1

Europeiska ombudsmannen har yrkat att domstolen delvis ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 29 april 2015, Staelen/ombudsmannen (T‑217/11, EU:T:2015:238) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom biföll tribunalen delvis Claire Staelens talan om ersättning för den skada som hon påstod sig ha lidit till följd av Europeiska ombudsmannens handläggning av hennes klagomål avseende Europaparlamentets undermåliga handläggning av förteckningen över godkända sökande i det allmänna uttagningsprovet EUR/A/151/98 (nedan kallad förteckningen över godkända sökande), bland vilka hon ingick.

2

I tredje skälet i Europaparlamentets beslut 94/262/EKSG, EG, Euratom, av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 133) anges följande:

”Ombudsmannen, som även kan handla på eget initiativ, måste ha tillgång till allt som behövs för hans ämbetsutövning. Därför måste [unionens] institutioner och organ på ombudsmannens begäran förse honom med all information som han begär …”

3

I artikel 3 i beslut 94/262 föreskrivs följande:

”1   Ombudsmannen skall på eget initiativ eller på grund av ett klagomål genomföra alla undersökningar som han finner berättigade för att reda ut misstänkta fel eller försummelser i samband med verksamheten inom [unionens] institutioner och organ. …

2.   [Unionens] institutioner och organ måste förse ombudsmannen med all information som han begär av dem och ge honom tillgång till relevanta dokument. …

…”

4

I skäl 2 i Europaparlamentets beslut 2008/587/EG, Euratom, av den 18 juni 2008 om ändring av beslut 94/262 (EUT L 189, 2008, s. 25), anges följande:

”Medborgarnas tilltro till ombudsmannens förmåga att grundligt och opartiskt undersöka påstådda fall av administrativa missförhållanden är en grundförutsättning för dennes verksamhet.”

5

Den 14 november 2006 ingav Claire Staelen ett klagomål till ombudsmannen angående administrativa missförhållanden i parlamentets hantering av förteckningen över godkända sökande.

6

Efter avslutad undersökning (nedan kallad den inledande undersökningen) fattade ombudsmannen den 22 oktober 2007 ett beslut, i vilket denne slog fast att parlamentet inte hade gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden (nedan kallat beslutet av den 22 oktober 2007).

7

Den 29 juni 2010 beslutade ombudsmannen att på eget initiativ inleda en undersökning, för att återigen pröva huruvida parlamentet hade gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden (nedan kallad undersökningen på eget initiativ).

8

Den 31 mars 2011 fattade ombudsmannen ett beslut som innebar att ovannämnda undersökning avslutades, varvid ombudsmannen på nytt slog fast att parlamentet inte hade gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden (nedan kallat beslutet av den 31 mars 2011).

9

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2011 yrkade Claire Staelen att ombudsmannen skulle förpliktas att betala henne ersättning för den ekonomiska och ideella skada hon ansåg sig ha vållats genom olika underlåtelser som hon påstod att ombudsmannen begått under den inledande undersökningen och undersökningen på eget initiativ.

10

Tribunalen behandlade, i punkterna 75–161 i den överklagade domen, en första serie invändningar från Claire Staelens sida rörande att ombudsmannen såväl i den inledande undersökningen som i undersökningen på eget initiativ underlåtit att vidta nödvändiga kontroller för att upptäcka och utreda de fall av administrativa missförhållanden som hon tagit upp i sitt klagomål. I punkterna 75–88 i denna dom anförde tribunalen, till att börja med, ett antal ”inledande synpunkter”.

11

Tribunalen slog härvid, i punkterna 75–85 i nämnda dom, fast att även om ombudsmannen har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida klagomål som inkommit till ombudsmannen är välgrundade och vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av dessa, samt vad gäller de undersökningsverktyg som ska användas vid behandlingen av ett klagomål eller i en undersökning som ombudsmannen själv inleder, och även om det i detta sammanhang inte åligger honom någon resultatförpliktelse, så innebär detta utrymme för skönsmässig bedömning dock inte att ombudsmannen är befriad från sin omsorgsplikt, i form av en skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.

12

Tribunalen formulerade sig i detta avseende, i punkterna 85–87 i samma dom, enligt följande:

13

Tribunalen tog vidare, i punkterna 89–146 i den överklagade domen, upp Claire Staelens kritik av olika beteenden från ombudsmannens sida vad avser den inledande undersökningen, varvid tribunalen, i punkterna 141–146 i nämnda dom, fann att ombudsmannen hade åsidosatt sin omsorgsplikt på tre punkter och att dessa åsidosättanden innebar en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten för att unionen ska vara skadeståndsskyldig. Överträdelserna bestod i följande. För det första hade ombudsmannen förvanskat innehållet i ett yttrande från parlamentet. För det andra hade ombudsmannen åsidosatt sin omsorgsförpliktelse vid utredningen av huruvida informationen angående införandet av Claire Staelens namn i förteckningen över godkända sökande hade översänts från parlamentet till unionens övriga institutioner, organ och byråer. För det tredje hade ombudsmannen åsidosatt denna skyldighet inom ramen för sin undersökning för att kontrollera huruvida parlamentet översänt denna information till sina egna generaldirektorat.

14

Tribunalen tog därefter, i punkterna 162–223 i den överklagade domen, upp Claire Staelens andra serie av invändningar, vilka rörde att ombudsmannen gjort en uppenbar felaktig bedömning på flera punkter. Tribunalen förklarade härvid, i punkterna 205 och 223 i nämnda dom, att ombudsmannen gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av sin omsorgsplikt i sin utredning av huruvida Claire Staelen hade diskriminerats i förhållande till andra godkända sökande vad avser hur länge hennes namn varit upptaget i förteckningen över godkända sökande. Denna tillräckligt klara överträdelse av omsorgsplikten bestod i att ombudsmannen i detta sammanhang kommit fram till att parlamentet inte gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden. Ombudsmannens slutsats grundades härvidlag på ett rent påstående från parlamentets sida angående hur länge övriga godkända sökande varit upptagna i förteckningen, utan att ha fått några upplysningar som styrkte vid vilken tidpunkt dessa sökande tillträtt sina tjänster. Detta påstående visade sig senare vara felaktigt.

15

Vad avser en tredje serie av invändningar, vilka bland annat rörde ett påstått åsidosättande av principen om en skälig tid, förklarade tribunalen, i punkt 269 i den överklagade domen, att den oskäligt långa tid som ombudsmannen tagit på sig för att svara på två skrivelser från Claire Staelen innebar en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig rättsregel som har till syfte att tillerkänna enskilda rättssubjekt rättigheter, vilket kan medföra skadeståndsansvar för unionen.

16

Tribunalen prövade slutligen huruvida det fanns stöd för slutsatsen att det förelåg en reparabel skada och ett orsakssamband mellan denna skada och de olika brister som konstaterats. Tribunalen kom härvid, i punkterna 288–294 i den överklagade domen, fram till att så var fallet vad gäller Claire Staelens påstående om ideell skada i form av att hon förlorat förtroende för ombudsmannen som institution och i form av hennes känsla av förlorad tid och energi som orsakats av dessa brister.

17

Tribunalen ansåg således sammanfattningsvis att ombudsmannen i sin inledande undersökning och i sin undersökning på eget initiativ dels hade åsidosatt sin omsorgsplikt på fyra punkter, dels hade dröjt alltför länge med att besvara två skrivelser från Claire Staelen. Tribunalen biföll därför delvis Claire Staelens talan genom att förplikta ombudsmannen att betala henne 7000 euro i ersättning för ideell skada.

18

Ombudsmannen har yrkat att domstolen ska

19

I sin svarsskrivelse har Claire Staelen yrkat att domstolen ska

20

Claire Staelen överklagade den 8 oktober 2015 den överklagade domen genom anslutningsöverklagande. Anslutningsöverklagandet ogillades genom domstolens beslut av den 29 juni 2016, ombudsmannen/Staelen (C‑337/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:670), som antogs på grundval av artikel 181 i domstolens rättegångsregler. I nämnda beslut förordnade domstolen att prövningen av huvudöverklagandet och av frågan om rättegångskostnader avseende anslutningsöverklagandet skulle anstå.

21

Såsom framgår av punkt 19 ovan yrkar Claire Staelens i sin svarsskrivelse dels att ombudsmannens överklagande helt ska ogillas, dels att ombudsmannen ska förpliktas att till henne utge 50000 euro såsom ersättning för den ideella skada han har orsakat henne.

22

Domstolen erinrar härvidlag om att det i artikel 174 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att yrkandena i en svarsskrivelse ska avse att överklagandet helt eller delvis ska bifallas, avvisas eller ogillas.

23

Claire Staelens yrkande att ombudsmannen ska förpliktas att till henne utge 50000 euro kan således inte tas upp till prövning.

24

Ombudsmannen har anfört fem grunder till stöd för sitt överklagande.

25

Ombudsmannens första grund består av fyra delgrunder. Han har i dessa gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning på flera punkter vad rör ett av villkoren för att det ska uppstå ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen, nämligen kravet på en ”tillräckligt klar” överträdelse av en unionsrättslig rättsregel som har till syfte att tillerkänna enskilda rättssubjekt rättigheter.

26

Ombudsmannen har hävdat att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 86 i den överklagade domen, förklara att redan den omständigheten att ombudsmannen åsidosatt omsorgsplikten, i form av en skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet, räcker för att det ska kunna fastställas att det rör sig om en ”tillräckligt klar” överträdelse av en unionsrättslig rättsregel som har till syfte att tillerkänna enskilda rättssubjekt rättigheter, och således ett rättsstridigt handlande som kan ge upphov till skadeståndsansvar för unionen.

27

Claire Staelen anser att denna första delgrund inte kan upptas till prövning, eftersom det ankommer på tribunalen (och inte på domstolen i ett mål om överklagande) att bedöma de faktiska omständigheterna.

28

Vad avser sakfrågan anser hon att tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom domstolen, bland annat i punkt 50 i dom av den 23 mars 2004, ombudsmannen/Lamberts (C‑234/02 P, EU:C:2004:174), preciserat att när ombudsmannen genomför en undersökning har denne en ansträngningsförpliktelse, vilket just motsvarar skyldigheten att uppfylla omsorgsplikten. Ombudsmannen har inget utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

29

Det ska inledningsvis erinras om att det framgår av artikel 20.2 d FEUF att rätten att vända sig till ombudsmannen vid administrativa missförhållanden i samband med verksamheten inom unionens institutioner, organ eller byråer utgör en rättighet för unionsmedborgarna som dessutom stadfästs i artikel 43 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

30

Enligt artikel 228.1 FEUF har ombudsmannen befogenhet att ta emot, utreda och rapportera om klagomål avseende missförhållanden i samband med verksamheten inom unionens institutioner, organ eller byråer. I samma bestämmelse preciseras att ombudsmannen, inom ramen för sitt uppdrag, ska företa de undersökningar som han finner berättigade, antingen på eget initiativ eller på grundval av de klagomål som framförs till honom, och i de fall han konstaterar ett fall av administrativa missförhållanden, hänskjuta frågan till institutionen, organet eller byrån i fråga, som har en frist på tre månader för att delge honom sina synpunkter, innan han därefter sänder en rapport till parlamentet och den institution, det organ eller den byrå som berörs. Den person som inkommit med klagomålet ska underrättas om resultatet av dessa undersökningar.

31

Vad avser möjligheten för en person som inkommit med ett klagomål till ombudsmannen att hålla unionen ansvarig för hur detta klagomål har behandlats, har domstolen redan angett att hänsyn ska tas till fast rättspraxis. Enligt denna rättspraxis föreligger en rätt till skadestånd då tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättssubjekt rättigheter, att överträdelsen är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen av den skyldighet som åligger den som antagit rättsakten och den skada som den drabbade personen har lidit. Vad beträffar det andra villkoret har domstolen i samma sammanhang även erinrat om att det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av unionsrätten är tillräckligt klar är att den berörda unionsinstitutionen eller det berörda unionsorganet uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 23 mars 2004, ombudsmannen/Lamberts (C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

32

Domstolen har i sistnämnda hänseende även preciserat att vid prövningen av huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten för att unionen ska vara utomobligatoriskt skadeståndsskyldig till följd av ombudsmannens agerande, ska hänsyn tas till särdragen i dennes ämbete. Domstolen påminner därvidlag om att ombudsmannen endast har en ansträngningsförpliktelse, och att ombudsmannen har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 23 mars 2004, ombudsmannen/Lamberts, C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkt 50).

33

Domstolen har vidare slagit fast att även om ombudsmannen har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida klagomålen är välgrundade och vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av dessa, och även om han i detta sammanhang inte har någon resultatförpliktelse, och unionsdomstolens kontroll således ska begränsas, så kan det inte uteslutas att en person under synnerliga omständigheter kan visa att ombudsmannen vid fullgörandet av sina uppgifter gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, och att personen därigenom lidit skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2004, ombudsmannen/Lamberts (C‑234/02 P, EU:C:2004:174, punkt 52).

34

Domstolen erinrar dessutom om att omsorgsförpliktelsen – som ingår i principen om god förvaltning och som är allmänt tillämplig på unionsadministrationens agerande i dess kontakter med allmänheten – innebär att administrationen måste handla med aktsamhet och försiktighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkterna 92 och 93).

35

Mot bakgrund av dessa överväganden finner domstolen för det första – vad gäller frågan huruvida den första grundens första del kan upptas till prövning – att ombudsmannen i denna delgrund inte kritiserar tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, såsom Claire Staelen påstått. Ombudsmannens kritik går i stället ut på att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom sin missuppfattning av begreppet ”tillräckligt klar överträdelse” av unionsrätten, vilket är en förutsättning för unionens eventuella utomobligatoriska skadeståndsansvar. Överklagandet kan således upptas till prövning vad avser denna första delgrund.

36

Vad för det andra rör sakfrågan konstaterar domstolen att tribunalen – genom att i punkt 86 i den överklagade domen förklara att redan den omständigheten att omsorgsplikten åsidosatts räcker för att det ska kunna fastställas att det rör sig om en tillräckligt klar överträdelse, vilket är en förutsättning för unionens skadeståndsansvar, eftersom ombudsmannen inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller iakttagandet av nämnda plikt i ett konkret fall – på flera punkter har åsidosatt de principer som domstolen erinrat om i punkterna 31–33 i denna dom.

37

Det framgår nämligen av domstolens fasta praxis (se punkt 31 ovan) att endast en tillräckligt klar överträdelse, och inte vilken överträdelse som helst, av en unionsrättslig rättsregel som skyddar enskilda, kan göra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvarig. Domstolen konstaterar dessutom att när en unionsinstitution eller ett unionsorgan har ett utrymme för skönsmässig bedömning, så är det endast om den berörda instansen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning som det kan anses vara fråga om en sådan tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

38

Så är även fallet när ombudsmannen har åsidosatt sin omsorgsförpliktelse, vilket är något som inte automatiskt kan anses innebära ett rättsstridigt handlande som gör unionen skadeståndsansvarig. Detta är i stället en fråga som, såsom det erinrats om i punkterna 32 och 33 ovan, ska bedömas med utgångspunkt från omständigheten att ombudsmannen i sin verksamhet endast har en ansträngningsförpliktelse och att denne har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning vad avser, för det första, huruvida inkomna klagomål är välgrundade och vilka åtgärder som ska vidtas, och, för det andra, på vilket sätt inledda undersökningar och utredningar ska genomföras, samt, för det tredje, analysen av insamlade uppgifter och de slutsatser som ska dras av denna analys.

39

Tribunalens tanke med att i punkt 86 i den överklagade domen ange att ombudsmannen inte förfogade över något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller iakttagandet av omsorgsprincipen i ett konkret fall, innan den därefter slog fast att redan den omständigheten att denna princip åsidosatts därför räckte för att det skulle kunna fastställas att det rörde sig om en tillräckligt klar överträdelse, var således helt uppenbart att hänföra sig till domstolens praxis, som avses i punkt 71 i den överklagade domen. I denna rättspraxis anges att om en unionsinstitution endast förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning, så kan redan den omständigheten att unionsrätten har åsidosatts i sig räcka för att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten (se, bland annat, dom av den 10 december 2002, kommissionen/Camar och Tico, C‑312/00 P, EU:C:2002:736, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

40

Tribunalen kunde således inte besluta att villkoren för att unionen ska anses utomobligatoriskt skadeståndsansvarig på grund av att omsorgsförpliktelsen åsidosatts var uppfyllda, utan att ta hänsyn till vilket område som berörs, vilka villkor som föreligger eller vad det är för sammanhang som ligger bakom den berörda unionsinstitutionens eller det berörda unionsorganets plikt i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 1992, Finsider m.fl./kommissionen, C‑363/88 och C‑364/88, EU:C:1992:44, punkt 24).

41

För att det ska kunna fastställas att ombudsmannen gjort en tillräckligt klar överträdelse av sin omsorgsförpliktelse måste det således styrkas att denne – genom att inte handla med vederbörlig omsorg och försiktighet – uppenbart och allvarligt överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när denne utövat sina undersökningsbefogenheter. Samtidigt som hänsyn tas till detta sammanhang, ska härvid hänsyn även tas till samtliga omständigheter som kännetecknar den aktuella situationen, däribland huruvida ombudsmannen under sin undersökning uppenbart åsidosatt sin omsorgsförpliktelse (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 30 januari 1992, Finsider m.fl./kommissionen, C‑363/88 och C‑364/88, EU:C:1992:44, punkt 22, och dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine, C‑472/00 P, EU:C:2003:399, punkt 31), huruvida det fel som begåtts var av ursäktlig eller oursäktlig karaktär (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 30 januari 1992, Finsider m.fl./kommissionen, C‑363/88 och C‑364/88, EU:C:1992:44, punkt 22, och dom av den 4 juli 2000, Haim, C‑424/97, EU:C:2000:357, punkterna 42 och 43), eller huruvida dennes slutsatser av sin undersökning var olämpliga och orimliga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 1991, Nölle, C‑16/90, EU:C:1991:402, punkt 13).

42

Domstolen ansluter sig vidare till ombudsmannens uppfattning att den omständigheten i sig (vilket tribunalen påpekat i punkt 85 i den överklagade domen) att ombudsmannen har till uppgift att bidra till upptäckten av administrativa missförhållanden i samband med verksamheten inom unionens övriga institutioner och organ, inte heller kan anses motivera tribunalens slutsats i punkt 86 i samma dom.

43

Det kan härvidlag visserligen krävas av ombudsmannen, med hänsyn till dennes uppdrag enligt fördraget, att denne själv ser till att vara särskilt noga med att uppfylla sin omsorgsförpliktelse genom att visa aktsamhet och försiktighet när denne genomför sin undersökning, i vilken denne emellertid endast har en ansträngningsförpliktelse. Det ovanstående innebär emellertid inte att minsta åsidosättande från ombudsmannens sida av sin omsorgsförpliktelse under en sådan undersökning skulle, i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto), utgöra en ”tillräckligt klar överträdelse” av nämnda förpliktelse, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkterna 31 och 32 ovan.

44

I punkt 87 i den överklagade domen preciseras att endast en oegentlighet från ombudsmannens sida som lett till att han inte omsorgsfullt och opartiskt kunnat pröva alla relevanta omständigheter i syfte att avgöra om ett påstående angående administrativa missförhållanden är välgrundat kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen. Domstolen delar ombudsmannens bedömning att denna precisering inte påverkar de överväganden som beskrivs i punkt 41 ovan. Nämnda precisering rör nämligen vad som i förekommande fall ska bli följden av den oegentlighet som upptäckts och inte arten av den aktuella handlingen eller underlåtenheten eller frågan huruvida nämnda oegentlighet innebär en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

45

Av det ovanstående följer att tribunalen, i punkt 86 i den överklagade domen, gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i allmänna ordalag förklara att ”enbart” den omständigheten att ombudsmannen åsidosatt sin omsorgsplikt räcker för att det ska kunna fastställas att det rör sig om en ”tillräckligt klar överträdelse” av en unionsrättslig regel som skyddar enskildas intressen med följden att unionen kan anses utomobligatoriskt skadeståndsskyldig.

46

Den omständigheten att tribunalen på detta sätt gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning utgör i förevarande fall emellertid inte i sig grund för att upphäva den överklagade domen. För att avgöra om så är fallet måste domstolen nämligen först pröva ombudsmannens argument i den andra grunden och i den första grundens andra, tredje och fjärde delar. Ombudsmannens ovannämnda argument går ut på att tribunalen därefter konkret tillämpat den felaktiga princip som denna uppställt i punkt 86 i den överklagade domen, och att nämnda felaktiga rättstillämpning påverkat tribunalens resonemang som lett fram till att denna betecknat ombudsmannens olika påtalade beteenden som ”tillräckligt klara överträdelser” av omsorgsförpliktelsen.

47

I den andra, tredje och fjärde delen av den första grunden har ombudsmannen gjort gällande att tribunalen på flera punkter gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, med utgångspunkt från sin felaktiga rättstillämpning i punkt 86 i den överklagade domen, därefter, i punkterna 142–144 i samma dom, förklara att ombudsmannens tre aktuella överträdelser av omsorgsförpliktelsen utgjorde ”tillräckligt klara” överträdelser för att kunna medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen.

48

Vad avser grundens andra del har ombudsmannen hävdat att tribunalen – genom att i punkt 142 i den överklagade domen förklara att ombudsmannen begått en sådan tillräckligt klar överträdelse genom att i sitt beslut av den 22 oktober 2007 förvanska innehållet i ett yttrande från parlamentet, med den enda motiveringen att ombudsmannen inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning när han ska bilda sig en uppfattning om innehållet i en handling – inte har uppfyllt sin skyldighet att beakta samtliga omständigheter för att bedöma huruvida en sådan överträdelse förekommit.

49

Ombudsmannens första grunds tredje och fjärde del rör punkterna 143 och 144 i den överklagade domen. Ombudsmannen har i dessa gjort gällande att tribunalen – genom att nöja sig med att ange att hans påstådda åsidosättanden av omsorgsplikten i sina undersökningar, vilka syftade till att avgöra huruvida parlamentet hade underrättat övriga institutioner och sina egna generaldirektorat om att Claire Staelen hade upptagits i förteckningen över godkända sökande, med hänsyn till den princip som tribunalen uppställt i punkt 86 i den överklagade domen, utgjorde ”tillräckligt klara överträdelser” av unionsrätten – inte visat på, utan i stället förutsatt, att sådana överträdelser förekommit.

50

Tribunalens slutsats, i punkt 143 i den överklagade domen, att ombudsmannen inte styrkt huruvida den information som avses i föregående punkt i förevarande dom lämnats till övriga unionsinstitutioner, strider dessutom mot tribunalens konstaterande, i punkt 105 i den överklagade domen, att dessa institutioner förfogade över denna information åtminstone sedan den 14 maj 2007.

51

Punkt 144 i den överklagade domen rör frågan huruvida denna information överförts till parlamentets generaldirektorat. Enligt ombudsmannen har tribunalen dessutom, i denna punkt, underlåtit att beakta ombudsmannens särskilda uppgifter genom att anse att han i sina kontroller måste inhämta och registrera skriftlig bevisning avseende varje aspekt av sin undersökning.

52

Enligt Claire Staelen ankommer det på tribunalen att undersöka de faktiska och rättsliga omständigheterna för att avgöra huruvida en brist i omsorgsplikten utgör ett allvarligt fel eller försummelse, och huruvida denna dessutom utgör en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, varför den andra, tredje och fjärde delen i ombudsmannens första grund inte kan upptas till prövning. I vilket fall som helst innehåller tribunalens analys i punkterna 142–144 i den överklagade domen, ingen felaktig rättstillämpning.

53

Vad avser frågan huruvida den första grundens andra, tredje och fjärde del kan upptas till prövning, erinrar domstolen om följande. Enligt fast rättspraxis framgår det av artikel 256.1 andra stycket FEUF och av artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen däremot behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (se, bland annat, dom av den 3 september 2009, Moser Baer India/rådet, C‑535/06 P, EU:C:2009:498, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har erinrat om utgör frågan huruvida tribunalen haft fog för att dra slutsatsen att unionsinstitutionerna har åsidosatt sin omsorgsplikt en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (se, bland annat, dom av den 3 september 2009, Moser Baer India/rådet, C‑535/06 P, EU:C:2009:498, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Samma sak gäller frågan huruvida ett sådant åsidosättande dessutom ska anses utgöra en ”tillräckligt klar överträdelse” av unionsrätten, med följden att unionen kan anses utomobligatoriskt skadeståndsskyldig.

54

Domstolen konstaterar emellertid att den första grundens andra, tredje och fjärde del, tvärtemot vad Claire Staelen har hävdat, inte syftar till att få till stånd en omprövning av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Istället syftar de till att ifrågasätta den juridiska bedömning som lett till att tribunalen kommit fram till att ombudsmannen i förevarande fall gjort sig skyldig till tillräckliga klara överträdelser av unionsrätten.

55

Härav följer att Claire Staelens invändning om rättegångshinder ska avslås.

56

Vad gäller sakfrågan och närmare bestämt den första grundens andra del påpekar domstolen att tribunalen, i punkt 102 i den överklagade domen, förklarat att ombudsmannen – genom att i punkt 2.5 i beslutet av den 22 oktober 2007 ange att utredningen bekräftade det som parlamentet redan hade angett i sitt yttrande, det vill säga att förteckningen över godkända sökande hade vidarebefordrats till andra unionsinstitutioner, trots att nämnda yttrande inte innehöll någon sådan uppgift – hade missuppfattat den aktuella handlingens innehåll på grund av sin bristande omsorg.

57

Såsom påpekats i punkt 38 ovan har ombudsmannen ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning när han utövar sitt ämbete, bland annat vad rör hur han handlägger inkomna klagomål och vilka åtgärder han väljer att vidta som ett resultat av sin undersökning. Faktum kvarstår emellertid att när det gäller att redogöra för innehållet i en inkommen handling för att, såsom i förevarande fall, ange detta innehåll som stöd för sina slutsatser i ett beslut varigenom en undersökning avslutats, så förfogar ombudsmannen endast över ett begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning. Det var således korrekt av tribunalen att i punkt 142 i den överklagade domen, med beaktande av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 39 ovan, anse att ombudsmannens förvanskning av innehållet i parlamentets yttrande av den 20 mars 2007 utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten som kan leda till skadeståndsansvar för unionen.

58

Av vad som ovan anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

59

Vad rör den första grundens tredje och fjärde del framgår det av punkterna 143 och 144 i den överklagade domen att tribunalen nöjt sig med att hänvisa till sina överväganden i punkt 86 i samma dom som stöd för sin slutsats att de åsidosättanden av omsorgsförpliktelsen som konstaterats i punkterna 109 och 140 i samma dom, vilka rörde brister i ombudsmannens utredning i frågan huruvida förteckningen över godkända sökande överlämnats till övriga institutioner och till parlamentets generaldirektorat, var att anse som ”tillräckligt klara” överträdelser.

60

Tribunalens felaktiga rättstillämpning i punkt 86 i den överklagade domen, såsom denna identifierats i domstolens prövning av den första grundens första del, har således påverkat tribunalens bedömning, i punkterna 143 och 144 i den överklagade domen, där denna betecknat ombudsmannens brister i omsorg som överträdelser som är tillräckligt klara för att unionen ska kunna hållas utomobligatoriskt skadeståndsansvarig.

61

Mot bakgrund av ovanstående ska klaganden vinna framgång med den första grundens tredje och fjärde del, utan att ombudsmannens övriga argument för dessa delgrunder behöver prövas.

62

Av det ovanstående följer att klaganden ska vinna framgång med den första grundens första, tredje och fjärde del, men inte med den andra delen.

63

Ombudsmannen har i den andra grundens första del hävdat att tribunalen dömt utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) genom att, i punkterna 205 och 223 i den överklagade domen, förklara att ombudsmannen åsidosatt omsorgsprincipen genom att förlita sig på parlamentets förklaringar, trots att Claire Staelen i sin talan i själva verket hävdat att ombudsmannen gjort en uppenbart oriktig bedömning.

64

Ombudsmannen har i denna grunds andra del gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 204 i den överklagade domen anse att den omständigheten att en förklaring som en unionsinstitution ger under en undersökning kan förefalla övertygande inte befriar ombudsmannen från hans ansvar att försäkra sig om att de faktiska omständigheterna, på vilka denna förklaring bygger, överensstämmer med verkligheten, då denna förklaring utgör den enda grundvalen för hans konstaterande att det inte förekommit några administrativa missförhållanden från ombudsmannens sida.

65

Ombudsmannen har i den andra grundens tredje del hävdat att även om han skulle anses ha begått det fel som tribunalen anser att han begått kvarstår faktum att tribunalen inte har prövat huruvida ett sådant fel utgör en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten. Tribunalen har nämligen, i punkt 205 i den överklagade domen, nöjt sig med att förklara att denna bristande omsorg kan ge upphov till skadeståndsansvar för unionen.

66

Vad avser den andra grundens första del har Claire Staelen gjort gällande att tribunalen inte tog upp en invändning som inte finns med i hennes ansökan när den förklarade att ombudsmannen brustit i sin omsorgsplikt. Claire Staelen har vidare hävdat att tribunalen, som är den domstol som ska pröva frågan i sak, var behörig att själv avgöra hur de faktiska och de rättsliga omständigheterna i ansökan ska betecknas.

67

Vad avser den andra grundens andra och tredje del anser Claire Staelen att även om ombudsmannen kan grunda sig på upplysningar från en unionsinstitution under förutsättning att det inte finns någon anledning att ifrågasätta deras trovärdighet, så stämmer detta inte i förevarande fall, eftersom själva kärnan i ombudsmannens uppdrag just är att kontrollera administrationens påståenden.

68

Domstolen erinrar inledningsvis om att tribunalen, i punkt 205 i den överklagade domen, slog fast att ombudsmannen inte agerade med den omsorg som krävs när han har slagit fast att parlamentet inte gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden, vad avser frågan hur länge Claire Staelen varit upptagen i förteckningen över godkända sökande, genom att förlita sig på ett rent påstående från parlamentets sida angående rekryteringen av de 22 ursprungligen godkända sökandena i det allmänna uttagningsprovet EUR/A/151/98, utan att ha erhållit tillräckligt med uppgifter som vittnar om tidpunkten för rekrytering av var och en av dessa godkända sökande, varvid detta påstående senare visat sig vara felaktigt. I samma punkt drog tribunalen därför, med hänvisning till punkterna 84–86 i den överklagade domen, slutsatsen att denna brist i omsorg kunde göra unionen skadeståndsansvarig.

69

I punkt 223 i den överklagade domen angav tribunalen på nytt att denna brist på omsorg fick den konsekvensen att ombudsmannen felaktigt betraktade vissa faktiska omständigheter som klarlagda och därför felaktigt drog slutsatsen att det inte rörde sig om administrativa missförhållanden från parlamentets sida.

70

Vad avser den andra grundens första del påpekar domstolen att det stämmer att Claire Staelen, vilket även gjorts gällande av ombudsmannen och vilket framgår av punkterna 162 och 197 i den överklagade domen, till stöd för sin talan vid tribunalen hade hävdat att ombudsmannen gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att i beslutet av den 31 mars 2011, som fattats efter undersökningen på eget initiativ, anse att parlamentet inte hade diskriminerat henne i förhållande till de övriga godkända sökandena i det allmänna uttagningsprovet EUR/A/151/98, vad gällde giltighetstiden för förteckningen över godkända sökande.

71

Tribunalen tog ställning till denna grund i punkterna 202–205 i den överklagade domen. Tribunalen fann därvid att ombudsmannen i det aktuella fallet hade åsidosatt sin omsorgsförpliktelse genom att felaktigt avstå från att kontrollera sanningshalten i parlamentets påståenden om hur lång tid Claire Staelen respektive övriga godkända sökande varit upptagna i den aktuella förteckningen. Tribunalen slog härigenom fast att ombudsmannen genom sin brist på aktsamhet och försiktighet hade gjort en oriktig bedömning som lett till att han felaktigt ansett att parlamentet inte hade gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden.

72

Domstolen anser därför att tribunalen inte förvanskat den aktuella grunden genom att ge den en annan beteckning eller dömt utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Den första delen av den andra grunden för överklagandet ska således avfärdas.

73

Den andra grundens andra del behöver inte prövas. Vad avser den andra grundens tredje del finner domstolen att tribunalen – genom att, i punkt 205 i den överklagade domen, förklara att ombudsmannens bristande omsorg utgjorde en tillräckligt klar överträdelse som kan göra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvarig, varvid den nöjde sig med att endast hänvisa till vad den angett i punkterna 84–86 i samma dom – gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning av samma slag som domstolen konstaterat i sin prövning av den första grundens tredje och fjärde del.

74

Tribunalens felaktiga rättstillämpning vad avser begreppet ”tillräckligt klar överträdelse” av unionsrätten i punkt 86 i den överklagade domen – såsom denna identifierats i domstolens prövning av den första grundens första del, i punkt 45 ovan – har nämligen påverkat tribunalens bedömning, i punkt 205 i den överklagade domen, där denna betecknat ombudsmannens bristande omsorg som tillräckligt klara överträdelser av unionsrätten.

75

Klaganden ska således vinna framgång såvitt avser den andra grundens tredje del.

76

Ombudsmannen har i sin tredje grund hävdat att tribunalen – genom att, i punkt 269 i den överklagade domen, förklara att den omständigheten att ombudsmannen inte besvarat Claire Staelens skrivelser inom skälig tid utgör en ”tillräckligt klar överträdelse” av en unionsrättslig rättsregel som har till syfte att tillerkänna enskilda rättssubjekt rättigheter, och genom att därigenom anse att varje tidsutdräkt som varar längre än så gör ombudsmannen skadeståndsansvarig – har underlåtit att beakta den åtskillnad som bör göras mellan vilken överträdelse som helst och en ”tillräckligt klar” överträdelse av unionsrätten. Tribunalen har härigenom åsidosatt sin skyldighet att beakta samtliga omständigheter som är relevanta för dess prövning av frågan.

77

Claire Staelen har gjort gällande att det inte har förekommit någon som helst felaktig rättstillämpning i detta avseende.

78

Tribunalen förklarade först, i punkt 256 i den överklagade domen, att ombudsmannen vid två tillfällen åsidosatt sin skyldighet att besvara Claire Staelens skrivelser inom skälig tid. Tribunalen nöjde sig därefter, i punkt 269 i samma dom, med att kortfattat förklara att eftersom ombudsmannen på detta sätt åsidosatt Claire Staelens rätt att erhålla ett svar inom skälig tid har ombudsmannen begått en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig rättsregel som har till syfte att tillerkänna enskilda rättssubjekt rättigheter, vilket kan medföra utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen.

79

Tribunalen har härigenom satt likhetstecken mellan varje åsidosättande av skyldigheten att iaktta en skälig tidsfrist och en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig rättsregel.

80

Tribunalen har härigenom åsidosatt domstolens fasta praxis, som det erinrats om i punkterna 31–33 ovan.

81

Tribunalen har dessutom på intet sätt motiverat varför den anser att den tidigare i domen konstaterade överträdelsen utgör en ”tillräckligt klar” överträdelse av unionsrätten.

82

Domstolen erinrar härvidlag om att skyldigheten att motivera domar och beslut följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken enligt artikel 53 första stycket i denna stadga och artikel 117 i tribunalens rättegångsregler är tillämplig på tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2007, Naipes Heraclio Fournier/harmoniseringskontoret (C‑311/05 P, ej publicerad, EU:C:2007:572, punkt 51).

83

Det framgår dessutom av domstolens fasta praxis att det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, bland annat, dom av den 20 januari 2011, General Química m.fl./kommissionen, C‑90/09 P, EU:C:2011:21, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

84

Eftersom tribunalen i sitt resonemang i punkt 269 i den överklagade domen på intet sätt har motiverat varför den anser att det är fråga om en ”tillräckligt klar överträdelse”, är det, såsom ombudsmannen påpekat i sin tredje grund, omöjligt för domstolen att avgöra huruvida tribunalen därigenom gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller inte.

85

En sådan avsaknad av motivering, som innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och som därmed försvårar domstolens prövning, utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen kan pröva ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 1997, kommissionen/Daffix, C‑166/95 P, EU:C:1997:73, punkt 24, och dom av den 28 januari 2016, Quimitécnica.com och de Mello/kommissionen, C‑415/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:58, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

86

Mot bakgrund av ovanstående ska ombudsmannen vinna framgång såvitt avser den tredje grunden.

87

Ombudsmannen har hävdat att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 290 i den överklagade domen, och dessutom utan minsta förklaring, beteckna en klagandes förlorade förtroende för ombudsmannen, till följd av de fel som denne begått, som en ”ideell skada”.

88

Claire Staelen har gjort gällande att det inte förekommit någon som helst felaktig rättstillämpning i detta avseende.

89

Det framgår av punkt 290 i den överklagade domen att den ideella skada som tribunalen förklarat att Claire Staelen vållats, i förevarande fall består i att hon förlorat förtroende för ombudsmannen som institution samt i hennes känsla eller uppfattning av att ha förlorat tid och energi i samband med handläggningen av hennes klagomål till ombudsmannen

90

I den fjärde grunden för överklagandet kritiseras den överklagade domen vad avser den första delen av denna ideella skada, det vill säga förlorat förtroende för ombudsmannen som institution. Denna grund består av två delar. Ombudsmannen har kritiserat tribunalen för att den dels betecknat denna del som en ”ideell skada”, dels inte lämnat någon förklaring till detta.

91

Vad gäller grundens första del erinrar domstolen om att det framgår av dess fasta praxis att en skada måste vara faktisk och säker för att kunna vara ersättningsgill (se, bland annat, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen, C‑343/87, EU:C:1990:49, punkt 27, dom av den 14 maj 1998, rådet/Nil och Impens, C‑259/96 P, EU:C:1998:224, punkt 23, och dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot, C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

92

Det är visserligen ovedersägligen så, att ombudsmannens uppdrag är sådant att unionsmedborgarna måste kunna känna tilltro till dennes förmåga att grundligt och opartiskt undersöka påstådda fall av administrativa missförhållanden. I skäl 2 i beslut 2008/587 anges att en sådan tilltro är en grundförutsättning för ombudsmannens verksamhet.

93

Det ska emellertid påpekas att sådana överväganden i hög grad även gäller för varje unionsinstitution, unionsorgan eller unionsbyrå som har att ta ställning till en enskild begäran, vare sig det, som i förevarande fall, rör sig om ett klagomål, eller en talan, eller till och med, rent allmänt, varje form av begäran som nämnda institutioner, organ eller byråer måste ta ställning till.

94

Den eventuella förlust av förtroende för ombudsmannen som institution som kan följa av dennes beteende i sina undersökningar påverkar utan åtskillnad alla personer som har rätt att vid något tillfälle vända sig till ombudsmannen med ett klagomål.

95

Detta innebär att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att beteckna Claire Staelens påstådda förlust av förtroende för ombudsmannen som institution som en reparabel ideell skada. Klaganden ska således vinna framgång såvitt avser den fjärde grundens första del. Den andra delen behöver inte prövas.

96

Ombudsmannen har i sin femte grund hävdat att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 292 och 293 i den överklagade domen förklara att den oegentlighet som ombudsmannen begått i sin undersökning på eget initiativ var den avgörande orsaken till Claire Staelens ideella skada bestående i att hon förlorat förtroende för ombudsmannen som institution.

97

Med hänsyn till den slutsats som domstolen dragit i punkt 95 ovan behöver den inte längre pröva den femte grunden.

98

Klaganden har vunnit framgång såvitt avser den första grundens första, tredje och fjärde del, den andra grundens tredje del och den tredje grunden. Detta innebär att vad avser fyra av de fem rättsstridiga handlanden som tribunalen i den överklagade domen förklarat att ombudsmannen gjort sig skyldig till och som tribunalen betecknat som tillräckligt klara överträdelser av unionsrätten som kan göra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvarig, så bygger tribunalens slutsats på en felaktig rättstillämpning, vad avser tre av dem, och i det fjärde fallet har tribunalen inte motiverat sin slutsats. Det ska dessutom erinras om att klaganden vunnit framgång såvitt avser den fjärde grunden. I motiveringen härtill anges att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att beteckna Claire Staelens eventuella förlorade förtroende för ombudsmannen som institution på grund av hur denne i förevarande fall genomfört sin undersökning som en reparabel ideell skada.

99

Tribunalens beslut att förplikta ombudsmannen att betala ersättning till Claire Staelen saknar därför rättsligt stöd.

100

Av detta skäl ska punkt 1 i domslutet i den överklagade domen upphävas.

101

Det finns däremot ingen anledning att upphäva punkt 2 i domslutet, i vilken tribunalen ogillade Claire Staelens talan i övriga delar, eftersom denna punkt inte påverkas av den omständigheten att överklagandet delvis ska bifallas såvitt avser den första, andra, tredje och fjärde grunden.

102

Eftersom den överklagade domen delvis ska upphävas, ska även tribunalens beslut om rättegångskostnaderna, och således även punkterna 3 och 4 i domslutet i den överklagade domen, upphävas.

103

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Så är fallet i förevarande mål.

104

Vad rör ombudsmannens påstådda åsidosättanden av sin omsorgsplikt, erinrar domstolen om att dessa består i att ombudsmannen inom ramen för sin inledande undersökning underlåtit att utreda när och hur unionens övriga institutioner, organ och byråer underrättats om beslutet att uppta Claire Staelen i förteckningen över godkända sökande.

105

Vad avser detta åsidosättande konstaterar domstolen att det innebär en tillräckligt klar överträdelse som kan göra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvarig.

106

Svaret på frågan när och hur unionens institutioner, organ och byråer hade underrättats om att Claire Staelens upptagits i förteckningen över godkända sökande, utgör nämligen en av de relevanta omständigheter som var föremål för ombudsmannens undersökning av huruvida parlamentet i sin behandling av den berördes ärende, efter det att det hade upptagit hennes namn i förteckningen, gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden. Kontrollen av att nämnda åtgärd delgetts unionens övriga institutioner, organ och byråer, och på vilket sätt, utgör dessutom ett av de syften som uttryckligen anges i ombudsmannens beslut att genomföra en utredning.

107

Ombudsmannen har i detta sammanhang emellertid nöjt sig med att parlamentet bara översänt det så kallade ”poolingdokumentet” av den 14 maj 2007, enligt vilket en enda sökande fortfarande fanns upptagen i nämnda förteckning vid detta datum. Ombudsmannen drog av detta dokuments innehåll slutsatsen att Claire Staelen var den enda sökande vars namn fortfarande fanns med i nämnda förteckning, och att unionens övriga institutioner, organ och byråer således, och med hänsyn till att det gick att läsa detta dokument, kunde ta del av denna information, åtminstone från och med den 14 maj 2007.

108

Domstolen anser emellertid att även om man utgår från att ombudsmannen hade rimligt stöd i det aktuella dokumentet för sin slutsats att unionens övriga institutioner, organ och byråer kände till att Claire Staelen var upptagen i nämnda förteckning, åtminstone från och med den dag detta dokument är daterat, det vill säga den 14 maj 2007, så kvarstår faktum, såsom ombudsmannen medgett i sin svarsskrivelse, att det av detta dokument inte går att avgöra när och hur parlamentet meddelat denna åtgärd, vilken anges ha vidtagits den 17 maj 2005, till nämnda institutioner, organ och byråer.

109

Ombudsmannen har i punkt 2.5 i sitt beslut av den 22 oktober 2007 förklarat att parlamentet verkligen hade översänt beslutet att uppta Claire Staelens namn i förteckningen över godkända sökande till unionens övriga institutioner varvid ombudsmannen i detta hänseende bland annat hänvisat till resultatet av en utredning som helt uppenbart inte uppfyllde sitt syfte. Ombudsmannen har härvid genom sin brist på aktsamhet och försiktighet gjort en oursäktlig oriktig bedömning och därmed på ett allvarligt och uppenbart sätt gått utöver gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning vad rör hur denne genomför en undersökning.

110

Vad därefter avser ombudsmannens åsidosättande av sin omsorgsplikt – som främst består i att denne som enda stöd för sin bedömning i punkt 2.4 i sitt beslut av den 22 oktober 2007 hänvisat till ett antagande som bygger på handlingar vars art och innehåll inte anges – anser domstolen att det är fråga om en tillräckligt klar överträdelse.

111

Den inledande undersökningen och ombudsmannens utredning rörde nämligen bland annat frågan huruvida åtgärden att uppta Claire Staelen i förteckningen över godkända sökande hade delgetts parlamentets samtliga generaldirektorat. I punkt 2.4 i beslutet av den 22 oktober 2007 preciserade ombudsmannen därvid att inspektionen av parlamentets handlingar i ärendet visade att Claire Staelens ansökan hade ställts till förfogande för nämnda generaldirektorat.

112

Ombudsmannen har – vad avser den aspekt som är relevant för undersökningen av ett eventuellt fall av administrativa missförhållanden och som den inledande undersökningen konkret rörde – formulerat ett sådant påstående i beslutet av den 22 oktober 2007, varigenom denna undersökning avslutades. Ombudsmannen har härvid i detta beslut varken klart angett vilka handlingar som stödjer nämnda påstående eller styrkt detta påstående på annat sätt än genom ett rent antagande, vilket i dennes skrivelser till tribunalen formulerats enligt följande: ”Allt ger således intryck av att [ombudsmannens] företrädare … vid den inspektion som de utförde, faktiskt hade sett handlingar som bekräftade att parlamentet hade underrättat sina avdelningar om att [s]ökanden hade lagts till i den berörda förteckningen [över godkända sökande].” Ombudsmannen har härvid genom sin brist på aktsamhet och försiktighet gjort flera oursäktliga fel och på ett allvarligt och uppenbart sätt gått utöver gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning vad rör hur denne genomför en undersökning.

113

Slutligen ska det prövas huruvida ombudsmannen åsidosatt sin omsorgsförpliktelse genom att i sitt beslut av den 31 mars 2011, varigenom undersökningen på eget initiativ avslutades, förklara att parlamentet inte gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden vad avser frågan hur länge Claire Staelen respektive övriga godkända sökande i det allmänna uttagningsprovet EUR/A/151/98 varit upptagna i förteckningen över godkända sökande genom att, vad avser denna aspekt av undersökningen, nöja sig med att hänvisa till parlamentets förklaring, utan att ha försäkrat sig om att denna förklaring grundades på fakta.

114

Domstolen har härvidlag redan slagit fast att när en administration har att genomföra en undersökning ska denna med största möjliga omsorg undanröja befintliga tvivel och klargöra situationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1986, Irish Grain Board, 254/85, EU:C:1986:422, punkt 16).

115

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet vid domstolen att ombudsmannen i sitt beslut av den 31 mars 2011 ansett att den av Claire Staelen påstådda skillnaden mellan hur länge upptagandet av hennes namn i förteckningen över godkända sökande var giltigt och den tid som gällde de övriga personer som godkänts i samma uttagningsprov inte innebar att parlamentet gjort sig skyldigt till administrativa missförhållanden. Ombudsmannen har i stället ansett att parlamentets förklaring i detta avseende var övertygande, nämligen att dessa andra godkända sökande hade rekryterats under de två år som förflutit efter offentliggörandet av nämnda förteckning, medan Claire Staelens namn funnits med i lite mer än två år.

116

Det framgår emellertid av nämnda handlingar att ombudsmannens undersökning på eget initiativ och dennes inspektion, vilka syftade till att utreda huruvida parlamentets agerande utgjorde administrativa missförhållanden, bland annat rörde frågan huruvida Claire Staelen hade varit upptagen i förteckningen kortare tid än övriga godkända sökande.

117

Ombudsmannen kunde således inte – utan att begå ett oursäktligt fel och därmed på ett allvarligt och uppenbart sätt gå utöver gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning vad rör hur denne genomförde nämnda undersökning – i sitt beslut av den 31 mars 2011, varigenom denna undersökning avslutades, förklara att så inte varit fallet och att Claire Staelen således inte hade diskriminerats, genom att i detta sammanhang helt förlita sig på den berörda institutionens förklaring, utan att ens, med hjälp av de undersökningsåtgärder denne förfogar över enligt artikel 3.2 i beslut 94/262, försöka få tillgång till mer detaljerade upplysningar som skulle kunna göra det möjligt för denne att kontrollera huruvida de omständigheter som nämnda institution anfört till sitt försvar, och på vilka denna förklaring byggde, stämde.

118

Vad vidare rör Claire Staelens påstående om åsidosättande av hennes rätt att få sina ansökningar behandlade inom skälig tid, påpekar domstolen följande. Ombudsmannen svarade den 1 juli 2008 på två skrivelser som Claire Staelen hade skickat in den 19 oktober 2007 respektive den 24 januari 2008, vilket innebär en tidsutdräkt på åtta respektive fem månader. Denna tidsutdräkt kan vid första påseende framstå som särskilt lång.

119

Även om det är ostridigt mellan parterna att ombudsmannen borde ha försökt besvara de två ovannämnda skrivelserna mycket snabbare, kan den omständigheten att ombudsmannen dröjt så länge med sitt svar emellertid inte anses visa att ombudsmannen i förevarande fall gjort sig skyldig till en ”tillräckligt klar överträdelse” av en unionsrättslig rättsregel som skyddar enskilda, i den mening som avses i domstolens praxis (se punkterna 31 och 32 ovan).

120

Domstolen påpekar härvidlag att syftet med Claire Staelens skrivelse av den 19 oktober 2007 var att uppmärksamma ombudsmannen på en skrivelse från parlamentet av den 15 oktober 2007, vilken rörde att giltighetstiden för förteckningen över godkända sökande hade gått ut den 31 augusti 2007. Syftet med skrivelsen av den 24 januari 2008 var att fråga ombudsmannen om denne, med hänsyn till de upplysningar som framgår av skrivelsen av den 19 oktober 2007, hade för avsikt att eventuellt återuppta den inledande undersökningen som denne under mellantiden hade avslutat genom sitt beslut av den 22 oktober 2007.

121

Vad avser skrivelsen av den 19 oktober 2007 rör emellertid kritiken mot ombudsmannen inte att denne tillsänt Claire Staelen sitt beslut av den 22 oktober 2007, varigenom dennes inledande undersökning avslutades, utan att, i förekommande fall, beakta innehållet i nämnda skrivelse, utan att ombudsmannen helt enkelt hade dröjt med att besvara denna skrivelse. Ombudsmannen underströk i sitt svaromål till tribunalen att denne erhöll denna skrivelse först den 22 oktober 2007, det vill säga när dennes beslut att avsluta den inledande undersökningen redan hade fattats.

122

Av det ovanstående följer att varken denna invändning eller invändningen om sent svar från ombudsmannen på skrivelsen av den 24 januari 2008 rör sättet på vilket ombudsmannen har genomfört sin inledande undersökning och sin undersökning på eget initiativ och avslutat desamma.

123

Ombudsmannens beslut av den 22 oktober 2007 innebar att denne avslutade en undersökning som pågått under nästan ett år. Det finns därför inte stöd för slutsatsen att ombudsmannen – genom att, till en början, inte besvara Claire Staelens skrivelse som inkom sent under undersökningen, närmare bestämt den 19 oktober 2007, innan hon den 24 januari 2008 tillsände ombudsmannen en begäran om att eventuellt återuppta undersökningen med anledning av upplysningarna i nämnda skrivelse av den 19 oktober 2007 – uppenbart och allvarligt hade överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, vilket det erinrats om i punkt 33 ovan. I denna punkt anges att ombudsmannen har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida klagomål är välgrundade och vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av dessa. Ombudsmannen har i detta sammanhang inte heller åsidosatt Claire Staelens rätt att få sina ansökningar behandlade inom skälig tid.

124

Det finns inte heller stöd för slutsatsen att ombudsmannen – genom att, i en senare fas, när denne ombetts att överväga möjligheten att återuppta den undersökning denne hade avslutat, först fem månader efter att ha fått denna uppmaning ta ställning till densamma – uppenbart och allvarligt överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning eller åsidosatt den berördes rätt att få sina ansökningar behandlade inom skälig tid.

125

Detta innebär att den enda omständigheten att ombudsmannen dröjt tämligen länge med att besvara Claire Staelens två ovannämnda skrivelser inte kan göra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvarig.

126

Av det ovanstående följer att ombudsmannen under sin inledande undersökning och sin undersökning på eget initiativ på tre punkter gjort sig skyldig till ”tillräckligt klara överträdelser” av sin omsorgsförpliktelse, i den mening som avses i domstolens praxis, som det erinrats om i punkterna 31 och 32 ovan. Såsom framgår av domstolens prövning av den andra delen av den första grunden för överklagandet har dessutom tribunalen, med rätta, funnit att ombudsmannen även förvanskat innehållet i parlamentets yttrande av den 20 mars 2007. Det rör sig således om en rad klara överträdelser av unionsrätten som kan leda till skadeståndsansvar för unionen.

127

Domstolen kommer därför att gå vidare till nästa steg, nämligen att pröva huruvida nämnda överträdelser orsakat Claire Staelen en ideell skada som är faktisk och säker, i den mening som avses i den praxis som det erinrats om i punkt 91 ovan, samt pröva huruvida denna skada härvidlag är en direkt följd av dessa överträdelser (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 28 juni 2007, Internationaler Hilfsfond/kommissionen, C‑331/05 P, EU:C:2007:390, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

128

Domstolen har i punkt 95 ovan funnit att klaganden ska vinna framgång såvitt avser den första delen av den fjärde grunden för överklagandet. Domstolen konstaterar därför inledningsvis, av de skäl som anges i punkterna 92–94 ovan, att Claire Staelen inte kunde göra gällande en reparabel ideell skada bestående i att hon förlorat förtroende för ombudsmannen som institution på grund av sådana överträdelser.

129

Claire Staelen har även gjort gällande att hon orsakats en ideell skada som, såsom framgår av hennes skriftliga inlagor till tribunalen, består i den känsla av ”psykologisk skada” som hon orsakats på grund av hur ombudsmannen handlagt hennes klagomål.

130

Varken ombudsmannens ursäkter, dennes senfärdiga rättelse av sitt fel, som beror på en förvanskning av innehållet i parlamentets yttrande, eller ombudsmannens undersökning på eget initiativ har i förevarande fall reparerat hennes ideella skada.

131

Domstolen beslutar därför att Claire Staelens ideella skada ska ersättas genom ett skadestånd på 7000 euro.

132

I artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att domstolen ska besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas eller bifalls och när domstolen själv slutligt avgör målet. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 138.3 i dessa rättegångsregler föreskrivs att om deltagarna i rättegången ömsom tappar målet på en eller flera punkter så ska vardera deltagare bära sina rättegångskostnader, men om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet får domstolen besluta att en rättegångsdeltagare, förutom att bära sina egna rättegångskostnader, ska ersätta en del av en annan deltagares rättegångskostnader.

133

Trots att ombudsmannen vunnit framgång med sitt överklagande, och trots att den överklagade domen följaktligen delvis upphävts, har domstolen, som slutgiltigt avgjort Claire Staelens talan, delvis bifallit hennes talan. Ombudsmannen har dessutom yrkat att domstolen ska besluta om rättegångskostnaderna på ett rättvist och rimligt sätt.

134

Domstolen beslutar därför med hänsyn till omständigheterna i det aktuella målet att ombudsmannen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Claire Staelen, både i målet i första instans och i förevarande mål om överklagande.

135

Domstolen har dessutom i sitt beslut av den 29 juni 2016, ombudsmannen/Staelen (C‑337/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:670), vad avser rättegångskostnaderna avseende Claire Staelens anslutningsöverklagande i förevarande mål, i enlighet med artikel 137 i sina rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, förordnat att beslut i denna fråga ska anstå. Beslut om nämnda rättegångskostnader ska således, i enlighet med samma bestämmelser, fattas i förevarande slutliga dom.

136

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Ombudsmannen har yrkat att Claire Staelen ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta ombudsmannens rättegångskostnader vad avser anslutningsöverklagandet. Eftersom Claire Staelen har tappat målet i denna del, ska ombudsmannens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: