1. 

I förevarande mål ges domstolen tillfälle att uttala sig om tillämpligheten av de särskilda behörighetsreglerna i artikel 18 och följande artiklar (”anställningsavtal”) i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ) (nedan kallad förordningen), i ett fall där en person har stämts av ett bolag för att på ett otillbörligt sätt ha fullgjort sitt uppdrag, inte bara i egenskap av direktör för bolaget, enligt ett anställningsavtal, utan även i egenskap av ledningsansvarig i bolaget i bolagsrättsligt hänseende.

2. 

Närmare bestämt handlar det om att avgöra huruvida räckvidden av ett eventuellt anställningsförhållande mellan en direktör för ett bolag och detta bolag påverkas med avseende på behörighetsreglerna i ovannämnda förordning, på grund av att det dessutom finns en bolagsrättslig anknytning som knyter honom till detta bolag i egenskap av ledningsansvarig, när skadeståndstalan väcks mot honom såväl i egenskap av direktör som i egenskap av ledningsansvarig.

3.

I skäl 11 i förordningen anges det att ”[b]ehörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning …”. I skäl 12 anges det vidare att ”[p]rincipen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen”.

4.

I skäl 13 i förordningen anges att ”[v]id … anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna”.

5.

I avsnitt 1 i kapitel II (”Domstols behörighet”) i förordningen, vilket har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, föreskrivs följande i artikel 2.1:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

6.

Artikel 5 i förordningen, vilken återfinns i avsnitt 2 i kapitel II som har rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

7.

Avsnitt 5 i kapitel II har rubriken ”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”. Där återfinns såväl artikel 18 som artikel 20. I artikel 18.1 föreskrivs det att ”[o]m talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt”. Enligt artikel 20.1 får ”[e]n arbetsgivare … [endast] väcka talan vid domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren har hemvist”.

8.

Enligt artikel 2:9 i den nederländska civillagen (Burgerlijk Wetboek) är en person som är ledningsansvarig i ett bolag skyldig att vederbörligen fullgöra sitt uppdrag.

9.

Om personen dessutom i egenskap av direktör är knuten till bolaget genom ett anställningsavtal – vilket är möjligt enligt nederländsk rätt – ( 3 ) regleras hans eller hennes skadeståndsansvar i egenskap av arbetstagare, vid uppsåt eller medveten oaktsamhet vid fullgörande av anställningsavtalet, i artikel 7:661.1 i den nederländska civillagen (jämförd med artikel 6:74) på följande vis: ”En anställd som vid fullgörandet av sitt anställningsavtal vållar arbetsgivaren eller en tredje part som arbetsgivaren har skadeståndsansvar gentemot skada, ska inte ha något skadeståndsansvar gentemot arbetsgivaren, såvida inte skadan har vållats genom uppsåt eller medveten oaktsamhet …”.

10.

En ledningsansvarig/direktör kan även ådra sig skadeståndsansvar för rättsstridigt handlande, enligt artikel 6:162 i den nederländska civillagen.

11.

Bolaget Holterman Ferho Exploitatie BV (nedan kallat Holterman Ferho) är ett rent holdingbolag, vars säte är beläget i Nederländerna. Det har tre tyska dotterbolag, Ferho Bewehrungsstahl GmbH, Ferho Vechta GmbH och Ferho Frankfurt GmbH. Alla dessa dotterbolag är etablerade i Tyskland.

12.

I april 2001 trädde motparten Freiherr Spies von Büllesheim (nedan kallad Spies), som är tysk medborgare och bosatt i Tyskland, i tjänst som direktör hos Holterman Ferho, enligt ett avtal som appellationsdomstolen betecknade som ett ”anställningsavtal”. Avtalet hade upprättats på tyska. Han arbetade även som ledningsansvarig (i bolagsrättslig mening) för detta bolag, vilket, enligt vad Spies uppgav vid förhandlingen, endast förvaltade Holterman Ferhos tyska dotterbolag, i vilka han också var ledningsansvarig och prokurist. Enligt vad Spies har uppgett i punkt 8 i sitt skriftliga yttrande och bekräftade vid förhandlingen, hade bolaget Holterman Ferho inga andra anställda än honom, och han utförde under alla förhållanden sitt arbete uteslutande i Tyskland, vilket bolaget Holterman Ferho inte har förnekat i sitt yttrande. Dessutom medgav Spies vid förhandlingen på fråga från domstolen, att han utöver att vara ledningsansvarig och direktör i Holterman Ferho även var delägare i bolaget. ( 4 )

13.

Den 31 december 2005 upphörde Spies anställning vid Ferho Frankfurt GmbH och den 31 december 2006 upphörde hans anställning vid de övriga tre bolagen. De fyra bolagen väckte fastställelsetalan och skadeståndstalan mot Spies vid Rechtbank Almelo (Nederländerna). De gjorde i första hand gällande att Spies hade fullgjort sitt uppdrag som ledningsansvarig på ett otillbörligt sätt och därför hade ett skadeståndsansvar gentemot samtliga bolag i enlighet med artikel 2:9 i den nederländska civillagen. De fyra bolagen gjorde vidare gällande att Spies, oberoende av sin ställning som ledningsansvarig, hade handlat med uppsåt eller oaktsamhet vid fullgörandet av det anställningsavtal han hade med Holterman Ferho och att han därför hade ett skadeståndsansvar enligt artikel 7:661 i den nederländska civillagen. I andra hand angav Holterman Ferho och dess tre dotterbolag att de allvarliga fel som Spies hade begått vid utförandet av sina uppdrag under alla förhållanden utgjorde ett rättsstridigt handlande enligt artikel 6:162 i den nederländska civillagen.

14.

Domstolen i första instans fann att den saknade internationell behörighet för att pröva talan, vilket Spies också hade gjort gällande. Gerechtshof te Arnhem fastställde Rechtbank Almelos beslut. Gerechtshof gjorde åtskillnad mellan följande:

15.

De fyra bolagen överklagade Gerechtshofs dom till den hänskjutande domstolen enbart med avseende på Holterman Ferhos yrkanden mot Spies.

16.

Hoge Raad der Nederlanden har beslutat att målet ska vilandeförklaras och att följande tolkningsfrågor ska hänskjutas till EU-domstolen:

17.

I förevarande mål har skriftliga yttranden ingetts av Spies, bolaget Holterman Ferho (även för dess dotterbolags räkning), den tyska regeringen och Europeiska kommissionen. Vid förhandlingen den 20 januari 2015 medverkade Spies och kommissionen, vilka på domstolens uppmaning koncentrerade sina yttranden till den första tolkningsfrågan.

18.

I sin första tolkningsfråga undrar den hänskjutande domstolen i korthet om kriterierna för domstols behörighet i avsnitt 5 i kapitel II (”Behörighet vid tvister om anställningsavtal”, artiklarna 18–21) i förordningen är tillämpliga i ett fall där en person stäms av ett bolag för att i egenskap av ledningsansvarig i bolaget ha gjort sig skyldig till otillbörligt fullgörande av uppdraget eller rättsstridigt agerande, och samtidigt för att i egenskap av direktör genom uppsåt eller medveten oaktsamhet ha vållat skada vid fullgörandet av det anställningsavtal som ingåtts mellan honom och bolaget genom vilket han utsågs till direktör.

19.

Spies har gjort gällande att artiklarna 18–21 i förordningen i ett fall som det nu aktuella utgör hinder för tillämpning av artikel 5 i förordningen, även om de uppgifter som direktören har tilldelats enligt anställningsavtalet inskränker sig till fullgörelsen av det uppdrag som är knutet till hans ställning som ledningsansvarig i bolagsrättslig mening. Om direktören utöver att vara ledningsansvarig i bolaget dessutom är anställd av det, ska de särskilda reglerna i artiklarna 18–21 i förordningen tillämpas.

20.

Den tyska regeringen, som enbart har inriktat sitt yttrande på den första tolkningsfrågan, har föreslagit att den ska besvaras så, att bestämmelserna i artiklarna 18–21 i förordningen utgör hinder för att en domstol tillämpar artikel 5.1 a eller artikel 5.3 i förordningen i ett fall som det nu aktuella. Den tyska regeringen menar att förordningens ordalydelse är tillräckligt tydlig på den här punkten och att den omständigheten att det finns ett anställningsavtal – oberoende av om det även finns ett bolagsrättsligt grundat förhållande – gör att behörighetsregeln i artikel 20.1 (den ort där den stämda arbetstagaren har hemvist) ska tillämpas, vilket även överensstämmer med det syfte att skydda den svagare avtalsparten som eftersträvas med de särskilda behörighetsreglerna.

21.

Holterman Ferho (som även företräder sina dotterbolag) har i sitt skriftliga yttrande inskränkt sig till att återge utdrag ur den nederländska generaladvokatens förslag till avgörande i det nationella målet vid Hoge Raad. Holterman Ferho anser att de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 18–21 i förordningen ska tillämpas på de yrkanden som avser underlåtenheten att fullgöra de skyldigheter som följer av anställningsavtalet, men att artikel 5.1 i förordningen ska tillämpas på de yrkanden som avser Spies underlåtenhet att fullgöra sitt uppdrag som ledningsansvarig i Holterman Ferho. Det innebär att nederländska domstolar är behöriga i det sistnämnda fallet, eftersom bolaget är etablerat i Nederländerna (enligt Holterman Ferho är orten där bolaget är etablerat uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser i den mening som avses i artikel 5.1 a i förordningen).

22.

Avslutningsvis har kommissionen påpekat att det måste avgöras huruvida ”avtalet” (i den mening som avses i förordningen) mellan parterna är ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i förordningen – vilket skulle innebära att behörighetsreglerna i artikel 18 och följande artiklar ska tillämpas – eller om det är ett avtal av något annat slag – vilket skulle göra det möjligt att utöver den allmänna regeln i artikel 2 i förordningen även tillämpa artikel 5.1. I detta sammanhang har kommissionen angett ett antal villkor som ska vara uppfyllda för att slutsatsen ska kunna dras att det gör sig om ett anställningsavtal, bland annat att arbetstagaren ska ha en underordnad ställning i förhållande till arbetsgivaren, vilket enligt kommissionen inte är fallet när det gäller förhållandet mellan en person som är ledningsansvarig i ett bolag och detta bolag. ( 5 )

23.

Enligt den hänskjutande domstolen ingick parterna den 7 maj 2001 ett ”anställningsavtal” genom vilket Spies trädde i tjänst som direktör i bolaget Holterman Ferho. Eftersom begreppet ”anställningsavtal” enligt förordningen ska ges en självständig tolkning, ( 6 ) är det avgörande för att slå fast vilket slags avtal det rör sig om i den mening som avses i förordningen inte hur parterna har betecknat det och inte heller hur det betecknas enligt nationell rätt. Domstolen har slagit fast att begreppen i förordning nr 44/2001 ska tolkas självständigt och huvudsakligen med beaktande av förordningens systematik och mål, ( 7 ) för att säkerställa att den tillämpas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater. ( 8 )

24.

Domstolen har hittills inte haft tillfälle att tolka begreppet ”anställningsavtal” inom den ram som förordningen utgör. Den har endast i domen i målet Shenavai, ( 9 ) beträffande tillämpningen av artikel 5.1 i Brysselkonventionen, en bestämmelse som även infattade sådana avtal, slagit fast att ”anställningsavtal, i likhet med andra avtal om arbete som inte utförs självständigt, uppvisar vissa särdrag i förhållande till andra avtal, även sådana som avser tillhandahållande av tjänster, på så sätt att de skapar ett varaktigt förhållande genom vilket arbetstagaren knyts till företagets eller arbetsgivarens verksamhet”.

25.

Detta är den enda vägledning som domstolen har lämnat för att definiera detta begrepp i förordningen. Det finns visserligen en omfattande praxis där domstolen har tolkat begreppet ”arbetstagare” i unionsrätten, i synnerhet i anslutning till artikel 45 FEUF, ( 10 ) men även i samband med enskilda sekundärrättsliga rättsakter. ( 11 ) Det råder inget tvivel om att denna praxis kan ge tolkningsriktlinjer som kan användas inom andra områden. ( 12 ) Tolkningen av ett visst begrepp inom området grundläggande friheter i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller i sekundärrättsliga instrument som har vissa specifika syften, behöver emellertid inte nödvändigtvis sammanfalla med tolkningen av samma begrepp inom andra områden av sekundärrätten. ( 13 )

26.

I avsnitt 5 i förordningen regleras ”behörighet vid tvister om anställningsavtal” och i artikel 18 föreskrivs det att ”[o]m talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behörigheten … bestämmelserna i detta avsnitt”. Som jag ska återkomma till nedan är den tyska versionen något mer specifik. Där föreskrivs att ”om förfarandet avser ett anställningsavtal eller anspråk som hänför sig till ett anställningsavtal, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt”. ( 14 ) Avgörande för att avsnitt 5 i förordningen ska vara tillämpligt är således enligt min uppfattning att svaranden stäms i egenskap av part i ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i förordningen (i princip oberoende av om denne även är knuten till käranden genom ett annat rättsligt förhållande) och att anspråket som förfarandet avser hänför sig till detta avtal, såsom framgår särskilt tydligt av den tyska versionen.

27.

Som utgångspunkt vid en självständig tolkning av begreppet ”anställningsavtal” i den mening som avses i förordningen, förefaller det i princip uppenbart att en person genom ett anställningsavtal förbinder sig gentemot en annan person att utföra en viss verksamhet mot ersättning. Till detta ska läggas ytterligare någon faktor som gör det möjligt att skilja ”anställningsavtal” i artikel 18 och följande artiklar från de övriga ”utföranden av tjänster” som artikel 5.1 är tillämplig på. Mot bakgrund av förordningens systematik och mål ska det erinras om det syfte att skydda den svagare parten i förhållandet som ligger till grund för lagstiftarens skapande av de särskilda behörighetsreglerna i artikel 18 och följande artiklar.

28.

Enligt min uppfattning utgörs den faktor som skiljer anställningsavtal från utförande av tjänster i den mening som avses i förordningen av den omständigheten att vid ett anställningsavtal är den person som utför tjänsten mer eller mindre underkastad den andra avtalspartens ledningsbefogenheter och instruktioner, vilket ger honom en underordnad ställning gentemot den andra parten. Det är denna underordnade ställning som i princip nödvändiggör ett särskilt skydd av den svagare parten och som motivererar den särskilda regeln i artikel 20.1 i förordningen, i vilken det föreskrivs att talan mot en ”arbetstagare” endast får väckas vid domstolarna i den medlemsstat där vederbörande har hemvist. ( 15 )

29.

Med avseende på tolkningen av Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, ( 16 ) instämde generaladvokat Trstenjak i denna bedömning i sitt förslag till avgörande i målet Voogsgeerd. ( 17 ) Ett inslag av ”beroende” (”relationship of subordination” i den engelska versionen) nämns också uttryckligen i Jenard-Möller-rapporten om 1988 års Luganokonvention, som parallellt med Brysselkonventionen föregick förordningen. Där anges att ”även om det hittills inte har funnits något självständigt anställningsförhållandebegrepp [i den mening som avses i nämnda konvention], kan det anses innebära att arbetstagaren står i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren”. ( 18 )

30.

Den omständigheten att en person genom ett anställningsavtal tilldelas ledningsuppgifter i ett bolag, utesluter inte nödvändigtvis att han har en underordnad ställning, även om detta underordnande under vissa förhållanden kan vara dämpat eller försvagat vad beträffar personal i ledande ställning. Jag anser att detta underordnande finns om personen som utför ledningsuppgifter är underkastad den andra avtalspartens eller något av dess organs instruktioner, även om den anställde får göra självständiga bedömningar eller till och med har ett stort utrymme för att fatta beslut när han löpande utför sina uppgifter och hans verksamhet inte regelmässigt är underkastad en direkt kontroll från arbetsgivarens sida. ( 19 )

31.

I ett fall där en direktör är underkastad instruktionerna från stämman i det bolag som han leder, anser jag för övrigt inte att den omständigheten att direktören äger en andel i bolaget automatiskt utesluter att hans förhållande till bolaget kan betecknas som ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i förordningen. Om denna andel är så stor att personen i fråga kan utöva ett avgörande inflytande över utformningen av de instruktioner som bolagsstämman ger honom i egenskap av direktör för bolaget, är han i praktiken underkastad sina egna instruktioner och handlingskriterier. Jag anser att bolagsstämmans ledningsbefogenheter i förhållande till honom då försvinner och med dem hans underordnade ställning. ( 20 )

32.

Frågan huruvida ett ”anställningsavtal”, i den mening som avses i förordningen, är för handen ska i varje enskilt fall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar förhållandet mellan parterna. ( 21 ) Det ankommer i princip på den hänskjutande domstolen att pröva detta. I förevarande mål bör den hänskjutande domstolen således utöver de faktiska omständigheterna i första hand granska två rättsliga handlingar, nämligen Holterman Ferhos bolagsordning och avtalet mellan nämnda bolag och Spies. På grundval av dessa handlingar kan den hänskjutande domstolen avgöra huruvida Spies då han fullgjorde sitt uppdrag var underkastad ledningsbefogenheter hos ett annat bolagsorgan som han inte kontrollerade och om han hade en underordnad ställning. I samband med detta kan den hänskjutande domstolen bland annat undersöka om avtalet reglerar frågor som är utmärkande för ett anställningsförhållande (lön, semester osv.), ( 22 ) men även vem Spies fick instruktioner av, hur omfattande dessa var och i vilken mån han var bunden av dem, vem som kontrollerade att han följde instruktionerna och vilka konsekvenser det skulle få om han inte följde dem, samt i synnerhet om han i sådant fall kunde entledigas. I detta sammanhang bör den nationella domstolen även avgöra i vilken mån den underordnade ställning som direktören eventuellt har, påverkas av den omständigheten att han dessutom är delägare i bolaget i fråga, vilket här var fallet med Spies. Detta är i första hand beroende av i vilken mån han som delägare kan påverka viljan hos det organ från vilket han ska få instruktioner.

33.

Som jag tidigare har påpekat är det för tillämpningen av avsnitt 5 i förordningen inte bara avgörande huruvida svaranden stäms i egenskap av part i ett ”anställningsavtal”. En logisk följd av detta är att det anspråk som förfarandet avser just hänför sig till detta avtal, ett villkor som kommissionen också framhöll vid förhandlingen.

34.

För att avgöra huruvida det anspråk som förfarandet avser hänför sig till ”anställningsavtalet” i den mening som avses i förordningen, anser jag att det här är lämpligt att tillämpa det som domstolen slog fast i domen i målet Brogsitter då den prövade huruvida en talan om skadestånd ”avsåg avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen. Domstolen fann då att talan ”avsåg avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 a i förordningen – eller, i förevarande fall, är ett anspråk som hänför sig till ”anställningsavtalet” –, enbart när det påtalade agerandet kan betraktas som ett åsidosättande av avtalsförpliktelserna, såsom dessa låter sig bestämmas utifrån avtalets syfte – i förevarande fall, utifrån det enskilda anställningsavtalet. Så är i princip fallet om en tolkning av avtalet mellan svaranden och käranden är nödvändig för att avgöra huruvida det agerande som käranden har påtalat hos svaranden är rättsstridigt eller inte, ( 23 ) vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

35.

Således anser jag att enbart den omständigheten att det finns ett anställningsavtal mellan parterna inte räcker för att tillämpa de särskilda behörighetsreglerna i avsnitt 5 i förordningen när anspråket i fråga inte kan hänföras till ”anställningsavtalet” på det ovan beskrivna sättet.

36.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen i förevarande mål att med beaktande av vad som anförts i föregående punkter, pröva huruvida svaranden stäms i egenskap av part i ett ”anställningsavtal” i den mening som avses i förordningen. Den bör i detta sammanhang beakta att den omständigheten att en person anförtros ledningsuppgifter i ett bolag inte nödvändigtvis utesluter att han har en sådan underordnad ställning som utmärker ett anställningsförhållande samt att den omständigheten att direktören äger en andel i bolaget som han leder inte heller automatiskt utesluter att förhållandet mellan dem kan betecknas som ett ”anställningsförhållande” i den mening som avses i förordningen. Det ankommer även på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida anspråket kan hänföras till ”anställningsavtalet”, det vill säga huruvida det påtalade agerandet kan betraktas som ett åsidosättande av avtalsförpliktelserna, såsom dessa låter sig bestämmas utifrån avtalets syfte. Om dessa båda villkor är uppfyllda ska de särskilda behörighetsreglerna i avsnitt 5 i förordningen tillämpas, oavsett eventuella andra förhållanden som kan finnas mellan parterna (exempelvis till följd av att svaranden även är ledningsansvarig i bolaget i bolagsrättsligt hänseende).

37.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara den första tolkningsfrågan så, att bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II (artiklarna 18–21) i förordningen ska tillämpas

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om dessa villkor är uppfyllda.

38.

Ovanstående förslag innebär att det inte är nödvändigt att besvara den andra och den tredje tolkningsfrågan. För det fall domstolen skulle finna att bestämmelserna i avsnitt 5 i kapitel II (artiklarna 18–21) i förordningen inte är tillämpliga i ett fall som det nu aktuella, ska jag emellertid nu pröva den andra tolkningsfrågan.

39.

Hoge Raad der Nederlanden vill genom sin andra och tredje tolkningsfråga få klarlagt om begreppen ”om talan avser avtal” och ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” som återfinns i artikel 5.1 a respektive artikel 5.3 i förordningen ska tolkas så, att de också avser ett fall där en person stäms av ett bolag för att i egenskap av ledningsansvarig i det bolaget ha åsidosatt sin skyldighet att vederbörligen fullgöra sitt bolagsrättsliga uppdrag eller för att ha agerat rättsstridigt. Om så är fallet undrar Hoge Raad dessutom om uttrycket ”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” i artikel 5.1 a i förordningen eller uttrycket ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i artikel 5.3, avser den plats där vd:n har, eller borde ha, fullgjort sitt uppdrag enligt bolagsordningen eller bolagsrätten.

40.

Spies har gjort gällande att endast artikel 5.1 i förordningen (”om talan avser avtal”) är tillämplig, eftersom det finns förpliktelser som parterna frivilligt har påtagit sig, vilket enligt Spies utesluter att ”talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”. För att i det här fallet fastställa vilken uppfyllelseorten är för den förpliktelse som talan avser i den mening som avses i artikel 5.1 a i förordningen, har Spies inriktat sig på den plats där åsidosättandet påstås ha skett, det vill säga Tyskland, eftersom detta åsidosättande har samband med förvaltningen av Holsterman Ferhos tyska dotterbolag. Spies har dessutom hävdat att han inte har utfört några förvaltningsuppgifter i Nederländerna.

41.

Kommissionen har pekat på att förhållandet mellan den ledningsansvarige i bolaget och bolaget självt är ett avtalsförhållande i den mening som avses i domstolens praxis, eftersom det finns förpliktelser som de två parterna frivilligt har påtagit sig. Vad beträffar tillämpningen av regeln i artikel 5.1 i förordningen anser kommissionen att det i första hand måste fastställas huruvida artikel 5.1 a verkligen är tillämplig i förevarande mål, vilket den hänskjutande domstolen tycks anse, eller om det är artikel 5.1 b som ska tillämpas, vilket är vad kommissionen förespråkar, eftersom den anser att tvisten rör ett avtal om utförande av tjänster. Enligt kommissionen är den ort i en medlemsstat där tjänsterna har utförts enligt avtalet den ort från vilket bolaget förvaltades, vilket kommissionen anser är den ort där bolaget har sitt huvudkontor i den mening som avses i artikel 60.1 b i förordningen.

42.

Som jag erinrat om i punkt 23 i detta förslag till avgörande ska uttrycken ”om talan avser avtal” och ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” i artikel 5.1 respektive 5.3 i förordningen, tolkas självständigt och huvudsakligen med beaktande av förordningens systematik och mål, för att säkerställa att den tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater. Det finns således ingen hänvisning till hur det rättsförhållande som den behöriga domstolen ska uttala sig om betecknas i den tillämpliga nationella lagstiftningen.

43.

Jag har tidigare påpekat att eftersom förordningen i förhållandena mellan medlemsstaterna ersätter Brysselkonventionen, är domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen även giltig beträffande bestämmelserna i förordningen, i de fall bestämmelserna i dessa instrument kan anses motsvara varandra. Så är fallet med artikel 5.1 a och 5.3 i förordningen i förhållande till artikel 5.1 och 5.3 i Brysselkonventionen. ( 24 )

44.

Det följer av fast rättspraxis att begreppet ”talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” i artikel 5.3 i förordningen omfattar varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte har anknytning till ett ”avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 a i samma förordning, ( 25 ) vilket innebär att om talan anses avse ”avtal” kan den inte anses avse ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” om det ansvar som görs gällande kan hänföras till ett ”avtal” i den mening som avses i förordningen. ( 26 )

45.

Det ska således till att börja med klarläggas huruvida det i det aktuella fallet föreligger ett ”avtal” i den mening som avses i förordningen, oberoende av hur det betecknas i den nationella lagstiftningen. Enligt fast praxis vid domstolen rörande artikel 5.1 i Brysselkonventionen, förutsätter begreppet ”avtal” att en part frivilligt har påtagit sig en förpliktelse gentemot en annan part. ( 27 )

46.

Enligt min uppfattning påtog sig Spies och bolaget Holterman Ferho frivilligt förpliktelser gentemot varandra (Spies åtog sig att leda och förvalta bolaget och bolaget åtog sig att betala ersättning för detta arbete) vilket innebär att förhållandet mellan dem – inte bara det som följer av avtalet genom vilket Spies åtog sig uppdraget om direktör utan även det som följer av bolagsrätten och som innebar att han tillträdde som ledningsansvarig – kan betraktas som ett avtal i den mening som avses i förordningen. ( 28 )

47.

Som domstolen slog fast i domen i målet Brogsitter, är enbart den omständigheten att den ena parten i det nationella målet väcker talan om skadestånd mot den andra parten emellertid inte tillräckligt för att anse att denna talan ”avser avtal”, i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen. Så är endast fallet när det påtalade agerandet kan betraktas som ett åsidosättande av avtalsförpliktelserna, såsom dessa låter sig bestämmas utifrån avtalets syfte. Ett exempel på detta skulle i första hand vara när det visar sig absolut nödvändigt att tolka avtalet mellan svaranden och käranden för att fastställa huruvida det påtalade agerandet är rättsenligt eller inte. ( 29 )

48.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra om den talan om skadeståndsansvar som käranden har väckt i målet vid den nationella domstolen rimligen kan anses ha föranletts av att svaranden har underlåtit att uppfylla rättigheterna och skyldigheterna i ”avtalet” (i den mening som avses i förordningen) mellan parterna i det nationella målet, vilket innebär att det är absolut nödvändigt att beakta detta ”avtal” för att avgöra målet. Om så är fallet innebär det att ”talan avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen. ( 30 ) I annat fall ska talan anses ”avse skadestånd utanför avtalsförhållanden”, i den mening som avses i artikel 5.3 i förordningen. De avtal som ska tolkas för detta ändamål är avtalen mellan Holterman Ferho och Spies, vilka inte nödvändigtvis är enbart skriftliga, samt de regler i bolagsrätten som fastställer innehållet i det uppdrag som han frivilligt har åtagit sig.

49.

För det fall att artikel 5.1 i förordningen ska tillämpas, blir nästa steg att fastställa vilken domstol som är behörig att pröva målet. Även om den andra tolkningsfrågan som den hänskjutande domstolen har ställt endast avser artikel 5.1 a i förordningen, är det nödvändigt att, såsom kommissionen har gjort i sitt yttrande, fråga sig om det inte snarare är artikel 5.1 b som ska tillämpas, närmare bestämt den andra strecksatsen som särskilt avser avtal om utförande av tjänster. ( 31 ) I det fallet kan talan väckas mot en person med hemvist i en medlemsstat i den ort i en annan medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

50.

Vad beträffar frågan huruvida den verksamhet som Spies utförde för bolaget Holterman Ferho kan betecknas som ”utförande av tjänster” i den mening som avses i artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordningen, är det nödvändigt att tolka begreppet ”tjänster” som återfinns (men inte definieras) i förordningen självständigt och bortse från den betydelse som det har i medlemsstaternas rättsordningar, för att på så sätt säkerställa att det tillämpas enhetligt i samtliga dessa stater.

51.

Även om domstolen tidigare har slagit fast att det inte finns något i strukturen och systematiken i förordning nr 44/2001 som fordrar att begreppet ”utförande av tjänster” i artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordningen måste tolkas utifrån domstolens lösningar vad gäller friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF, ( 32 ) är vissa utmärkande aspekter av begreppet ”utförande av tjänster” i primärrätten tillämpliga på begreppet ”utförande av tjänster” i artikel 5.1 b andra strecksatsen, närmare bestämt den verksamhet i sig som svaranden utför och den ersättning som han erhåller för utförandet av denna verksamhet. ( 33 )

52.

Som generaladvokaten Trstenjak påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Falco Privatstiftung och Rabitsch, ( 34 ) innebär den abstrakta definitionen av det ifrågavarande begreppet endast att dess yttre gränser fastställs. I varje enskild tvist är det nödvändigt att individuellt, från fall till fall, besvara frågan huruvida en specifik verksamhet omfattas av begreppet ”tjänster”.

53.

I förevarande mål är jag benägen att instämma med kommissionens uppfattning att den verksamhet som en vd i ett bolag utför kan betecknas som ”utförande av tjänster” i den mening som avses i artikel 5.1 b andra strecksatsen. Det innebär att en tillämpning av behörighetsregeln i artikel 5.1 a är utesluten i förevarande fall.

54.

Enligt artikel 5.1 b får talan som avser avtal om utförande av tjänster väckas vid domstolarna i den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

55.

Enligt kommissionen ( 35 ) – vilken med anledning av det sätt på vilket den hänskjutande domstolen har formulerat tolkningsfrågan knyter sitt svar till artikel 60 i förordningen – utför en person som är ledningsansvarig sina tjänster i den ort där bolaget förvaltas, vilket enligt kommissionen är liktydigt med den ort där bolaget har sitt huvudkontor. Detta begrepp syftar på den plats från vilken bolaget förvaltas och leds och den överensstämmer inte nödvändigtvis med dess ”stadgeenliga säte” (artikel 60.1 a i förordningen), vilket fastställs i bolagsordningen eller i stiftelseurkunden, eller ”orten för dess huvudsakliga verksamhet” (artikel 60.1 c i förordningen).

56.

Jag instämmer emellertid med den uppfattning som Spies har gett uttryck för i punkt 38 i sitt skriftliga yttrande, nämligen att svaret på den hänskjutande domstolens fråga inte nödvändigtvis måste bygga på en tolkning av artikel 60 i förordningen. ( 36 ) Jag anser i stället att de kriterier ska beaktas som domstolen har slagit fast i sin praxis rörande tolkningen av artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordningen när tjänsterna utförs på flera platser. ( 37 )

57.

Således bör den hänskjutande domstolen i första hand klarlägga huruvida det i ”avtalet” (i den mening som avses i förordningen) mellan Holterman Ferho och Spies ( 38 ) anges vilken uppfyllelseorten för huvudprestationen (förvaltning av holdingbolaget Holterman Ferho) är. ( 39 ) Om så ej är fallet, bör det fastställas på vilken plats Spies i själva verket huvudsakligen utförde sin verksamhet för att fullgöra avtalet ( 40 ) (förutsatt att utförandet av tjänsterna på denna plats inte strider mot parternas vilja enligt vad som framgår av deras överenskommelse). Det bör här i synnerhet beaktas hur mycket tid som har tillbringats på dessa platser och betydelsen av den verksamhet som utförts där och det ankommer på den nationella domstolen att fastställa sin behörighet mot bakgrund av den bevisning som läggs fram. ( 41 )

58.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag, i andra hand, att begreppet ”om talan avser avtal” i artikel 5.1 i förordningen även innefattar ett fall där ett bolag stämmer en person för att i egenskap av ledningsansvarig i det bolaget ha åsidosatt sin skyldighet att vederbörligen fullgöra sitt bolagsrättsliga uppdrag. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa i vilken ort tjänsterna har eller skulle ha utförts enligt avtalet i den mening som avses i artikel 5.1 b i förordningen, vilket är den uppfyllelseort för huvudprestationen som anges i ”avtalet” (i den mening som avses i förordningen), eller, om ingen sådan anges, den ort i vilken den ledningsansvariga personen i bolaget i själva verket huvudsakligen har utfört förvaltningsverksamheten, förutsatt att utförandet av tjänsterna i den orten inte strider mot parternas vilja enligt vad som framgår av överenskommelsen mellan dem.

59.

Jag ska nu för fullständighetens skull i korthet besvara den tredje tolkningsfrågan.

60.

Vad beträffar den tredje tolkningsfrågan anser Spies, som menar att artikel 5.3 i förordningen inte är tillämplig i förevarande fall, att man till skillnad från vad den hänskjutande domstolen tycks anse inte ska använda sig av artikel 60 i förordningen för att besvara den, om domstolen gör det. Tillämpas kriterierna rörande den ort där skadan inträffade som domstolen har utvecklat beträffande artikel 5.3 i förordningen, ska talan enligt Spies även i det fallet väckas vid tysk domstol.

61.

Holterman Ferho anser att artikel 5.3 i förordningen (”talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”) inte är tillämplig i förevarande fall.

62.

Kommissionen utesluter inte att en talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden också kan väckas i den mån den nationella lagstiftningen medger det. I sådant fall får käranden i det nationella målet enligt domstolens praxis välja mellan att väcka talan i den ort där skadan uppkom eller i den ort den skadevållande händelsen inträffade, vilket i förevarande fall enligt kommissionen är liktydigt med den ort där Holterman Ferho har sitt huvudkontor.

63.

I andra hand, för det fall den hänskjutande domstolen efter det att i enlighet med vad jag angett i punkterna 47 och 48 i detta förslag till avgörande har bedömt den skadeståndstalan som väckts, finner att den omfattas av begreppet ”talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” i artikel 5.3 i förordningen, ska talan enligt denna bestämmelse väckas vid ”domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”. Som domstolen tidigare har slagit fast kan det ”avse både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer”. ( 42 )

64.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det aktuella målet, slutgiltigt avgöra i vilken ort den skadevållande händelsen inträffade och i vilken ort skadan uppkom.

65.

Vad beträffar den ort där den skadevållade händelsen inträffade bör det anses vara den ort där Spies normalt sett utförde sina arbetsuppgifter som ledningsansvarig i holdingbolaget Holterman Ferho (vilket enligt vad Spies uppgav för domstolen var Tyskland, något som Holterman Ferho inte har förnekat).

66.

Vad beträffar den ort där skadan uppkom, ska, under sådana omständigheter som de som är i fråga i det nationella målet, talan väckas vid nederländska domstolar, förutsatt att den handling som begicks i Tyskland har eller kunde ha gett upphov till en skada i Nederländerna. Det ankommer i detta hänseende på den domstol som prövar målet att med beaktande av de uppgifter som den förfogar över, bedöma i vilken mån Spies rättsstridiga handlande då han utförde sitt uppdrag som ledningsansvarig i bolaget Holterman Ferho har kunnat ge upphov till en skada i den medlemsstaten. Den bör i detta sammanhang beakta att begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte kan ges en så vid tolkning att det omfattar varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada som faktiskt har uppkommit på en annan ort. I synnerhet kan detta begrepp inte tolkas så att det omfattar den ort där den som drabbats påstår att han lidit en förmögenhetsskada som en följd av en omedelbar skada, vilken har uppkommit och drabbat denne i en annan medlemsstat. ( 43 ) Som domstolen slog fast i domen i målet Kronhofer, ( 44 ) skulle en sådan tolkning, vilken skulle innebära att fastställelsen av behörig domstol blev beroende av den plats där den skadelidande har ”huvuddelen av sin förmögenhet”, innebära att domstolar i kärandens hemvist oftast gavs behörighet, en behörighet som enligt förordningen ( 45 ) inte förefaller föreligga i andra fall än de som uttryckligen nämns i den.

67.

Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar Hoge Raad der Nederlandens tolkningsfrågor enligt följande: