Mål C‑194/09 P
Alcoa Trasformazioni Srl
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Statligt stöd – Förmånliga eltariffer – Fastställande av att det inte föreligger något stöd – Ändring och förlängning av åtgärden – Beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG – Befintligt stöd eller nytt stöd – Förordning (EG) nr 659/1999 – Artikel 1 b v – Motiveringsskyldighet – Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar”
Sammanfattning av domen
1. Överklagande – Grunder – Domstolens kontroll av bedömningen av faktiska omständigheter eller bevisvärdering – Ej möjlig utom vid missuppfattning
(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Omständigheter som ska beaktas
(Artiklarna 87 EG och 88 EG)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende en statlig stödåtgärd – Domstolsprövning – Gränser
(Artikel 88.2 och 88.3 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 6)
4. Unionsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Beslut av kommissionen i fråga om statligt stöd i vilket den vidhåller sin bedömning i ett tidigare beslut – Åsidosättande av principen om berättigade förväntningar – Föreligger inte
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut av kommissionen att inleda ett formellt granskningsförfarande av en statlig åtgärd som kvalificerats som nytt stöd – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artiklarna 88.2 EG och 253 EG)
6. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Ändring som påverkar innehållet i en åtgärd som inledningsvis inte kvalificerats som stöd
(Artiklarna 87 EG och 88 EG)
7. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Skillnad vad gäller objektiva omständigheter
(Artiklarna 87 EG och 88 EG)
1. I enlighet med artikel 225 EG och artikel 58 i domstolens stadga är domstolen vid ett överklagande inte behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna med förbehåll för de fall då bevisningen missuppfattats. Om tribunalen inte har missuppfattat omständigheterna, är denna ensam behörig att bedöma dessa.
(se punkterna 39 och 42)
2. Det sätt på vilket en finansiering sker kan medföra att hela den stödordning som ska finansieras blir oförenlig med den gemensamma marknaden, med följd att verkningarna av finansieringen ska beaktas när stödåtgärden i ett sådant fall ska granskas av kommissionen.
(se punkt 48)
3. Den preliminära fasen för granskning av stöd, vilken införts genom artikel 88.3 EG och regleras i artiklarna 4 och 5 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG‑fördraget, syftar till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om huruvida den ifrågavarande stödåtgärden helt eller delvis är förenlig med den gemensamma marknaden och skiljer sig från den granskningsfas som anges i artikel 88.2 EG och regleras i artiklarna 6 och 7 i nämnda förordning, vilken syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få full kunskap om samtliga omständigheter i ärendet. Såsom framgår av artikel 6 i förordning nr 659/1999 ska kommissionens preliminära bedömning beträffande den föreslagna åtgärdens karaktär av stöd inbegripas i beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande, och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden ska anges.
Kommissionen måste fatta ett sådant beslut, om den under denna preliminära granskning inte blivit övertygad om att den berörda åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden, vilket medför att tribunalens prövning av lagenligheten av detta beslut med nödvändighet måste vara begränsad på så sätt att när sökandena har bestritt kommissionens bedömning vad gäller kvalificeringen av den omtvistade åtgärden som statligt stöd begränsas unionsdomstolens kontroll till huruvida kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning.
(se punkterna 57, 58, 60 och 61)
4. Rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar varje rättssökande hos vilken en av Europeiska unionens institutioner har väckt grundade förhoppningar genom att ge tydliga försäkringar till nämnda personer. När en försiktig och medveten ekonomisk aktör kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas, som kan påverka hans intressen, kan han emellertid inte åberopa denna princip när denna åtgärd har vidtagits.
Vad gäller statligt stöd kan principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosättas när kommissionen, med avseende på den i det målet aktuella åtgärden, ändrat sin bedömning enbart på grund av en mera rigorös tillämpning av fördragets bestämmelser om statliga stöd. I ett sådant fall skulle nämligen klagandena ha kunnat förvänta sig att ett beslut av kommissionen som frångår dess tidigare bedömning skulle ge dem erforderlig tid för att faktiskt kunna ta hänsyn till denna förändrade bedömning.
Denna situation är emellertid en annan än den där kommissionen i det omtvistade beslutet inte har ifrågasatt sin bedömning av den åtgärd som granskades i ett tidigare beslut men där den hyser tvivel avseende den aktuella åtgärden, dels på grund av den begränsade tillämpningen i tiden av dess slutsatser i det tidigare beslutet, då dessa hörde samman med omständigheterna vid ett visst givet tillfälle, dels på grund av ändringarna som skett i den åtgärd som beslutet avser. Det tidigare beslutet kan i ett sådant fall inte ge upphov till berättigade förväntningar om att de slutsatser som kommissionen drog i detta beslut även skulle utsträckas till att omfatta ett nytt sätt för finansiering.
(se punkterna 71–74)
5. Kravet på motivering enligt artikel 253 EG ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som adressaterna, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av rättsakten, kan ha av att få förklaringar.
Vad gäller den preliminära granskningsfasen av en åtgärd som inte granskats tidigare får kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet vara begränsat till att innehålla en sammanfattning av de relevanta sak- och rättsfrågorna och en preliminär bedömning av huruvida den statliga åtgärden utgör stöd samt till att ange de skäl som ger upphov till tveksamhet huruvida åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden.
(se punkterna 96 och 102)
6. Enbart det förhållandet att en åtgärd fortfarande är i kraft, i förekommande fall efter en förlängning av den rättsakt genom vilken den inrättats, är inte tillräckligt för att den ska utgöra statligt stöd, i synnerhet inte nytt stöd. Skulle däremot denna åtgärd ha ändrats vad gäller det materiella innehållet, kan kommissionens granskning endast ske enligt förfarandet för nytt stöd.
(se punkterna 110–112)
7. Begreppet statligt stöd, oavsett om det är fråga om befintligt eller nytt stöd, mer allmänt, motsvarar en objektiv situation som inte påverkas av institutionernas agerande.
(se punkt 125)
DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 21 juli 2011 (*)
”Överklagande – Statligt stöd – Förmånliga eltariffer – Fastställande av att det inte föreligger något stöd – Ändring och förlängning av åtgärden – Beslut att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG – Befintligt stöd eller nytt stöd – Förordning (EG) nr 659/1999 – Artikel 1 b v – Motiveringsskyldighet – Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar”
I mål C‑194/09 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 29 maj 2009,
Alcoa Trasformazioni Srl, Portoscuso (Italien), företrätt av M. Siragusa, avvocato, T. Müller-Ibold och T. Graf, Rechtsanwälte, samt av F. Salerno, avocat,
sökande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av N. Khan, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.N. Cunha Rodrigues samt domarna A. Rosas, U. Lõhmus, A. Ó Caoimh och P. Lindh (referent),
generaladvokat: N. Jääskinen,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 juni 2010,
och efter att den 23 september 2010 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Alcoa Trasformazioni Srl (nedan kallat Alcoa) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 25 mars 2009 i mål T‑332/06, Alcoa Trasformazioni mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten klagandens talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2006/K 214/03, vilket delgavs Republiken Italien genom skrivelse av den 19 juli 2006, att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG avseende statligt stöd C 36/06 (f.d. NN 38/06) – Förmånlig eltariff för energiintensiva industrier i Italien (EUT C 214, s. 5, nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del det avser eltariffer som gäller för aluminiumfabriker som ägs av Alcoa.
Tillämpliga bestämmelser
2 I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1), med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I denna förordning avses med
a) stöd: varje åtgärd som uppfyller alla de kriterier som fastställs i artikel [87.1 EG],
b) befintligt stöd:
i) … allt stöd som fanns innan fördraget trädde i kraft i respektive medlemsstat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter det att fördraget har trätt i kraft,
ii) godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet,
...
v) stöd som är att betrakta som befintligt stöd, eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring. När vissa åtgärder blir stöd sedan en verksamhet har liberaliserats genom gemenskapslagstiftning, skall sådana åtgärder inte betraktas som befintligt stöd efter det datum som har fastställts för liberalisering.
c) nytt stöd: allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd,
...
f) olagligt stöd: nytt stöd som införs i strid med artikel [88.3 EG],
...”
3 Enligt artikel 2.1 i förordning nr 659/1999 ska ”alla planer på att bevilja nytt stöd anmälas i god tid till kommissionen av den berörda medlemsstaten”. I artikel 3 i förordningen föreskrivs att nytt stöd ”[inte får] införas förrän kommissionen har fattat eller anses ha fattat ett beslut om att godkänna sådant stöd”.
4 I artikel 4.1–4.4 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Kommissionen skall pröva anmälan så snart den har mottagits. Kommissionen skall, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8, fatta ett beslut i enlighet med punkt 2, 3 eller 4.
2. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att den anmälda åtgärden inte utgör stöd skall den fastställa detta genom ett beslut.
3. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att en anmäld åtgärd, i den mån den omfattas av artikel [87.1 EG], inte föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden, skall den besluta att åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden … I beslutet skall närmare anges vilket undantag i fördraget som har tillämpats.
4. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att en anmäld åtgärd föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden, skall den besluta att inleda ett förfarande enligt artikel [88.2 EG] (nedan kallat beslut[et] om att inleda formellt granskningsförfarande).”
5 I artikel 6.1 i förordningen föreskrivs följande:
”Beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande skall sammanfatta relevanta sak- och rättsfrågor, kommissionens preliminära bedömning beträffande den föreslagna åtgärdens karaktär av stöd skall inbegripas och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden skall anges. I beslutet skall den berörda medlemsstaten och andra intresserade parter uppmanas att lämna sina synpunkter inom en föreskriven tidsfrist som normalt inte skall överskrida en månad. I vederbörligen berättigade fall får kommissionen förlänga den föreskrivna tidsfristen.”
6 Enligt artikel 7.1 i förordning nr 659/1999 ska ”det formella granskningsförfarandet avslutas genom ett beslut såsom föreskrivs i punkterna 2–5 i denna artikel”. I dessa punkter föreskrivs att kommissionen kan bestämma att den anmälda åtgärden inte utgör stöd, att det anmälda stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, att det anmälda stödet kan anses förenligt med den gemensamma marknaden under förutsättning att vissa villkor uppfylls, eller att det anmälda stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden.
7 Vad gäller åtgärder som inte anmälts föreskrivs i artikel 10.1 i förordning nr 659/1999 att ”[o]m kommissionen har upplysningar om påstått olagligt stöd skall den undersöka dessa upplysningar utan dröjsmål, oavsett källan för dessa”. I artikel 13.1 i samma förordning föreskrivs att undersökningen i förekommande fall ska leda till ett beslut att inleda ett formellt granskningsförfarande.
8 Förfarandet rörande befintliga stödordningar föreskrivs i artiklarna 17–19 i förordning nr 659/1999. I artikel 18 i förordningen anges att om kommissionen ”finner att den befintliga stödordningen inte är eller inte längre är förenlig med den gemensamma marknaden, skall den utfärda en rekommendation för den berörda medlemsstaten med förslag till lämpliga åtgärder”. Om den berörda medlemsstaten inte godtar de föreslagna åtgärderna kan kommissionen enligt artikel 19.2 i samma förordning inleda ett formellt granskningsförfarande.
Bakgrund till tvisten
9 Bakgrunden till tvisten, såsom denna har beskrivits i den överklagade domen och i parternas yttranden vid domstolen, kan sammanfattas enligt följande, vad avser de delar som är relevanta för förevarande dom.
10 Klagandebolaget, Alcoa, är ett bolag upprättat enligt italiensk rätt som äger två fabriker i Italien som tillverkar primäraluminium, i Portovesme, på Sardinien, och i Fusina, i Venetien. Alumix SpA överlät dessa fabriker till klaganden i samband med privatiseringen av Alumix SpA.
11 Genom beslut i ärende 96/C 288/04, som meddelades Republiken Italien och offentliggjordes den 1 oktober 1996 (EGT C 288, s. 4) (nedan kallat Alumixbeslutet), avslutade kommissionen det förfarande som den inledde den 23 december 1992 och som utvidgades den 16 november 1994, om bland annat tariffer för el som levererades till dessa två fabriker av ENEL som är Italiens traditionella elleverantör. Denna tariff hade fastställts genom beslut nr 13 av den 24 juli 1992 av Comitato interministeriale dei prezzi (Interministeriella priskommittén) (nedan kallat CIP:s beslut nr 13/92). Kommissionen slog fast att denna tariff, vilken enligt artikel 2 i lagdekret av den 19 december 1995 var tillämplig till och med den 31 december 2005 (GURI nr 39 av den 16 februari 1996, s. 8) (nedan kallat 1995 års lagdekret) inte utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
12 Denna tariff byggde på den genomsnittliga marginalproduktionskostnaden och en del av ENEL:s fasta kostnader.
13 Kommissionen fann att ENEL genom att tillämpa en sådan tariff för aluminiumproduktionen på fabrikerna i Portovesme och Fusina uppvisat ett normalt affärsmässigt beteende, eftersom denna tariff gjorde det möjligt att leverera el till företag som var dess främsta kunder i en region där det förekom en mycket kraftig överproduktion av el.
14 Genom beslut nr 204/99 av Autorità per l’energia elettrica e il gas (Elenenergi och gasmyndigheten) av den 29 december 1999, överfördes förvaltningen av eltarifferna till de lokala el-distributörerna. Elleveranserna till Alcoa fakturerades således av ENEL, dess lokala elleverantör, till standardtariff och inte längre till den tariff som avses i 1995 års lagdekret. ENEL gjorde en återbetalning till Alcoa vilken angavs på dennas elräkning och som motsvarade skillnaden mellan den tariff som ENEL debiterat Alcoa och den förmånstariff som fastställdes i 1995 års lagdekret och som finansierades genom en skatteliknande avgift som påfördes samtliga elkunder i Italien.
15 Genom Elenergi och gasmyndighetens beslut nr 148/04 av den 9 augusti 2004, anförtroddes det offentliga organet Cassa conguaglio per il settore elettrico (kompensationsfond för elsektorn) (nedan kallad kompensationsfonden) ansvaret för eltariffer i de lokala leverantörernas ställe. Kompensationsfonden betalade direkt ut skillnaden mellan den tariff som ENEL debiterat Alcoa och den tariff som fastställdes i 1995 års lagdekret till Alcoa, genom samma skatteliknande avgift.
16 År 2005 antog de italienska myndigheterna lagdekret nr 35 av den 14 mars 2005 (GURI nr 111, av den 14 maj 2005, s. 4), efter ändring omvandlat till lag nr 80 av den 14 maj 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 91 av den 14 maj 2005, nedan kallat 2005 års lagdekret). Enligt artikel 11.11 i ovannämnda lagdekret förlängdes den förmånliga tariff som tillämpades på två av Alcoas fabriker fram till och med den 31 december 2010. Denna bestämmelse anmäldes inte till kommissionen.
17 I 2005 års lagdekret föreskrivs även att Elenergi och gasmyndigheten ska göra en årlig översyn av förmånstariffen. Enligt denna myndighets beslut nr 217/05 av den 13 oktober 2005 skulle denna tariff höjas varje år från och med den 1 januari 2006 i förhållande till eventuella ökningar av de årliga referenspriserna på elbörserna i Amsterdam (Nederländerna) och Frankfurt-am-Main (Tyskland), med maximalt 4 procent per år.
18 Genom det omtvistade beslutet ställde kommissionen frågan huruvida Alcoas tariff utgjorde statligt stöd och huruvida detta var förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med artikel 87.1 EG. Kommissionen angav att den fått kännedom om artikel 11.11 i 2005 års lagdekret under ett annat förfarande, nämligen det som ledde fram till antagandet av beslut 2005/C 30/06, vilket delgavs Republiken Italien genom skrivelse av den 16 november 2004, att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG avseende statligt stöd C 38/2004 (f.d. NN 58/04) – Stöd till förmån för företaget Portovesme Srl (EUT C 30, 2005, s. 7, nedan kallat Portovesmebeslutet).
19 I punkterna 40–46 i det omtvistade beslutet angav kommissionen att den behövde kontrollera huruvida den aktuella tariffen utgjorde statligt stöd. Enligt kommissionen utgjorde denna minskning av elpriset en betydande ekonomisk fördel för ett företag som producerade aluminium. Denna minskning finansierades med statliga medel, nämligen genom en skatteliknande avgift som samtliga elkunder i Italien betalade till kompensationsfonden. Denna minskning hotade att snedvrida konkurrensen och kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen drog härav slutsatsen att den omfattades av artikel 87.1 EG.
20 Kommissionen angav i punkt 47 i skälen till det omtvistade beslutet att artikel 11 i 2005 års lagdekret inte hade anmälts till kommissionen och att den aktuella åtgärden därför skulle anses som olagligt stöd i den mening som avses i artikel 1 f i förordning nr 659/1999. Kommissionen angav vidare att dess tidigare slutsatser i Alumixbeslutet, enligt vilka den förmånstariff som Alcoa tilldelats inte utgjorde statligt stöd, medförde att förevarande åtgärd inte kunde betraktas som befintligt stöd.
21 Kommissionen gav därefter, i punkterna 49 och 78 i skälen till det omtvistade beslutet, uttryck för sina tvivel på huruvida den aktuella åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden, med avseende på stödet till fabriken i Fusina och stödet till fabriken i Portovesme.
22 I punkterna 80 och 81 i skälen till det omtvistade beslutet uppmanade kommissionen slutligen Republiken Italien att inkomma med eventuellt yttrande och att tillhandahålla kommissionen alla nödvändiga upplysningar för bedömningen av det aktuella stödet inom en månad från mottagandet av det omtvistade beslutet. Kommissionen erinrade om att artikel 88.3 EG har en suspensiv verkan och att kommissionen med stöd av artikel 14 i förordning nr 659/1999 kan begära att en medlemsstat återkräver olagligt stöd från mottagaren.
Talan vid förstainstansrätten och den överklagade domen
23 Den 29 november 2006 väckte Alcoa talan vid förstainstansrätten och yrkade att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras i den del det avser tariffen för leverans av el till dess fabriker i Fusina och Portovesme, och i andra hand, att beslutet skulle ogiltigförklaras i den del denna tariff betraktas som nytt olagligt stöd.
24 Alcoa åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Som första grund gjordes gällande att kommissionen felaktigt kvalificerade den eltariff som fastställdes för dess fabriker som statligt stöd, medan ovannämnda tariff som motsvarade en marknadstariff, inte medförde någon fördel för dem. För det andra klandrade Alcoa kommissionen för att ha åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, med motiveringen att det ovannämnda beslutet stred mot Alumix-beslutet. Alcoa gjorde för det tredje gällande att kommissionen felaktigt granskat åtgärden i fråga inom ramen för förfarandet för nytt stöd och inte inom ramen för förfarandet för befintligt stöd.
25 Förstainstansrätten ogillade talan genom den överklagade domen.
26 Förstainstansrätten fann vad gäller den första grunden inledningsvis att kvalificeringen av en åtgärd som statligt stöd i beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande inte är definitiv och att förstainstansrättens laglighetsprövning av ett sådant beslut endast ska avse en kontroll av huruvida kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att samtliga svårigheter i detta avseende inte kunde lösas vid en första granskning av den aktuella åtgärden.
27 Förstainstansrätten preciserade, efter att ha angett att Alcoa inte hade bestritt kommissionens bedömning att de medel som gjorde det möjligt att finansiera den aktuella tariffen utgjorde statliga medel, att kommissionen inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den preliminärt fann att den förmånliga tariffen gav Alcoas fabriker en fördel. Förstainstansrätten slog även fast att Alcoas argument, att kommissionen skulle ha fastställt huruvida den aktuella tariffen motsvarade en marknadstariff och huruvida de kriterier som gjorde att kommissionen kunde komma fram till att slutsatsen i Alumixbeslutet att det inte förelåg någon fördel fortfarande var giltiga, var utan verkan. Förstainstansrätten underkände Alcoas argument enligt vilket kommissionen hade brustit i sin motiveringsskyldighet, särskilt genom att inte undersöka dessa kriterier och erinrade om att frågan huruvida den tariff som gällde för de aktuella fabrikerna utgjorde en marknadstariff eller ej krävde en komplicerad ekonomisk bedömning som det ankom på kommissionen att företa under det formella granskningsförfarandet.
28 Vad gäller den andra grunden undersökte förstainstansrätten huruvida kommissionen, genom att kvalificera den förmånliga tariffen som nytt stöd, åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen vilka Alcoa hade kunnat förlita sig på efter Alumixbeslutet.
29 Förstainstansrätten konstaterade att det framgår av såväl ansökan som av Alumixbeslutet att detta beslut enbart avsåg 1995 års lagdekret, vars giltighet var begränsad till tio år. Förstainstansrätten angav vidare att kommissionen i det omtvistade beslutet angett att 2010 års förlängning av tariffen, vilken inte hade anmälts till kommissionen, kunde utgöra statligt stöd. Förstainstansrätten påpekade att kommissionen inte hade ifrågasatt sin bedömning av den åtgärd som undersöktes i Alumixbeslutet och drog slutsatsen att Alcoa inte med någon säkerhet kunde veta att kommissionen skulle besluta att Alcoas tariff inte utgjorde statligt stöd.
30 Vad avser den tredje grunden påpekade förstainstansrätten att om ett befintligt stöd ska ändras till sin grundläggande karaktär eller förlängas, ska detta enligt fast rättspraxis betraktas som ett nytt stöd. Härav drog förstainstansrätten slutsatsen att när en åtgärd som kommissionen inte betraktat som statligt stöd förlängs eller ändras till sin grundläggande karaktär, kan den endast granskas av kommissionen enligt de regler som gäller för nytt stöd.
31 Förstainstansrätten slog fast att den aktuella åtgärden inte ska betraktas som befintligt stöd, inte bara på grund av att den omfattar en annan tidsperiod än den som undersöktes i Alumixbeslutet utan även på grund av att finansieringen hade ändrats i förhållande till den åtgärd som undersöktes inom ramen för nämnda beslut.
Parternas yrkanden
32 Alcoa har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– ogiltigförklara det omtvistade beslutet i den utsträckning som det avser de eltariffer som är tillämpliga på de aluminiumfabriker som ägs av klagandebolaget,
i andra hand,
– återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning i enlighet med domstolens dom,
och, under alla omständigheter,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
33 Kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas och att Alcoa ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
34 Till stöd för sitt överklagande har Alcoa åberopat två grunder. Den första grunden avser att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen kunde inleda ett formellt granskningsförfarande utan att undersöka huruvida slutsatserna i Alumixbeslutet inte längre var giltiga. Som andra grund har Alcoa åberopat att förfarandet avseende nytt stöd har tillämpats på ett oriktigt sätt.
35 Dessa båda grunder har ett direkt samband med Alumixbeslutets räckvidd i tiden och i materiellt hänseende, vilka förstainstansrätten skulle ha misstolkat. Alcoa behandlar beslutets räckvidd i tiden i den första grundens fjärde del samt i den andra grundens andra del. Räckvidden i materiellt hänseende behandlas i den första grundens fjärde del och den andra grundens tredje del i ett argument som avser frånvaron av betydande ändringar i eltariffen.
36 Överklagandet ska prövas genom att en bedömning först görs av dessa delgrunder och detta argument.
Den första grundens fjärde del och den andra grundens andra del: Alumixbeslutets räckvidd i tiden
Parternas argument
37 Alcoa har med den första grundens fjärde del och den andra grundens andra del kritiserat förstainstansrätten för att den i punkterna 105–107 i den överklagade domen slagit fast att Alumixbeslutet var begränsat i tiden. Därigenom har förstainstansrätten gjort en felaktig tolkning av nämnda beslut och gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Alcoa har hävdat att Alumixbeslutet inte innehåller en uttrycklig hänvisning till 1995 års lagdekret enligt vilket giltigheten för den däri angivna eltariffen begränsades till tio år, och inte heller innehåller någon uttrycklig eller underförstådd begränsning av dess giltighetstid. Alcoa har vidare tillagt att även om Alumixbeslutet hade varit begränsat i tiden har konstaterandet i beslutet, att det inte förekommit något stöd, en allmän giltighet som inte begränsas i tiden.
38 Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en riktig bedömning av Alumixbeslutet mot bakgrund av 1995 års lagdekret enligt vilket den aktuella tariffens giltighet uttryckligen begränsades till tio år.
Domstolens bedömning
39 Det ska erinras om att i enlighet med artikel 225 EG och artikel 58 i domstolens stadga är domstolen vid ett överklagande inte behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna, med förbehåll för de fall då bevisningen missuppfattats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1994 i mål C‑136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. 1981, punkterna 49 och 66, samt av den 7 november 2002 i de förenade målen C‑24/01 P och C‑25/01 P, Glencore och Compagnie Continentale mot kommissionen, REG 2002, s. I‑10119, punkt 65).
40 Förstainstansrättens bedömning i punkt 107 i den överklagade domen avseende Alumixbeslutets begränsade tillämplighet i tiden grundades på vissa konstateranden. För det första konstaterade förstainstansrätten i punkt 105 i nämnda dom att kommissionens bedömning i Alumixbeslutet avsåg de eltariffer enligt vilka ENEL fakturerade Alcoa under åren 1996–2005. Vidare angav förstainstansrätten i samma punkt att 1995 års lagdekret, i vilket giltighetstiden för den tariff som föreskrevs i CIP:s beslut nr 13/92 fastställdes i artikel 2, visserligen inte omnämndes i Alumixbeslutet men att Alcoa i sin ansökan uttryckligen hade hänvisat till nämnda lagdekret. Förstainstansrätten citerade därvidlag ett avsnitt som återgav Alcoas synpunkter. Enligt detta avsnitt nödvändiggjorde privatiseringen av Alumix den italienska regeringens stöd för att tillsammans med ENEL fastställa en eltariff för de två aktuella fabrikerna, i vilken tariff det eventuellt skulle fastställas ett långtidsavtal (tio år) till konkurrenskraftiga priser på europeisk nivå. Förstainstansrätten vidareutvecklade detta citat och tillade att de extraavgifter som föreskrevs i CIP:s beslut nr 13/92 upphävdes från den 31 december 2005 och att fabrikerna efter detta datum skulle ges en tariff i nivå med den som gällde för samtliga användare. Förstainstansrätten angav slutligen, i punkterna 14 och 65 i den överklagade domen, att den eltariff enligt vilken Alcoas två fabriker fakturerades hade förlängts till och med den 31 december 2010 genom 2005 års lagdekret.
41 Alcoa har inte ifrågasatt dessa konstateranden och har inte hävdat att förstainstansrätten har missuppfattat omständigheterna.
42 Det ska påpekas att om tribunalen inte har missuppfattat omständigheterna, är denna ensam behörig att bedöma dessa. Förstainstansrätten kunde således, utan att det är fråga om felaktig rättstillämpning, slå fast i punkt 106 i den överklagade domen att kommissionens bedömning av den aktuella eltariffen för perioden 1996–2005 upprättades mot bakgrund av marknadsvillkoren såsom de uppfattades av kommissionen för denna period. Förstainstansrätten kunde även, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, i punkt 107 i den överklagade domen bekräfta kommissionens ståndpunkt genom att upprepa vad kommissionen sagt i det omtvistade beslutet. I detta beslut angav kommissionen att dess godkännande av nämnda tariff i Alumixbeslutet var begränsat i tiden just därför att det vilade på en ekonomisk bedömning av omständigheterna vid en viss given tidpunkt och att beslutet följaktligen inte kunde åberopas för att omfatta förlängningen av den åtgärd som föreskrivs i 2005 års lagdekret.
43 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens fjärde del samt den andra grundens andra del.
Argumentet som avser frånvaron av betydande ändringar i den eltariff som granskades i Alumixbeslutet vilket utvecklats i den första grundens fjärde del och den andra grundens tredje del
Parternas argument
44 Alcoa har hävdat att förstainstansrätten felaktigt underkände dess argument att de ändringar som gjorts vad gäller förvaltningen av eltariffen åren 1999 och 2004 inte var väsentliga utan enbart av teknisk karaktär. Alcoa anser att den återbetalning som ENEL gjorde och överföringen av förvaltningen av tariffen till kompensationsfonden inte förändrar analysen i Alumixbeslutet. Enligt denna analys utgör den aktuella tariffen inte statligt stöd. Dessa ändringar avser enbart sättet på vilket tariffen tilldelas och av vem, medan nivåerna, vilka utgör den avgörande frågan, aldrig ändrats.
45 Kommissionen har genmält att övergången från en situation där Alcoa betalar sin leverantör i enlighet med en förmånstariff som godkänts i Alumixbeslutet till en situation i vilken Alcoa betalar ett pris som sätts fritt av leverantören innan företaget ersätts av kompensationsfonden, på så sätt att dess nettokostnader ska komma i samma nivå som enligt förmånstariffen, inte enbart kan kvalificeras som tekniska ändringar.
Domstolens bedömning
46 I punkterna 64 och 65 i den överklagade domen angav förstainstansrätten att för att komma fram till den preliminära slutsatsen att det förelåg en fördel för Alcoa grundade sig kommissionen dels på förlängningen till och med 2010 av den tariff som avses i 1995 års lagdekret och med en maximal höjning om fyra procent, dels på överföringen av förvaltningen av denna tariff till kompensationsfonden, vilken ersatte Alcoa direkt för skillnaden mellan den eltariff som dess fabriker fakturerades och den i lagdekretet föreskrivna tariffen. Dessa två konstateranden avseende de faktiska omständigheterna, rörande de ändringar som införts genom artikel 11.11 i 2005 års lagdekret samt genom Elenergi och gasmyndighetens beslut nr 148/04 av den 9 augusti 2004 och nr 217/05 av den 13 oktober 2005, har inte bestritts av Alcoa.
47 Förstainstansrätten påpekade i punkt 68 i den överklagade domen att detta återbetalningssystem till sin natur liknade den förmånstariff som Alcoa åtnjöt och att kommissionen därför hade grund för sin bedömning att det inte kunde uteslutas att detta medförde en fördel, vilket är ett av de villkor som anges i artikel 87.1 EG.
48 Denna bedömning som förstainstansrätten gjorde återspeglar domstolens synsätt att sättet på vilket en finansiering sker kan medföra att hela stödordningen blir oförenlig med den gemensamma marknaden, med följd att verkningarna av finansieringen ska beaktas när stödåtgärden i ett sådant fall ska granskas (se dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C‑261/01 och C‑262/01, van Calster m.fl., REG 2003, s. I‑12249, punkt 49).
49 Förstainstansrätten har i det aktuella fallet, i punkterna 107 och 131 i den överklagade domen, konstaterat att det av det omtvistade beslutet framgår att den finansieringsmekanism som avses i 2005 års lagdekret jämförd med den tariff som avses i 1995 års lagdekret visar att det är fråga om en övergång från en marknadstariff till en reducerad tariff som finansieras med statliga medel.
50 Mot bakgrund av de eventuella följderna av ändringarna av finansieringsmekanismen med avseende på bestämmelserna om statligt stöd, vilka visats i det omtvistade beslutet, gjorde förstainstansrätten sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 130 i den överklagade domen slog fast att den i det omtvistade beslutet granskade åtgärden skiljde sig från den som granskades i Alumixbeslutet och när den i punkt 134 i samma dom underkände Alcoas argument att dessa ändringar inte var väsentliga.
51 Alcoas argument som utvecklats inom ramen för den första grundens fjärde del och den andra grundens tredje del, avseende att dessa ändringar inte skulle vara väsentliga, kan följaktligen inte godtas.
52 Den första och den andra grunden ska prövas mot bakgrund av vad som sagts ovan.
Den första grunden: Alumixbeslutet har inte beaktats i tillräcklig utsträckning
53 Med sin första grund har Alcoa gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att slå fast att kommissionen kunde inleda ett formellt granskningsförfarande utan att undersöka huruvida slutsatserna i Alumixbeslutet inte längre var giltiga. Denna grund består av sex delgrunder. Med den första delgrunden har Alcoa kritiserat förstainstansrätten för att den begränsat sin kontroll till att avse uppenbart fel, vad gäller kvalificeringen av den aktuella åtgärden som statligt stöd. Den andra delgrunden avser felaktig tolkning av rättspraxis och av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Med den tredje delgrunden har Alcoa gjort gällande att de två huvudsakliga omständigheter som förstainstansrätten lagt till grund för sin slutsats att kommissionen kunde inleda det formella granskningsförfarandet var otillräckliga. Den fjärde delgrunden som rör Alumixbeslutets tillämpning i tiden, har underkänts i punkt 43 i förevarande dom. Den femte delgrunden avser åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och rätten att yttra sig. Slutligen avser den sjätte delgrunden åsidosättande av räckvidden av motiveringsskyldigheten.
Den första grundens första del: Förstainstansrätten har felaktigt begränsat sin kontroll till att avse uppenbara fel
– Parternas argument
54 Alcoa har inom ramen för den första grundens första del gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, särskilt i punkt 61 i den överklagade domen, när den slog fast att dess kontroll av det omtvistade beslutet begränsades till uppenbara fel vad avser kvalificeringen av den aktuella åtgärden som statligt stöd. Förstainstansrätten avstod således från att utöva sin prövningsrätt i en situation där rättsskydd är nödvändigt för att företagen ska skyddas mot missbruk av det formella granskningsförfarandet.
55 Alcoa har påpekat skillnaden mellan att inleda ett formellt granskningsförfarande mot åtgärder vilka uttryckligen fastställts inte utgör statligt stöd och mot åtgärder som inte varit föremål för ett sådant fastställande. Klagandebolaget har påstått att kommissionen i det förstnämnda fallet har större krav på sig vid den preliminära granskningen samt vad gäller motivering för att inleda det formella granskningsförfarandet.
56 Kommissionen har genmält att förstainstansrätten enligt kommissionens uppfattning har använt sig av en lämplig nivå på sin kontroll, det vill säga den som gäller för ett preliminärt beslut.
– Domstolens bedömning
57 Den preliminära fasen för granskning av stöd, vilken införts genom artikel 88.3 EG och regleras i artiklarna 4 och 5 i förordning nr 659/1999, syftar till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om huruvida den ifrågavarande stödåtgärden helt eller delvis är förenlig med den gemensamma marknaden och skiljer sig från den granskningsfas som anges i artikel 88.2 EG och regleras i artiklarna 6 och 7 i nämnda förordning, vilken syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få full kunskap om samtliga omständigheter i ärendet (se dom av den 15 april 2008 i mål C‑390/06, Nuova Agricast, REG 2008, s. I‑2577, punkt 57).
58 Såsom framgår av artikel 6 i förordning nr 659/1999 ska kommissionens preliminära bedömning beträffande den föreslagna åtgärdens karaktär av stöd inbegripas i beslutet att inleda ett formellt granskningsförfarande, och tvivlen beträffande åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden ska anges.
59 Förstainstansrätten gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 58–60 i den överklagade domen angav att den preliminära fasens roll skiljer sig från det formella granskningsförfarandets roll.
60 Förstainstansrätten gjorde särskilt rätt när den i punkt 58 i den överklagade domen erinrade om att kommissionen är skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet om den vid en preliminär granskning inte blivit övertygad om att den berörda åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden.
61 Förstainstansrätten drog härav, i punkt 61 i den överklagade domen, den riktiga slutsatsen att dess prövning av lagenligheten av ett beslut att inleda det formella granskningsförfarandet med nödvändighet måste vara begränsad. Den slog i punkt 62 i den överklagade domen med rätta fast att – inom ramen för en talan mot ett sådant beslut och när sökandena har bestritt kommissionens bedömning vad gäller kvalificeringen av den omtvistade åtgärden som statligt stöd –unionsdomstolens kontroll begränsas till huruvida kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning.
62 Alcoas argument att förstainstansrätten borde ha gjort en mer djupgående analys och inte begränsat sin kontroll till att avse huruvida det förekommit en uppenbart oriktig bedömning, eftersom det förelåg ett tidigare kommissionsbeslut gällande Alcoa – Alumixbeslutet – kan i förevarande fall inte godtas. Såsom angetts i punkt 50 i förevarande dom gjorde nämligen förstainstansrätten en riktig bedömning när den slog fast att den i det omtvistade beslutet aktuella åtgärden skiljde sig från den som granskats i Alumixbeslutet.
63 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.
Den första grundens andra del: Felaktig tolkning av rättspraxis och av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar
– Parternas argument
64 Med den första grundens andra del har Alcoa gjort gällande att oberoende av vilken prövningsnorm som är tillämplig har förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättsillämpning genom att inte beakta rättspraxis, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar enligt vilka tidigare beslut i samma ärende ska beaktas.
65 Det framgår enligt Alcoa av dom av den 5 oktober 1994 i mål C‑47/91, Italien mot kommissionen (REG 1994, s. I‑4635; svensk specialutgåva, volym 16, s. 145), att det ankommer på kommissionen att beakta Alumixbeslutet och göra en förnyad bedömning av huruvida de omständigheter som låg till grund för beslutet förändrats eller ej. Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 70 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte var skyldig att ”fastställa om de kriterier på grundval av vilka den dragit slutsatsen att Alumix-beslutet inte medgav någon fördel fortfarande var giltiga”. Alcoa har, med stöd av dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C‑182/03 och C‑217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen (REG 2006, s. I‑5479), tillagt att bolaget med fog kunde förvänta sig att kommissionens slutsatser i Alumixbeslutet inte skulle förändras så länge de omständigheter på vilka de grundades förblir giltiga.
66 Kommissionen har hävdat att den inte var skyldig att beakta Alumixbeslutet.
– Domstolens bedömning
67 Domstolen slog i punkt 24 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen fast att när kommissionen har att ta ställning till en enskild stödåtgärd som påstås ha beviljats med tillämpning av ett tidigare godkänt stödprogram, får den inte utan vidare granska denna åtgärd direkt i förhållande till fördraget. Den ska innan den inleder ett förfarande först kontrollera att stödet omfattas av det allmänna stödprogrammet och uppfyller villkoren som fastställts i beslutet om godkännande av detta program. Om kommissionen inte gick till väga på detta sätt skulle den vid granskningen av varje enskild stödåtgärd kunna ändra sitt beslut om godkännande och därmed åsidosätta principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.
68 Det ska emellertid konstateras att, till skillnad från den åtgärd som avsågs i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, är den i förevarande mål aktuella åtgärden inte en individuell stödåtgärd som ingår i en allmän stödordning. Såsom angetts i punkt 50 i förevarande dom skiljer sig den aktuella åtgärden från den som var föremål för granskning i kommissionens tidigare beslutet, det vill säga Alumixbeslutet.
69 Härav följer att de överväganden som förekommer i den ovannämnda domen Italien mot kommissionen, avseende individuella stödåtgärder inom ramen för en allmän stödordning, saknar betydelse.
70 Med stöd av den ovannämnda domen i de förenade målen Belgien och Forum 187 mot kommissionen, har Alcoa därefter hävdat att detta bolag, med tillämpning av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, kunde förvänta sig att kommissionen skulle vidhålla sina slutsatser från Alumixbeslutet.
71 Enligt fast rättspraxis ställer rättssäkerhetsprincipen krav på att unionslagstiftningen ska vara otvetydig och dess tillämpning förutsebar för medborgarna (se, bland annat, domen i de ovannämnda förenade målen Belgien och Forum 187 mot kommissionen, punkt 69, samt dom av den 14 oktober 2010 i mål C‑67/09 P, Nuova Agricast och Cofra mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 77). Vad gäller rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar den varje rättssökande hos vilken en av Europeiska unionens institutioner har väckt grundade förhoppningar genom att ge tydliga försäkringar till nämnda personer. När en försiktig och medveten ekonomisk aktör kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han emellertid inte åberopa denna princip när denna åtgärd har vidtagits (se domen i de ovannämnda förenade målen Belgien och Forum 187 mot kommissionen, punkt 147, dom av den 17 september 2009 i mål C‑519/07 P, kommissionen mot Koninklijke FrieslandCampina, REG 2009, s. I‑8495, punkt 84, samt av den 16 december 2010 i mål C‑537/08 P, Kahla Thüringen Porzellan mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 63).
72 Det framgår av punkt 71 i domen i de ovannämnda förenade målen Belgien och Forum 187 mot kommissionen att kommissionen med avseende på den i det målet aktuella åtgärden ändrat sin bedömning enbart på grund av en mera rigorös tillämpning av fördragets bestämmelser om statliga stöd. I punkterna 161 och 167 i denna dom slog domstolen fast att klagandena skulle ha kunnat förvänta sig att ett beslut av kommissionen som frångår dess tidigare bedömning skulle ge dem erforderlig tid för att faktiskt kunna ta hänsyn till denna förändrade bedömning och att talan skulle bifallas på den grund som avser åsidosättande av skyddet för berättigade förväntningar.
73 Denna rättspraxis är emellertid inte tillämplig i förevarande mål, eftersom – som förstainstansrätten helt riktigt slog fast i punkt 107 i den överklagade domen – kommissionen i det omtvistade beslutet inte har ifrågasatt sin bedömning av den åtgärd som granskades i Alumixbeslutet. Förstainstansrätten angav i samma punkt helt riktigt att kommissionen hyste tvivel avseende den eltariff som avses i 2005 års lagdekret, dels på grund av den begränsade tillämpningen i tiden av dess slutsatser i Alumixbeslutet, då dessa hörde samman med omständigheterna vid ett visst givet tillfälle, dels på grund av ändringarna som skett av den tariff som avsågs i nämnda beslut.
74 Alumixbeslutet kunde följaktligen inte ge upphov till berättigade förväntningar om att de slutsatser som kommissionen drog i detta beslut även skulle utsträckas till att omfatta den tariff som avses i 2005 års lagdekret.
75 Härav följer att förstainstansrätten inte har åsidosatt Alcoas berättigade förväntningar när den i punkt 70 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte behövde kontrollera huruvida de kriterier som låg till grund för dess slutsats i Alumixbeslutet, att det inte förekom någon fördel, fortfarande var giltiga.
76 Vad gäller påståendet att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts ska det konstateras att Alcoa begränsat sig till att åberopa denna princip utan att ange skälen i den överklagade domen eller den analys genom vilken förstainstansrätten skulle ha åsidosatt denna princip. Detta påstående kan därför inte godtas.
77 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
Den första grundens tredje del: De omständigheter som beaktats är otillräckliga för att motivera att det formella granskningsförfarandet inleddes
– Parternas argument
78 Alcoa har med den första grundens tredje del gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 67 och 68 i den överklagade domen i allt väsentligt grunda sig på två omständigheter för att slå fast att kommissionen kunde inleda det formella granskningsförfarandet avseende de eltariffer som Alcoa getts. Dessa två omständigheter är, dels finansieringen av tarifferna med statliga medel, dels återbetalningen till Alcoa genom ett system som tillämpas av kompensationsfonden, vilket leder till en sänkning av den slutliga eltariff som Alcoa skulle ha behövt betala utan detta system. Alcoa har hävdat att dessa två omständigheter är otillräckliga, eftersom de förelåg redan då Alumixbeslutet antogs och att kommissionen inte därigenom var förhindrad att slå fast att det inte förekom statligt stöd. Alcoa har i detta avseende påstått att den förmånstariff som bolaget åtnjöt vid denna tidpunkt ålades ENEL av staten, som ägde 100 procent av ENEL, och således finansierades av staten. Alcoa har vidare påstått att dessa tariffer medförde en sänkning av de allmänt tillämpade tarifferna i enbart formell bemärkelse.
79 Kommissionen anser att Alcoa med den tredje delgrunden endast har upprepat andra argument.
– Domstolens bedömning
80 Det ska konstateras att i sin framställning över de delar som Alcoa anser överensstämma mellan de tariffer som grundas på 1995 års lagdekret och de som grundas på 2005 års lagdekret har bolaget underlåtit att omnämna de förändringar, vilka är obestridda, som gjordes i de förstnämnda tarifferna åren 1999 och 2004.
81 Alcoa har således avstått från att, i likhet med vad som framgår i punkterna 15, 65 och 66 i den överklagade domen, ange att den tariff enligt vilken detta bolag fakturerades enligt 1995 års lagdekret hade ersatts med en tariff vars belopp hade minskats genom en återbetalning som finansierades genom en skatteliknande avgift och förvaltades av kompensationsfonden.
82 Mot bakgrund av att dessa egenskaper är relevanta för kvalificeringen som stöd har förstainstansrätten, i likhet med vad som angetts i punkt 50 i förevarande dom, inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att påpeka dessa.
83 Förstainstansrätten gjorde också en riktig bedömning när den i punkt 68 i den överklagade domen slog fast att enbart den omständigheten att kommissionen kunnat konstatera förekomsten av det aktuella återbetalningssystemet gjorde att den under den preliminära fasen inte kunde utesluta att Alcoa getts en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
84 Det var vidare rätt av förstainstansrätten att i punkt 58 i den överklagade domen påpeka att om en preliminär granskning inte gör det möjligt för kommissionen att lösa alla de svårigheter som uppkommer när det gäller att avgöra huruvida den undersökta åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG måste kommissionen inleda det formella granskningsförfarandet, åtminstone när den under denna preliminära granskning inte blivit övertygad om att den berörda åtgärden, för det fall den skulle utgöra statligt stöd, inte under alla omständigheter är förenlig med den gemensamma marknaden (se även, analogt, dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 39 och där angiven rättspraxis, samt av den 2 april 2009 i mål C‑431/07 P, Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen, REG 2009, s. I‑2665, punkt 61). Det var under dessa omständigheter rätt av förstainstansrätten att i punkt 70 i den överklagade domen, med hänvisning bland annat till ovannämnda punkt 58, slå fast att frågan huruvida den tariff som tillämpades på fabrikerna utgjorde en marknadstariff eller ej nödvändiggjorde en komplicerad ekonomisk bedömning som innefattade frågor som bäst prövades inom ramen för det formella granskningsförfarandet.
85 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del.
Den första grundens femte del: Åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och rätten att yttra sig
– Parternas argument
86 Alcoa har gjort gällande att Republiken Italien inte hade möjlighet att yttra sig avseende kvalificeringen av den aktuella åtgärden som nytt stöd under den preliminära granskningsfasen och att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte fann att kommissionen således hade åsidosatt principerna om god förvaltningssed och rätten att yttra sig.
87 Kommissionen har hävdat att Alcoa härigenom har tagit upp en ny grund som inte har åberopats vid förstainstansrätten och som därför inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har vidare gjort gällande att Republiken Italien under alla omständigheter fått yttra sig om kvalificeringen av den aktuella åtgärden som nytt stöd, vilket framgår av punkt 40 i den överklagade domen.
– Domstolens bedömning
88 Domstolen är i ett mål om överklagande endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats i den lägre instansen (se, bland annat, dom av den 1 februari 2007 i mål C‑266/05 P, Sison mot rådet, REG 2007, s. I‑1233, punkt 95 och där angiven rättspraxis). En part kan således i princip inte för första gången vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte åberopat vid tribunalen, eftersom detta skulle innebära att domstolen tilläts kontrollera lagenligheten av tribunalens bedömning mot bakgrund av grunder som tribunalen inte prövat.
89 Det framgår av den överklagade domen att den frågeställning som Alcoa har tagit upp i den första grundens femte del inte har prövats av förstainstansrätten efter att frågan tagits upp i denna instans.
90 Förstainstansrätten har visserligen, i punkterna 39 och 40 i den överklagade domen, prövat huruvida Republiken Italien har tagit ställning till kvalificeringen av den aktuella åtgärden som nytt stöd. Förstainstansrätten gjorde emellertid denna prövning inom ramen för sin analys av ett argument från kommissionen avseende att talan inte kunde tas upp till sakprövning i första instans på grund av att Republiken Italien inte tillräckligt tydligt motsatt sig denna kvalificering.
91 Den första grundens femte del kan således inte tas upp till sakprövning.
Den första grundens sjätte del: Motiveringsskyldighetens räckvidd har missbedömts
– Parternas argument
92 Med den första grundens sjätte del har Alcoa hävdat att förstainstansrätten har missbedömt räckvidden av kommissionens motiveringsskyldighet. Mot bakgrund av de oåterkalleliga följderna av att det formella granskningsförfarandet inleds och att det i förevarande fall fanns ett tidigare beslut av kommissionen, nämligen Alumixbeslutet, har förstainstansrätten felaktigt påstått att det saknades anledning att motivera att det gjordes en skillnad mellan detta beslut och det omtvistade beslutet. Denna bristande motivering har försvårat den rättsliga analysen och kontrollen av det omtvistade beslutet. Alcoa har hävdat att det omtvistade beslutet borde ha innehållit en betydande preliminär utvärdering av de eventuella ekonomiska förändringarna i förhållande till Alumixbeslutet.
93 Kommissionen anser att denna delgrund ska underkännas.
– Domstolens bedömning
94 Förstainstansrätten har inte, i motsats till vad Alcoa har hävdat, i den överklagade domen påstått att det inte var nödvändigt att motivera att det gjordes en skillnad mellan Alumixbeslutet och det omtvistade beslutet.
95 Vad gäller kritiken avseende att motiveringsskyldighetens räckvidd missbedömts förefaller det som om Alcoa därigenom avser punkterna 78–89 i den överklagade domen. Det förefaller, såsom generaladvokaten angett i punkt 127 i sitt förslag till avgörande, som om Alcoa särskilt syftar på punkt 88 i nämnda dom, i vilken förstainstansrätten underkände Alcoas argument att kommissionen åsidosatt sin skyldighet att motivera det omtvistade beslutet.
96 Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska enligt fast rättspraxis vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska vidare klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som adressaterna, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av rättsakten, kan ha av att få förklaringar (se, bland annat, dom av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland, REU 2009, s. I‑11245, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
97 Såsom Alcoa har medgett hänvisade förstainstansrätten i punkt 78 i den överklagade domen helt riktigt till motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG och de krav som följer därav.
98 Alcoa har emellertid kritiserat förstainstansrätten för att den inte funnit att det omtvistade beslutet var otillräckligt motiverat med avseende på Alumixbeslutet. Enligt Alcoa skulle kommissionen ha behövt förklara på vilket sätt det omtvistade beslutet skiljer sig från Alumixbeslutet.
99 Denna kritik grundar sig på antagandet att det omtvistade beslutet avsåg samma tariff som den som granskades i Alumixbeslutet, vilket skulle ha gjort det nödvändigt med en detaljerad granskning av de omständigheter som ledde fram till en annan slutsats.
100 Såsom angetts i punkt 50 i förevarande dom gjorde förstainstansrätten sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 130 i den överklagade domen slog fast att den i det omtvistade beslutet granskade åtgärden skiljde sig från den som granskades i Alumixbeslutet.
101 Härav följer, i likhet med vad som framgår av punkt 88 i den överklagade domen, att en detaljerad granskning av kommissionens ekonomiska bedömning i Alumixbeslutet och skälen för att detta beslut inte längre var tillämpligt inte var nödvändig.
102 Vad gäller den preliminära granskningsfasen av en åtgärd som inte granskats tidigare, gjorde förstainstansrätten en riktig bedömning när den i punkt 79 i den överklagade domen slog fast att kommissionens beslut att inleda det formella granskningsförfarandet får vara begränsat till att innehålla en sammanfattning av de relevanta sak- och rättsfrågorna och en preliminär bedömning av huruvida den statliga åtgärden utgör stöd samt till att ange de skäl som ger upphov till tveksamhet omkring huruvida åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden.
103 Förstainstansrätten har följaktligen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 81 och 82 i den överklagade domen slog fast att kommissionens motivering av det omtvistade beslutet var tillräcklig, när den tydligt angett skälen till att den preliminärt kommit fram till att den aktuella åtgärden utgjorde statligt stöd och att kommissionen hyste allvarliga tvivel på huruvida den var förenlig med den gemensamma marknaden.
104 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens sjätte del.
105 Överklagandet kan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden, då samtliga argument som Alcoa framfört till stöd för densamma ska underkännas.
Den andra grunden: Felaktig tillämpning av förfarandet avseende nytt stöd
106 Den andra grunden består av fyra delgrunder. Den första delen avser felaktig tillämpning av rättspraxis gällande förlängning i tiden av ett stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden. Med grundens andra del, vilken prövats i punkterna 37–43 i förevarande dom, har Alcoa kritiserat förstainstansrätten för att ha gjort en felaktig tolkning av Alumixbeslutets räckvidd i tiden. Med den tredje delen har Alcoa gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att lägga de tekniska ändringar som skett åren 1999 och 2004 till grund för att fastställa att förfarandet för nytt stöd tillämpades. Den andra grundens fjärde del avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.
Den andra grundens första del: Felaktig tillämpning av rättspraxis gällande förlängning i tiden av ett stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden
– Parternas argument
107 Alcoa har hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 128 i den överklagade domen slog fast att dess dom av den 6 mars 2002 i de förenade målen T‑127/99 och T‑148/99, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. II‑1275), var tillämplig och att den därigenom kunde dra slutsatsen att enbart en förlängning i tiden kunde medföra att en åtgärd betraktas som nytt stöd. Alcoa har påpekat att denna dom avsåg ett stöd som var förenligt med den gemensamma marknaden. Det är emellertid en grundläggande skillnad mellan ett stöd som betraktats som förenligt med den gemensamma marknaden och en åtgärd som inte ansetts utgöra statligt stöd. I det fall en stödåtgärd betraktats som förenlig med den gemensamma marknaden utgör begränsningen i tiden ett av skälen till att stödet kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. En förlängning kan således endast medföra att stödet betraktas som nytt stöd. När det däremot konstaterats att det inte är fråga om statligt stöd kan en förändring av marknadsvillkoren medföra att åtgärden betraktas som statligt stöd, medan dess förlängning emellertid aldrig som sådan kan leda till detta resultat. Under dessa omständigheter ska åtgärden enligt artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 behandlas som befintligt stöd snarare än som nytt stöd.
108 Kommissionen har genmält att det inte var fel av förstainstansrätten att slå fast att förlängningen av den tariff som avses i 1995 års lagdekret motiverade att den aktuella åtgärden betraktades som nytt stöd.
– Domstolens bedömning
109 Domen i det ovannämnda målet Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen avsåg en stödåtgärd som inrättats av den berörda medlemsstaten före dess inträde i den gemensamma marknaden och som följaktligen utgjorde ett befintligt stöd. Förstainstansrätten slog i denna dom fast att nämnda stöd måste betraktas som ett nytt stöd på grund av ändringen, i form av en förlängning, av det ifrågavarande stödets varaktighet.
110 Det följer emellertid inte av tribunalens praxis avseende förlängning av befintligt stöd att denna åtgärd kan utsträckas till att omfatta en åtgärd som i stället inte ansetts utgöra statligt stöd. Enbart det förhållandet att en sådan åtgärd fortfarande är i kraft, i förekommande fall efter en förlängning av den rättsakt genom vilken den inrättats, är inte tillräckligt för att den ska utgöra statligt stöd.
111 Förstainstansrätten har emellertid inte påstått att enbart förlängning av en åtgärd som kommissionen ansett inte utgöra statligt stöd medför att denna är att betrakta som nytt stöd. Den angav endast i punkt 129 i den överklagade domen att kommissionens granskning av den åtgärd som förlängts endast kunde ske enligt förfarandet för nytt stöd.
112 I det aktuella fallet har förstainstansrätten inte enbart grundat sig på den förlängning av Alcoas förmånstariff vilken skedde genom 2005 års lagdekret för att i punkt 133 i den överklagade domen slå fast att kommissionen inte gjort en uppenbart oriktig bedömning när den granskade den aktuella åtgärden enligt de regler som gäller för nytt stöd, utan den har även, i punkterna 131 och 132 i nämnda dom, betonat de ändringar i det materiella innehållet i åtgärden som Republiken Italien genomfört.
113 Det framgår härav att artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 inte är tillämplig. Enligt denna bestämmelse ska stöd betraktas som befintligt stöd då det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring.
114 Under dessa omständigheter och i enlighet med artikel 1 c i förordning nr 659/1999 ska, eftersom kommissionen misstänkte att den tariff som avses i 2005 års lagdekret utgjorde statligt stöd, detta stöd granskas enligt det förfarande som är tillämpligt på nytt stöd.
115 Förstainstansrätten gjorde följaktligen en riktig bedömning när den i punkt 133 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att granska den aktuella åtgärden enligt det förfarande som är tillämpligt på nytt stöd och inte enligt förfarandet för befintligt stöd.
116 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
Den andra grundens tredje del: Fastställande av att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att lägga de tekniska ändringar som skett åren 1999 och 2004 till grund för att fastställa att förfarandet för nytt stöd tillämpades
– Parternas argument
117 Alcoa har hävdat att förstainstansrätten felaktigt godtagit att kommissionen haft rätt att tillämpa förfarandet för nytt stöd, eftersom de tariffer som tillämpades på Alcoa inte längre bestod i ENEL:s tillämpning av den tariff som fastställs i 1995 års lagdekret, utan av att en återbetalning från kompensationsfonden medgavs. Förstainstansrätten utvidgade därigenom räckvidden av det omtvistade beslutet, ett beslut som enbart var riktat mot förlängningen av Alcoas tariffer enligt 2005 års lagdekret, och inte mot dessa enbart tekniska ändringar som ägde rum åren 1999 och 2004..
118 Alcoa har tillagt att kommissionen informerades om dessa ändringar utan att invända mot dem. Kommissionen avstod således från att i det omtvistade beslutet ange att de tekniska ändringar som skedde åren 1999 och 2004 motiverade en ny granskning. Dessa ändringar omnämndes inte heller i ett annat beslut avseende Alcoas förmånstariff, nämligen Portovesmebeslutet. I beslut av den 1 december 2004 angående statligt stöd N/490/2000 – Italien, om icke-återvinningsbara kostnader i elsektorn (EGT C 250, 2005, s. 9) (nedan kallat beslutet om icke-återvinningsbara kostnader), fann kommissionen att sådana tariffer som Alcoa kom i åtnjutande av utgjorde allmänna avgifter som redan omfattades av en befintlig stödordning. Alcoa har således kritiserat förstainstansrätten för att den ansett att beslutet om icke-återvinningsbara kostnader saknade betydelse och att den grundade sig på dessa tekniska ändringar för att motivera att kommissionen tillämpade förfarandet för nytt stöd.
119 Kommissionen har gjort gällande att Alcoa har bestritt innehållet i det omtvistade beslutet och att detta bolag anser att beslutet enbart omfattar förlängningen av den tariff som föreskrevs i 1995 års lagdekret. Förstainstansrätten utvidgade inte det omtvistade beslutets räckvidd när den slog fast att övergången från en verklig tariff som den som låg till grund för Alumixbeslutet, till en fiktiv tariff som den som granskades i det omtvistade beslutet, utgjorde en väsentlig ändring. Kommissionen har vidare, tvärtemot Alcoas påståenden, påpekat att den invänt mot 1999 och 2004 års tekniska ändringar redan i Portovesmebeslutet genom att inleda det formella granskningsförfarandet i ärendet med stöd av detta beslut. Vad avser beslutet om icke-återvinningsbara kostnader har kommissionen gjort gällande att detta beslut rör ENEL:s icke-återvinningsbara kostnader och saknar betydelse för Alcoas fördelar i fråga om eltariffer.
– Domstolens bedömning
120 Alcoa har inom ramen för sitt överklagande inte bestritt omständigheterna i ärendet eller hur det omtvistade beslutet framställts i den överklagade domen. Alcoa har endast tillagt en precisering, som inte bestritts av kommissionen och om vilken det erinras i punkt 14 i förevarande dom, vilken innebär att de ändringar som gjordes i den tariff som avses i 1995 års lagdekret inträffade 1999, det vill säga innan 2005 års lagdekret antogs.
121 Det framgår av redogörelsen för det omtvistade beslutet i den överklagade domen att inte endast förlängningen av den tariff som avses i 1995 års lagdekret anges däri utan även de ändringar som ägde rum i förvaltningen av denna tariff, det vill säga den partiella återbetalningen av den tariff som faktureras genom en skatteliknande avgift och kompensationsfondens förvaltning av nämnda tariff.
122 Förstainstansrätten angav i punkt 17 i den överklagade domen att dessa ändringar lett till att kommissionen, i punkterna 40–46 i det omtvistade beslutet, ansett att det var nödvändigt att kontrollera huruvida Alcoas förmånstariff utgjorde statligt stöd med avseende på den sänkning av tariffen som blev följden, den ekonomiska fördel den utgjorde för Alcoa, finansieringen av denna sänkning med hjälp av statliga medel samt tariffens effekter på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.
123 Härav följer att förstainstansrätten inte utvidgade det omtvistade beslutets räckvidd när den i punkt 68 i den överklagade domen bedömde slutsatserna med avseende på begreppet fördel som kommissionen hade dragit av återbetalningen av skillnaden mellan den tariff som fakturerades ENEL och den tariff som förlängdes genom 2005 års lagdekret.
124 Förstainstansrätten har inte heller utvidgat detta besluts räckvidd genom att i punkt 132 i den överklagade domen slå fast att den aktuella åtgärden inte enbart består av att ENEL tillämpar tariffen enligt 1995 års lagdekret, som motsvarade en marknadstariff, utan av att kompensationsfonden beviljar en återbetalning från allmänna medel i syfte att kompensera för skillnaden mellan den tariff som ENEL fakturerar och tariffen enligt 1995 års lagdekret i den form den förlängdes genom 2005 års lagdekret.
125 Alcoas argument, att dessa ändringar för det första inträffade före 2005 års lagdekret och för det andra att kommissionen kände till dem utan att invända mot dem, kan inte utgöra hinder för att kommissionen granskar dem enligt förfarandet för nytt stöd, såsom detta definieras i artikel 1 c i förordning nr 659/1999. Domstolen har nämligen redan slagit fast att begreppet statligt stöd, oavsett om det är fråga om befintligt eller nytt stöd, mer allmänt, motsvarar en objektiv situation som inte påverkas av institutionernas agerande eller uttalanden (se, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland m.fl., punkt 72).
126 Vad gäller frågan huruvida beslutet om icke-återvinningsbara kostnader är relevant, har förstainstansrätten i punkt 113 i den överklagade domen med rätta konstaterat att beslutet inte avser återbetalning till Alcoas fabriker utan den ordning enligt vilken ENEL ersattes för icke-återvinningsbara kostnader till följd av elmarknadens avreglering.
127 Förstainstansrätten gjorde även en riktig bedömning när den i punkt 114 i den överklagade domen tillade att även om kommissionen inom ramen för förfarandet avseende beslutet om icke-återvinningsbara kostnader skulle ha informerats om den ordning som Alcoas fabriker omfattades av, hade inte Alcoa, i avsaknad av tydliga försäkringar från kommissionen, med någon säkerhet kunnat anta att förlängningen av förmånstariffen inte utgjorde nytt stöd.
128 Härav följer att förstainstansrätten inte gjorde fel i sin prövning av vilken inverkan beslutet om icke-återvinningsbara kostnader hade på det omtvistade beslutet i punkterna 112–114 i den överklagade domen och när den i punkt 112 slog fast att Alcoas argument var verkningslöst.
129 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del.
Den andra grundens fjärde del: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar
– Parternas argument
130 Med den andra grundens fjärde del har Alcoa hävdat att förstainstansrätten genom att godta kommissionens tillämpning av förfarandet för nytt stöd åsidosatte rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Mot bakgrund av att kommissionen tidigare konstaterade att den tariff som tillämpades på Alcoa inte utgjorde statligt stöd borde kommissionen, åtminstone, ha tillämpat förfarandet för befintligt stöd. Alcoa har i detta avseende hänvisat till flera kommissionsbeslut och stöder sig på den rättspraxis som följer av domen i de ovannämnda förenade målen Belgien och Forum 187 mot kommissionen.
131 Kommissionen har genmält att förstainstansrätten inte har åsidosatt allmänna rättsprinciper och att Alcoa till grund för sina argument än en gång har lagt det felaktiga antagandet att artikel 11.11 i 2005 års lagdekret endast innebär en förlängning av den åtgärd som granskades i Alumixbeslutet. De kommissionsbeslut som Alcoa har hänvisat till är inte relevanta, antingen därför att de avser situationer där det inte är möjligt att återkräva stödet, en fråga som inte gjorts gällande i förevarande tvist, eller att de avser fullföljande av ordningar enligt samma villkor som dem som gällde i beslutet om godkännande, vilket inte är fallet här.
– Domstolens bedömning
132 Alcoa har med den andra grundens fjärde del huvudsakligen upprepat de argument som utvecklades inom ramen för den första grundens andra del samtidigt som de tillämpas på förfarandet avseende nytt stöd.
133 Förstainstansrätten har i punkterna 102 och 103 i den överklagade domen på ett riktigt sätt angett den relevanta rättspraxis som det erinras om i punkt 71 i förevarande dom.
134 Vidare, av skäl som utvecklas i punkterna 71–75 i förevarande dom, kan kommissionens konstateranden i Alumixbeslutet inte leda till att Alcoa kan hysa en berättigad tro på att slutsatserna i detta beslut skulle utsträckas till att omfatta den tariff som granskades i det omtvistade beslutet.
135 Förstainstansrätten gjorde följaktligen en riktig bedömning när den i punkt 108 i den överklagade domen slog fast att Alumixbeslutet inte hade kunnat inge Alcoa berättigade förväntningar om att slutsatserna i detta beslut fortfarande ägde giltighet. Förstainstansrätten drog härav helt riktigt slutsatsen i punkt 109 i samma dom att kommissionen inte hade åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar genom att anta det omtvistade beslutet, ett beslut som grundas på förfarandet för nytt stöd.
136 Vad gäller påståendet att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts så kan detta inte godtas av de skäl som angetts i punkt 76 i förevarande dom.
137 Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del och inte heller såvitt avser den andra grunden i dess helhet.
138 Eftersom överklagandet inte kan bifallas på någon av grunderna, ska det ogillas.
Rättegångskostnader
139 Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna ska domstolen, när överklagandet lämnas utan bifall, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i nämnda rättegångsregler, som enligt artikel 118 däri ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Alcoa ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Alcoa har tappat målet ska det förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Alcoa Trasformazioni Srl ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: engelska.