1.

Denna begäran om förhandsavgörande som ingetts av Landgericht Düsseldorf (Tyskland) avser tolkningen av artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. ( 2 ) Begäran rör närmare bestämt definitionen av ”den ort där skadan inträffade” i den mening som avses i behörighetsregeln i förordningen, om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, när omständigheter som gav upphov till denna skada antas ha haft sitt ursprung dels i två olika medlemsstater, dels i den ena av dem.

2.

Den hänskjutande domstolen, vid vilken talan väckts om skadestånd utanför avtalsförhållande av gränsöverskridande karaktär, har, i syfte att kunna fastställa om den är behörig att pröva målet eller inte, ställt frågan huruvida talan kan väckas mot en av de enligt sökanden ansvariga för den påstådda skadan, som har hemvist i en medlemsstat ( 3 ), vid en domstol i en annan medlemsstat, på grundval av den ort där en medhjälpare eller medansvarig företagit en skadevållande handling, även om den sistnämnda inte är svarande i målet.

3.

Enligt beslutet om hänskjutande har Landgericht Düsseldorf föreslagit att domstolen ska godta en ny behörighetsgrund som skulle ge sökanden en ytterligare valmöjlighet ( 4 ) utöver huvudalternativet, vilken följer av den distinktion som sedan länge görs i rättspraxis, när den ort där skadan uppkom inte är densamma som den ort till vilken kan knytas den omständighet som orsakade skadan. ( 5 ) Det är härvid fråga om en behörighet grundad på den ort där den skadevållande handlingen företagits av en annan person än svaranden, i överensstämmelse med en bestämmelse i tysk nationell rätt. ( 6 )

4.

I förevarande mål synliggörs ännu en gång vissa medlemsstaters domstolars benägenhet att anse att förordning nr 44/2001 kan tolkas på ett sådant sätt att nationella egenheter får beaktas, samt att domstolen anmodas medge dessa egenheter gränsöverskridande verkningar, ( 7 ) trots att denna unionsrättsakts grundläggande syfte är att göra bestämmelserna på området mer enhetliga. Utöver målets avsevärda teoretiska betydelse, kan det även få ett påtagligt praktiskt inflytande enligt de upplysningar som parterna lämnat till domstolen. ( 8 )

5.

Det framgår av skäl 2 i förordning nr 44/2001 att förordningens syfte är att, för att den inre marknaden ska fungera väl, införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga …”.

6.

Skäl 11 i förordningen har följande lydelse: ”Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning.”

7.

I skäl 12 i förordningen föreskrivs det att ”[p]rincipen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen”.

8.

Det anges i skäl 15 i förordningen att ”[f]ör att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater…”.

9.

Reglerna om domstols behörighet finns i kapitel II i förordning nr 44/2001.

10.

Artikel 2.1 i förordningen, som ingår i avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, i kapitel II, har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

11.

I artikel 3.1 i samma avsnitt i förordningen föreskrivs följande: ”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”

12.

Artikel 5.1 och 5.3 i förordningen, som ingår i avsnitt 2, angående ”Särskilda behörighetsregler”, i kapitel II, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

13.

I artikel 6.1 i samma avsnitt i förordningen föreskrivs att ”[t]alan mot den som har hemvist i en medlemsstat … även [kan] väckas … [o]m han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”.

14.

Melzer, med hemvist i Berlin (Tyskland), värvades som kund via telefon av firman Weise Wertpapier Handelsunternehmen (nedan kallat W.W.H.) med säte i Düsseldorf. Melzer fick även support denna väg. W.W.H. öppnade ett konto i Melzers namn hos MF Global UK, som är en brittisk mäklarfirma med säte i London (Förenade kungariket) och som, mot ersättning, utförde terminsaffärer på börsen för Melzers räkning.

15.

Under åren 2002 och 2003 betalade Melzer totalt in 172000 euro på detta konto. Den 9 juli 2003 betalade MF Global UK ut 924,88 euro till Melzer. MF Global UK fakturerade Melzer ett belopp på 120 USD i courtage, behöll av denna summa 25 USD och betalade tillbaka mellanskillnaden på 95 USD till W.W.H.

16.

Melzer väckte talan vid Landgericht Düsseldorf och yrkade att MF Global UK skulle betala skadestånd till honom som motsvarade skillnaden mellan det belopp som han erlagt och det belopp som han mottagit, nämligen 171075,12 euro jämte ränta. ( 9 )

17.

Till stöd för sitt yrkande har Melzer anfört att varken W.W.H. eller MF Global UK i tillräcklig grad förklarat riskerna med terminsaffärer för honom vad gäller optionskontrakten. Enligt Melzer motsvarade inte handlingarna han fått av W.W.H. ( 10 ) de krav som formulerats i tysk rättspraxis för att en kund ska anses i tillräcklig mån ha upplysts om dessa risker. Ej heller har Melzer upplysts om den ”kick-back”-överenskommelse som MF Global UK och W.W.H. träffat, eller om den intressekonflikt som därmed uppstod. Vidare har Melzer hävdat att det courtage som MF Global UK tagit ut var överdrivet högt. Melzer har gjort gällande att MF Global UK var skyldigt att betala skadestånd till honom eftersom bolaget bistått W.W.H. med att orsaka uppsåtlig otillbörlig skada.

18.

MF Global UK har bestritt att Landgericht Düsseldorf har lokal behörighet och yrkat att käromålet ska ogillas.

19.

Den hänskjutande domstolen har anfört att bestämmelserna i förordning nr 44/2001 är tillämpliga i det nationella målet, eftersom svaranden är en juridisk person vars stadgeenliga säte är beläget i en medlemsstat. Samtidigt som den har förtydligat att ingen prorogationsklausul kan bli aktuell i förevarande mål, ( 11 ) anser den att de tyska domstolarnas internationella behörighet grundas på artikel 5.3 i förordningen med anledning av att skadan inträffat i Tyskland. Den hänskjutande domstolen har uppgett att den förmögenhetsskada, för vilken skadestånd yrkas, enligt Melzer uppstod i Tyskland, eftersom han gjorde överföringarna till kontot i London från Tyskland och skadan uppstod på tillgodohavandet på hans bankkonto i Tyskland.

20.

Däremot har den hänskjutande domstolen uttryckt tvivel i fråga om sin egen behörighet enligt artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att sökanden kan väcka talan mot svaranden antingen i den ort där skadan uppkom, den så kallade skadeorten, eller i den ort där den skadevållande händelsen inträffade, den så kallade handlingsorten, såvida det inte rör sig om samma ort. Den hänskjutande domstolen anser att skadan uppkommit i Berlin, där Melzer har sin hemvist, och inte i Düsseldorf där domstolen är belägen. Med hänsyn till var orten där skadan uppkom är belägen, är det avgörande i vilken ort den skadevållande händelsen inträffade i förevarande mål. Eftersom MF Global UK endast är verksamt i London kan emellertid behörigheten endast grundas på den verksamhet som W.W.H. bedriver i Düsseldorf.

21.

Enligt den hänskjutande domstolen finns det ett sådant anknytningsmoment i tysk rätt. Det föreskrivs nämligen att om fler än en person deltar i en otillåten handling, kan var och en hållas medansvarig för en annan persons del i den uppkomna skadan. Mot bakgrund av Melzers påståenden i förevarande mål, att MF Global UK uppsåtligen i vart fall biträtt W.W.H. när företaget begått otillåtna handlingar i Tyskland och närmare bestämt i Düsseldorf, är det tänkbart att nämnda domstols behörighet kan grundas på den ort där en sådan medansvarig eller medhjälpare företagit handlingar. ( 12 )

22.

Eftersom förordning nr 44/2001 inte innehåller någon liknande regel om anknytning till tredje mans handlande, vilken motiverar internationell eller lokal behörighet, uppkommer frågan om artikel 5.3 i förordningen ska tolkas så, att ett skadevållande handlande av en huvudansvarig eller en medhjälpare även kan motivera internationell eller lokal behörighet i förhållande till den mot vilken talan väckts. Den hänskjutande domstolen har anfört att det råder olika meningar i denna fråga, såväl i rättspraxis som i doktrinen.

23.

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Düsseldorf, genom beslut som inkom den 16 maj 2011, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Kan ’den ort där skadan inträffade’ bestämmas utifrån orten till vilken kan knytas den omständighet som gjorde att skadan uppkom, vid tillämpning av reglerna om behörig domstol i mål avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden i artikel 5.3 i [förordning nr 44/2001], för det fall flera [fysiska eller juridiska] personer deltagit i, och är ansvariga för, ett gränsöverskridande skadevållande handlande?”

24.

Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från Melzer och MF Global UK, den tyska, den tjeckiska, den portugisiska och den schweiziska regeringen samt Europeiska kommissionen.

25.

Vid förhandlingen den 5 juli 2012 var Melzer, MF Global UK, den tyska regeringen och kommissionen företrädda.

26.

Med hänsyn till hur tolkningsfrågan formulerats, vars avgränsning kan verka något otydlig, anser jag det nödvändigt att börja med att precisera föremålet för begäran om förhandsavgörande samt de problem som är förenade med den innan jag föreslår ett sätt på vilket den kan besvaras.

27.

I förevarande mål har talan väckts om utomobligatoriskt skadestånd. Det följer av artikel 2 jämförd med artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 att på detta område kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas enligt sökandens önskan antingen vid domstol i den medlemsstaten eller i en annan medlemsstat, nämligen vid domstolen inom vars jurisdiktion” skadan inträffade eller kan inträffa”.

28.

Den sistnämnda bisatsen som utvidgar behörigheten för domstolen på skadeorten till att omfatta även talan i förebyggande syfte utgör det enda tillägget i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 i förhållande till artikel 5.3 i Brysselkonventionen, ( 13 ) vilken har ersatts av förordningen. Trots det tillägg som således gjorts, ( 14 ) som för övrigt inte är relevant i förevarande mål, har domstolen godtagit att dessa bestämmelser i huvudsak motsvarar varandra, vilket innebär att rättspraxis angående tolkningen av den behörighetsregel som kommer till uttryck i konventionen även gäller behörighetsregeln i förordningen. ( 15 )

29.

Eftersom det har noterats att Melzer i det nationella målet förmodligen är bunden av ett avtal med MF Global UK, såväl som med W.W.H., kan det till en början verka förvånande att den hänskjutande domstolen inte anser att punkt 1 i artikel 5 i förordning nr 44/2001, som avser behörighet om talan avser avtal, skulle kunna tillämpas i förevarande mål, åtminstone i samma mån som punkt 3 i artikel 5 om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. ( 16 ) MF Global UK har gjort inledande anmärkningar med ett liknande resonemang och anser att det skulle vara användbart att göra en distinktion mellan tillämpningsområdet för punkt 1 respektive punkt 3 i artikel 5 i förordningen. Det följer i vart fall av fast rättspraxis, oavsett denna anmärkning, att den hänskjutande domstolen ensam bestämmer föremålet för sin begäran om förhandsavgörande och att domstolen inte ska uttala sig i en fråga som en av parterna tagit upp i det nationella målet, när tolkningsfrågan inte är utformad på detta sätt. ( 17 )

30.

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis uppgett att de tyska domstolarnas internationella behörighet, i dess helhet, inte innebär något problem. Enligt denna domstol är det ostridigt att behörigheten med beaktande av att den ort där skadan inträffade, i den mening som avses i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001, är Berlin, det vill säga den stad där Melzer både har sin hemvist och sitt bankkonto, med hjälp av vilket de omtvistade transaktionerna finansierades.

31.

Kommissionen har dock uttryckt en motsatt åsikt och hävdat att domen i målet Kronhofer ( 18 ) utgör hinder mot att tillerkänna behörighet för domstolen i den ort där sökanden har sin hemvist och ”huvuddelen av sin förmögenhet”, av det enda skälet att sökanden har lidit ekonomisk skada där till följd av en förmögenhetsförlust som inträffat och som han har lidit i en annan medlemsstat, när samtliga faktorer som är av betydelse för uppkomsten av skadeståndsansvaret finns i den sistnämnda staten. ( 19 )

32.

Jag delar kommissionens uppfattning, eftersom den förmögenhetsskada som Melzer har begärt ersättning för, vilken består i förlust av en del av det kapital som han investerat, verkar ha inträffat i London och inte i Berlin. De omtvistade medlen placerades på ett konto som öppnats hos mäklarfirman i London och förlorades i denna stad, eftersom optionskontraktet eller utgången av optionstiden fick till följd att de belopp som återbetalades till nämnda konto understeg de belopp som investerats.

33.

Det framgår av beslutet att den hänskjutande domstolen endast vill få klarhet i huruvida den har ”lokal” behörighet eller med andra ord, på nationell nivå, huruvida det är den, bland alla tyska domstolar, som ska pröva talan, med tillämpning av artikel 5.3 i förordning nr 44/2001.

34.

Jag understryker i detta hänseende skillnaden i ordalydelse i bestämmelserna i förordningen mellan, å ena sidan, artikel 2.1 som fastställer behörigheten för alla domstolar i en medlemsstat ( 20 ) och, å andra sidan, artikel 5.1 och 5.3 som avser en bestämd domstol, definierad utifrån den ort till vilken tvisten har speciell anknytning ( 21 ). Den bestämmelse vars tolkning har begärts gör det således möjligt att, såsom den hänskjutande domstolen önskar, direkt fastställa huruvida en viss domstol har lokal behörighet, bland alla domstolar som är behöriga i materiellt hänseende i en medlemsstat. Följaktligen menar jag att det är onödigt och till och med felaktigt att i likhet med den hänskjutande domstolen använda begreppet internationell behörighet innan den har fastställt att bestämmelsen ska tillämpas.

35.

Svårigheten för den hänskjutande domstolen är rent konkret att veta huruvida det, i det gränsöverskridande mål som anhängiggjorts, är möjligt att fastställa en behörighet i Düsseldorf – där W.W.H. har sitt säte – i egenskap av ort där en av de två förmodade skadevållarna har agerat, i förhållande till den andra skadevållaren, nämligen MF Global UK, som endast verkar ha bedrivit sin verksamhet från Förenade kungariket.

36.

Härvidlag bör det erinras om att en person som begär skadestånd utanför avtalsförhållanden har två huvudsakliga val, som består i att antingen väcka talan vid domstolen i den ort där svaranden har sin hemvist, i enlighet med artikel 2 i förordning nr 44/2001, eller att tillämpa den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.3 i förordningen.

37.

Den sistnämnda behörighetsgrunden kan uppdelas i två huvudsakliga delgrunder, eller flera, om de specifika tvister beaktas där domstolen har formulerat ytterligare kriterier för anknytning, ( 22 ) exempelvis det fall där de faktorer som är av betydelse för den skadevållande händelsen och således anknytningsmomenten är spridda mellan olika medlemsstater. Domstolen har nämligen vid flera tillfällen tolkat uttrycket ”orten där skadan inträffade” i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 att i en sådan situation avse både den ort där skadan uppkommit, det vill säga den medlemsstat där den inträffade skadan haft sina direkta verkningar för den skadelidande, och den ort till vilken kan knytas den omständighet som orsakade skadan, det vill säga den medlemsstat där den skadevållande händelsen har sitt ursprung på grund av handlingar som företagits av den som orsakat skadan. ( 23 ) Härav följer att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen i den av de båda orter som sökanden väljer.

38.

De särskilda omständigheterna i det nationella målet är följande. Orten där skadan uppkom, som är den första av delgrunderna ovan, är belägen i Tyskland, enligt den hänskjutande domstolen, som funnit att den påstådda skadan närmare bestämt uppkom i Berlin, med motiveringen att Melzer har sin hemvist och sitt bankkonto som debiterats där ( 24 ) och inte i Düsseldorf. I syfte att fastställa sin egen behörighet i förevarande mål försöker Landgericht Düsseldorf följaktligen finna stöd för en behörighet som grundas på den andra av de två ovannämnda delgrunderna, med beaktande av de otillåtna handlingar som påstås ha företagits av dem som antas ha orsakat skadan. Härvidlag skulle den ort där den skadevållande handlingen företagits kunna vara antingen London, eftersom terminsaffärerna utfördes där av MF Global UK, eller Düsseldorf, eftersom bolaget W.W.H. – mot vilket talan inte har väckts men som samarbetade med den enda svaranden – hade sitt säte där.

39.

Det handlar om att avgöra huruvida de handlingar som bolaget med säte i Düsseldorf företog – bestående i värvningen av kunden och uppföljning samt den omständighet att kunden drevs till att handla på ett alltför riskfyllt sätt – skulle kunna betraktas som omständigheter som gett upphov till den skada som kunden lidit. Landgericht Düsseldorf har i synnerhet anmodat domstolen att besvara frågan huruvida orten för dessa handlingar i sig skulle kunna utgöra grund för att Landgericht Düsseldorf är behörig att pröva talan om skadeståndsansvar för bolaget med säte i Förenade kungariket. Det är endast mot detta bolag som talan har väckts om skadeståndsansvar för handlingar som företagits av det tyska bolaget, som enligt sökanden var medskyldigt till skadan.

40.

Tolkningsfrågan är således begränsad till tolkningen av begreppet den ort där den skadevållande händelsen inträffade i en situation där tre komplicerande faktorer sammanfaller. För det första är de orter där de skadevållande handlingarna som orsakat skadan företagits belägna i olika medlemsstater. För det andra är skadeståndsansvaret delat, det rör sig alltså om ett fall där det inte endast finns en person som företagit dessa handlingar, utan flera medansvariga eller medhjälpare. För det tredje har sökanden väckt talan mot endast en av dem som enligt sökanden är ansvariga för skadan, vid en domstol i en medlemsstat där en av de ansvariga bedrev sin verksamhet. De två första faktorerna har redan belysts ur olika vinklar i domstolens praxis, men de har aldrig förut kombinerats med den tredje.

41.

Med beaktande av vad som framkommit i målet vill jag ta upp ett särskilt problem med att identifiera MF Global UK:s och W.W.H.:s respektive juridiska ståndpunkter. I de yttranden som inkommit till domstolen är det ofta oklart vem som är huvudansvarig och vem som är medansvarig eller medhjälpare i den ifrågavarande skadevållande händelsen. Även om Melzer enbart har riktat skadeståndsanspråk mot MF Global UK, som således i hans ögon verkar ha spelat en avgörande roll för skadans uppkomst, framgår det av beslutet om hänskjutande att det snarare är W.W.H. som är huvudansvarig, medan MF Global UK åtminstone är medhjälpare, enligt sökandens påståenden. Hur det än förhåller sig med den saken, har tolkningsfrågan formulerats på ett sådant sätt att den rymmer både scenariot att den person som inte ställts inför domstol varit medhjälpare och att den varit medansvarig. Följaktligen kommer jag att beakta båda dessa scenarion när jag besvarar tolkningsfrågan i förevarande förslag.

42.

Den hänskjutande domstolen har väsentligen ställt frågan huruvida det skulle vara möjligt att väcka talan vid den domstol inom vars domkrets en medhjälpare eller medansvarig har handlat på ett otillåtet sätt, i en situation där det förekommit ett flertal omständigheter i olika medlemsstater. Detta skulle innebära att man skulle ta hänsyn till i vilken ort den skadevållande händelsen inträffade, orsakad av en av dem som varit delaktiga i skadans uppkomst, utan att den som påstått sig ha lidit skada är tvungen att väcka talan mot denna medhjälpare eller medansvariga, i likhet med fallet i det nationella målet.

43.

Landgericht Düsseldorf skulle med andra ord vilja att domstolen slår fast att det finns en ytterligare möjlighet att välja domstol i en situation där svarande med hemvist i olika medlemsstater är medansvariga för en otillåten handling, genom att godta en ”alternativ anknytning till den ort till vilken kan knytas omständigheten som orsakade skadan”, i enlighet med begäran om förhandsavgörande. Att införa en ny behörighetsgrund, vilket har föreslagits, skulle leda till att de valmöjligheter som domstolens praxis hittills erbjudit en sökande utökas. Enligt min mening skulle detta knappast skapa en ny delgrund för behörighet utöver ”orten där skadan uppkom” och ”orten där den skadevållande händelsen inträffade”. Vad den hänskjutande domstolen har föreslagit är snarare en utvidgning av tolkningen av den andra av dessa delgrunder för behörighet, för att eventuellt, när det är fråga om ett gränsöverskridande deltagande av flera personer i en otillåten handling, godta att den ort där en av dem företagit skadevållande handlingar kan utgöra grund för en domstols behörighet i förhållande till en annan av dessa personer.

44.

Efter att ha läst de yttranden som ingetts till domstolen har jag noterat att det finns två motsatta uppfattningar. Melzer och den tyska, den tjeckiska, den portugisiska samt den schweiziska regeringen anser att den nya behörighetsgrund som den hänskjutande domstolen föreslagit ska godtas, medan MF Global UK och kommissionen bedömer att tolkningsfrågan ska ges ett nekande svar.

45.

Det framgår av den hänskjutande domstolens motivering till beslutet att den tar ställning till förmån för möjligheten att som alternativ grund för en domstols internationella behörighet använda orten där den skadevållande handlingen företagits av en påstådd medansvarig eller medhjälpare, även om denne inte är svarande i målet.

46.

Den inriktningen, liksom själva tolkningsfrågan, förklaras av de uppgifter Landgericht Düsseldorf tillhandahållit om innehållet i nationell rätt. I 830 § tyska civillagen (Bürgerliches Gesetzbuch) föreskrivs nämligen att när flera personer gemensamt företar en skadevållande handling betraktas var och en av dem som ansvarig för de övrigas deltagande i handlingen. Härutöver har den hänskjutande domstolen preciserat att enligt 32 § tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung), kan materiell behörighet på det skadeståndsrättsliga området grundas på otillåtna handlingar begångna av de olika deltagarna, eftersom varje deltagare hålls ansvarig för övriga deltagares handlande.

47.

Om tvisten i det nationella målet hade varit rent nationell skulle således, mot bakgrund av vad sökanden Melzer lagt svaranden MF Global UK och den förmodade medansvariga eller medhjälparen W.W.H. till last ( 25 ), domstolen i den ort där en av skadevållarna företagit den otillåtna handlingen som åberopats, på grundval härav, anse sig behörig att pröva den talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden som väckts mot en av deltagarna. ( 26 )

48.

Dock blir lösningen inte alls lika tydlig när situationen, som i förevarande mål, har koppling till flera medlemsstater i stället för att vara begränsad till Tyskland. Beslutet om hänskjutande betonar nämligen att det finns skilda meningar i denna fråga i tysk rättspraxis och doktrin. Det anförs nämligen i beslutet att vissa domstolar har ansett att artikel 5.3. i förordning nr 44/2001 gör det möjligt att knyta en gränsöverskridande tvist till den ort där den skadevållande handlingen företagits av en medansvarig eller medhjälpare, med motiveringen att tyngdpunkten för den handlingen eller underlåtenheten att företa den fanns på den orten. ( 27 ) Dessa avgöranden har fått stöd av samstämmiga åsikter från några företrädare för doktrinen, medan ett stort antal andra författare har opponerat sig mot detta och framfört argument som jag kommer att återkomma till i detalj längre fram, eftersom jag delar de senares åsikt.

49.

Det är i ett mycket speciellt sammanhang det resonemang som är upphovet till begäran om förhandsavgörande har uppkommit. Domstolen är emellertid på intet sätt bunden av den inställning som råder på nationell nivå. Enligt fast rättspraxis ska de begrepp som används i förordning nr 44/2001 ges en fristående tolkning för att säkerställa att denna tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater. ( 28 )

50.

Det är säkert att begreppet ”den ort där skadan inträffade” i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas oberoende av innehållet i medlemsstaternas rättsordningar, eftersom genomförandet av de behörighetsregler som uttalas i förordningen inte, utan att förlora sin ändamålsenliga verkan, kan vara beroende av nationella särintressen, då den syftar till att göra behörighetsreglerna mer enhetliga. ( 29 )

51.

Enligt domstolens praxis är det nödvändigt att göra en tolkning av förordning nr 44/2001 som inte endast utgår från bestämmelsens lydelse, utan från det system som har inrättats genom förordningen och de mål som eftersträvas med denna. ( 30 )

52.

Inledningsvis vill jag precisera att jag inte förespråkar en tolkning av artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 som, enligt vad Landgericht Düsseldorf har förutsett, skulle leda till att sökanden i fråga med giltig verkan kunde välja att anhängiggöra målet vid denna, i dess egenskap av domstol i den ort där en medansvarig eller medhjälpare mot vilken talan inte har väckts har medverkat till att företa den skadevållande handlingen, i stället för att endast kunna välja mellan domstolen i den ort där svaranden har sin hemvist, den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, i enlighet med den traditionella uppfattningen i rättspraxis. En sådan tolkning är alltför vid enligt min mening, med hänsyn till såväl de systematiska, som de teleologiska skäl som följer. ( 31 )

53.

Först och främst vill jag nämna att det finns bestämmelser i förordning nr 44/2001, nämligen artikel 6.1, som uttryckligen ger möjlighet att väcka talan mot en svarande vid en domstol som har anknytning till den tvist som angår honom via en annan person. Men denna härledda behörighet förutsätter att det finns flera svarande, vilket innebär en risk för att oförenliga domar meddelas, ( 32 ) vilket inte är fallet i det nationella målet. Av skäl som inte preciseras i beslutet om hänskjutande ( 33 ), valde Melzer att väcka talan vid Landgericht Düsseldorf endast mot MF Global UK, vars säte är beläget i London, och inte mot W.W.H. med säte i Düsseldorf, och detta trots att det han förefaller ha anklagat det Londonbaserade bolaget för endast är medhjälp. Genom att sökanden gjorde det valet, vars eventuellt negativa konsekvenser han måste ta, förlorar han möjligheten att göra gällande en utvidgad behörighet grundad på tredje mans hemvist och således i praktiken även möjligheten att i enlighet med artikel 6 göra gällande de handlingar som denne har kunnat företa på denna ort.

54.

Dessutom föreskriver den allmänna behörighetsregel som uppställs i artikel 2.1 i förordning nr 44/2001, vilken syftar till att tillvarata den parts intressen som inte har tagit initiativet till en gränsöverskridande talan, att domstolarna i en medlemsstat i princip är behöriga att pröva en talan mot den som har sin hemvist där. I överensstämmelse med fast rättspraxis, när en bestämmelse som artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 fastställer en behörighetsregel som innebär ett undantag från den allmänna principen, genom att sökanden får välja domstol, ska denna tolkas strikt och till och med restriktivt. ( 34 ) Följaktligen får artikelns räckvidd inte gå utöver de fall som uttryckligen anges i förordning nr 44/2001, ( 35 ) för att inte den ändamålsenliga verkan av artikel 2 i samma mån ska gå förlorad och unionslagstiftarens syfte förbises. Eftersom domstolen har funnit att begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte kan ges en alltför extensiv tolkning vad beträffar anknytningen till den ort där skadan uppkom, ( 36 ) anser jag att detsamma borde gälla anknytningen till den ort där den skadevållande handlingen företagits. Till följd härav kan det inte godtas att den omständigheten att en svarande hålls ansvarig för handlingar som företagits av tredje man i en annan medlemsstat, kan utgöra grund för en domstols behörighet att pröva en talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden.

55.

Som jag redan understrukit kan man med stöd av artikel 5.3 i förordning nr 44/2001, i motsats till artikel 2, dessutom slå fast vilken av alla domstolar i medlemsstaterna som har materiell behörighet. Med beaktande av skäl 12 i förordningen ska den domstol som avses i artikel 5 i förordningen vara den som geografiskt sett är nära tvisten och alltså den bäst lämpade av pröva den.

56.

Domstolen har vid ett flertal tillfällen funnit att denna regel grundas på att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att denna domstol ges behörighet, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas. ( 37 )

57.

Om den nya behörighetsgrund som den hänskjutande domstolen föreslagit godtogs, skulle detta resonemang, i en situation som den i det nationella målet, leda till att den domstol som förklarades behörig på grund av handlingar som företagits av tredje man mot vilken talan inte har väckts, i förvarande fall en tysk sådan, skulle vara föranledd att uttala sig om skadeståndsansvaret med avseende på en svarande, i förevarande fall med säte i Förenade kungariket, vars påstått otillåtna handlingar således inte företagits nära utan långt ifrån denna domstols domkrets, eftersom det inte har bestritts att MF Global UK varit verksamt uteslutande i Förenade kungariket. I brist på en tillräckligt påtaglig anknytning till tvisten är denna domstol, objektivt sett, inte den bäst lämpade att under sådana förhållanden pröva talan.

58.

Följaktligen anser jag att det strider mot systematiken i förordning nr 44/2001 att behörighet ges domstolen i varje ort där medhjälpare eller medansvariga till den huvudansvariga har säte, i egenskap av alternativ ort för den skadevållande handlingen, även när den ort där den skadevållande handlingen primärt företagits är belägen i en annan medlemsstat. Denna inställning bekräftas av andra överväganden angående förordningens ändamål.

59.

I skäl 12 i förordning nr 44/2001 in fine anges det förfarandemässiga argumentet att rättskipningen bör underlättas. Jag kan dock inte se, när det – som i förevarande mål – finns en enda svarande, hur detta syfte direkt skulle kunna tillgodoses genom en utvidgad behörighet grundad på en annan aktörs handlingar mot vilken talan avsiktligt inte har väckts. Det skulle naturligtvis förhålla sig annorlunda om det handlade om att främja att flera förfaranden med olika svarande ägde rum vid samma domstol, men en sådan centralisering av behörigheten är det inte alls fråga om i förevarande fall. ( 38 )

60.

Enligt den tyska regeringen skulle visserligen det faktum att en ytterligare valmöjlighet infördes på de villkor som föreslagits i tolkningsfrågan kunna tillfredsställa det i princip lovvärda syftet att utvidga den påstått skadelidandes valmöjligheter, så att han inte ska behöva väcka talan vid en domstol i en ort där det skulle vara kostsammare eller mer osäkert att göra det, bland annat vad gäller den bevisning som ska läggas fram. Det angelägna i att värna om den skadelidande är emellertid inte vad som legat till grund för behörighetsregeln i artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. Domstolen har uttalat att den, till skillnad från andra bestämmelser i förordningen, inte avser att erbjuda den svagare parten ett stärkt skydd. ( 39 )

61.

Kravet på att underlätta att talan väcks vid den domstol som är närmast tvisteföremålet enligt vad som uttryckligen anges i början av ovannämnda skäl 12, skulle snarare leda till ett nekande svar på den tolkningsfråga som ställts i förevarande mål. Enligt min mening bör det sättas vissa gränser för det val av behörig domstol som erbjuds sökanden, även om det rör sig om den part som hävdar att han tillfogats skada, för att minska riskerna för ”forum shopping”. ( 40 )

62.

Vidare är det väsentligt att värna om att rättssäkerhetsprincipen iakttas vilken har varit ett rättesnöre för upphovsmännen till förordning nr 44/2001. ( 41 ) Det understryks således i skäl 11 i förordningen att behörighetsreglerna ”måste uppfylla kravet på förutsebarhet”. I enlighet med domstolens praxis kräver rättssäkerhetsprincipen att de behörighetsregler som avviker från huvudregeln i artikel 2 i förordningen ska tolkas på så sätt att en normalt välunderrättad svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar, utöver domstolarna i den medlemsstat där han har sitt hemvist, som talan kan väckas mot honom. ( 42 )

63.

Jag vill tillägga att intentionen att anta enhetliga regler, som ”skapar en rimlig balans mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har” ( 43 ), har motiverat författarna till artikel 5.3 i förordning nr 44/2001. ( 44 ) Det borde även vara vägledande för domstolen att eftersträva en sådan balans i sin tolkning av artikel 5.3 i förordningen.

64.

En viss förutsebarhet när det gäller domstols behörighet i mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden är nödvändig för den som påståtts bära ansvar för en skada, annars skulle de ekonomiska aktörerna kunna avskräckas från att bedriva gränsöverskridande verksamhet. Det faktum att en sökande tillåts väcka talan vid varje domstol i en medlemsstat inom vars domkrets någon medansvarig eller medhjälpare har deltagit i en otillåten handling utan att talan väcks mot den sistnämnda, förefaller mig vara att gå för långt, med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen och principen om jämvikt mellan parternas intressen.

65.

Enligt vad som framhållits i rapporten om den konkreta tillämpningen av förordning nr 44/2001 ( 45 ) kan ett mångfaldigande nästan i det oändliga av giltiga behörighetsgrunder i mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden tvinga en person, mot vilken ett skadeståndsanspråk har riktats, att försvara sig vid domstolar i olika medlemsstater och, följaktligen, i enlighet med en mängd rättsordningar, varibland den strängaste av dem kan komma att dominera.

66.

Det visar sig att artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 redan har tolkats med en viss flexibilitet. Det finns emellertid en risk för att domstolen, till följd av att en mängd nya anknytningsmoment godtas, inte endast bygger upp en rättspraxis som på grund av att den utvecklas i olika riktningar blir svårbegriplig, utan även, försåtligen, initierar en omskrivning av artikel 5.3. Om en sådan tendens att göra en extensiv tolkning av denna text skulle fortskrida utan nödvändig återhållsamhet, skulle detta kunna leda till att den centrala mekanismen i förordning nr 44/2001 rubbas genom att den grundläggande princip skulle hamna i andra rummet enligt vilken talan mot personer som har hemvist i en medlemsstat i normalfallet ska väckas i denna stat. ( 46 ) Domstolen bör således, enligt min åsikt, akta sig för att gå för långt på denna väg i sin tolkning av nämnda artikel.

67.

Följaktligen anser jag att ett negativt svar på den tolkningsfråga som den hänskjutande domstolen ställt bättre motsvarar de krav som följer av systematiken och syftet med förordning nr 44/2001.

68.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Landgericht Düsseldorf enligt följande:

Artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att den särskilda behörighetsregel i mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden som uppställs i denna förordning inte är tillämplig när flera personer har medverkat i påstått skadevållande handlingar i olika medlemsstater, och den talan som väckts mot en av dem har anknytning till den domstol vid vilken talan väckts enbart på grundval av den ort där den skadevållande handling företagits av en medhjälpare eller en medansvarig mot vilken talan inte har väckts vid denna domstol.