—

Viamex Agrar Handels GmbH, genom W. Schedl, Rechtsanwalt,

—

Zuchtvieh-Kontor GmbH (ZVK), genom K. Landry, Rechtsanwalt,

—

Hauptzollamt Hamburg-Jonas, genom G. Seber, i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom A. Falk, i egenskap av ombud,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom F. Erlbacher, i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser giltigheten av artiklarna 1 och 5.3 i kommissionens förordning (EG) nr 615/98 av den 18 mars 1998 om särskilda tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag när det gäller levande nötkreaturs välbefinnande vid transport (EGT L 82, s. 19).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan å ena sidan Viamex Agrar Handels GmbH (nedan kallat Viamex) och Zuchtvieh-Kontor GmbH (ZVK) (nedan kallat ZVK) och å andra sidan Hauptzollamt Hamburg-Jonas (nedan kallat Hauptzollamt) avseende bidrag för export av levande nötkreatur till Libanon och Egypten.

3

I artikel 13.9 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (EGT L 148, s. 24; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 63), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2634/97 av den 18 december 1997 (EGT L 356, s. 13) (nedan kallad förordning nr 805/68), föreskrivs att ett villkor för utbetalningen av bidrag vid export av levande djur är att bestämmelserna i gemenskapens lagstiftning om djurens välfärd iakttas, särskilt skyddet av djur under transport.

4

I förordning nr 615/98 anges tillämpningsföreskrifter för förordning nr 805/68.

5

I artikel 1 i förordning nr 615/98 anges att det endast skall utbetalas exportbidrag för levande nötkreatur om det vid transporten av dem till deras första lossning i det tredjeland som är slutdestination har tagits hänsyn till bestämmelserna i rådets direktiv 91/628/EEG av den 19 november 1991 om skydd av djur vid transport, och ändring av direktiven 90/425/EEG och 91/496/EEG (EGT L 340, s. 17), i dess lydelse enligt rådets direktiv 95/29/EG av den 29 juni 1995 (EGT L 148, s. 52) (nedan kallat direktiv 91/628), och bestämmelserna i den nämnda förordningen.

6

Enligt artikel 2 i denna förordning skall djuren kontrolleras vid utförsel från Europeiska gemenskapens tullområde. En officiell veterinär skall kontrollera och intyga att djuren klarar av transport i enlighet med bestämmelserna i direktiv 91/628, att transportmedlet med vilket djuren skall lämna gemenskapens tullområde överensstämmer med bestämmelserna i direktivet, och att åtgärder har vidtagits för att vårda djuren under transporten i överensstämmelse med bestämmelserna i det nämnda direktivet.

7

I enlighet med artikel 5.2 i förordning nr 615/98 skall ansökan om utbetalning av exportbidrag åtföljas av ett bevis på att bestämmelserna i artikel 1 i förordningen har efterlevts. Detta bevis skall bestå av kontrollexemplar T5 och kontrollrapporten från ett kontrollbolag, tillsammans med veterinärintyget.

8

I artikel 5.3 i förordning nr 615/98 anges emellertid att exportbidraget inte skall utbetalas för det antal djur som dött under transport och för de djur det utbetalande organet, efter att ha tagit del av de dokument som avses i artikel 5.2, rapporterna om de kontroller som avses i artikel 4 och/eller andra uppgifter som det förfogar över när det gäller efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1, anser att direktiv 91/628 inte har efterlevts.

9

I artikel 3.1 i direktiv 91/628 anges att medlemsstaterna skall se till att transporttiden och viloperioderna samt utfodrings- och vattningsintervallen överensstämmer med vad som fastställs i kapitel VII i bilagan till direktivet.

10

Vid vägtransport av levande nötkreatur skall, enligt punkt 48.4 d i kapitel VII i bilagan till direktiv 91/628, den tillräckliga vilotiden vara minst en timme efter 14 timmars transport. Efter denna vilotid kan transporten återupptas under en period av 14 timmar. Den maximala transporttiden är således fastställd till 29 timmar. Enligt punkt 48.8 kan transporttiderna emellertid i djurens intresse förlängas med två timmar med beaktande framför allt av närheten till bestämmelseorten.

11

Enligt punkt 48.5 i kapitel VII i bilagan till direktiv 91/628 skall djuren få en vilotid på minst 24 timmar efter den fastställda transporttiden.

12

I det första målet vid den nationella domstolen anmälde Viamex till Hauptzollamt Kiel export av 35 levande nötkreatur till Libanon. Hauptzollamt avslog genom beslut av den 1 februari 2001, på grundval av bland annat artiklarna 1 och 5.3 i förordning nr 615/98, Viamex ansökan om exportbidrag. Hauptzollamt motiverade beslutet med att det vid undersökning av den transportplan som Viamex hade ingett framkom att vilotiden på 24 timmar som föreskrivs i punkt 48.5 i kapitel VII i bilagan till direktiv 91/628 inte hade iakttagits. Viamex gjorde emellertid gällande att åsidosättandet av den bestämmelsen berodde på att den officiella veterinären hade bestämt att transporten kunde återupptas tidigare än efter 24 timmars vilotid. Hauptzollamt ansåg att Viamex oaktat denna omständighet borde ha informerat sig om de vilotider som föreskrivs i direktiv 91/628. Viamex hade vidare inte iakttagit den maximala vilotiden under transportens andra del, som föreskrivs i punkt 48.4 d i kapitel VII i bilagan till direktiv 91/628, med anledning av ett olycksfall och en lastbilskontroll.

13

I det andra målet vid den nationella domstolen hade ZVK till Hauptzollamt Bamberg anmält export av 32 levande nötkreatur till Egypten. ZVK hade av denna anledning begärt att det av Hauptzollamt godkända exportbidraget skulle erläggas i form av en förskottsbetalning. Hauptzollamt beslutade emellertid genom ändringsbeslut av den 1 september 2003 att begära återbetalning av detta bidrag, jämte ett tillägg på 10 procent, på grundval av bland annat att djuren hade transporterats under mer än 14 timmar i strid med bestämmelserna i direktiv 91/628. Den andra delen av transporten hade i själva verket varat i 15 timmar och 45 minuter. Den omständigheten att den andra delen av transporten översteg den maximala tiden medförde dessutom att ZVK åsidosatte regeln i punkt 48.5 i kapitel VII i bilagan till direktiv 91/628. Enligt den regeln skall djuren efter en transporttid på maximalt 29 timmar lastas av, utfodras, vattnas och få en vilotid på minst 24 timmar.

14

Viamex och ZVK begärde omprövning av Hauptzollamts beslut av den 1 februari 2001 respektive den 1 september 2003. Vid omprövning vidhölls dock besluten. Dessa bolag överklagade då till Finanzgericht Hamburg som ansåg att lösningen i de två målen berodde på tolkningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser. Finanzgericht Hamburg beslutade därför att vilandeförklara målen och hänskjuta följande frågor, vilka är identiskt formulerade i de två målen, till EG-domstolen:

15

Domstolens ordförande beslutade den 17 februari 2006 att förena målen C-37/06 och C-58/06 vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

16

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1 i förordning nr 615/98 är giltig i den del som det i artikeln föreskrivs att exportbidrag för levande djur skall utbetalas endast om hänsyn har tagits till bestämmelserna i direktiv 91/628. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i förekomsten av ett samband mellan systemet med exportbidrag, som härrör från den gemensamma jordbrukspolitiken, och gemenskapsrätten om skydd av djur.

17

I artikel 1 i förordning nr 615/98 om särskilda tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag när det gäller levande nötkreaturs välbefinnande vid transport, föreskrivs det att vid tillämpningen av artikel 13.9 andra stycket i förordning nr 805/68 skall det endast utbetalas exportbidrag för levande nötkreatur med nummer 0102 i Kombinerade nomenklaturen om hänsyn har tagits till bland annat bestämmelserna i direktiv 91/628.

18

Domstolen påminner för det första om att, såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 28–33 i sitt förslag till avgörande, denna hänvisning som görs i artikel 1 i förordning nr 615/98 till direktiv 91/628 och som förenar systemet med exportbidrag och skyddet av djur vid transport följer av det val som Europeiska unionens råd gjorde i förordning nr 805/68 och i fråga om vilket Europeiska gemenskapernas kommission endast antog tillämpningsföreskrifter i förordning nr 615/98.

19

Syftet med artikel 1 i förordning nr 615/98 är att genomföra artikel 13.9 i förordning nr 805/68, enligt vilken ett villkor för utbetalningen av bidrag vid export av levande djur är att bestämmelserna i gemenskapens lagstiftning om djurens välfärd iakttas, särskilt skyddet av djur under transport. Nämnda artikel 13.9 infördes för att komma till rätta med den praxis som bestod i att djurens välfärd inte alltid iakttogs vid transport.

20

Det framgår nämligen av de två skälen i förordning nr 2634/97, som införde artikel 13.9 sista stycket i förordning nr 805/68, att erfarenheten av genomförandet av direktiv 91/628 har visat att export av levande djur inte alltid genomförs med iakttagande av de berörda djurens välfärd och att det av praktiska orsaker är nödvändigt att föreskriva att kommissionen skall utfärda tillämpningsföreskrifter för reglerna på området. I femte skälet i förordning nr 615/98 anges att i fall där man på grundval av bedömningen av fysiskt tillstånd och/eller hälsa hos ett antal djur i sändningen kan fastställa att bestämmelserna om skydd av djur vid transport inte har iakttagits, bör vidare åtgärder vidtas som ger en lämplig avskräckande effekt och som skall tillämpas enhetligt.

21

Det är för övrigt analoga överväganden som har föranlett gemenskapens institutioner att ersätta direktiv 91/628 med rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97 (EUT L 3, 2005, s. 1).

22

Domstolen erinrar för det andra om att skyddet av djurs välfärd utgör ett berättigat mål av allmänt intresse vars betydelse bland annat tagit sig uttryck i medlemsstaternas antagande av protokollet om djurskydd och djurens välfärd, vilket fogats till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EGT C 340, 1997, s. 110) eller i gemenskapens underskrift av Europeiska konventionen om skydd av djur under internationella transporter (reviderad) (rådets beslut 2004/544/EG av den 21 juni 2004 om undertecknande av Europeiska konventionen om skydd av djur under internationella transporter (reviderad), EUT L 241, s. 21). Betydelsen av detta mål återspeglas även i förklaring nr 24 om djurskydd, som fogats till slutakten i fördraget om Europeiska unionen.

23

Domstolen har för övrigt vid upprepade tillfällen bekräftat gemenskapens intresse för hälsa och djurskydd (dom av den 1 april 1982 i de förenade målen 141/81–143/81, Holdijk m.fl., REG 1982, s. 1299, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 6, s. 359, och av den 23 februari 1988 i mål 131/86, Förenade kungariket mot rådet, REG 1988, s. 905, punkt 17). Domstolen fann bland annat att vid förverkligandet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken får det inte bortses från de hänsyn till allmänintresset, såsom skydd för djurs hälsa och liv, som gemenskapens institutioner skall beakta vid utövandet av sina befogenheter och särskilt inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden.

24

Av detta följer att genom att utbetalningen av exportbidrag för levande nötkreatur villkoras av iakttagandet av gemenskapens lagstiftning om djurs välbefinnande avser gemenskapslagstiftaren att skydda ett mål av allmänt intresse, vars iakttagande inte i sig gör det möjligt att konstatera att artikel 1 i förordning nr 615/98 är ogiltig. Denna hänvisning har dessutom fördelen att den säkerställer att gemenskapens budget inte används till att finansiera export i strid med gemenskapsbestämmelserna om djurs välbefinnande .

25

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att förordning nr 615/98 och direktiv 91/628 eftersträvar olika mål och att det i en förordning inte generellt kan hänvisas till ett direktiv vilket för övrigt är ”beklagansvärt otydligt”.

26

Domstolen påpekar i detta hänseende att den enkla omständigheten att utbetalningen av exportbidrag för levande nötkreatur enligt förordning nr 615/98 är villkorad av iakttagandet av ett visst antal villkor som fastställs i en rättsakt med egna mål inte i sig kan anses utgöra en anledning till att den nämnda förordningen skall anses ogiltig. Domstolen har nämligen funnit i punkterna 22–24 ovan att de eftersträvade målen inte enbart är fullständigt lagliga, utan även utgör hänsyn som samtliga institutioner och medlemsstater, i enlighet med gemenskapsrätten, konstant och oavbrutet skall beakta vid utformningen och genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken.

27

Ett direktiv kan, i enlighet med fast rättspraxis, förvisso inte i sig medföra skyldigheter för enskilda (se bland annat dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01–C-403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I-8835, punkt 108, av den 3 maj 2005 i de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02, Berlusconi m.fl., REG 2005, s. I-3565, punkt 73, och av den 7 juni 2007 i mål C-80/06, Carp, REG 2007, s. I-4473, punkt 20).

28

Det kan emellertid i princip inte uteslutas att bestämmelserna i ett direktiv skulle kunna vara tillämpliga med stöd av en uttrycklig hänvisning till dessa i en förordning, med förbehåll för iakttagandet av allmänna rättsprinciper och särskilt rättssäkerhetsprincipen.

29

Det skall även konstateras att den allmänna hänvisningen i förordning nr 615/98 till direktiv 91/628 avser att säkerställa att relevanta bestämmelser i det nämnda direktivet avseende levande djurs välbefinnande och särskilt skyddet av djur vid transport iakttas vid tillämpningen av artikel 13.9 i förordning nr 805/68. Den nämnda hänvisningen, enligt vilken villkoren för beviljande av bidrag fastställs, kan därmed inte anses avse samtliga bestämmelser i direktiv 91/628, bland annat de som saknar samband med direktivets huvudsakliga syfte.

30

Domstolen godtar således inte det argument som klaganden i mål C-58/06 har åberopat, nämligen att den nämnda hänvisningen är oförenlig med rättssäkerhetsprincipen i den mån den avser samtliga bestämmelser i direktiv 91/628.

31

Vid prövningen av den första frågan har det således inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av artikel 1 i förordning nr 615/98.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.3 i förordning nr 615/98 är förenlig med proportionalitetsprincipen i den mån det följer av den artikeln att varje åsidosättande av någon av bestämmelserna i direktiv 91/628 automatiskt, och oberoende av om det har fastställts att djurs välbefinnande har kränkts, medför att exportbidraget inte skall utbetalas.

33

Domstolen påpekar först att proportionalitetsprincipen, som är en allmän princip för gemenskapsrätten och som har bekräftats vid upprepade tillfällen i domstolens rättspraxis, bland annat på området för den gemensamma jordbrukspolitiken (se bland annat dom av den 12 juli 2001 i mål C-189/01, Jippes m.fl., REG 2001, s. I-5689, punkt 81, och av den 7 september 2006 i mål C-310/04, Spanien mot rådet, REG 2006, s. I-7285, punkt 97), skall iakttas som sådan både av gemenskapslagstiftaren och av nationella lagstiftare och av de nationella domstolarna vid tillämpning av gemenskapsrätten. Denna princip skall även iakttas av de nationella myndigheter som är behöriga att tillämpa bestämmelserna i förordning nr 615/98.

34

Domstolen erinrar även om att gemenskapslagstiftaren, samtidigt som den är bunden av proportionalitetsprincipen, på den gemensamma jordbrukspolitikens område har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning som motsvarar det politiska ansvar som tilldelats lagstiftaren enligt artiklarna 34–37 EG. Följaktligen skall domstolens kontroll begränsas till en prövning av huruvida åtgärden i fråga är behäftad med ett uppenbart fel eller innebär ett maktmissbruk, eller om myndigheten klart har överskridit gränserna för sitt handlingsutrymme (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Jippes m.fl., punkt 80).

35

Enligt proportionalitetsprincipen krävs det att gemenskapsinstitutionernas rättsakter inte går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med reglerna i fråga, varvid gäller att man när det finns flera lämpliga åtgärder att välja mellan skall använda sig av den åtgärd som är den minst betungande och att vållade olägenheter inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m.fl., REG 1990, s. I-4023, punkt 13, och domen i det ovannämnda målet Jippes m.fl., punkt 81).

36

När det slutligen gäller domstolens kontroll av villkoren för genomförandet av en sådan princip, kan det med hänsyn till att gemenskapslagstiftaren på den gemensamma jordbrukspolitikens område har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning konstateras att lagenligheten av en åtgärd som vidtagits på detta område endast kan påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den berörda institutionen söker uppnå (domarna i de ovannämnda målen Fedesa m.fl., punkt 14, och Jippes m.fl., punkt 82). Det är alltså inte fråga om att fastställa om den åtgärd som lagstiftaren vidtagit var den enda eller bästa möjliga, utan om den var uppenbart olämplig (domen i det ovannämnda målet Jippes m.fl., punkt 83).

37

Domstolen erinrar i förevarande fall om att exportbidrag, med avseende på ordalydelsen av artiklarna 1 och 5.3 i förordning nr 615/98 och den nämnda förordningens ändamål, skall betalas ut endast om hänsyn har tagits till bestämmelserna i direktiv 91/628. Enligt artikel 5.3 i förordning nr 615/98 är följden av att bestämmelserna i det nämnda direktivet inte efterlevs att bidragsrätten går förlorad genom att bidraget inte utbetalas. Domstolen skall därför pröva huruvida de villkor för beviljande av exportbidrag som avses i artikel 5.3 i förordning nr 615/98 är förenliga med proportionalitetsprincipen.

38

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna kan enbart fastställa exportbidragets belopp i de två fall som anges i artikel 5.3 i förordning nr 615/98. I det första fallet, som avser dödsfall hos djur till följd av att bestämmelserna i direktiv 91/628 inte har efterlevts, har gemenskapslagstiftaren inte beviljat den behöriga myndigheten något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom det för detta fall uttryckligen föreskrivs att bidraget inte skall utbetalas. I det andra fallet däremot, där den nämnda myndigheten anser att direktiv 91/628 inte har efterlevts, utan att detta har medfört dödsfall, har gemenskapslagstiftaren beviljat den behöriga myndigheten ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida ett åsidosättande av en bestämmelse i direktivet skall medföra att exportbidraget går förlorat, minskas eller utbetalas.

39

Ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning är emellertid inte obegränsat, då det skall utövas inom ramen för artikel 5 i förordning nr 615/98. Den behöriga myndigheten kan enbart anse att direktiv 91/628 inte har efterlevts efter att ha tagit del av de handlingar som avses i artikel 5.2, rapporterna om de kontroller som avses i artikel 4 och/eller andra uppgifter som den förfogar över när det gäller efterlevnaden av de bestämmelser som avses i artikel 1 i den nämnda förordningen.

40

De handlingar som avses i artikel 5 i förordning nr 615/98 och de rapporter som avses i artikel 4 i samma förordning avser samtliga djurens fysiska tillstånd och/eller hälsa vid transport. Den behöriga myndigheten kan således enbart anse att direktiv 91/628 inte har efterlevts efter att ha tagit del av de handlingar avseende djurens hälsa som exportören skall tillhandahålla, såsom kontrollexemplar T5, som gör det möjligt att kontrollera, bland annat, om djuren klarade av transport och om transportmedlet överensstämde med bestämmelserna i det nämnda direktivet.

41

Denna tolkning påverkas inte av ordalydelsen i artikel 5.3 i förordning nr 615/98, enligt vilken den behöriga myndigheten även kan anse att direktiv 91/628 inte har efterlevts efter att ha tagit del av andra uppgifter som den förfogar över. Denna bestämmelse skall nämligen även tolkas i den meningen att den avser uppgifter som påverkar djurs välbefinnande.

42

Artikel 5.3 i förordning nr 615/98 skall under dessa förutsättningar tolkas så, att ett åsidosättande av direktiv 91/628, som kan medföra att ett exportbidrag minskas eller inte utbetalas, avser bestämmelserna i detta direktiv som påverkar djurs välbefinnande, det vill säga deras fysiska tillstånd och/eller hälsa och inte de bestämmelser som i princip inte har en sådan påverkan.

43

De villkor som föreskrivs i artikel 5.3 i förordning nr 615/98 är alltså förenliga med proportionalitetsprincipen.

44

Det ankommer på den behöriga myndigheten att avgöra huruvida åsidosättandet av en bestämmelse i direktiv 91/628 har påverkat djurs välbefinnande, huruvida ett sådant åsidosättande, i förekommande fall, kan korrigeras och huruvida åsidosättandet skall medföra att exportbidraget går förlorat, minskas eller utbetalas. Det ankommer även på nämnda myndighet att avgöra om exportbidraget skall minskas proportionellt i förhållande till det antal djur som myndigheten anser kan ha lidit till följd av att direktiv 91/628 inte har efterlevts, eller om detta bidrag inte skall utbetalas i den mån åsidosättandet av en bestämmelse i det nämnda direktivet har påverkat samtliga djurs välbefinnande.

45

Mot bakgrund av samtliga ovannämnda omständigheter har det vid prövningen av villkoren för beviljande av exportbidrag inte framkommit någon omständighet som gör det möjligt att anse att artikel 5.3 i förordning nr 615/98 är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som eftersträvas, nämligen att, inom ramen för systemet med exportbidrag, säkerställa skyddet av levande djur vid transport.

46

Vid prövningen av den andra frågan har det således inte framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av artikel 5.3 i förordning nr 615/98 i förhållande till proportionalitetsprincipen. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera att de behöriga myndigheterna har tillämpat de relevanta bestämmelserna i förordning nr 615/98 i överensstämmelse med nämnda princip.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: