—

Unipol Assicurazioni SpA, genom A. Frignani och G. Ponzanelli, avvocati,

—

Tysklands regering, genom T. Henze, J. Kemper och F. Wannek, samtliga i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom L. Pnevmatikou, i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom S. Centeno Huerta, i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Santoro, avvocato dello Stato,

—

Lettlands regering, genom I. Kalniņš och I. Ņesterova, båda i egenskap av ombud,

—

Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas, R. Janeckaitė och A. Svinkūnaitė, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom E. Montaguti och K.-P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111) (nedan kallat första direktivet), rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 (EUT L 149, s. 14) (nedan kallat andra direktivet), rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, s. 33, svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189), i dess lydelse enligt direktiv 2005/14 (nedan kallat tredje direktivet), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, s. 11).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Enrico och Carlo Petillo, å ena sidan, och Unipol Assicurazioni SpA (nedan kallat Unipol), å andra sidan, angående den ersättning som Unipol enligt ansvarsförsäkringen för motorfordon ska utbetala för skador som Enrico Petillo åsamkats i samband med en trafikolycka.

3

Artikel 1 i första direktivet har följande lydelse:

”I detta direktiv avses med:

[...]

...”

4

I artikel 3.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av artikel 4 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor skall bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.”

5

I artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet föreskrivs följande:

”1.   Den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första] direktivet … skall obligatoriskt omfatta både sakskador och personskador.

2.   Varje medlemsstat skall, utan att det påverkar dess rätt att fastställa högre garantibelopp, kräva att den obligatoriska försäkringen ger ersättning med minst följande:

Medlemsstaterna får vid behov införa en övergångsperiod på högst fem år efter genomförandedagen för … [direktiv 2005/14] … för att anpassa minimibeloppen för försäkringstäckningen till de belopp som anges i denna punkt.

De medlemsstater som inför en sådan övergångsperiod ska informera kommissionen om detta och ange övergångsperiodens längd.

Senast 30 månader efter genomförandedagen för direktiv 2005/14 … skall medlemsstaterna höja garantierna till åtminstone hälften av den nivå som föreskrivs i denna punkt.”

6

I artikel 1 i tredje direktivet föreskrivs bland annat att ”den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första direktivet ska] omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren”.

7

Artikel 1a i tredje direktivet har följande lydelse:

”Den försäkring som avses i artikel 3.1 i [första direktivet] … skall omfatta personskador och sakskador som drabbar fotgängare, cyklister och andra icke-motoriserade trafikanter som, till följd av en olycka där ett motorfordon är inblandat, är berättigade till ersättning i enlighet med nationell civilrätt. Denna artikel skall inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller skadebeloppet.”

8

Enligt artikel 30 i direktiv 2009/103 trädde detta direktiv i kraft den tjugonde dagen efter det att det offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 7 oktober 2009.

9

I artikel 139 i lagstiftningsdekret nr 209 av den 7 september 2005 avseende lagen om privat försäkring (GURI nr 239 av den 13 oktober 2005 – ordinarie tillägg), i dess lydelse enligt ministerdekret av den 17 juni 2011 (GURI nr 147 av den 27 juni 2011) (nedan kallad lagen om privat försäkring), föreskrivs följande:

”1.   Ersättning för lindriga personskador till följd av olyckor med motorfordon och fartyg utgår enligt följande villkor:

2.   Vid tillämpningen av punkt 1 avses med personskada tillfälliga eller permanenta fysiska eller psykiska skador på person som kan fastställas av läkare och som har en negativ inverkan på den skadelidandes dagliga aktiviteter och sociala samvaro, oberoende av eventuella återverkningar på dennes förmåga att förvärva inkomster. …

3.   Den ersättning som ska betalas för personskada enligt punkt 1 kan höjas av domstol med högst en femtedel efter en motiverad skälighetsbedömning av den skadelidandes fysiska och psykiska tillstånd.

4.   I presidentdekret, vilket utgjort föremål för samråd med regeringen, på förslag av hälsovårdsministern efter samråd med arbetsmarknads- och socialministern, justitieministern och ministern för ekonomisk utveckling, fastställs en särskild tabell avseende nedsättningen av den fysiska och psykiska kapaciteten som omfattar en skala från 1 till 9 invaliditetsgrader.

5.   De belopp som anges i punkt 1 justeras årligen genom dekret av ministern för ekonomisk utveckling i enlighet med förändringen av det nationella konsumentprisindex för arbetar- och tjänstemannahushåll som fastställs av Istituto nazionale di statistica (ISTAT).

6.   Vid beräkningen av ersättningen enligt punkt 1 a ska för en invaliditetsgrad på 1 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,0, för en invaliditetsgrad på 2 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,1, för en invaliditetsgrad på 3 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,2, för en invaliditetsgrad på 4 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,3, för en invaliditetsgrad på 5 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,5, för en invaliditetsgrad på 6 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,7, för en invaliditetsgrad på 7 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 1,9, för en invaliditetsgrad på 8 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 2,1 och för en invaliditetsgrad på 9 procent tillämpas en multiplikationskoefficient på 2,3.”

10

Av beslutet om hänskjutande framgår att Mauro Recchioni den 21 september 2007 framförde ett motorfordon med vilket han körde in i Carlo Petillos bil bakifrån. Nämnda bil framfördes av Enrico Petillo som ådrog sig personskador.

11

Carlo och Enrico Petillo ingav en ansökan om stämning av Unipol, som är Mauro Recchionis försäkringsbolag, till Tribunale di Tivoli och yrkade att nämnda domstol skulle fastställa att Mauro Recchioni ensam orsakade nämnda olycka och förplikta Unipol att betala 3350 euro för förmögenhetsskada, utöver de 6700 euro som redan hade betalats, samt en sammanlagd summa om 14155,37 euro för icke-ekonomisk skada som Enrico Petillo hade lidit, istället för de 2700 euro som redan hade utbetalats.

12

Enligt Tribunale di Tivoli föreskriver italiensk lag, i artikel 2043 i civillagen för förmögenhetsskador och i artikel 2059 i civillagen för icke-ekonomiska skador, rätt till full ersättning för skador som orsakats av en skadevållande handling.

13

Enligt de italienska domstolarnas fasta rättspraxis består icke-ekonomisk skada av personskada, i form av fysiska och/eller psykiska skador på en person, ideell skada, till följd av känslomässigt lidande med anledning av personskadan, och övriga skador, vilka bland annat är följden av att en normal daglig verksamhet förhindras eller att ett personligt förverkligande utöver det normala förhindras.

14

I en dom från år 2003 fastställde Corte costituzionale att icke-ekonomisk skada ska betraktas som en enhet och inte delas upp i kategorier eller rubriker. Icke desto mindre görs det i rättspraxis åtskillnad mellan de olika komponenterna i den icke-ekonomiska skadan som beskrivits i föregående punkt i denna dom. Den italienska rättsordningen överlåter dessutom på domstolarna att bedöma denna skada.

15

I syfte att hålla nere kostnaderna för försäkringstjänster har den italienska lagstiftaren emellertid, i artikel 139 i lagen om privat försäkring, infört ett särskilt system för fastställande av de belopp som ska utbetalas vid icke-ekonomiska skador till följd av trafik- eller sjöolyckor. Detta system innehåller begränsningar i förhållande till de bedömningskriterier som tillämpas på andra tvister och inför en begränsning av domstolens möjlighet att, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, höja ersättningsbeloppet, vilken innebär att detta belopp får höjas med högst en femtedel av det belopp som fastställts på grundval av artikel 139 i lagen om privat försäkring.

16

Tribunale di Tivoli har preciserat att om den icke-ekonomiska skada som Enrico Petillo har åsamkats inte hade varit följden av en trafikolycka, så hade den, i enlighet med tillämplig italiensk lag och rättspraxis, bedömts enligt följande:

Alternativt ett sammanlagt belopp om 10210,00 euro för icke-ekonomisk skada, utöver ett belopp om 445,00 euro för sjukvårdskostnader.

17

Med beaktande av att den här aktuella skadan är följden av en trafikolycka ska emellertid det belopp som ska betalas ut med stöd av artikel 139 i lagen om privat försäkring fastställas enligt följande:

det vill säga ett sammanlagt belopp om 4725,00 euro för icke-ekonomisk skada, utöver ett belopp om 445,00 euro för sjukvårdskostnader. Ersättning för ideell skada utgår inte eftersom någon sådan ersättning inte föreskrivs i lagen om privat försäkring. En i detta avseende, för de skadelidande, förmånligare rättspraxis håller emellertid på att utvecklas.

18

De belopp som fastställs med tillämpning av de olika beräkningsmetoderna skiljer sig därmed åt med 5485,00 euro för samma skada. Artikel 139 i lagen om privat försäkring ger inte heller domstolen möjlighet att anpassa sin bedömning i det enskilda fallet då den endast är skyldig att göra en beräkning, vilket begränsar domstolens möjlighet att ta skälighetshänsyn.

19

Mot bakgrund av bland annat EFTA-domstolens dom av den 20 juni 2008 i mål E‑8/07, Celina Nguyen mot The Norwegian State (EFTA Court Report 2008, s. 224), tvivlar Tribunale di Tivoli på att nationell lagstiftning – vilken vad avser ersättning för skada till följd av en trafikolycka inte utesluter försäkring för icke-ekonomisk skada, men inte medger att ersättning för ideell skada utges och begränsar ersättningen för kränkningen av en persons fysiska eller psykiska integritet i förhållande till de ersättningsnivåer som gäller enligt de nationella domstolarnas fasta rättspraxis i fråga om ersättning – är förenlig med första, andra och tredje direktiven eller med direktiv 2009/103.

20

Tribunale di Tivoli anser särskilt att artikel 139 i lagen om privat försäkring inte respekterar principen om full ersättning för icke-ekonomisk skada. Den utsträckning i vilken denna princip beaktas får inte göras beroende av vilken typ av händelse som ligger till grund för kroppsskadan.

21

Under dessa omständigheter beslutade Tribunale di Tivoli att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är det, mot bakgrund av [första, andra och tredje direktiven samt direktiv] 2009/103/EG, som innehåller regler om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon, tillåtet att i en medlemsstats nationella lagstiftning – via tvingande lagstadgade beräkningskriterier som enbart gäller för skador till följd av trafikolyckor – i praktiken föreskriva en (beloppsmässig) begränsning av ansvaret för icke-ekonomisk skada för de personer (försäkringsföretagen) som enligt dessa direktiv är skyldiga att tillhandahålla den obligatoriska försäkringen för motorfordon?”

22

Unipol och den italienska regeringen har bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Enligt dem har Tribunale di Tivoli inte förklarat på vilket sätt som den begärda tolkningen av unionsreglerna skulle vara användbar för avgörandet av tvisten i det nationella målet. Beslutet om hänskjutande innehåller inte heller någon förklaring vad avser valet av de unionsbestämmelser av vilka tolkning begärts eller sambandet mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig på tvisten i det nationella målet.

23

Domstolen konstaterar att det följer av redogörelsen för de faktiska omständigheterna och de tillämpliga bestämmelserna i beslutet om hänskjutande, såsom den kompletterats i svaret på den begäran om klarlägganden som domstolen ställt till Tribunale di Tivoli med stöd av artikel 101 i rättegångsreglerna, samt redogörelsen för de skäl som föranledde Tribunale di Tivoli att vända sig till domstolen med förevarande tolkningsfråga, att svaret på denna fråga är användbart för avgörandet av tvisten i det nationella målet. Detta innebär att frågan kan tas upp till sakprövning.

24

Domstolen noterar inledningsvis att, såsom den tyska och den spanska regeringen har anfört, direktiv 2009/103 med beaktande av tidpunkten för den olycka som ligger till grund för tvisten vid den nationella domstolen av tidsmässiga skäl inte är tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet. Dessutom är tredje direktivet inte materiellt tillämplig på tvisten då Enrico och Carlo Petillo inte uppvisar något av de kännetecken som utmärker den särskilt sårbara grupp av skadelidande som avses med detta direktiv. Tolkningsfrågan ska således förstås så, att den endast avser tolkningen av första och andra direktiven.

25

Tribunale di Tivoli har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i första direktivet och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken ett särskilt system för ersättning för immateriella skador som är följden av lindriga personskador, vilka orsakats av trafikolyckor, begränsar ersättningen för dessa skador i förhållande till den ersättning som beviljas för identiska skador som är följden av andra orsaker än trafikolyckor.

26

Domstolen erinrar om att det framgår av ingressen till både första och andra direktiven att målsättningen med dessa dels är att säkerställa fri rörlighet såväl för fordon som är normalt hemmahörande inom unionen som för personer som färdas i dem, dels att säkerställa att personer som lider förlust eller skada vid olyckor som orsakas av dessa fordon behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett på vilken plats inom unionen som olyckan inträffat (dom av den 23 oktober 2012 i mål C‑300/10, Marques Almeida, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

27

I första direktivet, såsom det har preciserats och kompletterats genom bland annat andra direktivet, föreskrivs således en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att motorfordon som är normalt hemmahörande inom deras territorium omfattas av en ansvarsförsäkring. Det preciseras vilka typer av skador som denna försäkring ska omfatta (dom av den 24 oktober 2013 i mål C‑22/12, Haasová, punkt 38).

28

Det ska emellertid erinras om att frågan om skyldigheten att se till att den obligatoriska ansvarsförsäkringen omfattar skador som motorfordon har åsamkat tredje man skiljer sig från frågan om i vilken mån dessa skador ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar. Den förstnämnda företeelsen regleras och säkerställs nämligen i unionslagstiftningen, medan den sistnämnda företeelsen i huvudsak regleras i nationell rätt (dom av den 24 oktober 2013 i mål C‑277/12, Drozdovs, punkt 30).

29

Domstolen har redan fastställt att det följer av målsättningen med och lydelsen av bland annat första och andra direktiven, att de inte syftar till att harmonisera medlemsstaternas system för civilrättsligt skadeståndsansvar, och att medlemsstaterna, på unionsrättens nuvarande stadium, är fria att bestämma vilket system för civilrättsligt skadeståndsansvar som ska tillämpas vid trafikolyckor (domen i det ovannämnda målet Marques Almeida, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

30

Följaktligen är medlemsstaterna med hänsyn till bland annat artikel 1.2 i första direktivet, på unionsrättens nuvarande stadium, i princip alltjämt fria att, i sina system för civilrättsligt skadeståndsansvar, i synnerhet bestämma vilka skador orsakade av motorfordon som ska ersättas, storleken på ersättningen för dessa skador och vilka personer som har rätt till nämnda ersättning (domarna i de ovannämnda målen Haasová, punkt 41, och Drozdovs, punkt 32).

31

Domstolen har likväl understrukit att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att det civilrättsliga skadeståndsansvar för motorfordon som följer av nationell rätt omfattas av en försäkring som överensstämmer med bestämmelserna i bland annat första och andra direktiven (domen i det ovannämnda målet Marques Almeida, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

32

Det framgår även av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna ska utöva sin befogenhet på detta område med iakttagande av unionsrätten och att de nationella bestämmelserna om ersättning vid trafikolyckor inte får medföra att bland annat första och andra direktiven förlorar sin ändamålsenliga verkan (domen i det ovannämnda målet Marques Almeida, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

33

Av detta följer att medlemsstaternas frihet att bestämma vilka skador som ska omfattas samt villkoren för den obligatoriska försäkringen har begränsats genom bland annat andra direktivet, på så sätt att försäkringen obligatoriskt ska omfatta vissa skador upp till vissa fastställda minimibelopp. Till dessa skador som försäkringen obligatoriskt ska omfatta hör bland annat personskador, såsom anges i artikel 1.1 i andra direktivet (domarna i de ovannämnda målen Haasová, punkt 46, och Drozdovs, punkt 37).

34

Begreppet personskador avser emellertid varje skada – i den mån den ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar enligt den nationella rätt som är tillämplig i tvisten – som följer av en kränkning av personens integritet, vilket omfattar såväl fysiskt som psykiskt lidande (domarna i de ovannämnda målen Haasová, punkt 47, och Drozdovs, punkt 38).

35

Till de skador som ska ersättas enligt bland annat första och andra direktiven hör följaktligen immateriella skador som ska ersättas till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar enligt den nationella rätt som är tillämplig i tvisten (domarna i de ovannämnda målen Haasová, punkt 50, och Drozdovs, punkt 41).

36

För det första framgår det av handlingarna i målet vid domstolen att, till skillnad från vad som var fallet i det ovannämnda målet Marques Almeida, den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet syftar till att fastställa i vilken mån den skadelidande har rätt till ersättning till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar och inte begränsar den obligatoriska försäkringens omfattning.

37

Enligt Tribunale di Tivolis redogörelse för den italienska lagstiftningen föreskriver denna dels, i artikel 2059 i civillagen, grunden för rätten till ersättning för immateriell skada till följd av en trafikolycka, dels, i artikel 139 i lagen om privat försäkring, de sätt på vilka omfattningen av ersättningen bestäms vid mindre allvarliga personskador bland annat till följd av sådana olyckor.

38

I svaret på den begäran om klarlägganden som EU-domstolen framställde med stöd av artikel 101 i rättegångsreglerna har Tribunale di Tivoli dessutom preciserat att enligt italiensk rätt får den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar för immateriella skador som personer har lidit på grund av en trafikolycka inte överstiga de belopp som omfattas av den obligatoriska försäkringen enligt artikel 139 i lagen om privat försäkring. Detta har bekräftats av den italienska regeringen vid förhandlingen.

39

Domstolen konstaterar således dels att dessa nationella bestämmelser omfattas av de materiella nationella bestämmelserna om civilrättsligt skadeståndsansvar, vilka första och andra direktiven hänvisar till (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Haasová, punkt 58), dels att de inte är av sådan art att de begränsar omfattningen av en försäkringstagares civilrättsliga skadeståndsansvar (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Marques Almeida, punkt 35).

40

Det ska tilläggas att det, vad avser de sak- och personskador som obligatoriskt omfattas av den försäkring som avses i artikel 3.1 i första direktivet, inte finns något i handlingarna i målet som tyder på att den aktuella nationella lagstiftningen inte föreskriver belopp som är förenliga med de miniminivåer som fastställs i artikel 1 i andra direktivet.

41

För det andra ska prövas huruvida de nationella bestämmelserna leder till att den skadelidandes rätt till ersättning från den obligatoriska ansvarsförsäkringen för motorfordon med automatik går förlorad eller begränsas på ett oproportionerligt sätt.

42

Såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 69–74 samt 82 och 83 i förslaget till avgörande följer det av den rättspraxis som domstolen erinrat om i punkterna 30–32 i förevarande dom att första och andra direktiven inte ålägger medlemsstaterna att välja ett visst system för att fastställa omfattningen av en skadelidandens rätt till ersättning till följd av den försäkrades civilrättsliga skadeståndsansvar.

43

Dessa direktiv utgör således i princip varken hinder för nationell lagstiftning som ålägger de nationella domstolarna att beakta tvingande kriterier vid fastställandet av den immateriella skada som ska ersättas eller för specifika system som är anpassade till de särdrag som utmärker trafikolyckor, även om sådana system, för vissa immateriella skador, föreskriver att omfattningen av rätten till ersättning ska bestämmas på ett sätt som är mindre förmånligt för den skadelidande än det sätt på vilket rätten till ersättning bestäms för skadelidande i andra slags olyckor än trafikolyckor.

44

Den omständigheten att vissa beräkningsfaktorer – som är tillämpliga när fråga är om ersättning till skadelidande i andra olyckor än bilolyckor – inte ska ingå i eller ska begränsas vid bedömningen av storleken på den ersättning som ska utgå för immateriell skada till följd av mindre allvarliga personskador påverkar inte sådan nationell lagstiftnings förenlighet med ovannämnda direktiv, eftersom lagstiftningen inte medför att den skadelidandes rätt till ersättning per automatik går förlorad eller begränsas på ett oproportionerligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011 i mål C‑409/09, Ambrósio Lavrador och Olival Ferreira Bonifácio, REU 2011, s. I‑4955, punkt 29 och domen i det ovannämnda målet Marques Almeida, punkt 32)

45

I förevarande fall innehåller handlingarna i målet inga uppgifter av vilka det framgår att en sådan automatisk förlust eller en sådan oproportionerlig begränsning föreligger. Av handlingarna i målet framgår nämligen, för det första, att ersättning beviljas och, därefter, att den restriktivare beräkningsmetod som används för denna ersättning endast är tillämplig vid lindriga kroppsskador samt, slutligen, att det belopp som är resultatet av denna beräkning står i proportion till bland annat skadornas allvar och den tid under vilken invaliditeten varar. Detta system gör det dessutom möjligt för domstolen att anpassa den ersättning som ska utges genom en ökning som kan uppgå till en femtedel av det beräknade beloppet.

46

Med hänsyn till det ovan anförda konstaterar domstolen att det som unionsrätten ska säkerställa, nämligen att det civilrättsliga skadeståndsansvaret till följd av motorfordonstrafik, vilket fastställs enligt tillämplig nationell rätt, omfattas av en försäkring som är förenlig med bland annat första och andra direktiven, inte påverkas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Marques Almeida, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

47

Härav följer att den ställda frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i första direktivet och artikel 1.1 och 1.2 i andra direktivet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken ett särskilt system för ersättning för immateriella skador som är följden av lindriga personskador, vilka orsakats av trafikolyckor, begränsar ersättningen för dessa skador i förhållande till den ersättning som beviljas för identiska skador som är följden av andra händelser än trafikolyckor.

48

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 3.1 i rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet och artikel 1.1 och 1.2 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken ett särskilt system för ersättning för immateriella skador som är följden av lindriga personskador, vilka orsakats av trafikolyckor, begränsar ersättningen för dessa skador i förhållande till den ersättning som beviljas för identiska skador som är följden av andra händelser än trafikolyckor.