ändra bestämmelserna i denna artikel.”

7.

Lei no 159-A/2015, Extinção da redução remuneratória na Administração Pública (lag 159‑A/2015 om avveckling av lönesänkningen inom den offentliga förvaltningen) av den 30 december 2015 ( 12 ) (nedan kallad lag 159‑A/2015) innebar att de lönesänkningsåtgärder som hade införts i kraft av lag 75/2014 successivt avvecklades från och med den 1 januari 2016.

8.

I artikel 2 i lag 159‑A/2015 stadgas att ”[d]en lönesänkning som föreskrivs i lag 75[/2014] ska successivt avvecklas under 2016 genom kvartalsvisa åtgärder enligt följande:

9.

ASJP väckte en ”särskild administrativ talan” på vissa av sina medlemmars vägnar, vilka är domare vid Tribunal de Contas (Revisionsrätten), och yrkade ogiltigförklaring av de förvaltningsbeslut som hade antagits med stöd av artikel 2 i lag 75/2014, genom vilken det övergångsvis infördes en sänkning av lönerna för de personer verksamma inom den portugisiska offentliga förvaltningen som räknas upp i nämnda artikel, bland annat domare. ( 13 ) De av ASJP företrädda domarna yrkade dessutom ersättning för de belopp som hade dragits av från deras löner från och med oktober 2014, jämte lagstadgad dröjsmålsränta, och begärde att det skulle slås fast att de har rätt att uppbära sin lön utan det aktuella avdraget.

10.

Till stöd för talan gjorde ASJP gällande att de omtvistade lönesänkningsåtgärderna åsidosatte den ”princip om domarnas oavhängighet” som slås fast i artikel 203 i Republiken Portugals konstitution ( 14 ) och som enligt ASJP stadfästs både i artikel 19.1 FEU och i artikel 47 i stadgan.

11.

I beslutet om hänskjutande har Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen,) framhållit att det finns ett samband mellan å ena sidan de utgiftsminskningsåtgärder som har tagit sig konkret uttryck i den lönesänkning som är i fråga i det nationella målet och å andra sidan strävan att avhjälpa det alltför stora underskottet i Portugal, en strävan som har reglerats och övervakats av unionsinstitutionerna, och med det därpå följande ekonomiska biståndet, ett bistånd som har beviljats och reglerats genom unionsrättsakter. Därför torde det enligt den hänskjutande domstolen svårligen kunna bestridas att dessa åtgärder har vidtagits inom ramen för unionsrätten eller åtminstone är av unionsrättsligt ursprung.

12.

Vidare har den hänskjutande domstolen påtalat att Portugal förvisso förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, i samråd med unionsinstitutionerna, när det gäller det konkreta genomförandet av de budgetpolitiska riktlinjerna, men att detta inte innebär att Portugal befrias från sin skyldighet enligt artikel 51.1 i stadgan att iaktta de allmänna unionsrättsliga principerna, vilka enligt den hänskjutande domstolen inbegriper principen om domarnas oavhängighet.

13.

I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen framhållit att det enligt artikel 19.1 andra stycket FEU i första hand ankommer på de nationella domstolarna att garantera ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som följer av unionsrättsordningen och att dessa domstolar ska ombesörja ett sådant skydd med den oavhängighet och opartiskhet som unionsmedborgarna har enligt artikel 47 i stadgan. Enligt den hänskjutande domstolen tyder vidare allt på att domstolarnas oavhängighet säkerställs bland annat genom garantier för deras ledamöters ställning, särskilt i fråga om ekonomisk ersättning, och detta är bakgrunden till ifrågasättandet av den ensidiga och fortlöpande lönesänkning som har drabbat de huvudmän som klaganden i det nationella målet företräder.

14.

Genom beslut av den 7 januari 2016, vilket inkom till EU-domstolen den 5 februari 2016, vilandeförklarade Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen,) därför målet och ställde följande tolkningsfråga:

”Ska den princip om domarnas oavhängighet som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, av artikel 47 i [stadgan] och av EU-domstolens praxis, mot bakgrund av det tvingande kravet på att undanröja det alltför stora budgetunderskottet och av det ekonomiska bistånd som regleras genom unionsrättsliga bestämmelser, tolkas så, att den utgör hinder för de lönesänkningsåtgärder som domarna i Portugal har blivit föremål för, eftersom dessa åtgärder, som framgår av artikel 2 i lag 75[/2014], har vidtagits ensidigt och fortlöpande av andra myndigheter eller statsorgan?”

15.

Skriftliga yttranden har inkommit från ASJP, den portugisiska regeringen och kommissionen. Vid den muntliga förhandlingen den 13 februari 2017 var den portugisiska regeringen och kommissionen företrädda.

16.

Innan jag tar ställning i sak till begäran om förhandsavgörande vill jag framhålla att två formella invändningar har framställts i det aktuella målet, den ena med innebörden att begäran inte skulle kunna tas upp till sakprövning och den andra med innebörden att domstolen skulle sakna behörighet. I princip borde det först avgöras huruvida domstolen är behörig, men det förefaller mig ändå lämpligt att i detta förslag till avgörande börja med frågan huruvida begäran kan tas upp till sakprövning, av två skäl. För det första är den frågan mindre komplex än frågan om domstolens behörighet. För det andra har behörighetsfrågan ett närmare samband med de bestämmelser som den hänskjutande domstolen har begärt att få tolkade. Att behörighetsfrågan tas upp sist gör då att bedömningen i sak följer direkt på prövningen av den sålunda närbesläktade behörighetsfrågan.

17.

Den portugisiska regeringen och kommissionen har framställt två typer av invändningar som kan påverka möjligheterna att ta upp den aktuella begäran om förhandsavgörande till sakprövning. Den första grundar sig på att beslutet om hänskjutande är vagt motiverat medan den andra grundar sig på att de nationella åtgärder som har ifrågasatts i det nationella målet redan hade upphävts när talan väcktes vid EU-domstolen.

18.

I sitt skriftliga och sitt muntliga yttrande har kommissionen inledningsvis gjort gällande att beslutet om hänskjutande är bristfälligt bland annat i så måtto att det inte anges vare sig vilken praxis från domstolen som skulle vara relevant vid tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i tolkningsfrågan eller varför just dessa bestämmelser har valts, ( 15 ) vilket enligt kommissionen innebär att domstolen bör förklara sig sakna behörighet att besvara frågan.

19.

Jag anser emellertid att dessa invändningar beträffande innehållet i beslutet om hänskjutande snarare är ägnade att påverka möjligheterna att ta upp begäran om förhandsavgörande till prövning i sak än domstolens behörighet som sådan. ( 16 )

20.

Kommissionen har på goda grunder framhållit att det är väsentligt att den hänskjutande domstolen formulerar sin begäran på ett klart och exakt sätt, med tanke på att begäran är den enda handling som ligger till grund för förfarandet vid domstolen, både för domstolens egen del och för rättegångsdeltagarna. ( 17 ) Kraven på innehållet i en begäran om förhandsavgörande framgår uttryckligen av artikel 94 i domstolens rättegångsregler, vilka den hänskjutande domstolen inom ramen för det samarbete som inrättas genom artikel 267 FEUF förväntas ha kännedom om och vilka den är skyldig att iaktta ytterst noggrant. I synnerhet är det nödvändigt att de nationella domstolarna i själva beslutet om hänskjutande redogör för den rättsliga bakgrunden till det nationella målet och förklarar inte endast varför de har valt just de unionsrättsliga bestämmelser som de önskar få tolkade utan också vilket samband de anser föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig på det nationella målet. ( 18 )

21.

I det aktuella målet är emellertid motiveringen i beslutet om hänskjutande särskilt kortfattad, bland annat såvitt avser två väsentliga aspekter, vilket gör det möjligt att ifrågasätta huruvida den begäran om förhandsavgörande som detta beslut innehåller kan tas upp till prövning i sak.

22.

För det första lämnar den hänskjutande domstolen knappast uttryckliga uppgifter om sambandet mellan de omtvistade nationella åtgärderna och de bestämmelser som den genom sin fråga önskar få tolkade (artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan), utan den begränsar sig till att utan ytterligare precisering ange att det av dessa bestämmelser, enligt dess uppfattning, följer en allmän princip om domarnas oavhängighet som nämnda åtgärder kan ha åsidosatt. ( 19 )

23.

För det andra hänvisas det i tolkningsfrågan till ”EU-domstolens praxis”, som denna princip om domarnas oavhängighet också uppges följa av. Något avgörande av EU-domstolen som kan föranleda en sådan slutsats nämns emellertid inte i skälen i beslutet om hänskjutande. Den hänskjutande domstolen begränsar sig i stället till att hänvisa till ”ett flertal domar” meddelade av EU-domstolen som ska röra begreppet ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF och i vilka EU-domstolen ska ha beaktat graden av oavhängighet för ett organ som har ingett en begäran om förhandsavgörande, utan att därvid nämna en enda av dessa domar som enligt dess uppfattning är relevanta. Eftersom det inte finns tillräckliga uppgifter, saknas det enligt min uppfattning anledning att yttra sig över denna aspekt av den hänskjutna frågan.

24.

Trots de ovan beskrivna bristerna i beslutet om hänskjutande anser jag emellertid att domstolen, med beaktande av samtliga uppgifter som lämnas i det beslutet eller som har framkommit i diskussionerna, förfogar över tillräckliga upplysningar för att kunna yttra sig över den eventuella tolkningen av artikel 19 FEU och artikel 47 i stadgan och således för att kunna lämna ett användbart svar på den hänskjutna frågan. ( 20 )

25.

Den portugisiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning i sak av det skälet att den vid den tidpunkt då talan väcktes vid domstolen inte längre hade något föremål, beroende på de lagstiftningsändringar som hade gjorts i den interna portugisiska rättsordningen och som hade medfört att de lönerättigheter som är i fråga i det nationella målet under 2016 hade återställts successivt och fullständigt. Utifrån detta har den portugisiska regeringen dragit slutsatsen att domstolen inte längre skulle ha anledning att besvara den hänskjutna frågan, eftersom den har blivit hypotetisk. ( 21 )

26.

Vid den muntliga förhandlingen bekräftade den portugisiska regeringen att den genom lag 75/2014 införda sänkningen av lönerna inom den offentliga förvaltningen i kraft av lag 159‑A/2015 hade upphävts i sin helhet i ett flertal steg mellan den 1 januari och den 1 oktober 2016, ( 22 ) men utan retroaktiv verkan. Av detta följer att den förlust som huvudmännen till klaganden i det nationella målet uppger sig ha drabbats av efter det att deras lön sänktes från och med oktober 2014 förelåg från den tidpunkten och fram till den 1 oktober 2016, då den normala lönenivån helt hade återställts för samtliga personer inom den offentliga sektorn som hade berörts av nämnda lönesänkning.

27.

Den portugisiska regeringen har emellertid hävdat att tolkningsfrågan rör det undergrävande av domarnas oavhängighet som lag 75/2014 påstås ha orsakat. Detta eventuella problem hade enligt den portugisiska regeringens uppfattning redan avhjälpts när talan väcktes vid domstolen den 5 februari 2016, med tanke på att verkan av lag 75/2014 då hade undanröjts genom lag 159‑A/2015, som antogs den 30 december 2015 och trädde i kraft den 1 januari 2016. Den portugisiska regeringen har vidare gjort gällande att de av ASJP åberopade verkningarna av lag 75/2014 som uppträdde före dess upphävande var av rent förmögenhetsmässig art och att den problematiken inte omfattas av föremålet för begäran om förhandsavgörande.

28.

Härvidlag erinrar jag om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat, vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan avvisas endast då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den. ( 23 )

29.

Enligt fast rättspraxis framgår det av såväl ordalydelsen som systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas. ( 24 ) I fall där ett nationellt mål inte längre hade något föremål när den hänskjutande domstolen framställde sin begäran om förhandsavgörande vid EU-domstolen, har denna funnit att begäran om förhandsavgörande inte kunde tas upp till prövning i sak, ( 25 ) medan slutsatsen att det saknas anledning att besvara frågor i princip har inskränkts till fall där den relevanta händelsen har inträffat under loppet av förfarandet vid EU-domstolen. ( 26 )

30.

I synnerhet har domstolen saknat anledning att yttra sig över en begäran om förhandsavgörande i fall där de nationella bestämmelser som ursprungligen var tillämpliga på det nationella målet sedermera hade upphävts eller ogiltigförklarats med hänvisning till att de stred mot konstitutionen. ( 27 ) Att den aktuella nationella lagstiftningen inom kort skulle komma att ändras har däremot visat sig sakna betydelse för bedömningen av huruvida en begäran om förhandsavgörande kunde tas upp till sakprövning i fall där det framgick av uppgifterna i begäran att domstolens svar på de hänskjutna frågorna skulle få avgörande betydelse för utgången i det nationella målet. ( 28 )

31.

I det här aktuella målet anser jag att det inte är uppenbart, utifrån de uppgifter som domstolen har tagit del av, att den begärda tolkningen av unionsrätten skulle sakna samband med saken i det nationella målet eller att det ifrågavarande problemet skulle vara hypotetiskt.

32.

I motsats till vad den portugisiska regeringen har gjort gällande, rör målet vid den hänskjutande domstolen nämligen inte domarnas oavhängighet som sådan. Principen om domarnas oavhängighet har endast åberopats som grund för ett yrkande om ogiltigförklaring av det påstått rättsstridiga förvaltningsbeslut genom vilka lönen för de personer som ASJP företräder har sänkts och ett yrkande om ersättning för de belopp som på ett påstått otillbörligt sätt har dragits av från dessa personers löner med stöd av lag 75/2014.

33.

Eftersom lag 159‑A/2015, som innebar att lag 75/2014 ändrades, vid den tidpunkt då begäran om förhandsavgörande ingavs ( 29 ) inte helt hade undanröjt de omtvistade lönesänkningarna, vare sig såvitt avsåg tidigare perioder eller såvitt avsåg den omedelbara framtiden, torde det vidare vid den tidpunkten fortfarande ha förelegat en skyldighet för den hänskjutande domstolen att avgöra saken i målet. Den hänskjutande domstolen bedömer att det är möjligt att den aktuella nationella lagstiftningen strider mot unionsrätten. Således torde det vid tidpunkten för ingivandet av begäran också ha förelegat en skyldighet för EU-domstolen att besvara tolkningsfrågan.

34.

Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget anser jag att den aktuella begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning i sak.

35.

Klaganden i det nationella målet har till stöd för sin talan i det målet gjort gällande att de angripna förvaltningsbesluten är rättsstridiga på grund av att den nationella lagstiftning som de genomför, det vill säga lag 75/2014, är oförenlig med unionsrätten eftersom den strider mot den ”princip om domarnas oavhängighet” som enligt nämnda part följer både av artikel 19.1 andra stycket FEU och av artikel 47 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har valt att på samma sätt ta upp dessa båda bestämmelser tillsammans, inte endast i sin formulering av tolkningsfrågan utan även i sin motivering till denna.

36.

För att det ska vara möjligt att yttra sig över den portugisiska regeringens och kommissionens invändningar om bristande behörighet, anser jag emellertid att det är nödvändigt att granska artikel 19.1 andra stycket FEU separat från artikel 47 i stadgan, med tanke på att kriterierna för dessa båda artiklars tillämplighet, och således även domstolens möjlighet att tolka dem, enligt min uppfattning skiljer sig åt.

37.

Den portugisiska regeringen och kommissionen har i sina skriftliga och muntliga yttranden inte uttryckligen angett varför de anser att domstolen saknar behörighet att meddela ett avgörande specifikt om tolkningen av artikel 19 FEU. Däremot har de fört ett långt resonemang med innebörden att den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet inte skulle utgöra en åtgärd för tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i stadgan och att det därför skulle saknas anledning att tolka artikel 47 i stadgan, och det förefaller mig som om de förordar ett liknande resonemang även såvitt avser artikel 19 FEU. ( 30 )

38.

Med tanke på att artikel 19 FEU och artikel 51.1 i stadgan har så olika lydelse anser jag emellertid att det inte är möjligt att i detta sammanhang utvidga slutsatser avseende den ena bestämmelsen till att även omfatta den andra, eller ens att göra analogislut. Jag återkommer nedan ( 31 ) till artikel 51.1 i stadgan, men jag vill redan nu erinra om att den inskränker stadgans tillämpningsområde till åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att tillämpa unionsrättsliga bestämmelser.

39.

Prövningen i sak, där innebörden av och tillämpningsområdet för artikel 19 FEU kommer att slås fast, ska inte föregripas i detta skede. ( 32 ) Vad som ska avgöras här är huruvida domstolen i det aktuella fallet är behörig att tolka den artikeln på grund av att bestämmelserna i denna – i synnerhet artikel 19.1 andra stycket FEU, som nämns i tolkningsfrågan – eventuellt är tillämpliga i ett sådant sammanhang som är i fråga i det nationella målet.

40.

I artikel 19.1 andra stycket FEU stadgas att ”[m]edlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten”. ( 33 ) Det är den sista delen, vilken är specifik för den bestämmelsen, som i mina ögon har avgörande betydelse för bedömningen av huruvida domstolen i det aktuella målet får yttra sig över tolkningen av nämnda bestämmelse.

41.

Ett sådant effektivt domstolsskydd, i bemärkelsen tillgång till lämpliga överklagandemöjligheter, som enskilda personer enligt denna bestämmelse ska åtnjuta är enligt min uppfattning något som medlemsstaterna är skyldiga att ombesörja när nationella domstolar kan komma att utöva sin rättskipning inom områden som omfattas av unionsrätten, det vill säga när de kan komma att fungera som unionsdomstolar. Jag anser att så kan vara fallet med de domstolar som berörs av den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, eftersom de kan komma att behöva avgöra tvister som faller inom unionsrättens tillämpningsområde, och i samband med sådana tvister ska möjligheten att utnyttja sådana överklagandemöjligheter garanteras.

42.

Detta konstaterande är, som jag ser saken, tillräckligt för att domstolen i det aktuella målet ska anses vara behörig att tolka artikel 19.1 andra stycket FEU. Nästa steg blir således att visa att sådan behörighet föreligger även såvitt avser den begärda tolkningen av artikel 47 i stadgan, med tanke på att de kriterier som anges för dess tillämplighet inte är identiska med de kriterier som gäller för artikel 19 FEU – även om de båda uppsättningarna kriterier förvisso kan ge ett och samma konkreta resultat.

43.

Enligt fast rättspraxis ska de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning, inbegripet den ”[r]ätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol” som stadfästs i artikel 47 i stadgan, tillämpas i samtliga situationer som regleras av unionsrätten men däremot inte utanför sådana situationer. ( 34 ) I artikel 51.1 i stadgan föreskrivs också att bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast ”när dessa tillämpar unionsrätten”, i överensstämmelse med domstolens praxis rörande det begreppet. ( 35 ) I artikel 6.1 FEU, som gör stadgan bindande, anges liksom i artikel 51.2 i stadgan att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter såsom dessa definieras i fördragen. När en rättslig situation inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, är domstolen således inte behörig att pröva denna situation; de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopas kan inte ensamma grunda sådan behörighet. ( 36 )

44.

I det här aktuella målet har både den portugisiska regeringen och kommissionen gjort gällande att det inte föreligger sådana omständigheter som skulle motivera slutsatsen att Republiken Portugals antagande och tillämpning av de åtgärder som föreskrivs i artikel 2 i lag 75/2014 utgör ett fall av tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i stadgan, varför domstolen uppenbart saknar behörighet att tolka artikel 47 i stadgan.

45.

Domstolen har i tidigare fall av begäran om förhandsavgörande från portugisiska domstolar funnit att den uppenbart saknade behörighet att i sak besvara de aktuella frågorna och har därvid hänvisat till att besluten om hänskjutande inte innehöll några konkreta uppgifter som gjorde det möjligt att anse att de nationella åtgärder som var i fråga i dessa mål – vilka var analoga med dem som här är tillämpliga i det nationella målet ( 37 ) – syftade till att tillämpa unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i stadgan. ( 38 ) Till skillnad från i dessa andra mål är det emellertid inte uppenbart i detta mål att domstolen på det sätt som har hävdats saknar behörighet, eftersom den hänskjutande domstolen har tillhandahållit mer uttryckliga – om än förhållandevis summariska – upplysningar som rör förekomsten i det aktuella fallet av en sådan tillämpning av unionsrätten.

46.

Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att lönesänkningsåtgärder av det slag som föreskrevs i artikel 2 i lag 75/2014 motiverades av tvingande budgetkonsolideringsskäl, och den har upprättat en förteckning över unionsrättsakter som rör situationen med Portugals alltför stora underskott och det ekonomiska bistånd som Portugal har erhållit. ( 39 ) Emellertid är det inte lätt att utläsa varför den hänskjutande domstolen anser att det föreligger ett direkt samband mellan de åtgärder som är i fråga i det nationella målet och enskilda unionsrättsliga bestämmelser, beroende på att den hänskjutande domstolen har lämnat knapphändiga upplysningar i detta ämne. ( 40 )

47.

Det anges exempelvis inte i beslutet om hänskjutande vilken den rättsliga ramen var för de omtvistade nationella åtgärderna såvitt avsåg vid den aktuella tidpunkten tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser. I synnerhet görs det inte någon tydlig åtskillnad mellan den fas där Portugal omfattades av de unionsrättsliga reglerna för avhjälpande av alltför stora underskott och den fas där den tillämpliga ordningen i stället bestod i de skyldigheter som följde av unionens beviljande av ekonomiskt bistånd – en åtskillnad som den portugisiska regeringen däremot framhöll vid den muntliga förhandlingen.

48.

Som generaladvokaten Bot har påpekat i ett annat mål som också rörde budgetåtstramningsåtgärder vidtagna av en medlemsstat inom ramen för åtaganden gentemot Europeiska gemenskapen, ska det vid bedömningen mot bakgrund av artikel 51 i stadgan ( 41 ) av huruvida bestämmelserna i stadgan är tillämpliga tas hänsyn inte endast till de berörda nationella bestämmelsernas lydelse utan även till innehållet i de unionsrättsakter där de aktuella åtagandena anges. I detta sammanhang tillade generaladvokaten Bot, enligt min uppfattning på goda grunder, att det inte har någon större betydelse om dessa rättsakter ger den berörda medlemsstaten ett visst handlingsutrymme när det gäller att besluta om de åtgärder som är bäst lämpade att garantera att de berörda åtagandena fullgörs, under förutsättning att de mål som anges i de aktuella bestämmelserna är tillräckligt detaljerade och specifika för att dessa bestämmelser ska kunna betraktas som särskilda unionsrättsliga bestämmelser i frågan ( 42 ) snarare än som sådana rekommendationer som rådet på grundval av artikel 126 FEUF riktar till medlemsstater vilkas budgetunderskott anses vara alltför stora.

49.

I det här aktuella målet har den hänskjutande domstolen inte anfört några formuleringar ur lag 75/2014 för att precisera det åberopade sambandet mellan den lagen och unionsrätten. I själva verket innehåller nämnda lag inte någon hänvisning till någon unionsrättsakt. I motiveringen till den proposition som ligger till grund för denna lag slås det emellertid fast att det finns en koppling till de skyldigheter som följer av unionsrätten på budgetområdet. ( 43 )

50.

Däremot har den hänskjutande domstolen, i likhet med ASJP, hänvisat bland annat till det avtal om ekonomiska och finansiella anpassningar som Portugal ingick i maj 2011 ( 44 ) och i sista hand till rådets genomförandebeslut 2012/409 av den 10 juli 2012, som rör beviljande av ekonomiskt bistånd från unionen till Portugal, och till rådets rekommendation av den 18 juni 2013 om avhjälpande av det alltför stora underskottet i Portugals statsfinanser.

51.

I detta sammanhang erinrar jag om att unionsinstitutionernas rekommendationer, till skillnad från beslut, inte är bindande rättsakter. ( 45 ) Dessutom anser jag i likhet med den portugisiska regeringen ( 46 ) och kommissionen att det i den ovannämnda rekommendationen, som i synnerhet grundar sig på artikel 126.7 FEUF, inte anges så konkreta och specifika mål att Portugal genom att följa denna rekommendation kan anses ha tillämpat unionsrättsliga krav i den mening som avses i artikel 51 i stadgan.

52.

När det gäller av den hänskjutande domstolen åberopade genomförandebeslut 2012/409, noterar jag att detta beslut har ersatts av rådets genomförandebeslut 2014/234, som antogs den 23 april 2014 och således var tillämpligt vid tidpunkten för vidtagandet av de omtvistade åtgärderna, vilka ju var en följd av lag 75/2014, som antogs den 12 september 2014. Genom artikel 1 i genomförandebeslut 2014/234 ändrades genomförandebeslut 2011/344, som innehöll de ursprungliga villkoren för beviljandet av ekonomiskt bistånd från unionen till Portugal ( 47 ) på grundval av förordning nr 407/2010. Av artikel 1.2 i genomförandebeslut 2014/234 framgår att Portugal under 2014, ”i överensstämmelse med specifikationerna i samförståndsavtalet”, skulle vidta åtgärder av specifik och inte endast allmän karaktär, ( 48 ) bland annat att regeringen inom ramen för ”2015 års konsolideringsstrategi” skulle ”utveckla en enda löneskala under 2014 som ska genomföras under 2015 och som syftar till att rationalisera och skapa konsekvens vad gäller ersättningarna för alla karriärtyper inom den offentliga sektorn”. ( 49 ) Min bedömning att det rör sig om specifika mål påverkas inte av att Portugal tvivelsutan förfogade över ett utrymme för skönsmässiga bedömningar i utövandet av sina befogenheter på budgetområdet när det gällde att slå fast exakt vilka ekonomiska korrigeringsåtgärder som ansågs vara bäst ägnade att garantera att dessa mål uppnåddes. ( 50 )

53.

Jag är därför benägen att anse att antagandet av de åtgärder för sänkning av lönerna i den offentliga sektorn som föreskrivs i artikel 2 i lag 75/2014 – vilka är i fråga i det nationella målet – utgör ett fall av tillämpning av unionsrättsliga bestämmelser i den mening som avses i artikel 51 i stadgan, trots att det finns starka skäl att betvivla detta med tanke på att den hänskjutande domstolen har lämnat så knapphändiga uppgifter i frågan, och att EU-domstolen således är behörig att besvara begäran om förhandsavgörande även till den del denna rör artikel 47 i stadgan.

54.

ASJP har till stöd för sina anspråk gjort gällande att den rättsliga ställningen för domare inte får blandas samman med den lagstiftning som reglerar ställningen för offentliga tjänstemän i allmänhet, vilka enligt ASJP kan befinna sig i en utsatt situation. Under hänvisning bland annat ( 51 ) till den europeiska stadgan om regler för domarnas rättsställning, ( 52 ) vilken har antagits under Europarådets överinseende, har ASJP hävdat att stabila löneförhållanden för domare, på en nivå som innebär att de skyddas mot försök till inblandning avsedd att påverka deras beslut, gör det möjligt att säkerställa iakttagandet av bland annat principerna om oavhängighet och opartiskhet, vilka enligt ASJP utgör garantier för domstolarnas verksamhet. Den princip om domarnas oavhängighet, särskilt i ekonomiskt hänseende, som uppges följa av artikel 19 FEU och artikel 47 i stadgan utgör enligt ASJP hinder för att en medlemsstats verkställande och lagstiftande organ ensidigt vidtar sådana lönesänkningsåtgärder som är i fråga i det nationella målet.

55.

Utifrån samma typ av resonemang har den hänskjutande domstolen i begäran om förhandsavgörande uppmanat EU-domstolen att slå fast huruvida det finns en allmän unionsrättslig princip med innebörden att medlemsstaternas myndigheter är skyldiga att respektera de nationella domarnas oavhängighet och mer specifikt – med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet – att vidmakthålla domarnas löner på en nivå som är stabil och tillräcklig för att de fritt ska kunna utöva sitt ämbete.

56.

Den hänskjutande domstolen anser att en sådan princip och sådana konsekvenser följer såväl av artikel 19.1 andra stycket FEU som av artikel 47 i stadgan ( 53 ) och att EU-domstolen därför ska tolka dessa båda bestämmelser – enligt min uppfattning var för sig ( 54 ) – i den mån som den anser sig vara behörig att pröva tolkningsfrågan i båda dessa avseenden. ( 55 ) Själv delar jag i likhet med den portugisiska regeringen och kommissionen inte den ståndpunkt i sakfrågan som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för. Skälen till detta kommer jag att redogöra för i det följande.

57.

Till stöd för ståndpunkten att det i artikel 19.1 andra stycket FEU slås fast en allmän unionsrättslig princip som stadfäster domarnas oavhängighet och utgör hinder för de nationella åtgärder som är i fråga i det nationella målet, har den hänskjutande domstolen och ASJP anfört att medlemsstaternas domstolar i funktionell bemärkelse även är unionsdomstolar i och med att det är de som i första hand ombesörjer ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter som följer av unionens rättsordning, bland annat i kraft av den bestämmelsen.

58.

Det är riktigt att det i artikel 19.1 andra stycket FEU föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten” ( 56 ) och att domarna vid de nationella domstolar som prövar mål av det berörda slaget bidrar till detta skydd. Vid tolkningen av denna bestämmelses lydelse är det emellertid nödvändigt att ta hänsyn till det sammanhang den ingår i.

59.

Artikel 19 FEU återfinns i fördragets avdelning III, som har rubriken ”Institutionella bestämmelser” och innehåller en rad allmänna normer där det slås fast villkor för hur var och en av unionens institutioner – däribland Europeiska unionens domstol, som avses i nämnda artikel 19 – ska agera inom ramen för de befogenheter som de tilldelas.

60.

Mot bakgrund av bestämmelserna i punkterna 1–3 i artikel 19 FEU sammantagna förefaller det mig vidare som om det ovannämnda begreppet effektivt domstolsskydd är avsett att ha ett nära samband med utövandet av den verksamhet som ankommer på Europeiska unionens domstol, vars sammansättning och befogenheter är ämnet för dessa tre punkter. Genom det första stycket i punkt 1 tilldelas Europeiska unionens domstol – som består av både domstolen och tribunalen – uppgiften att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen ( 57 ) (i detta sammanhang vill jag påpeka att det finns undantag från den ”regel om allmän behörighet” som anges i det stycket ( 58 )).

61.

Av rättspraxis framgår att syftet med det andra stycket i punkt 1 är att slå fast medlemsstaternas skyldighet att ”inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som gör det möjligt att säkerställa den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd”. ( 59 ) Detta andra stycke avser således inte direkt de nationella domstolarna, utan avsikten är att garantera att det finns möjligheter att överklaga i samtliga medlemsstater, så att enskilda kan komma i åtnjutande av ett sådant skydd på samtliga områden där unionsrätten är tillämplig. Detta krav har samband med att den domstolsprövning som ska säkerställa iakttagandet av Europeiska unionens rättsordning inte ombesörjs enbart av unionens egna domstolar utan även i samarbete med de nationella domstolarna, i överensstämmelse med de båda styckena i punkt 1. ( 60 )

62.

Domstolen har klargjort att en sådan skyldighet även följer av artikel 47 i stadgan såvitt avser de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att tillämpa unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. ( 61 ) I artikel 47.1 i stadgan föreskrivs uttryckligen att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Även om jag på detta stadium inte vill uttala mig om tolkningen av artikel 47 i stadgan och om dess eventuella konsekvenser mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, ( 62 ) ska det understrykas att den artikeln till syfte och innehåll i hög grad skiljer sig från artikel 19 FEU.

63.

På tal om artikel 19 FEU har EU-domstolen funnit att det ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning, med iakttagande av de krav som följer bland annat av artikel 19.1 andra stycket FEU, ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. ( 63 ) Syftet med artikel 19.1 andra stycket FEU – där det föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa möjligheter till överklagande som medger ett effektivt skydd av dessa rättigheter – är enligt min uppfattning i första hand av processuell art.

64.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag, i likhet med den portugisiska regeringen, ( 64 ) att begreppet effektivt domstolsskydd i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU inte kan anses sammanfalla med den ”princip om domarnas oavhängighet” som nämns i tolkningsfrågan och där uppges följa av nämnda bestämmelse. ( 65 )

65.

Att det finns en skillnad mellan rätten till ett effektivt domstolsskydd, som enskilda i medlemsstaterna ska garanteras i form av tillgång till lämpliga möjligheter att överklaga, och rätten att få sin sak prövad av domare som är helt oavhängiga – något som också torde ligga i dessa enskildas intresse – framstår för övrigt i mina ögon som helt uppenbart mot bakgrund av såväl rubriken på som lydelsen av artikel 47 i stadgan: i båda fallen framställs detta som två olika rättigheter. ( 66 ) Denna skillnad kommer också tydligt till uttryck i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, ( 67 ) med tanke på att ”[r]ätt[en] till ett effektivt rättsmedel” inför en nationell myndighet där stadgas i artikel 13 medan ”[r]ätt[en] till en rättvis rättegång”, som i synnerhet innefattar vars och ens rätt till ”rättegång … inför en oavhängig … domstol”, behandlas i artikel 6 ( 68 ) – även om det finns materiella samband mellan dessa båda artiklar. ( 69 ) Jag återkommer till detta i samband med tolkningen av artikel 47 i stadgan. ( 70 )

66.

Medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 19.1 andra stycket FEU att inrätta ett system av ”möjligheter till överklagande” har enligt mitt förmenande enbart samband med rätten till ett ”effektivt domstolsskydd”, såsom framgår av nämnda bestämmelses lydelse, och inte med rätten till en rättvis rättegång inför en oavhängig domstol, vars innehåll väsentligen är ett annat.

67.

Därför anser jag att artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den inte stadfäster någon allmän unionsrättslig princip med innebörden att oavhängigheten för domarna vid samtliga domstolar i medlemsstaterna ska garanteras.

68.

I andra hand, för den händelse att domstolen skulle finna att principen om domarnas oavhängighet följer direkt av kravet i artikel 19.1 andra stycket FEU på ett effektivt domstolsskydd, vilket den hänskjutande domstolen har gjort gällande, kan i alla händelser, enligt min uppfattning, varken den bestämmelsen eller den principen ( 71 ) anses utgöra hinder för sådana nationella lönesänkningsåtgärder som har ifrågasatts av klaganden i det nationella målet, eftersom dessa åtgärder inte specifikt riktar sig mot domare utan i stället har allmän räckvidd ( 72 ) i så måtto att de är tillämpliga på en stor grupp av personer i offentlig tjänst. ( 73 )

69.

Den hänskjutande domstolen har liksom ASJP hänvisat till att det i kraft av artikel 47 i stadgan åligger domstolarna i medlemsstaterna att med oavhängighet och opartiskhet ombesörja ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter som medborgarna tillerkänns genom unionens rättsordning och att den ensidiga lönesänkning som är i fråga i det nationella målet kan ha undergrävt de berörda domarnas oavhängighet.

70.

I detta sammanhang erinrar jag – som även generaladvokaten Wathelet nyligen har påpekat ( 74 ) – om att rubriken på ( 75 ) och lydelsen av artikel 47 i stadgan ger vid handen att stadgan erkänner dels rätten till ett effektivt rättsmedel, som även avses i artikel 13 i Europakonventionen, dels rätten till en rättvis rättegång, inbegripet rätten att få sin sak prövad inför en oavhängig och opartisk domstol, som även stadfästs i artikel 6.1 i Europakonventionen.

71.

Innehållet i artikel 47 i stadgan har direkt inspirerats av dessa båda bestämmelser i Europakonventionen. ( 76 ) Därför ska denna artikel i enlighet med artikel 52.3 i stadgan tolkas inte endast med beaktande av förklaringarna avseende stadgan utan även mot bakgrund av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), ( 77 ) på ett sådant sätt att de rättigheter som garanteras genom artikel 47 i princip ges samma innebörd och samma räckvidd som de rättigheter som garanteras genom Europakonventionen, varvid detta emellertid inte utgör hinder för att unionsrätten tillförsäkrar ett mer långtgående skydd. Det har redan från början slagits fast ( 78 ) att artikel 47 i stadgan utgör just ett sådant fall där det skydd som garanteras har ett större materiellt tillämpningsområde än vad som föreskrivs i motsvarande artiklar i Europakonventionen. ( 79 )

72.

Mot bakgrund av praxis rörande Europakonventionen och protokollen till denna ( 80 ) förefaller det mig som om den ”princip om domarnas oavhängighet” som avses i den aktuella begäran om förhandsavgörande snarare hänför sig till den ”rätt [för var och en] att … få sin sak prövad … inför en oavhängig och opartisk domstol” som följer av artikel 47 andra stycket i stadgan ( 81 ) än till den ”rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol” som föreskrivs i artikel 47 första stycket i stadgan. ( 82 )

73.

Både den hänskjutande domstolen och ASJP har gjort gällande att principen om domarnas oavhängighet skulle kunna ”utgör[a] hinder för de lönesänkningsåtgärder som domarna i Portugal har blivit föremål för, eftersom dessa åtgärder … har vidtagits ensidigt och fortlöpande av andra myndigheter eller statsorgan”. ( 83 )

74.

Europadomstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att garantin om en ”oavhängig domstol” i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen ( 84 ) kräver att domarna ska vara oavhängiga inte endast såvitt avser deras ställning ( 85 ) utan även såvitt avser fullgörandet av sina uppgifter. Begreppet oavhängig domstol har dels en intern dimension inom den rättskipande makten, ( 86 ) som saknar relevans i det här aktuella målet, dels en extern dimension som innebär att domarna ska kunna verka utan att utsättas för påverkan från parterna i målet ( 87 ) eller från andra statsmakter, ( 88 ) vilket enligt min bedömning är den enda aspekt som ASJP har åberopat. Jag vill understryka att EU-domstolen har valt ett liknande angreppssätt när den har slagit fast de kriterier som ska tillämpas för att avgöra huruvida en nationell domstol är oavhängig. ( 89 )

75.

När det mer specifikt gäller frågan om domstolsledamöters oavhängighet med avseende på deras lön, har Europadomstolen redan medgett att det kan finnas ett samband mellan dessa båda aspekter genom att slå fast att ”statens underlåtenhet att i rätt tid utbetala lön till domare är oförenlig med behovet av att se till att domarna kan fullgöra sina rättskipande uppgifter med oavhängighet och opartiskhet utan att utsättas för utifrån kommande påtryckningar som syftar till att påverka deras beslut och deras uppträdande” och samtidigt framhålla att ”frågan om domarnas oavhängighet är särskilt känslig”. ( 90 )

76.

Denna bedömning grundar sig på ett antal olika rättsliga instrument från Europarådet där dessa frågor tas upp. I artikel 6 i den europeiska stadgan om regler för domarnas rättsställning (som inte är bindande) anges att domare bör ha så höga löner att de inte riskerar att utsättas för påtryckningar som kan påverka deras oavhängighet, även om lönenivån kan variera från en domare till en annan på grund av objektiva faktorer såsom graden av ansvar i tjänsten. ( 91 ) I Europarådets ministerkommittés rekommendationer ( 92 ) förordas vidare dels att domare ska ha en lön som ligger i nivå med deras uppgifter och ansvar och som är tillräckligt hög för att de inte ska riskera att utsättas för utifrån kommande påtryckningar som syftar till att påverka deras beslut, dels att särskilda rättsliga bestämmelser ska införas som skydd mot lönesänkningar som specifikt avser domare. ( 93 )

77.

Med hänsyn tagen till detta anser jag att vars och ens rätt att få sin sak prövad inför en oavhängig domstol, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, innefattar ett krav på att oavhängigheten för var och en av den berörda domstolens ledamöter ska garanteras genom att det till dem utbetalas en lön som mot bakgrund av deras respektive ansvarsområden är tillräckligt hög och stabil, så att inte utifrån kommande inblandnings- eller påtryckningsförsök riskerar att undergräva neutraliteten i de beslut som dessa ledamöter ska fatta inom ramen för sin rättskipande verksamhet.

78.

Att domare ska ha en lön som står i proportion till betydelsen av de offentliga uppgifter som de fullgör innebär emellertid inte att lönen ska vara frikopplad från den ekonomiska och sociala verkligheten, i synnerhet inte från den genomsnittliga levnadsstandarden, i den stat där de är yrkesverksamma. ( 94 ) Vidare innebär kravet på rimlig lönestabilitet enligt min uppfattning att lönerna inte får variera på ett sätt som kan undergräva domarnas möjlighet att göra oberoende bedömningar, men inte att lönerna ska vara oföränderliga.

79.

I synnerhet kan principen om domarnas oavhängighet inte, i en situation med en omfattande ekonomisk kris som rådde före antagandet av de nationella åtgärder som är i fråga i det nationella målet, ( 95 ) förstås så, att den gör det omöjligt att justera domarnas löner – även om en sådan justering naturligtvis måste ha rimliga proportioner, så att det kan undvikas att domarna blir sårbara för eventuella påtryckningar. Som den portugisiska regeringen också har påtalat, är det viktigt att hitta en balans mellan det allmänna samhällsintresset och det särskilda intresse som företräds av domarna, vilka har till uppgift att se till att enskildas rättigheter iakttas.

80.

Till yttermera visso – som jag redan har framhållit ( 96 ) och som även den portugisiska regeringen ( 97 ) och kommissionen har betonat – rörde de omtvistade lönesänkningsåtgärderna inte enbart domare utan även ett stort antal andra offentliga befattningshavare. Eftersom domarna således inte avsågs vare sig uteslutande eller ens specifikt, är det inte möjligt att anse att de ”andra myndigheter eller statsorgan” som nämns i tolkningsfrågan skulle ha försökt göra situationen för domarkårens medlemmar instabil, särskilt inte med tanke på att de anställda inom såväl den verkställande som den lagstiftande makten blev föremål för exakt samma besparingsåtgärder i kraft av artikel 2 i lag 75/2014.

81.

Därför anser jag att artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att den inte utgör hinder för antagandet av sådana nationella åtgärder som har ifrågasatts i det nationella målet, eftersom dessa åtgärder inte strider mot den princip om domarnas oavhängighet som den artikeln innehåller.

82.

Den motsatta tolkningen skulle i praktiken få den effekten att medlemsstaterna berövades möjligheten att i samband med en allvarlig ekonomisk kris göra en nödvändig justering av beloppet för lönen till personer i offentlig tjänst, i vid bemärkelse, även i fall där justeringen inte uteslutande avsåg domare och inte var oproportionerlig. Detta vore enligt min uppfattning en icke önskvärd effekt.

83.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal) enligt följande:

Artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för åtgärder i fråga om allmänna lönesänkningar inom den offentliga förvaltningen som domare blir föremål för i kraft av en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet.