—

Virginie Laetitia Barbara Dupuy, genom M. Stawska-Höbel, Rechtsanwältin,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom F. Dedousi och M. Skorila, båda i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. D’Ascia, avvocato dello Stato,

—

Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët och B. Eggers, båda i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, s. 1).

2

Den ena begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, eco cosmetics GmbH & Co. KG (nedan kallat eco cosmetics) som har sitt säte i Tyskland och, å andra sidan Virginie Laetitia Barbara Dupuy som har hemvist i Frankrike och den andra i ett mål mellan, å ena sidan, Raiffeisenbank St. Georgen reg. Gen. mbH med säte i Österrike och, å andra sidan, Tetyana Bonchyk som har hemvist i Tyskland. Målen rör europeiska betalningsförelägganden.

3

Skälen 13, 19 och 23‑25 i förordning nr 1896/2006 har följande lydelse:

…

…

4

Enligt lydelsen i skäl 27 ”bör bestämmelserna för verkställighet av det europeiska betalningsföreläggandet även i fortsättningen regleras enligt nationell lagstiftning”.

5

Artikel 1.1 a i förordning nr 1896/2006 har följande lydelse:

”Syftet med denna förordning är att

6

I artikel 6.1 i förordningen med rubriken ”Domstols behörighet”, föreskrivs följande:

”Vid tillämpningen av denna förordning skall domstols behörighet fastställas i enlighet med tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser på området, särskilt [rådets] förordning (EG) nr 44/2001 [av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, s. 1)].”

7

Artikel 12.3 och 12.5 i förordning nr 1896/2006 har följande lydelse:

”3.   I det europeiska betalningsföreläggandet skall svaranden upplysas om sina möjligheter

…

5.   Domstolen skall se till att svaranden delges föreläggandet i överensstämmelse med nationell lagstiftning på ett sätt som uppfyller minimikraven i artiklarna 13, 14 och 15.”

8

Artikel 13 i förordning nr 1896/2006 med rubriken ”Delgivning med bevis på att svaranden mottagit handlingen”, har följande lydelse:

”Ett europeiskt betalningsföreläggande får delges svaranden, i enlighet med nationell lagstiftning i den stat där delgivning skall verkställas, på ett av följande sätt:

9

I artikel 14.1 och 14.2 i förordningen med rubriken ”Delgivning utan bevis på att svaranden mottagit handlingen”, föreskrivs följande:

”1.   Ett europeiskt betalningsföreläggande får även delges svaranden, i enlighet med nationell lagstiftning i den stat där delgivning skall verkställas, på ett av följande sätt:

2.   Vid tillämpning av denna förordning skall delgivning enligt punkt 1 inte vara tillåten om svarandens adress inte med säkerhet är känd.”

10

Artikel 15 i samma förordning med rubriken ”Delgivning med ett ombud”, har följande lydelse:

”Delgivning i enlighet med artiklarna 13 eller 14 får också ske med svarandens ombud.”

11

Artikel 16 i förordning nr 1896/2006 har följande lydelse:

”1.   Svaranden kan lämna in ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet vid ursprungsdomstolen genom att använda standardformulär F, som återges i bilaga VI och som denne skall erhålla samtidigt med det europeiska betalningsföreläggandet.

2.   Bestridandet skall sändas inom 30 dagar från det att svaranden delgivits föreläggandet.

3.   Svaranden skall i bestridandet ange att han bestrider den aktuella fordran utan att behöva ange skälen för detta.

…”

12

Artikel 17.1 i förordningen har följande lydelse:

”Om ett bestridande lämnas in inom den tidsfrist som anges i artikel 16.2 skall förfarandet gå vidare vid de behöriga domstolarna i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna för ordinarie civilrättsliga förfaranden, såvida inte sökanden uttryckligen begärt att förfarandet i så fall skall avbrytas.

…”

13

I artikel 18 i samma förordning med rubriken ”Verkställbarhet”, föreskrivs följande:

”1.   Om inget bestridande har inkommit till ursprungsdomstolen inom den tidsgräns som fastställs i artikel 16.2, och med beaktande av skälig tid för bestridandet att komma fram, skall ursprungsdomstolen med användning av standardformulär G, som återges i bilaga VII, utan dröjsmål förklara det europeiska betalningsförläggandet verkställbart. Domstolen skall kontrollera delgivningsdatumet.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall de formella förutsättningarna för verkställbarhet regleras av lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten.

3.   Domstolen skall skicka det verkställbara europeiska betalningsföreläggandet till sökanden.”

14

Artikel 20 i förordning nr 1896/2006 med rubriken ”Förnyad prövning i undantagsfall”, har följande lydelse:

”1.   Svaranden skall efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 16.2 ha rätt att ansöka om förnyad prövning av det europeiska betalningsföreläggandet hos den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, när

förutsatt att svaranden i vilketdera fallet vidtar åtgärder utan dröjsmål.

2.   Svaranden skall efter utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artikel 16.2 också ha rätt att ansöka om förnyad prövning av det europeiska betalningsföreläggandet vid den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, när det är uppenbart att betalningsföreläggandet har utfärdats felaktigt med avseende på de villkor som fastställs i denna förordning, eller på grund av andra exceptionella omständigheter.

3.   Om domstolen avslår svarandens ansökan på grund av att inget av de skäl för förnyad prövning som anges i punkterna 1 och 2 är tillämpligt, skall det europeiska betalningsföreläggandet ha fortsatt rättsverkan.

Om domstolen beslutar att en förnyad prövning är motiverad på grund av ett av de skäl som anges i punkterna 1 och 2 skall det europeiska betalningsföreläggandet förlora sin giltighet.”

15

Artikel 21.1 i förordningen har följande lydelse:

”Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning skall verkställighetsförfarandet regleras av verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning.

Ett europeiskt betalningsförläggande som blivit verkställbart skall verkställas enligt samma villkor som ett verkställbart beslut som utfärdats i verkställighetsmedlemsstaten.”

16

Artikel 26 i samma förordning med rubriken ”Förhållande till nationell processlagstiftning”, har följande lydelse:

”Alla processrättsliga frågor som inte tas upp särskilt i denna förordning skall regleras enligt nationell lagstiftning.”

17

I tysk rätt regleras förfarandet för betalningsförelägganden i civilprocesslagen (Zivilprozessordnung).

18

eco cosmetics, ett bolag bildat enligt tysk rätt, ansökte hos den hänskjutande domstolen om utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande mot Virginie Laetitia Barbara Dupuy, som har hemvist i Frankrike.

19

Den 22 mars 2010 biföll Amtsgericht Wedding (distriktsdomstol i Wedding) ansökan och utfärdade i enlighet med artikel 12 i förordning nr 1896/2006 det europeiska betalningsföreläggandet och sände det som internationell rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Enligt vad som framgår av mottagningsbeviset delgavs föreläggandet den 31 mars 2010 på den adress som angivits av eco cosmetics. Några ytterligare upplysningar om mottagandet kan inte utläsas av mottagningsbeviset.

20

Den 20 maj 2010 förklarade den hänskjutande domstolen betalningsföreläggandet verkställbart.

21

I skrivelse av den 28 juli 2010 bestred Virginie Laetitia Barbara Dupuy via advokat betalningsföreläggandet i fråga. I skrivelse av den 5 augusti 2010 angav den hänskjutande domstolen att bestridandet inkommit för sent och att det vid den tidpunkten endast var möjligt att ansöka om förnyad prövning enligt artikel 20.1 i förordning nr 1896/2006.

22

Två månader senare, i skrivelse av den 7 oktober 2010 ansökte Virginie Laetitia Barbara Dupuy om förnyad prövning, utan närmare precisering i sak. Sex månader senare motiverade hon sin ansökan om förnyad prövning genom skrivelse av den 13 april 2011 via sin advokat.

23

Virginie Laetitia Barbara Dupuy har bland annat gjort gällande att hon aldrig delgavs det europeiska betalningsföreläggandet som hade utfärdats mot henne. Hon har preciserat att hon redan i oktober månad 2009 flyttade från den adress som hade angetts av eco cosmetics och att hon först fick kännedom om betalningsföreläggandet den 23 juli 2010 genom sin bank.

24

Raiffeisenbank St. Georgen reg. Gen. mbH, en bank bildad enligt österrikisk rätt, ansökte vid den hänskjutande domstolen om utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande mot Tetyana Bonchyk, som har hemvist i Tyskland.

25

Den 2 september 2010 utfärdade Amtsgericht Wedding det begärda europeiska betalningsföreläggandet och gjorde två försök att delge Tetyana Bonchyk betalningsföreläggandet med postförsändelse till den av banken angivna adressen.

26

Samma bank angav därefter en annan adress, till vilken det europeiska betalningsförläggandet i fråga delgavs den 1 februari 2011 genom att lämnas i brevlådan.

27

Den 10 mars 2011 förklarade Amtsgericht Wedding betalningsföreläggandet verkställbart.

28

I ett fax av den 1 juni 2011 bestred Tetyana Bonchyk det europeiska betalningsföreläggandet som hade utfärdats mot henne. Hon gjorde gällande att hon endast av en tillfällighet fått kännedom om betalningsföreläggandet och att hon sedan år 2009 inte hade bott på den adress där betalningsförläggandet hade delgivits.

29

I skrivelse av den 17 juni 2011 angav Amtsgericht Wedding att bestridandet inkommit för sent och att det vid den tidpunkten endast var möjligt att ansöka om förnyad prövning enligt artikel 20.1 i förordning nr 1896/2006. Tetyana Bonchyk ansökte om förnyad prövning genom skrivelse av den 24 juni 2011 via sin advokat.

30

Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Wedding att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfrågor, som är identiska i målen C‑119/13 och C‑120/13, med undantag för den andra tolkningsfrågan som endast rör mål C‑119/13:

31

Domstolens ordförande beslutade den 8 april 2013 att förena målen C‑119/13 och C‑120/13 vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

32

Domstolen påpekar inledningsvis att enligt det förfarande för samarbete mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på den sistnämnda domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-omstolen ska nämligen tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som de ska pröva, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt (dom Worten, C–342/12, EU:C:2013:355, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

33

Även om tolkningsfrågorna formellt sett främst avser tolkningen av artikel 20 i förordning nr 1896/2006, utgör denna omständighet inte hinder för att EU‑domstolen tillhandahåller alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för att avgöra de nationella målen. EU-domstolen ska härvid, av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till respektive begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka förhållanden som omfattas av unionsrätten och som påkallar en tolkning, med hänsyn tagen till saken i målen (dom Worten, EU:C:2013:355, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

34

I detta fall framgår det av handlingarna i målen att den hänskjutande domstolen inte har uteslutit att, under de omständigheter som är aktuella i de nationella målen, kan bestridandeförfarandet enligt artiklarna 16 och 17 i förordning nr 1896/2006 tillämpas. Greklands regering och Italiens regering anser dessutom att de bestämmelserna är de enda som är tillämpliga under omständigheterna i de nationella målen.

35

Även tolkningen av artiklarna 18 och 19 i förordningen är av vikt i de nationella målen eftersom de europeiska betalningsföreläggandena har förklarats verkställbara av den hänskjutande domstolen.

36

Mot denna bakgrund ska den första frågan, för att den hänskjutande domstolen ska få ett användbart svar, omformuleras så att den avser huruvida förordning nr 1896/2006 ska tolkas så, att förfarandena enligt artiklarna 16–20 i förordningen är tillämpliga när det visar sig att ett betalningsföreläggande inte har delgivits på ett sätt som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordningen.

37

I detta hänseende ska det inledningsvis påpekas att det framgår av artiklarna 12.5 och 13–15 i förordning nr 1896/2006 att alla förelägganden som omfattas av förordningen ska vara föremål för en delgivning, vilken i enlighet med ett av de sätt som beskrivs i artiklarna 13–15, uppfyller de minimikrav som föreskrivs i förordningen. Iakttas inte minimikraven rubbas, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 36–41 i sitt förslag till avgörande, balansen mellan, å ena sidan, de tids- och effektivitetsmål som eftersträvas i förordning nr 1896/2006 och, å andra sidan, målet att rätten till försvar ska respekteras, vilket även eftersträvas i förordningen.

38

Vad för det första gäller en eventuell tillämpning av bestridandeförfarandet som anges i artiklarna 16 och 17 i förordning nr 1896/2006, bör det klargöras att bestridandet, såsom framgår av skäl 24 i förordningen, är den ordinarie åtgärd genom vilken det europeiska förfarandet för betalningsföreläggande avslutas, och leder till att ärendet automatiskt övergår till ett ordinarie civilrättsligt förfarande.

39

När de fordringar som ligger till grund för ett europeiskt betalningsföreläggande bestrids genom bestridandet, är det särskilda förfarandet som regleras av förordning nr 1896/2006 inte längre tillämpligt, eftersom förfarandets mål, i enlighet med artikel 1.1 a i förordningen, endast är att ”förenkla, påskynda och sänka kostnaderna för förfaranden i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar”.

40

Det ska i detta hänseende påpekas att svaranden, i enlighet med artikel 16 i förordning nr 1896/2006, kan lämna in ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet vid ursprungsdomstolen genom att använda standardformulär F som denne skall erhålla samtidigt med standardformulär E, vilket innehåller föreläggandet. Bestridandet skall lämnas in inom trettio dagar från det att svaranden delgivits föreläggandet.

41

Om ett europeiskt betalningsföreläggande inte delges på ett sätt som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordning nr 1896/2006, har svaranden inte mottagit standardformulären i punkt 40 ovan och är därför inte vederbörligen underrättad om det europeiska betalningsföreläggandet som utfärdats mot honom eller henne och om grunden för föreläggandet. I ett sådant fall har sökanden inte nödvändigtvis alla uppgifter som krävs för att avgöra om vederbörande ska bestrida föreläggandet eller inte.

42

En sådan situation är inte förenlig med rätten till försvar, vilket innebär att en tillämpning av bestridandeförfarandet i artiklarna 16 och 17 i förordning nr 1896/2006 inte är tänkbar under de omständigheter som är aktuella i de nationella målen.

43

Det ska för det andra klargöras att om någon delgivning som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordning nr 1896/2006 inte har skett, börjar inte den bestridandefrist som anges i artikel 16.2 i förordningen att löpa, vilket innebär att giltigheten av de förfaranden som är beroende av utgången av den fristen, såsom verkställighetsförklaringen i artikel 18 i förordningen eller ansökan om förnyad prövning i artikel 20 i förordningen, ifrågasätts.

44

Vad i synnerhet gäller förfarande för förnyad prövning ska det påpekas att det förfarandet endast är tillämpligt, såsom även framgår av själva rubriken till artikel 20 i förordning nr 1896/2006, i undantagsfall, vilka räknas upp uttömmande i den artikeln. Utebliven delgivning omfattas inte av de undantagsfallen.

45

Under alla omständigheter ska det påpekas att samtliga processrättsliga frågor som inte tas upp särskilt i förordning nr 1896/2006 ”skall regleras enligt nationell lagstiftning”, vilket innebär att en analog tillämpning av förordningen är utesluten i ett sådant fall.

46

Förordning nr 1896/2006 anger inte vilka eventuella rättsmedel som svaranden kan använda sig av när det först efter verkställighetsförklaringen av ett europeiskt betalningsföreläggande visar sig att föreläggandet inte har delgivits på ett sätt som uppfyller de minimikrav som anges i artiklarna 13–15 i förordning nr 1896/2006.

47

Det följer härav att de processrättsliga frågorna i ett sådant fall i enlighet med artikel 26 i förordning nr 1896/2006 fortsatt regleras av nationell lagstiftning.

48

Domstolen betonar under alla omständigheter att när, såsom även framgår av punkt 43 ovan, ett europeiskt betalningsföreläggande inte har delgivits på ett sätt som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordning nr 1896/2006, är verkställighetsförfarandet i artikel 18 i förordningen inte tillämpligt på det. Det följer härav att verkställighetsförklaringen av ett sådant betalningsföreläggande ska anses vara ogiltig.

49

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras enligt följande. Förordning nr 1896/2006 ska tolkas så, att förfarandena enligt artiklarna 16–20 i förordningen inte är tillämpliga när det visar sig att ett europeiskt betalningsföreläggande inte har delgivits på ett sätt som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordningen. När en sådan brist visar sig först efter verkställighetsförklaringen av ett europeiskt betalningsföreläggande måste svaranden ha möjlighet att invända mot den bristen, vilken om den bevisas i vederbörlig ordning medför att verkställighetsförklaringen är ogiltig.

50

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra och den tredje frågan.

51

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande ska tolkas så, att förfarandena enligt artiklarna 16–20 i förordningen inte är tillämpliga när det visar sig att ett europeiskt betalningsföreläggande inte har delgivits på ett sätt som uppfyller de minimikrav som fastställts i artiklarna 13–15 i förordningen.

När en sådan brist visar sig först efter verkställighetsförklaringen av ett europeiskt betalningsföreläggande måste svaranden ha möjlighet att invända mot den bristen, vilken om den bevisas i vederbörlig ordning medför att verkställighetsförklaringen är ogiltig.