1.

Begäran om förhandsavgörande från Landgericht Dortmund (regional domstol i Dortmund, Tyskland) rör tolkningen av artiklarna 5.3 och 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ) (nedan kallad Bryssel I-förordningen) samt den hittills oprövade aspekten av föreningen av dessa bestämmelser med de vägledande principerna i unionens konkurrensrätt enligt artikel 101 FEUF.

2.

Begäran har ingetts inom ramen för en talan om upplysningar och skadestånd vid nämnda tyska domstol vilken ingavs av en kärande med säte i Belgien mot ett antal bolag etablerade i olika medlemsstater – varav endast ett av dem i Tyskland – med anledning av en överträdelse som genom beslut av Europeiska kommissionen hade förklarats strida mot kartellförbudet i artikel 81 EG (senare artikel 101 FEUF) och mot artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992. ( 3 )

3.

Parterna är oense om den hänskjutande domstolens internationella behörighet, och därför har den domstolen begärt att EU-domstolen gör en tolkning utifrån tre olika aspekter.

4.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen är tillämplig i en sådan tvist som den i det nationella målet. Enligt artikel 6.1 kan en domstols behörighet utvidgas för att undvika oförenliga domar så att den även kan pröva käromål mot andra svarande än den som har hemvist i den domstolens domkrets. Som ett komplement har frågeställningen rests i ett sådant särskilt fall som det förevarande, där käranden har återkallat sin talan mot den enda svaranden med säte i den medlemsstat där den domstol där talan väckts har sitt säte, vilken kan betraktas som ”förankringssvarande”, eftersom vederbörande är den enda som utgör grund för den aktuella domstolens behörighet.

5.

Beträffande behörighet vid skadestånd utanför avtalsförhållanden enligt artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen har den hänskjutande domstolen frågat domstolen huruvida begreppet ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i den bestämmelsens mening ska anses möjliggöra att nämnda behörighet, med avseende på samtliga svarande och för all anförd skada, knyts till var och en av de många orterna i medlemsstaterna där den olagliga samverkan ingicks och/eller genomfördes och där köparnas valfrihet därigenom enligt käranden begränsades.

6.

När det gäller den tredje frågan tycks den hänskjutande domstolen utgå ifrån att vissa klausuler om domstols behörighet, vilka kan omfattas av artikel 23 i Bryssel I-förordningen, och/eller skiljedomsklausuler som görs gällande av svarandena omfattar skadeståndsanspråken i det aktuella fallet. Den hänskjutande domstolen har frågat domstolen huruvida principen om ett effektivt genomförande av kartellförbudet i artikel 101 FEUF i ett sådant fall kan utgöra hinder för att sådana klausuler görs gällande mot käranden i en skadeståndstalan som har väckts i en av de domstolar som skulle vara behöriga enligt artikel 5.3 och/eller 6.1 i Bryssel I-förordningen.

7.

Detta är första gången som domstolen i ett mål ska uttala sig direkt om förhållandet mellan de primärrättsliga bestämmelser som garanterar fri konkurrens inom Europeiska unionen och bestämmelserna i unionens internationella privaträtt om domstols behörighet på privaträttens område. Målet föranleds av en tvist som rör en mycket omfattande kartell vilken inbegrep många olika deltagare och skadelidande och snedvred konkurrensen på hela den inre marknaden.

8.

Till att börja med vill jag göra tydligt att Bryssel I-förordningen, som syftade till att inrätta ett särskilt regelverk för unionen med behörighetsregler för gränsöverskridande tvister på privaträttens område, enligt min mening inte är helt anpassad för att säkerställa ett privat genomförande av unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (eller private enforcement, vilket är det begrepp som oftast används för att beteckna detta) ( 4 ) som kan vara effektivt i ett sådant fall som det aktuella.

9.

Tillämpningen av vissa bestämmelser i denna förordning kan nämligen leda till en territoriell uppdelning mellan medlemsstaternas domstolar som riskerar att dels inte vara adekvat med hänsyn till den geografiska räckvidden av unionens konkurrensrätt, dels göra det svårare för dem som lidit skada av olagliga konkurrensbegränsningar att kräva och erhålla full ersättning för skadan. Jag anser således det möjligt att de som medverkat till sådana begränsningar kan använda sig av bestämmelserna i den internationella privaträtten för att skapa ett läge där de civilrättsliga följderna av en enda, allvarlig överträdelse av unionens konkurrensregler ska avgöras i en rad utspridda förfaranden i de olika medlemsstaterna.

10.

Med anledning av de särskilda återverkningar som gränsöverskridande konkurrensbegränsande förfaranden kan få på det civilrättsliga samarbetet – i synnerhet när det rör sig om sådana komplexa förfaranden som i det nationella målet – blir min allmänna slutsats av denna begäran om förhandsavgörande, de lege ferenda, att unionslagstiftaren bör överväga att införa en särskild konkurrensregel för sådana förfaranden ( 5 ) i Bryssel I-förordningen, liknande den lagvalsregel som specifikt anges för förpliktelser till följd av konkurrensbegränsning genom den förordning som vanligtvis kallas Rom II-förordningen. ( 6 )

11.

Skälen 11, 12, 14 och 15 i Bryssel I-förordningen har följande lydelse:

…

12.

I artikel 1.2 d i Bryssel I-förordningen undantas skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde.

13.

Kapitel II i förordningen innehåller en rad behörighetsbestämmelser när det gäller privaträtt. I artikel 2.1 anges att ”[o]m inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap”.

14.

I artikel 5.3, som ingår i avsnitt 2 i nämnda kapitel, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, föreskrivs att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”.

15.

I artikel 6.1 i nämnda avsnitt föreskrivs att ”[t]alan mot den som har hemvist i en medlemsstat [även kan] väckas … [o]m han är en av flera svarande, vid domstol där en av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”.

16.

I avsnitt 7 i nämnda kapitel, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”, anges följande i artikel 23.1 och 23.5:

”1.   Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. …

…

5.   Avtal om domstols behörighet … har ingen verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 13, 17 och 21 eller om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 22.”

17.

Talan i det nationella målet grundar sig på ett beslut av den 3 maj 2006 ( 7 ) i vilket kommissionen fann att flera bolag som tillhandahöll väteperoxid och/eller natriumperborat ( 8 ) hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse av förbudet mot kartellbildning i artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) och i artikel 53 i EES-avtalet. Några av bolagen ålades böter. ( 9 )

18.

Av beslutet framgår att den beaktade överträdelseperioden sträckte sig från den 31 januari 1994 till den 31 december 2000 och att överträdelsen omfattade hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Kartellen innebar främst att konkurrenter utbytte uppgifter om priser och försäljningsvolymer och ingick avtal om priser och om minskad produktionskapacitet samt övervakade genomförandet av de konkurrensbegränsande överenskommelserna. Den hänskjutande domstolen har understrukit att de konkurrensbegränsande åtgärderna vidtogs vid sammanträden och telefonsamtal huvudsakligen i Belgien, Frankrike och Tyskland och att deltagarna medverkade på olika sätt men med full vetskap om att deras hemliga handlande i syfte att begränsa konkurrensen var olagligt.

19.

Cartel Damage Claims (CDC) Hydrogen Peroxide SA (nedan kallat CDC) är ett bolag med säte i Belgien vars syfte är att göra gällande skadeståndsfordringar som vissa av de företag som anser sig ha lidit skada av överträdelsen direkt eller indirekt har överlåtit till bolaget. ( 10 )

20.

Genom en stämningsansökan av den 16 mars 2009 vid Landgericht Dortmund väckte CDC talan om solidariskt skadeståndsansvar mot sex av de bolag, med hemvist i olika medlemsstater, som hade ålagts böter av kommissionen. I stämningsansökan angavs att endast ett av bolagen hade sitt säte i domstolsstaten, närmare bestämt Evonik Degussa GmbH (nedan kallat Evonik Degussa), som har sitt säte i Essen (Tyskland). ( 11 )

21.

I september 2009, efter det att samtliga svarande hade delgetts men före utgången av den tidsfrist som hade fastställts för ingivande av svaromål och före förhandlingen, återkallade CDC sin talan mot det tyska bolaget till följd av en förlikning. I slutet av år 2009 intervenerade Evonik Degussa och två andra bolag som omfattades av kommissionens beslut till stöd för de svarande som fortfarande var parter i målet. ( 12 )

22.

CDC gjorde gällande att de företag som överlåtit sina fordringar till CDC mellan åren 1994 och 2006 hade köpt betydande mängder väteperoxid av de leverantörer som deltog i kartellen. Väteperoxiden levererades enligt avtal i olika medlemsstater i unionen och i EES.

23.

Svarandena invände att vissa av dessa leveransavtal innehöll skiljedomsklausuler och klausuler om behörig domstol, och de bestred samtliga Landgericht Dortmunds internationella behörighet.

24.

Landgericht Dortmund fann att dess behörighet endast kunde grundas på artikel 6.1 och artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, såvida en sådan behörighet inte var utesluten på grund av en klausul om behörig domstol enligt artikel 23 i förordningen eller en skiljedomsklausul. Mot den bakgrunden beslutade Landgericht Dortmund den 26 juni 2013 att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

2)   Ska artikel 5.3 i [Bryssel I-förordningen] tolkas så, att skadan ska inbegripa varje svarande och samtliga påstådda skador eller den samlade skadan i de medlemsstater där kartellavtalen har ingåtts och genomförts när det gäller en talan för att begära information och skadestånd från svarande med säte i olika EU-medlemsstater till följd av en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG/artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet som har konstaterats av Europeiska kommissionen, och där deltagarna har medverkat på olika platser och vid olika tidpunkter?

3)   Är det enligt den unionsrättsliga principen om ett effektivt genomförande av kartellförbudet tillåtet att i samband med skadeståndstalan på grund av överträdelse av kartellförbudet i artikel 81 EG/artikel 101 FEUF och artikel 53 EES-avtalet beakta skilje- och prorogationsklausuler i leveransavtal, om detta leder till derogation för en domstol som är internationellt behörig enligt artikel 5.3 och/eller artikel 6.1 i [Bryssel I-förordningen] för samtliga svarande och/eller för samtliga eller för en del av de krav som hävdas?”

25.

Skriftliga yttranden har inkommit från CDC, Evonik Degussa (enbart avseende första frågan led b), Akzo Nobel, Solvay, Kemira, FMC Foret och Edison, från den franska regeringen (enbart avseende den tredje frågan) samt från kommissionen. Genom skrivelse av den 26 augusti 2013 har den hänskjutande domstolen underrättat domstolen om att CDC återkallat sin talan mot Arkema France. Någon förhandling har inte hållits.

26.

När det först och främst gäller de allmänna centrala frågorna i detta mål vill jag understryka att Bryssel I-förordningen i sig inte är avsedd att genomföra unionens konkurrensregler. Som det bland annat framgår av skälen 1, 2 och 6 ska förordningen se till att ”den inre marknaden [kan] fungera väl” och säkerställa ”fri rörlighet för domar på privaträttens område” genom att inrätta ett enhetligt regelverk för privaträttsliga tvister vad beträffar såväl behörighetsfördelningen mellan medlemsstaternas domstolar som erkännande och verkställighet av avgöranden som fattats av dessa domstolar.

27.

Jag anser emellertid att Bryssel I-förordningen måste tolkas och tillämpas på ett sådant sätt att unionens konkurrensrättsliga bestämmelser bibehåller sin fulla verkan. Unionens konkurrensrätt har en väsentlig betydelse för den inre marknaden och utgör en central del av Europeiska unionens ekonomiska uppbyggnad, ( 13 ) eftersom artikel 85 i EG-fördraget, numera artikel 101 FEUF, som domstolen redan har understrukit är ”en grundläggande bestämmelse som är oundgänglig för att de uppgifter som gemenskapen har anförtrotts skall kunna utföras och, i synnerhet, för att den inre marknaden skall kunna fungera.” ( 14 ) Dessutom måste unionens processregler i någon mån tjäna de materiella bestämmelserna i unionsrätten, i den meningen att de förstnämnda är ett instrument för att påtagliggöra enskildas och juridiska personers rättigheter och förpliktelser, i synnerhet med hänsyn till rätten till ett effektivt och rättvist rättsmedel i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 15 )

28.

I detta hänseende ska det först och främst konstateras att tvisten i det nationella målet rör de civilrättsliga konsekvenser som kan bli följden av en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF som begåtts av flera bolag med säte i olika medlemsstater och gett upphov till många skadelidande som även de har hemvist i olika medlemsstater.

29.

Att det dyker upp sådana juridiska aktörer som käranden i det nationella målet, vilka har som mål att samla tillgångar i form av skadeståndsfordringar till följd av överträdelser av unionens konkurrensrätt ( 16 ) ser jag som ett tecken på att det vid komplexa konkurrenshinder inte är skäligt för de skadelidande att själva väcka enskild talan mot de olika upphovsmännen till sådana hinder. ( 17 )

30.

Skadestånd med anledning av en kartell som strider mot unionsrätten utgör enligt den rättspraxis som följer av domarna Courage och Crehan ( 18 ) och Manfredi m.fl. ( 19 ) rörande tolkningen av artikel 81 EG (artikel 101 FEUF) en rättighet som tillkommer de skadelidande och som till sitt väsentliga innehåll regleras av unionsrätten. Detta gäller både rättighetens existens och dess väsentliga materiella räckvidd, vilken bland annat omfattar möjligheten för de skadelidande att erhålla ersättning inte bara för förluster (damnum emergens) utan även utebliven vinst (lucrum cessans) till följd av en sådan kartellbildning, utöver ränta. ( 20 )

31.

Som domstolen framhöll är läget i unionsrättens utveckling sådant att det fortfarande ankommer på medlemsstaterna att fastställa villkoren för utövandet av denna rätt till full ersättning, förutsatt att likvärdighets- och effektivitetsprincipen respekteras enligt nämnda rättspraxis. ( 21 ) Detta bibehållande av de nationella lagstiftarnas normativa behörighet i frågan gäller i synnerhet för processreglerna men inte längre för lagvalsreglerna, eftersom ”[t]illämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i otillbörlig konkurrens” numera fastställs på ett bindande sätt i Rom II-förordningen. ( 22 )

32.

Analogt är skälen enligt min mening desto starkare att låta den princip om effektiva rättsmedel för ersättning som således slås fast när det gäller bestämmelser i nationell rätt bli vägledande för tolkningen och tillämpningen av Bryssel I-förordningen. Den förordningen är en sekundär rättsakt som antagits av unionen som sådan, och därmed kan den inte tolkas på ett sådant sätt att det blir omöjligt eller mycket svårt att i praktiken konkretisera denna, i primärrätten grundade, rättighet vid gränsöverskridande olaglig samverkan. ( 23 )

33.

Jag vill understryka att det följer av domstolens rättspraxis att en talan som i likhet med den aktuella väcks i syfte att erhålla ersättning från företag som har gjort sig skyldiga till en överträdelse av artikel 101 FEUF verkligen omfattas av ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i Bryssel I-förordningen. ( 24 )

34.

Eftersom Bryssel I-förordningen i förbindelserna mellan medlemsstaterna ersatt konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 ( 25 ) (nedan kallad Brysselkonventionen), ska det framhållas att domstolens tolkning av Brysselkonventionens bestämmelser även är giltig för bestämmelserna i den ovannämnda förordningen, när dessa kan anses motsvara varandra. ( 26 )

35.

Mot bakgrund av domstolens rättspraxis tycks var och en av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen som berörs av förevarande begäran om förhandsavgörande – det vill säga artiklarna 5.3, 6.1 och 23.1 – och motsvarande bestämmelser i Brysselkonventionen – det vill säga artiklarna 5.3 och 6.1 samt artikel 17 första stycket – materiellt sett vara liknande eller identiska. ( 27 )

36.

Jag vill erinra om att det i enlighet med syftena med Brysselkonventionen, vilka är desamma som för Bryssel I-förordningen, är lämpligt att så långt det är möjligt undvika flera olika behörighetsgrunder för ett och samma rättsförhållande och att samtidigt garantera rättssäkerhet både för kärande och för svarande genom att de med säkerhet ska kunna förutse vilken domstol som är behörig, bland annat genom att göra det möjligt för den domstolen där talan väcktes att uttala sig om sin egen behörighet utan att vara tvungen att pröva målet i sak. ( 28 )

37.

Slutligen tycks en civilrättslig skadeståndstalan till följd av en överträdelse av konkurrensrätten till övervägande del anses avse skadestånd utanför avtalsförhållanden, ( 29 ) även om det inte på förhand kan uteslutas att ett avtalsförhållande kan utgöra grund för en sådan talan, åtminstone inte i vissa nationella rättssystem. ( 30 )

38.

Följaktligen vill jag inleda prövningen av den hänskjutande domstolens frågor med den andra tolkningsfrågan, som rör artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, i vilken föreskrivs en särskild behörighet om grunden för en skadeståndstalan utgörs av ansvar utanför avtalsförhållanden (B). Därefter kommer jag att pröva den första frågan, som rör artikel 6.1 i förordningen där det föreskrivs en utvidgad behörighet för det fallet att talan väcks mot flera svarande och käromålen har ett samband (C). Slutligen kommer jag att pröva den tredje frågan, som rör båda dessa bestämmelser och vissa specifika aspekter av valet av domstol, i förbindelse med principen om det unionsrättsliga kartellförbudets fulla verkan (D).

39.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att domstolen ska uttala sig om tillämpningsområdet för artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen samt om vidden av den behörighet som kan följa av denna specialbestämmelse (1). Jag anser, bland annat med hänsyn till bestämmelsens syften, att dess tillämpning är problematisk eller till och med borde vara utesluten under sådana omständigheter som i det nationella målet, som onekligen är av särskild art (2).

40.

Av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen ser det som ostridigt att en talan om skadestånd och upplysningar avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” enligt artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen och att den bestämmelsen således kan utgöra grund för den hänskjutande domstolens behörighet. Domstolen medgav nyligen att en talan av denna art betecknas som sådan. ( 31 )

41.

Den hänskjutande domstolen har dessutom mycket riktigt framhållit att det när det gäller komplexa skadeståndsgrundande handlingar framgår av fast rättspraxis att ( 32 ) uttrycket ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” ( 33 ) i artikel 5.3 avser både den ort där skadan uppkom och den där den skadegörande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som käranden väljer. ( 34 ) Den hänskjutande domstolen har även erinrat om att en behörig domstol, för det fallet att flera skador kan förutses, på grundval av den sistnämnda anknytningspunkten endast kan pröva käromål som avser skador som lidits på den medlemsstats territorium där domstolen har sitt säte. ( 35 )

42.

Den hänskjutande domstolen har frågat hur de av domstolen fastställda alternativa kriterierna ska tillämpas i det aktuella målet, eftersom deltagarnas medverkan i den kartell som utgjorde en överträdelse av artikel 101 FEUF och ledde till de anförda skadorna var olika både geografiskt och tidsmässigt. Den hänskjutande domstolen vill främst få klarhet i huruvida artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen gör det möjligt att i den bestämmelsens mening på varje ”ort där skadan inträffade” och mot varje deltagare i kartellen väcka talan avseende samtliga skador som kartellen gav upphov till, även om vissa svarande inte agerade direkt på domstolsstatens territorium.

43.

CDC har yrkat att domstolen ska svara att bestämmelsen innebär att alla skador till följd av den kartell som utgjorde en överträdelse ska kunna göras gällande vid domstolar i samtliga medlemsstater där någon del av kartellen ingicks eller genomfördes eller där berörd marknad åtminstone till en del hindrades direkt och väsentligt av kartellen. Kommissionen har intagit ett liknande, men något försiktigare synsätt när det gäller vidden av behörigheten för de domstolar som kan anhängiggöras i detta sammanhang. ( 36 ) De svarande i det nationella målet som har tagit ställning till den andra frågan har anfört antingen att frågan inte kan tas upp till sakprövning ( 37 ) eller, i sak, att den behöriga domstolen inte ska medges en övergripande behörighet med avseende på samtliga deltagare i den olagliga samverkan och på all åberopad skada. ( 38 )

44.

Jag vill erinra om att det finns flera vägledande principer för tolkningen av artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen i domstolens rättspraxis. Först och främst är det ostridigt att begreppen i artikel 5.3 med hänsyn till framför allt förordningens systematik och syften ska tolkas autonomt, således utan beaktande av nationella rättsbegrepp, för att säkerställa att konventionen tillämpas enhetligt i samtliga konventionsstater. ( 39 ) Vidare, eftersom det rör sig om en särskild behörighetsregel som utgör undantag från principen i artikel 2 i förordningen att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, ska den inte tolkas extensivt utan restriktivt, ( 40 ) bland annat för att undvika att normalfallet blir att domstolarna i den stat där käranden har hemvist (forum actoris) blir behöriga ( 41 ) och för att förhindra att flera olika domstolar blir behöriga, vilket skulle gynna forum shopping.

45.

Det är väsentligt att hålla i åtanke att domstolen enligt närhetsprincipen i skäl 12 i Bryssel I-förordningen har uttalat att grunden till behörighetsregeln i artikel 5.3 är en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolarna på den ort där skadan inträffade. Det är den anknytningen som med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att de sistnämnda domstolarna genom derogation ges behörighet. ( 42 ) Eftersom fastställandet av ett av de anknytningsmoment som fastslagits i angiven rättspraxis ( 43 ) ska göra det möjligt att fastställa behörigheten för den domstol som objektivt är den mest lämpade att avgöra huruvida rekvisiten för svarandens ansvar är uppfyllda, kan talan enbart väckas vid domstolen i den domkrets där det relevanta anknytningsmomentet finns. ( 44 )

46.

Den hänskjutande domstolen menar att det just är en sådan närhet som kan saknas om det i förevarande mål medges att behörig domstol, med avseende på samtliga svarande och samtliga anförda skador, ( 45 ) i enlighet med artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen är varje domstol på någon av de många orter där kartellen utformades, organiserades och kontrollerades och där köparnas fria val begränsades på den berörda marknaden. Jag delar den ståndpunkten av skäl som anförs nedan.

47.

Det kan visserligen inte i princip uteslutas att artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen är tillämplig vid en skadeståndstalan grundad på en överträdelse av artikel 101 FEUF, ( 46 ) men icke desto mindre är jag böjd att anse att bestämmelsen inte kan tillämpas ändamålsenligt i det särskilda fallet med en horisontell olaglig samverkan som har pågått länge och begränsat konkurrensen på hela unionens territorium och som till sin struktur är mycket komplex, eftersom den har gett upphov till en rad konkurrensbegränsande överenskommelser och åtgärder och inneburit att såväl deltagarna som de skadelidande finns utspridda i ett stort antal medlemsstater. ( 47 )

48.

Jag anser inte att kriterierna i rättspraxis för fastställande av den ”ort där skadan inträffade”, i den mening som avses i artikel 5.3 är tillämpliga, eftersom de anförda skadornas orsaker och följder har en avsevärd geografisk spridning. De båda delarna i det alternativ som domstolen uttalade innebär i detta fall att många olika domstolar i medlemsstaterna kan vara behöriga, samtidigt som nämnda förordning syftar till att begränsa antalet konkurrerande förfaranden. ( 48 ) De gör det inte heller möjligt att fastställa en domstol som har ett ”särskilt nära samband” med tvisten och som därmed geografiskt sett är ”den mest lämpade” för att avgöra tvisten, vilket är grunden för artikel 5.3.

49.

Kriteriet avseende orten där den skadebringande händelsen inträffade innebär att det teoretiskt sett kan vara varje plats där deltagarna ingick den olagliga samverkan. Detta kan emellertid vara svårt eller till och med omöjligt att fastställa, eftersom kartellen var hemlig, såvida man inte utgår ifrån de olika orter där de berörda bolagen har sina säten. Kriteriet kan även hänföra sig till samtliga orter där kartellen genomfördes, det vill säga varje plats där en deltagare konkret organiserade och vidtog de avtalade konkurrensbegränsande åtgärderna genom att i konkurrensbegränsande syfte aktivt handla eller avstå från att handla. ( 49 ) Här anser jag, i motsats till kommissionen, att dom Melzer, ( 50 ) i vilken domstolen ansåg att behörigheten inte kunde grundas på orten för den skadevållande handling som tillskrivs en av de påstådda skadevållarna som inte är part i tvisten, bör innebära att handlingar som en deltagare i kartellen har begått i en medlemsstat inte kan tillskrivas andra deltagare i överträdelsen som avstått från att utöva fri konkurrens på motsvarande marknad. ( 51 ) Under alla omständigheter anser jag, när det gäller en sådan Europaomfattande och långvarig kartell som den aktuella i det nationella målet, att sådana lokaliseringsfaktorer saknar relevans, eftersom de leder till alltför allmänna, diffusa och slumpmässiga behörighetsgrunder ( 52 ) till följd av det stora antalet inblandade aktörer och berörda handlingar och underlåtenheter och följaktligen de många orter där de skadevållande händelserna inträffade. ( 53 )

50.

När det gäller kriteriet avseende orten där de anförda skadorna uppstod kan skadorna ekonomiskt sett anses ha inträffat antingen på varje ort där de förmodade skadelidande köpte de produkter som berördes av den olagliga samverkan, det vill säga orterna där parterna undertecknade och/eller utförde de avtal vars innehåll påverkades av kartellen – i förevarande fall leverantörsavtalen mellan svarandena och de företag som överlåtit sina fordringar till käranden –, det vill säga på varje ort där de skadelidande eller deras dotterbolag har sitt säte. Även de indirekt skadelidande, som inte genom avtal varit förenade med en deltagare i kartellen men som ändå lidit skada till följd av kartellen, ( 54 ) bör kunna göra gällande sina skador inom de gränser som fastställts i domstolens rättspraxis. ( 55 ) Det ska emellertid erinras om att den valmöjlighet avseende behörighet som ges när det gäller skadestånd utanför avtalsförhållanden inte ska tolkas så, att behörig domstol blir domstol där käranden har hemvist (forum actoris), eftersom Bryssel I-förordningens syfte är att begränsa denna sistnämnda behörighetsfaktor för att inte undergräva den ändamålsenliga verkan av den allmänna regeln i artikel 2. ( 56 ) För övrigt kan det vara ändamålsenligt att ta hänsyn till alla orter där marknaden påverkades genom överträdelsen av artikel 101 FEUF, eftersom konkurrensreglerna syftar till att säkerställa en korrekt fungerande marknadsekonomi och inte till att skydda ett visst bolags enskilda intressen. ( 57 ) I förevarande fall omfattar den överträdelse som utgör grund för skadeståndsanspråket territoriet i alla unionens medlemsstater, vilket innebär att ett brett urval av domstolar kan vara behöriga. ( 58 ) Ett sådant extensivt synsätt strider mot ovan angivna mål i Bryssel I-förordningen, i synnerhet målen för artikel 5.3. Jag vill tillägga att den rättspraxis som följer av dom Shevill m.fl. ( 59 ) innebär, utan att det enligt min mening är vare sig möjligt eller önskvärt med någon förändring i det hänseendet, att en behörighet som grundas på orten där den skadevållande händelsen är territoriellt indelad efter medlemsstaternas gränser, ( 60 ) vilket innebär en risk för att tvisten splittras upp, eftersom behörig domstol inte kan pröva de många anförda skadorna i deras helhet.

51.

Slutligen vill jag understryka att för det fall domstolen medger att flera domstolar kan vara behöriga i enlighet med artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, står flera möjligheter öppna för de svarande på denna grund, trots att det rör sig om en särskild behörighet som följaktligen i princip ska tillämpas strikt. Dessutom finns en långt ifrån hypotetisk ( 61 ) risk för att de som gjort sig skyldiga till en överträdelse av unionens konkurrensrätt ges möjlighet att i saboterande syfte, i enlighet med dom Folien Fischer och Fofitec, ( 62 ) inge talan om negativ fastställelse i en medlemsstat där det är känt att förfarandena är särskilt långvariga mot personer som har ansetts skadelidande vid kommissionens administrativa förfarande. Jag anser i stället, med hänsyn till den bindande verkan av kommissionens beslut om omständigheterna och deras rättsliga bestämning, att det inte längre bör vara möjligt att inge någon negativ fastställelsetalan efter det att kommissionen har fattat sitt beslut och fastställt att en överträdelse har begåtts. ( 63 )

52.

Sammanfattningsvis anser jag, i enlighet med domstolens liknande resonemang i dom Besix, ( 64 ) att den särskilda behörighetsregeln för skadestånd utanför avtalsförhållanden i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen inte är tillämplig i ett sådant fall som i det nationella målet när orten där den anförda skadan inträffade inte kan fastställas på grund av att den överträdelse av artikel 101 FEUF som utgör grund för talan består av handlingar som överenskommits och/eller utförts på ett stort antal orter, vilket gör att det inte klart och ändamålsenligt kan fastställas vilken domstol som har en särskilt nära anknytning till tvisten i dess helhet.

53.

Enligt min mening ska behörigheten i ett sådant fall fastställas antingen enligt den allmänna regeln i artikel 2.1 i Bryssel I-förordningen eller enligt andra särskilda behörighetsregler i förordningen, exempelvis artikel 6.1, enligt vilken flera käromål mot flera svarande som ingetts vid samma domstol kan prövas gemensamt, förutsatt att villkoren för tillämpning av någon av dessa regler är uppfyllda i det aktuella fallet. I det hänseendet finns det anledning att understryka att den enda möjligheten att beakta ett samband mellan olika käromål mot flera svarande som grund för behörighet är enligt artikel 6.1, ( 65 ) i vilken föreskrivs att denna möjlighet är förbehållen det starka anknytningsmoment som utgörs av en av svarandenas hemvist. En bestämmelse vars tillämpning beror på orten där en händelse inträffat, som artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, ger inte den möjligheten.

54.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelsen i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen om koncentration av behörigheter vid flera svarande kan tillämpas vid en talan mot företag som på olika sätt, såväl geografiskt som tidsmässigt, deltagit i en enda och fortlöpande överträdelse av kartellförbudet i unionsrätten (1). Den hänskjutande domstolen har vidare uppmanat domstolen att för det fall den frågan besvaras jakande uttala huruvida ett återkallande av en sådan talan mot ”förankringssvaranden”, det vill säga den enda av de svarande som har hemvist i den domstol där talan väcktes medlemsstat, har någon inverkan på domstolens behörighet enligt nämnda artikel 6.1 (2).

55.

Det finns skäl att understryka att innebörden i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen i likhet med vad som gäller för artikel 5.3 ( 66 ) ska fastställas autonomt, så att begreppen i bestämmelsen inte ska förstås utifrån hur det aktuella rättsförhållandet vid den domstol där talan väckts betecknas i tillämplig nationell lag. ( 67 )

56.

Enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen kan en och samma kärandes samtliga käromål mot flera svarande inges vid en domstol i en medlemsstat i vars domkrets minst en av de svarande har hemvist, ( 68 ) förutsatt att det finns ett samband mellan käromålen. ( 69 ) Svaranden kallas nedan förankringssvaranden. I detta hänseende föreskrivs att ”käromålen anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.” ( 70 )

57.

I och med att det i artikel 6.1 medges att käromål koncentreras till en enda domstol och den domstolens behörighet utvidgas till svarande mot vilka den domstolen utan den utvidgade behörigheten inte skulle ha varit behörig uppfyller nämnda artikel Bryssel I-förordningens mål om en god rättskipning, inte minst genom att minimera möjligheten till samtidiga förfaranden och således undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. ( 71 )

58.

Det rör sig emellertid om en särskild behörighetsregel, eftersom den utgör ett undantag från den princip att domstol där varje svarande har hemvist är behörig, vilken nämns i skäl 11 i Bryssel I-förordningen och föreskrivs i artikel 2. Enligt rättspraxis ska den regeln följaktligen tolkas strikt. ( 72 )

59.

Artikel 6.1 ska sålunda tillämpas i undantagsfall, och den gemensamma prövning av käromål som föreskrivs i bestämmelsen är inte tillåten om käromålen rör en försäkringstagare, en konsument eller en arbetstagare ( 73 ) och enbart om det rör sig om käromål som visserligen är olika men som har ett nära inbördes samband.

60.

Det är detta sistnämnda villkor som avses i det första ledet i den första frågan. Den hänskjutande domstolen har frågat domstolen huruvida ett sådant samband kan anses föreligga vid en sådan talan som den vid den hänskjutande domstolen anhängiggjorda, det vill säga en talan om solidariskt ansvar för upplysningar och skadestånd mot deltagare i en kartell som förklarats strida mot unionsrätten vilka bidrog till nämnda överträdelse på olika orter och vid olika tidpunkter.

61.

De berörda parter som inkommit med yttranden är av delade meningar. CDC och kommissionen anser att artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen är tillämplig i ett sådant sammanhang, medan svarandena i det nationella målet har anfört motsatsen. ( 74 )

62.

Det framgår av domstolens praxis om det samband som erfordras enligt denna bestämmelse att det för att beslut ska betraktas som ”oförenliga” inte räcker med att målen får olika utgång, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation. ( 75 ) Prövningen av dessa båda kriterier vid sådana omständigheter som de i det nationella målet leder till motstående bedömningar i yttrandena till domstolen.

63.

Svarandena i det nationella målet har anfört att påståendena i käromålet i det nationella målet inte uppfyller kravet på en och samma faktiska situation av det skälet att det saknar betydelse att deltagarna i den olagliga samverkan alla har träffat överenskommelser om nämnda samverkan, eftersom endast genomförandet av avtalen kan orsaka konkret skada för de köpare som överlåtit sina rättigheter till CDC, och att varje påstående som käranden gjort gällande med den grunden ska prövas separat.

64.

I detta hänseende ansluter jag mig till den motsatta ståndpunkten, vilken har anförts av den hänskjutande domstolen, CDC och kommissionen, att sådana käromål som de som ingetts mot de olika svarandena i det nationella målet är grundade på en och samma faktiska situation, trots att svarandena enligt den hänskjutande domstolen deltog separat, såväl geografiskt som tidsmässigt, i genomförandet av den aktuella kartellen och var för sig ingick och utförde de olika avtal som påverkades av kartellen och som påstås ha orsakat skada för de företag som överlåtit sina fordringar till käranden i det nationella målet.

65.

Som den hänskjutande domstolen har framhållit konstaterades nämligen i kommissionens beslut, på vilket käromålen grundar sig och vilket är bindande för medlemsstaternas domstolar, ( 76 ) att de bolag som CDC väckt talan mot begick en enda och fortlöpande överträdelse av artikel 81 EG (101 FEUF) och artikel 53 i EES-avtalet och att varje deltagare, oavsett vederbörandes faktiska bidrag, i egenskap av meddeltagare kan hållas ansvarig för andra deltagares faktiska handlande. ( 77 ) Den hänskjutande domstolen har även påpekat, med rätta enligt min mening, att varje deltagare i överträdelsen till följd av det handlande som således fastställdes genom det administrativa sanktionsförfarandet ska hållas civilrättsligt ansvarig för handlingar som begåtts av andra deltagare som medför skadeståndsansvar och följaktligen för eventuellt skadestånd.

66.

Domstolen har redan uttalat i rättspraxis att det framgår av ordalydelsen i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen att skilda rättsliga grunder i käromål som ingetts mot olika svarande inte i sig utgör hinder för bestämmelsens tillämpning, i den mån svarandena kunnat förutse att de riskerade att dras inför rätta i en medlemsstat där i vart fall en av dem har hemvist. ( 78 )

67.

I förevarande fall befinner sig deltagarna i en kartell som genom ett enda beslut av kommissionen har förklarats utgöra en enda överträdelse av unionens konkurrensrätt, och inte av olika nationella regelverk, i en och samma rättsliga situation, närmare bestämt en ersättningsskyldighet enligt unionsrätten vilken har sin grund i domstolens fasta praxis. Således hade de skäl att förutse att de därefter tillsammans skulle ställas inför en skadeståndstalan vid en domstol i vars domkrets någon av dem har sitt säte. Följaktligen är domstolens krav på förutsägbarhet avseende behörighet i enlighet med målet i skäl 11 i Bryssel I-förordningen under sådana omständigheter uppfyllt.

68.

I dom Kalfelis, i vilken infördes kravet på samband mellan käromål som prövas gemensamt, hänvisade domstolen till Jenard-rapporten om Brysselkonventionen, i vilken anfördes att det ”för att bestämmelsen [i artikel 6.1 i konventionen] ska kunna tillämpas krävs att det finns ett samband mellan käromålen mot varje svarande, exempelvis att det rör sig om solidariskt betalningsansvariga”. ( 79 ) Detta är fallet i det nationella målet enligt den hänskjutande domstolen, trots den omständigheten att denna beskrivning av käromålen som yrkanden om solidariskt ansvar har bestridits av vissa svarande.

69.

Jag anser att redan möjligheten att flera svarande kan bli solidariskt ansvariga i en av de relevanta medlemsstaterna men inte i andra är tillräckligt för att det ska uppstå en risk för olika och sinsemellan oförenliga domar i den mening som avses i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen. I denna medlemsstats rättsordning kan varje svarandes ansvar utvidgas till alla skador medan storleken på skadeståndet kan variera avsevärt, beroende på den domstol där talan väckts, i rättsordningarna i de medlemsstater där solidariskt ansvar inte skulle medges. Även för det motsatta fallet att ett solidariskt ansvar medges i alla relevanta medlemsstater finns en risk för oförenliga domar om käromålen prövas separat när det gäller ansvarsdelningen mellan deltagarna i kartellen beroende på huruvida de deltagit under hela eller endast en del av den aktuella perioden.

70.

I detta avseende finns det skäl att påpeka att solidariskt ansvar för deltagarna i en gemensam överträdelse av kartellförbudet i artikel 101 FEUF, enligt vad kommissionen har anfört i sitt yttrande, tycks vara en allmänt erkänd princip i medlemsstaternas rättssystem ( 80 ) och att principen ingår i det direktiv som nyligen antagits på området. ( 81 )

71.

För det fall att artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen inte är tillämplig i ett sådant förfarande som det i det nationella målet, vill jag understryka att det innebär att olika domstolar utan att samråda ska pröva de anförda skadorna mot bakgrund av olika nationella lagstiftningar. ( 82 ) Det skulle innebära en risk för att varje deltagare i samma olagliga kartell åläggs olika skadestånd, trots att det vore lämpligt eller till och med nödvändigt med ett enhetligt avgörande om skadeståndsanspråken från samma kärande. ( 83 )

72.

Kommissionen har enligt min mening rätt i att ”bestämmelsens ändamålsenliga verkan undergrävs om den tolkas så strikt att den under sådana omständigheter omöjliggör en grupptalan mot alla deltagare i en kartell vid en domstol där en av svarandena och deltagarna i kartellen har hemvist av det enda skälet att den domstolen saknar en övergripande internationell behörighet”.

73.

Om en skadeståndstalan mot flera bolag med säte i olika medlemsstater, med anledning av en och samma kartell i strid med unionens konkurrensrätt, prövas separat vid olika domstolar i stället för vid en enda domstol på grund av att handlingar som trots att de ingick i en enda, fortlöpande överträdelse begicks vid olika tidpunkter och på olika orter, anser jag, mot bakgrund av vad som anförts ovan, att det kan medföra en risk för oförenliga domar i den mening som avses i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen.

74.

I enlighet med domstolens praxis ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av samtliga relevanta uppgifter i målet bedöma huruvida det föreligger en sådan risk i det nationella målet. ( 84 )

75.

I likhet med kommissionen ser jag den inte obetydliga fördelen att en sådan tolkning stämmer överens med den vilja som lagstiftaren gav uttryck för i Rom II-förordningen. I artikel 6 i den förordningen, med rubriken ”Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen”, redogörs i punkt 3 för möjligheten för en kärande som väckt talan mot flera svarande i en tvist på det området att samla sina käromål vid en enda domstol, ”i enlighet med tillämpliga regler om behörighet”, och att grunda dem på domstolslandets lag. ( 85 ) Enligt min mening finns det skäl att ta vederbörlig hänsyn till denna vägledning i lagstiftningen för att sträva efter enhetlighet mellan de unionsrättsliga instrument som är tillämpliga vid gränsöverskridande tvister, ( 86 ) även om Rom II-förordningen, som svarandena i det nationella målet har invänt, tidsmässigt (ratione temporis) inte är tillämplig i förevarande fall. ( 87 )

76.

Den hänskjutande domstolen har som skäl till det andra ledet i sin första tolkningsfråga angett två svårigheter i tolkningen av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen vid ett återkallande av talan mot den svarande som gör det möjligt att knyta hela målet till den domstol där talan väcktes. Den ena svårigheten är huruvida en princip om vidmakthållande av behörighet ( 88 ) enligt denna bestämmelse ska tillämpas i ett sådant fall (a), den andra vilka följder som ska dras av ett möjligt missbruk av rätten att åberopa ett samband enligt denna bestämmelse (b).

77.

De svar som har föreslagits av de berörda parter som har yttrat sig i detta hänseende är synnerligen motstridiga, men i korthet har svarandena i det nationella målet anfört att den utvidgning av behörigheten som föreskrivs i artikel 6.1 inte ska vidmakthållas under sådana omständigheter, ( 89 ) i motsats till den ståndpunkt som intagits av CDC och kommissionen, vilken emellertid har utvecklats på ett mer nyanserat sätt av kommissionen.

78.

Förutsatt att ett samband mellan käromål mot flera svarande fastställs då talan väcks delar jag den hänskjutande domstolens, CDC:s och kommissionens ståndpunkt att ett senare återkallande av talan mot svarande som utgör grund för domstolens utvidgade behörighet enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen inte kan få till följd att denna behörighet upphör.

79.

Domstolen har ännu inte haft tillfälle att uttala sig direkt om denna fråga. Det finns emellertid skäl att framhålla att domstolen i dom Reisch Montage underströk att det i denna bestämmelse inte anges att nationella bestämmelser ska tillämpas, vilka således inte kan utgöra något hinder, och att bestämmelsen ska tillämpas ”även när talan mot den … svaranden [med hemvist i domstolsstaten] omedelbart skall avvisas enligt nationell lagstiftning”. ( 90 ) I dom Freeport uttalade domstolen dessutom uttryckligen att tidpunkten då talan väcks ska utgöra referenspunkt för bedömningen av huruvida det föreligger ett samband mellan käromålen. ( 91 )

80.

Det enligt min mening avgörande kriteriet för att behörighet enligt artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen ska förbli giltig är att talan mot förankringssvaranden återkallades efter det datum då talan väcktes vid berörd domstol i enlighet med tillämpliga processrättsliga bestämmelser. ( 92 ) I och med att talan var väckt vid den tidpunkten är det enligt min mening utan betydelse att en talan som i förevarande fall återkallas före utgången av den tidsfrist som fastställts av den nationella domstolen för ingivande av svaromål och innan den första förhandlingen inleds.

81.

I detta hänseende ska det erinras om att datum när talan ska anses ha väckts vid en domstol definieras i artikel 30 i Bryssel I-förordningen med avseende på tillämpningen av bestämmelserna i avsnitt 9 om litispendens och mål som har samband med varandra. ( 93 ) Jag anser att hänsyn kan, eller till och med ska, tas till denna definition även när det gäller andra avsnitt i kapitel II om behörighetsregler, i synnerhet när det gäller nämnda artikel 6.1, eftersom den bestämmelsen innehåller en regel som även grundas på att det finns ett samband mellan käromålen. ( 94 )

82.

Om den gemensamma prövning av käromålen som möjliggörs genom artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen bibehålls vid den domstol där talan väckts, uppfylls dessutom förordningens mål för behörighetsreglerna om god rättskipning, förutsägbarhet och rättssäkerhet, ( 95 ) eftersom oförenliga domar därigenom kan undvikas, åtminstone i förhållande till de återstående svarande som för övrigt vid tidpunkten för det aktuella återkallandet redan kände till att de alla omfattades av en talan vid den domstolen.

83.

Jag anser således inte att den omständigheten att käranden återkallar sin talan mot den enda svarande som har hemvist i domkretsen inte i sig påverkar en behörighet som grundas på artikel 6.1, om återkallandet sker efter det datum då talan väcktes vid berörd domstol, förutsatt att ytterligare ett villkor, som det redogörs för nedan, även är uppfyllt.

84.

Enligt domstolens fasta rättspraxis ”kan [behörighetsregeln i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen] inte tolkas så, att den ger en kärande möjlighet att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att undandra en av [dem] lagföring vid domstolarna i den medlemsstat där han har hemvist”. ( 96 ) Denna begränsning avseende ett eventuellt kringgående av en domstol, som har sin grund i Jenard-rapporten, ( 97 ) är fullständigt koherent med kravet på en restriktiv tolkning av undantaget från huvudregeln i artikel 2 i Bryssel I-förordningen att domstolarna där en svarande har hemvist är behöriga.

85.

I dom Freeport uttalade domstolen att behörighetsregeln i artikel 6.1 är tillämplig ”när det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, … utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.” ( 98 ) Innebörden av denna något tvetydiga formulering utgör ett problem för den hänskjutande domstolen, och meningarna är delade såväl bland parterna i förevarande mål som i kommentarerna i doktrinen avseende nämnda dom. ( 99 )

86.

I detta hänseende tycks den hänskjutande domstolen ha gjort en riktig bedömning. Den anser att den domstol där talan väckts, när villkoret om ett samband mellan käromålen i bestämmelsens mening är uppfyllt, inte har någon skyldighet att systematiskt undersöka huruvida den utvidgade behörigheten enligt bestämmelsen har uppnåtts genom rättsmissbruk, men att den emellertid kan göra en sådan bedömning för det fall att tillräckliga bevis styrker att käranden har gjort gällande den utvidgade behörigheten i syfte att kringgå behörighetsregelns syfte.

87.

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen berört sannolikheten att käranden och Evonik Degussa, svarande med säte i Tyskland, träffade en hemlig överenskommelse men avsiktligen avvaktade med att ingå den formella förlikningen till dess att stämningsansökan hade ingetts, trots att parterna redan övervägde eller till med hade beslutat om en överenskommelse, enbart i syfte att få till stånd en utvidgad behörighet i den medlemsstaten. ( 100 )

88.

Förutsatt att det påstådda bedrägliga handlandet, vilket i förevarande fall har bestridits av berörda parter, inte endast är sannolikt utan kan styrkas, vilket ankommer på den nationella domstolen att pröva, anser jag att ett sådant rättsmissbruk i syfte att undandra en eller flera svarande från huvudregeln att domstolarna i den medlemsstat där de har hemvist är behöriga ( 101 ) ska motverkas genom att tillämpning av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen inte ska medges under sådana omständigheter, då kriterierna om samband i ett sådant fall i verkligheten inte var uppfyllda då talan väcktes. ( 102 ) Intresset av att domstolen där förankringssvaranden har hemvist samtidigt handlägger och meddelar avgörande i käromål mot flera svarande, i enlighet med den bestämmelsen, försvinner så snart en bindande överenskommelse innebär att den svarandens rättsliga förpliktelse, som käranden kunde göra gällande mot den svaranden vid den domstolen, upphör. Utöver detta särskilda fall, finns det däremot ingen anledning enligt min mening att kontrollera och motverka rättsmissbruk i ett sådant rättsligt sammanhang.

89.

Att det finns ett sådant samband som föreskrivs i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen innebär en valmöjlighet som käranden, enligt min mening och i enlighet med generaladvokaterna Ruiz‑Jarabo Colomers och Mengozzis ställningstaganden om forum shopping, kan använda sig av på det sätt som käranden finner lämpligast och gynnsammast, utan att det i sig utgör rättsmissbruk. ( 103 ) Dessutom, när det gäller sådan olaglig samverkan som i det nationella målet, kan tillämpningen av bestämmelsen, mot bakgrund av föremålet för bestämmelsen, leda till att en eller flera svarande måste svara för sitt handlande vid en annan domstol än den där de har hemvist, och följaktligen blir varje invändning till följd av detta irrelevant.

90.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att bestämmelsen om utvidgad behörighet i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen inte är tillämplig om den domstol där talan väckts har fastställt att käranden ingick en rättsligt bindande överenskommelse med svaranden med säte i domstolsstaten innan talan väcktes och att käranden medvetet undanhöll uppgifter om den överenskommelsen, i det enda syftet att undandra en av de övriga svarandena från lagprövning vid domstolar i den medlemsstat där vederbörande har hemvist.

91.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan, som tyvärr är mycket knapphändigt motiverad, för att få klarhet i huruvida behörighetsreglerna i artikel 5.3 och/eller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen kan frångås genom skiljedomsklausuler och/eller klausuler om domstols behörighet, med hänsyn till den princip som domstolen fastslagit om den fulla verkan av kartellförbudet i artikel 101 FEUF och som garanteras genom skadelidandes rätt till skadestånd på detta område(1). ( 104 )

92.

Eftersom de sistnämnda klausulerna i motsats till skiljedomsklausuler omfattas av tillämpningsområdet för artikel 23 i förordningen, ska hänsyn tas till den bestämmelsens verkan i det aktuella sammanhanget (2). Den hänskjutande domstolen har visserligen på förhand utgått från principen att båda typerna av klausuler som anförts av de svarande kan vara tillämpliga vid en sådan skadeståndstalan som i det nationella målet, ( 105 ) vilket enligt min mening ska diskuteras (4), men det finns under alla omständigheter skäl att ifrågasätta huruvida och i vilken mån sådana klausuler kan få verkan trots att innehållet i avtalen där de ingår har påverkats av den aktuella olagliga samverkan (3).

93.

För att bestrida Landgericht Dortmunds behörighet har svarandena i det nationella målet invänt att skiljedomsklausuler och klausuler om domstols behörighet ingick i vissa av leveransavtalen mellan köpare av väteperoxid som överlåtit sina fordringar till CDC och leverantörer som deltog i den olagliga samverkan som utgör grund för CDC:s talan om skadestånd.

94.

Beslutet om hänskjutande innehåller ingen detaljerad beskrivning av de aktuella klausulerna. Det framgår emellertid av CDC:s yttrande att några av leveransavtalen enligt svarandenas påståenden innehöll sådana klausuler, antingen i form av allmänna villkor avseende ett visst avtal ( 106 ) eller i enlighet med ramavtal avseende flera leveranser till en kund under en annan period än den period som omfattades av kartellen. ( 107 ) CDC har angett att vissa kunder ingick flera klausuler med olika leverantörer ( 108 ) eller olika klausuler i olika avtal med samma leverantörer. ( 109 ) Det är inte fastställt huruvida de anförda klausulerna om domstols behörighet endast innebar att domstolar i medlemsstaterna var behöriga, eller om även domstolar i tredjeländer kunde vara behöriga.

95.

Enligt skälen till den tredje frågan anser den hänskjutande domstolen, för det fallet att de aktuella klausulerna omfattar de anförda skadeståndsanspråken, vilket ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, ( 110 ) är frågan om principen om ett effektivt genomförande av kartellförbudet i unionsrätten utgör hinder för att sådana klausuler tillämpas när den domstol där talan väckts vid en sådan skadeståndstalan är behörig enligt artikel 6.1 och/eller artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen.

96.

Av de berörda parter som har yttrat sig till domstolen är CDC den enda parten som har anfört att nämnda klausuler inte ska beaktas i ett sådant sammanhang. Kommissionen har emellertid när det gäller den första frågan, huruvida en skiljedomsklausul eller en prorogationsklausul verkligen omfattar sådana skadeståndsfordringar som de aktuella, understrukit att den nationella domstolen måste beakta den omständigheten att nämnda fordringar inte följer av de aktuella leveransavtalen utan av den handling som medför skadeståndsansvar som utgörs av en från dessa avtal fristående konkurrensbegränsande överenskommelse.

97.

Innan jag uttalar mig i detta avseende ska jag göra några som jag anser väsentliga klargöranden. Först och främst vill jag erinra om att klausulerna om behörig domstol genom vilka parterna, varav minst en har hemvist i en medlemsstat, utsåg en domstol i en medlemsstat för att avgöra meningsskiljaktigheter som uppstått eller kunde uppstå med anledning av ett visst rättsförhållande omfattas av artikel 23 i Bryssel I-förordningen.

98.

Däremot omfattas skiljedomsklausuler i princip inte av förordningens tillämpningsområde. ( 111 ) Av det följer att frågor avseende skiljedomsklausulers giltighet och tillämplighet ska regleras i varje medlemsstats nationella rätt samt genom internationella konventioner som är bindande för medlemsstaterna. ( 112 ) Domstolen har emellertid funnit att om ett förfarande som inletts vid domstol omfattas av tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen på grund av föremålet för tvisten, det vill säga det slags rättigheter som förfarandet avser att skydda, såsom ett yrkande om skadestånd, omfattas även en prejudicialfråga rörande tillämpligheten av ett skiljeavtal, inbegripet frågan om skiljeavtalets giltighet, av förordningens tillämpningsområde. Det ankommer således uteslutande på den domstolen att pröva invändningen om bristande behörighet på grund av överenskommelsen om skiljeförfarande liksom frågan om sin egen behörighet enligt förordningens bestämmelser. ( 113 )

99.

Trots denna skillnad beträffande tillämpligheten av Bryssel I-förordningen finns det anledning att understryka att båda de aktuella typerna av klausuler har den gemensamma effekten att de möjliggör undantag från behörighetsreglerna i nämnda förordning med hänsyn till partsautonomin när det gäller att avgöra huruvida meningsskiljaktigheter mellan parterna ska lösas i domstol eller genom skiljeförfarande. ( 114 )

100.

Enligt artikel 23 i Bryssel I-förordningen får en prorogationsklausul emellertid endast innebära att en domstol i unionens medlemsstater ges behörighet, vilket enligt Luganokonventionen ( 115 ) kan utsträckas till domstolar i stater som är parter i nämnda konvention. En skiljedomsklausul däremot kan innebära att skiljeförfarande kan äga rum i vilken tredjestat som helst. Sannolikheten att bestämmelserna i unionens konkurrensrätt inte tillämpas, ens som grunder för rättsordningen (ordre public), är naturligtvis större när skiljenämnder eller domstolar i stater som inte är bundna av Luganokonventionen är behöriga. ( 116 )

101.

Vidare vill jag understryka att förhållandet mellan klausuler om domstols behörighet respektive skiljedomsklausuler och unionens konkurrensrättsliga bestämmelser är komplicerat, eftersom hinder för den fria konkurrensen enligt dessa bestämmelser bildar en rättslig kontext av många olika tänkbara konfigurationer. I synnerhet när det gäller rätten till full ersättning enligt artikel 101 FEUF vill jag erinra om att det inte alltid är lätt att bestämma huruvida en deltagare i en överträdelse av denna bestämmelse har ett avtalsrättsligt ansvar eller ett ansvar utanför avtalsförhållanden och att medlemsstaternas rättsordning skiljer sig åt i detta avseende. ( 117 )

102.

Förekomsten av olika avtalsförhållanden mellan deltagarna i kartellen och de skadelidande reser frågan huruvida de berörda klausulerna i förevarande fall gör det möjligt att göra undantag från bestämmelserna i artikel 5 eller 6 i Bryssel I-förordningen om behörig domstol, trots den omständigheten att nämnda överträdelse har påverkat innehållet i avtalen där klausulerna ingår.

103.

Eftersom det ankommer på den nationella domstolen att fastställa den materiella räckvidden av sådana klausuler, ( 118 ) har den hänskjutande domstolen ställt den tredje tolkningsfrågan huvudsakligen för att få klarhet i huruvida och på vilket sätt principerna i artikel 101 FEUF först och främst kan påverka tillämpningen av artikel 23 i Bryssel I-förordningen vid klausuler om domstols behörighet som omfattas av den bestämmelsen och sedan genomförandet av olika typer av klausuler om domstols behörighet respektive skiljedomsklausuler som regleras av särskilda bestämmelser i medlemsstaternas lagstiftning.

104.

Först och främst ska det konstateras att sådan ersättning av skada till följd av olaglig samverkan som yrkats av käranden i det nationella målet i allmänhet omfattas av partsautonomin, eftersom det rör sig om en civilrättslig förpliktelse som åligger varje person som har begått en förbjuden handling att ekonomiskt gottgöra skador som vållats någon annan, ett område där de berördas materiella rättigheter inte är indispositiva. ( 119 ) I Bryssel I-förordningen utesluts inte heller möjligheten för parterna att i enlighet med artikel 23 ge en domstol i en medlemsstat behörighet på geografisk grund (ratione loci) ( 120 ) i en tvist som rör en sådan fråga.

105.

När det gäller den sistnämnda artikeln i kombination med bestämmelserna i artikel 5.3 och/eller 6.1 i Bryssel I-förordningen har Kemira mycket riktigt anfört att domstolen redan har funnit att parter som ingått avtal om behörig domstol enligt artikel 17 i Brysselkonventionen hade rätt att frångå inte endast den allmänna behörigheten i artikel 2, utan även de särskilda behörigheterna enligt artiklarna 5 och 6. ( 121 ) Domstolen angav dels att ”denna tolkning är skälig med beaktande av att artikel 17 grundas på erkännandet av partsautonomin när det gäller att välja behörig domstol i tvister som omfattas av konventionens tillämpningsområde, utöver dem som uttryckligen är undantagna i artikel 17 andra stycket”, dels att ”ett sådant avtalsvillkor alltid har en ändamålsenlig verkan i den meningen att det i förbindelserna mellan parterna utesluter annan frivillig tilldelning av behörighet enligt vad som anges i artiklarna 5 och 6 i konventionen”. ( 122 )

106.

Samma sak gäller för motsvarande bestämmelser i Bryssel I-förordningen. I skälen 11 och 14 och artikel 23.5 anges att ”parternas rätt att själva avtala om behörig domstol bör respekteras”, utom i sådana fall där särskilda behörighetsregler avsedda att skydda en svagare part är tillämpliga, ( 123 ) det vill säga reglerna om exklusiv behörighet i artikel 22. Utöver de bestämmelser vars tillämpning således explicit föreskrivs, bland vilka inte ingår artiklarna 5 och 6 i förordningen, ska en överenskommelse om behörig domstol enligt artikel 23 ha full verkan, bland annat genom att ge den valda domstolen exklusiv behörighet.

107.

Detta upprätthållande av parternas egen vilja gäller i synnerhet i förhållande till målen med artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen att samla behörigheter och hålla nere antalet förfaranden, och enligt min mening även om det inte uttryckligen anges i nämnda avtalsvillkor att det varit parternas vilja att frångå denna specifika bestämmelse.

108.

När det gäller artikel 5.3 i förordningen ska det först fastställas huruvida en prorogationsklausul verkligen kan tillämpas i en sådan tvist som den i det nationella målet, vilket tycks avse skadestånd utanför avtalsförhållanden och således en utomobligatorisk skadeståndstalan, ( 124 ) och huruvida den kan åberopas mot en sådan kärande som CDC, som har inträtt i åtaganden som gjordes av de företag som överlät sina fordringar. ( 125 ) Detta ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva, med vägledning från domstolen i detta hänseende.

109.

Jag vill särskilt erinra om att det följer av domstolens praxis avseende artikel 23 i Bryssel I-förordningen dels att en förutsättning för att en prorogationsklausul i ett avtal ska vara giltig är att de avtalsslutande parterna klart gett sitt samtycke till klausulen, dels att den domstol där talan väckts är skyldig att undersöka att de berörda parterna verkligen har gett ett sådant samtycke. ( 126 )

110.

Av ordalydelsen i nämnda artikel framgår dessutom att en överenskommelse om behörig domstol endast kan avse ”en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande”. Vid en tolkning av det sistnämnda kriteriet mot bakgrund av artikel 17 i Brysselkonventionen angav domstolen att ”[d]etta krav är avsett att begränsa räckvidden av ett avtal om domstols behörighet enbart till tvister som uppkommer i anledning av det rättsförhållande för vilket avtalet träffades. Syftet är att undvika att en part överraskas av att behörigheten tilldelats en bestämd domstol när det gäller samtliga tvister som kan uppkomma i partens förhållande till en annan avtalspart och som har sitt ursprung i ett annat förhållande än det i anledning av vilket avtalet om domstols behörighet träffats.” ( 127 )

111.

I likhet med CDC betvivlar jag starkt att en prorogationsklausul i sådana avtal som de aktuella kan uppfylla kravet på ett klart och otvetydigt samtycke, eftersom det här rör sig om att angiven domstol ges behörighet att avgöra en tvist avseende en av avtalsparternas skadeståndsansvar utanför avtalsförhållandet till följd av en olaglig samverkan som var okänd för den som anser sig skadelidande då vederbörande ingick avtalet.

112.

Däremot anser jag att det mycket väl kan medges att den skadelidande ansluter sig till en prorogationsklausul efter det att vederbörande fått kännedom om en i artikel 101 FEUF förbjuden kartell. I ett sådant fall ingås avtalet efter tvistens uppkomst och godtas då med parternas fulla kännedom om omständigheterna.

113.

I det avseendet vill jag understryka att ovannämnda direktiv 2014/104, som avser skadeståndstalan enligt nationell lagstiftning för överträdelser av unionens konkurrensrättsliga bestämmelser, bland annat syftar till att främja användningen av mekanismer för tvistlösning i godo, exempelvis tvistlösning utanför domstol eller skiljedom, och att göra dem effektivare. ( 128 ) Detta synsätt förefaller mig välgrundat, förutsatt att parterna gett sitt fullständiga och frivilliga medgivande till att frågan om skadestånd till följd av olaglig samverkan överlåts på ett visst forum, även om det är ett annat än det som skulle vara behörigt enligt artikel 5.3 eller 6.1 i Bryssel I-förordningen.

114.

Oavsett vilken bedömning den hänskjutande domstolen gör när det gäller de sistnämnda punkterna anser jag att det inte finns grund för att principen om den fulla verkan av kartellförbudet i artikel 101 FEUF, vilket avses i den tredje tolkningsfrågan, inverkar när det gäller det särskilda fallet med prorogationsklausuler enligt artikel 23 i Bryssel I-förordningen.

115.

Med avseende på en sådan klausul är det nämligen inte den nationella lagstiftningen utan bestämmelserna i nämnda artikel i unionsrätten som avgör vilken behörighet medlemsstaternas domstolar ska ha på privaträttens område, i och med att det i den artikeln fastställs såväl villkoren för en sådan klausuls giltighet som dess rättsverkan. ( 129 ) Resonemanget ovan rörande tolkningen i rättspraxis av artikel 23 ( 130 ) innebär otvivelaktigt att klausuler som uppfyller kriterierna i den artikeln, i synnerhet kravet på att den som anser sig ha lidit skada av den olagliga samverkan ska ha gett sitt samtycke, i förekommande fall ska äga företräde i förhållandet till de behörighetsgrunder som följer av artiklarna 5 och/eller 6 i förordningen.

116.

Jag anser att det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaternas domstolar, vilket är en av hörnpelarna i det system för rättsligt samarbete som inrättades genom Brysselkonventionen och sedan Bryssel I-förordningen, ( 131 ) innebär att den av parterna i enlighet med artikel 23 utvalda domstolens behörighet inte kan bestridas med artikel 101 FEUF som grund, i enlighet med domstolens bedömning att det inte är tillåtet att anföra grunderna för rättsordningen (ordre public) för att bestrida verkställighet av ett avgörande från en annan medlemsstat av det skälet att unionens konkurrensrättsliga begränsningar har tillämpats oriktigt i sak. ( 132 )

117.

När en domstol i en medlemsstat ställs inför en klausul som innebär att en domstol i en annan medlemsstat är behörig och som kan anses förenlig med artikel 23 i Bryssel I-förordningen och tillämplig på anhängig tvist anser jag följaktligen att den domstolen ska konstatera att den saknar behörighet, även om klausulen innebär ett undantag från de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 5 och/eller 6 i förordningen, trots principen om ett effektivt genomförande av kartellförbudet i artikel 101 FEUF.

118.

När det gäller prorogationsklausuler på vilka artikel 23 i Bryssel I-förordningen inte visar sig tillämplig och när det gäller skiljedomsklausuler är den hänskjutande domstolens fråga mer komplex, eftersom den inte ska förstås mot tillämpningen av förordningens bestämmelser, som de tolkas av domstolen, utan mot tillämpningen av nationella bestämmelser, vilka ska tillämpas i enlighet med de bindande bestämmelserna i unionens primärrätt, bland annat artikel 101 FEUF.

119.

I det hänseendet vill jag erinra om domstolens fasta praxis enligt ovan angiven dom Courage och Crehan och ovan angiven dom Manfredi m.fl. ( 133 ), i vilka domstolen fann att det i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på området ankommer på varje medlemsstats interna rättsordning att fastställa villkoren för att utöva rätten att begära ersättning för en skada som orsakats av en olaglig samverkan enligt artikel 101 FEUF, ( 134 ) under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas. Dessa principer förutsätter i synnerhet att de nationella bestämmelserna inte inverkar på den fulla verkan av unionens konkurrensrätt och att de mer specifikt beaktar målet i nämnda artikel. ( 135 ) Av detta följer enligt min mening att de nationella bestämmelserna inte får tillämpas så, att de aktuella prorogations- och skiljedomsklausulerna kan begränsa denna fulla verkan.

120.

Domstolen har dessutom funnit att den fulla verkan av artikel 101 FEUF och, i synnerhet, den ändamålsenliga verkan av förbudet i artikel 101.1 FEUF ( 136 ) undergrävs om inte vem som helst kan begära ersättning för skador som orsakats av ett avtal eller ett handlande som kan ha begränsat eller snedvridit konkurrensen, som den olagliga samverkan som i förevarande fall ligger till grund för CDC:s anspråk. En garanti för rätten att begära en sådan ersättning avskräcker nämligen bland annat från denna typ av vanligtvis hemliga avtal och handlingar och bidrar således avsevärt till att bibehålla en verklig konkurrens i unionen. ( 137 )

121.

När en domstol i en medlemsstat ställs inför en skiljedomsklausul ska den som huvudregel avvisa talan och på yrkande av part hänvisa parterna till skiljeförfarande, såvida den domstolen inte finner att den åberopade överenskommelsen om skiljeförfarande är ogiltig, utan verkan eller ogenomförbar i anhängig tvist. Denna prövning ska utföras inom ramen för dess behörighet, mot bakgrund av kriterierna i dess nationella lagstiftning, ( 138 ) eftersom Bryssel I-förordningen inte innehåller några villkor avseende giltigheten av en sådan klausul. ( 139 ) Samma sak gäller för prorogationsklausuler som inte omfattas av artikel 23 i nämnda förordning.

122.

Jag anser emellertid att den princip om ett effektivt genomförande av kartellförbudet i unionsrätten som åberopas av den hänskjutande domstolen kan anföras mot de aktuella prorogations- och skiljedomsklausulerna, bland annat för att säkerställa att varje person har rätt att begära ersättning för sådana skador till följd av en förbjuden samverkan som anförts i det nationella målet.

123.

I dom Eco Swiss, som rör förhållandet mellan skiljeförfarande och unionens konkurrensrättsliga regler, uttalade domstolen att artikel 85 i fördraget, nu artikel 101 FEUF, kan ”anses vara en bestämmelse som hänför sig till grunderna för rättsordningen”. ( 140 ) Domstolen slog fast att ”i den mån en nationell domstol enligt interna processuella regler skall bifalla ett yrkande om ogiltigförklaring av en skiljedom på grund av nationella regler som hänför sig till grunderna för rättsordningen, skall den även bifalla ett sådant yrkande som grundas på att [den artikeln] har åsidosatts. [G]emenskapsrätten [kräver nämligen] att frågor som avser tolkningen av det förbud som stadgas i [nämnda artikel] kan prövas av nationell domstol som skall uttala sig om skiljedoms giltighet och att de i förekommande fall kan bli föremål för begäran om förhandsavgörande.” ( 141 )

124.

Analogt anser jag att unionsrätten kräver att en skiljedomsklausul, på motsvarande sätt som en prorogationsklausul som inte regleras av artikel 23 i Bryssel I-förordningen, inte ska tillämpas om dess genomförande leder till att den ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF undergrävs. I det hänseendet finns det anledning att notera att nämnda dom Eco Swiss meddelades före de ovan angivna domarna Courage och Crehan och Manfredi m.fl., vilka avsåg erkännandet i unionsrätten av en rätt till skadestånd för dem som lidit skada av olagliga hinder för den fria konkurrensen, inte endast för att tillvarata de skadelidandes intressen, utan framför allt för att tillvarata den fria konkurrensens allmänna intressen. Detta synsätt har sedan bekräftats i senare rättspraxis genom att privat tillämpning av nämnda konkurrensregler (även kallat private enforcement) har främjats, bland annat genom undanröjande av hinder som kan följa av nationella bestämmelser. ( 142 )

125.

Det är riktigt att prorogations- eller skiljedomsklausuler inte i sig utgör ett hinder för en ändamålsenlig verkan av artikel 101 FEUF i den mening som avses i ovan angiven rättspraxis. I synnerhet den omständigheten att sådana klausuler om de är giltiga och tillämpliga i den berörda tvisten kan leda till att de särskilda behörighetsgrunderna i artiklarna 5 och/eller 6 i Bryssel I-förordningen upphävs behöver inte nödvändigtvis få till följd att de skadelidande till följd av en olaglig samverkan går miste om möjligheten att få full ersättning, i och med att ingenting hindrar att de vänder sig till de olika utsedda domstolarna eller skiljedomstolarna. Sådana åtgärder försvåras dock utan tvivel om klausulerna tillämpas, med hänsyn till det stora antalet olika klausuler som är tillämpliga i förevarande fall.

126.

Jag anser emellertid att det är svårt att omsätta detta teoretiska ställningstagande i praktiken under de särskilda omständigheterna med en olaglig samverkan med många deltagare och många som förmodas vara skadelidande och som när den genomfördes gav upphov till många enskilda leveransavtal som kan ha träffats mellan olika bolag i en säljares eller en köparens koncern. ( 143 ). Vid en sådan horisontell konkurrensbegränsning som den som ligger till grund för det nationella målet ser jag det nämligen som svårt att medge att de normala vägarna för domstolsskydd utesluts, såvida inte de som förmodas skadelidande uttryckligen har samtyckt till detta och på villkor att domstolar eller skiljeorgan som tilldelats en behörighet är skyldiga att tillämpa unionens konkurrensrättsliga bestämmelser i enlighet med grunderna för rättsordningen (ordre public).

127.

Den avgörande frågan, som först infinner sig i den nationella domstolen, är huruvida de prorogations- och skiljedomsklausuler som anförts av de svarande verkligen kan få betydelse i förevarande fall. Visserligen är det enligt domstolens praxis ( 144 ) endast den domstol vid vilken tvisten är anhängig som kan, eller till och med ska, bedöma giltigheten och räckvidden av en anförd klausul om val av domstol. Landgericht Dortmund tycks emellertid anse, även om beslutet om hänskjutande inte är explicit i detta avseende, att föremålet för tvisten kan omfattas av de båda typerna av klausuler som ingår i de leveransavtal som svarandena yrkat på ska respekteras.

128.

Som både CDC och kommissionen har understrukit finns det emellertid skäl att starkt ifrågasätta att de ersättningsanspråk som käranden i det nationella målet har gjort gällande har sin grund i avtalen i vilka dessa klausuler ingick.

129.

Analogt med vad som har uttalats av domstolen om prorogationsklausuler enligt artikel 23 i Bryssel I-förordningen ( 145 ) anser jag att det är svårt att medge att en domstols behörighet enligt bestämmelserna i denna förordning kan uteslutas om tillämpningen av en medlemsstats lagstiftning innebär att en annan typ av prorogations- eller skiljedomsklausuler omfattar samtliga tvister som kan uppstå i ett avtalsförhållande mellan två parter och som härrör från andra förhållanden än det med anledning av vilket den aktuella klausulen godtogs. Kravet på ett fastställt samband mellan den anförda klausulen och ett visst rättsförhållande är enligt min mening nödvändigt även i detta sammanhang för att garantera att behörigheten kan förutses.

130.

Jag anser att de anförda fordringarna i förevarande fall snarare följer av den handling som medför skadeståndsansvar, det vill säga att svarandena i hemlighet organiserade och genomförde kartellen. Föremålet för tvisten är nämligen de ekonomiska följderna av detta bedrägliga handlande, vilket till sin art är fristående från de åberopade leveransavtalen. ( 146 ) En prorogationsklausul eller en skiljedomsklausul kan inte anses ha ingåtts på ett giltigt sätt under sådana omständigheter, det vill säga innan de förmodade skadelidande över huvud taget kände till den skadevållande händelsen och de skador den gav upphov till.

131.

Även den hänskjutande domstolen lutar åt att beskriva tvisten i det nationella målet på samma sätt. I synnerhet att döma av den andra frågan tycks den anse att den anhängiggjorda skadeståndstalan rör skadestånd utanför avtalsförhållanden enligt artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, och inte det avtalsrättsliga ansvar som avses i artikel 5.1 i förordningen. ( 147 ) Att föremålet för en tvist betecknas som skadestånd utanför avtalsförhållanden innebär i vissa nationella rättssystem inte i sig att det är uteslutet att tillämpa prorogations- och skiljedomsklausuler. I stället beror det i varje konkret fall på ordalydelsen i den aktuella klausulen. ( 148 )

132.

Följaktligen anser jag att artikel 101 FEUF ska tolkas så, att genomförandet av prorogations- och/eller skiljedomsklausuler vid en talan om ersättning av skador som vållats genom en kartell som förklarats strida mot den artikeln inte i sig inverkar på principen om full verkan av kartellförbudet. Emellertid anser jag, även om en klausul av det ena eller det andra slaget enligt en medlemsstats lagstiftning kan förklaras tillämplig i en tvist om skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden till följd av en sådan kartell, att nämnda princip utgör hinder för att behörighet i den tvisten tilldelas enligt en klausul i ett avtal som ingicks då den part mot vilken klausulen anförs inte kände till den aktuella, olagliga kartellen och således inte hade kunnat förutse att klausulen kunde tillämpas vid skadeståndsanspråk på den grunden.

133.

Mot bakgrund av vad som framkommit ovan föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Landgericht Dortmund (Tyskland) på följande sätt: