—

Österrikes regering, genom E. Riedl, i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom G. de Bergues och J.-Ch. Niollet, båda i egenskap av ombud,

—

Nederländernas regering, genom C. Wissels och Y. de Vries, båda i egenskap av ombud,

—

Slovakiens regering, genom J. Čorba, i egenskap av ombud,

—

Finlands regering, genom J. Heliskoski, i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom A. Falk, i egenskap av ombud,

—

Förenade kungarikets regering, genom T. Harris, därefter av I. Rao, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom R. Troosters och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken, om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990 (nedan kallad tillämpningskonventionen).

2

Begäran har framställts i ett brottmål som inleddes den 23 november 2000 i Österrike mot Vladimir Turanský, slovakisk medborgare, som misstänks för att i Österrike och tillsammans med andra personer ha begått ett grovt rån mot en österrikisk medborgare.

3

Artikel 21.1 och 21.2 i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (STE nr 30), undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959, avseende framställning om lagföring i annat land, har följande lydelse:

”1.   Framställning om lagföring inför annan avtalsslutande parts domstol ska översändas från justitieministeriet i den ansökande staten till justitieministeriet i den anmodade staten;...

2.   Den anmodade parten ska meddela huruvida framställningen som åsyftas i punkt 1 härovan efterkommits och i förekommande fall översända avskrift av domen.”

4

Enligt artikel 1 i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar, vilket fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom Amsterdamfördraget (nedan kallat protokollet), bemyndigas tretton medlemsstater i Europeiska unionen, däribland Republiken Österrike, att upprätta ett närmare samarbete sinsemellan inom tillämpningsområdet för Schengenregelverket, såsom detta definieras i bilagan till nämnda protokoll.

5

Schengenregelverket består enligt denna definition bland annat av avtalet mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna, vilket undertecknades i Schengen den 14 juni 1985 (EGT L 239, 2000, s. 13), och av tillämpningskonventionen.

6

Avtalet om Republiken Österrikes anslutning till tillämpningskonventionen, undertecknat i Bryssel den 28 april 1995 (EGT L 239, 2000, s. 90), trädde i kraft den 1 december 1997.

7

Europeiska unionens råd antog med tillämpning av artikel 2.1 andra stycket i protokollet den 20 maj 1999 beslut 1999/436/EG om fastställande, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, av rättslig grund för samtliga bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (EGT L 176, s. 17). Av artikel 2 i detta beslut, jämförd med bilaga A till detta, följer att rådet har valt artiklarna 34 EU och 31 EU som rättslig grund för bestämmelserna i artiklarna 54–58 i tillämpningskonventionen.

8

Det framgår av artikel 3.1 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33), jämförd med punkt 2 i bilaga 1 till denna akt, att tillämpningskonventionen är bindande och tillämplig i Republiken Slovakien från och med dagen för anslutningen av denna medlemsstat, det vill säga den 1 maj 2004.

9

Avdelning III i tillämpningskonventionen, med rubriken ”Polis och säkerhet”, omfattar kapitel 3, som har rubriken ”Principen ne bis in idem” (icke två gånger i samma sak). Artikel 54 i nämnda kapitel har följande lydelse:

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

10

Artikel 55.1 och 55.4 i tillämpningskonventionen har följande lydelse:

”1.   I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna konvention kan en avtalsslutande part förklara sig icke bunden av artikel 54 i ett eller flera av följande fall:

…

4.   En förklaring enligt punkt 1 skall inte tillämpas, om den berörda avtalsslutande parten avseende samma gärning gjort framställning om överförande av lagföring till den andra parten...”

11

Artikel 57.1 och 57.2 i tillämpningskonventionen har följande lydelse:

”1.   Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma gärning som personen redan dömts för av en annan part, skall myndigheterna i fråga, om skäl föreligger, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna hos den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.

2.   Den begärda informationen skall överlämnas snarast möjligt och skall beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående rättegången.”

12

Det framgår av Information rörande tidpunkten för Amsterdamfördragets ikraftträdande, som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 1 maj 1999 (EGT L 114, s. 56), att Republiken Österrike i enlighet med artikel 35.2 EU förklarat sig godta domstolens behörighet att meddela förhandsavgörande enligt villkoren i artikel 35.3 b EU.

13

Enligt 9 § stycke 1 punkt c i den slovakiska straffprocesslagen, i dess lydelse vid den tidpunkt då den slovakiska polismyndigheten fattade sitt beslut att avbryta det straffrättsliga förfarande som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är det förbjudet att inleda ett sådant förfarande eller, när ett sådant redan har inletts, fullfölja det ”om det är fråga om en person vars ansvar för samma gärning redan har prövats genom en lagakraftägande dom eller om det straffrättsliga förfarandet definitivt har avbrutits …”

14

Denna bestämmelse är ett uttryck för artikel 50.5 i Republiken Slovakiens konstitution, enligt vilken en person inte får lagföras för en gärning som denne redan har blivit dömd eller frikänd för genom ett lagakraftägande avgörande.

15

215 § styckena 1 och 4 i den slovakiska straffprocesslagen har följande lydelse:

”1.   Åklagaren ska avbryta det straffrättsliga förfarandet

…

4.   Även polis äger rätt att avbryta förfarandet enligt första stycket, om ingen har åtalats för gärningen. …”

16

Det framgår av rättspraxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol), och i synnerhet av dom av den 10 juli 1980 i mål Tz 64/80, att 9 § stycke 1 punkt e straffprocesslagen inte utgör hinder mot att ett straffrättsligt förfarande, som avbrutits enligt 215 § stycke 1 punkt b i samma lag, senare återupptas för samma gärning när det tidigare förfarandet inte avslutats genom en lagakraftägande dom.

17

Vladimir Turanský misstänks för att den 5 oktober 2000, tillsammans med två polska medborgare vilka lagförts separat, i bostaden hos en person i Wien (Österrike) ha stulit en summa pengar tillhörande denna person och sedan ha vållat denna person svår kroppsskada.

18

Den 23 november 2000 begärde därför Staatsanwaltschaft Wien (åklagarmyndigheten i Wien) att undersökningsdomaren vid den hänskjutande domstolen skulle inleda en förundersökning avseende Vladimir Turanský, som var starkt misstänkt för grovt rån i den mening som avses i den österrikiska strafflagen, och utfärda en arresteringsorder och en order om gripande.

19

Efter att ha erhållit uppgifter om att Vladimir Turanský uppehöll sig i sitt hemland översände Republiken Österrike den 15 april 2003, i enlighet med artikel 21 i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, en framställan till Republiken Slovakien om att överta lagföringen av honom.

20

Eftersom de slovakiska myndigheterna tillmötesgick denna framställan, beslutade undersökningsdomaren vid den hänskjutande domstolen att vilandeförklara det straffrättsliga förfarandet fram till och med att dessa myndigheter hade fattat slutligt beslut.

21

Den 26 juli 2004 inledde undersökningsledaren vid polismyndigheten i Prievidza (Slovakien) ett straffrättsligt förfarande avseende den anmälda gärningen, dock utan att samtidigt anklaga någon bestämd person. I samband med detta förfarande hördes Vladimir Turanský som vittne.

22

Genom skrivelse av den 20 december 2006 överlämnade allmänna åklagarmyndigheten i Republiken Slovakien ett beslut från den regionala polisstyrelsen i Prievidza av den 14 september 2006, enligt vilket det straffrättsliga förfarandet avseende det påstådda rånet skulle avbrytas i enlighet med 215 § stycke 1 punkt b i den slovakiska straffprocesslagen. I detta beslut skrev undersökningsledaren vid polismyndigheten i Prievidza följande:

”I enlighet med 215 § stycke 1 punkt b [i den slovakiska straffprocesslagen] beslutar jag, vad gäller lagföringen för rån som begåtts gemensamt tillsammans med andra personer, att

förfarandet ska avbrytas,

eftersom gärningen inte utgör ett brott och det inte finns anledning att fullfölja ärendet.

Skälen härför:

23

Detta beslut hade kunnat överklagas inom tre dagar från det att det meddelades, vilket hade inneburit uppskov med verkställigheten. Något sådant överklagande gjordes dock aldrig.

24

Landesgericht für Strafsachen Wien betvivlar att ett beslut från en slovakisk polismyndighet att, inom ramen för en utredning avseende samma gärning som avses i det förfarande som är anhängigt vid denna domstol, avbryta ett straffrättsligt förfarande hade kunnat innebära att artikel 54 i tillämpningskonventionen blivit tillämplig och således utgjort hinder mot att det pågående förfarandet fullföljdes.

25

Den hänskjutande domstolen, som har att avgöra huruvida den slovakiska polismyndighetens beslut av den 14 september 2006 utgör hinder mot att undersökningsdomaren fullföljer det förfarande som tillfälligt har avbrutits i Republiken Österrike, har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska principen ne bis in idem (icke två gånger i samma sak) i artikel 54 i [tillämpningskonventionen] tolkas så att den utgör hinder mot att en misstänkt person åtalas i Republiken Österrike för en viss gärning, när ett straffrättsligt förfarande avseende samma gärning har lagts ned i Republiken Slovakien, efter denna stats inträde i Europeiska unionen, till följd av att en polismyndighet efter bedömning i sak har fattat ett lagakraftvunnet beslut om att avbryta förfarandet utan vidare åtgärder?”

26

Det ska påpekas att det av punkt 12 ovan i denna dom framgår att domstolen i förevarande fall är behörig att uttala sig om tolkningen av tillämpningskonventionen i enlighet med artikel 35 EU.

27

Domstolen konstaterar i detta hänseende att artikel 54 i tillämpningskonventionen, såsom den österrikiska regeringen anfört, är tillämplig i tiden (ratione temporis) i ett sådant brottmål som det vid den nationella domstolen. Det är visserligen riktigt att tillämpningskonventionen ännu inte hade trätt i kraft i Republiken Slovakien den 5 oktober 2000, det vill säga när den gärning som avses i målet vid den nationella domstolen begicks i Österrike. Däremot var den i kraft i de båda berörda staterna inte endast när den slovakiska polismyndigheten gjorde sin första bedömning av denna gärning, det vill säga september 2006, utan också när den domstol vid vilken det förfarande hade inletts som föranledde förevarande begäran om förhandsavgörande bedömde huruvida villkoren för att tillämpa principen ne bis in idem var uppfyllda i oktober 2007 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007 i mål C-367/05, Kraaijenbrink, REG 2007, s. I-6619, punkt 22).

28

Det ska dessutom för det första påpekas att frågan huruvida den slovakiska polismyndighetens beslut att avbryta det straffrättsliga förfarandet ska tillerkännas ne bis in idem-verkan ska, såsom Europeiska gemenskapernas kommission med rätta noterat, bedömas mot bakgrund av artiklarna 54–58 i tillämpningskonventionen, eftersom artikel 21 i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, i enlighet med vilken Republiken Österrike gjort en framställan om att Republiken Slovakien skulle lagföra Vladimir Turanský, inte reglerar frågan hur det förfarande som pågår i den ansökande staten påverkas av att den anmodade staten övertar lagföringen.

29

För det andra ska det tilläggas att Republiken Österrike visserligen har avgett en förklaring i enlighet med artikel 55.1 a och c i tillämpningskonventionen (BGBl. III, av den 27 maj 1997, s. 2048) och att det undantag som anges i punkt a i denna bestämmelse avser just en sådan situation som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, eftersom de gärningar som avses begicks på den förklarande statens territorium. Detta förbehåll kan emellertid inte tillämpas i förevarande fall på grund av bestämmelserna i artikel 55.4, eftersom det enligt denna bestämmelse inte är möjligt att tillämpa de reservationer som hade gjorts när den avtalsslutande parten – i det förevarande målet Republiken Österrike – gjorde framställning om lagföring avseende samma gärning till den andra parten, här Republiken Slovakien.

30

Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida principen ne bis in idem, som slås fast i artikel 54 i tillämpningskonventionen, är tillämplig på ett sådant beslut som det i det nationella målet, genom vilket en polismyndighet, efter prövning i sak i det ärende som är anhängigt vid den och innan en person som misstänks för ett brott har åtalats, har beslutat att avbryta det straffrättsliga förfarande som inletts.

31

Det framgår av ordalydelsen i artikel 54 i tillämpningskonventionen att en person inte får åtalas i en avtalsslutande stat för samma gärning beträffande vilken hans ansvar redan har ”prövats genom lagakraftägande dom” i en annan avtalsslutande stat.

32

Vad gäller begreppet ”prövats genom lagakraftägande dom” har domstolen för det första redan i punkt 30 i sin dom av den 11 februari 2003 i de förenade målen C-187/01 och C-385/01, Gözütok och Brügge (REG 2003, s. I-1345), slagit fast att när ett straffrättsligt förfarande definitivt har avslutats, måste den berörda personens ansvar för de gärningar som han anklagas för anses ha ”prövats genom lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen.

33

För det andra har domstolen i punkt 61 i sin dom av den 28 september 2006 i mål C-150/05, Van Straaten (REG 2006, s. I-9327), slagit fast att artikel 54 i tillämpningskonventionen är tillämplig på ett lagakraftägande avgörande av de rättsliga myndigheterna i en avtalsslutande stat, varigenom den misstänkte frikänns på grund av bristande bevisning.

34

Av detta följer att ett beslut, för att kunna betraktas som en lagakraftägande dom i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, i princip ska leda till att det straffrättsliga förfarandet avslutas och att åtal inte längre kan väckas.

35

För att avgöra huruvida ett beslut är lagakraftägande i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, ska domstolen i första hand kontrollera, såsom bland annat den österrikiska, den nederländska och den finländska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen har gjort gällande, om beslutet enligt den nationella rätten i den avtalsslutande stat där myndigheterna fattat detta beslut betraktas som lagakraftägande och bindande. Vidare ska det kontrolleras om beslutet i denna stat ger det skydd som avses med principen ne bis in idem.

36

Ett beslut som, enligt lagstiftningen i den första avtalsslutande stat som inlett ett straffrättsligt förfarande mot en person, inte leder till att åtal inte längre kan väckas på nationell nivå kan i princip inte utgöra ett processhinder mot att straffrättsliga förfaranden avseende samma gärning inleds eller fullföljs mot denna person i en annan avtalsslutande stat.

37

Vad närmare gäller den lagakraftägande egenskapen, enligt slovakisk lagstiftning, hos det beslut som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, påpekar domstolen att det genom artikel 57 i tillämpningskonventionen, såsom för övrigt framgår av den nederländska regeringens och kommissionens yttranden, inrättas en samarbetsram genom vilken de behöriga myndigheterna i den andra avtalsslutande staten kan göra en framställan om relevanta rättsliga upplysningar till myndigheterna i den första avtalsslutande staten i syfte att till exempel få klarhet i vilken typ av beslut som fattats i denna första stat.

38

Genom ett sådant samarbete, som emellertid inte utnyttjats i målet vid den nationella domstolen, hade det kunnat fastställas att det aktuella beslutet faktiskt inte, enligt slovakisk lagstiftning, var av sådant slag att det medförde att åtal inte längre kunde väckas på nationell nivå.

39

I detta avseende framgår det tydligt av de skriftliga yttranden som den slovakiska regeringen avgett i det aktuella målet att ett beslut att avbryta det straffrättsliga förfarandet innan en bestämd person har åtalats, som fattats med stöd av 215 § stycke 1 punkt b i den slovakiska straffprocesslagen, inte enligt den nationella lagstiftningen utgör hinder mot att ett nytt straffrättsligt förfarande avseende samma gärning inleds i Republiken Slovakien.

40

Domstolen konstaterar att ett sådant beslut från en polismyndighet som avses i målet vid den nationella domstolen, som visserligen innebär att det straffrättsliga förfarandet avbryts men enligt den berörda nationella rättsordningen inte innebär att åtal inte längre kan väckas, följaktligen inte utgör ett beslut genom vilket en persons ansvar kan anses ha prövats ”genom lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen.

41

Denna tolkning av artikel 54 i tillämpningskonventionen är förenlig med artikelns syfte, som är att säkerställa att en person vars ansvar prövats genom lagakraftägande dom inte åtalas för samma gärning i flera avtalsslutande stater på grund av att han utövat sin rätt till fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen Gözütok och Brügge, punkt 38).

42

Att tillämpa denna artikel på ett sådant beslut att avbryta det straffrättsliga förfarandet som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skulle emellertid medföra att alla konkreta möjligheter att i en annan medlemsstat, i vilken det kanske skulle kunna finnas fler bevis, åtala och eventuellt straffa en person på grund av dennes brottsliga beteende utesluts, trots att denna möjlighet inte är utesluten i den första avtalsslutande staten, där den berörda personens ansvar inte anses ha prövats genom lagakraftägande dom i den mening som avses i den nationella lagstiftningen i denna sistnämnda stat.

43

Såsom den svenska regeringen och Förenade kungarikets regering har anfört i sina skriftliga yttranden skulle en sådan konsekvens strida mot själva syftet med bestämmelserna i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, vilket anges i artikel 2 första stycket fjärde strecksatsen EU, det vill säga att vidta ”lämpliga åtgärder … avseende … förebyggande och bekämpande av brottslighet” samtidigt som unionen bevaras och utvecklas som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras.

44

Det ska tilläggas att artikel 54 i tillämpningskonventionen visserligen har som syfte att säkerställa att en person som har ådömts och avtjänat straff eller, i förekommande fall, frikänts genom lagakraftägande dom i en avtalsslutande stat kan förflytta sig inom Schengenområdet utan fruktan för att åtal för samma gärning väcks i en annan avtalsslutande stat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck, REG 2006, s. I-2333, punkt 34). Artikeln har emellertid inte som syfte att skydda en misstänkt mot att eventuellt tvingas godta efterföljande utredningar för samma gärning i flera avtalsslutande stater.

45

Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Principen ne bis in idem, som slås fast i artikel 54 i tillämpningskonventionen, är inte tillämplig på ett beslut genom vilket en nationell myndighet i en avtalsslutande stat, efter bedömning i sak i det ärende som är anhängigt vid den och innan en bestämd person som misstänks för ett brott har åtalats, avbryter det straffrättsliga förfarandet, när detta beslut enligt den nationella rätten i denna stat inte leder till att åtal inte längre kan väckas och således inte utgör hinder mot att ett nytt straffrättsligt förfarande avseende samma gärning inleds i denna stat.

46

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Principen ne bis in idem, som slås fast i artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken, om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990, är inte tillämplig på ett beslut genom vilket en nationell myndighet i en avtalsslutande stat, efter bedömning i sak i det ärende som är anhängigt vid den och innan en bestämd person som misstänks för ett brott har åtalats, avbryter det straffrättsliga förfarandet, när detta beslut enligt den nationella rätten i denna stat inte leder till att åtal inte längre kan väckas och således inte utgör hinder mot att ett nytt straffrättsligt förfarande avseende samma gärning inleds i denna stat.