1.

MASDAR (UK) Ltd (Masdar) har i förevarande överklagande yrkat att domstolen ska upphäva förstainstansrättens (femte avdelningen) dom av den 16 november 2006 i mål T-333/03, Masdar mot kommissionen ( 2 ). (den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogillade Masdars talan enligt artiklarna 235 EG och 288 EG angående ersättning för den skada som MASDAR (nedan kallat klaganden) påstår sig ha lidit till följd av utebliven betalning för tjänster inom ramen för gemenskapens biståndsprojekt. Masdar yrkade förpliktande för kommissionen att betala 448947,78 euro jämte ränta.

2.

Överklagandet rör väsentligen frågan huruvida det var riktigt av förstainstansrätten att fastslå att när en underleverantör till en huvudleverantör inom ramen för ett av gemenskapens biståndsprogram inte fått betalt av huvudleverantören för utförda tjänster kan kommissionen, mot bakgrund av de rättsliga och faktiska omständigheterna i målet, inte hållas ansvarig för att kompensera underleverantören utifrån principerna om förbud mot obehörig vinst, negotiorum gestio (utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne), skydd för berättigade förväntningar eller omsorgsplikten.

3.

I den överklagade domen angavs de omständigheter som gett upphov till förevarande tvist enligt följande:

4.

Masdar har, genom ansökan av den 30 september 2003, väckt talan om skadestånd vid förstainstansrätten. Bolaget har grundat sitt ersättningsanspråk på principerna om förbud mot obehörig vinst (de in rem verso), utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), åsidosättande av skyddet för berättigade förväntningar och slutligen att kommissionen av vållande eller oaktsamhet orsakat bolaget skada.

5.

Då någon förlikning inte kommit till stånd ogillade förstainstansrätten i den överklagade domen talan och förpliktade Masdar att betala rättegångskostnaderna. Domskälen kan sammanfattas på följande sätt.

6.

Förstainstansrätten angav först villkoren för att gemenskapen enligt fast rättspraxis ska ådra sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 288 andra stycket EG på grund av såväl rättsstridigt agerande som icke rättsstridigt agerande från gemenskapsinstitutionernas sida.

7.

Den anförde därefter att Masdars ersättningskrav, såvitt avsåg obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), grundade sig på bestämmelser om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som inte innefattar rättsstridigt agerande från gemenskapsinstitutionerna och, såvitt gäller åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar och vållande eller oaktsamhet från kommissionens sida, på det regelsystem som gäller för gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar för rättsstridigt agerande.

8.

Förstainstansrätten prövade därefter talan i den del den grundar sig på obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

9.

Med godtagande av att ett krav på ersättning i princip kan grundar sig på dessa principer prövade förstainstansrätten huruvida förutsättningarna för ett bifall av talan utifrån principerna om obehörig vinst eller utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) var uppfyllda i förevarande mål.

10.

Den fastslog att utifrån tvistens rättsliga och faktiska sammanhang kunde talan inte bifallas med hänvisning till principerna om obehörig vinst eller utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

11.

De skäl som förstainstansrätten angav för denna slutsats var att enligt de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar kan dessa grunder inte med framgång åberopas när nyttan för den som gjort en vinst eller för huvudmannen vilar på ett avtal eller en förpliktelse enligt lag, och att sådana grunder i allmänhet endast kan åberopas subsidiärt, det vill säga när den skadelidande inte har någon annan möjlighet att väcka talan för att erhålla det som vederbörande har rätt till.

12.

Förstainstansrätten betonade därvid avtalsförhållandet mellan kommissionen och Helmico å ena sidan och mellan Helmico och Masdar å andra sidan. Den framhöll i synnerhet att det obestridligen ålåg Helmico att betala klaganden för de utförda arbetena och att ta på sig det eventuella ansvaret vid utebliven betalning, och att Helmicos eventuella insolvens inte kunde motivera att kommissionen ålades detta ansvar.

13.

Förstainstansrätten anförde att det därav följer att en eventuell vinst för kommissionen eller förlust för klaganden utifrån detta avtalsförhållande inte kunde betecknas som obehörig.

14.

Vidare fastslog förstainstansrätten att de villkor som gäller för att en talan ska kunna bifallas med hänvisning till principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) uppenbart inte var uppfyllda i förevarande mål. Den anförde därvid att eftersom Masdar kontaktade kommissionens tjänstemän innan bolaget åtog sig att genomföra projekten kunde Masdars utförande av dess avtalsenliga skyldigheter gentemot Helmico inte rimligen anses utgöra ett frivilligt ingripande i andras affärer. Den fastslog vidare att Masdars argumentation inte var förenlig med principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) såvitt gäller huvudmannens kännedom om den utförandes handlande.

15.

Förstainstansrätten tillade att det inte hade visats att Masdar hade lidit någon ovanlig eller särskild skada utöver de ekonomiska och kommersiella risker som bolagets verksamhet är förenad med, och fastslog att talan skulle ogillas såvitt den grundade sig på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

16.

Såvitt gällde det påstådda åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar ogillade förstainstansrätten talan med hänvisning till att det enligt förstainstansrätten inte hade visats att kommissionen lämnat någon tydlig försäkran som kunde ge upphov till berättigade förväntningar hos klaganden som denne kunde åberopa.

17.

Förstainstansrätten ogillade vidare talan i den mån den grundade sig på vållande eller oaktsamhet från kommissionens sida, huvudsakligen eftersom de inte i tillräcklig grad hade visat att det förelegat någon sådan påstådd omsorgsplikt och att det inte visats att det fanns något orsakssamband mellan den påstådda omsorgsplikten och den påstådda skadan.

18.

Slutligen avslog förstainstansrätten Masdars begäran om att få höra ett vittne – nämligen herr W, en av Masdars chefer – angående vad som förekom vid mötet den 2 oktober 1998. Den fastslog i detta avseende att även om ett sådant vittnesmål skulle visa, såsom Masdar påstått, att kommissionen och Masdar hade en gemensam avsikt att Masdar skulle slutföra de berörda projekten, skulle detta inte vara tillräckligt för att visa att det hade lämnats tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter som visar att kommissionen förpliktade sig att betala klaganden direkt från detta datum.

19.

Masdar har yrkat att domstolen ska

20.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

21.

Innan jag gör någon bedömning av de grunder som Masdar åberopat till stöd för sitt överklagande kan det vara lämpligt att göra några inledande anmärkningar.

22.

Såvitt gäller, för det första, föremålet för förevarande mål ska det påpekas att det, vilket Masdar uttryckligen bekräftade vid den muntliga förhandlingen, är ostridigt mellan parterna att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan Masdar och kommissionen och att ett sådant avtalsförhållande avseende utförande av tjänster inom ramen för gemenskapens ifrågavarande stödprogram endast fanns mellan Helmico och kommissionen å ena sidan och mellan Helmico och Masdar å andra sidan.

23.

Av de uppgifter som parterna lämnat framgår att Helmico, som är betalningsskyldigt mot Masdar för utförandet av de tjänster som de lämnat Masdar i uppdrag att utföra, måste anses vara insolvent, och dess ledning går inte att anträffa. Rättsliga förfaranden från Masdar vid domstolarna i England och Wales, vilka utpekades i deras avtal som behöriga att pröva tvister på grund av avtalet, i syfte att erhålla den betalning som Helmico var skyldig har förklarats vilande på obestämd tid.

24.

Det är mot denna bakgrund som Masdar har väckt talan vid förstainstansrätten mot kommissionen med yrkande om skadestånd för bland annat betalning av de tjänster som utförts ( 3 ) jämte ränta.

25.

Såsom Masdar självt anförde vid förhandlingen i förevarande mål grundar sig detta krav mot kommissionen väsentligen på två argument. Det första är att kommissionen hade lämnat en försäkran avseende betalning för utförda tjänster. Det andra är att även om kommissionen inte skulle anses ha lämnat någon sådan försäkran har den ådragit sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar, huvudsakligen med hänvisning till principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

26.

Det ska i detta avseende påpekas att, såsom parterna klargjorde vid den muntliga förhandlingen, det i förevarande mål är ostridigt att, såsom förstainstansrätten anförde i den överklagade domen, en skadeståndstalan i princip kan grunda sig på ovannämnda principer, vilka såväl förstainstansrätten i den överklagade domen som parterna har angett höra till bestämmelser om utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Således har det inte i sig ifrågasatts eller diskuterats huruvida dessa principer som Masdar åberopar utgör en del av gemenskapsrätten.

27.

Förevarande mål avser snarare huruvida det var korrekt av förstainstansrätten att fastslå att Masdars talan, grundad på dessa principer, i alla händelser inte skulle bifallas.

28.

Mer specifikt har Masdar anfört sju grunder till stöd för sitt överklagande.

29.

Den första grunden är att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning när den fastslog att Masdar endast hade agerat utifrån dess avtalade förpliktelser gentemot Helmico, till följd av vilket ställningstagande förstainstansrätten ogillade talan såvitt den grundade sig på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio). Den andra grunden är att förstainstansrätten, oavsett denna fråga, gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte beakta vare sig att kommissionen hade möjligheter till återkrav eller det sätt på vilket kommissionen använde sig av denna möjlighet. Den tredje grunden rör förstainstansrättens slutsatser att Masdar inte kunde anses ha agerat frivilligt, att kommissionen själv kunde leda projektet och att det finns ett krav på att den som vill ha ersättning enligt principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) måste uppträda utan huvudmannens vetskap. Den fjärde grunden är att vad förstainstansrätten fastslagit inom ramen för sin prövning av grunderna avseende obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) å ena sidan och grunden avseende skyddet för berättigade förväntningar å andra sidan är oförenligt. Den femte grunden är att förstainstansrätten genom att ogilla talan i den mån den grundade sig på vållande eller oaktsamhet gjorde en felaktig bedömning genom att fastslå att Masdar inte hade anfört tillräckliga skäl för bifall på denna grund. Den sjätte och den sjunde grunden är slutligen att förstainstansrätten gjort en felbedömning när den fastslagit att kommissionen inte lämnat bolaget någon försäkran.

30.

Eftersom den första, den andra och den tredje grunden alla avser talan i den mån den grundar sig på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) ska de prövas i ett sammanhang. Den sjätte och den sjunde grunden ska även de prövas tillsammans, eftersom de båda rör vad förstainstansrätten fastslagit om att kommissionen inte lämnat någon försäkran, vilket ledde till att talan ogillades i den mån den grundade sig på principen om skydd för berättigade förväntningar. Dessa två grunder för överklagandet ska vidare prövas före den fjärde grunden, genom vilken Masdar gjort gällande att de slutsatser som förstainstansrätten dragit i denna del är oförenliga med vad den fastslagit inom ramen för prövningen av talan i den mån den grundar sig på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

31.

Masdars första grund är att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 98, 99 och 101 i den överklagade domen fastslog att bolaget handlat utifrån sina avtalsenliga skyldigheter gentemot Helmico. Förstainstansrätten förefaller i punkterna 146–148 i den överklagade domen att ha godtagit att Masdar vid mötet den 2 oktober 1998 inte var villig att fullfölja utförandet av sina avtal med Helmico. Den skulle därför ha prövat huruvida Masdar alltjämt hade någon rättslig förpliktelse att fortsätta utförandet av avtalen. Enligt engelsk rätt är bedrägeriet och den väsentliga underlåtenheten att betala Masdar från Helmicos sida ett tillräckligt allvarligt avtalsbrott som gav Masdar rätt att behandla avtalen som upphävda och att föra talan mot Helmico avseende utestående fordringar och skadestånd för Helmicos underlåtenhet att uppfylla sitt avtal. Underlåtenheten att beakta Masdars rätt att häva avtalet utgör även ett rättegångsfel.

32.

Masdar har genom sin andra grund gjort gällande att oavsett om bolaget handlat utifrån sina avtalsenliga förpliktelser gentemot Helmico skulle förstainstansrätten vid prövningen av huruvida kommissionen obehörigen berikats ha beaktat att kommissionen, till följd av sin möjlighet att enligt budgetförordningen upphäva innehållet i tidigare avtalsförhållanden och sålunda hålla sig skadeslös, inte befann sig i samma ställning som en vanlig avtalspart. Masdar har i synnerhet framhållit att förstainstansrätten i samtliga skäl den anfört för att ogilla bolagets talan i den mån den grundar sig på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) inte beaktat att kommissionen avvaktade fram till april 2000 innan den utfärdade ett beslut om återkrav mot Helmico, efter det att Masdar hade slutfört arbetet.

33.

Slutligen har Masdar genom sin tredje grund ifrågasatt mer specifikt vissa aspekter av vad förstainstansrätten fastslagit i fråga om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio). Enligt bolaget är skälen i punkterna 101–103 i den överklagade domen oförenliga såväl inbördes som med omständigheterna i målet.

34.

För det första har Masdar gjort gällande att det var felaktigt av förstainstansrätten att fastslå att Masdar inte kunde anses ha agerat frivilligt. Enligt bolaget hade dess skyldigheter gentemot Helmico upphört, och enbart den omständigheten att Masdar kontaktade kommissionens tjänstemän i oktober 1998 förhindrar inte att dess därpå följande agerande anses ha varit frivilligt, då inga formella handlingar upprättades vid mötet den 2 oktober 1998.

35.

För det andra har Masdar ifrågasatt slutsatsen att kommissionen kunde leda projektet själv. Det är allmänt känt att anledningen till att kommissionen överlämnar projekt som dessa till externa uppdragsgivare är just att den inte har interna resurser för att genomföra sådana projekt. Kommissionen upplyste inte heller Masdar om att den hävde avtalet och att den skulle se sig om efter en annan uppdragstagare.

36.

För det tredje har Masdar gjort gällande att det var fel av förstainstansrätten att anse att principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) inte kan tillämpas när huvudmannen är medveten om behovet av att vidta åtgärder. Det är visserligen så att den principen i många fall aktualiseras när huvudmannen inte är medveten om behovet att vidta åtgärder för att förhindra skada för denne, men det finns inte någon logisk anledning till att huvudmannen måste vara okunnig om detta behov.

37.

Kommissionen har gjort gällande att den första grunden inte kan prövas, och att den i alla händelser inte ska leda till ett bifall av talan. Den har påpekat att Masdar aldrig i målet vid förstainstansrätten gjorde gällande att kommissionen hade hävt sina avtal med Helmico, och att det klart framgår av handlingarna att den faktiskt inte hävde avtalen. Det är riktigt att ett allvarligt kontraktsbrott enligt engelsk rätt kan berättiga den andra parten att häva avtalet, men det är inte så att själva kontraktsbrottet medför att avtalet upphävs. Det är heller inte så att förstainstansrätten inte prövat den frågan, eftersom den i punkt 103 i den överklagade domen anförde att Masdar fortsatte att uppfylla sina förpliktelser gentemot Helmico.

38.

Vad gäller argumenten rörande kommissionens möjligheter till återkrav har kommissionen anfört att förstainstansrätten i sak bemötte allt vad som anförts till stöd för att kommissionen obehörigen skulle ha berikats. Talan kunde inte bifallas på den grunden att kommissionen kunde dra fördel av sitt avtal med Helmico, och Masdar hade en avtalsenlig skyldighet att agera till följd av dess underleverantörsavtal med Helmico.

39.

Kommissionen har slutligen till bemötande av den tredje grunden anfört i synnerhet att slutsatsen att kommissionen kunde leda sin egen verksamhet rör en sakfråga som inte kan ifrågasättas i ett överklagande, och att vad som anförs i punkt 97 och följande punkter i den överklagade domen om att Masdar handlat i enlighet med sina avtal med Helmico är tillräckligt för att talan inte ska bifallas med stöd av vad som anförts i fråga om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

40.

Jag ska inledningsvis påminna om att i gemenskapens rättsordning är det förfarande för överklagande som fastslås i artikel 225 EG inte avsett att leda till att EG-domstolen gör en allmän omprövning av den talan som prövats av förstainstansrätten.

41.

Enligt fast rättspraxis är domstolens behörighet vid överklaganden begränsad till en överprövning av den rättsliga bedömningen av de grunder som åberopats vid förstainstansrätten. ( 4 ) Följaktligen är domstolen i sådana mål endast behörig att pröva huruvida de argument som framförts i överklagandet medför den bedömningen att det skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen. ( 5 ) I detta syfte ska det enligt artikel 225 EG, artikel 58 första stycket i EG-domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler i ett överklagande anges precis vilka de ifrågasatta delarna av den överklagade dom som klaganden vill ha ändring i är och även de rättsliga argument som anförs till stöd för överklagandet. ( 6 )

42.

Följaktligen ska jag inte pröva förstainstansrättens allmänna bedömning såvitt avser principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), som avses i främst de tre första grunderna, och i synnerhet inte deras tillämpning inom ramen för strikt skadeståndsansvar, ( 7 ) eftersom den frågan inte har aktualiserats i förevarande överklagande. ( 8 )

43.

Icke desto mindre är det lämpligt att, före prövningen av de konkreta grunder som Masdar gjort gällande, lämna några allmänna anmärkningar angående begreppen obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), för att sätta in förstainstansrättens slutsatser i sitt sammanhang.

44.

När det gäller utomobligatoriskt skadestånd föreskrivs det i artikel 288 andra stycket EG att gemenskapen ska ersätta skada som orsakas av dess institutioner ”i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar”.

45.

Såsom Masdar självt har medgett i sitt överklagande kan den bestämmelsen inte tolkas så, att principerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som de tillämpas av gemenskapsdomstolarna måste – eller ens kan – exakt motsvara vad som gäller i alla medlemsstaters rättsordningar, eller att de på något sätt skulle kunna ”mekaniskt” härledas som gemensamma nämnare från dessa rättsordningar. ( 9 ) Till dess det finns en fast rättspraxis är i viss utsträckning, såsom alltid är fallet med allmänna principer som rättskälla, diskussionen om det närmare innehållet i en sådan princip väldigt mycket som att diskutera formen hos ett spöke. Den lösning domstolen väljer inom ramen för artikel 288 EG bör emellertid inspireras av de grundläggande särdragen av de relevanta begreppen i medlemsstaternas rättssystem, i förekommande fall anpassade med hänsyn till de särskilda kraven i gemenskapsrätten.

46.

Med detta sagt uppvisar en jämförelse av hur de grunder avseende obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) som Masdar åberopat i förevarande mål behandlas i medlemsstaternas rättsordningar stor variation vad avser deras erkännande och tillämpning.

47.

I allmänhet kan attityden i medlemsstaternas rättssystem i detta avseende karaktäriseras som mycket försiktigt, och detta gäller i än högre grad för utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) än för obehörig vinst. Medan den förstnämnda principen till och med är okänd i vissa rättssystem, kan det sägas att i de rättssystem där dessa principer kan åberopas som grund för ansvar, kan så ske endast på stränga villkor och som en subsidiär grund för talan. I regel är dessa principer utfyllande och åberopas som en sista utväg, inspirerade av rättvisa och billighet, vilket är skälet till att de ofta har erkänts och utvecklats huvudsakligen genom rättspraxis.

48.

På samma sätt är det ansvar som kan åläggas med tillämpning av dessa principer i regel subsidiärt till inomobligatorisk skadeståndsskyldighet. Tillämpningsområdet för både principen om obehörig vinst och principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) som rättslig grund för ansvar är i allmänhet grundade, i berörda medlemsstater, på syftet att bevara principen att ett avtal inte i allmänhet kan medföra rättigheter eller skyldigheter för andra personer än parterna och, mer allmänt, för rättssäkerheten.

49.

Följaktligen skulle förekomsten av en avtalsrelation i regel göra det uteslutet att åberopa obehörig vinst, eftersom utförande i ett sådant fall inte skulle ske ”utan skäl”, och det skulle också vara oförenligt med villkoret avseende frivilligt eller saklöst hanterande av andras angelägenheter, som allmänt ligger till grund för begreppet utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

50.

Vad vidare mer specifikt gäller det trepartsavtalsförhållande som är aktuellt i förevarande mål, förefaller det som att man i det stora flertalet medlemsstater av olika skäl, inkluderande kausalitetshänsyn, allmänt inte skulle medge att en underleverantör i en situation motsvarande den som Masdar befunnit sig i kunde, med hänvisning till principerna om obehörig vinst eller utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), direkt vända sig mot den part som träffat avtal med huvudleverantören, det vill säga mot en part som befinner sig i en ställning motsvarande den som kommissionen befunnit sig i i förevarande mål.

51.

Mot den bakgrunden var förstainstansrättens angreppssätt huvudsakligen förenligt med de grundläggande särdragen i begreppen obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) såsom de förekommer i medlemsstaternas rättsordningar, när den utifrån de detaljerade skälen i punkterna 96–104 i den överklagade domen fastslog att villkoren för att en talan grundad på dessa principer ska bifallas inte var uppfyllda i ett mål som det förevarande.

52.

I dess centrala domskäl, i punkterna 97 och 98 i den överklagade domen, angavs att en sådan talan i princip måste bedömas inom ramen för de ifrågavarande avtalsförhållandena, och således som en fråga om inomobligatoriskt ansvar.

53.

Mot den bakgrunden och med avseende särskilt på den första grund Masdar åberopat ska det framhållas att Masdar inte har påstått att dess avtal med Helmico hade hävts eller var ogiltiga när bolaget fortsatte att utföra sitt uppdrag. Snarare har det anfört att det, mot bakgrund av Helmicos kontraktsbrott, hade rätt att häva avtalet och att förstainstansrätten skulle ha prövat huruvida bolaget fortfarande hade någon rättslig skyldighet att fullfölja sitt åtagande.

54.

Även om det kan vara så att Masdar till följd av att Helmico inte uppfyllt sina skyldigheter enligt avtalet hade rätt att upphöra med att utföra de berörda tjänsterna och häva avtalet är detta inte relevant i detta sammanhang. Förhållandet mellan Masdar och Helmico reglerades fortfarande av avtalen mellan dem, eftersom kontraktsbrottet, i detta fall Helmicos underlåtenhet att betala, inte i sig medför att avtalen upphört att existera, utan, såsom förstainstansrätten korrekt påpekade i punkt 98 i den överklagade domen, innebär ett kontraktsrättsligt ansvar för den felande parten.

55.

Eftersom ansvar grundat på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), såsom förstainstansrätten korrekt fastslog i punkterna 97–100 i den överklagade domen, är subsidiärt till sådant kontraktsrättsligt ansvar kunde den, utan att göra någon felaktig rättstillämpning, ogilla Masdars yrkande grundat på dessa principer oavsett om Masdar hade rätt att häva avtalen. Vid sådant förhållande kan det heller inte hävdas att förstainstansrätten gjort sig skyldig till något rättegångsfel genom att inte beakta Masdars rätt att häva avtalen.

56.

Överklagandet ska således inte bifallas på den första grunden.

57.

Vad gäller nästa grund kan jag vid en bedömning av den kritiken att förstainstansrätten, när den prövade talan i den mån den grundar sig på principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), skulle ha beaktat den omständigheten att kommissionen hade återkravsmöjligheter enligt budgetförordningen inte heller se att denna omständighet skulle vara relevant vid prövningen av talan i denna del.

58.

Såsom klart framgår av punkterna 99 och 100 i den överklagade domen uteslöt förstainstansrätten tillämpningen av dessa principer huvudsakligen på grund av att arten av det avtalsförhållande som låg bakom de tillhandahållna tjänsterna – kommissionen hade erhållit sina fördelar från dess kontrakt med Helmico, och Masdar hade agerat enligt sitt underleverantörsavtal med den parten – medförde att varje vinst som kommissionen gjort inte kunde beskrivas som obehörig och att ett ansvar grundat på principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) inte kunde uppstå.

59.

Tvärtemot vad Masdar påstått kan det, mot bakgrund av att avtalets rättsverkningar begränsas till att gälla mellan parterna, heller inte påstås att ett beslut om återkrav mot Helmico skulle medföra att avtalsförhållandet mellan underleverantören Masdar och uppdragstagaren Helmico skulle berövas sitt materiella innehåll.

60.

Överklagandet ska således inte bifallas på den andra grunden.

61.

När det slutligen gäller de felaktiga rättstillämpningar som förstainstansrätten påstås ha gjort vad gäller det sätt på vilket den tillämpade principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) i punkterna 101–103 i den överklagade domen ska det framhållas att enligt de allmänna rättsprinciper som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar kan den principen, såsom förstainstansrätten korrekt anförde i punkt 100 i den överklagade domen, endast leda till att ett ansvar anses föreligga i sällsynta undantagsfall. ( 10 )

62.

Mot den bakgrunden var det korrekt av förstainstansrätten att i punkt 101 i den överklagade domen fastslå att Masdars utförande av sina avtalsenliga skyldigheter gentemot Helmico inte rimligen kan anses utgöra frivillig inblandning i andras angelägenheter. I synnerhet kan inte den rätt Masdar haft att häva sina avtal med Helmico vara tillräcklig för att karaktärisera Masdars tillhandahållande av tjänster som frivilligt.

63.

När det, för det andra, gäller ledningen av sådana projekt som de i ifrågavarande mål är det med avseende på principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) irrelevant huruvida kommissionen hade kunnat genomföra projektet på egen hand, eftersom sådana projekt även under normala förhållanden, såsom i förevarande mål, genomförs av kommissionens uppdragstagare och inte av den själv. Således var det korrekt av förstainstansrätten att hänvisa till kommissionens uttalande i skrivelsen av den 5 oktober 1998 att den skulle ”vidta andra åtgärder för att säkerställa projektets genomförande” för att visa att Masdars påstående att kommissionen inte kunde leda de ifrågavarande projekten var felaktigt.

64.

Slutligen överensstämmer förstainstansrättens uttalande i punkt 101 i den överklagade domen om att ”förvaltarens handlande … i regel [sker] utan huvudmannens vetskap, eller i vart fall utan att den sistnämnda är medveten om nödvändigheten av att handla omedelbart” enligt min mening med principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) och de stränga villkor som gäller för dess tillämpning.

65.

I synnerhet påverkas inte denna slutsats, som bara är ett av flera skäl som förstainstansrätten anfört i punkt 101 till stöd för att villkoren för en talan grundad på principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio) inte var uppfyllda, av påståendet att det kan finnas särskilda fall där den principen tillämpas trots huvudmannens vetskap, såsom i det exempel som Masdar anfört rörande en allvarligt sjuk men inte medvetslös person som av en utomstående person transporteras till sjukhus, vilket uppenbart inte kan jämföras med situationen i förevarande mål.

66.

Överklagandet ska således heller inte bifallas på den tredje grunden.

67.

Det följer av vad som ovan anförts att överklagandet inte ska bifallas på de tre första grunderna avseende vad förstainstansrätten fastslagit beträffande principerna om obehörig vinst och utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio).

68.

Masdars femte grund för överklagandet är att förstainstansrätten, när den inte biföll talan i den mån den grundade sig på vållande eller oaktsamhet, gjorde fel som ansåg att Masdar inte anfört tillräckliga skäl för bifall, eftersom saken talar för sig själv när kommissionen har återkravsmöjligheter enligt budgetförordningen.

69.

Masdar har anfört att kommissionen, trots att den sedan oktober 1998 känt till Helmicos oegentligheter, först tillät eller rent av uppmuntrade Masdar att slutföra arbetet, varefter den utövade sin återkravsmöjlighet och sålunda berövade Helmico alla tillgångar som det bolaget erhållit genom avtalen. Kommissionen kände till att detta skulle omöjliggöra den ordning för att betala Masdar som hade upprättats med kommissionens kännedom och samtycke. Den enda möjliga slutsatsen mot denna bakgrund är att kommissionen, som hade en omsorgsplikt, handlade oaktsamt eller hänsynslöst vad gäller de skadliga följderna för Masdar.

70.

Masdar har slutligen anfört att begränsningarna för ersättning för ren förmögenhetsskada bör, i jämförelse med de villkor som gäller för sådant ansvar enligt engelsk rätt, utsträckas i gemenskapsrättsliga sammanhang till följd av kommissionens särskilda återkravsmöjligheter när det är uppenbart att verkningarna av sådana återkrav blir att underleverantörer inte får betalt. Alternativt bör dessa begränsningar utsträckas till följd av de särskilda omständigheterna i förevarande mål.

71.

Enligt kommissionens uppfattning ska vad Masdar anfört avvisas, eftersom det innebär ett ifrågasättande av vad förstainstansrätten fastslagit angående omständigheterna i målet. Det är vidare irrelevant då det rör en fråga som inte prövats av förstainstansrätten. Kommissionen har anfört att det var korrekt av förstainstansrätten att fastslå att Masdar inte hade anfört tillräckliga skäl och att talan i den mån den grundar sig på vållande inte skulle bifallas.

72.

Det ska för det första anmärkas att vad Masdar åberopade avseende oaktsamhet eller vållande vid förstainstansrätten avsåg kommissionens handlande när den innehöll betalningar till Helmico, såsom förstainstansrätten uttryckligen anförde i punkt 140 i den överklagade domen utan att i detta avseende motsägas av Masdar i förevarande mål. Således prövade förstainstansrätten i punkterna 140 och 141 i den överklagade domen, till vilka den femte grunden för överklagandet hänför sig, enbart huruvida kommissionen var oaktsam eller vållande genom att innehålla betalningarna till Helmico.

73.

Härav följer, såsom kommissionen korrekt har gjort gällande, att vad Masdar anfört avseende utfärdandet av beslutet om återkrav, vilket är ett kommissionsbeslut som måste särskiljas från det tidigare innehållandet av betalningar år 1999, att kommissionen på detta sätt slutligt berövat bolaget betalningar från Helmico, och angående övriga åberopade omständigheter som inte direkt hör samman med detta innehållande av betalningar, är irrelevant.

74.

Överklagandet ska således inte bifallas på denna del av den femte grunden.

75.

Vad därefter gäller påståendet att det var felaktigt av förstainstansrätten att i punkt 141 i den överklagade domen konstatera att Masdar inte anfört tillräckliga skäl till stöd för sitt påstående avseende ursprunget till och omfattningen av denna omsorgsplikt ska det för det första påpekas att denna brist i argumentationen endast, såsom framgår av förstainstansrättens skäl i denna punkt, var ett av de skäl som anfördes för att inte bifalla talan på grund av vållande eller oaktsamhet. Förstainstansrätten fastslog även att det inte visats att det förelåg något orsakssamband mellan åsidosättandet av den påstådda omsorgsplikten och den påstådda skadan. Härav följer att även om det var så att den av Masdar påstådda omsorgsplikten existerade skulle detta inte kunna påverka förstainstansrättens bedömning att inte bifalla talan på denna grund.

76.

Även om det kan sägas att kommissionen vid utförandet av sina uppgifter har en allmän skyldighet att uppträda aktsamt då den omfattas av principen om god förvaltningssed ( 11 ) och, beroende på omständigheterna, av en rad andra skyldigheter, är det för det andra i förevarande mål långtifrån klart att det föreligger någon särskild skyldighet i förhållande till intressena hos en utomstående part i en avtalssituation, såsom den som föreligger i förevarande mål, som skulle hindra kommissionen från att innehålla betalningar när förhållandena motsvarar dem i målet. Saken talar således inte för sig själv, såsom Masdar gjort gällande, vid de särskilda förhållanden det hänvisats till, och det kan heller inte fastslås, a priori, att kommissionen handlade vårdslöst eller hänsynslöst i förhållande till de negativa verkningarna för Masdar.

77.

Det är således min uppfattning att när det gäller de argument som Masdar anfört till stöd för grunden avseende vållande eller oaktsamhet var det korrekt av förstainstansrätten att fastslå att Masdar inte hade visat tillräckliga skäl för bifall.

78.

Överklagandet ska således inte bifallas på den femte grunden.

79.

Masdar har genom den sjätte och sjunde grunden ifrågasatt förstainstansrättens domskäl i den överklagade domen, på vilka talan inte bifölls på grund av det av Masdar påstådda förhållandet att kommissionen lämnat sådan försäkran som gav upphov till berättigade förväntningar hos bolaget.

80.

Masdar har därvid för det första anfört att det var felaktigt av förstainstansrätten att fastslå att det inte hade förebringats några bevis för att de försäkringar som Masdar satt sin tillit till hade lämnats vid mötet den 2 oktober 1998. Mot bakgrund av de skäl som i punkterna 143 och 149 i den överklagade domen angivits för att inte ta upp bevisning avseende sådana försäkringar kunde förstainstansrätten inte dra några sådana slutsatser.

81.

Masdar har, för det andra, anfört att det var felaktigt av förstainstansrätten att fastslå att det var osannolikt att någon sådan försäkran lämnats. Förstainstansrättens grund för den bedömningen var felaktig och ofullständig genom att den inte beaktade det särskilda omständigheterna i målet, bland vilka ingick Masdars rätt att häva underleverantörsavtalen och kommissionens rätt att häva sina avtal och framställa återkrav. Vidare är det enligt Masdar orimligt att tänka sig att en gemensam avsikt hos kommissionen och Masdar att projekten skulle slutföras och Masdar betalas för sitt arbete, såsom det hänvisas till i punkt 148 i den överklagade domen, hade kunnat uppstå på annat sätt än genom utbyten av ömsesidiga försäkringar, lämnade på ett eller annat sätt.

82.

Masdar har, för det tredje, gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 128 i den överklagade domen, fastslog att kommissionens underlåtenhet att föra protokoll vid mötet den 2 oktober 1998 visade att det rörde sig om ett informellt möte och därmed felaktigt avförde möjligheten att kommissionen hade lämnat någon försäkran som Masdar agerat utifrån.

83.

Masdar har slutligen anfört att det mot den bakgrunden inte kan råda något tvivel om att kommissionen lämnat en sådan försäkran.

84.

Kommissionen har däremot gjort gällande att Masdar genom dessa argument i praktiken har velat få till stånd en överprövning av en sakfråga och att de därför ska avvisas. I alla händelser har förstainstansrätten i detalj prövat huruvida någon preciserad försäkran lämnats, och dess slutsats var att så inte var fallet.

85.

Masdar har, genom de argument som anförts till stöd för den sjätte och den sjunde grunden, väsentligen ifrågasatt förstainstansrättens bedömning i punkterna 119–130 i den överklagade domen angående huruvida någon försäkran som gett upphov till förväntningar hos Masdar lämnats vid mötet den 2 oktober 1998, och gjort gällande att förstainstansrätten mot bakgrund av omständigheterna i målet borde ha kommit fram till att kommissionen lämnat en sådan försäkran.

86.

Masdar har således klart ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av bevisningen avseende lämnandet av försäkringar.

87.

Jag ska därför påminna om att domstolen i ett mål om överklagande inte är behörig att göra någon bedömning av de faktiska omständigheterna eller, i princip, pröva den bevisning som förstainstansrätten godtagit till stöd för dessa omständigheter. Under förutsättning att bevisen förebringats på ett korrekt sätt och att allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbörda och bevisupptagning iakttagits är det endast förstainstansrätten som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. ( 12 )

88.

Bedömningen av de faktiska omständigheterna, bortsett från de fall då förstainstansrätten missuppfattat bevisningen, utgör därför inte en sådan rättsfråga som är underställd domstolens kontroll. ( 13 )

89.

Då det inte påståtts att det skett någon sådan missuppfattning av de omständigheter och bevis som lagts fram vid förstainstansrätten, eller det i alla händelser inte visats att så är fallet i förevarande mål, följer härav att den sjätte och den sjunde grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de innefattar ett ifrågasättande av förstainstansrättens bedömning av bevisningen.

90.

Vad vidare gäller Masdars hänvisning till att förstainstansrätten i punkterna 143–149 i den överklagade domen hade avvisat vittnesbevisning avseende mötet den 2 oktober 1998 ska det för det första påpekas att enligt fast rättspraxis är förstainstansrätten ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i mål vid denna. ( 14 ) I synnerhet har domstolen fastslagit att även om det i en begäran om hörande av vittnen exakt anges beträffande vilka faktiska omständigheter vittnet eller vittnena ska höras och de skäl som kan motivera hörandet, ankommer det på förstainstansrätten att bedöma bevisets relevans i förhållande till tvistens föremål och behovet av att höra vittnet. ( 15 )

91.

Detta är just vad förstainstansrätten gjorde i de relevanta delarna av sin dom, där den i punkt 148 i denna fastslog att det avsedda bevistemat i alla händelser inte skulle vara tillräckligt för att bevisa den relevanta omständigheten, nämligen att kommissionen lämnat en försäkran avseende betalningen till Masdar.

92.

Såvitt Masdar anfört i detta sammanhang att den överklagade domen är inkonsekvent vad gäller skälen för att avvisa bevisning och fastslåendet av att det inte lämnats någon försäkran som gett upphov till förväntningar är detta påstående, för det andra, ogrundat eftersom, såsom förstainstansrätten korrekt anfört i punkt 148 i den överklagade domen, förekomsten av en gemensam vilja mellan parterna att Masdar skulle slutföra projektet och få betalt för sitt arbete är något helt annat än lämnande av tydliga försäkringar från kommissionen att den skulle betala direkt till Masdar.

93.

Den sjätte och den sjunde grunden ska således inte prövas i sak.

94.

Masdar har anfört att förstainstansrätten vid prövningen av tillämpning av principen om skydd för berättigade förväntningar fastslog att de stränga villkor som gällde för denna inte var uppfyllda trots att förstainstansrättens grundläggande uppfattning var att Masdar av kommissionen förmåddes fortsätta att utföra tjänsterna (punkt 101 i den överklagade domen) och att Masdar och kommissionen hade en gemensam vilja att Masdar skulle slutföra projekten och få betalt för sitt arbete (punkt 148 i den överklagade domen).

95.

Masdar har, med liknande argument som dem som framförts inom ramen för ovan berörda grunder, gjort gällande att något kan ha hänt vid mötet den 2 oktober 1998 eller under senare utbyten med kommissionen som förmådde Masdar att fortsätta utföra de tjänster som föreskrevs i dess avtal med Helmico. Även om detta ”något” måhända inte uppfyllde de stränga krav som tillämpats av förstainstansrätten vid prövningen av principen om skydd för berättigade förväntningar, var det med säkerhet tillräckligt effektivt för att förmå Masdar att fortsätta utföra tjänsterna, vilket visar att det var felaktigt av förstainstansrätten att dra slutsatsen att de bevis som lagts fram inte visade att kommissionen lämnat tydliga försäkringar som gav upphov till berättigade förväntningar hos Masdar.

96.

Masdar har alternativt gjort gällande att de villkor som förstainstansrätten tillämpat är alltför snäva och leder till orättfärdiga resultat i fall såsom det förevarande. Det ska därför fastslås att det får hållas för visst att tydliga försäkringar lämnats när omständigheterna är sådana som i förevarande mål.

97.

Slutligen har Masdar ifrågasatt slutsatsen i punkt 103 i den överklagade domen att bolaget genom att fortsätta arbeta i projektet tog en kommersiell risk som kan anses vara normal. Ingen affärsman vid sina sinnens fulla bruk skulle fortsätta utföra arbete under sådana förhållanden om inte kommissionens uppträdande hade varit sådant att denne förmåtts hysa berättigade förväntningar att betalning skulle utgå för de tillhandahållna tjänsterna.

98.

Enligt kommissionen kan de argument som anförts inom ramen för denna grund inte prövas i sak, och de är i alla händelser uppenbart ogrundade.

99.

Vad för det första gäller den påstådda oförenligheten av förstainstansrättens slutsatser i å ena sidan punkt 101 och å andra sidan punkt 148 i den överklagade domen grundar sig detta påstående i vart fall delvis på ett missförstånd avseende den förstnämnda punkten, i vilken förstainstansrätten endast anförde följande. ”Förvaltarens handlande sker nämligen i regel utan huvudmannens vetskap, eller i vart fall utan att den sistnämnda är medveten om nödvändigheten av att handla omedelbart. [Klaganden] har emellertid själv gjort gällande att bolagets beslut att fortsätta med arbetena i oktober 1998 var en följd av kommissionens insisterande.”

100.

Satt i sitt sammanhang framgår det klart att avsikten med detta uttalande från förstainstansrätten var att framhäva det motsägelsefulla i att Masdar dels åberopat principen om utförande av ärende för annans räkning utan uppdrag av denne (negotiorum gestio), dels åberopat skyddet för berättigade förväntningar angående att kommissionen förmått bolaget att fortsätta tillhandahålla tjänsterna, snarare än att bekräfta det senare. Vidare förefaller Masdar underförstått bekräfta att förstainstansrätten inte delade den uppfattningen genom att anföra att den borde ha fastslagit att något medförde att Masdar förmåddes fortsätta att utföra tjänsterna.

101.

Även om det, såsom Masdar gjort gällande, var förstainstansrättens grundläggande uppfattning att kommissionen förmådde Masdar att fortsätta utföra tjänsterna, medför detta inte nödvändigtvis att den ansett att tydliga försäkringar som kan ge upphov till berättigade förväntningar hade lämnats.

102.

Jag har ovan anfört att vad som påståtts om oförenlighet avseende förstainstansrättens slutsatser i punkt 148 i den överklagade domen att Masdar och kommissionen hade en gemensam vilja avseende projektens slutförande inte kan godtas.

103.

De återstående argumenten till stöd för den fjärde grunden är återigen riktade mot förstainstansrättens slutsats att det inte lämnats någon tydlig försäkran, vilket, såsom ovan anförts, är en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte kan prövas inom ramen för ett överklagande. ( 16 )

104.

Det är i detta avseende tillräckligt att framhålla att, såsom kommissionen korrekt anförde vid sammanträdet, det är långt ifrån övertygande att påstå att den enda förklaringen till att Masdar fortsatt att utföra tjänster – även om den kommersiella risk som bolaget därmed tog kunde anses vara större än vanligt – är att kommissionen vid mötet den 2 oktober 1998 eller senare lämnat de försäkringar som Masdar förlitat sig på.

105.

Överklagandet ska således inte bifallas på den fjärde grunden.

106.

Härav följer att överklagandet ska ogillas i dess helhet.

107.

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, vilka enligt artikel 118 i dessa ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om så har yrkats av vinnande part. Eftersom kommissionen yrkat att Masdar ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och Masdar tappat målet ska Masdar förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

108.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska