1. 

På förslag av förste generaladvokaten har domstolens omprövningsavdelning, på grundval av artikel 193.4 i domstolens rättegångsregler, beslutat att inleda ett omprövningsförfarande med avseende på Europeiska unionens tribunals dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625). ( 2 )

2. 

I ovannämnda beslut preciserade domstolen i punkt 2 i domslutet följande:

”Omprövningen ska avse frågan huruvida den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal i målet Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T-401/11 P, EU:T:2014:625) undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten på grund av att tribunalen i egenskap av överinstans slog fast att den var behörig att, i egenskap av domstol i första instans, pröva en talan om utomobligatoriskt ansvar för unionen

3.

I artikel 256.1 FEUF föreskrivs följande: ”Tribunalen ska vara behörig att i första instans pröva och avgöra de ärenden som anges i artiklarna 263, 265, 268, 270 och 272, med undantag av de ärenden som åvilar en specialdomstol som inrättas i enlighet med artikel 257 och de som enligt stadgan faller under domstolens behörighet. I stadgan [för Europeiska unionens domstol] kan det fastställas att tribunalen ska vara behörig för andra grupper av ärenden.”

4.

Bland de olika artiklar som räknas upp i artikel 256 FEUF föreskrivs i artikel 268 FEUF en behörighet för domstolen att ”avgöra tvister om sådant skadestånd som avses i artikel 340 andra och tredje styckena [FEUF]” och i artikel 270 FEUF dess behörighet att ”att avgöra alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna för unionens tjänstemän och de anställningsvillkor som gäller för unionens övriga anställda” (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

5.

Enligt artikel 1 i bilaga I till stadgan för Europeiska unionens domstol ska Europeiska unionens personaldomstol ”i första instans utöva den behörighet att avgöra tvister mellan unionen och dess anställda, inbegripet tvister mellan organ eller byråer och deras personal, som tilldelats Europeiska unionens domstol genom artikel 270 [FEUF]”.

6.

De eventuella behörighetskonflikter som kan uppkomma mellan domstolens olika instanser när det gäller personalmål regleras i artikel 8 i bilaga 1 i domstolens stadga enligt följande:

”1.   Om en ansökan eller någon annan rättegångsinlaga som är ställd till personaldomstolen av misstag ges in till domstolens eller tribunalens justitiesekreterare ska denne omedelbart skicka handlingen till personaldomstolens justitiesekreterare. Likaså ska personaldomstolens justitiesekreterare, om en ansökan eller någon annan rättegångsinlaga som är ställd till domstolen eller tribunalen av misstag ges in till honom, omedelbart skicka den till domstolens eller tribunalens justitiesekreterare.

2.   Om personaldomstolen finner att den inte har behörighet att pröva och avgöra ett ärende som omfattas av domstolens eller tribunalens behörighet ska den hänskjuta ärendet till domstolen eller tribunalen. Likaså ska domstolen eller tribunalen, om den finner att ett ärende omfattas av personaldomstolens behörighet, hänskjuta ärendet till personaldomstolen; denna kan inte därefter förklara sig obehörig.

3.   Om personaldomstolen och tribunalen behandlar ärenden som avser samma tolkningsfråga eller angår giltigheten av samma rättsakt kan personaldomstolen efter att ha hört parterna skjuta upp förfarandet till dess att tribunalen har dömt i ärendet.

Om personaldomstolen och tribunalen behandlar ärenden som avser samma sakfråga ska personaldomstolen förklara sig obehörig för att tribunalen ska kunna döma i ärendet.”

7.

I artikel 73 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.   En tjänsteman är … försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall … Han ska bidra till kostnadstäckningen för risker utanför tjänsten med upp till 0,1 % av sin grundlön.

I dessa regler ska de risker som inte täcks anges.

2.   De förmåner som utbetalas är följande:

…”

8.

Enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna ska ”Europeiska unionens domstol … ha behörighet i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person enligt vad som avses i artikel 90.2. I tvister av ekonomisk art ska domstolen ha obegränsad behörighet”.

9.

Den 18 september 2008 avled Alessandro Missir Mamachi di Lusignano, tjänsteman inom Europeiska unionen, under tragiska omständigheter under sin tjänstgöring vid kommissionens delegation i Rabat (Marocko).

10.

Till följd av detta mord väckte hans fader, Livio Missir Mamachi di Lusignano, i eget namn och i egenskap av juridisk representant för hans sons arvingar, talan vid personaldomstolen varvid han yrkade dels att kommissionens beslut av den 3 februari 2009 om avslag på hans ansökan skadestånd för den skada som uppkommit till följd av mordet på hans son skulle ogiltigförklaras, dels att kommissionen skulle förpliktas att utge diverse belopp till honom och hans sons arvingar som ersättning för förmögenhetsskador och ideella skador som uppstått till följd av detta mord. ( 3 )

11.

Denna talan grundar sig på ett åsidosättande av kommissionen av dess skyldighet att skydda sina tjänstemän och avser både ersättning för den ideella skada som tjänstemannen själv har åsamkats, som klaganden har begärt för den avlidne tjänstemannens barns räkning i deras egenskap av arvingar, och ersättning för den ekonomiska och ideella skada som klaganden och den avlidne tjänstemannens barn åsamkats i egenskap av familjemedlemmar till tjänstemannen.

12.

När det gäller ansökan om ersättning för skada som åsamkats den avlidne tjänstemannens barn, ansåg tribunalen att den omfattades av dess behörighet. Tribunalen drog därav slutsatsen att personaldomstolen borde ha konstaterat att den inte var behörig att pröva denna ansökan. Följaktligen borde personaldomstolen ha förvisat den till tribunalen i enlighet med artikel 8.2 i bilaga I till domstolens stadga.

13.

Beträffande yrkandet om ersättning för den skada som tjänstemannen led före sin död, fann tribunalen att personaldomstolen var behörig att pröva detta yrkande, men felaktigt valde att avvisa detta yrkande med hänvisning till regeln om ”överensstämmelse” mellan ansökan och det administrativa klagomålet. Då målet inte, avseende detta yrkande, var färdigt för avgörande fann tribunalen att personaldomstolen, till vilken denna aspekt av talan ska återförvisas, var tvungen att konstatera att tribunalen och personaldomstolen hade mål anhängiga som rörde samma sak.

14.

Alessandro Missir Mamachi di Lusignanos föräldrar, hans barn och hans bror och syster har nämligen efter att ha ingett det överklagande som ledde fram till domen Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), väckt talan vid tribunalen och yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta den ideella skada som de lidit till följd av mordet på Alessandro Missir Mamachi di Lusignano. ( 4 )

15.

Enligt tribunalen har personaldomstolen således en skyldighet att förklara sig obehörig för att tribunalen ska kunna avgöra dessa mål med tillämpning av artikel 8.3 andra stycket i bilaga I i domstolens stadga.

16.

Under dessa omständigheter har tribunalen, då den anser sig behörig att pröva samtliga yrkanden, beslutat att förvisa målet i dess helhet till sig själv, i egenskap av första instans.

17.

I enlighet med den ram som omprövningsavdelningen har fastställt i sitt beslut att inleda förfarandet, kommer min bedömning i huvudsak att avse frågan huruvida tribunalen undergrävde enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten genom att slå fast att den var behörig att, i egenskap av domstol i första instans, pröva en talan om utomobligatoriskt ansvar för unionen till stöd för vilken det har åberopats att en institution har åsidosatt sin skyldighet att skydda sina tjänstemän, där talan har väckts av utomstående i egenskap av arvingar till en avliden tjänsteman samt i deras egenskap av familjemedlemmar till en sådan tjänsteman, och talan avser ersättning för den ideella skada som den avlidne tjänstemannen själv har åsamkats samt för ekonomisk och ideell skada som dessa utomstående personligen har lidit.

18.

I enlighet med omprövningsförfarandet ska det inledningsvis prövas huruvida tribunalens dom är behäftad med en felaktig rättstillämpning. ( 5 ) Det är endast för det fall jag skulle komma fram till en sådan slutsats som jag därefter kommer att pröva om tribunalens felaktiga rättstillämpning undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten. ( 6 )

19.

Det bör inledningsvis fastställas vilka olika typer av skada yrkandena om ersättning avser och samt i vilken egenskap klaganden agerar för vart och ett av dem samt vilka bestämmelser som är tillämpliga.

20.

För det första, när det gäller klassificeringen av skador, instämmer jag med den typologi som tribunalen har fastställt på grundval av de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar vad gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar. ( 7 ) Enligt denna kategorisering kan tre typer av skada i allmänhet ersättas av den eller de ansvariga, enligt följande uppdelning:

21.

De yrkanden som klaganden har framställt ingår i denna klassificering och de premisser på vilka tribunalen beslutade att utgå ifrån i punkt 42 i sin dom förefaller, följaktligen, också välgrundade.

22.

För det andra vill jag, avseende fastställandet av tillämpliga bestämmelser, erinra om att domstolen och tribunalen båda har utövat den behörighet som anges i artikel 270 FEUF vid en viss tidpunkt i den europeiska konstruktionsprocessen.

23.

Sedan rådets beslut 2004/752/EG Euratom av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol, ( 8 ) tillskrivs denna behörighet i artikel 1 i bilaga I i domstolens stadga numera personaldomstolen.

24.

Denna artikel 270 FEUF är av avgörande betydelse då den preciserar att behörighet att avgöra tvister mellan unionen och dess anställda ska utövas ”inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna”.

25.

Enligt artikel 91.1 i dessa föreskrifter ska personaldomstolen emellertid ha behörighet ”i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person enligt vad som avses i artikel 90.2”.

26.

Det följer av dessa inledande överväganden att nyckeln till uppdelningen av behörigheter nödvändigtvis framgår av en tolkning av dessa båda bestämmelser – artikel 270 FEUF och artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – i den mån unionens domstolssystem innebär att ”en [av] domstolarnas behörighet att pröva en talan inte nödvändigtvis utesluter [de] övriga domstol[arnas] behörighet”. ( 9 )

27.

Personaldomstolen är således behörig ”i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person enligt vad som avses i artikel 90.2 [i tjänsteföreskrifterna]”. ( 10 )

28.

Enligt artikel 73.2 b i tjänsteföreskrifterna ska det vid en tjänstemans dödsfall ske en utbetalning av ett engångsbelopp motsvarande fem gånger den avlidnes årliga grundlön (beräknad på månadslönerna under de 12 månader som föregått olycksfallet).

29.

Enligt lydelsen i denna bestämmelse ska detta engångsbelopp betalas till den avlidne tjänstemannens make och barn eller, om det inte finns någon person i denna kategori, ”till andra efterlevande i enlighet med den lag om arvsordning som är tillämplig på tjänstemannen”. Om det inte finns några ”efterlevande”, preciseras vidare i texten att engångsbeloppet ska betalas ”till anförvanter i uppstigande led i enlighet med den lag om arvsordning som är tillämplig på tjänstemannen”. ( 11 )

30.

Som domstolen tidigare har slagit fast, har tjänsteföreskrifterna nämligen som enda syfte att ”reglera de juridiska relationerna mellan de europeiska institutionerna och deras tjänstemän, genom att fastställa en rad ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och, i förhållande till vissa av tjänstemännens familjemedlemmar, genom att erkänna vissa rättigheter som de kan åberopa inför [unionen]”. ( 12 )

31.

Det följer således obestridligen av artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna att såväl tjänstemannens efterlevande som hans anförvanter i uppstigande led åsyftas i tjänsteföreskrifterna, det vill säga, för att återge det uttryck som kommissionen använt i sitt yttrande, ”beaktas uttryckligen” i dessa. ( 13 )

32.

I enlighet med artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna har personaldomstolen således behörighet ”i alla tvister mellan unionen och varje [sådan] person” och avseende en akt av tillsättningsmyndigheten som går den emot (såsom ett beslut om ersättning till följd av en tjänstemans dödsfall).

33.

Tribunalen avfärdade emellertid detta resonemang som kommissionen framförde vid den av följande två skäl:

34.

Genom att göra detta har tribunalen enligt min uppfattning gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av de tillämpliga bestämmelserna.

35.

För det första är det andra argumentet inte relevant för fastställandet av behörig domstol. I förevarande mål tjänar uppräkningen i artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna nämligen inte till att fastställa vem som ska åtnjuta den rättighet som föreskrivs i denna bestämmelse, utan enbart som anknytning till det behörighetskriterium som anges i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna. I detta specifika fall utesluter inte den omständigheten att den avlidne tjänstemannen har barn att anförvanter i uppstigande led och efterlevande också är ”person[er] som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter”, enligt uttrycket i artikel 91.1 i nämnda föreskrifter.

36.

För det andra är det inte frågan om att ”genomförandet av allmän rätt avseende unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ges lägre prioritet än den särskilda rättsordning som gäller social trygghet för unionens tjänstemän enligt [nämnda] föreskrifter…”, utan endast att fastställa vilken domstol som är behörig att pröva en ansökan som, då den är knuten till unionens ansvar, inte är oberoende av den ersättning som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

37.

Enligt domstolens praxis ska en tjänsteman kunna ersättas fullt ut för en skada. ( 17 ) En tjänsteman kan således ”göra anspråk på ytterligare ersättning om institutionen kan hållas ansvarig för olycksfallet enligt allmän skadeståndsrätt och ersättningen enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan”. ( 18 )

38.

Åberopandet av ”allmän skadeståndsrätt” i den domen avser helt enkelt bestämmelserna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Uttrycket avser nämligen vad som är ”tillämpligt i alla fall som inte är undantagsfall”, det vill säga den ”allmänna regel som, när ingen särskild text eller något särskilt undantag föreligger, ska tillämpas på en typ av fall”. ( 19 ) I förevarande mål utgör således den utomobligatoriska skadeståndsrätten allmän rätt avseende ersättning för en skada, i motsats till tjänsteföreskrifterna som är en ”särskild text” i vilken det föreskrivs en särskild ersättning.

39.

I motsats till var tribunalen har antytt i punkterna 54–58 i sin dom, har domstolen begränsat sig till att i domen Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:371) erkänna rätten till en ytterligare ersättning, utan att det därav kan utläsas något argument avseende unionsdomstolarnas behörighet. I det målet var frågan inte aktuell, eftersom den meddelades vid en tidpunkt då domstolen var den enda existerande unionsdomstolen.

40.

Även om personaldomstolen ännu inte existerade vid det datum då domen Lucaccioni/kommissionen (C‑257/98 P, EU:C:1999:402) meddelades, kan behörighetsregeln däremot anses följa av det resonemang som domstolen förde avseende förhållandet mellan den ersättning som ska utgå enligt tjänsteföreskrifterna, å ena sidan, och den ytterligare ersättning som skulle betalas med stöd av ”allmän rätt” enligt reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

41.

Domstolen fann nämligen i den domen, för det första, att det system med engångsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och ersättningssystemet i artikel 340 FEUF inte var oberoende av varandra. ( 20 ) Vidare drog domstolen av denna premiss och av kravet att tjänstemannen ska erhålla full ersättning slutsatsen att i de fall en tjänsteman väcker talan om skadestånd till följd av culpa som är av sådan art att ansvar uppkommer för den institution som tjänstemannen är anställd vid, ska det vid bedömningen av den ersättningsgilla skadan tas hänsyn till att ersättning har utbetalats till tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. ( 21 )

42.

Med andra ord kan det inte enligt denna praxis som utvecklats av domstolen, vilken kan betraktas som fast, uteslutas att ”tjänstemannens och dennes arvingars rätt att begära en ytterligare ersättning när institutionen är ansvarig för olyckan enligt allmän rätt [avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar] och att utbetalningarna enligt det allmänna systemet inte räcker för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan”. ( 22 )

43.

Eftersom det rör sig om en ”ytterligare” ersättning och dessa båda ersättningssystem inte är oberoende av varandra, ska den ersättning som erhålls enligt tjänsteföreskrifterna beaktas vid fastställandet av den ersättningsbara skadan med stöd av artikel 340 FEUF. Det är därför nödvändigtvis den domstol som är behörig avseende den föreskrivna ersättningen ( 23 ) som är det avseende den ytterligare ersättningen.

44.

I detta hänseende ska det påpekas att generaladvokaten Slynn redan i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Leussink/kommissionen (169/83 och 136/84, EU:C:1986:265) talade om en ”restkompetens för att, i förekommande fall, säkerställa betalningen av ytterligare belopp som ersättning för den lidna skadan”. ( 24 )

45.

Eftersom den ytterligare ersättningen, med stöd av fast rättspraxis, reglerades i allmänna rättsregler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, är den föreskrivna ersättningen emellertid nödvändigtvis den som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

46.

Denna slutsats är desto mer självklar sedan unionslagstiftaren har anförtrott den föreskrivna ersättningen till en specialdomstol i den mening som avses i artikel 19 FEU, vars behörighet beror på klagandens ställning (klaganden ska omfattas av tjänsteföreskrifterna).

47.

Vidare är den behörighetsregel som jag gör gällande inte bara logisk, utan motsvarar också det processekonomiska intresse som domstolen erkände i beslutet kommissionen/IAMA Consulting. ( 25 )

48.

På samma sätt som ”behörigheten att pröva en talan rörande huvudsaken innebär att det föreligger en behörighet att pröva alla genkäromål som väcks inom ramen för samma förfarande som hänför sig till samma rättsakt eller samma omständighet som utgör saken i målet”, ( 26 ) innebär behörigheten att pröva ett huvudyrkande att det föreligger en behörighet att pröva alla ytterligare yrkanden som hänför sig till samma rättsakt eller samma omständighet.

49.

Den omständigheten att de yrkanden som har framställts i förevarande mål endast avser den ytterligare ersättningen ändrar inte på något sätt detta resonemang. Vilken domstol som är behörig kan nämligen inte variera beroende på om talan endast avser ett yrkande om en engångsersättning (som jag har benämnt som föreskriven) eller tvärtom ett enda ytterligare yrkande, eller båda delar. Tribunalen har för övrigt underförstått erkänt detta, eftersom den tillstår att yrkandet för den avlidne tjänstemannens räkning, vilket emellertid endast avsåg hans personliga ideella skada som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna och således regleras i den utomobligatoriska skadeståndsrätten, dock omfattas av personaldomstolens behörighet. ( 27 )

50.

Genom att slå fast att ”under sådana omständigheter som här är för handen leder artiklarna 268 FEUF och 270 FEUF, artikel 1 i bilaga I till domstolens stadga och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna tillsammans till slutsatsen att en avliden tjänstemans anhöriga med nödvändighet måste väcka talan i två olika mål, det ena vid personaldomstolen, och det andra vid tribunalen, beroende på om de anhöriga väcker talan som rättsinnehavare till tjänstemannen i fråga eller om de begär ersättning för personlig ekonomisk eller ideell skada”, ( 28 ) har tribunalen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av ovannämnda bestämmelser.

51.

Mot bakgrund av övervägandena ovan, är det inte nödvändigt att pröva de ytterligare resonemang som tribunalen förde för att lösa det dubbla förfarande som den trodde sig behöva konstatera.

52.

Då dessa av tribunalen framförda resonemang var grundade på en felaktig premiss, eftersom personaldomstolen var behörig att pröva samtliga av klaganden framställda yrkanden, är de i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) behäftade med denna felaktiga rättstillämpning.

53.

I enlighet med artikel 256.2 FEUF ska det vidare fastställas huruvida denna felaktiga rättstillämpning avseende tolkningen och tillämpningen av artiklarna 268 FEUF och 270 FEUF, av artikel 1 i bilaga I i domstolens stadga och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna undergräver enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten.

54.

De tre omprövningsdomar som hittills har meddelats av domstolen gör det möjligt att identifiera följande fyra bedömningskriterier som är användbara för att fastställa huruvida enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten har undergrävts:

55.

Dessa kriterier som kan beaktas ”sammantaget” ( 33 ) är inte kumulativa och behöver således inte nödvändigtvis alla vara uppfyllda för att det ska kunna fastställas att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten ska har undergrävts. ( 34 ) Domstolen fann själv, i domen Omprövning kommissionen/Strack, ( 35 ) att det räckte att det andra och det fjärde av de ovan uppräknade kriterierna var uppfyllda för att enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten skulle anses ha undergrävts.

56.

Inom ramen för tolkningen och tillämpningen av de bestämmelser i fördraget, i bilaga I i domstolens stadga och i tjänsteföreskrifterna som tribunalen beaktat, har den frångått de processrättsliga följderna av rätten, för tjänstemannen och dem av hans familjemedlemmar som avses i tjänsteföreskrifterna, att begära en kompletterande ersättning när institutionen är ansvarig för olyckan enligt allmänna rättsregler om utomobligatoriskt skadeståndsansvar och när förmånerna enligt systemet i tjänsteföreskrifterna inte är tillräckliga för att säkerställa att den skada som lidits ersätts fullt ut.

57.

Närmare bestämd har tribunalen inte bedömt dessa följder på ett korrekt sätt när den funnit att en avliden tjänstemans anhöriga med nödvändighet måste väcka talan i två olika mål, det ena vid personaldomstolen, och det andra vid tribunalen, beroende på om de anhöriga väcker talan som rättsinnehavare till tjänstemannen i fråga eller om de begär ersättning för personlig ekonomisk eller ideell skada. Genom att göra detta har tribunalen enligt min uppfattning undergrävt enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten av följande tre skäl:

58.

De aktuella bestämmelserna är av väsentlig betydelse för unionsrätten.

59.

Som domstolen tidigare har påpekat i domen Omprövning M/EMEA, är detta ”[särskilt fallet] med domstolens stadga och [med] dess bilaga [som] ingår i primärrätten”. ( 36 )

60.

I förevarande mål rör emellertid den felaktiga rättstillämpning som tribunalen har gjort tolkningen och tillämpningen av artiklarna 268 FEUF och 270 FEUF, av artikel 1 i bilaga I i domstolens stadga och av artikel 91 i tjänsteföreskrifterna.

61.

Dessa regler ingår inte bara i primärrätten (med undantag för artikel 91 i tjänsteföreskrifterna), utan ingår sammantaget även i Europeiska unionens rättsliga struktur genom att avgränsa behörigheten för personaldomstolen, och till följd därav, för de övriga domstolarna.

62.

De bestämmelser som definierar denna rättsliga struktur ingår emellertid i genomförandet av ett ”rättssystem som är lämpligt för Europeiska unionens karaktär, konsekvent, effektivt och tillgängligt för alla rättssubjekt”, ( 37 ) vilket med säkerhet är en av beståndsdelarna i en ”rättsstat”, en grundläggande värdering på vilken unionen bygger i enlighet med artikel 2 FEU och med ingressen till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 38 )

63.

Även om jag inom ramen för prövningen av tribunalens felaktiga rättstillämpning fann att det inte var nödvändigt att pröva de ytterligare resonemang som tribunalen förde för att lösa det dubbla förfarandet till följd av den behörighetsfördelning som den hade kommit fram till, anser jag däremot i detta hänseende att regeln om utvidgning av dess egen behörighet, liksom tillämpningen av den inom ramen för det överklagande som har väckts vid den, också medverkar till att undergräva unionsrättens enhetlighet genom att förvärra åsidosättandet av unionens rättsliga struktur såsom den skapats i fördragen.

64.

Dessa resonemang, regeln om utvidgning av tribunalens behörighet och de konsekvenser som tribunalen har dragit därav för överklagandemålets utgång, ingår i åsidosättandet av de normer som har en särskild betydelse i unionens rättsordning genom att de definierar behörighetsfördelningen mellan unionens domstolar och den särskilda överklagandemekanismen.

65.

Genom att göra gällande principen om ett dubbelt förfarande, har tribunalen undergrävt konsekvensen i unionsrätten genom att frångå domstolens fasta praxis.

66.

Det framgår nämligen av den rättspraxis som jag erinrat om inom ramen för min bedömning avseende omfattningen av personaldomstolens behörighet att när ansökan om ytterligare ersättning lämnar den administrativa sfären och blir en tvistefråga, är inte bara det system med engångsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och det system som föreskrivs i artikel 340 FEUF inte oberoende av varandra, ( 39 ) utan en av domstolarnas behörighet att pröva en talan utesluter dessutom nödvändigtvis den andra domstolens behörighet. ( 40 )

67.

Dessutom kan tribunalens dom komma att utgöra ett prejudikat för framtida mål genom att den inför en regel om allmän behörighet till dess förmån, på bekostnad av personaldomstolens behörighet.

68.

Av samtliga dessa skäl anser jag att tribunalen, genom sin dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) har undergrävt enhetligheten och konsekvensen i unionsrätten.

69.

I artikel 62b första stycket i domstolens stadga föreskrivs att om domstolen finner att tribunalens avgörande innebär att enhetligheten eller konsekvensen i unionsrätten undergrävs, ska den återförvisa målet till tribunalen, som är bunden av de bedömningar avseende rättsfrågor som domstolen gjort. När domstolen återförvisar målet kan den bland annat ange de verkningar av tribunalens avgörande som ska anses ha vunnit rättskraft i förhållande till parterna i målet. I undantagsfall får domstolen själv avgöra målet slutligt, nämligen om utgången i målet, mot bakgrund av resultatet av omprövningen, framgår av de faktiska omständigheter som tribunalens avgörande grundar sig på.

70.

Frågan om effekterna av en omprövning är aldrig enkel. Den är det ännu mindre i förevarande mål på grund av att ett andra mål har anhängiggjorts vid tribunalen, efter ingivandet av det överklagande som lett till den dom av tribunalen som är föremål för omprövningen (dom Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, T‑401/11 P, EU:T:2014:625), men som rör följderna av samma omtvistade förhållande och, delvis, beträffande samma parter (mål T‑494/11, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen). Även om detta andra mål inte rör omprövningen i egentlig mening, kommer jag för fullständighetens skull att behandla de eventuella processrättsliga följderna av detta andra mål.

71.

Enligt domstolen följer det av artikel 62b i domstolens stadga att ”domstolen inte kan begränsa sig till att konstatera att konsekvensen eller enhetligheten i unionsrätten undergrävts, utan den ska samtidigt ange vilka verkningar detta får med avseende på målet i fråga”. ( 41 )

72.

Således ska tribunalen för det första upphäva domen Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) i den del tribunalen ex officio fastställde att personaldomstolen saknade behörighet att pröva yrkandet om ersättning för den ekonomiska och ideella skada som klaganden personligen och Alessandro Missir Mamachi di Lusignanos anhöriga hade lidit och beslutade att förvisa den aspekten av talan till sig själv för att pröva den såsom första instans.

73.

Domen Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) ska även upphävas i den del tribunalen fann att under sådana omständigheter som är för handen i förevarande mål, där arvingarna till en avliden tjänsteman eller anställd begär ersättning för olika skador som orsakats av samma handling, både som arvingar och i eget namn och för egen räkning, har de rätt att förena dessa yrkanden i en och samma talan vid tribunalen.

74.

Det bör för det andra prövas hur klagandens överklagande ska behandlas.

75.

Det är i detta hänseende viktigt att påpeka att klaganden till stöd för sitt överklagande anförde tre grunder. Den första grunden avsåg den felaktiga rättstillämpning som personaldomstolen skulle ha gjort genom att godta en invändning om rättegångshinder från kommissionen och genom att avvisa yrkandet om ersättning för den ideella skada som Alessandro Missir Mamachi di Lusignano och hans barn lidit. Som andra grund klandrade klaganden tribunalen för att ha begränsat kommissionens del av ansvaret för skadehändelsen till 40 procent. Klaganden anförde som tredje grund slutligen att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att beakta de förmåner enligt tjänsteföreskrifterna som utbetalats till Alessandro Missir Mamachi di Lusignanos barn, vid bedömningen av ersättningen för dessa skadefall. Tribunalen följde personaldomstolens logik och begränsade sin prövning av nämnda överklagande till enbart den behörighetssfär som den tidigare hade tillskrivit personaldomstolen (det vill säga yrkandet om ersättning för den ideella skada ex haerede som Alessandro Missir Mamachi di Lusignano led), då de övriga yrkandena hade ansetts omfattas av dess egen behörighet. ( 42 )

76.

I detta avgränsade fall biföll tribunalen överklagandet såvitt avsåg den första grunden. Detta innebär att personaldomstolens dom upphävdes i den del kommissionens invändning om rättegångshinder bifallits. ( 43 )

77.

Då tribunalen ansåg att frågan var färdig för avgörande, prövade tribunalen själv, i enlighet med artikel 13.1 i bilaga I i domstolens stadga, denna första invändning om rättegångshinder och fann att den var ogrundad.

78.

I avsaknad av omprövning på denna punkt, anser jag att detta upphävande och tribunalens bedömning av den invändning om rättegångshinder som kommissionen hade framställt vid personaldomstolen ska anses vara slutgiltiga.

79.

Vidare, beträffande de övriga invändningar om rättegångshinder som kommissionen gjort gällande, fann tribunalen att målet inte var färdigt för avgörande. ( 44 )

80.

Tribunalen ansåg emellertid att återförvisandet av målet till personaldomstolen inte var motiverat i den mån denna inte hade något annat val än att förklara sig obehörig till förmån för tribunalen med tillämpning av artikel 8.3 andra stycket i bilaga I i domstolens stadga (mål F-50/09, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, och mål T‑494/11, Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, vilka enligt tribunalen rörde samma sak). ( 45 )

81.

Om domstolen följer min analys av de tillämpliga bestämmelserna, kommer den att bekräfta personaldomstolens exklusiva behörighet för att pröva den talan som klaganden väckt i huvudmålet, eftersom klaganden och den avlidne tjänstemannens barn som han representerar är ”personer som omfattas” av tjänsteföreskrifterna, i den mening som avses i artikel 91.1 i dessa föreskrifter.

82.

Under dessa omständigheter ska således även domen Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) upphävas i den del tribunalen fann att det ankom på den att, som första instans, pröva de övriga invändningar om rättegångshinder som kommissionen åberopat i stället för att återförvisa denna aspekt av målet till personaldomstolen.

83.

Jag måste slutligen ta upp frågan om hur den andra och den tredje av de grunder som klaganden har anfört till stöd för sitt överklagande vid tribunalen ska behandlas.

84.

Tribunalen slog nämligen i domen Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625) fast att personaldomstolens dom skulle upphävas i sin helhet, och detta enbart på grund av en behörighetsfråga som tagits upp ex officio och såvitt avsåg den första grunden, vilken i huvudsak avsåg personaldomstolens felaktiga tillämpning av regeln om överensstämmelse mellan det föregående administrativa klagomålet och talan. De andra grunderna behandlades således inte.

85.

I motsats till vad generaladvokaten Kokott påpekade beträffande mål C‑579/12 RX-II, kan jag emellertid tyvärr inte påstå att ”behandlingen av dessa grunder inte kräver ytterligare konstateranden avseende de faktiska omständigheterna eller ytterligare juridiska diskussioner som skulle kunna motivera en återförvisning till tribunalen”. ( 46 )

86.

I motsats till vad som föreskrivs i artikel 62b första stycket sista meningen i domstolens stadga, framgår utgången i målet inte, mot bakgrund av resultatet av omprövningen, av de faktiska omständigheter som tribunalens avgörande grundar sig på.

87.

Trots de synnerligen tragiska omständigheter som ligger bakom detta mål och den tid som redan löpt sedan talan väcktes, är jag tvungen att föreslå att domstolen ska återförvisa målet till tribunalen. Det ankommer nämligen på tribunalen att, som överinstans, pröva den andra och den tredje av de av klaganden anförda grunderna innan den, i sin tur, återförvisar målet till personaldomstolen.

88.

Personaldomstolen ska nämligen, enligt den föreslagna tolkningen av rättegångsreglerna, under alla omständigheter, pröva kommissionens övriga ursprungligen anförda invändningar om rättegångshinder, vilka tribunalen inte ansåg vara färdiga för avgörande. ( 47 ) Vidare ska personaldomstolen, i förekommande fall (för det fall tribunalen skulle konstatera någon/några felaktig(a) rättstillämpning(ar) inom ramen för prövningen av den andra och den tredje grunden), ompröva sin dom mot bakgrund av de båda domar som tribunalen kommer att ha meddelat i målet T-401/11 P.

89.

Jag kan emellertid inte bortse från domen Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑494/11).

90.

Som jag har angett ovan, har Alessandro Missir Mamachi di Lusignanos fader och barn – det vill säga klagandena i målet F-50/90 – tillsammans med den avlidne tjänstemannens moder samt hans bror och hans syster, efter att ha ingett det överklagande som ledde fram till domen Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen (T‑401/11 P, EU:T:2014:625), väckt ytterligare en talan vid tribunalen och yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta den ideella skada som de lidit till följd av Alessandro Missir Mamachi di Lusignanos bortgång.

91.

Enligt de behörighetsregler som jag angett, är tribunalen inte behörig att pröva yrkanden av den avlidna tjänstemannens barn och föräldrar, eftersom de omfattas av tjänsteföreskrifterna, i den mening som avses i artikel 91.1 i nämnda föreskrifter.

92.

Med förbehåll för en fördjupad prövning av den ansökan som ingetts i mål T‑494/11, förefaller de yrkanden som den avlidne tjänstemannens fader och barn har framställt motsvara yrkandena om ersättning för ideell skada i mål F‑50/09, såväl avseende grunden som i förhållande till föremålet för yrkandet och den händelse som ligger till grund för detta. De skulle således, under alla omständigheter, förklaras inte kunna tas upp till sakprövning på grund av litispendens. ( 48 ) Tribunalen ska vidare förklara sig obehörig att pröva ansökan av den avlidne tjänstemannens moder, som själv ”omfattades av tjänsteföreskrifterna”.

93.

Däremot är situationen annorlunda beträffande ansökan av den avlidne tjänstemannens bror och syster. Då dessa inte ”omfattas av tjänsteföreskrifterna”, i den mening som avses i artikel 91.1 i dessa föreskrifter, är det tribunalen som är behörig att pröva deras talan.

94.

Även om denna behörighetsuppdelning beroende på klaganden kan vara beklagansvärd, är den inte ny i unionsrättsliga mål. ( 49 )

95.

I detta specifika fall ska emellertid tribunalen, när mål F-50/09 återkommer till personaldomstolen efter det att tribunalen har prövat den andra och den tredje grunden för överklagandet i mål T‑401/11, återförvisa målet i enlighet med artikel 8.3 andra stycket i bilaga I till domstolens stadga.

96.

Denna bestämmelse tvingar nämligen personaldomstolen att förklara sig obehörig och att återförvisa målet till tribunalen när talan har väckts vid dessa båda domstolar i mål som rör samma sak. Även om klagandena inte är desamma – den avlidne tjänstemannens fader (och moder) och barnen respektive brodern och systern – anser jag att målen rör samma sak, eftersom de båda har till syfte att erhålla ersättning för en ideell skada som lidits på grund av samma anhörigs bortgång, på grund av samma beteende av offrets ”arbetsgivarinstitution”.

97.

Ironiskt nog är det således, på grund av dessa dubbla förfaranden, tribunalen som slutligen kommer att pröva samtliga yrkanden, såväl i mål F-50/09 som i mål T‑494/11.

98.

Enligt artikel 195.6 i domstolens rättegångsregler beslutar domstolen om rättegångskostnaderna om det avgörande som är föremål för omprövning har meddelats av tribunalen med stöd av artikel 256.2 FEUF.

99.

I avsaknad av särskilda regler angående fördelningen av rättegångskostnaderna i ett omprövningsförfarande, med hänsyn till den objektiva karaktären av omprövningsförfarandet, vilket inleddes på initiativ av första generaladvokaten och inte av parterna i målet – föreslår jag att de parter som har ingett skriftliga yttranden till domstolen avseende de frågor som är föremål för omprövningen bär sina egna rättegångskostnader i detta förfarande.

100.

Denna lösning överensstämmer således med vad domstolen i sina två första omprövningsdomar slog fast. Skillnaden i förhållande till den tredje omprövningsdomen förklaras av det resultat som domstolen kom fram till i detta sistnämnda mål. ( 50 )

101.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att domstolen beslutar som följer: