FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

PAOLO MENGOZZI

föredraget den 6 september 2011(1)

Mål C‑442/10

Churchill Insurance Company Limited

mot

Benjamin Wilkinson

och

Tracy Evans

mot

Equity Claims Limited

(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Förenade kungariket))

”Ansvarsförsäkring för fordon – Skadelidande vid en trafikolycka som är passagerare i ett fordon med avseende på vilket personen är försäkrad som förare med tillstånd att framföra fordonet – Fordon som framförs av en oförsäkrad person”

1. I Förenade kungariket, till skillnad från i de flesta andra medlemsstater i unionen, är det vanligt att försäkringsavtalet för fordon, även om uppgifter om det försäkrade fordonet anges i avtalet, i själva verket utgör huvudsakligen ett personligt försäkringsavtal som täcker de skador som orsakats av försäkringstagaren och av eventuella andra personer som enligt försäkringsavtalet uttryckligen har tillstånd att framföra fordonet. Vid en olycka som har orsakats av en förare utan tillstånd, ska försäkringsgivaren ersätta de skadelidande, vilket krävs enligt unionsrätten, men försäkringsgivaren kan därefter framställa regresskrav mot den försäkringstagare som har gett personen utan tillstånd tillåtelse att framföra fordonet.

2. Förevarande mål har sin bakgrund i detta egenartade försäkringssystem. Det som särskilt kännetecknar de två mål som den nationella domstolen har att pröva är att samma person både har ställningen som skadelidande och ställningen som försäkringstagare som har gett en person utan tillstånd tillåtelse att köra fordonet, vilken har orsakat en olycka. I egenskap av skadelidande har personen i allmänhet rätt till ersättning. I egenskap av försäkringstagare som har gett en annan person tillåtelse att köra som inte borde ha fått göra det, kan personen enligt nationell rätt vara skyldig att ersätta försäkringsgivaren för de belopp som har utbetalats till de skadelidande. I praktiken innebär det att personen inte erhåller någonting från försäkringen, eftersom det belopp som personen skulle ha erhållit i egenskap av skadelidande kvittas mot det belopp som vederbörande skulle betala till försäkringsgivaren i egenskap av ”vårdslös” försäkringstagare. Den nationella domstolen har begärt att domstolen ska klargöra huruvida en sådan situation är förenlig med unionsrätten.

I – Tillämpliga bestämmelser

A – Unionsrätten

3. De tolkningsfrågor som har hänskjutits till domstolen har formulerats med hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (nedan även kallat direktivet).(2) Detta direktiv var ännu inte i kraft vid tidpunkten för de faktiska omständigheter som den nationella domstolen ska ta ställning till. Det rör sig dock om ett konsolideringsdirektiv, varigenom bestämmelserna i fyra tidigare direktiv(3) har omarbetats till en enda lagtext, utan att innehållet i dessa har ändrats. Av praktiska skäl kommer även jag att hänvisa till den konsoliderade versionen, men varje gång med angivande av de motsvarande bestämmelserna i de tidigare regelverken.

4. Skälen 3,(4) 14(5) och 15(6) i direktivet har följande lydelse:

”(3) Varje medlemsstat bör vidta de åtgärder som är ändamålsenliga för att fordon som är normalt hemmahörande inom dess territorium ska omfattas av ansvarsförsäkring. Försäkringens omfattning och villkor ska bestämmas inom ramen för dessa åtgärder.

...

(14) Det är nödvändigt att införa bestämmelser om ett organ som garanterar att skadelidande inte blir utan ersättning, när det fordon som orsakat skadan är oförsäkrat eller oidentifierat. …

(15) Det ligger i de skadelidandes intresse att rättsverkningarna av särskilda friskrivningsklausuler begränsas till förhållandet mellan försäkringsgivaren och den person som varit vållande till olyckshändelsen. För fall då ett fordon stulits eller tillgripits med våld får medlemsstaterna föreskriva att ersättning ska utbetalas av det ovannämnda organet.”

5. I artikel 3 i direktiv 2009/103/EG föreskrivs den allmänna skyldigheten att försäkra fordon genom en ansvarförsäkring som omfattar både sakskador och personskador.

6. I artikel 12.1(7) i direktiv 2009/103/EG föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 13.1 andra stycket, ska den försäkring som avses i artikel 3 omfatta ansvarighet för personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren.”

7. I artikel 12.3 andra stycket(8) föreskrivs att ”[d]enna artikel ska inte påverka vare sig skadeståndsansvaret eller skadebeloppet”.

8. Artikel 13.1 i ovannämnda direktiv(9) har följande lydelse:

”Varje medlemsstat ska vidta alla de åtgärder som är lämpliga för att bestämmelser eller villkor i försäkringsavtal som utfärdats i enlighet med artikel 3 inte, såvitt avser tillämpningen av den artikeln, ska tillämpas på ersättningskrav från tredje man som orsakats skador vid en trafikolycka, om dessa föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon som nyttjas eller förs av

a) personer som inte har uttryckligt eller underförstått tillstånd härtill,

…

Bestämmelser eller villkor som avses i första stycket a får dock göras gällande gentemot personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om försäkringsgivaren kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var stulet.

…”

9. Artikel 10(10) i direktiv 2009/103/EG avser situationer då det fordon som har orsakat en skada är oförsäkrat eller inte går att identifiera. Med avseende på dessa fall föreskrivs det i direktivet att medlemsstaterna ska inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning till skadelidande vid olyckor. I artikel 10.2 andra stycket föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får emellertid utesluta ersättning från organet till förmån för personer som frivilligt har stigit in i det fordon som orsakade sak- eller personskadan, om organet kan styrka att personerna visste att fordonet var oförsäkrat.”

B – Den nationella rätten

10. Den nationella lagstiftning som är relevant i förevarande mål finns i 1988 års vägtrafiklag (Road Traffic Act 1988, nedan även kallad RTA). Särskilt i artikel 151.8 i nämnda lag föreskrivs att när en försäkringsgivare har varit tvungen att betala ut ett belopp till följd av en oförsäkrad persons ansvarighet, har försäkringsgivaren rätt att återkräva det utbetalda beloppet genom att vända sig till den försäkringstagare som orsakade eller tillät användningen av det fordon som gav upphov till olyckan.

II – Bakgrund och tolkningsfrågorna

11. Det mål som är anhängigt vid den nationella domstolen har uppstått genom föreningen av två mål om överklaganden som avser två olika tvister, vilka i första instans avgjordes av två olika domstolar med olika utgång.

12. De båda målen är delvis olika, men de ur rättslig synvinkel viktigaste omständigheterna är desamma. I båda fallen har den försäkrade personen gett en person, som enligt försäkringsavtalet inte hade fått tillstånd att köra och som dessutom saknade egen försäkring, tillåtelse att köra fordonet – en motorcykel i det ena fallet och en bil i det andra fallet. I båda fallen inträffade en olycka, varvid den försäkrade personen, som var passagerare, fick fysiska skador.

13. De berörda försäkringsbolagen vägrade i båda fallen att betala ut ersättning till de båda skadelidande, med stöd av den möjlighet som ges i artikel 151.8 RTA att framställa regresskrav mot försäkringstagaren för de belopp som utbetalats för skador som orsakats av en person utan tillstånd som försäkringstagaren har gett tillåtelse att använda fordonet. I sådana fall som den nationella domstolen ska ta ställning till anser försäkringsbolagen att skyldigheten att ersätta de skadelidande och möjligheten att framställa regresskrav mot försäkringstagaren utesluter varandra, eftersom den skadelidande och den person mot vilken krav på ersättning kan riktas sammanfaller.

14. Mot denna bakgrund ansåg den nationella domstolen att det kunde föreligga problem vad gäller förenligheten med unionsrätten och den vilandeförklarade därför målet och hänsköt följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Ska artiklarna 12.1 och 13.1 i direktiv [2009/103/EG] tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att en skadelidande i en trafikolycka enligt tillämplig nationell lag utesluts från försäkringsskydd under följande omständigheter?

a) Olyckan orsakades av en oförsäkrad förare.

b) Den oförsäkrade föraren hade getts tillåtelse av den skadelidande att framföra fordonet.

c) Den skadelidande var passagerare i fordonet vid tidpunkten för olyckan.

d) Den skadelidande var försäkrad att framföra det ifrågavarande fordonet.

I synnerhet:

i) Ska en sådan nationell bestämmelse anses utgöra en bestämmelse som ’föreskriver att försäkringen inte omfattar fordon’ i den mening som avses i artikel 13.1 i direktiv [2009/103/EG]?

ii) Under sådana omständigheter som är aktuella i förevarande fall, ska en tillåtelse som [den försäkrade](11) ger den oförsäkrade anses utgöra ett ’uttryckligt eller underförstått tillstånd’ i den mening som avses i artikel 13.1 a i direktiv [2009/103/EG]?

iii) Påverkas svaret på denna fråga av den omständigheten att nationella organ som är ansvariga för att utge ersättning för skador som orsakats av oidentifierade eller oförsäkrade fordon enligt artikel 10 i direktiv [2009/103/EG] får utesluta ersättning till förmån för personer som frivilligt har stigit in i det fordon som orsakade sak- eller personskadan, om organet kan styrka att personerna visste att fordonet var oförsäkrat?

2) Beror svaret på fråga 1 på huruvida den ifrågavarande tillåtelsen (a) hade sin grund i en verklig kännedom om att föraren saknade försäkring eller (b) hade sin grund i ett antagande om att föraren var försäkrad eller (c) gavs av den försäkrade personen som inte hade övervägt huruvida föraren var försäkrad?”

III – Den första tolkningsfrågan

A – Inledande synpunkter

15. Det ska påpekas att förevarande mål inte avser frågan huruvida det föreligger ett civilrättsligt ansvar för de skador som de skadelidande har orsakats. Som har framgått vid genomgången av de tillämpliga bestämmelserna påverkar inte unionsrätten medlemsstaternas nationella bestämmelser om civilrättsligt ansvar och fastställandet av skador.

16. Bedömningen av de rättsliga följderna av att en skada har inträffat med anknytning till motorfordon ska i allmänhet delas in i två steg. I det första steget ska det fastställas huruvida det föreligger ett civilrättsligt ansvar. När ett civilrättsligt ansvar föreligger är det nödvändigt att övergå till det andra steget av bedömningen, vilket avser utbetalning av ersättning från försäkringsbolagen. Unionsrätten avser i princip endast det andra steget, utan att det påverkar skyldigheten att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan.(12) Det ska för övrigt påpekas att åtskillnaden mellan de två stegen kan medföra vissa svårigheter i praktiken och det är inte uteslutet att domstolen i framtiden kan komma att bli ombedd att ge ytterligare klargöranden i det avseendet.

17. Som framgår av lydelsen avser de frågor som den nationella domstolen har ställt i förevarande mål just det nyssnämnda andra steget. Den frågeställning som ska besvaras avser inte huruvida det föreligger ett civilrättsligt ansvar, utan huruvida det föreligger en skyldighet för försäkringsgivarna att betala ut ersättning och gränserna för denna skyldighet. Det råder följaktligen inte någon tvekan om att svaret på frågorna ska sökas i tolkningen av bestämmelserna i direktivet, vars tillämpningsområde det aktuella målet omfattas av.

B – Tolkningsfrågan

18. Den nationella domstolen har ställt den första frågan till domstolen för att få klarhet i huruvida nationella bestämmelser, som tillåter att ett försäkringsbolag inte betalar ut någon ersättning till en skadelidande när samtliga tre villkor som anges nedan är uppfyllda, ska anses vara förenliga med unionsrätten. Villkoren är följande: a) Olyckan orsakades av ett fordon som framfördes av en oförsäkrad person, b) den skadelidande var försäkringstagaren, c) försäkringstagaren hade gett den oförsäkrade personen tillåtelse att framföra fordonet.

19. Det ska genast påpekas att de berörda försäkringsbolagen har beskrivit situationen i andra ordalag än den nationella domstolen. Bolagen har nämligen insisterat på att det i förevarande fall inte är fråga om en vägran att betala eller att erkänna försäkringsskyddet: den nationella lagen tillåter helt enkelt försäkringsgivaren, under de särskilda omständigheterna i detta fall, att framställa regresskrav mot försäkringstagaren för de belopp som har betalats ut till de skadelidande vid olyckan. Eftersom försäkringstagaren och den skadelidande i detta fall sammanfaller, anser försäkringsgivarna att den uteblivna betalningen enbart är en följd av den omedelbara kvittningen mellan det belopp som utbetalas till den skadelidande och det belopp som kan återkrävas från den ”vårdslöse” försäkringstagaren.(13)

20. Den nationella domstolen anser tvärtom att en sådan distinktion är konstlad och att den nationella lagstiftningen ska tolkas så att den – enbart – får till följd att försäkringsgivaren inte betalar ut någon ersättning till den skadelidande vid olyckan.

21. Det ankommer visserligen på den nationella domstolen att tolka den nationella rätten, men jag är övertygad om att svaret på frågorna i förevarande fall inte skulle ändras väsentligt om man intog det ena eller det andra av de två synsätt som nyss beskrivits. Under alla omständigheter utgör unionsrätten hinder för att försäkringsgivaren, i sådana situationer som dem som är i fråga vid den nationella domstolen, får vägra den skadelidande vid en olycka all ersättning för de skador som har uppstått. Jag kommer nedan att försöka förklara skälen till detta.

22. Som jag har erinrat om ovan har inte unionens lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon till syfte att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om civilrättsligt ansvar. Lagstiftningen har ett mer begränsat, om än dubbelt, syfte, eftersom den syftar till att dels säkerställa fri rörlighet för fordon och för passagerarna i dessa, dels säkerställa att de skadelidande vid olyckor behandlas på ett likvärdigt sätt, oavsett var olyckorna inträffar.(14) Med andra ord har visserligen direktivet, såsom har framgått, gett den nationella lagstiftaren ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa bestämmelserna om civilrättsligt ansvar, men samtidigt kräver direktivet att de skadelidande vid olyckor hur som helst ska tillförsäkras, om än inte samma behandling i alla medlemsstater (vilket skulle ha krävt en harmonisering även av bestämmelserna om ansvar, vilket lagstiftaren i stället föredrog att undvika), så åtminstone en ”likvärdig” standard i hela unionen. Det står inte helt klart huruvida denna princip i direktivet kan inverka på det utrymme för skönsmässig bedömning som staterna har getts i fråga om civilrättsligt ansvar: som jag har påpekat ovan faller frågan om civilrättsligt ansvar i vilket fall som helst utanför ramen för förevarande tvist.

23. I förevarande mål står det klart att de situationer som ligger till grund för tvisten hör till det fall som regleras i artikel 13.1 a i direktiv 2009/103/EG. Försäkringsgivarna försöker att undgå sin betalningsskyldighet med stöd av lagbestämmelser/avtalsvillkor som grundar sig på den omständigheten att den person som körde fordonet inte hade tillstånd att göra det. Enligt den nyssnämnda artikeln är sådana bestämmelser och villkor oförenliga med unionsrätten.(15) Med avseende på ersättning för skadan utgör nämligen ägaren/försäkringstagaren som inte körde fordonet i alla avseenden en ”tredje man” som skyddas av nämnda bestämmelse. Vid en olycka ska nämligen alla andra personer än den förare som orsakade olyckan anses vara ”tredje man”.(16) För att använda generaladvokaten Geelhoeds ord, i en sådan situation ”inträder den som orsakat skadan i försäkringstagarens ställe i det rättsförhållande som råder mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren”.(17)

24. En genomgång av rättspraxis bekräftar och underbygger det nyss anförda.

25. Den nationella domstolen har nämligen korrekt påpekat att de fall som är föremål för prövning i förevarande mål uppvisar betydande likheter med målet Candolin m.fl., vilket avgjordes av domstolen år 2005.(18) I det fallet innehöll den finländska nationella lagstiftningen en möjlighet att vägra de skadelidande vid en olycka ersättning eller nedsätta deras ersättning från försäkringarna när dessa hade medverkat till uppkomsten av skadan: i målet Candolin m.fl. avsåg frågan särskilt vissa personer, däribland ägaren till fordonet, vilka hade stigit in i fordonet trots att de visste att föraren var berusad.

26. I det målet slog domstolen fast att en sådan nationell lagstiftning inte kan anses vara förenlig med unionsrätten. Skälet till detta är att det i tillämplig unionslagstiftning allmänt föreskrivs att försäkringsgivarna ska utge ersättning till de skadelidande, och det föreskrivs uttryckligen några undantag från denna skyldighet, vilka ska tolkas restriktivt.(19) Domstolen slog följaktligen fast att alla situationer som inte omfattas av de undantag som föreskrivs i direktivet ska medföra att ersättning utges för de skador som de skadelidande vid olyckan har lidit.

27. I det sammanhanget saknar det relevans att ägaren till fordonet, vilken var passagerare, hör till de skadelidande. Den enda person som enligt direktivet i princip inte tillerkänns någon rätt till ersättning från försäkringen är föraren, medan samtliga passagerare ska omfattas av denna.(20) Enligt domstolens praxis har följaktligen de skadelidande vid en olycka alltid rätt till ersättning från försäkringen, såvida inte det är fråga om ett av de undantag som anges i direktivet. Eftersom det i förevarande fall är ostridigt att det inte är fråga om ett undantag som uttryckligen anges i direktivet, bekräftar tillämpningen av den rättspraxis som bygger på domen i målet Candolin m.fl. att de två försäkringstagarna, vilka gav personer utan tillstånd tillåtelse att köra deras fordon, hur som helst har rätt till ersättning för de skador som de har lidit.

28. Man skulle kunna invända att domstolen, i domen i målet Candolin m.fl., inte fastställde vilken person som var försäkringstagare, en faktisk omständighet som däremot är av central betydelse i förevarande mål. Det ska dock påpekas att denna aspekt inte förefaller vara relevant i praktiken, eftersom domstolen uttryckligen slog fast att den enda åtskillnad som direktivet tillåter, när det inte är fråga om någon av de särskilda omständigheter som anges däri vilka gör det möjligt att utesluta ersättning från försäkringen, är åtskillnaden mellan föraren och passagerarna, och att andra personer än föraren utgör, enligt direktivet, ”tredje man” som är berättigad till ersättning. Hur som helst framgår det inte att de faktiska omständigheter som låg till grund för domen i målet Candolin m.fl. skilde sig från typfallet då ägaren till fordonet även är försäkringstagaren.(21) Det ska för övrigt även hållas i minnet att, såsom framgått ovan, i de flesta medlemsstater begränsar sig försäkringsavtalet till att omfatta ett fordon, utan att det närmare anges vem som har tillstånd att framföra fordonet.

29. Den nationella domstolen har visserligen medgett att domstolens nyssnämnda praxis är relevant, men den hyser vissa tvivel i det avseendet, vilka har föranlett den att ställa sina tolkningsfrågor. Jag anser dock att dessa tvivel är obefogade och att den rättspraxis som bygger på domen i målet Candolin m.fl. utgör en utgångspunkt även i förevarande fall.

30. Det huvudsakliga argument som den nationella domstolen har anfört för att ifrågasätta att den rättspraxis som bygger på domen i målet Candolin m.fl. är tillämplig – eller, sanningen att säga, snarare för att motivera sina tvivel om att denna rättspraxis är korrekt – består i den skillnad i behandling som, om domstolens tolkning godtogs, skulle uppstå mellan, å ena sidan, de passagerare som är inblandade i en olycka i en sådan situation som den i förevarande mål och, å andra sidan, de passagerare som medvetet har stigit in i ett oförsäkrat fordon. I förevarande fall skulle, med tillämpning av den rättspraxis som bygger på domen i målet Candolin m.fl., ersättning tillerkännas den försäkringstagare som har gett en person utan tillstånd tillåtelse att köra hans fordon, medan det i fallet med personer som stiger in i ett oförsäkrat fordon och som kände till detta, är tillåtet att neka dessa personer ersättning enligt artikel 10.2 i direktivet.

31. Vad beträffar denna påstådda skillnad i behandling, ska det göras två iakttagelser. För det första, och som även har påpekats av exempelvis kommissionen, är situationen med det försäkrade fordonet och situationen med det oförsäkrade fordonet inte jämförbara. Beträffande det oförsäkrade fordonet föreskrivs det i direktivet en obligatorisk utbetalning av ersättning från de organ som medlemsstaterna har utsett, i syfte att säkerställa i vart fall ett visst försäkringsskydd för de skadelidande: reglerna för oförsäkrade fordon kan således med rätta betraktas som undantagsregler och kan därför skilja sig från de regler som är tillämpliga på fordon som är försäkrade i vederbörlig ordning.

32. För det andra förefaller det i allmänhet tämligen diskutabelt, från tolkningssynpunkt, att föreslå att en skillnad i behandling ska avhjälpas genom att sänka nivån på det skydd som ges i den ”gynnade” situationen, så att den motsvarar nivån på det skydd som ges i den ”missgynnade” situationen. I allmänhet sker det motsatta, och uttolkaren tenderar snarare att, om möjligt, ge även den mindre skyddade situationen motsvarande behandling som den som ges i den situation där skyddet är mer omfattande.

33. Om man godtar det synsätt som den nationella domstolen har föreslagit, enligt vilket det i den nationella rätt som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i målet föreskrivs att försäkringsgivaren, i sådana fall som dessa, inte är skyldig att ersätta de skadelidande, framgår det följaktligen omedelbart och tydligt av lagstiftningen och domstolens praxis att unionsrätten utgör hinder för sådana nationella bestämmelser.

34. Som jag redan har angett ovan, skulle den bedömningen inte heller ändras om man valde det synsätt som den nationella domstolen har underkänt, men som försäkringsbolagen har intagit, enligt vilket det i detta fall inte är fråga om att ersättning har nekats, utan enbart fråga om att kvitta en ersättning mot ett regresskrav som framställs mot den ”vårdslöse” försäkringstagaren.

35. Enligt rättspraxis tillåter visserligen unionsrätten i allmänhet att den nationella rätten ger försäkringsgivarna möjlighet att i vissa fall framställa regresskrav mot försäkringstagaren,(22) men medlemsstaternas bestämmelser får inte undergräva direktivets ändamålsenliga verkan,(23) vilket direktiv har utformats på grundval av den grundläggande principen att försäkringsgivarna alltid ska ersätta andra skadelidande än föraren.(24)

36. Eftersom direktivet inte harmoniserar de nationella bestämmelserna om civilrättsligt ansvar, är det klart att de faktiska omständigheterna vid de enskilda olyckorna får beaktas, exempelvis för att fastställa ersättningsbeloppet. Under alla omständigheter ska en eventuell nedsättning av ersättningen, utöver att den utgör en undantagsåtgärd, bedömas i det enskilda fallet och den får inte fastställas enligt allmänna och abstrakta kriterier.(25) Som kommissionen påpekade vid förhandlingen skulle det i extremfall även kunna leda till en nedsättning av ersättningen motsvarande ersättningsbeloppet, och följaktligen till en utbetalning motsvarande noll. Det ska dock ske på grundval av en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och enbart det förhållandet att man har gett en person utan tillstånd tillåtelse att köra fordonet räcker naturligtvis inte för att ersättningen ska nedsättas till noll. Det ska även påpekas att enligt domstolen kan inte passagerarens medverkan till uppkomsten av skadan ligga till grund för en orimlig nedsättning av ersättningen.(26)

37. Med andra ord leder domstolens praxis på området med nödvändighet till slutsatsen att artikel 12.1 jämförd med artikel 13.1 i direktiv 2009/103/EG innebär att om samma person samtidigt är skadelidande och vårdslös försäkringstagare, ska den förstnämnda ställningen – ställningen som skadelidande – ges företräde framför den andra. De skadelidande vid en olycka ska få ersättning, såvida inte det är fråga om ett av de fall då det i direktivet uttryckligen föreskrivs en möjlighet att neka betalning.

38. Denna tolkning av unionslagstiftningen är visserligen den enda som är förenlig med lagstiftningen och rättspraxis, men den lämnar onekligen utrymme för viss inkonsekvens. Det ska särskilt medges att även om en försäkringsgivare inte kan framställa regresskrav mot en vårdslös försäkringstagare för de belopp som har utbetalats till vederbörande i egenskap av skadelidande, är det däremot möjligt att framställa regresskrav med avseende på de eventuella belopp som har utbetalats till andra skadelidande vid samma olycka. Jag anser dock att en sådan situation inte är oförenlig med andemeningen i direktivet, särskilt mot bakgrund av avsikten att skydda de skadelidande.

C – Staternas utrymme för eget skön i fråga om bestämmelser om civilrättsligt ansvar

39. Det ska för övrigt även påpekas att de domar som domstolen har avkunnat på senare tid(27) inte utgör hinder för den lösning som jag har föreslagit. I dessa domar slogs det fast att den portugisiska lagstiftningen om civilrättsligt ansvar för fordon var förenlig med direktivet. Det portugisiska systemet för civilrättsligt ansvar tillåter i vissa fall att det inte ska betalas ut någon ersättning alls till de skadelidande vid en trafikolycka: detta kan särskilt inträffa om förarna av fordonen inte kan anses vara vållande.

40. Som domstolen påpekade i de aktuella domarna(28) avsåg dessa mål själva frågan huruvida det förelåg ett civilrättsligt ansvar för de aktuella olyckorna. Frågeställningen hörde således till ett område som fortfarande i princip har överlämnats till medlemsstaternas eget skön. Som jag redan har påpekat utgår man i förevarande mål i stället från antagandet att det föreligger ett ansvar, och tolkningsfrågorna avser endast försäkringsgivarens utbetalning av ersättning: i detta fall är det således inte fråga om civilrättsligt ansvar, utan fråga om de i direktivet föreskrivna reglerna om försäkringsgivarnas roll.

41. Det ska vidare påpekas att i de nyssnämnda domarna var konstaterandet att det inte förelåg något civilrättsligt ansvar resultatet av de nationella domstolarnas bedömning av det enskilda fallet. I de fall som ligger till grund för förevarande mål är det i stället tillåtet enligt den nationella rätten för försäkringsgivarna att generellt neka betalning i alla de fall då en person som inte har tillstånd enligt försäkringsavtalet har tillåtits att köra fordonet. En sådan typ av generell uteslutning tycks följaktligen, såsom framgått ovan, även strida mot skyldigheten att göra en bedömning av det enskilda fallet, vilken har slagits fast i rättspraxis.(29)

D – Det ”tillstånd” som avses i artikel 13.1 i direktivet

42. Innan bedömningen av den första tolkningsfrågan avslutas, finns det en sista aspekt som förtjänar att kort beröras och som avser argumentet, vilket framfördes av försäkringsbolagen och Förenade kungarikets regering i de skriftliga yttrandena, att det ”tillstånd” som omnämns i artikel 13.1 i direktivet inte avser tillstånd från försäkringsgivaren, utan tillstånd från försäkringstagaren. De villkor i försäkringsavtal som inte ska tillämpas enligt artikel 13 är följaktligen sådana villkor som utesluter försäkringsskydd i de fall då fordonet har framförts av personer som inte har fått tillstånd av ägaren. Omvänt förblir de villkor tillämpliga som utesluter försäkringsskydd i de fall då fordonet har framförts av personer som inte har fått tillstånd av försäkringsgivaren, såsom i förevarande fall.

43. Jag anser att denna tolkning inte kan godtas.

44. För det första har det korrekt påpekats att om ett fordon framförs utan tillstånd av ägaren utgör detta i regel stöld, och i fråga om stöld föreskrivs det särskilda bestämmelser i direktivet, vilka finns i samma artikel 13. Om ett fordon har stulits, får staterna i synnerhet besluta att det nationella organ som avses i artikel 10, vilket har till uppgift att svara för ersättning för skador orsakade av okända eller oförsäkrade fordon, ska betala ersättning till de skadelidande i försäkringsgivarens ställe. Med hänsyn till att det finns sådana särskilda bestämmelser rörande stöld ska det anses att om lagstiftaren endast hade haft det fallet i åtanke vid avfattningen av artikel 13.1 a, skulle denne ha angett detta på ett tydligare sätt.

45. Inom ramen för en teleologisk tolkning av direktivet och mot bakgrund av målsättningen att skydda de skadelidande, anser jag att bestämmelsen, som föreskriver att avtalsvillkor som utesluter försäkringsskydd då ”tillstånd” saknas inte ska tillämpas, ska tolkas extensivt och som att den avser samtliga situationer då den person som framför ett fordon inte fick köra det, på grund av att vederbörande inte har fått tillstånd av försäkringsbolaget, av ägaren till fordonet eller av försäkringstagaren. I samtliga dessa fall ska försäkringsskyddet hur som helst säkerställas, i syfte att skydda de skadelidande, och försäkringsgivaren kan i princip inte undgå betalningsskyldigheten.

46. Denna tolkning påverkas inte av preciseringen att det aktuella tillståndet kan vara ”uttryckligt eller underförstått”. I motsats till vad Förenade kungarikets regering har hävdat kan även ett tillstånd som har getts av en försäkringsgivare vara underförstått, och inte bara ett tillstånd som har getts av en försäkringstagare. Det ska nämligen hållas i minnet att i de flesta medlemsstater, såsom har framgått ovan, täcker försäkringen helt enkelt ett fordon, utan några uppgifter om vilka förare som har tillstånd: i ett sådant fall är det fråga om ett ”underförstått” tillstånd från försäkringsgivaren för alla potentiella förare av fordonet.

47. Som kommissionen påpekade vid förhandlingen ska det för övrigt noteras att de bestämmelser och villkor som avses i artikel 13.1 a–c i direktivet tycks vara vägledande snarare än uttömmande, särskilt mot bakgrund av den rättspraxis vari det har slagits fast att de bestämmelser som tillåter att ersättning från försäkringsgivaren utesluts i sådana fall utgör undantagsbestämmelser som ska tolkas restriktivt.(30) Det förhållandet att en typ av bestämmelser eller villkor inte uttryckligen anges i artikel 13 innebär i det avseendet inte att den automatiskt är förenlig med direktivet.

E – Förslag till avgörande beträffande den första frågan

48. Jag avslutar således min prövning av den första tolkningsfrågan med att föreslå att domstolen ska besvara frågan enligt följande. Artiklarna 12.1 och 13.1 i direktiv 2009/103/EG ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser med stöd av vilka en försäkringsgivare, under sådana omständigheter som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, får vägra att ersätta en skadelidande, när vederbörande är en försäkringstagare som har stigit in i sitt eget fordon som passagerare och tillåtit att fordonet framförs av en person som inte omfattas av försäkringsavtalet.

IV – Den andra tolkningsfrågan

49. Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att domstolen ska klargöra huruvida den psykologiska situationen för den försäkringstagare som har gett en person utan tillstånd tillåtelse att köra fordonet är relevant för svaret på den föregående frågan, och i synnerhet huruvida det förhållandet att försäkringstagaren eventuellt kände till att den person som fick tillåtelse att köra fordonet saknade försäkring kan ha betydelse.

50. Som redan har angetts ovan grundar sig direktivet, såsom det har tolkats i rättspraxis, på tanken att försäkringsgivaren i princip alltid ska ersätta de skadelidande, såvida inte det är fråga om ett av de undantag som uttryckligen anges i direktivet. Med andra ord är försäkringstagarens psykologiska situation irrelevant vad beträffar kravet på att under alla omständigheter ersätta de skadelidande, även om en av dessa är den ”vårdslöse” försäkringstagaren.

51. Detta hindrar naturligtvis inte på något sätt att medlemsstaterna, inom de gränser som angetts ovan, beaktar denna omständighet inom ramen för bestämmelserna om civilrättsligt ansvar, till exempel för att fastställa det belopp som de skadelidande kan erhålla eller, då tredje man har orsakats skador, i syfte att fastställa försäkringsgivarnas regressrätt.

52. Jag föreslår således att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan genom att slå fast att svaret på den första frågan inte ändras beroende på huruvida försäkringstagaren kände till att den person som fick tillåtelse att köra fordonet saknade försäkring.

V – Förslag till avgörande

53. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara Court of Appeals frågor på följande sätt:

Artiklarna 12.1 och 13.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser med stöd av vilka en försäkringsgivare, under sådana omständigheter som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, får vägra att ersätta en skadelidande, när vederbörande är en försäkringstagare som har stigit in i sitt eget fordon som passagerare och tillåtit att fordonet framförs av en person som inte omfattas av försäkringsavtalet.

Det saknar relevans för svaret på den första frågan huruvida försäkringstagaren kände till att den person som fick tillåtelse att köra fordonet saknade försäkring.

1 – Originalspråk: italienska.

2 – EUT L 263, s. 11.

3 – Det rör sig om rådets (första) direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111), rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90), rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (EGT L 181, s. 65).

4 – Motsvarar andra skälet i andra direktivet 84/5/EEG.

5 – Identiskt, i den del som citeras, med sjätte skälet i andra direktivet 84/5/EEG.

6 – Praktiskt taget identiskt med sjunde skälet i andra direktivet 84/5/EEG.

7 – Motsvarar artikel 1.1 i tredje direktivet 90/232/EEG.

8 – Motsvarar artikel 1a andra stycket i tredje direktivet 90/232/EEG.

9 – Motsvarar, i den del som här citeras, artikel 2.1 i direktiv 84/5/EEG.

10 – Motsvarar artikel 1.4–1.7 i andra direktivet 84/5/EEG.

11 – I frågan hänvisas det till ”försäkringsgivaren”. Det tycks dock vara fråga om ett tryckfel.

12 – Se, beträffande två mål där domstolen nyligen redogjorde för den inte alltid enkla åtskillnaden mellan unionens bestämmelser om försäkringsskydd och de nationella bestämmelserna om civilrättsligt ansvar, dom av den 17 mars 2011 i mål C‑484/09, Carvalho Ferreira Santos (REU 2011, s. I-0000), och av den 9 juni 2011 i mål C‑409/09, Ambrósio Lavrador och Olival Ferreira Bonifácio (REU 2011, s. I‑0000).

13 – Jag vill i förbigående påpeka att försäkringsgivarna, genom denna tolkning av målet, implicit har medgett att det i detta fall inte uppstår någon fråga om civilrättsligt ansvar, utan endast en fråga om försäkringsskydd. Om civilrättsligt ansvar inte förelåg, skulle försäkringsgivarna helt enkelt kunna vägra att betala på grundval av den omständigheten.

14 – Dom av den 28 mars 1996 i mål C‑129/94, Ruiz Bernáldez (REG 1996, s. I‑1829), punkterna 13 och 14, av den 14 september 2000 i mål C‑348/98, Mendes Ferreira och Delgado Correia Ferreira (REG 2000, s. I‑6711), punkterna 23 och 24, och av den 30 juni 2005 i mål C‑537/03, Candolin m.fl. (REG 2005, s. I‑5745), punkt 17.

15 – Se även nedan punkt 42 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

16 – Se domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkt 33.

17 – Förslag till avgörande föredraget den 10 mars 2005 i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkt 54.

18 – Domen i det ovan i fotnot 14 nämnda målet.

19 – Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkt 21.

20 – Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkterna 31–33.

21 – Generaladvokaten Geelhoed har i sitt förslag till avgörande i det målet (ovan fotnot 17) klart utgått från det antagandet (se punkt 54 i förslaget till avgörande).

22 – Domen i målet Ruiz Bernáldez (ovan fotnot 14), punkt 23.

23 – Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkt 28. Se även dom av den 19 april 2007 i mål C‑356/05, Farrell (REG 2007, s. I‑3067), punkt 34, och domen i målet Ambrósio Lavrador m.fl. (ovan fotnot 12), punkt 28.

24 – Domen i målet Ruiz Bernáldez (ovan fotnot 14), punkt 18.

25 – Domarna i målen Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkterna 29 och 30, och Ambrósio Lavrador m.fl. (ovan fotnot 12), punkt 29.

26 – Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkt 29.

27 – Jag syftar på domarna i de ovan i fotnot 12 nämnda målen Carvalho Ferreira Santos och Ambrósio Lavrador m.fl.

28 – Domarna i målen Carvalho Ferreira Santos (ovan fotnot 12), punkt 39, och Ambrósio Lavrador m.fl. (ovan fotnot 12), punkt 34.

29 – Se ovan punkt 36.

30 – Domen i målet Candolin m.fl. (ovan fotnot 14), punkt 19.