—

Jean-Michel Adrien m.fl., som företräder sig själva,

—

Frankrikes regering, genom D. Colas och S. Ghiandoni, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Martin, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 45 och 48 FEUF samt artikel 4.3 FEU.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Jean-Michel Adrien m.fl. och, å andra sidan, Premier ministre (premiärministern), ministre des Finances et des Comptes publics (finansminister, tillika minister för offentliga räkenskaper) och ministre de la Décentralisation et de la Fonction publique (ministern för decentralisering och offentliganställda). Målet rör pensioner enligt det nationella pensionssystemet för klagandena i det nationella målet.

3

Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och anställningsvillkoren för övriga anställda i unionen (nedan kallade anställningsvillkoren för övriga anställda) inrättades genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 1240/2010 av den 20 december 2010 (EUT L 338, 2010, s. 7).

4

Artikel 77 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Tjänstemän som tjänstgjort i minst 10 år ska ha rätt till avgångspension. …”

5

I artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Tjänstemännen skall bidra med en tredjedel till finansieringen av detta pensionssystem. …”

6

I artikel 12.1 och 12.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.   En tjänsteman som ännu inte har fyllt 63 år och vars tjänstgöring upphör av andra skäl än dödsfall eller invaliditet och som inte är berättigad till omedelbar eller uppskjuten avgångspension skall då han lämnar tjänsten ha rätt till följande:

2.   Med avvikelse från punkt 1 b skall en tjänsteman som inte har fyllt 63 år, och som sedan han trädde i tjänst har gjort inbetalningar, för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter, till ett nationellt pensionssystem eller till en valfri privat försäkring eller pensionsfond som uppfyller villkoren i punkt 1, och vars tjänstgöring upphör av andra skäl än dödsfall eller invaliditet och som inte är berättigad till omedelbar eller uppskjuten avgångspension, ha rätt att då han lämnar tjänsten få ett avgångsvederlag som motsvarar det försäkringstekniska värdet av de pensionsrättigheter han förvärvat under tjänstgöring vid institutionerna. Inbetalningar som gjorts med tillämpning av artikel 42 eller artikel 112 i [anställningsvillkoren för övriga anställda] för att skapa eller bibehålla pensionsrättigheter inom ett nationellt pensionssystem skall i så fall dras av från avgångsvederlaget.”

7

Artikel 2 i anställningsvillkoren har följande lydelse:

”I dessa anställningsvillkor avses med tillfälligt anställd

…

…”

8

Artikel 39.1 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda har följande lydelse:

”En anställd som avses i artikel 2 skall då han lämnar tjänsten ha rätt till avgångspension, överföring av det försäkringstekniska värdet eller till avgångsvederlag enligt villkoren i avdelning V kapitel 3 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Om den anställde har rätt till avgångspension skall hans pensionsrättigheter minskas i förhållande till de belopp som betalats ut enligt artikel 42.”

9

I artikel 41 i anställningsvillkoren för övriga anställda föreskrivs följande:

”Vad beträffar finansieringen av det socialförsäkringssystem som föreskrivs i avsnitten B och C skall bestämmelserna i artikel 83 och 83a i tjänsteföreskrifterna och i artiklarna 36 och 38 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna tillämpas på motsvarande sätt.”

10

I artikel 46 b i loi no 84‑16 du 11 janvier 1984 portant dispositions statutaires relatives à la fonction publique de l’État (lag nr 84–16 av den 11 januari 1984 om tjänsteföreskrifter för statsanställda), i dess lydelse enligt loi no 2002‑73 du 17 janvier 2002 de modernisation sociale (lag nr 2002–73 av den 17 januari 2002 om social modernisering) (nedan kallad lag nr 2002–73), föreskrivs följande:

”Tjänsteman som är utstationerad vid en myndighet eller organisation som upprättats inom en främmande stats territorium eller vid en internationell organisation kan begära, även om denne är ansluten till det pensionssystem som utstationeringen omfattas av, att spara i pensionssystemet enligt code des pensions civiles et militaires de retraite (lagen om civil och militär ålderspension). Om detta är fallet får det pensionsbelopp som intjänats enligt det sistnämnda pensionssystemet, i tillägg till det pensionsbelopp som eventuellt intjänats under utstationeringen, inte överstiga den pension tjänstemannen skulle ha intjänat om han eller hon inte varit utstationerad, och pensionen enligt lagen om civil och militär ålderspension ska, i det fallet, nedräknas med det belopp som intjänats under utstationeringen.

Tillämpningsbestämmelser till denna artikel ska antas genom dekret från Conseil d’État [Högsta förvaltningsdomstolen].”

11

I artikel L. 87 i lagen om civil och militär ålderspension, i dess lydelse enligt lag nr 2002–73, föreskrivs följande:

”Om den tjänsteman eller den militär som utstationerats vid en myndighet eller organisation som upprättats inom en främmande stats territorium eller vid en internationell organisation under sin karriär har valt att bibehålla den inbetalningsmetod som avses i artikel L. 61, får det pensionsbelopp som intjänats enligt denna lag, i tillägg till det pensionsbelopp som eventuellt intjänats under utstationeringen, inte överstiga den pension som tjänstemannen eller militären skulle ha intjänat om denne inte varit utstationerad, och pensionen enligt denna lag ska, i det fallet, nedräknas med det belopp som intjänats under utstationeringen.

…”

12

I artikel R‑74–1 i den lagen föreskrivs följande:

”Utstationerade tjänstemän som anges i artikel 46 b i lag nr 84–16 av den 11 januari 1984 om tjänsteföreskrifter för statsanställda, i dess ändrade lydelse, kan inom fyra månader från det datum de mottog beslutet om utstationering eller om förlängning av utstationeringen, ansöka om att få spara i pensionssystemet enligt lagen om civil och militär ålderspension.

En skriftlig ansökan ska inges till den administration där tjänstemannen är utstationerad.

Den tjänsteman som har valt det alternativ som föreskrivs i första stycket är skyldig att betala in de avgifter som anges i moment 2 i artikel L.61 till en gemensam fond som utses genom förordnande av budgetministern enligt bestämmelser som ska fastställas genom förordning. Om denna betalningsskyldighet inte uppfylls, upphör tjänstemannen att vara ansluten till detta pensionssystem.

Den tjänsteman som inte har utnyttjat sin valmöjlighet inom den föreskrivna tidsfristen anses ha frånsagt sig möjligheten att spara i pensionssystemet enligt lagen om civil och militär ålderspension.

Vid förlängning av utstationering tillämpas det val som tjänstemannen gjort för den föregående utstationeringsperioden, såvida inte tjänstemannen inkommer med ett annat val inom de tidsfrister som anges i första stycket i denna artikel.”

13

I cirkuläret av den 18 december 2002 preciseras för berörda myndigheter hur den bestämmelse som föreskrivs i artikel 46 b i lag nr 84–16 av den 11 januari 1984 och artikel L.87 i lagen om civil och militär ålderspension, i deras lydelse enligt lag nr 2002‑73, ska genomföras.

14

Klagandena i det nationella målet är franska tjänstemän som är utstationerade som rättssekreterare vid Europeiska unionens domstol eller är anställda såsom tillfälligt anställda. Eftersom det är obligatoriskt att bidra till finansieringen av unionens pensionssystem, har de rätt till en pension enligt det systemet om de fullgör minst tio tjänstgöringsår vid en unionsinstitution eller ett unionsorgan. För det fall de lämnar tjänsten innan de fullgjort dessa tio år, har de i huvudsak rätt antingen till ett avgångsvederlag som motsvarar tre gånger de belopp som hållits inne av deras grundlön som avgift till avgångspensionen eller till utbetalning av de pensionsrättigheter som förvärvats vid unionen – till deras försäkringstekniska värde – till valfri privat försäkring eller pensionsfond.

15

Enligt den i målet aktuella franska lagstiftningen måste en tjänsteman som utstationerats vid en unionsinstitution eller vid ett unionsorgan välja mellan två olika pensionsalternativ i enlighet med det nationella regelverket.

16

Tjänstemannen kan, å ena sidan, välja att inte vara ansluten till det franska pensionssystemet under den tid då denne är utstationerad. I det fallet är tjänstemannen under den tiden enbart ansluten till unionens pensionssystem, och pensionen enligt det franska pensionssystemet sätts ned i proportion till det antal år som tjänstemannen inte har varit ansluten. Den franska pensionen inkluderas dock till fullo i den pension som följer av de rättigheter som förvärvats genom anslutningen till unionens pensionssystem.

17

Tjänstemannen kan, å andra sidan, fortsätta att betala in avgifter till det franska pensionssystemet och således fortsätta att vara ansluten till det systemet. I det fallet förvärvar tjänstemannen rättigheter enligt det franska pensionssystemet under utstationeringsperioden. Det pensionsbelopp som tjänstemannen erhåller från det franska pensionssystemet kan emellertid läggas till den pension som tjänats in enligt unionssystemet endast upp till det pensionsbelopp som tjänstemannen skulle ha tjänat in enligt det nationella systemet om denne inte varit utstationerad (begränsningsregeln). Den nationella avgångspensionen sätts följaktligen ned i förhållande till den pension som ska utbetalas enligt unionens pensionssystem, vilket medför att det sammanlagda beloppet av de två pensionerna inte överstiger den gräns som har fastställts i detta hänseende (maximiregeln). Maximigränsen är tillämplig på totalbeloppet av den franska pensionen och inte enbart på det pensionsbelopp som motsvarar utstationeringsperioden, vilken lett till dubbel anslutning.

18

Klagandena i det nationella målet har valt att fortsätta vara anslutna till det franska pensionssystemet under utstationeringstiden och har således betalat in avgifter till både det franska pensionssystemet och unionens pensionssystem. De har fullgjort, eller kan komma att fullgöra, tio års tjänstgöring vid en unionsinstitution, vilket ger dem rätt till pension enligt unionens pensionssystem. Eftersom den pension från unionen som klagandena i det nationella målet har tjänat in eller kan komma att tjäna in är högre än den franska pension som de skulle ha tjänat in om de inte varit utstationerade, erhåller de inte eller kommer inte att erhålla någon pension enligt det franska pensionssystemet i enlighet med den aktuella franska lagstiftningen.

19

Klagandena i det nationella målet har genom ansökan som inkom den 6 mars 2012 begärt att franska staten ska upphäva den nationella lagstiftning som är i fråga. Eftersom ansökan avslogs genom ett underförstått beslut den 6 maj 2012, överklagade de avslagsbeslutet till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen).

20

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen.

”Är en nationell lagstiftning som ger tjänstemän som är utstationerade vid en av Europeiska unionens institutioner möjlighet att välja – för utstationeringsperioden – att antingen avbryta inbetalningarna till pensionssystemet i ursprungslandet, varvid pensionen enligt detta system således till fullo kumuleras med de pensionsförmåner som grundas på utstationeringen, eller att fortsätta dessa inbetalningar, varvid pensionen enligt detta system kommer att begränsas till ett belopp motsvarande den totala pensionen, inklusive pension som förvärvats enligt pensionssystemet för utstationeringen, som skulle ha intjänats om tjänstemannen inte varit utstationerad, oförenlig med de skyldigheter som följer av artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, jämförd med artikel 48 i samma fördrag och principen om lojalt samarbete som framgår av artikel 4 i fördraget om Europeiska unionen?”

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF, jämförd med artikel 48 FEUF, och artikel 4.3 FEU ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som innebär att en nationell tjänsteman som utstationeras vid en unionsinstitution eller vid ett unionsorgan och som väljer att fortsätta vara ansluten till det nationella pensionssystemet under utstationeringstiden förlorar samtliga eller en del av de förmåner som en anslutning till det nationella pensionssystemet ger om tjänstemannen fullgör en tioårsperiod i unionens tjänst, vilket medför att denne får rätt till en pension från unionens pensionssystem.

22

Även om medlemsstaterna bibehåller sin behörighet att utforma sina system för social trygghet, måste de likväl iaktta unionsrätten vid utövandet av denna behörighet, och särskilt EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare (dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon, C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 43, och dom av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern, C‑515/14, EU:C:2016:30, punkt 38).

23

EU-domstolen ska således kontrollera huruvida EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare är tillämpliga i ett sådant fall som det som är i fråga i det nationella målet. Om detta är fallet ska det därefter, för det första, fastställas huruvida en nationell lagstiftning såsom den i det nationella målet utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och, för det andra, om den frågan besvaras jakande, huruvida det hindret är motiverat.

24

Vad för det första gäller huruvida EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare är tillämpliga, framgår det av fast rättspraxis att en unionsmedborgare som arbetar i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat och som har blivit anställd vid en internationell organisation omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF (se dom av den 15 mars 1989, Echternach och Moritz, 389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkt 11, dom av den 16 februari 2006, Rockler, C‑137/04, EU:C:2006:106, punkt 15, och dom av den 4 juli 2013, Gardella, C‑233/12, EU:C:2013:449, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

25

Härav följer att unionsmedborgare som arbetar för en unionsinstitution eller ett unionsorgan i en annan medlemsstat än sin ursprungsstat, såsom klagandena i det nationella målet, inte kan nekas de sociala rättigheter och förmåner som de har rätt till enligt artikel 45 FEUF (se dom av den 15 mars 1989, Echternach och Moritz, 389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkt 12, och dom av den 16 februari 2006, Rockler, C‑137/04, EU:C:2006:106, punkt 16, och där angiven rättspraxis).

26

Vad för det andra gäller frågan huruvida en nationell lagstiftning, som den som är i fråga i det nationella målet, utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare inom unionen, erinrar EU-domstolen om följande. Artikel 45 FEUF utgör hinder för varje åtgärd som – även om den är tillämplig utan åtskillnad med avseende på nationalitet – kan göra det svårare eller mindre attraktivt för unionsmedborgarna att utöva de grundläggande friheter som garanteras genom EUF-fördraget (dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon, C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 45, dom av den 10 mars 2011, Casteels, C‑379/09, EU:C:2011:131, punkt 22, och dom av den 5 februari 2015, kommissionen/Belgien, C‑317/14, EU:C:2015:63, punkt 23).

27

Visserligen kan unionens primärrätt inte garantera att en försäkrad persons flytt från en medlemsstat till en annan behandlas konsekvensneutralt vad avser social trygghet, exempelvis vad avser sjukförmåner och ålderspension, eftersom en sådan flytt, mot bakgrund av de skillnader som förekommer mellan medlemsstaternas system och lagstiftning på området, kan vara mer eller mindre fördelaktig eller ofördelaktig för den berörda personen när det gäller socialförsäkringsskyddet. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att om en nationell lagstiftning är mindre förmånlig är denna lagstiftning förenlig med unionsrätten endast om den inte missgynnar den berörde arbetstagaren i förhållande till arbetstagare som endast arbetat i den medlemsstat där denna lagstiftning är tillämplig, och endast om denna lagstiftning inte leder till att den berörde arbetstagaren betalar in sociala avgifter utan att intjäna några som helst rättigheter (dom av den 18 april 2013, Mulders, C‑548/11, EU:C:2013:249, punkt 45 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern, C‑515/14, EU:C:2016:30, punkt 40).

28

EU-domstolen har således vid upprepade tillfällen fastställt att sådana åtgärder som innebär att arbetstagarna, på grund av att de utövar sin rätt till fri rörlighet, förlorar de sociala trygghetsförmåner som lagstiftningen i en medlemsstat garanterar dem utgör hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, och i synnerhet när dessa förmåner utgör en motprestation för avgifter som de har erlagt (se dom av den 21 oktober 1975, Petroni, 24/75, EU:C:1975:129, punkt 13, dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon, C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 46, och dom av den 18 april 2013, Mulders, C‑548/11, EU:C:2013:249, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

29

Vad gäller den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet kan följande konstateras. För det fall att en tjänsteman som är utstationerad vid en unionsinstitution eller vid ett unionsorgan väljer att fortsätta vara ansluten till det nationella pensionssystemet under utstationeringstiden, innebär den nationella lagstiftningen att begränsningsregeln och maximiregeln ska tillämpas på den pension som är knuten till anslutningen till det nationella pensionssystemet. Enligt dessa regler kan det pensionsbelopp som tjänstemannen kommer att erhålla från det nationella pensionssystemet läggas till den pension som tjänats in enligt unionens pensionssystem endast upp till det nationella pensionsbelopp som tjänstemannen skulle ha tjänat in om denne inte hade varit utstationerad, och den nationella pensionen sätts vidare ned i förhållande till den pension som ska utbetalas enligt unionens pensionssystem, vilket medför att det sammanlagda beloppet av de två pensionerna inte överstiger den gräns som har fastställts i detta hänseende.

30

Begränsningsregeln och maximiregeln innebär att en tjänsteman som är utstationerad vid en unionsinstitution eller vid ett unionsorgan och som under utstationeringstiden väljer att fortsätta vara ansluten till det nationella pensionssystemet förlorar samtliga eller en del av de förmåner som en anslutning till det nationella pensionssystemet ger om tjänstemannen fullgör en tioårsperiod i unionens tjänst, eftersom detta medför att denne får rätt till en pension från unionens pensionssystem. Den tjänsteman som fortsätter att vara ansluten till det nationella pensionssystemet betalar, under sådana omständigheter, in avgifter utan att intjäna några som helst rättigheter. Dessa regler kan således göra det svårare eller mindre attraktivt för en sådan tjänsteman att utöva den frihet som garanteras genom artikel 45 FEUF.

31

I den mån den franska regeringen har hävdat att den fortsatta anslutningen till det nationella pensionssystemet är en valmöjlighet som erbjuds genom den aktuella lagstiftningen och inte en skyldighet, ska det påpekas att denna omständighet inte innebär att en sådan lagstiftning inte ska betraktas som ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

32

Den omständigheten att det är en valmöjlighet att fortsätta vara ansluten till det nationella pensionssystemet förändrar nämligen inte det förhållandet att begränsningsregeln och maximiregeln – vilka är tillämpliga när denna valmöjlighet utnyttjas – resulterar i att den tjänsteman som använder sig av nämnda valmöjlighet har betalat in avgifter utan att intjäna några som helst rättigheter om denne fullgör en tioårsperiod i unionens tjänst, eftersom detta medför att denne får rätt till en pension från unionens pensionssystem. I de fall då utstationerade tjänstemän enligt ett nationellt pensionssystem kan fortsätta att vara anslutna till det systemet, bör den möjligheten utformas på så sätt att den inte får en sådan verkan, eftersom den annars utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

33

Konstaterandet att en nationell lagstiftning såsom den som är i fråga i det nationella målet utgör ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare påverkas inte heller av det argument som den franska regeringen har anfört; enligt detta argument missgynnar en sådan lagstiftning inte utstationerade tjänstemän jämfört med dem som gör hela sin karriär i ursprungsmedlemsstaten.

34

EU-domstolen anser nämligen att en sådan lagstiftning missgynnar en utstationerad tjänsteman som både är ansluten till unionens pensionssystem och till det nationella pensionssystemet jämfört med en tjänsteman som stannar kvar i ursprungsmedlemsstaten och endast är ansluten till det nationella pensionssystemet. Det är nämligen enbart den utstationerade tjänstemannen som – trots att avgifter har betalats in till båda pensionssystemen – förlorar samtliga eller en del av de förmåner som en anslutning till det nationella pensionssystemet ger om denne förvärvar pensionsrättigheter enligt unionens pensionssystem.

35

Vad för det tredje gäller frågan huruvida detta hinder eventuellt är motiverat, kan det konstateras att den hänskjutande domstolen inte har gjort gällande något skäl som kan motivera ett sådant hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som den aktuella lagstiftningen utgör. Inte heller den franska regeringen har vid EU-domstolen åberopat att denna lagstiftning är motiverad.

36

EU-domstolen finner under dessa omständigheter att en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet utgör ett omotiverat hinder för den i artikel 45 FEUF garanterade fria rörligheten för arbetstagare.

37

Det saknas således anledning att uttala sig om tolkningen av artikel 48 FEUF och artikel 4.3 FEU.

38

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som innebär att en nationell tjänsteman som är utstationerad vid en unionsinstitution eller vid ett unionsorgan och som väljer att fortsätta vara ansluten till det nationella pensionssystemet under utstationeringstiden förlorar samtliga eller en del av de förmåner som en anslutning till det nationella pensionssystemet ger om tjänstemannen fullgör en tioårsperiod i unionens tjänst, vilket medför att denne får rätt till en pension från unionens pensionssystem.

39

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som innebär att en nationell tjänsteman som är utstationerad vid en unionsinstitution eller vid ett unionsorgan och som väljer att fortsätta vara ansluten till det nationella pensionssystemet under utstationeringstiden förlorar samtliga eller en del av de förmåner som en anslutning till det nationella pensionssystemet ger om tjänstemannen fullgör en tioårsperiod i unionens tjänst, vilket medför att denne får rätt till en pension från unionens pensionssystem.