1. 

Philips Lighting Poland SA ( 2 ) och Philips Lighting BV ( 3 ) har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva domen Philips Lighting Poland och Philips Lighting/rådet. ( 4 ) Genom den domen ogillade Europeiska unionens tribunal deras talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 1205/2007 av den 15 oktober 2007 om införande av antidumpningstullar på import av integrerade elektroniska kompaktlysrör med ursprung i Folkrepubliken Kina till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång i enlighet med artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 384/96 och om utvidgning av åtgärderna till att omfatta import av samma produkt som avsänts från Socialistiska republiken Vietnam, Islamiska republiken Pakistan eller Republiken Filippinerna ( 5 ) i den mån förordning nr 1205/2007 är tillämplig på klagandena.

2. 

I detta mål ska domstolen ta ställning till viktiga aspekter i flera känsliga rättsfrågor. Följande frågor ska prövas:

3. 

Jag kommer att föreslå att domstolen ska avslå överklagandet.

4. 

Först och främst kommer jag att uppmana domstolen att på eget initiativ pröva i vilken mån klagandena har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen.

5. 

I detta hänseende kommer jag först att föreslå att domstolen ska företa denna prövning med avseende på bestämmelserna i artikel 263 FEUF, som jag anser är tillämpliga i tiden, även om förevarande talan ingavs innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Därefter kommer jag att redogöra för varför jag anser att den angripna förordningen berör Philips Lighting direkt och personligen varför företaget följaktligen har talerätt.

6. 

Jag kommer även att ange varför tribunalen enligt min mening inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den fann att unionsinstitutionerna kunde fullfölja översynen även om stödet för klagomålet under pågående undersökning hade sjunkit under den tröskel för representativitet som föreskrivs i bestämmelserna.

7. 

Slutligen kommer jag att göra gällande att tribunalen visserligen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att begreppet ”en betydande del av gemenskapens sammanlagda tillverkning” i artikel 4.1 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, ( 6 ) i dess senast ändrade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2117/2005 av den 21 december 2005, ( 7 ) skulle förstås på så sätt att den avser det tröskelvärde på 25 procent av denna tillverkning som anges i artikel 5.4 i grundförordningen. Emellertid var det inte någon felaktig rättstillämpning av tribunalen att inte tillämpa det tröskelvärde på 50 procent av den sammanlagda tillverkningen av en liknande produkt som även anges i nämnda bestämmelse, eftersom dessa båda tröskelvärden, som fastställts uteslutande för att bedöma ett klagomåls representativitet, inte har någon koppling till definitionen av gemenskapsindustrin när det gäller att fastställa skadan. Klagandenas enda invändning är att tribunalen inte tillämpade de båda tröskelvärdena kumulativt men i övrigt har de inte anfört att tribunalen gjorde någon uppenbart felaktig bedömning när den fann att en enda gemenskapstillverkare som representerade 48 procent av gemenskapens sammanlagda produktion kunde utgöra en betydande del av gemenskapens sammanlagda produktion. Därför föreslår jag att domstolen ska uttala att det saknas stöd för de åberopade grunderna och följaktligen avslå överklagandet.

8.

Tillämpliga bestämmelser för unionens genomförande av antidumpningsåtgärder vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen fanns i grundförordningen.

9.

I artikel 3 i grundförordningen, med rubriken ”Fastställande av skada”, föreskrevs i punkt 1 att begreppet skada avsåg ”väsentlig ’skada’ för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri”.

10.

I artikel 4 i grundförordningen, med rubriken ”Definition av gemenskapsindustri”, föreskrevs i punkt 1 att begreppet gemenskapsindustri avsåg ”alla producenter inom gemenskapen vilka tillverkar den likadana produkten eller de producenter vars sammanlagda tillverkning av produkten utgör en betydande del, enligt definitionen i artikel 5.4, av gemenskapens sammanlagda tillverkning av denna produkt”.

11.

Artikel 5 i grundförordningen innehöll bestämmelser om hur ett undersökningsförfarande avsett att fastställa förekomst, grad och verkan av en dumpning som gjordes gällande i ett klagomål, skulle inledas. I artikeln föreskrevs följande:

”1.   Med undantag för vad som föreskrivs i punkt 6 ska en undersökning för att fastställa förekomst, grad och verkan av påstådd dumpning inledas när en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning utan juridisk status som företräder gemenskapsindustrin framför ett skriftligt klagomål.

…

4.   En undersökning enligt punkt 1 ska endast inledas om det, på grundval av en granskning av i vilken grad gemenskapsproducenter av en likadan produkt stöder eller motsätter sig framställningen, konstaterar att framställningen har gjorts av gemenskapsindustrin eller på dess vägnar. Klagomålet ska anses vara ingivet av gemenskapsindustrin eller för dess räkning om det stöds av gemenskapsproducenter vars sammanlagda produktion utgör mer än 50 % av den totala produktionen av den likadana produkten för den del av gemenskapsindustrin som antingen uttrycker stöd för eller motsätter sig klagomålet. Undersökningen ska dock inte inledas om de gemenskapsproducenter som uttryckligen stöder klagomålet tillsammans svarar för mindre än 25 % av gemenskapsindustrins sammanlagda produktion av den likadana produkten.

…”

12.

I artikel 9 i grundförordningen, som handlade om avslutande utan åtgärder eller införande av slutgiltiga tullar, föreskrevs följande:

”1.   Om klagomålet återkallas kan förfarandet avslutas såvida inte ett sådant avslutande skulle strida mot gemenskapsintresset.

…

4.   Om det av de faktiska omständigheter som slutligen konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att gemenskapens intresse kräver ett ingripande enligt artikel 21, skall rådet införa en slutgiltig antidumpningstull på förslag av kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén. …

…”

13.

Artikel 11 i grundförordningen har följande lydelse:

”…

2.   En slutgiltig antidumpningsåtgärd skall upphöra att gälla fem år efter det att den infördes eller fem år från den dag då den senaste översynen av såväl dumpning som skada avslutades, om det inte vid en översyn konstateras att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer. En sådan översyn vid giltighetstidens utgång ska inledas på kommissionens initiativ eller på begäran av gemenskapsproducenter eller för gemenskapsproducenters räkning och åtgärden ska fortsätta att gälla i avvaktan på resultatet av en sådan översyn.

…

5.   De relevanta bestämmelserna i denna förordning beträffande förfaranden för och utförandet av undersökningar ska med undantag för dem som avser tidsfrister gälla för varje översyn som utförs i enlighet med punkterna 2, 3 och 4

…

…”

14.

Europeiska unionen antog den 16 juli 2001 rådets förordning (EG) nr 1470/2001 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av integrerade elektroniska kompaktlysrör med ursprung i Folkrepubliken Kina ( 8 ) till följd av en undersökning som inleddes med anledning av ett klagomål som European Lighting Companies Federation ingav den 4 april 2000.

15.

Efter det att en undersökning hade inletts om ett eventuellt kringgående av dessa tullar antog unionen även rådets förordning (EG) nr 866/2005 av den 6 juni 2005 om utvidgning av de slutgiltiga antidumpningsåtgärder som införts genom förordning (EG) nr 1470/2001 för import av integrerade elektroniska kompaktlysrör med ursprung i Folkrepubliken Kina till att omfatta import av integrerade elektroniska kompaktlysrör som avsänts från Socialistiska republiken Vietnam, Islamiska republiken Pakistan eller Republiken Filippinerna. ( 9 )

16.

Förordningarna nr 1470/2001 och nr 866/2005 ändrades därefter genom rådets förordning (EG) nr 1322/2006 av den 1 september 2006. ( 10 )

17.

Sedan det tillkännagetts att giltighetstiden snart skulle löpa ut för åtgärderna enligt förordning nr 1470/2001 mottog kommissionen en begäran om översyn från Community Federation of Lighting Industry of Compact Fluorescent Lamps Integrated, vilken agerade för Osram GmbH:s räkning. ( 11 )

18.

Den 12 juni 2006 sände kommissionen ett frågeformulär till fyra gemenskapstillverkare av integrerade elektroniska kompaktlysrör, ( 12 ) nämligen GE Hungary Ipari és Kereskedelmi Zrt ( 13 ), Osram, Philips Lighting och SLI Sylvania Lighting International ( 14 ). Osram och GE Hungary uppgav att de ställde sig positiva till att en översyn inleddes. Philips Poland motsatte sig en sådan översyn och Sylvania besvarade inte frågeformuläret.

19.

Kommissionen ansåg att det fanns tillräcklig bevisning för att inleda en översyn och påbörjade en undersökning avseende perioden från och med den 1 juli 2005 till och med den 30 juni 2006.

20.

Den 26 november 2006 meddelade GE Hungary kommissionen att företaget fortsättningsvis inte ansåg att de aktuella antidumpningsåtgärderna skulle upprätthållas. Sylvania underrättade den 19 december 2006 kommissionen om att det företaget inte längre ansåg att det låg i gemenskapens intresse att upprätthålla antidumpningsåtgärderna.

21.

Den 10 juli 2007 gick kommissionen ut med en informationsskrivelse i vilken kommissionen tillkännagav sin avsikt att föreslå att översynen avslutades. I skrivelsen förklarade kommissionen bland annat att en betydande del av gemenskapsproducenterna visserligen stod bakom begäran om översyn då översynen inleddes, men att den sammanlagda tillverkningen hos de tillverkare som motsatte sig begäran numera utgjorde lite mer än 50 procent av den sammanlagda tillverkningen i gemenskapen. Kommissionen konstaterade att antidumpningsåtgärderna därför skulle upphävas och översynen avslutas.

22.

Philips Poland och Community Federation of Lighting Industry of Compact Fluorescent Lamps Integrated yttrade sig över nämnda skrivelse den 24 och den 25 juli 2007.

23.

Genom en ny informationsskrivelse av den 31 augusti 2007 underrättade kommissionen de berörda parterna om att den kommit fram till att det fanns skäl att i gemenskapens intresse förlänga tillämpningsperioden för de aktuella antidumpningsåtgärderna med ett år.

24.

Europeiska unionens råd antog den angripna förordningen den 15 oktober 2007.

25.

Klagandena väckte talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2007.

26.

Till stöd för sin talan anförde de tre grunder. De två första grunderna avsåg ett åsidosättande av artiklarna 3.1, 9.1, 9.4 och 11.2 i grundförordningen.

27.

Philips Lighting anförde särskilt att unionsinstitutionerna inte kunde fullfölja ett antidumpningsförfarande om stödet för klagomålet minskat och att rådet inte kunde stödja sig enbart på Osrams uppgifter för att bedöma skadan på gemenskapens industri. Osrams tillverkning motsvarade endast ungefär 48 procent av den sammanlagda tillverkningen i gemenskapen och kunde enligt Philips Lighting inte anses utgöra ”en betydande del” av gemenskapens sammanlagda tillverkning.

28.

Rådet ställde sig tveksamt till huruvida talan kunde tas upp till sakprövning och ifrågasatte klagandenas talerätt. Tribunalen ansåg att det av processekonomiska skäl fanns anledning att först pröva yrkandena, utan att dessförinnan ta ställning till invändningen om rättegångshinder, eftersom talan under alla omständigheter saknade grund.

29.

Tribunalen avfärdade de två första yrkandena efter ett resonemang i två punkter.

30.

Tribunalen prövade först frågan huruvida unionsinstitutionerna kunde fullfölja översynsförfarandet trots den omständigheten att stödet för klagomålet hade sjunkit under den tröskel på 50 procent som anges i artikel 5.4 i grundförordningen.

31.

Tribunalen erinrade i punkterna 75–78 i den överklagande domen om att Osram och GE Hungary ursprungligen hade gett sitt stöd till begäran om inledande av en översyn. Tillsammans representerade de båda företagen mer än 50 procent av gemenskapens sammanlagda tillverkning av integrerade elektroniska kompaktlysrör. Philips Poland hade motsatt sig en översyn och Sylvania hade inte tagit ställning. Läget förändrades emellertid några månader senare när GE Hungary och Sylvania under den tid som undersökningen pågick meddelade kommissionen att de hädanefter motsatte sig att de aktuella antidumpningsåtgärderna skulle upprätthållas. Detta medförde att stödet för begäran om översyn, som visserligen var klart över tröskelvärdet på 25 procent i artikel 5.4 i grundförordningen, likväl sjönk till något under det värde på 50 procent som anges i samma bestämmelse. Den enda gemenskapsproducent som fortsatte att stödja denna begäran, Osram, svarade nämligen för 48 procent av den totala gemenskapsproduktionen av integrerade elektroniska kompaktlysrör. De tre övriga producenterna, som motsatte sig begäran, svarade för 52 procent av nämnda produktion.

32.

Tribunalen framhöll sedan i punkt 84 i den överklagade domen att den redan slagit fast att artikel 5.4 i grundförordningen inte innehåller någon skyldighet för kommissionen att avsluta ett pågående antidumpningsförfarande när stödet för klagomålet har sjunkit under det lägsta tröskelvärdet på 25 procent av gemenskapsproduktionen och att ”[d]enna bestämmelse [endast rör] den grad av stöd som ett klagomål måste ha för att kommissionen ska kunna inleda ett förfarande”. Tribunalen angav att artikel 9.1 i grundförordningen hade utgjort grund för domen Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet (T‑249/06, EU:T:2009:62), trots att den domen hade meddelats i ett mål i vilket det inte hade varit fråga om ett återkallande av ett klagomål, utan endast om att stödet för klagomålet minskade under förfarandets gång. Tribunalen ansåg att ”[d]etta [var] en helt logisk lösning, eftersom kommissionen enligt nämnda bestämmelse inte är skyldig att avsluta förfarandet om klagomålet återkallas. Den är således i ännu mindre grad skyldig att avsluta förfarandet om det endast är fråga om ett minskat stöd för detta.”

33.

I punkt 86 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att artiklarna 5.4 och 9.1 i grundförordningen är tillämpliga på översynsförfaranden enligt artikel 11.5 i förordningen och drog slutsatsen att institutionerna var i sin fulla rätt att fortsätta översynen trots att det tröskelvärde på 50 procent som anges i artikel 5.4 i grundförordningen inte längre uppnåddes.

34.

Slutligen ansåg tribunalen i punkt 88 i den överklagade domen att rådet genom sin tolkning av artikel 9.1 i grundförordningen inte tillskansat sig någon ny befogenhet. ”Rådet beslutade inte … att upprätthålla de aktuella antidumpningsåtgärderna under ytterligare ett år förrän efter det att rådet hade slagit fast – såsom det ankom på rådet att göra – att det fortfarande förekom dumpning, att ett upphörande av åtgärderna troligen skulle medföra att denna dumpning och skadan fortsatte och att det låg i gemenskapens intresse att åtgärderna upprätthölls.” Tribunalen uttalade även att denna tolkning inte heller hade lett till att kravet på att det ska visas att det föreligger en skada för gemenskapsindustrin blev innehållslöst, eftersom rådet hade använt en korrekt definition av gemenskapsindustrin för att fastställa skadan.

35.

Följaktligen fann tribunalen att artikel 9.1 i grundförordningen inte hade åsidosatts i det aktuella fallet.

36.

Därefter prövade tribunalen frågan om definitionen av gemenskapsindustrin för att fastställa skadan.

37.

Tribunalen erinrade först i punkt 91 i den överklagade domen om att en antidumpningsåtgärd enligt artikel 11.2 i grundförordningen inte kan upprätthållas längre än den frist på fem år som anges i denna bestämmelse om inte åtgärdernas upphörande skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer. Med begreppet skada avses, enligt artikel 3.1 i grundförordningen, väsentlig skada för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri.

38.

Därefter redogjorde tribunalen i punkt 92 i den överklagade domen för att gemenskapsindustrin enligt artikel 4.1 i grundförordningen definieras som antingen ”alla producenter inom gemenskapen vilka tillverkar den likadana produkten” eller ”de producenter vars sammanlagda tillverkning av produkten utgör en betydande del, enligt definitionen i artikel 5.4 [i grundförordningen], av gemenskapens sammanlagda tillverkning av [liknande] … produkt[er]” och att unionsinstitutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i valet mellan dessa två alternativ.

39.

I punkt 93 i den överklagade domen förklarade tribunalen varför den ansåg att den definition av gemenskapsindustrin som användes för att fastställa skadan inte nödvändigtvis behövde utgöras av samma producenter som de som utgör gemenskapsindustrin när det gäller att fastställa huruvida det ursprungliga klagomålet eller begäran om översyn har tillräckligt stöd enligt artikel 5.4 i grundförordningen. Tribunalen ansåg att gemenskapsindustrin ”[i] det senare av dessa båda fall … enligt bestämmelsens ordalydelse endast [kan] omfatta de producenter som stöder klagomålet eller begäran, medan gemenskapsindustrin i det första fallet kan omfatta samtliga gemenskapsproducenter, oavsett huruvida dessa stöder en sådan åtgärd eller ej. Det ska vidare beaktas att definitionen av gemenskapsindustrin för att fastställa skadan görs av [unions]institutionerna efter det att förfarandet inletts.”

40.

I punkt 94 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att de typfall som uttryckligen eller underförstått avses i artikel 9.1 i grundförordningen, per definition förutsätter att tröskelvärdet på 50 procent enligt vad som anges i artikel 5.4 i förordningen inte har uppnåtts. Av det drog tribunalen slutsatsen att ”den allmänna hänvisningen i artikel 4.1 till artikel 5.4 i grundförordningen vad gäller uttrycket ”betydande del … av gemenskapens sammanlagda tillverkning” inte [kan] förstås på annat sätt än att den avser tröskelvärdet på 25 procent och inte tröskelvärdet på 50 procent.” Tribunalen ansåg att ”[ä]nnu ett skäl för denna lösning [var] att kravet att gemenskapsindustrin ska utgöra en betydande del av gemenskapsproduktionen syftar till att säkerställa att den sammanlagda tillverkningen hos de producenter som räknas in i gemenskapsindustrin är tillräckligt representativ. Denna sistnämnda egenskap beror emellertid mer på dessa producenters andel av den totala gemenskapsproduktionen än på hur de producenter som inte inräknas med stöd av artikel 5.4 i grundförordningen har ställt sig till klagomålet eller begäran om översyn.”

41.

Slutligen angav tribunalen i punkt 95 i den överklagade domen att det inte kunde krävas av unionsinstitutionerna att de – i ett sådant fall som det som avsågs i punkt 94 i den domen – uteslutande definierade gemenskapsindustrin enligt det första alternativet i artikel 4.1 i grundförordningen, eftersom de hade ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet mellan dessa två alternativ.

42.

Tribunalen fann i punkt 96 i den överklagade domen att rådet inte hade gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning genom att endast inkludera Osram i definitionen av gemenskapsindustrin för att fastställa skadan.

43.

Klagandena har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande.

44.

Genom sin första grund har klaganden anfört att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att kommissionen kunde fullfölja förfarandet både om klagomålet återkallades och om stödet för förfarandet minskade, dessutom genom en tolkning av artikel 9.1 i grundförordningen som stred mot såväl ordalydelsen som systemet i den bestämmelsen.

45.

Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den för att fastställa skadan för gemenskapsindustrin ansåg att begreppet ”betydande del … av gemenskapens sammanlagda tillverkning” i artikel 5.4 i grundförordningen skulle anses avse tröskelvärdet på 25 procent av denna tillverkning, utan att ta hänsyn till det tröskelvärde på 50 procent som också föreskrivs i samma bestämmelse.

46.

Rådet, Osram och kommissionen har anfört en invändning om rättegångshinder mot talan om ogiltigförklaring på den grunden att den angripna förordningen inte berör klagandena personligen.

47.

Till stöd för invändningen om rättegångshinder har rådet, som redan vid tribunalen, utan att anföra någon formell invändning, ställde sig tveksamt till klagandenas talerätt, gjort gällande att klagandena inte kan åberopa domen Timex/rådet och kommissionen, ( 15 ) eftersom de inte stödde begäran om översyn av de gällande antidumpningsåtgärderna, och att de inte heller kan åberopa den rättspraxis som följer av domen i målet Nachi Europe, ( 16 ) i och med att deras priser inte har använts vid beräkningen av dumpningsmarginalen. Rådet anser att Philips Lighting inte heller kan åberopa den doktrin som uppkommit till följd av domen Extramet Industrie/rådet, ( 17 ) eftersom dess situation inte är tillräckligt speciell för att det till följd av vissa egenskaper ska anses ha en särställning jämfört med alla andra aktörer.

48.

Philips Lighting, som har erinrat om att tribunalen av processekonomiska skäl beslutade att direkt pröva huruvida talan var välgrundad, utan att först ta ställning till invändningen om rättegångshinder, anser, i enlighet med artiklarna 173 och 174 i domstolens rättegångsregler, att rådets svarsskrivelse endast får innehålla yrkanden om att överklagandet ska bifallas, avvisas eller ogillas och att domstolen därför inte ska pröva den del i svarsskrivelsen som rör invändningen om rättegångshinder. Philips Lighting har dessutom anfört att det berörs direkt och personligen av den angripna förordningen, eftersom det både är den främsta importören av integrerade elektroniska kompaktlysrör i unionen och en betydelsefull tillverkare av dessa produkter inom gemenskapen. Företaget har även anfört att det i förordningen medges att dess verksamhet påverkas negativt av antidumpningstullarna.

49.

Jag kommer först att behandla den domstolsprövning som domstolen, i egenskap av överprövande instans, kan företa av frågan huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning. Därefter kommer jag att undersöka klagandenas talerätt genom att först undersöka vilken bestämmelse som är tillämplig i tiden och sedan huruvida klagandena uppfyller villkoren för att ha rätt att väcka talan om ogiltigförklaring.

50.

Den överklagade domen är speciell genom att tribunalen vände på prövningsordningen, vilken normalt innebär att en invändning om rättegångshinder prövas innan det prövas huruvida en talan är välgrundad. Trots den tveksamhet som rådet uttryckte beträffande klagandenas talerätt, föredrog tribunalen, ”av processekonomiska skäl”, ( 18 ) att ogilla talan om ogiltigförklaring utan att ta ställning till invändningen om rättegångshinder.

51.

Detta är vanligt förekommande vid tribunalen ( 19 ) och ligger i linje med domstolens praxis till följd av, i synnerhet, domen rådet/Boehringer ( 20 ) och domen Frankrike/kommissionen, ( 21 ) vilka tribunalen hänvisar till i den överklagade domen, och domen Cofradía de pescadores ”San Pedro” de Bermeo m.fl./rådet. ( 22 )

52.

Jag ska kortfattat redogöra för dessa avgöranden.

53.

Domen rådet/Boehringer (C‑23/00 P, EU:C:2002:118) meddelades med anledning av rådets överklagande av en dom som tribunalen hade meddelat utan att pröva den invändning om rättegångshinder som rådet hade anfört mot en talan om ogiltigförklaring av ett direktiv. ( 23 ) Innan domstolen avvisade överklagandet på den grunden att det inte var riktat mot något beslut, uttalade domstolen att ”[d]et ankom på förstainstansrätten att, såsom den gjorde, bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverade att talan ogillades i sak, utan att rådets invändning om rättegångshinder prövades”. ( 24 )

54.

Domen Frankrike/kommissionen (C‑233/02, EU:C:2004:173) avsåg en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om riktlinjer. Domstolen ansåg att det saknades skäl att pröva invändningen om rättegångshinder gällande avsaknaden av någon överklagbar rättsakt, eftersom Republiken Frankrikes yrkanden under alla omständigheter skulle ogillas.

55.

I domen Cofradía de pescadores ”San Pedro” de Bermeo m.fl./rådet (C‑6/06 P, EU:C:2007:702) ogillade domstolen, med samma formulering som i domen rådet/Boehringer (C‑23/00 P, EU:C:2002:118), rådets anslutningsöverklagande med yrkande om partiell ogiltigförklaring av tribunalens dom, i vilken tribunalen hade ogillat en talan om utomobligatoriskt skadestånd utan att pröva den invändning om rättegångshinder som rådet hade anfört. ( 25 )

56.

För att eftersträva konsekvens i rättspraxis anser jag att dessa lösningar ska jämföras med domstolens uttalade princip att rättegångshinder avseende en talan om ogiltigförklaring till följd av att klaganden saknar talerätt tillhör tvingande rätt och är något som domstolen kan och till och med ska pröva ex officio. ( 26 ) Enligt formuleringen i domen Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl./kommissionen ( 27 )”ankommer det enligt tvingande rätt på domstolen att, med anledning av ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, uttala sig, vid behov ex officio, om den grund som bygger på ett åsidosättande av villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG, enligt vilket en klagande endast får väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut som inte är riktat till klaganden om beslutet berör vederbörande direkt och personligen.” ( 28 ) Domstolen har dessutom i andra avgöranden uttryckligen betecknat den grund som bygger på att en talan som ingetts av en fysisk eller juridisk person mot ett avgörande som inte direkt riktar sig till denna person inte kan tas upp till sakprövning som ”ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas” och som unionsdomstolarna kan pröva när som helst och även ex officio. ( 29 ) Ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas är emellertid inte vilken grund som helst och kan inte betraktas som en materiell grund. Såsom framgår av såväl artikel 150 i domstolens rättegångsregler som av domstolens praxis omfattas rättegångshinder av en särskild processrättslig ordning som bland annat karakteriseras av den omständigheten att de kan prövas när som helst under ett förfarande, även på domstolens eget initiativ.

57.

Att dessa båda parallella linjer uppstått i rättspraxis tyder inte direkt på någon perfekt konsekvens i ett väl uppbyggt domstolssystem. Av vilka skäl anser sig unionsdomstolen skyldig att ex officio, även vid ett överklagande, pröva huruvida ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas föreligger på grund av att klaganden saknar talerätt avseende ogiltigförklaring, samtidigt som domstolen medger att den inte behöver pröva en invändning om rättegångshinder som anförs vid domstolen av en part i målet? Är den skyldighet som inte minst ankommer på den överprövande domstolen att systematiskt pröva talerätten förenlig med möjligheten att inte företa en sådan prövning när talan kan ogillas?

58.

Jag ställer mig, i huvudsak, kritisk på tre punkter till den rättspraxis som ger unionsdomstolen rätt att avstå från att pröva en invändning om rättegångshinder som bygger på bristande talerätt när det framgår att talan kan ogillas.

59.

Jag anser inte att denna rättspraxis är förenlig med konstaterandet att ett rättegångshinder som bygger på bristande talerätt inte kan avhjälpas. När ett rättegångshinder inte kan avhjälpas, ”ska” domstolen nämligen, även om den när som helst ”får” och inte nödvändigtvis i förfarandets inledningsskede (in limine litis), ta ställning i sitt beslut. Domstolen har med andra ord enbart rätt att välja vid vilken tidpunkt domstolen avser att uppfylla sin skyldighet att ex officio pröva huruvida en talan kan tas upp till sakprövning.

60.

Jag anser dessutom att denna rättspraxis strider mot såväl arten av rättegångshindret som rättsordningen för detta rättegångshinder. Om villkoren för upptagande till sakprövning för en talan om ogiltigförklaring som ingetts av en fysisk eller juridisk person inte är uppfyllda, får domstolen, med hänsyn till gränserna för dess behörighet att pröva en sådan talan, inte längre pröva de materiella grunder som anförts till stöd för talan. Enligt den terminologi som används i såväl artikel 230 andra och tredje stycket EG som i artikel 263 andra och tredje stycket FEUF är domstolen inte längre ”behörig” att göra en sådan prövning. Att en talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning på grund av att klaganden saknar talerätt utgör följaktligen ett hinder för en vidare prövning av huruvida talan är välgrundad.

61.

Slutligen tvivlar jag på att det är helt förenligt med god rättskipning och god rättspraxis att avstå från att besvara väsentliga frågeställningar som riskerar att dyka upp i andra tvister. Denna praxis präglas av en pragmatism som svårligen låter sig förenas med en strikt tillämpning av en rättsregel och kan i än högre grad ifrågasättas då den inte är begränsad till sådana fall där talan uppenbarligen saknar grund, samtidigt som det inte är lika uppenbart att den inte kan tas upp till sakprövning. Tvärtom har denna praxis fått en allmän och obegränsad tillämpning, även i sådana fall där det varit långt ifrån uppenbart huruvida talan varit välgrundad.

62.

Förevarande överklagande är ett tillfälle att bekräfta eller, tvärtom, överge denna rättspraxis. Det saknas inte skäl att se över denna rättspraxis, eftersom domstolens domar i detta avseende är äldre än de domar som innebär dels att unionsdomstolen är förpliktad att uttala sig, vid behov ex officio, om en invändning om rättegångshinder mot en talan som väckts av en fysisk eller juridisk person mot ett beslut som inte är direkt riktat mot denna person, dels att denna grund utgör ett ”rättegångshinder som inte kan avhjälpas”.

63.

Tre slutsatser är tänkbara.

64.

Först och främst är det inte uteslutet att domstolen överväger att bekräfta sin rättspraxis, vilket jag visserligen inte anser är motiverat. Det skulle innebära att domstolen direkt prövar grunderna för överklagandet, utan att först beröra frågan huruvida talan om ogiltigförklaring som väckts av klagandena kan tas upp till sakprövning. Frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning skulle domstolen i ett sådant fall endast behöva ta ställning till om den bestämde sig för att inte gå på den linje jag föreslår och ogilla överklagandet.

65.

Ett annat alternativ är att domstolen går på mitt förslag och överger sin rättspraxis eller åtminstone fastslår att den är tillämplig endast om talan om ogiltigförklaring uppenbarligen saknar grund. Det skulle innebära att domstolen i förevarande mål först skulle vara tvungen att pröva huruvida talan kan tas upp till sakprövning.

66.

En tredje lösning skulle vara att utan att ta ställning till denna rättspraxis avstå från att tillämpa den i förevarande mål, eftersom den inte förpliktar unionsdomstolen att avstå från att pröva huruvida talan kan tas upp till sakprövning om den avser att ogilla talan utan endast ger domstolen rätten att göra det.

67.

Jag förespråkar av ovan angivna skäl det andra alternativet, vilket innebär att domstolen först tar ställning till huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning och, för det ändamålet, fastställer vilka bestämmelser som tidsmässigt är tillämpliga.

68.

Innan jag går in på den konkreta prövningen av huruvida klagandena hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av den angripna förordningen, infinner sig en annan fråga. Är det artikel 230 fjärde stycket EG eller artikel 263 fjärde stycket FEUF som är tillämplig i tiden?

69.

Denna fråga har en praktisk räckvidd som vid prövningen av förevarande överklagande är omvänt proportionell till frågans teoretiska intresse.

70.

Svaret är nämligen inte avgörande för tvistens utgång, i den mån jag anser, av skäl som jag redogör för nedan, att den angripna förordningen berör klagandena direkt och personligen.

71.

Däremot har frågan en viss teoretisk betydelse, eftersom Lissabonfördraget inte endast innehåller en exakt upprepning av villkoren för att en talan om ogiltigförklaring från fysiska eller juridiska personer ska kunna prövas i sak. I stället luckrades villkoren upp genom att ett sista led lades till i artikel 263 fjärde stycket FEUF om att talan om ogiltigförklaring även kan väckas mot en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder och som direkt berör en klagande. Följaktligen kan en fysisk eller juridisk person som inte hade talerätt enligt artikel 230 EG teoretiskt sett ha talerätt enligt artikel 263 FEUF.

72.

Innan jag redogör för min ståndpunkt beträffande tillämpligheten i tiden av denna sistnämnda bestämmelse, finns det skäl att först erinra om tribunalens nuvarande rättspraxis i denna fråga.

73.

Tribunalen tog ställning till frågan huruvida artikel 263 fjärde stycket FEUF är tillämplig på pågående domstolsförfaranden den 1 december 2009 i beslutet Norilsk Nickel Harjavalta och Umicore/kommissionen ( 30 ) och beslutet Etimine och Etiproducts/kommissionen. ( 31 )

74.

I dessa båda beslut framhöll tribunalen, efter att ha erinrat om att Lissabonfördraget inte innehåller någon särskild övergångsbestämmelse, att ”[det framgår] av fast rättspraxis att maximen tempus regit actum … innebär att möjligheten att pröva en talan i sak ska bedömas utifrån de bestämmelser som var i kraft när talan väcktes … Av rättspraxis framgår även att sakprövningsförutsättningarna ska prövas utifrån situationen när talan väcktes, det vill säga när ansökan lämnades in … Ansökan kan bara korrigeras innan tidsfristen för att väcka talan har löpt ut”. ( 32 )

75.

Tribunalen anförde även att ett ”motsatt synsätt skulle … medföra en risk för godtycklighet i rättskipningen, eftersom frågan om möjligheten att pröva målet i sak då skulle vara beroende av vilket datum tribunalen meddelar sitt slutliga avgörande, ett datum som för övrigt är slumpmässigt”. ( 33 ) Även om det antas att artikel 263 fjärde stycket FEUF, särskilt den sista delen av meningen, i det aktuella fallet hade kunnat innebära att sökandena fick en talerätt som de inte hade enligt artikel 230 fjärde stycket EG, kan den inte beaktas vid prövningen av huruvida förevarande talan kan prövas i sak, eftersom tidsfristen för att väcka talan, både enligt artikel 230 femte stycket EG och artikel 263 sjätte stycket FEUF, redan hade löpt ut den 1 december 2009, då artikel 263 FEUF trädde i kraft. ( 34 )

76.

Tribunalen påpekade slutligen att ”[a]rgumentet att artikel 263 FEUF ingår bland de handläggningsregler vilka, i motsats till materiella bestämmelser, enligt rättspraxis i allmänhet ska anses vara tillämpliga på alla tvister som pågår vid den tidpunkt då reglerna träder i kraft [inte föranleder] någon annan bedömning. Även om frågor om domstolsbehörighet är processrättsliga frågor … konstaterar tribunalen nämligen – i enlighet med vad som framgår av den praxis som angetts ovan i punkterna 70 och 71 – att maximen tempus regit actum ska tillämpas vid bedömningen av vilka tillämpliga bestämmelser som ska tjäna som utgångspunkt för prövningen av huruvida en talan om ogiltigförklaring mot en unionsrättsakt kan prövas i sak.” ( 35 )

77.

Ska denna rättspraxis bekräftas eller vederläggas?

78.

Spontant kan jag vara benägen att föreslå att denna rättspraxis ska bekräftas, eftersom tribunalens motivering till den lösning som den valde vid första anblicken förefaller övertygande. Det är nämligen logiskt att utgå från den tidpunkt då en talan inges för att bedöma en klagandes talerätt vid unionsdomstolarna. Dessutom är det berättigat att vilja förhindra risken för att en talan prövas olika beroende på unionsdomstolens skyndsamhet.

79.

Jag anser emellertid att det finns åtminstone tre argument som talar för motsatsen och som enligt min mening väger tyngre.

80.

Ett första skäl är de regler som traditionellt styr unionsrättens tillämpning i tiden. Bedömningen att maximen tempus regit actum ska väga tyngre än processrättsliga bestämmelsers omedelbara tillämpning tycks nämligen vila på ett synsätt som är alltför genomsyrat av denna maxim och som, enligt min mening, strider mot tillämpliga principer i frågan.

81.

Hur lagkonflikter i tiden ska lösas regleras genom en traditionell distinktion mellan materiella och processrättsliga bestämmelser.

82.

Materiella rättsregler tolkas vanligtvis så, att de är omedelbart tillämpliga. Det betyder att de kan reglera situationer som är ”på väg att uppkomma” samt både ”aktuella” ( 36 ) och ”framtida” ( 37 ) situationer som redan uppkommit under den äldre bestämmelsens giltighetstid men inte vunnit laga kraft. De får emellertid inte tillämpas retroaktivt. För att säkerställa efterlevnaden av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, enligt vilka unionslagstiftningen ska vara tydlig och förutsebar för enskilda, får dessa regler emellertid inte tillämpas retroaktivt, oavsett om dessa regler får gynnsamma eller ogynnsamma konsekvenser för de enskilda, på så sätt att nya regler tillämpas på situationer som har ”uppkommit” innan de trädde i kraft, om det inte tydligt framgår av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de ska ha en sådan verkan. ( 38 )

83.

Processrättsliga regler lyder under en annan ordning, som karakteriseras av en ännu strängare tillämpning av principen om omedelbar verkan av nya regler. Enligt fast rättspraxis anses handläggningsregler ”i allmänhet” vara tillämpliga på alla tvister som pågår vid tidpunkten då de träder i kraft. ( 39 ) I det hänseendet har domstolen gjort två betydelsefulla klarlägganden. Först och främst har domstolen fastslagit att frågan om domstols behörighet är en processrättslig fråga. ( 40 ) Domstolen har vidare ansett att det inte ska göras någon åtskillnad mellan materiella rättsregler och processrättsliga regler om de processrättsliga reglerna ingår i unionsbestämmelser och bildar en oupplöslig helhet med materiella regler och inte kan bedömas enskilt med avseende på deras rättsverkningar i tiden. ( 41 )

84.

Det finns skäl att framhålla att denna princip tillämpats i stor utsträckning i rättspraxis, utan att någon åtskillnad gjorts mellan processrättsliga bestämmelser som antagits före eller efter en ny bestämmelse eller mellan bestämmelser som reglerar parternas verksamhet och sådana bestämmelser som behörighetsregler, som reglerar domstolens verksamhet. ( 42 )

85.

Således ska bestämmelserna i artikel 263 FEUF anses vara av processrättslig art, eftersom de reglerar vilka som har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring, även om de fastställer materiella villkor och inte rena formföreskrifter. Principen om processrättsliga reglers omedelbara verkan innebär därigenom att de ska tillämpas i pågående rättegångar så snart de trätt i kraft.

86.

Även om principen om omedelbar verkan av en ny bestämmelse inte anses vara så långtgående att den nya bestämmelsen blir tillämplig på en rättegångshandling, exempelvis en talan om ogiltigförklaring, som inges innan den nya bestämmelsen träder i kraft, finns det skäl att påpeka att artikel 263 FEUF utöver dess allmänna egenskap av”processrättslig” föreskrift, i och med att den rör rätten att väcka talan om ogiltigförklaring, även har egenskap av ”behörighetslag”, eftersom unionsdomstolens behörighet att pröva en talan om ogiltigförklaring som ingetts av fysiska eller juridiska personer fastställs i dessa bestämmelser.

87.

I detta hänseende anser jag, såsom jag redan understrukit, att formuleringen i artikel 263 andra stycket FEUF, i vilken anges under vilka förutsättningar domstolen ska ”vara behörig att pröva talan” ( 43 ) och till vilken hänvisas i fjärde stycket i samma artikel, är signifikativ. Sett ur denna synvinkel kan emellertid maximen tempus regit actum inte utgöra grund för att underlåta att tillämpa den nya bestämmelsen, eftersom det beträffande behörighetsbestämmelsen inte finns någon fullbordad rättegångshandling så länge tvisten inte har avgjorts genom en dom, men väl en pågående situation som ska regleras av den nya behörighetsbestämmelsen. Således, i och med att domstolen den 1 december 2009 blev behörig att pröva talan om ogiltigförklaring som inges av fysiska eller juridiska person mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder, måste domstolen från och med denna tidpunkt kunna pröva en sådan talan, inbegripet en vid domstolen anhängig talan. Jag vill härvid tillägga att, även om domen Weryński ( 44 ) ingår i ett annat processrättsligt sammanhang, utgör denna dom, där nya regler – varigenom den tidigare begränsningen av talerätten som föreskrevs i artikel 68.1 EG ( 45 ) förlorade sin verkan – tillämpades på en begäran om förhandsvagörande som ingetts innan ikraftträdandet av Lissabonfördraget, utgör en illustration av domstolens benägenhet att omedelbart tillämpa nya bestämmelser gällande dess behörighet.

88.

Ett annat skäl, som enligt min mening är tvingande, talar för att artikel 263 FEUF ska tillämpas på pågående rättegångar. Villkoren för bestämmelsens tillämpning i tiden måste fastställas mot bakgrund av bestämmelsens syfte, att bidra till att säkerställa erforderliga rättsmedel för enskilda för att garantera dem ett effektivt domstolsskydd och, såsom domstolen har erinrat om, förhindra att de tvingas åsidosätta gällande rätt för att kunna få sin sak prövad i domstol. ( 46 ) Att alla enskilda ska medges rätten att bestrida lagenligheten i varje akt som påverkar deras rättsliga situation ingår i kravet på ett effektivt domstolsskydd, vilket fastslagits i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och därmed utgör en av hörnpelarna i en union som vilar på rättsstaten som värdegrund. Därför är det enligt min mening unionsdomstolens skyldighet att omedelbart råda bot på en situation som innebär att den grundläggande rättigheten att överklaga begränsas och, för att uppnå detta, tillämpa den nya bestämmelsen på pågående rättegångar.

89.

Ett tredje skäl är att varken rättssäkerhetsprincipen eller principen om berättigade förväntningar utgör något hinder för att artikel 263 FEUF tillämpas på pågående rättegångar då den träder i kraft. Det är i detta avseende viktigt att framhålla att rättssäkerheten inte påverkas genom att den nya bestämmelsen, vilken är avsedd att fylla ett tomrum i unionens system för domstolsskydd, tillämpas på pågående rättegångar. Tvister om ogiltigförklaring av unionsinstitutionernas akter enligt artiklarna 263 FEUF och 264FEUF är objektiva tvister som framför allt syftar till att återupprätta lagenligheten. En omedelbar tillämpning på pågående rättegångar av en regel som mjukar upp villkoren för upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring gynnar inte den ena partens subjektiva rättigheter på den andra partens bekostnad, som en retroaktiv tillämpning av en materiell rättsregel skulle kunna göra. Inte heller påverkas rättssubjektens berättigade förväntningar, eftersom tillämpningen tvärtom stärker skyddet genom att underlätta deras tillträde till unionsdomstolen.

90.

Att domstolens stränga tolkning av begreppet regleringsakt ( 47 ) och, framför allt, av villkoret om att det inte får röra sig om genomförandeåtgärder, ( 48 ) har begränsat räckvidden av flexibiliteten i villkoren för direkt tillträde till unionsdomstolen är inte en omständighet som talar för den omvända lösningen, eftersom ett förlorat materiellt innehåll i denna bestämmelse inte utgör skäl för att även tidsinnehåll ska gå förlorat.

91.

Av ovan nämnda skäl föreslår jag att domstolen ska fastställa att artikel 263 FEUF är tillämplig på förevarande talan om ogiltigförklaring. Följaktligen finns det skäl att pröva huruvida talan kan tas upp till sakprövning enligt artikel 263 FEUF.

92.

I artikel 263 fjärde stycket FEUF föreskrivs två fall då fysiska eller juridiska personer kan väcka talan mot ett beslut som inte är riktat mot dem. Fysiska eller juridiska personer får väcka en sådan talan mot ett beslut som direkt och personligen berör dem. Fysiska och juridiska personer får också väcka talan mot en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder om regleringsakten berör dem direkt.

93.

Det finns skäl att först pröva huruvida talan kan tas upp till sakprövning med avseende på det första fallet. Eftersom villkoret avseende direkt påverkan inte har bestritts är det lämpligt att först undersöka huruvida villkoret att klagandena ska vara personligen berörda är uppfyllt.

94.

Det följer av fast rättspraxis efter domen Plaumann/kommissionen ( 49 ) att andra personer än de som ett beslut är riktat till kan göra anspråk på att vara personligen berörda endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. ( 50 )

95.

När det gäller just beslut om antidumpningsåtgärder har domstolen vid flera tillfällen haft tillfälle att slå fast att förordningar om införande av antidumpningstullar, samtidigt som de är av normativ art, eftersom de är tillämpliga på samtliga berörda ekonomiska aktörer, även kan vara av personlig art, eftersom de direkt och personligen kan beröra vissa aktörer ( 51 ) som därmed har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring. Genom att på detta vis bekräfta att sådana akter är av hybridkaraktär har domstolen i sin rättspraxis i allmänhet visat sig relativt positivt inställd till att medge de berörda aktörerna talerätt.

96.

Denna utveckling kan i olika grad iakttas vad gäller alla berörda aktörer, både tillverkare och exportörer, importörer, vissa leverantörer eller gemenskapstillverkare.

97.

Med hänsyn till att antidumpningstullarna införs med anledning av vad som konstateras vid undersökningar av enskilda företags tillverknings- och exportpriser, har domstolen först och främst ansett att förordningarna om införande av antidumpningstullar direkt och personligen kan beröra sådana ”producenter och exportörer” som påstås ha ägnat sig åt dumpning på grundval av uppgifter om deras näringsverksamhet och som kan visa att de har utpekats i kommissionens eller rådets rättsakter eller som berörs av de förberedande undersökningarna. ( 52 )

98.

Domstolen har dessutom slagit fast att ”importörer” som är närstående till exportörer från tredje land, vilkas produkter påförs antidumpningstullar, kan ifrågasätta de förordningar genom vilka nämnda tullar har införts, bland annat när exportpriset ( 53 ) eller själva antidumpningstullen ( 54 ) har beräknats på grundval av de försäljningspriser på gemenskapsmarknaden som nämnda importörer tillämpar. Däremot nekades talerätt för en oberoende importör som var etablerad i unionen och som kommissionens eller rådets akter inte riktade sig till och som inte berördes av förordningen om införande av antidumpningstullar mer än att importören objektivt omfattades av förordningens tillämpningsområde. ( 55 ) Ett undantag till detta undantag har tillförts genom domen i målet Extramet industrie/rådet ( 56 ) där talerätt medgavs en oberoende importör som hade visat att det förelåg ett antal omständigheter som skapade en situation varigenom denna importör särskiljdes i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer ( 57 ).

99.

Talerätt har i rättspraxis medgetts sådana ekonomiska aktörer som en tillverkare av originaldelar som under eget varumärke sålde varor som var tillverkade av en tillverkare som, till ett begränsat antal som fastställts av institutionerna, uppvisade, beträffande deras affärsförbindelser med tillverkaren av de berörda produkterna, egenskaper som beaktades i konstruktionen av normalvärdet och beräkningen av den viktade dumpningsmarginalen på grundval av vilken antidumpningstullen fastställdes. ( 58 )

100.

Unionsdomstolen har även fastslagit att en ”gemenskapstillverkare” hade talerätt i och med att förordningen om införande av antidumpningstullen grundades på den tillverkarens personliga situation, vilken var den främste tillverkaren av den berörda produkten i unionen. För att komma fram till den slutsatsen fann domstolen att de invändningar som hade anförts av nämnda tillverkare låg till grund för det klagomål som föranledde undersökningsförfarandet, att tillverkaren hade beretts tillfälle att yttra sig under detta förfarande, vars genomförande i stor utsträckning hade påverkats av nämnda yttrande, och att antidumpningstullen hade införts med anledning av den fastställda dumpningens konsekvenser för denna tillverkare. ( 59 )

101.

Med en terminologi hämtad från straffrätten skulle man kunna säga att rättspraxis slutligen inneburit att talerätt medgetts både för gärningsmännen bakom dumpningen, vissa av medgärningsmännen och för brottsoffren, men under olika villkor som gör det svårt att fastställa vilka kriterier som tillämpats. Med undantag av importörer och vissa leverantörer, för vilka ett kriterium, som kan ifrågasättas, ( 60 ) har fastställts som vilar på ett beaktande av deras ekonomiska uppgifter i fastställandet av de faktorer som behövs för att beräkna antidumpningstullen, vilar huvudkriteriet på klagandens deltagande i processen inför antagandet av akten.

102.

Jag anser att tillämpningen av detta kriterium innebär att det i förevarande fall ska medges att den angripna förordningen riktar sig till de klagande på grund av vissa egenskaper som utmärker dem. De klagande kan dessutom göra gällande en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till varje annan person och, på grund av den omständigheten, pekar ut dem enskilt analogt med en mottagare.

103.

Först och främst berörs inte Philips Lighting av den angripna förordningen enbart i egenskap av betydande gemenskapstillverkare som drabbas av dumpning, vilket gör att detta företag objektivt omfattas av förordningens tillämpningsområde. Philips Lighting har nämligen även varit inblandat i förfarandet, eftersom det inte har bestritts att denna tillverkare omnämns i punkt 13 g samt i punkterna 47–49, 98 och 99 i den angripna förordningen, i vilka den beskrivs som ”gemenskapstillverkare”, och inte heller att det har samarbetat under utredningen. Inom ramen för den granskning som företogs under utredningen med avseende på artikel 5.4 i grundförordningen, omnämndes Philips Lighting i egenskap av ”motståndare” till begäran om översyn. Således kan detta företag göra gällande inte endast att det deltagit i förfarandet inför antagandet av antidumpningsåtgärderna, utan även att deras motstånd mot begäran om översyn beaktades vid fastställandet av graden av stöd för denna begäran. Förutsatt att nämnda begäran ursprungligen endast hade stöd av en andel av gemenskapstillverkarna som understeg den tröskel på 50 procent som föreskrivs i artikel 5.4 i grundförordningen och att kommissionen ändå beslutade att inleda en undersökning på grundval av detta klagomål, utan att i övrigt förfoga över tillräcklig bevisning för att i enlighet med artikel 5.6 i den förordningen inleda en undersökning på eget initiativ, skulle då de gemenskapstillverkare som medverkat i undersökningen och uttryckt sitt motstånd kunna nekas möjligheten att anmäla ett åsidosättande av unionsrätten under förevändningen att de inte berörs personligen av den förordning som antagits till följd av detta oriktiga förfarande? Jag anser att den särskilda ställningen som således medges Philips Lighting i förfarandet innebär att detta företag har pekats ut som om förordningen riktade sig till det.

104.

I den angripna förordningen beaktas de särskilda faktiska omständigheter som karakteriserar klagandena jämfört med andra berörda ekonomiska aktörer. Förutom att deras ekonomiska situation har blivit föremål för en utredning vars resultat återfinns i bilagan till den angripna förordningen fann rådet, vid bedömningen av huruvida det fanns intresse av att bibehålla antidumpningsåtgärderna för andra gemenskapstillverkare än Osram, i punkt 98 i den angripna förordningen, att införandet av tullsatser med tanke på gemenskapstillverkarnas importverksamhet fick en negativ inverkan på deras verksamhet totalt sett. Utöver utgifter för antidumpningstull på import hindrade åtgärderna dem från att optimera sitt varusortiment, försäljningsutbud och därigenom sin lönsamhet. Investeringar, produktion, F&U och strategiska beslut på andra områden påverkades också som en följd av detta. I punkt 99 i den angripna förordningen har rådet vidare, med beaktande av Philips Lightings inköpsstrategi, bedömt att ett bibehållande av åtgärderna inte låg i denna tillverkares intresse.

105.

Det finns följaktligen skäl att anse att talan kan tas upp till sakprövning, eftersom den har väckts av klagandena, vilka på grund av sin egenskap av både gemenskapstillverkare och importörer, pekades ut i rådets och kommissionens akter avseende antidumpningstullar samt berördes av de förberedande undersökningarna och omnämndes som motståndare till den angripna förordningen.

106.

För övrigt anser jag det berättigat att gemenskapstillverkare som hamnat i en sådan situation som klagandena kan bestrida, i synnerhet, den omständigheten att deras situation inte beaktades vid fastställandet av skadan för gemenskapsindustrin i den mening som avses i artikel 4.1 i grundförordningen.

107.

I den mån jag anser att Philips Lighting berörs direkt och personligen av den angripna förordningen är det inte nödvändigt att pröva huruvida talan om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning med avseende på det andra fallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, enligt vilket fysiska eller juridiska person kan väcka talan mot en regleringsakt som inte innebär genomförandeåtgärder om regleringsakten berör dem direkt.

108.

Klagandena har anfört att tribunalen grundade sig på en felaktig tolkning av artikel 9.1 i grundförordningen när den medgav att kommissionen kunde fortsätta undersökningen trots att stödet för klagomålet minskade men utan att det återkallades.

109.

Klagandena har gjort gällande att denna extensiva tolkning inte stöds av domen Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet, ( 61 ) till vilken tribunalen hänvisar i punkt 84 i den överklagade domen, med beaktande av skillnaderna mellan de faktiska omständigheterna i förevarande mål och det mål i vilket den domen meddelades. Denna tolkning stöds enligt klagandena inte heller av vare sig ordalydelsen eller systematiken i artikel 9.1 i grundförordningen och bekräftas dessutom inte genom den praxis som upprätthållits av unionsinstitutionerna under de senaste 25 åren.

110.

Rådet har erinrat om att begäran om översyn ursprungligen stöddes av Osram och GE Hungary, vilka tillsammans representerade mer än 50 procent av gemenskapens sammanlagda tillverkning av integrerade elektroniska kompaktlysrör. Efter det att undersökningen hade påbörjats underrättade GE Hungary kommissionen om att företaget motsatte sig de befintliga antidumpningsåtgärderna. Rådet har med stöd av Osram och kommissionen gjort gällande att grundförordningen visserligen endast innehåller klara och tydliga bestämmelser vad gäller kraven avseende talerätt vid undersökningens inledande, men att talerätten inte har någon betydelse i detta skede, medan graden av stöd när undersökningen pågår utgör en annan fråga, som ska ses i förhållande till de uppgifter som gemenskapsindustrin ska ge kommissionen, inte minst för att göra det möjligt att uttala sig om huruvida den eventuellt lidit skada.

111.

Enligt rådet är det a fortiori-argument som tillämpats av tribunalen konsekvent, logiskt och förenligt med de sedvanliga tolkningsmetoderna och finner stöd i tidigare rättspraxis till följd av såväl domen Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet (T‑249/06, EU:T:2009:62) som domen Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang)/rådet (T‑172/09, EU:T:2012:532). Av de domarna framgår det att kraven beträffande talerätt i artikel 5.4 i grundförordningen endast ska vara uppfyllda då en undersökning inleds, men inte nödvändigtvis medan undersökningen pågår. Rådet anser att klaganden har blandat ihop frågan om begreppet gemenskapsindustri för prövningen av talerätten med frågan om hur denna gemenskapsindustri ska definieras för att fastställa skadan.

112.

För det fall att det visar sig att unionsinstitutionerna, som förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida ett förfarande ska avslutas när ett klagomål återkallats, haft för vana att oftare avsluta undersökningen efter ett sådant återkallande än att besluta att fullfölja förfarandet, har rådet anfört att det inte är möjligt att av detta dra slutsatsen att institutionerna även borde ha avslutat den undersökning som ledde till den angripna förordningen på den grunden att stödet från gemenskapsindustrin för undersökningen hade minskat.

113.

Den första grunden väcker frågan huruvida det var relevant av tribunalen att anföra det a fortiori-argument som utvecklats med stöd av artikel 9.1 i grundförordningen när den i punkterna 85 och 86 i den överklagade domen angav att kommissionen, eftersom den enligt denna bestämmelse inte var skyldig att avsluta undersöknings- eller översynsförfarandet om klagomålet eller begäran om översyn återkallades, i ännu lägre grad var skyldig att avsluta förfarandet om det endast var fråga om ett minskat stöd för någotdera förfarande.

114.

Det finns flera skäl att föreslå att domstolen väljer samma lösning som tribunalen.

115.

Det första skälet är bokstavligt. Det följer av själva ordalydelsen i artikel 5.4 i grundförordningen att kravet på att det klagomål som ska inges av gemenskapsindustrin, eller för dess räkning, ska vara representativt endast gäller för att en undersökning ska kunna ”inledas”, inte för att den ska ”fullföljas” när den väl har inletts. Såsom tribunalen mycket riktigt framhöll i punkt 139 i domen Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet (T‑249/06, EU:T:2009:62) och i punkt 42 i domen Gem-Year och Jinn-Well Auto-Parts (Zhejiang)/rådet (T‑172/09, EU:T:2012:532) samt i punkt 84 i den överklagade domen, föreskrivs ingen skyldighet för kommissionen att enligt grundförordningen avsluta ett pågående antidumpningsförfarande när stödet för klagomålet har sjunkit under det lägsta tröskelvärdet på 25 procent av gemenskapsproduktionen. Inte heller föreskrivs någon skyldighet för kommissionen att avsluta förfarandet när stödet för klagomålet har sjunkit under det tröskelvärde på 50 procent av den del av gemenskapstillverkningen som har tagit ställning till klagomålet. Argumentet att den grad av representativitet som krävs i artikel 5.4 i grundförordningen måste gälla så länge undersökningen, eller till och med antidumpningsförfarandet, pågår har således ingen textuell förankring i förordningen. Tvärtom är det tydligt att detta krav gäller den tidpunkt då klagomålet inges och endast för inledandet av undersökningen.

116.

Det andra argumentet bygger på att artikel 9.1 i grundförordningen tolkas kontextuellt och i enlighet med ändamålet. Bestämmelsen, som ger unionsinstitutionerna rätten att fullfölja förfarandet när ett klagomål återkallas efter det att undersökningen har inletts, ( 62 ) ska, såsom rådet och kommissionen mycket riktigt har gjort gällande, tillnärmas artikel 5.6 i samma förordning. I den artikeln anges att kommissionen är behörig att på eget initiativ, under särskilda omständigheter, inleda en undersökning om tillräckliga bevis föreligger för dumpning, skada och ett orsakssamband däremellan. Enligt artikel 11.2 första stycket i grundförordningen har kommissionen i samma anda rätt att på eget initiativ företa en översyn av antidumpningsåtgärder vid giltighetstidens utgång. Dessa processrättsliga bestämmelser, som ger kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning för att, innan det fastställts att det föreligger dumpning och en skada, besluta att inleda eller fullfölja en första undersökning eller en översyn, oberoende av gemenskapsindustrins uppträdande eller passivitet, kompletteras av de materiella bestämmelser som i ett senare skede, efter det att det fastställts att det föreligger dumpning och en skada för gemenskapsindustrin, ger unionsinstitutionerna ett nytt utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för antagandet av antidumpningsåtgärder. Enligt artikel 21.1 i grundförordningen kan unionsinstitutionerna således genom ”en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen”, inbegripet användarnas och konsumenternas intressen, avstå från att vidta antidumpningsåtgärder trots att dumpning och skada för gemenskapsindustrin har konstaterats. Som domstolen fann i domen Fediol/kommissionen (191/82, EU:C:1983:259) förfogar kommissionen över ”ett stort utrymme för skönsmässig bedömning” när det gäller att utifrån gemenskapens intressen fastställa vilka åtgärder som eventuellt bör vidtas med hänsyn till den konstaterade situationen.” ( 63 )

117.

Dessa olika bestämmelser av såväl processrättslig som materiell karaktär återspeglar ett synsätt enligt vilket antidumpningsinsatser är avsedda att skydda inte enbart enskildas intressen, i förevarande fall de berörda tillverkarnas särintressen, utan även unionens allmänna intresse. Normalt föranleds en undersökning av ett klagomål som inges av gemenskapsindustrin, men den ”rätt att inge klagomål” ( 64 ) som medges betyder emellertid inte att de klagande även har rätt att avsluta en undersökning genom att återkalla sitt klagomål eller sitt stöd för klagomålet. Antidumpningsinsatserna kringgärdas visserligen av processrättsliga garantier, men antidumpningsförfarandet är emellertid inte något som gemenskapstillverkarna, eller några gemenskapstillverkare, kan avsluta när de så önskar.

118.

Ett tredje argument av praktisk art talar enligt min mening för den lösning som tribunalen valde. Under antidumpningsförfarandet kan den ståndpunkt som intagits av klagandena och de gemenskapstillverkare som anfört sitt stöd för eller sitt motstånd mot klagomålet förändras flera gånger, vid olika tidpunkter och i motsatt riktning. En gemenskapstillverkare som tidigare ställde sig bakom ett klagomål kan återkalla sitt stöd och låta bli att ta ställning eller anföra sitt motstånd, medan en annan gemenskapstillverkare, som tidigare var motståndare, kan besluta att stödja klagomålet, utan att dessa förändringar av ståndpunkter nödvändigtvis har något samband med den skada som lidits. ( 65 )

119.

Samtliga dessa argument får mig att föreslå att överklaganden ska ogillas såvitt avser den första grunden, som jag anser är ogrundad.

120.

Klaganden har anfört att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen när tribunalen definierade gemenskapsindustrin, i den mån tribunalen inte tog hänsyn till det andra kumulativa kriteriet för fastställande av begreppet ”betydande del”, att den del av gemenskapsindustrin som stöder begäran representerar minst 50 procent av de tillverkare som har tagit ställning till begäran. Klagandena har understrukit att det är väsentligt att gemenskapsindustrin definieras för att skadan ska kunna värderas och anser att tribunalens lösning strider mot såväl ordalydelsen i artikel 5.4 i grundförordningen som unionsinstitutionernas hittillsvarande praxis. Domstolen borde därmed upphäva den överklagade domen och avgöra målet genom att ogiltigförklara den angripna förordningen.

121.

Rådet, Osram och kommissionen har gjort gällande att klagandena har blandat ihop två olika frågor, dels talerätten vid ingivandet av klagomålet eller begäran om översyn, dels fastställandet av skadan under pågående förfarande. Tröskeln på 50 procent i artikel 5.4 i grundförordningen ska endast tillämpas på frågan om talerätt när undersökningen inleds. Rådet och kommissionen anser att tribunalen i punkt 93 i den överklagade domen gjorde rätt då den i enlighet med sin egen rättspraxis och unionsinstitutionernas praxis gjorde denna distinktion och drog slutsatsen att hänsyn endast ska tas, när det gäller att bestämma den betydande delen av gemenskapsindustrin för att värdera skadan, till den lägsta tröskeln på 25 procent, som hänför sig till den sammanlagda gemenskapstillverkningen, och inte till tröskeln på 50 procent, som motsvarar en annan andel, de gemenskapstillverkare som uttryckt en åsikt om klagomålet.

122.

Enligt artikel 1.1 i grundförordningen får en antidumpningstull tas ut på en dumpad produkt endast om produktens övergång till fri omsättning inom gemenskapen vållar skada. Med begreppet skada avses enligt artikel 3.1 i nämnda förordning väsentlig skada för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri.

123.

Med begreppet gemenskapsindustri, bland annat vid fastställandet av huruvida det föreligger skada, avses enligt artikel 4.1 i grundförordningen, alla producenter inom gemenskapen som tillverkar den likadana produkten eller de producenter vars sammanlagda tillverkning av produkten utgör en betydande del, enligt definitionen i artikel 5.4, av gemenskapens sammanlagda tillverkning av denna produkt. Samtidigt som det föreskrivs att gemenskapsindustrin i princip omfattar alla tillverkare av liknande produkter, ges således även i nämnda förordning, med hänsyn till svårigheten att identifiera samtliga produkter, inte minst för det fallet att en mycket fragmenterad industri omfattar ett stort antal mindre tillverkare, en möjlighet att ta hänsyn till bara en del av tillverkarna, om dessa utgör en ”betydande del” av gemenskapstillverkningen.

124.

Detta innebär att det finns två alternativ när det gäller att identifiera den gemenskapstillverkning för vilken skada har uppkommit, utan att det i övrigt anges någon inbördes rangordning mellan dessa alternativ i grundförordningen.

125.

Begreppet ”betydande del” utgör följaktligen ett grundläggande begrepp i antidumpningsbestämmelserna. Eftersom grundförordningen endast möjliggör sanktionsåtgärder mot dumpningen om den vållar skada underlättar nämligen möjligheten att grunda sig på en ”betydande del” kommissionens uppgift att konstatera att det föreligger skada som gör det möjligt för kommissionen att grunda sin bedömning på endast en del av gemenskapstillverkarna.

126.

Begreppet ”betydande del” av den sammanlagda gemenskapstillverkningen definieras inte i artikel 4.1 i grundförordningen mer än genom en hänvisning till artikel 5.4 i denna förordning. Vilken räckvidd denna hänvisning ska anses ha är emellertid enligt min mening oklart.

127.

Visserligen har unionslagstiftaren genom nämnda hänvisning uppenbarligen velat skapa en koppling mellan tröskeln för klagomålets representativitet inför inledandet av en antidumpningsundersökning och fastställandet av den relevanta inhemska tillverkningen för att fastställa förekomsten av skada, men icke desto mindre är föremålet för artikel 5.4 i grundförordningen inte att definiera begreppet ”betydande del”, vilket för övrigt inte ens anges i den bestämmelsen.

128.

Dessutom fastställs i denna bestämmelse en presumtion om klagomålets representativitet med hänvisning till ett dubbelt kriterium. Andelen 25 procent ska beräknas på den sammanlagda tillverkningen av en liknande produkt men andelen 50 procent ska beräknas på grundval av tillverkningen hos enbart de tillverkare som uttryckt en ståndpunkt, positiv eller negativ, om klagomålet. Det framgår emellertid klart av ordalydelsen i artikel 4.1 i grundförordningen att en betydande del ska fastställas uteslutande på grundval av ”gemenskapens sammanlagda tillverkning” av den likadana produkten, utan att ta hänsyn till den tillverkning som härrör från den del av gemenskapsindustrin som uttryckt att de stöder eller motsätter sig klagomålet.

129.

Att begreppet ”betydande del” inte definieras i artikel 5.4 i grundförordningen och att det i samma bestämmelse hänvisas till ett dubbelt kriterium om representativitet, samtidigt som det endast föreskrivs ett enda kriterium i artikel 4.1 i denna förordning, innebär att tolkningen av begreppet ”betydande del, enligt definitionen i artikel 5.4” saknar uppenbar, eller ens någon som helst, betydelse.

130.

Eftersom en bokstavstolkning av artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen inte kan ge ett entydigt svar på den ställda frågan, finns det skäl att tolka dessa bestämmelser dels mot bakgrund av deras ändamål samt mot ordningen och den allmänna systematiken i grundförordningen, dels i enlighet med avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) från 1994. ( 66 )

131.

Först och främst innehåller visserligen grundförordningen endast en enda definition av gemenskapsindustrin, men icke desto mindre är artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen två sinsemellan oberoende bestämmelser som befinner sig på två olika stadier i antidumpningsförfarandet och fungerar på olika sätt. Såsom rådet och kommissionen mycket riktigt har gjort gällande rör artikel 5.4 i förordningen fastställandet av tröskelvärdet för klagomålets representativitet vid tidpunkten för inledandet av undersökningen, i syfte att garantera att klagomålet har stöd av ett tillräckligt stort antal gemenskapstillverkare. Artikel 4.1 i nämnda förordning, jämfört med artikel 3.1 i förordningen, rör i stället fastställandet av den skada som dumpningen orsakar gemenskapsindustrin under pågående undersökning. De sistnämnda bestämmelserna har ett annat ändamål, nämligen att göra det möjligt för unionsinstitutionerna att bedöma skadan trots att det är svårt, eller till och med omöjligt, att samla objektiva värderingsfaktorer för samtliga gemenskapstillverkare, inte minst då marknaden för den aktuella produkten är en fragmenterad marknad med många olika tillverkare.

132.

Avtalet om upprättandet av WTO och avtalen i bilagorna 1, 2 och 3 till detta avtal hör visserligen enligt fast rättspraxis i princip inte till de regler som domstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter. ( 67 ) Icke desto mindre medför, enligt annan fast rättspraxis, den omständigheten att av unionen ingångna internationella avtal har företräde framför sekundärrätten att sekundärrätten så långt som möjligt ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal, ( 68 ) i synnerhet när dessa rättsakter just syftar till att genomföra ett internationellt avtal som gemenskapen har ingått. ( 69 ) Således, oberoende av frågan huruvida omständigheterna i förevarande fall motsvarar det ena eller det andra av de båda alternativ som domstolen angav i domen Fediol/kommissionen (70/87, EU:C:1989:254) och domen Nakajima/rådet (C‑69/89, EU:C:1991:186), i vilka unionsdomstolen skulle pröva lagenligheten av unionens akter med avseende på WTO-bestämmelser, innebär principen om enhetlig tolkning, som är inneboende i den omständigheten att internationella avtal som ingåtts av unionen har företräde framför sekundärrätten, att hänsyn ska tas till tolkningen av antidumpningsavtalet vid tolkningen av motsvarande bestämmelser i grundförordningen. Av detta följer att artikel 4.1 i den sistnämnda förordningen, vilken, såsom redogörs för ovan, till följd av sin tvetydighet kan tolkas på fler än ett sätt, i möjligaste mån ska tolkas i den mening som avses i de bestämmelser i antidumpningsavtalet som är jämförbara med artikel 4.1, vilka även hänför sig till begreppet ”betydande del” för att i den mening som avses i nämnda avtal definiera uttrycket ”den inhemska industrin”.

133.

I detta avseende ges närmare anvisningar om tolkningen av begreppet ”betydande del” i rapporten av den 22 april 2003 från WTO:s särskilda panel, med rubriken ”Argentina – Slutliga antidumpningstullar avseende fjäderfäkött med ursprung i Brasilien” ( 70 ) och WTO:s överprövningsorgans utlåtande av den 15 juli 2011 med rubriken ”Europeiska gemenskaperna – Slutliga antidumpningsåtgärder avseende vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Kina” ( 71 ).

134.

WTO:s panel ansåg i rapporten av den 22 april 2003 att begreppet ”betydande del” med syfte på definitionen av den inhemska industrin skulle omfatta en ”betydande, allvarlig och påtaglig” del av den inhemska industrin och att artikel 4.1 i antidumpningsavtalet inte krävde att den inhemska industrin skulle utgöras av inhemska tillverkare som representerar mer än 50 procent av den inhemska industrin. ( 72 ) Panelen medgav i det aktuella fallet att den inhemska industrin hade definierats som utgörande inhemska tillverkare som endast representerade 46 procent av den inhemska industrin. ( 73 )

135.

WTO:s överprövningsorgan framhöll, i sitt utlåtande av den 15 juli 2011, efter att ha konstaterat att artikel 4.1 i antidumpningsavtalet inte angav någon specifik andel för bedömningen av huruvida en viss procentandel utgjorde en ”betydande del”, ( 74 ) att detta uttryck, med hänsyn till sammanhanget, skulle tolkas som en ”relativt stor” andel av den inhemska industrin, som ”under normala omständigheter gott och väl återspeglar den inhemska industrin”. ( 75 )

136.

Därefter betonade WTO:s överprövningsorgan vikten av att skadan fastställdes exakt och angav att användningen av begreppet betydande andel, särskilt när marknaden är fragmenterad med många olika tillverkare, visserligen gjorde det möjligt att kompensera för praktiska hinder för att erhålla upplysningar om hela industrin och vid behov välja en mindre andel än vad som normalt medges på en mindre fragmenterad marknad, men att det ändå fanns skäl att se till att definitionen av den inhemska industrin ”kan ge många uppgifter som garanterar en exakt bedömning av skadan” och följaktligen inte medför en betydande risk för asymmetri i de ekonomiska uppgifterna och snedvridning i fastställandet av förekomsten av dumpning. ( 76 )

137.

Vid prövningen av unionens argument att det fanns skäl att vid fastställandet av den betydande del som avses i artikel 4.1 i antidumpningsavtalet ta hänsyn till de tröskelvärden som anges i artikel 5.4 i samma avtal och att det följaktligen var tillåtet att anse att tillverkare som representerar 25 procent eller mer av den inhemska industrin var berättigade att representera en betydande del av den sammanlagda tillverkningen, ansåg WTO:s överprövningsorgan att det inte fanns ”något stöd i avtalstexten för ett sådant påstående” och att, även om unionen hävdade att diskussionerna om en betydande del och representativitet hade förts parallellt vid förhandlingarna, påverkade inte det den omständigheten att ingen överenskommelse hade nåtts om fastställandet av en specifik andel som kan göra det möjligt att fastställa vad som rent abstrakt utgör en ”betydande del”. Enligt överprövningsorganet rör artiklarna 4.1 och 5.4 i antidumpningsavtalet olika aspekter av antidumpningsförfarandet, eftersom den förstnämnda innehåller en definition av den relevanta inhemska industrin för att fastställa en skada, medan det i den sistnämnda, oberoende av frågan hur den inhemska industrin ska definieras, fastställs en lägsta tröskel för stödet för en begäran om inledande av en undersökning. ( 77 )

138.

WTO:s överprövningsorgan ansåg slutligen, trots att hänsyn togs till att den aktuella marknaden var fragmentarisk, att den tröskel på 27 procent som kommissionen hade tillämpat till följd av ”tillämpningen av en referenspunkt [på 25 procent] utan något samband med den korrekta tolkningen av begreppet en betydande del” utgjorde en allt för liten procentandel för att anses representera en betydande del. ( 78 )

139.

Av vad som anförs ovan följer att begreppet ”betydande del” hädanefter endast kan tolkas på ett enda sätt. Detta begrepp ska tolkas så, att det avser en tillräckligt påtaglig andel av gemenskapstillverkningen för att i någon mån ge en relativt trogen återspegling av gemenskapstillverkningen. Med andra ord strider denna textuella koppling mellan artiklarna 4.1 och 9.4 i grundförordningen, vilken kommissionen för övrigt under den muntliga förhandlingen har kvalificerat som ”olycklig”, både mot andan och logiken samt målen för unionens antidumpningsbestämmelser såsom de tolkas med hänsyn till antidumpningsavtalet och följaktligen bör anses sakna all form av normativ räckvidd.

140.

Att som tribunalen medge att endast en fjärdedel av gemenskapens sammanlagda tillverkning kan utgöra en betydande del är att göra det möjligt att kringgå kraven i antidumpningsbestämmelserna. Det skulle göra det möjligt att anta åtgärder som endast gynnar en minoritet av gemenskapsindustrin, även om tre fjärdedelar av denna industri inte lidit någon skada.

141.

Det finns emellertid skäl att framhålla att klagandena genom denna grund inte har anfört några invändningar mot att tribunalen tillämpade tröskeln på 25 procent. De har endast kritiserat tribunalen för att den inte tillämpade denna tröskel samtidigt med den tröskel på 50 procent som föreskrivs i artikel 5.4 i grundförordningen.

142.

Att se hänvisningen i artikel 4.1 i grundförordningen till artikel 5.4 i samma förordning som ett ovillkorligt krav på att de båda tröskelvärden som anges i artikel 5.4 i nämnda förordning ska tillämpas kumulativt för att fastställa klagomålets representativitet tycks emellertid vila på en felaktig tolkning av artikel 4.1 i samma förordning. I den artikeln anges att den betydande delen ska fastställas i förhållande till ”gemenskapens sammanlagda tillverkning” och inte till den del av den inhemska industrin som har tagit ställning till klagomålet.

143.

Därmed anser jag att den andra grunden för överklagandet, vilken enbart syftar till att bestrida den överklagade domen för att tribunalen inte tillämpade de båda trösklarna i artikel 5.4 i grundförordningen kumulativt, saknar grund.

144.

Överklagandet kan således avslås utan att det är nödvändigt att vidare pröva frågan huruvida unionsinstitutionerna har gjort en uppenbart felaktig bedömning genom att anse att bedömningen av huruvida skadan skulle fortgå eller återuppstå kunde företas på grundval av uppgifterna från en enda tillverkare, vilken representerade 48 procent av gemenskapens sammanlagda tillverkning.

145.

Jag nöjer mig med att påpeka att det med hänsyn till den aktuella marknadens speciella karaktär, vilken är uppdelad mellan fyra gemenskapstillverkare som parallellt med egen tillverkning i unionen även bedriver importverksamhet, inte tycks strida mot logiken i antidumpningsbestämmelserna att unionsinstitutionerna tog hänsyn till den skada som den tillverkare lidit som tillverkade mest i unionen och importerade minst sett till procentandelar av tillverkarens försäljning.

146.

Av de skälen anser jag att den andra grunden inte kan godtas.

147.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska döma enligt följande: