1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, s. 1), vad gäller regionsinterna avrinningsområden, genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att införliva artiklarna 4.8, 7.2, 10.1 och 10.2 samt avsnitten 1.3 och 1.4 i bilaga V till direktivet.

2

Enligt artikel 1 i direktiv 2000/60 syftar det till att upprätta en ram för skyddet av inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten.

3

Enligt artikel 2.13 i detta direktiv är ett ”avrinningsområde”ett ”landområde från vilket all ytvattenavrinning strömmar genom en sekvens av åar, floder och, möjligen, sjöar till havet vid ett enda flodutlopp, eller vid en enda flodmynning eller ett enda delta.”

4

I artikel 4 i nämnda direktiv, med rubriken ”Miljömål”, förekommer punkt 8 i vilken det föreskrivs följande:

”Vid tillämpning av punkterna 3, 4, 5, 6 och 7 skall en medlemsstat se till att tillämpningen inte permanent hindrar eller äventyrar uppnåendet av detta direktivs mål i andra vattenförekomster inom samma avrinningsdistrikt och att den är förenlig med genomförandet av gemenskapens övriga miljölagstiftning.”

5

I artikel 7 i samma direktiv, med rubriken ”Vatten som används för uttag av dricksvatten”, förekommer punkt 2 i vilken det föreskrivs följande:

”I fråga om de vattenförekomster som identifieras enligt punkt 1, skall medlemsstaterna se till att uppfylla målen i artikel 4 i enlighet med detta direktivs krav för ytvattenförekomster, inklusive de kvalitetsnormer som fastställs på gemenskapsnivå enligt artikel 16 och dessutom se till att det resulterande vattnet enligt det vattenreningssystem som används och i enlighet med gemenskapslagstiftningen uppfyller kraven i direktiv 80/778/EEG, ändrat genom direktiv 98/83/EG.”

6

I artikel 8 i direktiv 2000/60, med rubriken ”Övervakning av ytvattenstatus, grundvattenstatus och skyddade områden”, förekommer punkt 2 i vilken det föreskrivs följande:

”[Programmen för övervakning av vattenstatusen] skall vara operationella senast sex år efter tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande, om inte annat anges i den berörda lagstiftningen. Övervakningen skall stämma överens med kraven i bilaga V.”

7

I artikel 10 i detta direktiv, med rubriken ”Kombinerat tillvägagångssätt för punktkällor och diffusa källor”, förekommer punkterna 1 och 2 i vilka det föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att alla utsläpp som avses i punkt 2 till ytvatten regleras i enlighet med det kombinerade tillvägagångssätt som framgår av denna artikel.

2.   Medlemsstaterna skall säkerställa upprättande och/eller genomförande av

enligt

senast tolv år efter tidpunkten för detta direktivs ikraftträdande, om inte annat anges i den berörda lagstiftningen.”

8

I bilaga V till direktiv 2000/60 förekommer avsnitt 1.3 med rubriken ”Övervakning av ekologisk status och kemisk status för ytvatten”. I detta avsnitt föreskrivs följande:

”Nätet för ytvattenövervakning skall upprättas i enlighet med kraven i artikel 8. Övervakningsnätet skall utformas så att det ger en sammanhängande och heltäckande översikt över den ekologiska och den kemiska statusen inom varje avrinningsområde, och det skall tillåta en klassificering av vattenförekomster i fem klasser i överensstämmelse med de normativa definitionerna i avsnitt 1.2. Medlemsstaterna skall i förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet tillhandahålla en eller flera kartor som visar nätet för ytvattenövervakning.

På grundval av den karakterisering och bedömning av miljöpåverkan som skall göras enligt artikel 5 och bilaga II skall medlemsstaterna för varje period som en förvaltningsplan för avrinningsdistrikt gäller för utarbeta ett program för kontrollerande övervakning och ett program för operativ övervakning. I en del fall kan medlemsstaterna också behöva utarbeta program för undersökande övervakning.

Medlemsstaterna skall övervaka parametrar som indikerar statusen för varje relevant kvalitetsfaktor. I valet av parametrar för biologiska kvalitetsfaktorer skall medlemsstaterna fastställa den lämpliga nivå för artsammansättningar som krävs för att uppnå adekvat tillförlitlighet och noggrannhet i klassificeringen av kvalitetsfaktorerna. Förvaltningsplanen skall innehålla uppskattningar av konfidens- och noggrannhetsnivån för de resultat som erhålls genom övervakningsprogrammen.”

9

Underavsnitten 1.3.1–1.3.6 i bilaga V till detta direktiv innehåller bestämmelser om utformning av den kontrollerande övervakningen, utformning av den operativa övervakningen, utformning av den undersökande övervakningen, övervakningsfrekvens, tilläggskrav för övervakningen av skyddade områden och standarder för övervakning av kvalitetsfaktorer.

10

Avsnitt 1.4 i bilaga V till direktiv 2000/60, med rubriken ”Klassificering och redovisning av ekologisk status”, innehåller underavsnittet 1.4.1, med rubriken ”Jämförbarhet för biologiska övervakningsresultat”, som föreskriver följande:

...”

11

Vid förvalting av vatten skiljer spansk lagstiftning mellan två olika kategorier av avrinningsområden, nämligen ”interregionala” avrinningsområden som omfattar vattenflöden som ligger inom flera autonoma regioner och för vilka endast staten kan lagstifta, och ”regionsinterna” avrinningsområden som sträcker sig över ett område som endast omfattar en autonom region och för vilka de autonoma regionerna har lagstiftningskompetens.

12

I artikel 149.3 i konstitutionen föreskrivs följande:

”Behörighetsområden som enligt konstitutionen inte uttryckligen tillkommer staten kan tillkomma de autonoma regionerna, i enlighet med deras respektive grundlagar. Behörighet på de områden som inte omfattas av de autonoma regionernas grundlagar tillkommer staten vars bestämmelser har företräde, om en konflikt föreligger, på alla områden som inte faller inom de autonoma regionernas exklusiva behörighet. Den statliga rättsordningen kompletterar under alla omständigheter de autonoma regionernas rättsordning.”

13

Vad gäller de interregionala avrinningsområdena, har de aktuella bestämmelserna i direktiv 2000/60 genomförts genom förordning ARM/2656/2008 av den 10 september 2008 om godkännande av anvisningar för planering av hydrologi (BOE nr 229 av den 22 september 2008, s. 38472) (nedan kallad 2008 års förordning).

14

Punkt 2 i den enda artikeln i 2008 års förordning föreskriver att ”de godkända anvisningarna gäller för interregionala avrinningsområden”.

15

2008 års förordning har i vissa hänseenden ändrats genom förordning ARM/1195/2011 av den 11 maj 2011 (BOE nr 114 av den 13 maj 2011, s. 48584) (nedan kallad 2011 års förordning).

16

Vad gäller regionsinterna avrinningsområden är det endast den autonoma regionen Katalonien som har utövat sin lagstiftningskompetens avseende genomförandet av de aktuella bestämmelserna i direktiv 2000/60. Katalonien har i detta syfte beslutat om två åtgärder, nämligen dekret 380/2006 av den 10 oktober 2006 om godkännande av bestämmelser om planering av hydrologi i Katalonien (Diario Oficial de la Generalidad de Cataluña nr 4740 av den 16 oktober 2006, s. 42776) (nedan kallad dekret 380/2006) och regeringsavtal GOV/128/2008 av den 3 juni 2008 om ett program för övervakning och kontroll av flodbäddsområdet i Katalonien (nedan kallat 2008 års regeringsavtal).

17

Genom en formell underrättelse av den 24 februari 2009 meddelade kommissionen Konungariket Spanien att kommissionen inte ansåg att Konungariket Spanien hade uppfyllt sina skyldigheter enligt vissa bestämmelser i direktiv 2000/60, särskilt artiklarna 4.8, 7.2, 10.1 och 10.2 samt avsnitten 1.3 och 1.4 i bilaga V till direktivet, genom att på ett felaktigt sätt införliva och tillämpa nämnda bestämmelser i den spanska rättsordningen.

18

Konungariket Spanien svarade i en skrivelse av den 23 juni 2009.

19

Kommissionen ansåg inte att det var möjligt att utifrån detta svar sluta sig till att direktiv 2000/60 hade blivit fullständigt införlivat och riktade ett motiverat yttrande till Konungariket Spanien, i en skrivelse av den 22 mars 2010, varigenom den senare anmodades att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter yttrandet inom två månader från mottagandet av detsamma. Fristen löpte ut den 22 maj 2010.

20

Konungariket Spanien svarade, efter det att fristen för det motiverade yttrandet hade löpt ut, genom fyra skrivelser i vilka Konungariket Spanien angav vilka åtgärder det inom kort skulle vidta för att rätta sig efter yttrandet. Medlemsstaten lämnade också lägesrapporter för genomförandet av nämnda åtgärder och antog ett visst antal rättsakter i detta syfte. Bland skrivelserna som lämnades till kommissionen ingick bland annat 2011 års förordning.

21

Med hänsyn till svaren ansåg kommissionen att situationen fortfarande var otillfredsställande i fråga om införlivandet av artiklarna 4.8, 7.2, 10.1 och 10.2 samt avsnitten 1.3 och 1.4 i bilaga V till direktiv 2000/60, vad gäller regionsinterna avrinningsområden. Kommissionen beslutade därför att väcka förevarande talan.

22

Kommissionen har medgett att dels avsnitt 1.4 i bilaga V till direktiv 2000/60, dels artiklarna 4.8, 7.2, 10.1 och 10.2 samt avsnitt 1.3 i bilaga V till detta direktiv införlivades med den spanska rättsordningen genom avsnitt 5.1 i 2008 års förordning och genom punkterna 2–6 i den enda artikeln i 2011 års förordning. Eftersom dessa förordningar emellertid endast var tillämpliga på interregionala avrinningsområden har kommissionen emellertid dragit slutsatsen att ovannämnda bestämmelser i direktiv 2000/60 inte har införlivats vad gäller regionsinterna avrinningsområden.

23

Konungariket Spanien har gjort gällande att genomförandet i nationell rätt av de skyldigheter som följer av de aktuella bestämmelserna i direktiv 2000/60 vad gäller regionsinterna avrinningsområden utanför Katalonien säkerställs genom den kompletterande klausulen i artikel 149.3 in fine i konstitutionen. Det följer särskilt av nämnda kompletterande klausul att när den autonoma regionen, som har lagstiftningskompetens på ett visst område, inte använder sig av denna behörighet eller endast delvis använder sig av den, fortsätter den statliga lagstiftningen att helt eller delvis vara gällande i de delar som inte reglerats av den autonoma regionen. Konungariket Spanien har även hävdat, med åberopade av 2008 års förordning, att det är säkerställt att de statliga bestämmelserna tillämpas fullt ut vad gäller regionsinterna avrinningsområden. Vidare har Konungariket Spanien kritiserat kommissionen för att, i strid med artikel 4.2 FEU och artikel 288 tredje stycket FEUF, ha velat påtvinga ett tillvägagångssätt för hur införlivandet skulle ha skett i denna medlemsstat.

24

Kommissionen har tillbakavisat det sistnämnda påståendet. Vad gäller tillämpningen av kompletterande statliga bestämmelser i regionsinterna avrinningsområden, har kommissionen gjort gällande att den tolkning av den kompletterande klausulen som Konungariket Spanien har föreslagit inte utgör en tolkning som godtagits i spansk konstitutionell rättspraxis. Under alla omständigheter anser inte kommissionen att de ovannämnda förordningarna i förevarande fall har tillämpats effektivt i förhållande till de regionsinterna avrinningsområdena.

25

Domstolen påpekar inledningsvis, vad gäller kommissionens anmärkning om underlåtenhet att införliva avsnitt 1.4 i bilaga V till direktiv 2000/60, att kommissionen vid förhandlingen begränsade anmärkningen till att gälla underlåtenhet att införliva punkterna i–iii i underavsnitt 1.4.1 i bilaga V till detta direktiv.

26

I detta sammanhang erinras om att i enlighet med fast rättspraxis ska bestämmelserna i ett direktiv genomföras med otvetydigt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls (se, bland annat, dom av den 20 november 2003 i mål C-296/01, kommissionen mot Frankrike, REG 2003, s. I-13909, punkt 54, och av den 16 juli 2009 i mål C-427/07, kommissionen mot Irland, REG 2009, s. I-6277, punkt 55).

27

Det framgår likväl av ordalydelsen i artikel 288 tredje stycket FEUF att medlemsstaterna har möjlighet att välja den form och det tillvägagångssätt för genomförande av direktiv som på bästa sätt säkerställer att det resultat som eftersträvas med direktivet uppnås. Det framgår av denna bestämmelse att införlivandet av ett direktiv inte nödvändigtvis kräver att varje medlemsstat vidtar en lagstiftningsåtgärd.

28

Därför har domstolen vid upprepade tillfällen fastslagit att ett formellt återgivande av ett direktivs föreskrifter i en uttrycklig och specifik lagbestämmelse inte alltid är nödvändigt utan att det, beroende på direktivets innehåll, kan vara tillräckligt med en allmän rättslig ram för dess införlivande. Särskilt förekomsten av allmänna principer i statsrätt eller förvaltningsrätt kan göra att ett införlivande genom särskilda lagstiftningsåtgärder är överflödigt. Detta förutsätter emellertid att dessa principer utgör en effektiv garanti för att nationella myndigheter faktiskt tillämpar direktivet fullt ut och att, i sådana fall då den aktuella bestämmelsen i direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda, den rättsliga situation som följer av dessa principer är tillräckligt klar och precis samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna (se dom av den 30 november 2006 i mål C-32/05, kommissionen mot Luxemburg, REG 2006, s. I-11323, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

29

Kommissionens anmärkning ska prövas mot bakgrund av denna rättspraxis.

30

Det står klart att Konungariket Spanien inte har vidtagit lagstiftningsåtgärder för att införliva avsnitt 1.4 i bilaga V till direktiv 2000/60 avseende de regionsinterna avrinningsområdena utanför Katalonien, eftersom 2008 års förordning endast är tillämplig på interregionala avrinningsområden.

31

Enligt Konungariket Spanien säkerställs införlivandet genom den kompletterande klausulen i artikel 149.3 in fine i konstitutionen. Eftersom de autonoma regionerna inte har utövat sin lagstiftningskompetens för att införliva direktiv 2000/60, innebär nämnda klausul nämligen att 2008 års förordning även är tillämplig i förhållande till de regionsinterna avrinningsområdena.

32

Även om det kan antas att den kompletterande klausulen kan tillämpas i detta sammanhang, har Konungariket Spanien emellertid inte förklarat på vilket sätt denna princip kan avhjälpa avsaknaden av lagstiftning för regionsinterna avrinningsområden med beaktande av att tillämpningsområdet för 2008 års förordning uttryckligen har begränsats till interregionala avrinningsområden.

33

Det ska vidare påpekas att om den kompletterande tillämpningen av 2008 års förordning ska förstås så att bestämmelserna för genomförande, som förskrivs i avsnitt 5.1 i förordningen, ska tillämpas, såsom generaladvokaten framhållit i punkterna 23–25 i sitt förslag till avgörande, utöver ordalydelsen i punkt 2 i den enda artikeln i förordningen, på regionsinterna avrinningsområden, uppfyller det rättsläge som uppstår inte kravet på att nationella införlivandeåtgärder ska vara klara och precisa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 januari 2002 i mål C-372/99, kommissionen mot Italien, REG 2002, s. I-819, punkt 18).

34

Det bör även tilläggas att kommissionen, utan att det har framställts invändningar från Konungariket Spanien i denna del, med stöd av en rapport från Consejo de Estado av den 15 december 2010 har gjort gällande att det, enligt gällande spansk konstitutionell rätt, är osäkert i vilken mån den kompletterande klausulen kan anses utgöra ett medel för att säkerställa genomförandet av unionsrätten.

35

Det ska slutligen påpekas att enligt Tribunal Constitucionals praxis, som Konungariket Spanien har hänvisat till i sina yttranden, verkar det som om artikel 149.3 in fine i konstitutionen inte medger en tillämpning av kompletterande statliga bestämmelser i avsaknad av lagstiftning från de autonoma regionerna, utan endast tillåter att angivna luckor fylls ut. Det bör tilläggas att Konungariket Spanien vid den muntliga förhandlingen har bekräftat att de autonoma regionerna, med undantag av den autonoma regionen Katalonien, inte har utövat sin lagstiftningskompetens i detta fall. Mot denna bakgrund är tillämpningen av den kompletterande klausulen inte relevant för de regionsinterna avrinningsområdena utanför Katalonien.

36

Vad avser hänvisningen i förvaltningsplanerna för regionsinterna avrinningsområden till 2008 års förordning, som har åberopas för att visa att förordningen tillämpas fullt ut på dessa avrinningsområden, har Konungariket Spanien, med beaktande av vad som angetts ovan, inte lyckats visa att de autonoma regionerna agerade på grundval av en rättslig skyldighet när de hänvisade till 2008 års förordning i förvaltningsplanerna för nämnda avrinningsområden. Om en hänvisning endast avspeglar en administrativ praxis som till sin art är sådan att den när som helst kan ändras och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan den inte anses som ett korrekt fullgörande av de skyldigheter som följer av fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2011 i mål C‑490/09, kommissionen mot Luxemburg, REU 2011, s. I‑247, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

37

Vad gäller Konungariket Spaniens argument att kommissionen, i strid med artikel 4.2 FEU och artikel 288 tredje stycket FEUF, har försökt att påtvinga ett tillvägagångssätt för hur införlivandet av de aktuella bestämmelserna skulle ha skett, konstateras att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av kommissionens ansökan. Kommissionen har nämligen inte i sin ansökan angett eller föreslagit för domstolen på vilket sätt de aktuella bestämmelserna i direktiv 2000/60 skulle ha införlivats med den spanska rättsordningen.

38

Med hänsyn till vad som anförts ska anmärkningen, avseende underlåtenheten att införliva underavsnitt 1.4.1 punkterna i–iii i bilaga V till direktiv 2000/60, till vilken bilaga artikel 8.2 i direktivet hänvisar, anses vara välgrundad.

39

Det står klart att 2008 års förordning, i den version som var i kraft vid tidpunkten då fristen i det motiverade yttradet löpte ut, inte innehöll någon bestämmelse avseende genomförande av artiklarna 4.8, 7.2 och 10.1 och 10.2 samt avsnitt 1.3 i bilaga V till direktiv 2000/60, till vilken bilaga artikel 8.2 i direktivet hänvisar.

40

Konungariket Spanien har i sina skriftliga inlagor anfört att dessa bestämmelser införlivats genom 2011 års förordning i förening med den kompletterande klausulen. Domstolen påpekar i detta hänseende att 2011 års förordning, under alla omständigheter, inte hade trätt i kraft förrän efter det att fristen i det motiverade yttrandet löpt ut. Det följer av fast rättspraxis att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i den aktuella medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (dom av den 6 november 2012 i mål C‑286/12, kommissionen mot Ungern, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

41

Vad sedan beträffar fristen på tolv år, som föreskrivs i artikel 10.2 i direktiv 2000/60, för upprättande och/eller genomförande av vissa utsläppsregleringar som anges i denna bestämmelse, påpekar domstolen att artikel 24.1 i nämnda direktiv anger fristen för införlivande av direktivet, inbegripet artikel 10 i direktivet. Det kan således konstateras, såsom generaladvokaten anfört i punkt 7 i förslaget till avgörande, att artikel 10.2 i direktiv 2000/60 inte anger en frist för införlivande av denna bestämmelse, utan en frist inom vilken kontrollerna ska ha genomförts.

42

Följaktligen ska anmärkningen avseende underlåtenheten att införliva artiklarna 4.8, 7.2 och 10.1 och 10.2 i direktiv 2000/60 samt avsnitt 1.3 i bilaga V till direktivet, till vilken bilaga artikel 8.2 i direktivet hänvisar, anses vara välgrundad.

43

Konungariket Spanien stöder sig på två åtgärder som beslutats av denna autonoma region inom den frist som angavs i det motiverade yttrandet, nämligen dekret 380/2006 och 2008 års regeringsavtal för att visa att de skyldigheter som följer av direktiv 2000/60 vad gäller de regionsinterna avrinningsområdena i Katalonien har genomförts. Konungariket Spanien har vidare åberopat tre andra åtgärder som beslutats av denna autonoma region efter det att den frist som angavs i det motiverade yttrandet hade löpt ut, nämligen förvaltningsplanen för avrinningsdistriktet i Katalonien av den 23 november 2010, det åtgärdsprogram som antagits genom regeringsavtalet från Generalidad de Cataluña av den 23 november 2010 (nedan kallat åtgärdsprogrammet av den 23 november 2010) och kungligt dekret 1219/2011 om godkännande av en förvaltningsplan för flodbäddsområdet i Katalonien (BOE av den 22 september 2011) (nedan kallad kungligt dekret 1219/2011). Vad gäller sistnämnda åtgärd har Konungariket Spanien emellertid inte angett vilka bestämmelser i direktiv 2000/60 som åtgärden syftar till att genomföra.

44

Kommissionen har i första hand påpekat att Konungariket Spanien, i strid med sin skyldighet till lojalt samarbete, inte underrättade kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att införliva direktiv 2000/60 vad gäller regionsinterna avrinningsområden i Katalonien, och inte heller har fogat sådana underrättelser till sitt svaromål. I andra hand har kommissionen påpekat att särskilt kungligt dekret 1219/2011 inte kan beaktas eftersom det antogs efter det att den frist som angavs i det motiverade yttrandet hade löpt ut.

45

Domstolen konstaterar inledningsvis att åtgärdsprogrammet av den 23 november 2010 och kungligt dekret 1219/2011, som Konungariket Spanien har åberopat såsom utgörande åtgärder för införlivande av bestämmelserna i direktiv 2000/60, ska lämnas utan avseende eftersom de har beslutats efter det att den frist som angavs i det motiverade yttrandet löpt ut.

46

Vad gäller införlivandet av artiklarna 7.2 samt 10.1 och 10.2 i direktiv 2000/60 stöder sig Konungariket Spanien, i detta hänseende, utöver dekret 380/2006 och 2008 års regeringsavtal, på åtgärdsprogrammet av den 23 november 2010. Av detta följer att bestämmelserna i direktiv 2000/60 endast delvis har införlivats inom fristen i det motiverade yttrandet.

47

Det ska således konstateras att kommissionens anmärkningar avseende Konungariket Spaniens underlåtenhet att införliva dessa bestämmelser i direktiv 2000/60 är välgrundade.

48

Vad gäller införlivandet av artikel 4.8 i detta direktiv, har Konungariket Spanien gjort gällande att dessa bestämmelser har införlivats genom dekret 380/2006. När det gäller införlivandet av avsnitt 1.3 och underavsnitt 1.4.1 punkterna i–iii i bilaga V till nämnda direktiv, till vilken bilaga artikel 8.2 i direktivet hänvisar, stöder sig medlemsstaten i detta hänseende på 2008 års regeringsavtal.

49

Domstolen noterar i detta hänseende att Konungariket Spanien visserligen åberopade dessa åtgärder för införlivande för första gången i svaromålet, vilket inte är förenligt med skyldigheten till lojalt samarbete som åligger medlemsstaterna enligt artikel 4.3 FEU. Föremålet för talan utgörs emellertid inte av underlåtenhet att uppfylla informationsskyldigheten, utan gäller åsidosättande av skyldigheten att införliva vissa bestämmelser i direktiv 2000/60. Enbart det förhållandet att Konungariket Spanien under det administrativa förfarandet, inte informerade kommissionen om att åtgärdena för införlivande redan hade vidtagits är inte tillräckligt för att det påstådda fördragsbrottet ska anses vara styrkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2005 i mål C-456/03, kommissionen mot Italien, REG 2005 s. I-5335, punkterna 46 och 47).

50

Domstolen ska vid bedömningen av om det har förekommit ett fördragsbrott beakta de bestämmelser i den nationella rätten som har åberopats av Konungariket Spanien, under förutsättning att de var i kraft vid utgången av den tidsfrist som fastställts i det motiverade yttrandet (se dom av den 16 juni 2005 i det ovannämnda målet, kommissionen mot Italien, punkt 48).

51

Vad gäller artikel 4.8 samt avsnitt 1.3 och underavsnitt 1.4.1 punkterna i–iii i bilaga V till direktiv 2000/60 kan det konstateras att kommissionen inte har framställt några materiella invändningar mot dekret 380/2006 och 2008 års regeringsavtal, genom vilka Konungariket Spanien hävdar att ovannämnda bestämmelser i direktiv 2000/60 har införlivats.

52

Den anmärkning som avser underlåtenhet att införliva artikel 4.8 samt avsnitt 1.3 och underavsnitt 1.4.1 punkterna i–iii i bilaga V till direktiv 2000/60, till vilken bilaga artikel 8.2 i direktivet hänvisar, ska följaktligen underkännas.

53

Under dessa förhållanden ska talan ogillas i den del den syftar till att fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att införliva artikel 4.8 samt avsnitt 1.3 och underavsnitt 1.4.1 punkterna i–iii i bilaga V till direktiv 2000/60, till vilken bilaga artikel 8.2 i direktivet hänvisar, vad gäller regionsinterna avrinningsområden i Katalonien.

54

Av det anförda följer att det ska fastställas att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2000/60 genom att inte vidta alla nödvändiga åtgärder för att införliva artiklarna 4.8, 7.2, 10.1 och 10.2 samt avsnitt 1.3 och underavsnitt 1.4.1 punkterna i–iii) i bilaga V till detta direktiv, till vilken bilaga det hänvisas i artikel 8.2 i direktivet, vad gäller regionsinterna avrinningsområden utanför Katalonien, och artiklarna 7.2, 10. 1 och 10.2 i direktiv 2000/60, vad gäller regionsinterna avrinningsområden i Katalonien.

55

Talan ogillas i övrigt.

56

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I artikel 138.3 i rättegångsreglerna anges att om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader. Domstolen får emellertid besluta att en part ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

57

Med hänsyn till att kommissionen har yrkat att Konungariket Spanien, som i huvudsak har tappat målet, ska ersätta rättegångskostnaderna, och eftersom denna medlemsstat inte har tillhandahållit alla relevanta upplysningar under det administrativa förfarandet avseende de bestämmelser i nationell rätt genom vilka medlemsstaten ansåg sig ha uppfyllt de olika skyldigheter som den har enligt direktiv 2000/60, ska Konungariket Spanien förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: