—

Banif Plus Bank Zrt, genom E. Héjja, ügyvéd,

—

Ungerns regering, genom Z. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud,

—

Spaniens regering, genom S. Martínez-Lage Sobredo, i egenskap av ombud,

—

Slovakiens regering, genom M. Kianička, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom B. Simon och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) (nedan kallat direktivet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Banif Plus Bank Zrt (nedan kallad Banif Plus Bank) och makarna Csipai avseende betalning av belopp som enligt ett låneavtal skulle betalas om detta avtal sades upp i förtid av långivaren på grund av låntagarens beteende.

3

I artikel 3.1 i direktivet definieras oskäliga avtalsvillkor enligt följande:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

4

Vad gäller bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt anges följande i artikel 4.1 i direktivet:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

5

Vad gäller konsekvenserna av att ett villkor fastställs vara oskäligt anges i artikel 6.1 i direktivet följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

6

Artikel 7.1 i direktivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

7

Enligt 209 § punkt 1 i civillagen gäller att ”allmänna avtalsvillkor och villkor i konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är oskäliga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, i strid mot kraven om god tro och lojalitet, ensidigt och utan giltigt skäl har fastställs till nackdel för den avtalspart som inte har utarbetat villkoren”.

8

Enligt 209/A § punkt 2 i civillagen är sådana villkor ogiltiga.

9

I 2 § j i regeringens dekret nr 18/1999 av den 5 februari 1999 om villkor som ska anses vara oskäliga i konsumentavtal anges följande:

”… om inte annat har visats ska särskilt sådana villkor anses oskäliga som

…

10

Enligt artikel 3.2 i 1952 års lag nr III om civilprocessen är domstolen bunden av parternas yrkanden och argument såvida inget annat föreskrivs.

11

Den 16 juni 2006 slöt Csaba Csipai och Banif Plus Bank ett låneavtal som skulle löpa till och med den 15 juni 2012.

12

I klausul 29 i det avtal som utformats på förhand av Banif Plus Bank anges att om avtalet sägs upp i förtid på grund av att låntagaren inte uppfyllt sina förpliktelser eller på grund av någon annan omständighet som beror på låntagarens beteende, ska låntagaren utöver räntor och avgifter betala summan av alla kvarvarande amorteringar. Dessa belopp inbegriper förutom kapitalbeloppet den ränta som överenskommits för lånet och en försäkringspremie.

13

Csaba Csipai betalade amorteringar fram till och med februari 2008. Banif Plus Bank sade därefter upp avtalet och begärde att låntagaren skulle betala återstående belopp i enlighet med klausul 29 i avtalet. Då Csaba Csipai inte betalade det krävda beloppet väckte Banif Plus Bank talan vid domstol mot såväl Csaba Csipai som, med tillämpning av familjerättens bestämmelser, dennes maka.

14

Den domstol som prövade målet i första instans, Pesti Központi kerületi bíróság (distriktsdomstol för centrala Pest), underrättade parterna om att den ansåg att klausul 29 var oskälig och beredde parterna möjlighet att yttra sig i denna fråga. Csaba Csipai anförde att han ansåg att Banif Plus Banks krav var överdrivna och att han endast vidgick storleken på kapitalbeloppet. Banif Plus Bank bestred att det aktuella villkoret var oskäligt.

15

I avgörande av den 6 juli 2010 fann Pesti Központi kerületi bíróság att Csaba Csipai skulle betala ett belopp till Banif Plus Bank som beräknats utan tillämpning av klausul 29 i avtalet.

16

Banif Plus Bank överklagade detta avgörande. Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Bíróság att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

17

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet ska tolkas så, att de utgör hinder för eller, tvärtom, tillåter att en nationell domstol som ex officio har fastställt att ett avtalsvillkor är oskäligt underrättar parterna om att den funnit att en ogiltighetsgrund är för handen och bereder dem tillfälle att yttra sig i denna fråga.

18

Det framgår av handlingarna i målet att dessa frågor hänger samman med att det i den nationella rätten finns en bestämmelse som stadgar att den domstol som ex officio har upptäckt en ogiltighetsgrund måste underrätta parterna därom och bereda dem tillfälle att yttra sig i frågan om det aktuella rättsförhållandet inte är giltigt. Om den nationella domstolen inte gör detta, får den inte fastställa att villkoret är ogiltigt.

19

För att kunna besvara frågorna påpekar domstolen inledningsvis att det skyddssystem som införs genom direktivet grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka villkorens innehåll (se, bland annat, dom av den 6 oktober 2009 i mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, REG 2009, s. I-9579, punkt 29, och av den 14 juni 2012 i mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 39).

20

Med hänsyn till det faktum att konsumenten befinner sig i underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i direktivet att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Som framgår av domstolens praxis utgör lagrummet en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga (se, bland annat, dom av den 9 november 2010 i mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, REU 2010, s. I-10847, punkt 47, och domen i det ovannämnda målet Banco Español de Crédito, punkt 40).

21

För att säkerställa det skydd som eftersträvas med direktivet, har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast kan uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna (se, bland annat, domarna i det ovannämnda målet VB Pénzügyi Lízing, punkt 48, och Banco Español de Crédito, punkt 41).

22

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen har funnit att de nationella domstolarna är skyldiga att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av direktivets tillämpningsområde är oskäligt och därigenom kompensera för obalansen mellan konsumenter och näringsidkare (se, bland annat, domarna i det ovannämnda målet VB Pénzügyi Lízing, punkt 49, och Banco Español de Crédito, punkt 42).

23

Den roll som den nationella domstolen på så sätt har enligt unionsrätten inom det berörda området begränsas följaktligen inte till att enbart avse en möjlighet att ta ställning till huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt eller ej, utan innefattar även en skyldighet att ex officio pröva denna fråga så snart som den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som därvid krävs (se, bland annat, dom av den 4 juni 2009 i mål C-243/08, Pannon GSM, REG 2009, s. I-4713, punkt 32, och domen i det ovannämnda målet Banco Español de Crédito, punkt 43).

24

I detta hänseende har EU-domstolen – med anledning av en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol vid vilken ett kontradiktoriskt förfarande mellan en konsument och en näringsidkare anhängiggjorts – uttalat att den nationella domstolen är skyldig att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning för att fastställa huruvida ett villkor i ett avtal som slutits mellan en näringsidkare och en konsument faller inom tillämpningsområdet för direktivet och, om så är fallet, ex officio bedöma huruvida ett sådant villkor eventuellt är oskäligt (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen VB Pénzügyi Lízing, punkt 56, och Banco Español de Crédito, punkt 44).

25

Vad gäller följderna av att ett villkor fastställts vara oskäligt, anges i artikel 6.1 i direktivet att medlemsstaterna ska föreskriva att sådana villkor inte är bindande för konsumenten ”på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt”.

26

Domstolen erinrar om att i avsaknad av unionslagstiftning på området ankommer det, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi, på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning ange de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Asturcom Telecomunicaciones, punkt 38, och Banco Español de Crédito, punkt 46).

27

Angående skyldigheten att säkerställa att det i direktivet föreskrivna skyddet mot oskäliga villkor blir effektivt, har domstolen redan fastslagit att det ankommer på den nationella domstolen att vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att det oskäliga villkoret inte är bindande för konsumenten (domen i det ovannämnda målet Asturcom Telecomunicaciones, punkt 59). Domstolen har emellertid preciserat att den nationella domstolen inte behöver, enligt direktivet, utesluta en tillämpning av det ifrågavarande villkoret om konsumenten, efter att ha uppmärksammats därpå av domstolen, väljer att inte göra gällande att villkoret är oskäligt och icke-bindande (se domen i det ovannämnda målet Pannon GSM, punkterna 33 och 35).

28

Denna rättspraxis ger vid handen att för att det skydd som föreskrivs i direktivet ska få full verkan, krävs det att den nationella domstol som ex officio har fastställt att ett villkor är oskäligt kan dra alla slutsatser därav utan att vänta på att konsumenten – efter det att denne underrättats om sina rättigheter – framställer ett yrkande om att detta villkor ska ogiltigförklaras.

29

Vid genomförandet av unionsrätten ska emellertid den nationella domstolen även iaktta kraven på ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, såsom detta domstolsskydd har slagits fast i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ett av dessa krav är den kontradiktoriska principen som är en del av rätten till försvar och som bland annat gör sig gällande då den nationella domstolen avgör en tvist på grunder som tagits upp till prövning ex officio (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2009 i mål C-89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl., REU 2009, s. I-11245, punkterna 50 och 54).

30

EU-domstolen har således funnit att den kontradiktoriska principen inte endast innebär att varje part i en tvist, som huvudregel, har rätt att få ta del av de handlingar och yttranden som motparten ingett till rätten och att yttra sig däröver. Därutöver innebär nämnda princip även att parterna har rätt att ta del av de rättsliga grunder som rätten prövar ex officio och som rätten har för avsikt att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver. EU-domstolen har understrukit att för att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera både de faktiska och de rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland m.fl., punkterna 55 och 56).

31

För det fall den nationella domstolen – efter att på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som den har tillgång till eller som den har erhållit kännedom om efter åtgärder för bevisupptagning som den vidtagit ex officio i detta syfte – har fastställt att ett villkor omfattas av direktivets tillämpningsområde och den, efter en prövning som den har gjort ex officio, finner att detta villkor är oskäligt, är den som huvudregel skyldig att underrätta parterna om detta och bereda dem tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver i enlighet med de nationella processuella bestämmelserna.

32

Den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet – enligt vilken den domstol som ex officio har upptäckt en ogiltighetsgrund måste underrätta parterna och bereda dem tillfälle att yttra sig angående frågan huruvida det aktuella rättsförhållandet är giltigt eller ej – uppfyller detta krav.

33

För det fall det ex officio har fastställts att ett villkor är oskäligt kan skyldigheten att underrätta parterna och bereda dem tillfälle att yttra sig för övrigt inte i sig anses oförenlig med den effektivitetsprincip som gäller för medlemsstaterna när de genomför de rättigheter som följer av unionsrätten. Det är nämligen fastställt att denna princip ska tillämpas med beaktande av bland annat de principer som det nationella rättssystemet bygger på, som till exempel skyddet för rätten till försvar, vilket den kontradiktoriska principen utgör en del av (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Asturcom Telecomunicaciones, punkt 39).

34

När den hänskjutande domstolen i det nationella målet har berett såväl kreditinstitutet (som är kärande) som konsumenten (som är svarande) tillfälle att yttra sig över den hänskjutande domstolens bedömning angående huruvida det aktuella villkoret var oskäligt, har den kontradiktoriska principen iakttagits. Verkan av det skydd för konsumenten som föreskrivs i direktivet har därmed inte åsidosatts.

35

Denna möjlighet som konsumenten getts att yttra sig i denna fråga motsvarar även det krav som gäller för en nationell domstol (se punkt 25 i denna dom) att i förekommande fall beakta konsumentens uttryckliga önskan när denne, trots att konsumenten känner till att ett oskäligt villkor inte är bindande, bestrider att detta villkor lämnas utan avseende och därmed ger sitt fria och informerade samtycke till det aktuella villkoret.

36

Mot denna bakgrund ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet ska tolkas så, att en nationell domstol som ex officio har konstaterat att ett avtalsvillkor är oskäligt inte är skyldig, för att kunna dra slutsatserna av detta, att invänta att konsumenten, efter att ha informerats om sina rättigheter, framställer ett yrkande om att nämnda villkor ska ogiltigförklaras. Enligt den kontradiktoriska principen är dock den nationella domstol som ex officio har konstaterat att ett avtalsvillkor är oskäligt som huvudregel skyldig att underrätta parterna om detta och bereda dem tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver i enlighet med de nationella processuella bestämmelserna.

37

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktivet ska tolkas så, att en nationell domstol vid sin skälighetsbedömning får – eller till och med ska – undersöka samtliga villkor i avtalet, eller om den tvärtom ska begränsa sin prövning till att endast avse de villkor som åberopats till stöd för talan.

38

EU-domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av handlingarna i målet att Banif Plus Banks stämningsansökan mot makarna Csipai bygger på klausul 29 i det låneavtal som de har slutit. Frågan om huruvida klausul 29 är oskälig eller inte är av avgörande betydelse för det avgörande som ska meddelas avseende yrkandet om betalning av de olika ersättningar som Banif Plus Bank kräver.

39

Mot denna bakgrund ska den tredje frågan förstås så, att den hänskjutande domstolen ställt denna fråga för att få klarhet i om den får eller ska beakta andra avtalsvillkor när den prövar huruvida det villkor som åberopats som stöd för talan är oskäligt.

40

Enligt artikel 3.1 i direktivet ska ett avtalsvillkor anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel för konsumenten. Enligt artikel 4.1 i direktivet ska denna bedömning ske med beaktande av vilken typ av tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

41

Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Den nationella domstolen ska, vid bedömningen av huruvida det avtalsvillkor som ligger till grund för talan är oskäligt, beakta samtliga övriga villkor i avtalet.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: