—

Horațiu Ovideu Costea, utan ombud,

—

SC Volksbank România SA, genom F. Marinău, avocat,

—

Rumänien regering, genom R.-H. Radu, R. I. Haţieganu och A. Buzoianu, samtliga i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Santoro, avvocato dello Stato,

—

Nederländernas regering, genom K. Bulterman och M. Noort, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom L. Nicolae och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Horațiu Ovidiu Costea och SC Volksbank România SA (nedan kallad Volksbank) angående ett yrkande om fastställelse av att ett villkor i ett kreditavtal är oskäligt.

3

Femte, nionde och tionde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Konsumenterna känner normalt inte till de andra medlemsländernas lagregler gällande avtal om försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster. Denna brist på kunskap kan få dem att avstå från direkta köp av varor eller tjänster i en annan medlemsstat.

…

… [D]en som förvärvar varor eller tjänster skall skyddas mot att näringsidkaren missbrukar sin starka ställning och speciellt mot ensidiga standardavtal och oskäligt utelämnande av väsentliga rättigheter i avtalen.

Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. …”

4

Artikel 1.1 i direktivet har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.”

5

Artikel 2 i direktivet har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med:

…

6

I artikel 6.1 samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

7

I artikel 2.1 och 2.2 i lag nr 193/2000 om oskäliga avtalsvillkor i avtal mellan näringsidklare och konsument, i den lydelse som var gällande då det berörda kreditavtalet skrevs under, föreskrivs följande:

”1.   Med konsument avses en fysisk person eller sammanslutning av fysiska personer som i samband med avtal som omfattas av denna lag handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näringsverksamhet, industri- eller produktionsverksamhet, hantverksverksamhet eller fria yrke.

2.   Med näringsidkare avses en behörig fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av denna lag handlar för ändamål som faller inom hans eller hennes näringsverksamhet, industri- eller produktionsverksamhet, hantverksverksamhet eller fria yrke. Detsamma gäller den som på sådant sätt handlar i den förstnämnda personens namn eller för dennes räkning.”

8

Horațiu Ovidiu Costea bedriver advokatverksamhet och tar härvidlag bland annat affärsrättsliga uppdrag. Den 4 april 2008 slöt han ett kreditavtal med Volksbank. Återbetalningen av lånet säkerställdes med panträtt i en fastighet som tillhör Horațiu Ovidiu Costeas advokatbyrå med firman ”Ovidiu Costea”. Kreditavtalet undertecknades av Horațiu Ovidiu Costea dels i egenskap av låntagare, dels i egenskap av företrädare för sin advokatbyrå, då byrån stod som borgensman. Samma dag slöts ett panträttsavtal genom ett särskilt avtal inför notarius publicus mellan Volksbank och advokatbyrån, vilken vid denna transaktion företräddes av Horațiu Ovidiu Costea.

9

Den 24 maj 2013 väckte Horațiu Ovidiu Costea talan vid Judecătoria Oradea (domstol i första instans i Oradea) och yrkade dels fastställelse av att ett avtalsvillkor om riskrelaterade avgifter var oskäligt, dels att villkoret skulle ogiltigförklaras och att Volksbank skulle förpliktas att återbetala den riskrelaterade avgift som banken hade tagit ut.

10

Under dessa omständigheter beslutade Judecătoria Oradea att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 2 b i direktiv 93/13, avseende definitionen av begreppet konsument, tolkas så, att den omfattar – eller tvärtom utesluter– en fysisk person som bedriver advokatverksamhet och som sluter ett kreditavtal med en bank utan att kreditens syfte anges i avtalet men där den nämnda fysiska personens advokatbyrå anges som borgensman?”

11

Den nationella domstolen har i beslutet om hänskjutande konstaterat att det i det kreditavtal som avses i det nationella målet inte är angivet för vilka ändamål som krediten har beviljats.

12

Den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen har däremot hävdat att det i den del av avtalet som rör kreditens syfte preciseras att den beviljats för att ”täcka Horațiu Ovidiu Costeas löpande personliga utgifter”.

13

Domstolen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att vad gäller förfarandet enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den senare endast behörig att tolka eller pröva giltigheten av en unionsrättsakt, på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen. Vad särskilt gäller påstådda sakfel i begäran om förhandsavgörande räcker det att påminna om att det inte ankommer på EU-domstolen utan på den nationella domstolen att fastställa de faktiska omständigheter som gett upphov till tvisten och att bedöma vilka konsekvenserna blir härav för det avgörande som den har att fatta (se dom Traum, C‑492/13, EU:C:2014:2267, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

14

Den hänskjutande domstolen önskar huvudsakligen få klarhet i huruvida artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en fysisk person som bedriver advokatverksamhet och som sluter ett kreditavtal med en bank – utan att syftet med krediten anges i avtalet – kan betraktas som en konsument i den mening som avses i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen önskar vidare få klarhet i vilken betydelse som ska tillmätas den omständigheten att en fordran som grundas på detta avtal säkerställs genom en pant vilken denna person har ställt i egenskap av företrädare för sin advokatbyrå och som omfattar egendom som används för nämnda persons yrkesverksamhet, såsom en fastighet som tillhör denna advokatbyrå.

15

Härvidlag noterar domstolen att det i tionde skälet i direktiv 93/13 anges att enhetliga regler bör gälla för alla avtal som sluts mellan en konsument och en näringsidkare, vilka båda är begrepp som definieras i artikel 2 b och c i direktivet.

16

Enligt dessa definitioner är en konsument en fysisk person som genom sådana avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes närings- eller yrkesverksamhet. En näringsidkare är för övrigt en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med vederbörandes närings- eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.

17

Det är således med hänvisning till den egenskap i vilken avtalsparterna uppträder – det vill säga om de handlar för ändamål som har samband med deras närings- eller yrkesverksamhet eller inte – som direktivet definierar de avtal som det är tillämpligt på (dom Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 30, och dom Šiba, C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 21).

18

Detta motsvarar den tanke som ligger till grund för det skyddssystem som införts genom direktivet, nämligen att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka villkorens innehåll (dom Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 31, och dom Šiba, C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 22).

19

Med hänsyn till detta underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i direktivet att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom Sánchez Morcillo och Abril García. C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

20

Det ska samtidigt noteras att en och samma person kan vara konsument vid vissa transaktioner och näringsidkare vid andra.

21

Begreppet konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13 har – såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 28–33 i sitt förslag till avgörande – en objektiv karaktär och är oberoende av vilka konkreta kunskaper som ifrågavarande person kan ha eller de upplysningar som denna person faktiskt förfogar över.

22

En nationell domstol som prövar ett mål avseende ett avtal som kan omfattas av detta direktivs tillämpningsområde är skyldig att beakta all bevisning och bland annat avtalets lydelse för att undersöka huruvida låntagaren kan kvalificeras som konsument i den mening som avses i direktivet (se, analogt, dom Faber, C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 48).

23

För att kunna göra detta ska den nationella domsolen beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat vad det är för varor eller tjänster som omfattas av avtalet, som kan visa för vilket ändamål varan eller tjänsten har förvärvats.

24

Vad beträffar tjänster som tillhandahålls av advokater enligt avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster har domstolen redan beaktat att ”klient-konsumenten” och advokaten inte är jämlika, vilket bland annat beror på den informationassymmetri som råder mellan dessa parter (se dom Šiba, C‑537/13, EU:C:2015:14, punkterna 23 och 24).

25

Detta skäl utesluter emellertid inte möjligheten att kvalificera en advokat som konsument i den mening som avses i artikel 2 b i direktivet, när nämnda advokat inte handlar för ändamål som omfattas av hans eller hennes yrkesverksamhet (se, analogt, dom Di Pinto, C‑361/89, EU:C:1991:118, punkt 15).

26

En advokat som sluter ett avtal med en fysisk eller juridisk person, som uppträder inom ramen för sin yrkesverksamhet, och där nämnda avtal, bland annat på grund av att det saknar anknytning till den verksamhet som vederbörandes advokatbyrå bedriver, inte har samband med utövandet av advokatyrket befinner sig nämligen i förhållande till den fysiska eller juridiska personen i ett sådant underläge som avses i punkt 18 i denna dom.

27

Även om det kan anses att en advokat har omfattande tekniska kunskaper (se dom Šiba, C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 23) gör inte detta förhållande det möjligt att anta att han eller hon inte är den svagare parten i förhållande till en näringsidkare. Såsom domstolen erinrade om i punkt 18 i denna dom avser konsumentens underläge i förhållande till näringsidkaren – vilken det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 syftar till att kompensera för – såväl konsumentens informationsnivå som hans eller hennes förhandlingsposition, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka villkorens innehåll.

28

Vad beträffar den omständigheten att det som säkerhet för den fordran som det aktuella avtalet avser har ställts en pant, vilken har ställts av en advokat i vederbörandes egenskap av företrädare för sin advokatbyrå och vilken består i egendom som är avsedd för advokatens yrkesverksamhet, såsom en fastighet som tillhör advokatbyrån, konstaterar domstolen – liksom generaladvokaten i punkterna 52–53 i sitt förslag till avgörande – att detta saknar betydelse för den bedömning som anges i punkterna 22 och 23 i denna dom.

29

Det nationella målet avser nämligen avgörandet av frågan huruvida den person som har slutit huvudavtalet, det vill säga kreditavtalet, har gjort detta i egenskap av konsument eller näringsidkare och inte vilken egenskap denna person har med avseende på ett accessoriskt avtal, det vill säga ställandet av säkerhet i form av pant, för att säkerställa betalning av fordran enligt huvudavtalet. I det nationella målet kan kvalificeringen av advokaten som konsument eller näringsidkare i vederbörandes egenskap av borgensman således inte påverka vederbörandes egenskap med avseende på huvudkreditavtalet.

30

Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 2.1 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en fysisk person som utövar advokatyrket och som sluter ett kreditavtal med en bank – utan att syftet med krediten preciseras i avtalet – kan betraktas som en konsument i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida avtalet inte har samband med advokatens yrkesverksamhet. Den omständigheten att det som säkerhet för den fordran som avtalet avser har ställts en pant, vilken har ställts av personen i fråga i egenskap av företrädare för sin advokatbyrå och vilken består i egendom som är avsedd för personens yrkesverksamhet, såsom en fastighet som tillhör advokatbyrån, saknar härvidlag relevans.

31

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att en fysisk person som utövar advokatyrket och som sluter ett kreditavtal med en bank – utan att syftet med krediten preciseras i avtalet – kan betraktas som en konsument i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida avtalet inte har samband med advokatens yrkesverksamhet. Den omständigheten att det som säkerhet för den fordran som avtalet avser har ställts en pant, vilken har ställts av personen i fråga i egenskap av företrädare för sin advokatbyrå och vilken består i egendom som är avsedd för personens yrkesverksamhet, såsom en fastighet som tillhör advokatbyrån, saknar härvidlag relevans.