1

Achille Occhetto och Europaparlamentet har i sina överklaganden yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som fattats av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid förstainstansrätten den 15 november 2007 i mål T-215/07 R, Donnici mot parlamentet (REG 2007, s. II-4673, nedan kallat det överklagade beslutet), i vilket det beslutades att Europaparlamentets beslut av den om valprövning av Beniamino Donnici (2007/2121(REG), nedan kallat det omtvistade beslutet), tills vidare inte får verkställas.

2

Då ovannämnda överklaganden har samma föremål har de i enlighet med artikel 43 i rättegångsreglerna förenats såvitt avser förevarande beslut.

3

I artiklarna 6–8, 12 och 13.3 i akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet, som utgör en bilaga till rådets beslut 76/787/EKSG, EEG, Euratom av den 20 september 1976 (EGT L 278, s. 1), i dess lydelse och med den numrering som följer av rådets beslut 2002/772/EG, Euratom av den och av den (EGT L 283, s. 1) (nedan kallad 1976 års akt), föreskrivs följande:

”Artikel 6

1.   Företrädarna skall rösta individuellt och personligen. De får inte bindas av några instruktioner eller uppdrag.

2.   Europaparlamentets ledamöter skall åtnjuta den immunitet och de privilegier som gäller för dem enligt protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier av den 8 april 1965.

Artikel 7

1.   Uppdraget som företrädare i Europaparlamentet är inte förenligt med att vara

2.   Från och med valet till Europaparlamentet år 2004 skall uppdraget som ledamot av Europaparlamentet inte vara förenligt med uppdraget som ledamot av ett nationellt parlament.

Utan hinder av denna regel och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 3 får

…

Artikel 8

Om inte annat följer av bestämmelserna i denna akt skall valförfarandet i varje medlemsstat genomföras enligt de nationella bestämmelserna.

Dessa nationella bestämmelser, vilka eventuellt kan beakta nationella särdrag i medlemsstaterna, får inte inkräkta på valsystemets proportionella karaktär.

…

Artikel 12

Europaparlamentet skall pröva företrädarnas behörighet. I detta syfte skall Europaparlamentet beakta de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagivit och avgöra sådana tvister som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i denna akt dock inte tvister som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som akten hänvisar till.

Artikel 13

…

3.   Om det uttryckligen fastställs i en medlemsstats lagstiftning när mandattiden för en ledamot av Europaparlamentet löper ut, skall dennes mandat upphöra i enlighet med bestämmelserna i denna lagstiftning. De behöriga nationella myndigheterna skall underrätta Europaparlamentet om detta.”

4

I artiklarna 3, 4.3 och 4.9 i Europaparlamentets arbetsordning föreskrivs följande:

”Artikel 3

Valprövning

1.   Efter val till Europaparlamentet skall talmannen uppmana de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att utan dröjsmål meddela parlamentet namnen på de valda ledamöterna, så att alla ledamöter kan tillträda sitt uppdrag i parlamentet från och med öppnandet av det första sammanträdet efter valet.

Samtidigt skall talmannen göra dessa myndigheter uppmärksamma på de relevanta bestämmelserna i [1976 års akt] och uppmana dem att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att undvika oförenlighet med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet.

2.   Varje vald ledamot vars namn meddelats parlamentet skall, innan han tillträder sitt uppdrag som ledamot, avge en skriftlig förklaring om att han inte innehar något uppdrag som är oförenligt med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet, enligt vad som avses i artikel 7.1 eller 7.2 i [1976 års akt]. Efter allmänna val skall denna förklaring om möjligt avges senast sex dagar före parlamentets konstituerande sammanträde. Fram till dess att en prövning har skett av bevisen för att en ledamot utsetts eller beslut fattats beträffande en eventuell tvist, förutsatt att han undertecknat den ovannämnda skriftliga förklaringen, skall ledamoten tillträda sina uppdrag i parlamentet och i dess organ, varvid han skall ha alla de rättigheter som följer av uppdragen.

Om det, genom ett faktaunderlag som kan verifieras i källor som är tillgängliga för allmänheten, konstateras att en ledamot innehar ett uppdrag som är oförenligt med uppdraget som ledamot av Europaparlamentet, enligt vad som avses i artikel 7.1 eller 7.2 i [1976 års akt], skall parlamentet på grundval av information från talmannen förklara platsen vakant.

3.   Med utgångspunkt i ett betänkande från behörigt utskott skall parlamentet omgående granska de utfärdade bevisen och avgöra varje enskild ny ledamots mandat, samt eventuella tvister som uppkommer till följd av bestämmelserna i [1976 års akt] med undantag av invändningar som grundar sig på nationella vallagar.

4.   Behörigt utskotts betänkande skall grunda sig på de officiella kungörelserna från de enskilda medlemsstaterna om det samlade valresultatet, vilka innehåller namnen på de valda kandidaterna och deras ersättare samt en rangordning baserad på valresultatet.

Giltigheten av en ledamots mandat får inte bekräftas förrän ledamoten har avgivit de skriftliga förklaringar som följer av denna artikel och bilaga I till arbetsordningen.

Parlamentet kan när som helst på grundval av ett betänkande från sitt behöriga utskott yttra sig om varje invändning mot ett mandats giltighet.

5.   Om en ledamot utnämns till följd av att en kandidat på samma lista har dragit sig tillbaka, skall utskottet med behörighet i frågor som rör valprövning kontrollera att mandatet har avståtts i enlighet med andan och bokstaven i [1976 års akt] och i artikel 4.3 i arbetsordningen.

6.   Utskottet skall se till att medlemsstaternas och unionens myndigheter omgående ger parlamentet alla uppgifter som kan komma att påverka en parlamentsledamots mandat eller ersättarnas rangordning. Är det fråga om en utnämning, skall den dag anges från vilken utnämningen gäller.

När behöriga myndigheter i medlemsstaterna inleder ett förfarande som kan leda till att en ledamot skiljs från sitt uppdrag, skall talmannen begära regelbunden information från dem om hur förfarandet framskrider. Talmannen skall hänvisa ärendet till behörigt utskott, och parlamentet kan yttra sig på förslag av detta utskott.

Artikel 4

Mandatets varaktighet

…

3.   Varje ledamot som begär entledigande skall anmäla detta till talmannen tillsammans med angivande av det datum då avgången skall gälla, vilket inte får vara senare än tre månader efter anmälan. Anmälan skall ske i form av ett skriftligt protokoll som upprättas i närvaro av generalsekreteraren eller dennes företrädare. Det skall undertecknas av denne och den berörde ledamoten samt omgående överlämnas till behörigt utskott, vilket skall ta upp det på föredragningslistan till sitt första sammanträde efter det att handlingen mottagits.

Anser det behöriga utskottet att begäran strider mot andan eller bokstaven i [1976 års akt], skall parlamentet underrättas om detta, så att parlamentet kan avgöra om platsen skall förklaras vakant eller inte.

I annat fall konstateras platsen vakant från och med det datum som den avgående ledamoten har angivit i anmälan. Det sker ingen omröstning i parlamentet i detta fall.

…

9.   Parlamentet förbehåller sig rätten att ogiltigförklara det mandat som är under prövning eller att inte fastställa att mandatet är vakant, då det i förbindelse med godkännandet eller upphävandet av mandatet konstateras att felaktigheter eller brister föreligger.”

5

I skäl 4 i Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005, om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (EUT L 262, s. 1, nedan kallad ledamotsstadgan), anges att ”[b]estämmelsen i artikel 2 om att ledamöterna skall vara fria och obundna nämns inte någonstans i primärlagstiftningen och bör fastställas i en rättsakt. Förklaringar där ledamöterna åtar sig att avsäga sig uppdraget vid en viss tidpunkt, och in blanko-förklaringar om avsägelse av uppdraget, som partierna kan använda sig av enligt eget tycke och smak, bör anses vara oförenliga med bestämmelsen om att ledamöterna skall vara fria och obundna och bör därför inte vara rättsligt bindande.”

6

I skäl 5 i ledamotsstadgan anges att bestämmelserna i artikel 6.1 i 1976 års akt återges i sin helhet i artikel 3.1 i ledamotsstadgan.

7

I artiklarna 2 och 30 i ledamotsstadgan föreskrivs följande:

”Artikel 2

1.   Ledamöterna är fria och obundna.

2.   Alla överenskommelser om avsägelse av uppdraget före eller vid valperiodens utgång skall betraktas som ogiltiga.

…

Artikel 30

Denna stadga skall träda i kraft den första dagen i Europaparlamentets valperiod som börjar 2009.”

8

De omständigheter som ligger till grund för denna tvist har återgetts i punkterna 6–17 i det överklagade beslutet enligt följande:

9

Donnici väckte, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 juni 2007, med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. I en särskild handling ansökte han även om uppskov med verkställigheten av samma beslut.

10

Occhetto och Republiken Italien tilläts intervenera till stöd för parlamentets respektive Donnicis yrkanden.

11

Donnici anförde två grunder till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring. Han gjorde för det första gällande att parlamentet genom att anta det omtvistade beslutet hade åsidosatt de bestämmelser och principer som anger dess behörighet i frågor om valprövning av dess ledamöter. För det andra ifrågasatte han riktigheten av de skäl som anfördes till stöd för beslutet.

12

I det överklagade beslutet gjordes inledningsvis en prima facie-bedömning av de grunder som Donnici åberopat till stöd för sin talan, i huvudsak för att avgöra huruvida villkoret avseende fumus boni juris (att åtgärden vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogad) var uppfyllt. Utgången av denna prövning utmynnade i att grunden avseende parlamentets bristande behörighet att anta det omtvistade beslutet föreföll vara befogad och inte kunde avfärdas utan en mer ingående prövning, vilken skulle ske vid prövningen i sak. Villkoret var således uppfyllt i förevarande fall.

13

Vidare konstaterades i det överklagade beslutet att det sökta uppskovet med verkställigheten var nödvändigt för att undvika att Donnicis intressen drabbades av allvarlig och irreparabel skada, med hänsyn till i synnerhet den begränsade mandatperioden för en ledamot av parlamentet och att det till följd av det omtvistade beslutet var omöjligt för Donnici att utöva sitt mandat.

14

Slutligen gjordes en intresseavvägning, varvid det konstaterades att det förelåg jämvikt mellan Donnicis och Occhettos respektive specifika och omedelbara intressen och att hänsyn därför även skulle tas till mer allmänna intressen, varvid särskild vikt lades vid Republiken Italiens intresse av att dess valsystem respekterades av parlamentet och att de argument som Donnici anfört föreföll väl underbyggda och befogade. Vid denna bedömning befanns villkoren för uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet vara uppfyllda, varför Donnicis yrkande i detta avseende bifölls.

15

Achille Occhetto och parlamentet har i sina respektive överklaganden yrkat att det överklagade beslutet ska upphävas. De har till stöd för sina överklaganden anfört att bedömningen av fumus boni juris, kravet på skyndsamhet och intresseavvägningen var felaktig.

16

Beniamino Donnici och Republiken Italiens regering har yrkat att överklagandena ska ogillas. Donnici har vidare, såvitt gäller Occhettos överklagande, i första hand yrkat att detta ska avvisas.

17

Donnici har gjort gällande att Occhettos överklagande i huvudsak grundas på antagandet att avståendet från mandatet var behäftat med bristande samtycke och därmed ogiltigt, vilket det ankom på parlamentet att konstatera vid valprövningen. Enligt Donnici har Occhetto emellertid inte åberopat någon sådan bristfällighet, vare sig vid nationell domstol eller vid förstainstansrätten. Occhettos överklagande grundas således huvudsakligen på argument som åberopas för första gången i förevarande överklagande. Dessutom skulle prövningen av huruvida sådana omständigheter som medför att avståendet ska anses ha varit bristfälligt nödvändiggöra en bedömning av omständigheter i sak, vilket är uteslutet inom ramen för prövningen av ett överklagande. Donnici har av dessa skäl yrkat att Occhettos överklagande ska avvisas.

18

Domstolen konstaterar i detta avseende att även om Occhetto inom ramen för sitt överklagande anfört en rad överväganden angående giltigheten av sitt avstående från mandatet och bristen på samtycke, grundas ändå överklagandet på en rad anmärkningar avseende dels en felaktig tolkning av 1976 års akt, dels en felaktig bedömning av kravet på skyndsamhet och vid intresseavvägningen.

19

Mot denna bakgrund ska Occhettos överklagande upptas till sakprövning.

20

Vad gäller den bedömning avseende fumus boni juris som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder har gjort, har klagandena anfört följande tre grunder:

21

Enligt Occhetto och parlamentet har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder tolkat artikel 12 i 1976 års akt felaktigt utifrån såväl dess lydelse som det sammanhang i vilket den befinner sig, genom att fastslå att denna bestämmelse innebär att parlamentet ska begränsa sig till att beakta det valresultat som tillkännages av de behöriga nationella myndigheterna och i princip saknar behörighet att övervaka att medlemsstaterna iakttar gemenskapsrättens bestämmelser.

22

Även om det anges i artikel 12 i 1976 års akt att parlamentet enbart ska ”beakta” resultatet av de nationella myndigheternas valprövning, genomförd med tillämpning av medlemsstaternas rättsregler, har parlamentet ändå enligt klagandena en valprövningsrätt på grundval av gemenskapsrättens bestämmelser. Då det rör sig om ett förfarande inom ramen för bildandet av en av gemenskapens institutioner, finns det en normativ nivå inom gemenskapen som inte syftar till att harmonisera nationella förfaranden, utan till att fastställa en minimistandard för att undvika störningar till följd av skillnader mellan nationella förfaranden. I detta avseende ger artikel 12 i 1976 års akt parlamentet behörighet att avgöra tvister som grundas på bestämmelserna i denna akt. Denna behörighet måste med nödvändighet utövas inte bara på grundval av denna akts uttryckliga innehåll, utan också med hänsyn till de allmänna principer som ligger till grund för akten i dess helhet.

23

Således syftar inte, i motsats till vad som angetts i det överklagade beslutet, artikel 12 andra meningen i 1976 års akt, till att begränsa parlamentets behörighet, utan anger två sätt att uttrycka utövandet av denna behörighet. Även om parlamentet, när det gäller den prövning som sker enligt nationell rätt, måste begränsa sig till att beakta denna, har det en fullständig prövningsrätt inom ramen för gemenskapsrätten.

24

Klagandena har till stöd för denna tolkning av artikel 12 i 1976 års akt åberopat, för det första, artikel 8 i denna akt, vilken enligt dem bekräftar denna valprövningsrätt för parlamentet på två nivåer. Genom att det i denna bestämmelse har angetts att valförfarandet ”i varje medlemsstat [ska] genomföras enligt de nationella bestämmelserna” men bara ”[o]m inte annat följer av bestämmelserna i denna akt” indikeras de två parametrar på grundval av vilka valprövningsrätten ska utövas.

25

För det andra föreligger det i parlamentet en institutionell praxis som otvetydigt visar att parlamentet tenderar att genomföra valprövning av dess medlemmar med hänvisning till gemenskapsrätten.

26

Denna praxis framgår av regleringskommissionens rapport om parlamentets prövning av val och immunitet, angående ändring av artiklarna 7 och 8 i parlamentets interna arbetsordning, avseende valprövning och den tidsmässiga omfattningen av ett parlamentsmandat (A3-0166/94), motsvarande artikel 3 respektive artikel 4 i den nu gällande interna arbetsordningen för parlamentet.

27

Klagandena har beträffande nämnda praxis vidare anfört att parlamentet, i artikel 2 i sin resolution avseende tvister rörande giltigheten av parlamentariska mandat i samband med ”vändkorssystemet” (EGT C 68, 1983, s. 31), konstaterar att ”talan angående giltigheten av nya ledamöters mandat eller bestridanden av redan bekräftade mandat på grundval av rättsliga invändningar mot vändkorssystemet ska anses vara ogrundade”. I alla händelser skulle det vara onödigt att upprätta ett komplicerat system för valprövning på två nivåer, nationell nivå och gemenskapsnivå, om det normativa innehållet på gemenskapsnivå därefter vore obefintligt och parlamentet vid utövandet av sin valprövningsbehörighet helt enkelt ska beakta de resultat som tillkännagivits på nationell nivå.

28

För det tredje är inte domstolens dom av den 7 juli 2005 i mål C-208/03 P, Le Pen mot parlamentet (REG 2005, s. I-6051), och förstainstansrättens dom av den i mål T-353/00, Le Pen mot parlamentet (REG 2003, s. II-1729), till vilka det hänvisats i det överklagade beslutet, relevanta avgöranden vid bedömningen av förevarande mål i sak. Den tvist som gav upphov till dessa domar rörde nämligen giltigheten av ett beslut genom vilket parlamentet beaktat ett betänkande av nationella myndigheter som medfört att mandatet för den berörde upphörde, och hänförde sig således till artikel 13.2 i 1976 års akt, och inte till dess artikel 12. I alla händelser visar nämnda mål att begränsningen av parlamentets behörighet i händelse av att ett mandat upphävs är en komplicerad fråga som inte kan bedömas inom ramen för ett förfarande avseende interimistiska åtgärder.

29

Domstolen framhåller inledningsvis att den aktuella grunden rör frågan vilken omfattning parlamentets valprövningsbehörighet har enligt artikel 12 i 1976 års akt. Prövningen av huruvida det skett en felaktig tolkning av denna bestämmelse och därmed en felaktig bedömning av omfattningen av ovannämnda behörighet ska ske utifrån såväl bestämmelsens lydelse som det allmänna sammanhang i vilket den befinner sig.

30

I artikel 12 i 1976 års akt föreskrivs uttryckligen att parlamentet, å ena sidan, ska ”beakta” de valresultat som medlemsstaterna officiellt har tillkännagivit, och att det, å andra sidan, endast ska avgöra tvister ”som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i denna akt”, med uteslutande av ”sådana som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som akten hänvisar till”.

31

Lydelsen av artikel 12 i 1976 års akt förefaller vid en första anblick således tala för att denna bestämmelse ska tolkas restriktivt. Tvärtemot vad klagandena har anfört är domstolens dom i det ovannämnda målet Le Pen mot parlamentet, på vilken det överklagade beslutet grundats, i allra högsta grad relevant i detta avseende. Användningen av uttrycket ”beakta” tolkades nämligen där, inom ramen för 1976 års akt, såsom innebärande en total avsaknad av utrymme för skönsmässig bedömning för parlamentet i detta hänseende (se, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom i det ovannämnda målet Le Pen mot parlamentet, punkt 50).

32

Vidare medför, när det gäller valprövning av parlamentets ledamöter, artikel 12 i 1976 års akt och artikel 3.3 i parlamentets interna arbetsordning en behörighet för Europaparlamentet att pröva giltigheten av nya ledamöters mandat och avgöra tvister som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 1976 års akt, dock ”inte tvister som uppkommer på grund av nationella bestämmelser som akten hänvisar till” respektive ”med undantag av invändningar som grundar sig på nationella vallagar”. Dessa undantag utgör, även de, klara indikationer på att parlamentet inte generellt är behörigt att uttala sig avseende huruvida nationella vallagar överensstämmer med gemenskapsrätten (se, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom i det ovannämnda målet Le Pen mot parlamentet, punkt 51).

33

I övrigt är vad som har anförts om att en sådan tolkning av artikel 12 i 1976 års akt medför att parlamentets valprövningsbehörighet enligt den bestämmelsen saknar innehåll inte korrekt. Parlamentet har nämligen, såsom domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder med rätta har erinrat om i det överklagade beslutet, all rätt att inom ramen för den bestämmelsen uttala sig angående situationen för en vald kandidat som har någon av de egenskaper som räknas upp i artikel 7 i 1976 års akt, som gör det oförenligt för denne att vara parlamentsledamot.

34

Såvitt slutligen gäller det som parlamentet har anfört om en institutionell praxis, och oberoende av frågan huruvida en enskild institutions ensidiga praxis i sig kan vara bindande för domstolen vid tolkningen av de berörda fördrags- och sekundärrättsbestämmelserna, räcker det att konstatera att de bevis som i detta avseende lagts fram av parlamentet, det vill säga en rapport från regleringskommissionen om parlamentets prövning av val och immunitet från 1994 och en resolution från 1983, i alla händelser inte är tillräckliga för att visa att det föreligger en sådan fast institutionell praxis.

35

Mot denna bakgrund har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte gjort sig skyldig till någon uppenbar felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 12 i 1976 års akt.

36

Överklagandena kan således inte bifallas såvitt avser denna grund.

37

Klagandena har som andra grund gjort gällande att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när vederbörande fann att artikel 6 i 1976 års akt endast ger parlamentet behörighet att säkerställa att tjänstgörande ledamöter fritt kan utöva sina mandat. Det fria utövandet skulle enligt klagandena i så fall endast säkerställas när det gäller överenskommelser som påverkar utövandet av ett mandat i parlamentet, men inte avseende överenskommelser som totalt förhindrar utövandet av det mandat som väljarna avsett.

38

Artikel 6 i 1976 års akt syftar till att skydda handlingsfriheten för parlamentsledamöter. Mot den bakgrunden vore det enligt klagandena orimligt att begränsa omfattningen av detta skydd till ledamöter som är i tjänst. De har anfört att artikel 6 därför bör tolkas teleologiskt. Enligt dem medför en tolkning av denna bestämmelse mot bakgrund av dess syfte att den även ska tillämpas på de kandidater som finns officiellt upptagna i den rangordning som skett efter valet, eftersom sådana kandidater potentiellt utgör parlamentet.

39

Artikel 6 i 1976 års akt, i vilken det föreskrivs autonomi för ledamöterna och att de inte får bindas av några uppdrag, utgör en allmän bindande princip som syftar till att säkerställa parlamentets funktionsduglighet. Hänvisningen till ”bestämmelserna i denna akt” i artikel 12 i 1976 års akt rör således med nödvändighet de allmänna principer som ligger till grund för akten och som är en nödvändig förutsättning för att parlamentet på ett fullgott sätt ska kunna genomföra en valprövning. Dessa principer, som bland annat följer av artikel 6 i denna akt, utgör i praktiken motsvarigheten till den grundläggande princip som anges i artikel 3 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, enligt vilken de fördragsslutande staterna är skyldiga att anordna fria och hemliga val med skäliga tidsintervaller ”under förhållanden som tillförsäkrar folket rätten att fritt ge uttryck åt sin mening beträffande sammansättningen av den lagstiftande församlingen”.

40

Klagandena har till stöd för denna tolkning av nämnda artikel 6 åberopat, för det första, artikel 2 i ledamotsstadgan, vilken, även om den ännu inte trätt i kraft, enligt dem utgör en kodifiering av det normativa innehållet i artikel 6 i 1976 års akt och således av det nuvarande rättsläget i gemenskapsrätten på området. De har för det andra hänvisat till bestämmelserna i artiklarna 3.5, 4.3 och 4.9 i parlamentets arbetsordning, och gjort gällande att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder borde ha beaktat dessa bestämmelser vid tolkningen av artikel 6 i 1976 års akt, och att detta skulle ha lett till slutsatsen att de principer som anges i artikel 6 är tillämpliga även i situationer som kan påverka parlamentets sammansättning.

41

Domstolen erinrar i detta avseende om att, såsom domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder med rätta har konstaterat, artikel 6 i 1976 års akt enligt sin lydelse uttryckligen hänför sig till ”Europaparlamentets ledamöter”. Vidare nämns i denna artikel dessa ledamöters rösträtt, vilken till sin art är sådan att den inte kan knytas till ställningen som officiellt rangordnad kandidat efter ett val.

42

Det är visserligen riktigt att tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse i allmänhet inte enbart ska ske utifrån dess lydelse, utan även med hänsyn till dess sammanhang och syfte. Oberoende av frågan om användandet av en sådan tolkningsmetod skulle kunna leda till en tolkning contra legem i förevarande mål, kan det emellertid konstateras att de omständigheter som klagandena åberopat inte är sådana att de visar att tolkningen av artikel 6 i 1976 års akt i det överklagade beslutet är uppenbart felaktig.

43

Även om artikel 6 i 1976 års akt skulle ha sin grund i vissa allmänna principer, och i synnerhet i artikel 3 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, är det för det första ändå så att den i så fall utgör ett mycket konkret uttryck för dessa principer. Artikel 6 kan således inte i sig grunda någon allmän behörighet för parlamentet att bedöma lagenligheten av medlemsstaternas valförfaranden utifrån dessa principer och Europakonventionen.

44

Såvitt avser, för det andra, artikel 2 i ledamotsstadgan, ska det framhållas att det i skäl 4 i nämnda stadga uttalas att ”[b]estämmelsen i artikel 2 [i denna stadga] om att ledamöterna skall vara fria och obundna nämns inte någonstans i primärlagstiftningen och bör fastställas i en rättsakt”. Detta uttalande, tillsammans med skäl 5 i stadgan, i vilket det anges att artikel 3.1 helt återger bestämmelserna i artikel 6.1 i 1976 års akt, utgör vid en första anblick tydliga indicier på att artikel 2 i ledamotsstadgan inte utgör någon kodifiering av sagda artikel 6.

45

För det tredje gjorde domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder en riktig bedömning när vederbörande fann att en bestämmelse i parlamentets arbetsordning av normhierarkiska skäl inte kan medföra en rätt att avvika från bestämmelserna i 1976 års akt. Denna arbetsordning är nämligen en intern organisatorisk åtgärd som inte kan medföra sådan behörighet för parlamentet som inte uttryckligen angivits i en normativ rättsakt, i förevarande fall 1976 års akt (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 21 oktober 2008 i de förenade målen C-200/07 och C-201/07, Marra, REG 2008, s. I-7929, punkt 38). Härav följer att det, i vart fall inom ramen för en prövning av fumus boni juris, snarare är bestämmelserna i parlamentets arbetsordning som ska tolkas mot bakgrund av lydelsen av och andan i 1976 års akts bestämmelser, och inte tvärtom.

46

Det kan således konstateras att det överklagade beslutet inte är behäftat med någon uppenbar felaktig rättstillämpning med avseende på tolkningen av artikel 6 i 1976 års akt.

47

Överklagandena kan således inte heller bifallas såvitt avser denna grund.

48

När det gäller bedömningen av vilken betydelse den påstådda rättsstridigheten av den italienska valbyråns beslut att förklara Donnici ledamot av parlamentet har för parlamentets valprövningsbeslut angående Donnici, är motiveringen i det överklagade beslutet enligt klagandena felaktig och motsägelsefull. Parlamentet har i synnerhet anfört att det i det överklagade beslutet har hänvisats till irrelevant rättspraxis, det vill säga domstolens dom av den 3 december 1992 i mål C-97/91, Oleificio Borelli mot kommissionen (REG 1992, s. I-6313, punkterna 10–12, svensk specialutgåva, volym 12, s. I-205), och beslut av förstainstansrättens ordförande av den i mål T-18/07 R, Kronberger mot parlamentet (REG 2007, s. II-50, punkterna 38–40), i stället för att beakta domen av den i mål C-64/05 P, Sverige mot kommissionen (REG 2007, s. I-11389), vid avfärdandet av dess argument att beslutet angående valprövning i sig är rättsstridigt, om det grundas på ett rättsstridigt nationellt avgörande.

49

Enligt parlamentet har denna institution genom det omtvistade beslutet vägrat bekräfta mandatet för en person som utnämnts av nationella myndigheter av det skälet att utnämningen skett i strid med principen om mandatets fria utövande, vilken till innehållet riktar sig till parlamentet och medför en prövningsbehörighet för detta. Det vore nämligen absurt att å ena sidan anse att nationella domstolar och myndigheter är skyldiga att tillämpa gemenskapsrätten och därvid sätta åt sidan eventuella nationella bestämmelser som strider mot denna, men å andra sidan slå fast att parlamentet inte har någon sådan behörighet.

50

Domstolen påminner i detta avseende om att den, i domen i det ovannämnda målet Oleificio Borelli mot kommissionen, vilken i huvudsak rörde tolkningen av artikel 13.3 i rådets förordning (EEG) nr 355/77 av den 15 februari 1977 om gemensamma åtgärder för att förbättra bearbetning och avsättning av jordbruksprodukter (EGT L 51, s. 1), har fastslagit att ett projekt endast kan komma i fråga för stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket om det tillstyrks av den medlemsstat inom vars territorium det ska genomföras och att kommissionen om yttrandet är negativt varken kan fortsätta bedömningen av projektet i enlighet med bestämmelserna i den förordningen eller ens granska lagenligheten av det yttrande som avgetts. Domstolen drog härav slutsatsen att eventuella felaktigheter vad gäller yttrandet under inga omständigheter kan påverka giltigheten av det beslut genom vilket kommissionen avslagit stödansökan (domen i det ovannämnda målet Oleificio Borelli mot kommissionen, punkterna 11 och 12).

51

I det överklagade beslutet grundade sig domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder på denna rättspraxis och fann i enlighet därmed att när en nationell rättsakt utgör en del av gemenskapens beslutsprocess och den, till följd av kompetensfördelningen på det berörda området, är bindande för gemenskapens beslutsfattande organ och därmed avgörande för innehållet i det gemenskapsbeslut som ska fattas, kan rättsstridigheter i en sådan nationell rättsakt inte på något sätt påverka giltigheten av det gemenskapsrättsliga beslutet. Detta framgår tydligt av punkterna 10–12 i domen i det ovannämnda målet Oleificio Borelli mot kommissionen och är relevant i förevarande mål, framför allt om man beaktar den kompetensfördelning som framgår av artikel 12 i 1976 års akt.

52

Däremot har domstolen i punkt 93 i domen i det ovannämnda målet Sverige mot kommissionen, som gällde tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), fastslagit att artikel 4.5 i den förordningen inte har till syfte att inrätta en fördelning av två behörigheter, en nationell och en gemenskapsrättslig, med olika syften, utan inrättat ett beslutsförfarande, vars enda syfte är att avgöra om tillgång till en handling ska vägras i enlighet med ett av de materiella undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i nämnda förordning, i vilket beslutsförfarande såväl gemenskapsinstitutionen som den berörda medlemsstaten deltar.

53

Härav följer att parlamentet med hänvisning till den domen har gjort gällande att artikel 12 i 1976 års akt inte innebär någon behörighetsuppdelning mellan nationella myndigheter och parlamentet eller utövande av dessa behörigheter inom ramen för åtskilda förfaranden, utan ett enda beslutsförfarande i vilket såväl parlamentet som nationella myndigheter deltar. Med hänvisning till övervägandena i punkterna 29–34 ovan förefaller emellertid vid en första anblick så inte vara fallet.

54

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner domstolen att det överklagade beslutet inte är bristfälligt motiverat avseende frågan om vilken betydelse den påstådda rättsstridigheten av den italienska valbyråns beslut att förklara Donnici ledamot av parlamentet har för parlamentets valprövningsbeslut avseende Donnici.

55

Överklagandena kan således inte bifallas såvitt avser denna grund.

56

Parlamentet har gjort gällande att bedömningen av kravet på skyndsamhet i det överklagade beslutet var felaktig, eftersom den endast grundades på den eventuella skada som Donnici kunde utsättas för, utan att beakta den eventuella skadan för den politiska representationen. Enligt parlamentet skulle, ifall det inte fattades något beslut om uppskov med verkställigheten, det ifrågavarande mandatet uppehållas av en person med samma politiska inriktning som Donnici. Dennes intresse är således inte från ett politiskt representativitetsperspektiv av den arten att ett uppskov med verkställigheten bör meddelas avseende det omtvistade beslutet.

57

Domstolen påminner i detta avseende om att syftet med förfarandet avseende interimistiska åtgärder är att garantera att avgörandet i sak får full verkan. Om detta mål ska uppnås måste de sökta åtgärderna vara brådskande på så sätt att det är nödvändigt, för att inte allvarligt och irreparabelt skada sökandens intressen, att de beslutas och får verkningar innan målet avgörs i sak (beslut meddelat av domstolens ordförande den 25 mars 1999 i mål C-65/99 P(R), Willeme mot kommissionen, REG 1999, s. I-1857, punkt 62).

58

Vid bedömningen av kravet på skyndsamhet av den sökta åtgärden ska således enbart sökandens intressen beaktas, och i synnerhet risken för att dennes intressen utsätts för allvarlig och irreparabel skada, utan att hänsyn tas till andra allmänna omständigheter såsom, i detta fall, den politiska representationens kontinuitet. Sådana omständigheter kan, i förekommande fall, enbart beaktas inom ramen för intresseavvägningen.

59

Överklagandena kan således inte bifallas såvitt avser den grund som parlamentet har anfört med avseende på bedömningen av kravet på skyndsamhet.

60

Klagandena har som sista grund gjort gällande att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid intresseavvägningen. Till stöd för denna grund har de anfört tre anmärkningar.

61

De har för det första anfört att bedömningen i det överklagade beslutet att Donnicis och Occhettos intressen var likvärdiga var felaktig. Nämnda bedömning innefattar en underlåtenhet att beakta konsekvenserna av att Occhetto erhållit flest röster, vilket motiverar att hans intresse väger tyngre än Donnicis när det gäller utövandet av ett mandat i parlamentet.

62

För det andra har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte beaktat allmänintresset av att säkerställa en maximal politisk legitimitet för parlamentet. Denna legitimitet grundas på resultatet av allmänna val. I förevarande mål skulle ett beaktande av detta allmänintresse ha medfört ett avslag på ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet, eftersom en sådan åtgärd innebär att en person som fått färre röster tar plats i parlamentet och därmed minskar dess politiska legitimitet. I alla händelser skulle, även om målet i sak sedan skulle komma att avgöras till Donnicis fördel, ett avslag på ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet inte ha orsakat en irreparabel skada för parlamentets politiska legitimitet, eftersom det, under perioden mellan beslutet angående interimistiska åtgärder och avgörandet i sak, bland sina ledamöter skulle ha haft en person med större legitimitet till följd av resultatet i allmänna val.

63

Klagandena har för det tredje anfört att det överklagade beslutet är behäftat med felaktig rättstillämpning på grund av att bedömningen avseende fumus boni juris använts för att fastställa att kravet på skyndsamhet var uppfyllt och att Donnicis intressen vägde tyngre. Även om det förefaller som om det enligt rättspraxis är möjligt att tillåta en viss ömsesidig kompensation mellan bedömningen avseende fumus boni juris och kravet på skyndsamhet, är det ändå så att det inte är möjligt att låta den ena av dessa två omständigheter kompensera för en total avsaknad av den andra.

64

Enligt klagandena borde, inom ramen för intresseavvägningen, domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ha kommit fram till att det inte förelåg någon situation som ställer krav på skyndsamhet i förevarande mål. De har i detta avseende hänvisat till beslut av domstolens ordförande av den 31 juli 2003 i mål C-208/03 P-R, Le Pen mot parlamentet (REG 2003, s. I-7939, punkt 106), av vilket det framgår att det vid intresseavvägningen ska prövas om en eventuell ogiltigförklaring av den omtvistade rättsakten av den domstol som dömer i saken skulle göra det möjligt att undanröja den situation som skulle uppstå på grund av rättsaktens omedelbara verkställighet, och omvänt om uppskov med verkställigheten av rättsakten skulle utgöra hinder för dess fulla verkan för det fall att talan i saken ogillades. Om det överklagade beslutet hade innehållit en prövning av det andra ledet i denna bedömning skulle denna med nödvändighet ha lett till slutsatsen att ett uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet skulle utgöra hinder för dess fulla verkan för det fall att talan om ogiltigförklaring ogillades. Härav följer enligt klagandena att det i förevarande mål absolut inte är tillräckligt att konstatera att det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet.

65

Domstolen framhåller i detta avseende att det i det överklagade beslutet först konstaterats att den skada som Donnici skulle lida ifall det omtvistade beslutet ogiltigförklarades vid prövningen i sak vore irreparabel om det inte meddelades uppskov med verkställigheten. Därefter har en intresseavvägning skett, i vilken Occhettos intresse av ett verkställande av det omtvistade beslutet framhållits, vilket skulle innebära att han bibehöll sitt mandat. I den mån ett verkställande av det omtvistade beslutet riskerade att medföra irreparabel skada för Donnici, gällde enligt domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder omvänt att Occhetto löpte samma risk för det fall uppskov med verkställigheten av beslutet skulle meddelas, med hänsyn till att ett eventuellt ogillande av talan i sak troligen inte skulle hinna beslutas förrän merparten av eller hela den återstående mandatperioden löpt ut.

66

Efter slutsatsen att det förelåg jämvikt mellan Donnicis och Occhettos respektive specifika och omedelbara intressen, beaktades i det överklagade beslutet mer allmänna intressen vilka, i en sådan situation, ansågs ha särskilt stor betydelse. I detta avseende fastslogs att Republiken Italien obestridligen har ett intresse av att dess lagstiftning i valfrågor respekteras av parlamentet, vilket i sin tur har ett allmänt intresse av att dess beslut består. Det konstaterades emellertid att inget av dessa intressen vägde tungt nog för att avgöra intresseavvägningen.

67

Det var således först efter det att denna jämvikt av såväl de specifika som allmänna intressena hade konstaterats som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder beaktade att de argument som Donnici anfört till stöd för fastställandet av fumus boni juris föreföll befogade. Nämnda domare grundade sig härvid på en väl etablerad rättspraxis, närmare bestämt beslut av domstolens ordförande av den 23 februari 2001 i mål C-445/00 R, Österrike mot rådet (REG 2001, s. I-1461), punkt 110, av den i mål C-481/01 P(R), NDC Health mot IMS Health och kommissionen (REG 2002, s. I-3401), punkt 63, och beslutet i det ovannämnda målet Le Pen mot parlamentet (punkt 110).

68

Vad klagandena har anfört föranleder inte någon annan analys än den som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder på detta sätt gjorde i det överklagade beslutet.

69

Det ska i detta avseende framhållas, för det första, att den intresseavvägning som skett utmynnat i ett konstaterande att det rådde jämvikt mellan Donnicis och Occhettos specifika intressen. Denna jämvikt är inte liktydig med att kravet på skyndsamhet inte är uppfyllt. Tvärtom har det förelegat risk för irreparabel skada, det enda rekvisitet vid bedömningen av kravet på skyndsamhet, både för Donnici och, för det fall att ansökan om uppskov med verkställigheten skulle beviljas, för Occhetto.

70

För det andra har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, tvärtemot vad klagandena har anfört, beaktat parlamentets mer allmänna intressen, i synnerhet dess intresse av att dess beslut består. I stället för att beakta dessa intressen isolerat har nämnda domare emellertid med rätta avvägt dessa mot Republiken Italiens intressen av att dess lagstiftning i valfrågor respekteras av parlamentet. Detsamma gäller för parlamentets politiska legitimitet och dess intresse av att den som fått flest röster erhåller mandatet. Även om det inte kan förnekas att det förelegat sådana intressen är det heller inte möjligt att bortse från Republiken Italiens intresse av att den ledamot som utsetts enligt dess valförfaranden och förklarats vara ledamot av en av dess högsta domstolar också erhåller mandatet i Europaparlamentet.

71

Överklagandena kan således inte heller bifallas såvitt avser klagandenas grund avseende felaktig rättstillämpning inom ramen för intresseavvägningen.

72

Då samtliga grunder ska avfärdas ska överklagandena ogillas.

73

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i rättegångsreglerna är tillämpliga i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Donnici har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom de har tappat målet, ska Donnicis yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund meddelar domstolens ordförande följande beslut: