1

Trafilerie Meridionali SpA (nedan kallat Trame) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 15 juli 2015, Trafilerie Meridionali/kommissionen (T‑422/10, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2015:512). Genom denna dom ogillade tribunalen delvis Trames talan om ogiltigförklaring och ändring av kommissionens beslut K(2010) 4387 slutlig av den 30 juni 2010 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/38344 – Stål för spännarmering), i dess lydelse enligt kommissionens beslut K(2010) 6676 slutlig av den 30 september 2010 och enligt kommissionens beslut K(2011) 2269 slutlig av den 4 april 2011 (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

I riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning (EG) nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade 2006 års riktlinjer) anges följande under ”Faktisk betalningskapacitet”:

3

Berörd sektor i förevarande mål är den för stål för spännarmering (nedan kallad SSA). Med denna term avses stålkablar och tvinnad valstråd samt, bland annat, dels stål för förspänd betong, som används vid byggen av balkonger, grundpålar eller rör, dels stål för efterspänd betong, som används vid industriella konstruktioner, konstruktioner under mark och brokonstruktioner.

4

Trame är en italiensk tillverkare av tvinnade tre- respektive sjutrådade kablar och annan typ av stål. Majoriteten av Trames aktiekapital ägdes, åtminstone sedan början av år 1997 till slutet av år 2002, en period under vilken företaget gick under firmanamnet Trafilerie Meridionali Spa, av en familj. Den 28 april 2008 bytte företaget firmanamn till Emme Holding SpA och bildade ett dotterbolag med firmanamnet Trafilerie Meridionali Srl, vilket övertog moderbolagets tillverkningsverksamhet. Den 11 november 2013 absorberade Emme Holding dotterbolaget i sitt bolag och övertog firmanamnet Trafilerie Meridionali SpA.

5

Efter att den 19 och den 20 september 2002 ha erhållit uppgifter från Bundeskartellamt (federal konkurrensmyndighet, Tyskland) och från en SSA‑tillverkare angående en överträdelse av artikel 101 FEUF, genomförde kommissionen undersökningar i flera företags lokaler.

6

När utredningen hade avslutats antog kommissionen den 30 september 2008 ett meddelande om invändningar riktat till flera företag, däribland Trame. Samtliga mottagare av meddelandet om invändningar yttrade sig skriftligen över de invändningar som kommissionen formulerat. Ett muntligt hörande ägde rum den 11 och den 12 februari 2009, i vilket Trame deltog.

7

Genom det omtvistade beslutet fastställde kommissionen att flera SSA‑leverantörer hade åsidosatt artikel 101.1 FEUF och, från och med den 1 januari 1994, artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994. s. 3) genom att ha deltagit i en kartell på europeisk, nationell och regional nivå under en period som löpte från den 1 januari 1984 till den 19 september 2002.

8

Kartellen bestod av, bland annat, följande delar:

9

Kommissionen fastställde, genom det omtvistade beslutet, att Trame hade, under den period som löpte från den 4 mars 1997 till den 19 september 2002, deltagit i Italien-klubben och att Trame, från och med den 15 maj 2000, ”kände till eller rimligen borde ha känt till de olika nivåerna i kartellen” och särskilt Europa-klubben. Kommissionen höll därför Trame ansvarigt för att ha deltagit i kartellen under denna period, vilken löpte från den 4 mars 1997 till den 19 september 2002.

10

Trame påfördes böter på 3,249 miljoner euro för denna överträdelse. Kommissionen fastställde först grundbeloppet för böterna till 10 miljoner euro, vilket belopp den därefter satte ned till 9,5 miljoner euro med hänsyn till företagets återhållsamma roll i den aktuella kartellen. Detta belopp överskred slutligen taket på 10 procent av Trames sammanlagda omsättning för år 2009 på ungefär 32,5 miljoner euro, varför kommissionen fastställde det slutliga bötesbeloppet till 3,249 miljoner euro.

11

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 september 2010 väckte Trame talan om ogiltigförklaring eller ändring av det omtvistade beslutet.

12

Trame anförde till stöd för sin talan fem grunder avseende företagets deltagande i kartellen och deltagandets påverkan på bötesbeloppet. Under den första grunden gjordes det gällande att kommissionen felaktigt tillskrivit Trame ansvar för att ha deltagit i en enda överträdelse. Efter antagandet av beslut K(2011) 2269 slutlig, justerade Trame sina grunder för att även göra gällande att proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling hade åsidosatts av det skälet att ArcelorMittal SA och Ori Martin SA hade behandlats på ett annat sätt än Trame vid fastställandet av bötesbeloppet. Trame anförde slutligen en sjätte grund avseende det faktum att företaget saknar förmåga att betala böterna.

13

Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet i den mån kommissionen däri, å ena sidan, hade slagit fast att Trame deltagit i den paneuropeiska delen av den aktuella överträdelsen under den period som löpte från den 4 mars 1997 till den 9 oktober 2000, funnit att detta deltagande avsåg tretrådig tvinnad kabel för den period som löpte från den4 mars 1997 till den 28 februari 2000 samt konstaterat att företaget hade deltagit i dessa konkurrensbegränsande förfaranden under den period som löpte från den 30 augusti 2001 till den 10 juni 2002 och, å andra sidan, påfört Trame oproportionerligt höga böter i syfte att beivra företagets deltagande i den enda överträdelsen under den period som löpte från den 4 mars 1997 till den 19 september 2002.

14

Tribunalen fann med stöd av sin obegränsade behörighet att ett bötesbelopp på 5 miljoner euro innebar att en effektiv sanktionsåtgärd vidtogs mot Trames rättsstridiga handlande. På grund av den lagstadgade gräns på 10 procent av den sammanlagda omsättningen som föreskrivs i artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), konstaterade tribunalen emellertid att det slutliga bötesbelopp som Trame påförts inte fick överstiga 3,2 miljoner euro. Böterna fastställdes därför till sistnämnda belopp.

15

Tribunalen lämnade talan i övrigt utan bifall.

16

Genom beslut av den 10 november 2015, Trafilerie Meridionali/kommissionen (T‑422/10, REU, EU:T:2015:857) justerade tribunalen den överklagade domen, efter en begäran därom från kommissionen, i syfte att mot bakgrund av de uppgifter som anförts i det avseendet i det omtvistade beslutet och som återges i punkt 20 i denna dom, avrunda det slutliga bötesbeloppet för Trame. Tribunalen fastställde sålunda att punkterna 407 och 408 i nämnda dom samt punkt 3 i domslutet däri ska förstås på så sätt att de fastställer bötesbeloppet till 3,249 miljoner euro.

17

Klaganden har yrkat att domstolen ska

18

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

19

Klaganden har till stöd för överklagandet åberopat fem grunder. Under den första grunden påstås tribunalens ha gjort en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att klaganden deltagit i Europa-klubben. Den andra grunden avser tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning i samband med sin bedömning av huruvida klagandens bötesbelopp borde ha satts ned på grund av företagets bristande betalningsförmåga. Den tredje grunden avser den metod som tribunalen använt i sin omprövning av bötesbeloppet. Den fjärde grunden avser rättegångskostnaderna i första instans. Den femte grunden avser ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket stadgan, då tribunalen inte meddelande den överklagade domen inom skälig tid.

20

Klaganden har under sin första grund påpekat att i syfte att tillskriva Trame ansvar för den paneuropeiska delen av den aktuella kartellen för den period som löpte från den 9 oktober 2000 till den 19 september 2002, så hänvisade tribunalen – såsom framgår av punkterna 128–132 samt punkterna 144 och 145 i den överklagade domen – till två omständigheter, nämligen dels det faktum att det vid ett möte i Italien-klubben den 15 maj 2000 hade refererats till Europa-klubben, dels det faktum att under ett annat möte i Italien-klubben den 9 oktober 2000 närvarade två företag som enbart befattade sig med Europa-klubben, nämligen Westfälische Drahtindustrie GmbH och Nedri Spanstaal BV (nedan kallat Nedri), och tillverkare som inte huvudsakligen intresserade sig för Italien, nämligen DWK Drahtwerk Köln GmbH och Saarstahl AG (nedan DWK).

21

Klaganden har i första hand gjort gällande att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna och gjort en uppenbart felaktig tolkning av bevisningen genom att fastställa att Nedri enbart hade deltagit i Europa-klubben och inte i Italien‑klubben. Såsom framgår av handlingarna i målet uppgav Nedri, med början i juli månad fram till september år 2000, att företaget hade för avsikt att erhålla nödvändiga tillstånd för att kunna saluföra sina produkter i Italien. Klaganden kunde därför uppfatta detta företag inte som en medlem av Europa-klubben, utan som ett utomstående bolag som var intresserat av att ansluta sig till Italien‑klubben inför sitt kommande inträde på den italienska marknaden.

22

På samma sätt berodde den koppling som tribunalen ansett föreligga mellan DWK och Europa-klubben på en missuppfattning av bevisningen. Klaganden har understrukit att det framgår av punkt 816 i det omtvistade beslutet att DWK verkade nationellt vilket förklarar varför kommissionen tillskrev DWK ansvar för hela Italien-klubben, åtminstone för perioden 24 februari 1997–6 november 2000. Det var därför naturligt att DWK deltog i mötet den 9 oktober 2000.

23

Klaganden har gjort gällande att den omständigheten att Europa-klubben omtalades vid två tillfällen under mötet i Italien-klubben den 15 maj 2000, en gång uttryckligen och en gång underförstått, inte i sig räcker, såsom framgår av punkterna 133–135 i den överklagade domen, för att klaganden ska anses ha deltagit i sistnämnda klubb.

24

l andra hand har klaganden gjort gällande att de två omständigheter som tribunalen lagt till grund för att tillskriva Trame ansvar för den paneuropeiska delen av kartellen, enligt beskrivningen ovan i punkt 20, på sin höjd visar att klaganden var medveten om Europa-klubbens existens. Såsom framgår av punkt 63 i dom av den 4 juli 2013, kommissionen/Aalberts Industries m.fl. (C‑287/11 P, EU:C:2013:445), och av punkt 42 i dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizibgen Coppens (C‑441/11 P, EU:C:2012:778), ska det, för att ett företag ska kunna fällas till ansvar för en överträdelse som det inte direkt har medverkat i, vara styrkt dels att företaget hade kännedom om eller rimligen kunde förutse de övriga företagens beteenden i det sammanhanget, dels att det genom sitt eget agerande hade för avsikt att bidra till att uppnå de gemensamma mål som alla deltagarna eftersträvade.

25

Klaganden anser att den bevisning som tribunalen har hänvisat till inte styrker vare sig att bolaget hade kännedom om eller att det rimligen kunde förutse de övriga företagens beteenden i Europa-klubben, eller att bolaget hade för avsikt att genom sitt eget agerande bidra till denna klubb. Bedömningen i punkt 144 i den överklagade domen, att klaganden ”kunde ha kännedom om Europaklubbens art och de mål som den eftersträvade”, vilar således på en missuppfattning av bevisningen.

26

Klaganden har gjort gällande att tribunalens felaktiga tolkning i det sammanhanget är än mer uppenbar med hänsyn dels till att marknaderna utanför Italien var helt ointressanta för företaget eftersom det, i avsaknad av nödvändiga tillstånd, uteslutande saluförde sin produkt i Italien, dels till att klaganden spelade en marginell roll, även i Italien-klubben.

27

Enligt klaganden gjorde tribunalen således fel i den överklagade domen i den del som avser den påföljd som klaganden ådömts.

28

Kommissionen anser det vara uppenbart att den första grunden inte kan tas upp till prövning eller att överklagandet, i vart fall, inte kan bifallas i den delen.

29

Vad för det första avser de argument som klaganden har anfört i första hand (se ovan punkterna 21–23), konstaterar domstolen följande. Klaganden har i själva verket, under förevändningen att det rör sig om en missuppfattning av bevisningen, begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheter och den bevisning som anförts vid tribunalen avseende förhållandet mellan dels Nedri och Europa-klubben, dels DWK och denna klubb. Eftersom sådana argument inte kan prövas i ett överklagande ska de avvisas.

30

Vad för det andra gäller de argument som klaganden har anfört i andra hand (se ovan punkterna 24–26) påpekar domstolen att klaganden, genom denna argumentation, inte invänt mot tribunalens tolkning av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 24, utan mot tribunalens tillämpning av denna rättspraxis i det aktuella fallet.

31

Tribunalen har nämligen, i punkt 92 i den överklagade domen, korrekt erinrat om domstolens fasta praxis av vilken det följer att ett företag som genom sitt eget handlande har deltagit i en enda komplex överträdelse, bestående i avtal eller samordnade förfaranden med ett konkurrensbegränsande syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, och som var avsedda att bidra till förverkligandet av överträdelsen i dess helhet, kan således även vara ansvarigt, under den tid som företaget deltog i överträdelsen, för andra företags beteenden inom ramen för samma överträdelse. Så är fallet när det är styrkt att det aktuella företaget avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som deltagarna eftersträvade, och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar (dom av den 6 december 2012, kommissionen/Verhuizingen Coppens, C‑441/11 P, EU:C:2012:778, punkt 42).

32

Efter att, såsom framgår av punkterna 108–141 i den överklagade domen, i detalj ha prövat den bevisning som anförts vid den med avseende på klagandens medverkan i en enda överträdelse, fann tribunalen bland annat, i punkterna 144 och 145 i denna dom, att kommissionen mot bakgrund av denna bevisning hade fog för att anse att Trame, från och med den 9 oktober 2000, ”genom sitt eget beteende hade för avsikt att bidra till att uppnå de gemensamma mål som alla kartelldeltagare eftersträvade … och att det hade kännedom om de konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller som genomfördes av andra företag i samma syfte eller att företaget rimligen kunde förutse dem och att det var berett att godta den risk som detta innebar”.

33

Klaganden har, genom att bestrida det värde tribunalen tillmätt denna bevisning i syfte att ifrågasätta tribunalens slutsatser i det avseendet, återigen begärt att domstolen ska göra en annan tolkning av de faktiska omständigheterna och bevisningen än den som tribunalen gjorde inom ramen för sin exklusiva prövning av omständigheterna.

34

Den första grunden kan således inte tas upp till prövning och överklagandet ska således avvisas i denna del.

35

Klaganden har under sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte ange skälen till att den inte biföll talan på den i första instans anförda grunden avseende kommissionens åsidosättande av principen om likabehandling vid sin prövning av en eventuell nedsättning av böterna med hänsyn till företagets bristande betalningsförmåga.

36

Klaganden har erinrat om att den vid tribunalen anförde en grund under vilken det gjordes gällande att kommissionen, genom att bevilja CB och Itas en nedsättning av böterna och neka klaganden en sådan nedsättning, trots att klagandens ekonomiska situation var betydligt sämre än CB:s och Itas, hade åsidosatt principen om likabehandling. Trots de specifika argument som anförts vid tribunalen i det avseendet nöjde sig tribunalen med att i punkterna 391 och 392 i den överklagade domen slå fast att kommissionen hade beaktat vart och ett av företagens ekonomiska situation, och inte villkoren för deras deltagande i överträdelsen, vid bedömningen av huruvida villkoren för att tillämpa kriteriet avseende bristande betalningsförmåga var uppfyllda. Tribunalen underlät att bedöma det stora antal detaljerade uppgifter om företagets ekonomiska resurser och tillgångar som klaganden inkommit med under förfarandet.

37

Det faktum att tribunalen inte bemötte klagandens resonemang enligt ovan framgår även av punkt 353 i den överklagade domen, i vilken tribunalen på ett felaktigt och ofullständigt sätt sammanfattade det resonemang som klaganden fört angående detta i ansökan till tribunalen.

38

Den överklagade domen är enligt klaganden således felaktig med avseende på de böter som bolaget påförts.

39

Kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

40

I den mån klagandens resonemang under denna grund innebär att tribunalen påstås ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att i punkterna 391 och 392 i den överklagade domen inte i tillräcklig mån ha bemött de argument som anförts till stöd för den i första instans anförda grunden under vilken det gjordes gällande att principen om likabehandling hade åsidosatts, påpekar domstolen följande. Motiveringsskyldigheten i artikel 296 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

41

Enligt domstolens fasta praxis innebär inte den skyldighet att motivera domarna som åvilar tribunalen enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i domstolens stadga någon skyldighet för tribunalen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för den överklagade domen och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet (dom av den 8 mars 2016, Grekland/kommissionen, C‑431/14 P, EU:C:2016:145, punkt 38).

42

Motiveringen i punkterna 391 och 392 i den överklagade domen gör det i förevarande fall möjligt för de berörda, och särskilt klaganden, att få kännedom om de skäl som tribunalen lagt till grund för sitt avgörande och för domstolen att få ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet.

43

I den mån klaganden har klandrat tribunalen för att ha gjort en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta samtliga relevanta omständigheter, räcker det att påpeka följande. Även om det antas att Trame vid tribunalen fört det resonemang som återges ovan i punkterna 35 och 36, och att detta resonemang endast delvis har återgetts i punkt 353 i den överklagade domen, kan klaganden ändå inte vinna framgång med sitt argument.

44

Tribunalen – som i punkterna 355–390 i den överklagade domen angav skälen till varför den ansåg att klaganden var i stånd att betala det påförda bötesbeloppet – kunde nämligen nöja sig med att bemöta den kritik som anförts avseende åsidosättandet av principen om likabehandling genom att i punkt 391 i den överklagade domen konstatera att CB:s och Itas situation skiljde sig åt i finansiellt hänseende och att det ”var med beaktande av dessa skillnader, och inte med hänsyn till villkoren för dessa företags deltagande i överträdelsen, som kommissionen [hade slagit] fast att det var lämpligt att delvis sätta ned det aktuella bötesbeloppet, vilket beräknades för att ta hänsyn till vart och ett av företagens bristande betalningsförmåga”.

45

Denna bedömning är inte ett uttryck för en felaktig rättstillämpning och inte heller har den visat sig vara felaktig på grund av att tribunalen inte skulle ha beaktat en omständighet.

46

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

47

Klaganden har under sin tredje grund gjort gällande att den överklagade domen saknar motivering i den del som avser beräkningen av böterna. Av domen framgår nämligen inte vilken metod tribunalen använde vid beräkningen av bötesbeloppet. Mot bakgrund av konstaterandena i punkt 398 i nämnda dom finns det emellertid fog för att anse att den metod som användes inte var den som kommissionen själv hade använt.

48

Avsaknaden av en lämplig förklaring, bland annat vad avser den ”vikt” som varje relevant faktisk omständighet tillmätts, hindrar klaganden från att göra en jämförelse mellan, å ena sidan, de beräkningar som kommissionen hade gjort vid fastställandet av böter för andra företag till vilka det omtvistade beslutet var riktat och som inte hade väckt talan vid tribunalen eller som, efter att ha väckt en sådan talan, fått sina argument avseende böterna underkända av tribunalen och, å andra sidan, de beräkningsmetoder för böterna som tribunalen själv använde när den godtog de argument som andra företag till vilka beslutet vara riktat, vilka var identiska med dem som klaganden anfört, och därmed omprövade böterna. Motiveringsskyldigheten är särskilt viktig när ett stort antal företag påförs böter för samma överträdelse.

49

Klaganden har, med stöd av bland annat dom av den 16 november 2000, Weig/kommissionen (C‑280/98 P, EU:C:2000:627, punkterna 52–68), och dom av den 16 november 2000, Sarrió/kommissionen (C‑291/98 P, EU:C:2000:631, punkterna 91–100), gjort gällande att domstolen i flera tidigare mål ansett det vara nödvändigt att upphäva tribunalens dom av det skälet att tribunalen, vid omprövningen av böterna, använt en annan metod för beräkningen av böterna än den som kommissionen eller tribunalen själv använt på andra företag som varit inblandade i den aktuella överträdelsen. Även om domstolen redan har slagit fast, bland annat i punkt 181 i dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen (C‑295/12 P, EU:C:2014:2062), att kommissionen inte är skyldig att i sitt beslut redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, har den emellertid understrukit att det åtminstone är ”önskvärt” att den metod som använts vid beräkningen av bötesbeloppet anges.

50

Den koncisa hänvisningen i punkt 399 i den överklagade domen till kriterierna avseende överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet samt till principen om att påföljder ska vara individuella, avhjälper inte denna brist med hänsyn bland annat till hur komplex överträdelsen var och till antalet omständigheter som skulle beaktas.

51

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

52

Domstolen konstaterar att tribunalen har, enligt den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 40 och 41, uppfyllt kraven på motivering av den överklagade domen, eftersom den, i punkterna 401–407 detaljerat redogjort för de omständigheter som beaktats vid fastställandet av bötesbeloppet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2012, E.ON Energie/kommissionen, C‑89/11 P, EU:C:2012:738, punkt 133).

53

Tribunalen har närmare bestämt, i punkterna 398–408 i den överklagade domen, under utövande av sin obegränsade behörighet, fastställt storleken på de böter som Trame påförts med beaktande av företagets deltagande i en enda överträdelse. I punkterna 401–405 i denna dom redogjorde tribunalen för de omständigheter avseende just klagandens situation som ansågs relevanta med avseende på bland annat hur allvarligt klagandens deltagande var och hur länge klaganden hade deltagit i överträdelsen. Det framgår av punkt 406 i nämnda dom att tribunalen, vid fastställandet av bötesbeloppet, även beaktade dels behovet av att säkerställa att det fick en tillräckligt avskräckande verkan, dels proportionalitetsprincipen.

54

Det framgår även av punkterna 398–406 i den överklagade domen att tribunalen inte ansåg sig vara bunden av kommissionens beräkning eller kommissionens riktlinjer, utan tribunalen gjorde sin egen beräkning av bötesbeloppet med beaktande av samtliga omständigheter i det aktuella fallet.

55

Klaganden kan således inte kritisera tribunalen för att ha lämnat en bristfällig motivering för att den inte har angett vare sig vilken beräkningsmetod den använt sig av eller, i synnerhet, den ”vikt” som tribunalen tillmätt var och en av de relevanta faktiska omständigheter som den beaktade i det avseendet.

56

Det är nämligen endast när domstolen bedömer att böterna inte endast är olämpliga utan så överdrivet höga att de är oproportionerliga som domstolen kan slå fast att tribunalen, genom att fastställa ett orimligt bötesbelopp, har gjort en felaktig rättstillämpning (dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 205 och där angiven rättspraxis).

57

Den motivering som tribunalen lämnade i samband med sin beräkning av bötesbeloppet har i förevarande fall gjort det möjligt för klaganden att vid domstolen göra gällande en eventuell bristande proportionalitet i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt och för domstolen att göra sin prövning.

58

Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

59

Klaganden har gjort gällande att tribunalens felaktiga rättstillämpningar, enligt de två första grunderna för överklagandet, förfelar tribunalens slutsats i punkterna 411 och 412 i den överklagande domen, att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

60

Kommissionen anser att det saknas anledning att ändra den överklagande domen på den punkten, eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser vare sig den första eller den andra grunden.

61

Denna grund är avhängig av att överklagandet vinner bifall på den första och den andra grunden, eller på en av dem. Eftersom överklagandet inte har vunnit bifall på någon av dessa grunder, kan den fjärde grunden inte godtas.

62

Klaganden har – med stöd av dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen (C‑580/12 P, EU:C:2014:2363) – gjort gällande att om det är uppenbart att tribunalen har gjort en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten enligt artikel 47 andra stycket i stadgan att avgöra målet inom skälig tid, kan domstolen pröva ett yrkande om skadestånd.

63

Dessa villkor är enligt klaganden uppfyllda i förevarande fall. Mellan den dag då ansökan gavs in, det vill säga den 15 september 2010, och dagen för delgivningen av den överklagade domen, det vill säga den 23 juli 2015, hade nästan fem år förflutit, omfattande en period av passivitet på mer än två år från den dag då kommissionen inkom med sin duplik till den dag då tribunalen meddelade parterna om åtgärderna för processledning. Klaganden anser att det rör sig om alltför långa dröjsmål som inte kan rättfärdigas.

64

Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att överklagandet ska avvisas såvitt avser den femte grunden då klaganden, genom att yrka att domstolen ska fastställa att tribunalen underlät att fullgöra sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, inte avser att få den överklagade domen upphävd. Även om det har hänt att domstolen i vissa domar, i form av ett obiter dictum, har konstaterat att handläggningen vid tribunalen tagit för lång tid, så har dessa konstateranden inte lett till några fristående konstateranden i domslutet i dessa domar. Situationen i förevarande mål är dessutom en annan, eftersom klaganden, till stöd för ett yrkande om ett sådant fristående konstaterande, har anfört ett specifikt yrkande och en likaledes specifik grund för detta.

65

Med anledning av att klaganden har yrkat att domstolen ska fastställa att företaget har rätt till ersättning för den skada det åsamkats på grund av tribunalens påstådda åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan, erinrar domstolen om följande. En unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggjorts vid den, ska beivras genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande. Ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtenhet att avgöra ett mål inom skälig tid kan således inte framställas direkt vid domstolen inom ramen för ett överklagande, utan ska framställas vid tribunalen (dom av den 26 november 2013, Gascogne Sack Deutschland/kommissionen, C‑40/12 P, EU:C:2013:768, punkterna 89 och 90, dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkterna 83 och 84, och dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 66).

66

När skadeståndstalan har väckts ankommer det således på tribunalen, som är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva en sådan talan i en annan sammansättning än den som prövade det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara alltför lång (dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen, C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkt 90, och dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 67).

67

Men om det är uppenbart, utan att parterna behöver förebringa ytterligare bevisning i detta avseende, att tribunalen har gjort en tillräckligt klar överträdelse av skyldigheten att avgöra målet inom skälig tid, kan domstolen fastställa att så skett (dom av den 9 juni 2016, Repsol Lubricantes y Especialidades m.fl./kommissionen, C‑617/13 P, EU:C:2016:416, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

68

Så är inte fallet här. I förevarande mål är det nämligen nödvändigt att parterna förebringar ytterligare bevisning för att domstolen ska kunna pröva huruvida handläggningstiden vid tribunalen var oskäligt lång.

69

Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

70

Överklagandet ska därför ogillas i sin helhet.

71

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

72

I artikel 138.1 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 184.1 är tillämplig i mål om överklagande, föreskrivs att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: