1. 

Domstolen ogillade i dom av den 23 oktober 2007 i målet Polen mot rådet ( 2 ) en talan om ogiltigförklaring som hade väckts av Republiken Polen mot ett beslut av Europeiska unionens råd, utan att pröva den invändning om rättegångshinder som rådet hade gjort, vilken avsåg att talan var för sent väckt. ( 3 ) Domstolen ska nu, fyra år senare, pröva ett överklagande av ett beslut i vilket Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt har avvisat en talan om ogiltigförklaring (och således inte gjort någon prövning i sak) som Republiken Polen, under likartade omständigheter, väckt mot en förordning som antagits av Europeiska kommissionen. Grunden för förstainstansrättens beslut att avvisa talan är att den är för sent väckt. ( 4 ) Domstolen får genom Republiken Polens överklagande tillfälle att pröva de argument som den medlemsstaten anfört vid förstainstansrätten i syfte att visa att talan inte kunde avvisas på grund av att den var för sent väckt. Denna argumentation kom även till uttryck i målet Polen mot rådet och var föremål för en utförlig genomgång i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i det målet. Tack vare generaladvokaten Poiares Maduros bedömning, vilken jag i stor utsträckning delar, är det möjligt för mig att låta min egen bedömning inrikta sig på andra aspekter.

2.

Förstainstansrätten avvisade i beslut av den 10 juni 2009 i mål T-258/04, Polen mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen) ( 5 ), en talan som Republiken Polen hade väckt om ogiltigförklaring av artiklarna 5, 6.1–6.3, 7.1 och 8.2 a i kommissionens förordning (EG) nr 60/2004 av den 14 januari 2004 om övergångsåtgärder inom sockersektorn med anledning av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning. ( 6 ) Grunden för förstainstansrättens beslut om avvisning var att fristen för talans väckande hade löpt ut.

3.

Förstainstansrätten konstaterade i beslutet att förordning nr 60/2004 hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 15 januari 2004 och att fristen för att väcka talan mot förordningen följaktligen hade löpt ut den 8 april 2004. Republiken Polens ansökan om väckande av talan hade getts in till förstainstansrättens kansli den 28 juni 2004, och förstainstansrättens fann därför att talan hade väckts för sent. ( 7 )

4.

Förstainstansrätten biföll kommissionens invändning om rättegångshinder. Invändningen grundade sig på en restriktiv tillämpning av artikel 230 femte stycket EG. Förstainstansrätten konstaterade att talan mot förordning nr 60/2004 hade väckts efter det att den tvåmånadersfrist som föreskrivs i den bestämmelsen hade löpt ut. Den fristen ska räknas från dagen för offentliggörande, och förstainstansrätten fann därför att Republiken Polens talan var väckt efter det att fristen hade löpt ut. ( 8 ) Förstainstansrätten underkände därefter de olika argument som Republiken Polen hade anfört.

5.

Förstainstansrätten fann att dess slutsats inte påverkades av den omständigheten att förordningen inte hade offentliggjorts på Europeiska unionens tjugo officiella språk, ( 9 ) att förordningens ikraftträdande var avhängigt anslutningsfördragets ikraftträdande ( 10 ) och att förordningen riktade sig till samtliga medlemsstater, inbegripet de blivande medlemsstaterna. ( 11 )

6.

Förstainstansrätten redogjorde därefter för varför en restriktiv tillämpning av fristen för talans väckande, vilken innebär att den börjar löpa från dagen för offentliggörande av förordning nr 60/2004, inte innebär en kränkning av Republiken Polens rätt till effektivt domstolsskydd. ( 12 )

7.

Förstainstansrätten erinrade, i samband med prövningen av invändningen om rättegångshinder, om att det endast kan göras undantag från den restriktiva tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna om förfarandefrister under exceptionella eller oförutsebara omständigheter samt vid force majeure. ( 13 ) Förstainstansrätten ansåg att Republiken Polen inte hade redogjort för varför omständigheterna var exceptionella med avseende på den medlemsstaten, vilket skulle motivera att rättssäkerhetsprincipen åsidosattes genom att det gjordes ett undantag från principen om att förfarandefristerna ska tillämpas restriktivt.

8.

Republiken Polen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet, slutligt avgöra målet och, följaktligen, ta upp Republiken Polens talan mot förordning (EG) nr 60/2004 till sakprövning samt bifalla de yrkanden som den medlemsstaten framställt i första instans.

9.

Republiken Polens överklagande inkom till domstolens kansli den 24 augusti 2009. Republiken Polen har begärt att målet ska avgöras av stora avdelningen.

10.

Parterna har inte ansökt om att muntlig förhandling ska hållas och domstolen har därför beslutat att inte hålla någon sådan förhandling.

11.

Republiken Polen har yrkat att domstolen ska

12.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

13.

Republiken Polen har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Grunderna avser förstainstansrättens prövning av invändningen om rättegångshinder mot Republiken Polens talan mot förordning nr 60/2004. ( 14 )

14.

Republiken Polen har som första grund anfört att förstainstansrätten åsidosatte rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen ( 15 ), när den fann att fristen för att väcka talan mot förordning nr 60/2004 hade börjat löpa den dag som förordningen offentliggjordes på de officiella språken i Europeiska gemenskapens femton medlemsstater, det vill säga före det att förordningen offentliggjorts på samtliga officiella språk i den utvidgade gemenskapen.

15.

Republiken Polen har som andra grund anfört att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den fann att Polen – före landets anslutning till Europeiska unionen – effektivt kunde väcka en talan om ogiltigförklaring mot förordning nr 60/2004, med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG (det vill säga enligt samma bestämmelse och på samma villkor som fysiska och juridiska personer) och inte med stöd av artikel 230 andra stycket EG, i vilken det föreskrivs en ovillkorlig talerätt för bland annat medlemsstater. Republiken Polen har gjort gällande att det på dagen för offentliggörande av förordning nr 60/2004, den 15 januari 2004, i förordningen endast föreskrevs skyldigheter för medlemsstater, vilket Polen ännu inte var vid den tidpunkten. Dessa skyldigheter var dessutom framtida och var endast tillämpliga från och med anslutningsfördragets ikraftträdande. Republiken Polen anser, i andra hand, att den inte vid tidpunkten för offentliggörandet uppfyllde de specifika villkoren för talerätt i artikel 230 fjärde stycket EG.

16.

Republiken Polen har som tredje grund anfört att förstainstansrätten åsidosatte principen om en rättsgemenskap och Polens rätt till ett effektivt domstolsskydd genom att beröva Polen rätten att få lagenligheten av förordning nr 60/2004 prövad, trots att förordningen riktade sig till Polen i egenskap av medlemsstat. Republiken Polen har tillagt att en restriktiv tillämpning av bestämmelserna om fristerna för talans väckande inte får leda till olikheter mellan medlemsstaterna, i synnerhet i fråga om gamla och nya medlemsstaters domstolsskydd.

17.

Republiken Polen har som fjärde grund anfört att förstainstansrätten åsidosatte principerna om solidaritet och tro och heder genom att beröva Polen rätten att få förordning nr 60/2004 prövad i domstol, när förordningen innebar att villkoren för Polens anslutning till unionen ändrades på ett rättsstridigt sätt och att jämvikten rubbades mellan de rättigheter och de skyldigheter som Polen har till följd av sitt medlemskap i Europeiska unionen.

18.

Republiken Polen har som femte grund anfört att förstainstansrätten gjorde ett processuellt fel när den inte prövade argumenten om ett åsidosättande av principerna om solidaritet och tro och heder och att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat i den delen.

19.

Nästintill samtliga fem grunder som Republiken Polen har åberopat väcker frågor som utan tvekan är av stor betydelse med avseende på unionens gradvisa utvidgning till andra europeiska stater, vilket alltid utgör ett vanskligt område. Republiken Polen har åberopat grunderna i den ordning som angetts ovan och det är i princip i den ordningen som domstolen ska pröva dem.

20.

Det finns emellertid en tydlig hierarki mellan grunderna. Jag anser att den tredje grunden är av särskild betydelse, eftersom den väcker frågor som rör grunderna för unionen och de värden som den bygger på ( 16 ), såsom rättsstatsprincipen, principen om en rättsunion, ( 17 ) i vilken institutionernas rättsakter är underkastade ”lagen”, ( 18 ) principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen, ( 19 ) vilken är en princip som avser unionens struktur och som numera är inskriven i artikel 4.2 FEU. ( 20 ) Vid denna bedömning kommer jag indirekt att ta ställning till de argument som Republiken Polen har anfört i anslutning till den andra grunden, vilka avser tillämpligheten i förevarande mål av de specifika bestämmelserna i artikel 230 fjärde stycket EG på en blivande medlemsstat.

21.

Före denna prövning vill jag erinra om domstolens praxis enligt vilken den restriktiva tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna om förfarandefrister motiveras av kravet på rättssäkerhet och behovet av att undvika diskriminering och godtycklig behandling vid rättskipningen. ( 21 ) Enligt samma praxis kan det endast göras undantag härifrån under exceptionella omständigheter eller, i enlighet med artikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstol, under oförutsedda omständigheter eller vid force majeure samt vid ursäktliga misstag. ( 22 ) Om målet ska avgöras med en restriktiv tillämpning av artikel 230 femte stycket EG är det tydligt att talan ska avvisas, utan att det är nödvändigt att utveckla denna punkt närmare. Republiken Polens tredje grund väcker emellertid frågan om inte domstolen – med hänsyn till de mycket speciella omständigheterna i målet – borde komma fram till en annan lösning genom en tolkning grundad på den aktuella bestämmelsen (secundum legem-tolkning), eller genom en friare tolkning (praeter legem-tolkning)

22.

Republiken Polen har som tredje grund gjort gällande att en restriktiv tillämpning av unionsbestämmelserna om frister för talans väckande inte får leda till att det godtas olikheter i domstolsskyddet mellan ”gamla” och ”nya” medlemsstater. Medlemsstaterna kan inte fråntas sin rätt att väcka talan med stöd av artikel 230 andra stycket EG mot en rättsakt som är riktad till dem. I den bestämmelsen definieras medlemsstaternas talerätt och den utgör ett uttryck för deras naturliga rätt till skydd för sina ekonomiska och sociala rättigheter, från unionsdomstolarnas sida. Unionsinstitutionerna kan därför inte, genom valet av dagen för offentliggörande av en rättsakt som riktar sig till samtliga medlemsstater, beröva de nya medlemsstaterna rätten till domstolsskydd. Republiken Polen har härvid hänvisat till punkt 50 i generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Polen mot rådet och anser att förstainstansrätten uppenbart åsidosatte rättsstatsprincipen och principen om rätten till ett effektivt domstolsskydd när den avvisade talan. Republiken Polen har tillagt att, i motsats till vad förstainstansrätten funnit i punkt 55 i det överklagade beslutet, kännetecknas förevarande fall i allra högsta grad av exceptionella omständigheter.

23.

Detta mål rör därför de sekundärrättsakter som unionen antar mellan dagen för undertecknande och dagen för ikraftträdande av ett anslutningsfördrag och vilka rättsakter antas med avseende på utvidgningen och som därför blir tillämpliga på den nya medlemsstat eller de nya medlemsstater som har undertecknat anslutningsfördraget.

24.

För att bemöta de principargument som Republiken Polen har anfört krävs det att ett vidare perspektiv anläggs, vilket jag kommer att försöka göra nedan.

25.

Ett av unionens särdrag i förhållande till andra folkrättssubjekt är att den är en union av stater – och av folk – med en kontinuerlig normgivningsverksamhet, som i nuläget nått en omfattning som inte överträffats av någon annan internationell organisation i vid bemärkelse. Det är inte en slump att unionens rättsordning på kort tid gavs attributen autonomi, företräde och effektivitet. ( 23 )

26.

Unionen skapades ursprungligen av sex stater och dess gradvisa utvidgning utgör inte något undantagsfenomen, utan är tvärtom en del av unionens syfte. En ny europeisk stats medlemskap i unionen utgör ur denna synvinkel en process som för varje gång blir alltmer komplicerad med hänsyn till den djupare integrationen och unionens alltmer omfattande regelverk. ( 24 )

27.

Av detta följer att unionens rättsordning aldrig upphör att vara verksam och dess normgivningsverksamhet kan inte avbrytas under utvidgningsprocesserna. ( 25 ) Det är denna omständighet som ger upphov till problemet med de rättsakter som unionen antar mellan dagen för undertecknande av anslutningsfördragen och dagen för deras ikraftträdande och vars antagande kan vara beroende av utvidgningen och som därför offentliggörs innan anslutningen fått verkan, utan att nödvändigtvis ha trätt i kraft före den dagen. Det kan i anslutningsfördragen och anslutningsakterna ( 26 ) i förväg anges vilket innehåll och vilka följder en sådan normgivningsverksamhet ska ha. Det framgår dock med tydlighet att dessa möjligheter förefaller vara relativt begränsade.

28.

Det är således fråga om unionsrättslig sekundärrätt som ska tillämpas såväl på gamla som på nya medlemsstater, utan att de nya medlemsstaterna deltagit i antagandet av den. ( 27 )

29.

Unionsinstitutionerna ges genom bestämmelser, såsom artikel 2.3 i anslutningsfördraget, befogenhet att anta sekundärrättsakter mellan dagen för fördragets undertecknande och dagen för dess ikraftträdande. Denna befogenhet medför att två kategorier av medlemsstater behandlas olika. Den första kategorin utgörs av de stater som redan är medlemsstater vid tidpunkten för antagandet av rättsakterna och som därför har deltagit i antagandet av dem. Den andra kategorin utgörs av de stater som ännu inte blivit medlemsstater och som därför inte har kunnat delta i antagandet av rättsakterna. ( 28 )

30.

Tanken om en rättsunion, ett uttryck för det grundläggande värdet rättsstaten, innebär att de grundläggande rättigheterna ska respekteras och att det ska kontrolleras att institutionernas rättsakter är förenliga med den konstitutionella urkund som fördragen utgör ( 29 ) och med de allmänna rättsprinciperna. ( 30 ) Den innebär emellertid också att unionens sekundärrätt ska antas på ett demokratiskt sätt, vilket innebär samtliga medlemsstaters jämbördiga deltagande ( 31 ), antingen direkt genom ledamöterna i Europaparlamentet eller medlemsstaternas företrädare i Europeiska rådet eller rådet, ( 32 ) eller indirekt genom delegation av rådets befogenheter eller, numera genom delegation av rådets ( 33 ) och parlamentets befogenheter. ( 34 )

31.

Det är viktigt att understryka att det faktum att blivande medlemsstater inte deltar i antagandet av rättsakter som antas under dessa specifika omständigheter visserligen, såsom i förevarande mål, kan motiveras av primärrätten, i föreliggande fall anslutningsfördraget och/eller anslutningsakterna. ( 35 ) I anslutningsfördragen och anslutningsakterna kan det föreskrivas att det ska antas rättsakter som ska tillämpas på såväl nya som gamla medlemsstater, trots att de nya medlemsstaterna inte har kunnat delta i rättsakternas tillkomst, eftersom dessa stater samtycker till dem genom att underteckna och, därefter, ratificera dessa fördrag och akter.

32.

Sistnämnda faktum kan utan svårighet godtas med hänvisning till ”tingens ordning”. ( 36 ) Det är däremot betydligt svårare att förklara varför nya medlemsstater saknar rättsmedel för att få till stånd en domstolsprövning av rättsakter som antagits under sådana förhållanden.

33.

Det är självfallet så, att blivande medlemsstater inte kan bidra till skapandet av unionsrätten – särskilt genom sina företrädare i rådet – innan de de facto blivit medlemmar i unionen.

34.

I förevarande mål är det emellertid inte fråga om denna olikhet inför fördragen, utan om den olikhet som är följden av att nya medlemsstater inte, på samma villkor som gamla medlemsstater, har tillgång till rättsmedel mot rättsakter när fristerna för att väcka talan mot rättsakterna har gått ut den dag de de facto blir medlemsstater, på grund av dagen för rättsakternas offentliggörande. ( 37 )

35.

Utgångspunkten vid bedömningen av denna olikhet är den numera i artikel 4.2 FEU angivna principen om att ”unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen”. Denna princip utgör i vart fall hinder för omotiverade olikheter mellan medlemsstaterna. ( 38 ) Det är emellertid inte lätt att motivera den olikhet som är följden av att en stat, vilken såsom övriga medlemsstater är skyldig att följa en rättsakt, endast har att godta rättsakten, utan andra möjligheter.

36.

I en sådan situation som den i förevarande mål har de gamla medlemsstaterna på ett eller annat sätt deltagit i tillkomsten av de rättsakter som antagits. De kan i egenskap av medlemsstater direkt väcka talan mot rättsakterna, såsom privilegierade sökande, med stöd av artikel 230 andra stycket EG, inom den frist som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG. De nya medlemsstaterna har inte deltagit i rättsakternas tillkomst och saknar möjlighet att i egenskap av medlemsstater väcka talan mot rättsakterna. Tidigare har de rättsakter som antagits och tillämpats under sådana förhållanden betecknats som ”ukaser”. Rättsakter som endast är att åtlyda går inte att förena med tanken om en rättsunion. Även om det inte går att säkerställa att samtliga medlemsstater till vilka en rättsakt riktar sig är delaktiga i dess tillkomst, utgör tanken om en rättsunion hinder mot att det saknas rättsmedel mot rättsakten.

37.

Det föreligger visserligen i princip inga större svårigheter att godta att det i anslutningsfördragen och anslutningsakterna uttryckligen föreskrivs särskilda bestämmelser om rättsmedel eller att det, inom vissa ramar, till och med föreskrivs begränsningar av rättsmedlen.

38.

Tanken om rättsunion innebär dock att det, i vart fall i avsaknad av en uttrycklig primärrättslig bestämmelse, inte är möjligt att beröva de nya medlemsstaterna rättsmedel mot de rättsakter som riktar sig till dem och som antagits mellan dagen för undertecknandet och dagen för ikraftträdandet av anslutningsfördragen och anslutningsakterna. Tanken om en rättsunion innebär att de nya medlemsstaterna – i egenskap av medlemsstater och från och med att de förvärvar denna egenskap – ska ha möjlighet att, inom en skälig frist, kunna angripa den sekundärrätt som kommer att vara tillämplig i den utvidgade unionen och som de inte har kunnat bidra till att skapa.

39.

De nya medlemsstaterna måste ha denna möjlighet i egenskap av medlemsstater och inte endast i egenskap av juridiska personer ( 39 ) eller tredjeländer.

40.

Det är för det första i egenskap av blivande medlemsstater som de påverkas av rättsakterna och inte i egenskap av juridiska personer eller tredjeländer. Rättsakterna blir tillämpliga på dem i egenskap av medlemsstater och under förutsättning att de de facto blir medlemsstater. ( 40 ) Bestämmelserna i rättsakterna berör dem därför i egenskap av medlemsstater och det är i denna egenskap som de måste kunna utöva rättsmedlen.

41.

För det andra måste de nya medlemsstaterna ha talerätt enligt artikel 230 EG på samma villkor som övriga medlemsstater. Dessa villkor följer av att nämnda stater, såsom jämbördiga med de gamla medlemsstaterna, deltagit i rättsakternas tillkomst. Det måste i detta sammanhang tas hänsyn till att det inte är någon tillfällighet att medlemsstaterna, ( 41 ) i likhet med parlamentet, ( 42 ) rådet och kommissionen, ( 43 ) har ställning som så kallade privilegierade sökande enligt det uttryck som används i doktrinen.

42.

En tolkning av artikel 230 EG som innebär att Republiken Polens talan mot förordning nr 60/2004 ska avvisas av det enda skälet att talan väckts efter det att fristen på två månader efter offentliggörandet har löpt ut, strider följaktligen mot det grundläggande värdet rättsstaten och mot principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen. ( 44 )

43.

Republiken Polen ska följaktligen vinna framgång med den argumentation som har utvecklats i den andra och den tredje grunden. Det överklagade beslutet ska därför upphävas, utan att det finns anledning att pröva övriga grunder.

44.

En tolkning av fördragen som innebär att en ny medlemsstat saknar rätt att väcka talan mot rättsakter som antagits och offentliggjorts mellan dagen för undertecknande av och dagen för ikraftträdande av anslutningsfördraget och anslutningsakten innebär ett åsidosättande av det grundläggande värdet rättsstaten, av principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen och av en medlemsstats privilegierade talerätt i ett sådant fall som det förevarande. Vad som återstår att undersöka är den inte obetydliga frågan om vilka lösningar som står domstolen till buds för att rätta till detta åsidosättande.

45.

Såsom generaladvokaten Poiares Maduro har funnit i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Polen mot rådet ( 45 ) finns det två lösningar på denna fråga. Den första lösningen är inte rättsligt reglerad (praeter legem), medan den andra är det (secundum legem).

46.

Jag anser att det står domstolen fritt att använda sig av den första möjligheten, i linje med det förslag som uttrycktes av generaladvokaten Poiares Maduro i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Polen mot kommissionen. ( 46 ) Jag föredrar emellertid den andra möjligheten, det vill säga en tolkning som grundar sig på fördragens anda och systematik, i linje med de domar i vilka domstolen slog fast först Europaparlamentets passiva talerätt ( 47 ) och därefter dess aktiva talerätt. ( 48 )

47.

I domen i målet Les Verts mot parlamentet hade domstolen att pröva frågan huruvida ogiltighetstalan enligt artikel 173 i EEG-fördraget ( 49 ) kunde väckas mot rättsakter som antagits av parlamentet, trots att den bestämmelsen vid den tidpunkten endast avsåg rådets och kommissionens rättsakter.

48.

Domstolen utgick från tanken om en rättsgemenskap och slog fast att fördragen utgör en ”konstitutionell urkund”. Domstolen fann att en tolkning av artikel 173 i EEG-fördraget, som innebar att de rättsakter som parlamentet antagit enligt fördraget inte ingick bland de rättsakter mot vilka talan kunde väckas, skulle leda till ett resultat som stred mot såväl fördragets anda, såsom den uttrycks i artikel 164 i EEG-fördraget, ( 50 ) som fördragets systematik. Skälet härtill var att medlemsstaternas eller andra institutioners befogenheter kunde trädas för när genom sådana rättsakter, eller att de kunde innebära ett överskridande av den utfärdande institutionens befogenheter, utan att det finns någon möjlighet att låta domstolen pröva rättsakterna. Domstolen fann därför – i överensstämmelse med generaladvokaten Mancini i sitt förslag till avgörande ( 51 ) – att en talan om ogiltigförklaring som väcktes mot Europaparlamentets rättsakter kunde tas upp till prövning, om rättsakterna var avsedda att ha rättsverkningar för tredje man.

49.

Domstolen har på samma sätt, vilket generaladvokaten Poiares Maduro nämner i sitt ovannämnda förslag till avgörande i målet Polen mot rådet, ( 52 ) ansett att det uppdrag som den ges enligt artikel 164 i EEG-fördraget innebär en skyldighet att värna den jämvikt mellan institutionerna som skapas genom fördraget och således kontrollera att parlamentets befogenheter respekteras – trots att parlamentet inte hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i EEG-fördraget eller artikel 146 i Euroatomfördraget. Domstolen godtog därför att parlamentet, under vissa villkor, ( 53 ) hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring mot en rättsakt från rådet eller kommissionen och gick därmed längre än sin hittillsvarande praxis. ( 54 ) Domstolen fann att ”den processuella brist” som utgjordes av att det saknades en bestämmelse om talerätt för parlamentet ”inte kan väga tyngre än det grundläggande intresset av att upprätthålla och respektera den institutionella jämvikten.” ( 55 )

50.

Domstolen gjorde i dessa båda mål en praeter legem-tolkning av fördragen, eftersom det inte var möjligt att på annat sätt garantera rätten till ett effektivt domstolsskydd (vilken ingår som en grundläggande beståndsdel i en rättsunion), domstolsskyddet för envar med avseende på rättsakter från parlamentet som är avsedda att ha rättsverkningar för tredje man samt parlamentets talerätt mot andra institutioners rättsakter, vilka träder dess befogenheter för när och därigenom rubbar jämvikten mellan institutionerna.

51.

Det kan tilläggas att en praeter legem-tolkning är särskilt lämpad att användas när den utgör den enda lösningen på en fråga som inte regleras i fördragen, vilken på ett principiellt sätt rör ett av unionens värden, såsom dem som räknas upp i artikel 2 FEU. ( 56 )

52.

Principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen, tillsammans med det värde som utgörs av rättsstaten, kräver att nya medlemsstater ska ges talerätt mot de rättsakter som unionsinstitutionerna antar under sådana omständigheter som dem i förevarande mål. Med hänsyn till kravet på rättssäkerhet ska talerätten, i avsaknad av någon uttrycklig bestämmelse härom och i analogi med artikel 230 femte stycket EG, vara begränsad till den frist som föreskrivs i sistnämnda bestämmelse, vilken ska räknas från och med dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande.

53.

Det följer av artikel 61 första stycket i domstolens stadga att om överklagandet är välgrundat kan domstolen antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

54.

Domstolen förfogar över tillräckliga uppgifter för att slutligt avgöra den invändning om rättegångshinder som kommissionen har gjort vid förstainstansrätten. ( 57 ) Detta är däremot inte fallet beträffande prövningen i sak av Republiken Polens talan.

55.

Av vad som anförts framgår att den talan som Republiken Polen väckt genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 juni 2004 inte var för sent väckt. Kommissionens invändning om rättegångshinder, vilken enbart avsåg att fristen för talans väckande hade löpt ut, ska ogillas och Republiken Polens talan kan prövas.

56.

Republiken Polen har yrkat att domstolen i enlighet med artikel 61 i domstolens stadga slutligt ska avgöra talan mot förordning nr 60/2004. Republiken Polen har därför yrkat att artiklarna 5, 6.1–6.3, 7.1 och 8.2 a i förordningen ska ogiltigförklaras. Republiken Polen anser att målet är färdigt för avgörande och har därvid gjort gällande att det råder överensstämmelse mellan den argumentation som Polen fört i detta mål och den argumentation som fördes i det ovannämnda målet Polen mot kommissionen. Republiken Polen har preciserat att den vidhåller samtliga grunder som åberopats i både ansökan och repliken i första instans.

57.

Förstainstansrätten avvisade talan mot förordning nr 60/2004 utan att pröva de grunder som hade åberopats av Republiken Polen. ( 58 ) Målet måste därför återförvisas till Europeiska unionens tribunal för att tribunalen prövar Republiken Polens yrkanden om ogiltigförklaring av förordning nr 60/2004. ( 59 )

58.

Jag föreslår att domstolen beslutar följande: