Mål C‑250/06
United Pan-Europe Communications Belgium SA m.fl.
mot
État belge
(begäran om förhandsavgörande från Conseil d'État (Belgien))
”Artikel 49 EG – Frihet att tillhandahålla tjänster – Nationell lagstiftning enligt vilken kabeloperatörer är skyldiga att vidaresända program som sänds av vissa privata programföretag (’Must carry’) – Restriktion – Tvingande hänsyn till allmänintresset – Bibehållande av mångfalden i en tvåspråkig region”
Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 25 oktober 2007
Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 13 december 2007
Sammanfattning av domen
1. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Nödvändigheten av att lämna tillräckliga uppgifter till domstolen beträffande det faktiska och rättsliga sammanhanget – Skyldighetens räckvidd på konkurrensområdet
(Artikel 234 EG)
2. Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner
(Artikel 49 EG)
1. Det krävs att den nationella domstolen klargör bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, så att domstolen kan lämna ett användbart svar på de frågor som ställts till den.
Detta krav på tydlighet vad gäller det faktiska sammanhanget är enligt domstolens rättspraxis av särskild betydelse inom konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden.
Vad gäller bakgrunden till begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artiklarna 82 EG och 86 EG måste domstolen ha tillgång till de faktiska och rättsliga uppgifter som behövs för att den skall kunna fastställa om villkoren för en dominerande ställning är uppfyllda eller om ett missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG skall anses föreligga, i synnerhet avseende den relevanta marknaden och det sätt på vilket organismerna i fråga skulle kunna ha en individuell eller kollektiv dominerande ställning.
(se punkterna 19–21)
2. Artikel 49 EG skall tolkas på det sättet att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken kabeloperatörer som verkar inom det berörda territoriet i denna stat är skyldiga att, i enlighet med en så kallad ”Must carry”-plikt, vidaresända TV-program som sänds av privata programföretag som är underställda myndigheterna i denna stat, vilka har utsett dem, när denna lagstiftning
– har ett mål som rör allmänintresset, såsom att bibehålla mångfalden i TV-programutbudet inom territoriet, som en del i samma medlemsstats kulturpolitik, och
– den inte är oproportionerlig i förhållande till detta syfte, vilket inbegriper att tillämpningsförfarandet skall vara öppet och grundat på objektiva, icke-diskriminerande och i förväg kända kriterier.
I synnerhet måste varje programföretag i förväg kunna få reda på arten och omfattningen av de precisa förpliktelser som kommer att åläggas, liksom vilka skyldigheter avseende allmännyttan som de i förekommande fall måste samtycka till för att tillerkännas ”Must carry”-status . Det är i detta avseende inte tillräckligt att principförklaringar och allmänna politiska mål står angivna i skälen till den nationella lagstiftningen.
Vidare skall tillerkännandet av denna status vara grundat på objektiva kriterier som är ägnade att garantera mångfalden genom att tillgången till bland annat nationell och lokal information inom det berörda området möjliggörs, i förekommande fall genom allmännyttiga åligganden. En sådan status skall således inte per automatik tillerkännas samtliga TV-kanaler som distribueras av ett och samma privata programföretag, utan den skall strikt begränsas till dem vilkas totala programinnehåll kan förverkliga ett sådant syfte. Det antal kanaler som reserveras åt privata programföretag med nämnda status får inte heller uppenbart överstiga vad som är nödvändigt för att uppnå syftet.
Slutligen får inte tillerkännandet av ”Must carry”-status vare sig rättsligt eller faktiskt villkoras av ett krav på etablering inom det nationella territoriet. I den mån de krav som ställs för att en sådan status skall tillerkännas är av sådant slag att de – även om de tillämpas utan åtskillnad – lättare uppfylls av programföretag som är etablerade inom det nationella territoriet, bland annat på grund av innehållet i de program som sänds, skall de dessutom vara absolut nödvändiga för att uppnå det eftersträvade och berättigade målet av allmänintresse.
Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa om nämnda villkor är uppfyllda.
(se punkterna 46–52 och domslutet)
DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 13 december 2007(*)
”Artikel 49 EG – Frihet att tillhandahålla tjänster – Nationell lagstiftning enligt vilken kabeloperatörer är skyldiga att vidaresända program som sänds av vissa privata programföretag (’Must carry’) – Restriktion – Tvingande hänsyn till allmänintresset – Bibehållande av mångfalden i en tvåspråkig region”
I mål C‑250/06,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Conseil d’État (Belgien) genom beslut av den 17 maj 2006, som inkom till domstolen den 6 juni 2006, i målet
United Pan-Europe Communications Belgium SA,
Coditel Brabant SPRL,
Société Intercommunale pour la Diffusion de la Télévision (Brutélé),
Wolu TV ASBL
mot
État belge,
ytterligare deltagare i rättegången var
BeTV SA,
Tvi SA,
Télé Bruxelles ASBL,
Belgian Business Television SA,
Media ad Infinitum SA,
TV5-Monde,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna U. Lõhmus, J. N. Cunha Rodrigues, A. Ó. Caoimh (referent) och A. Arabadjiev,
generaladvokat: M. Poiares Maduro,
justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 april 2007,
med beaktande av de yttranden som avgetts av
– United Pan-Europe Communications Belgium SA, Coditel Brabant SPRL och Wolu TV ASBL, genom F. de Visscher och E. Cornu, avocats,
– Belgian Business Television SA, genom F. Van Elsen, avocat,
– TV5-Monde och Media ad Infinitum SA, genom A. Berenboom och A. Joachimowicz, avocats,
– Télé Bruxelles ASBL, genom C. Doutrelepont och V. Chapoulaud, avocats,
– Belgiens regering, genom A. Hubert, i egenskap av ombud, biträdd av A. Berenboom och A. Joachimowicz, avocats,
– Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,
– Portugals regering, genom L. Fernandes och J. Marques Lopes, båda i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom T. Harris, i egenskap av ombud, biträdd av G. Peretz, barrister,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom F. Arbault och M. Shotter, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 25 oktober 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 49 EG och 86 EG, sistnämnda artikel jämförd med, i synnerhet, artikel 82 EG.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan United Pan-Europe Communications Belgium SA (nedan kallat UPC), Coditel Brabant SPRL, Société Intercommunale pour la Diffusion de la Télévision (Brutélé) och Wolu TV ASBL och État belge (belgiska staten) angående den skyldighet som nämnda stat har ålagt kabeloperatörer att i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel vidaresända TV‑program som sänds av vissa privata programföretag, vilka är utsedda av de belgiska myndigheterna.
Nationell lagstiftning
3 I artikel 13 i lagen av den 30 mars 1995 om distributionsnät för radiosändning och utövande av radiosändningsverksamhet i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel (loi concernant les réseaux de distribution d’émissions de radiodiffusion et l’exercice d’activités de radiodiffusion dans la région bilingue de Bruxelles-Capitale, Moniteur belge av den 22 februari 1996, s. 3797) (nedan kallad 1995 års lag) föreskrivs följande:
”Operatörer som har fått tillstånd att nyttja ett sändningsnät i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel skall, vid den tidpunkt då TV-programmen sänds och i programmens helhet, vidaresända följande TV-program:
– TV-program som sänds av allmännyttiga programföretag som är underställda den fransktalande och den flamländsktalande gemenskapen.
– TV-program som sänds av andra, av den behöriga ministern utsedda, programföretag som är underställda nämnda gemenskaper.”
4 Nämnda lagbestämmelse har genomförts genom förordningen av den 17 januari 2001 om utseende av programföretag enligt artikel 13 andra strecksatsen i lagen av den 30 mars 1995 om distributionsnät för radio- och TV‑sändning och utövande av radio- och TV-sändningsverksamhet i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel (Moniteur belge av den 2 februari 2001, s. 2781) (nedan kallad förordningen av den 17 januari 2001), vilken har följande lydelse:
”...
Med beaktande av att
Must carry-ordningen ingår i en audiovisuell politik som syftar till att TV-tittarna skall få tillgång till såväl allmännyttiga programföretag som privata programföretag som fullgör allmännyttiga skyldigheter,
Must carry-ordningen har som mål att skydda mångfalden och det kulturella programutbudet i sändningsnäten samt att säkerställa att samtliga TV-tittare får tillgång till denna mångfald,
denna ordning obestridligen motiveras av hänsyn till allmänintresset,
urvalet av de privata kanaler som åtnjuter Must carry-status genomförs med hänsyn till viljan att harmonisera det audiovisuella landskapet i Belgien,
den fransktalande och den flamländsktalande gemenskapens respektive utlåtanden,
de utsedda programföretag som åtnjuter Must carry-status som motprestation skall uppfylla betydande förpliktelser som de har samtyckt till,
vissa av dessa utsedda programföretag är engagerade i allmännyttiga uppdrag,
Télé Bruxelles ASBL [nedan kallat Télé Bruxelles] och TV Brussel vzw skall tillerkännas Must carry-status i syfte att främja utvecklingen av en lokal-TV som sänder lokala nyheter avsedda för en lokal publik, samt av att
ett avskaffande av Must carry-statusen skulle äventyra dessa programföretags själva existens eftersom de inte skulle kunna bära de höga sändningskostnaderna,
beslutas följande:
Artikel 1
Den distributör som har fått tillstånd att nyttja ett sändningsnät i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel skall, vid den tidpunkt då TV-programmen sänds och i deras helhet, vidaresända programmen från följande programföretag:
1. Vlaamse Media Maatschappij n.v.
2. TV Brussel vzw.
3. Belgian business television n.v.
4. Media ad infinitum n.v.
5. TVi s.a.
6. [Télé Bruxelles]
7. Canal+ Belgique s.a. [numera BeTV SA]
8. Satellimages s.a. [numera TV5-Monde SA (nedan kallat TV5-Monde)]
...”
5 Genom förordningen av den 24 januari 2002 om ändring av förordningen av den 17 januari 2001 om utseende av programföretag enligt artikel 13 andra strecksatsen i lagen av den 30 mars 1995 om distributionsnät för radio- och TV-sändning och utövande av radio- och TV-sändningsverksamhet i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel (Moniteur belge av den 16 februari 2002, s. 6066) (nedan kallad förordningen av den 24 januari 2002) har artikel 1 i förordningen av den 17 januari 2001 kompletterats enligt följande:
”9. Event TV Vlaanderen n.v.
10. YTV s.a.”
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
6 Sökandena i målet vid den nationella domstolen är kabeloperatörer som genom sina kabelnät tillhandahåller program från ett stort antal programföretag, bland annat i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att ett fyrtiotal kanaler är tillgängliga i analog form genom detta medium.
7 Den 2 juli 2001 väckte dessa kabeloperatörer talan vid Conseil d’État, var och en för egen del, om ogiltigförklaring av förordningen av den 17 januari 2001. Därefter väckte de den 17 april 2002 vid samma domstol en gemensam talan om ogiltigförklaring av förordningen av den 24 januari 2002.
8 Conseil d’État, som beslutade att förena de olika målen, avvisade genom beslut av den 17 maj 2006 på rent formella grunder den talan som väckts av Société Intercommunale pour la Diffusion de la Télévision (Brutélé). Vad gäller de tre övriga kabeloperatörernas talan underkände den hänskjutande domstolen de flesta av de grunder de hade anfört. Rätten ogiltigförklarade emellertid förordningen av den 17 januari 2001 i den mån den innebar att TV5-Monde tillerkändes så kallad ”Must carry”-status, av det skälet att TV5-Monde – som är ett bolag bildat enligt fransk rätt och etablerat i Frankrike – framstod som en internationell fransktalande kanal som, även om en institution som härrörde från den fransktalande gemenskapen innehade en begränsad andel av dess kapital, hade en alltför svag koppling till den fransktalande gemenskapen för att det skulle kunna anses att den ”omfattades av” denna gemenskap i den mening som avses i artikel 13 i 1995 års lag, och det heller inte hade visats att TV5-Monde i förhållande till denna skulle ha gjort några åtaganden för vilka ”Must carry”-statusen skulle vara en motprestation.
9 Conseil d’État fastslår för övrigt att det krävs en tolkning av gemenskapsrätten för att den skall kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.
10 Kabeloperatörerna i fråga har nämligen för det första gjort gällande att de ifrågasatta åtgärderna innebär att privata programföretag med ”Must carry”-status ges en särskild rättighet som, i strid med artiklarna 3.1 g EG och 10 EG liksom med artiklarna 82 EG och 86 EG, är ägnad att snedvrida konkurrensen mellan de olika programföretagen och att missgynna de företag som är etablerade i andra medlemsstater än Konungariket Belgien, då BeTV SA har en dominerande ställning på betal-TV-marknaden i det fransktalande Belgien. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att innebörden av begreppet ”särskild rättighet” i den mening som avses i artikel 86 EG inte har fastställts av domstolen.
11 För det andra anser nämnda kabeloperatörer att de ifrågasatta åtgärderna, i strid med artiklarna 3.1 g EG, 49 EG och 86 EG utgör ett obefogat hinder för friheten att tillhandahålla tjänster genom att antalet tillgängliga kanaler begränsas och blir mer kostsamma, medan de privata programföretag som har ”Must carry”-status gynnas av kabeloperatörernas vidaresändningsplikt vid förhandlingarna med dessa om tillträdespriser. Den hänskjutande domstolen har emellertid anmärkt att den infrastruktur som kabeloperatörerna i fråga nyttjar visserligen inte är mättad. Däremot är det sannolikt att de ifrågasatta åtgärderna leder till att utländska programföretag som önskar sända via kabel i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel hamnar i en mindre fördelaktig förhandlingsställning än privata programföretag med ”Must carry”-status.
12 Conseil d’État beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet i nämnda delar och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Skall den skyldighet som åläggs ett kabel-TV-företag att vidaresända vissa bestämda program tolkas så att upphovsmännen till dessa program beviljas en ’särskild rättighet’ i den mening som avses i artikel 86 EG?
2) Om den första frågan besvaras jakande, skall då de bestämmelser som avses i artikel 86.1 EG in fine (nämligen ’reglerna i detta fördrag, i synnerhet reglerna i artiklarna 12 [EG] samt 81–89 [EG]’) tolkas på så sätt att medlemsstaterna inte får ålägga kabel-TV-företag att vidaresända vissa TV‑program som privata programföretag sänder men som (i den mening som avses i [1995 års lag]) ’är underställda’ bestämda myndigheter i denna stat, vilket leder till att antalet program från andra medlemsstater eller från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen samt från företag som inte är underställda dessa myndigheter minskas beroende på antalet program som vidaresändningsplikten omfattar?
3) Skall artikel 49 EG tolkas så att det föreligger ett otillåtet hinder mot den fria rörligheten för tjänster då en åtgärd som en medlemsstat har vidtagit, i förevarande fall föreläggandet av en skyldighet att vidaresända TV-program via kabelnät, kan utgöra ett direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hinder mot tillhandahållande av tjänster från en annan medlemsstat till mottagare i den första medlemsstaten, vilket är fallet om den som tillhandahåller tjänsten, på grund av denna åtgärd, befinner sig i en ofördelaktig position vid förhandling om tillträde till dessa nät?
4) Skall artikel 49 EG tolkas på så sätt att det föreligger ett otillåtet hinder på grund av att en åtgärd som en medlemsstat har vidtagit, i förevarande fall skyldigheten att vidaresända TV-program via kabelnät, i flertalet fall endast omfattar de företag som är etablerade i denna medlemsstat – beroende på i vilken ort förmånstagaren har sitt säte eller andra band som denne har till medlemsstaten – och då ett sådant hinder med hänsyn till proportionalitetsprincipen inte kan motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida de två första frågorna, avseende artikel 86.1 EG, kan tas upp till sakprövning
13 Den hänskjutande domstolen har ställt de två första frågorna i huvudsak för att få klarhet i huruvida artikel 86 EG skall tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken de privata programföretag som är underställda myndigheterna i denna stat, vilka har utsett dem, har rätt att få sina TV-program vidaresända, i programmens helhet, i enlighet med en ”Must carry”-plikt av de kabeloperatörer som verkar inom det berörda territoriet i staten.
14 Domstolen erinrar om att medlemsstaterna enligt artikel 86.1 EG inte skall vidta och inte heller bibehålla någon åtgärd som strider mot reglerna i fördraget, i synnerhet reglerna i artikel 12 EG samt artiklarna 81–89 EG, beträffande offentliga företag och företag som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter.
15 Det framgår klart av artikel 86.1 EG att denna bestämmelse saknar självständig betydelse såtillvida att den skall läsas tillsammans med andra relevanta bestämmelser i fördraget (dom av den 19 april 2007 i mål C‑295/05, Asemfo, REG 2007, s. I‑2999, punkt 40).
16 Det följer av begäran om förhandsavgörande att den relevanta bestämmelse som Conseil d’État avser är artikel 82 EG, enligt vilken det är otillåtet, för ett eller flera företag, att missbruka en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna.
17 Enligt domstolens fasta rättspraxis är det förhållandet att ett beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG ger upphov till en dominerande ställning inte i sig oförenligt med artikel 82 EG. En medlemsstat överträder förbuden i dessa båda bestämmelser endast när företaget i fråga, redan genom utövandet av de särskilda eller exklusiva rättigheter som det har tilldelats, föranleds att missbruka sin dominerande ställning eller när dessa rättigheter kan ge upphov till en situation som föranleder att företaget gör sig skyldigt till sådant missbruk (dom av den 23 maj 2000 i mål C‑209/98, Sydhavnens Sten & Grus, REG 2000, s. I‑3743, punkt 66, av den 25 oktober 2001 i mål C‑475/99, Ambulanz Glöckner, REG 2001, s. I‑8089, punkt 39, och av den 30 mars 2006 i mål C‑451/03, Servizi Ausiliari Dottori Commercialisti, REG 2006, s. I‑2941, punkt 23).
18 Frågan uppkommer således i målet vid den nationella domstolen huruvida lagstiftningen i fråga, det vill säga 1995 års lag och förordningarna av den 17 januari 2001 och den 24 januari 2002, inte enbart har medfört att privata programföretag som utsetts med stöd av dessa bestämmelser beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 86.1 EG, utan om den även har föranlett ett missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG.
19 Det krävs emellertid att den nationella domstolen klargör bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, så att domstolen kan lämna ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 8 oktober 2002 i mål C‑190/02, Viacom, REG 2002, s. I‑8287, punkt 15, och där angiven rättspraxis, samt av den 17 februari 2005 i mål C‑134/03, Viacom Outdoor, REG 2005, s. I‑1167, punkt 22).
20 Kravet på tydlighet vad gäller det faktiska sammanhanget är enligt domstolens rättspraxis av särskild betydelse inom konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden (se dom av den 13 april 2000 i mål C‑176/96, Lehtonen och Castors Braine, REG 2000, s. I‑2681, punkt 22, domen i det ovannämnda målet Viacom Outdoor, punkt 23, och av den 23 november 2006 i mål C‑238/05, Asnef-Equifax och Administración del Estado, REG 2006, s. I‑11125, punkt 23).
21 Oavsett huruvida privata programföretag har beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter enligt förordningarna av den 17 januari 2001 och av den 24 januari 2002, har varken begäran om förhandsavgörande eller de skriftliga yttrandena, liksom ej heller de muntliga förtydliganden som lämnades vid förhandlingen, i förevarande fall innehållit de faktiska och rättsliga uppgifter som domstolen behöver tillgång till för att kunna fastställa om villkoren för en dominerande ställning är uppfyllda eller om ett missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG skall anses föreligga. I synnerhet saknas uppgift från den hänskjutande domstolen om vilken den relevanta marknaden är och på vilket sätt de aktuella privata programföretagen i fråga skulle kunna ha en individuell eller kollektiv dominerande ställning.
22 Domstolen kan under dessa omständigheter, såsom Belgian Business Television SA, Media ad infinitum SA, TV5-Monde, den belgiska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission har gjort gällande, inte ge användbara svar på de två första frågorna.
23 Följaktligen kan de två första frågor som den hänskjutande domstolen ställt inte prövas.
Den tredje och den fjärde frågan, avseende artikel 49 EG
24 Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor, vilka skall prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 49 EG skall tolkas så att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken kabeloperatörer som verkar på det berörda territoriet i denna stat är skyldiga att, i enlighet med en ”Must carry”-plikt, vidaresända TV-program som sänds av privata programföretag som är underställda myndigheterna i denna stat, vilka har utsett dem.
25 Tvärtemot vad flera av de berörda parterna har gjort gällande i sina skriftliga yttranden skall denna fråga inte prövas mot bakgrund av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, s. 51), i vilket det fastställs, i artikel 31, att medlemsstaterna under vissa villkor får ålägga ”Must carry”, bland annat avseende överföring av TV-program.
26 Såsom framgår av beslutet att begära förhandsavgörande är nämnda direktiv, som inte är föremål för de frågor som har ställts av Conseil d’État, nämligen inte till någon hjälp vid lösningen av tvisten vid den nationella domstolen, eftersom det, vilket även UPC framhöll vid förhandlingen, inte var i kraft vid den tidpunkt då förordningarna av den 17 januari 2001 och av den 24 januari 2002 antogs, vilkas lagenlighet den nationella domstolen har att pröva inom ramen för nämnda tvist.
27 Av detta följer att den tredje och den fjärde frågan endast skall prövas mot bakgrund av artikel 49 EG.
28 Enligt domstolens fasta rättspraxis utgör TV-sändningar i sig, däri inbegripet sådana som sänds via kabel-TV, ett tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 49 EG (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi, REG 1974, s. 409, punkt 6, svensk specialutgåva, volym 2, s. 269, av den 18 mars 1980 i mål 52/79, Debauve, REG 1980, s. 833, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 5, s. 79, av den 5 oktober 1994 i mål C‑23/93, TV10, REG 1994, s. I‑4795, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 16, s. I‑159, samt av den 29 november 2001 i mål C‑17/00, De Coster, REG 2001, s. I‑9445, punkt 28).
29 Vad gäller frågan huruvida en nationell bestämmelse, sådan som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, innebär en inskränkning som är förbjuden enligt artikel 49 EG, erinrar domstolen om att friheten att tillhandahålla tjänster enligt en likaså fast rättspraxis från domstolen inte bara innebär att det är nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, utan även att det är nödvändigt att avskaffa varje inskränkning – även om den utan åtskillnad är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater – som innebär att tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet De Coster, punkt 29, dom av den 8 september 2005 i de förenade målen C‑544/03 och C‑545/03, Mobistar och Belgacom Mobile, REG 2005, s. I‑7723, punkt 29, av den 5 december 2006 i de förenade målen C‑94/04 och C‑202/04, Cipolla m.fl., REG 2006, s. I‑11421, punkt 56, samt av den 11 januari 2007 i mål C‑208/05, ITC, REG 2007, s. I‑181, punkt 55).
30 Domstolen har dessutom redan tidigare fastställt att artikel 49 EG utgör hinder mot tillämpningen av all nationell lagstiftning som innebär att det blir svårare att tillhandahålla tjänster mellan medlemsstater än att tillhandahålla tjänster inom en medlemsstat (se domarna i de ovannämnda målen De Coster, punkt 30, Mobistar och Belgacom Mobile, punkt 30, Cipolla m.fl., punkt 57, samt dom av den 11 september 2007 i mål C‑76/05, Schwarz och Gootjes-Schwarz, REG 2007, s. I‑0000, punkt 67).
31 Med tillämpning av dessa regler kan friheten att tillhandahålla tjänster åberopas av ett företag gentemot den stat där det är etablerat, när tjänsterna tillhandahålls mottagare som är etablerade i en annan medlemsstat och, mer generellt, i samtliga fall då den som tillhandahåller tjänster erbjuder sina tjänster i en annan medlemsstat än den där han är etablerad (se, bland annat, dom av den 5 oktober 1994 i mål C‑381/93, kommissionen mot Frankrike, REG 1994, s. I‑5145, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 16, s. I‑223, samt domen i det ovannämnda målet ITC, punkt 56).
32 Som UPC har hävdat är programföretag som är etablerade i andra medlemsstater än Konungariket Belgien i förevarande fall tvingade att, av endast det skälet att de enligt den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte har ”Must carry”-status i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel och i konkurrens med andra programföretag som är etablerade i Konungariket Belgien eller i andra medlemsstater och som inte heller har en sådan status, förhandla villkoren för tillträde till kabeloperatörernas nät i regionen med de sistnämnda, i motsats till de programföretag som genom att de har denna status har en ovillkorlig garanti att beredas sådant tillträde. Den omständighet som lyftes fram av Télé Bruxelles och den belgiska regeringen vid förhandlingen, att inte något programföretag som är etablerat i en annan medlemsstat har ansökt om att få ”Must carry”-status, saknar i detta avseende betydelse.
33 I den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen fastställs på så sätt direkt villkoren för tillträde till marknaden för tjänster i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel, genom att tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater än Konungariket Belgien och inte är utsedda genom denna lagstiftning åläggs en börda som inte tynger de tjänsteleverantörer som utsetts av nämnda stat. En sådan lagstiftning kan följaktligen utgöra ett hinder för handeln med tjänster mellan medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 1995 i mål 384/93, Alpine Investments, REG 1995, s. I‑1141, punkt 38, samt domen i det ovannämnda målet De Coster, punkt 33).
34 Det framgår inte klart av handlingarna i målet om det enligt artikel 13 i 1995 års lag krävs att programföretagen är etablerade i Belgien för att de skall kunna få ”Must carry”-status. Även om bestämmelsen skulle förstås så att den inte uttryckligen reserverar nämnda status åt programföretag som är etablerade i Belgien, är det emellertid mer troligt att sådan status tillerkänns programföretag som är etablerade i Belgien än dem som är etablerade i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien, eftersom statusen, i likhet med vad den belgiska regeringen själv har medgett, utgör ett kulturpolitiskt instrument som huvudsakligen syftar till att säkerställa att de belgiska medborgarna får tillgång till lokal och nationell information liksom till sin egen kultur.
35 Conseil d’État ogiltigförklarade dessutom i begäran om förhandsavgörande tillerkännandet av ”Must carry”-status till det enda programföretag som var etablerat i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien, av det skälet att företaget inte kunde anses vara ”underställt” den fransktalande gemenskapen i den mening som avses i artikel 13 i 1995 års lag. Det är således utrett att samtliga programföretag med denna status på grundval av förordningarna av den 17 januari 2001 och den 24 januari 2002 var etablerade i Belgien efter detta beslut. Den belgiska regeringen har dessutom själv angett vid förhandlingen att den omständigheten att ett av de privata programföretagen med denna status nyligen har beslutat att flytta sitt huvudkontor till en annan medlemsstat är en faktor som skall beaktas vid bedömningen av om företaget skall få behålla förmånen av denna status, även om de program som sänds av företaget inte har ändrats innehållsmässigt.
36 Den nationella lagstiftningen i fråga medför följaktligen även att det blir svårare att tillhandahålla tjänster mellan medlemsstater än att tillhandahålla tjänsterna enbart internt inom den berörda medlemsstaten.
37 Tvärtemot vad den belgiska regeringen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande såväl som vid förhandlingen är det i detta avseende av ringa betydelse att nämnda lagstiftning även får begränsande effekter för de privata programföretag i Belgien som inte har ”Must carry”-status i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel. Det är inte nödvändigt att alla företag i en medlemsstat gynnas i förhållande till företag i andra medlemsstater för att en reglering skall utgöra ett hinder för tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstater. Det räcker att den införda regleringen är till fördel för vissa företag i landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 1991 i mål C‑353/89, kommissionen mot Nederländerna, REG 1991, s. I‑4069, punkt 25; svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑353).
38 Den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen utgör under dessa omständigheter en sådan inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som avses i artikel 49 EG.
39 Enligt domstolens rättspraxis kan en sådan begränsning av en grundläggande frihet som garanteras i fördraget dock vara berättigad om den motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, bland annat, dom av den 5 juni 1997 i mål C‑398/95, SETTG, REG 1997, s. I‑3091, punkt 21, av den 28 oktober 1999 i mål C‑6/98, ARD, REG 1999, s. I‑7599, punkterna 50 och 51, samt domen i de ovannämnda förenade målen Cipolla m.fl., punkt 61).
40 Den belgiska regeringen har gjort gällande att syftet med den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är att bevara mångfalden och det kulturella programutbudet i sändningsnäten och att garantera att samtliga TV-tittare får tillgång till denna mångfald och omväxling vad gäller programmen, i synnerhet genom att säkerställa att de belgiska medborgarna i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel inte berövas tillgången till lokal och nationell information eller till sitt kulturarv. Bestämmelserna är således avsedda att harmonisera det audiovisuella landskapet i Belgien.
41 Enligt domstolens fasta rättspraxis kan kulturpolitiken utgöra ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset som berättigar inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster. Bibehållandet av den mångfald som denna politik skall säkerställa har nämligen samband med den yttrandefrihet som garanteras genom artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, vilken är en av de grundläggande rättigheter som garanteras inom gemenskapsrättens rättsordning (se dom av den 25 juli 1991 i mål C‑288/89, Collective Antennevoorziening Gouda, REG 1991, s. I‑4007, punkt 23, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑331, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 30, dom av den 3 februari 1993 i mål C‑148/91, Veronica Omroep Organisatie, REG 1993, s. I‑487, punkt 10, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑17, samt domen i det ovannämnda målet TV10, punkt 19).
42 Den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen har följaktligen ett mål av allmänintresse, eftersom syftet med den är att säkerställa mångfalden i TV-programutbudet i den tvåspråkiga huvudstadsregionen Bryssel, och den är en del av en kulturpolitik som syftar till att säkerställa yttrandefriheten inom den audiovisuella sektorn, i, bland andra, de sociala, kulturella, språkliga, religiösa och filosofiska sammanhangen i regionen.
43 Vad därefter gäller frågan huruvida nämnda lagstiftning verkligen är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet förverkligas, skall det, vilket generaladvokaten har framhållit i punkt 13 i sitt förslag till avgörande, anses att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen med hänsyn till tvåspråkigheten i huvudstadsregionen Bryssel utgör ett lämpligt medel för att uppnå avsedda kultursyften, eftersom den bland annat kan möjliggöra för TV-tittare som talar nederländska att via de kabeloperatörer som står för kabel-TV-sändningarna inom deras område få tillgång till TV-program som har ett kulturellt och språkligt samband med den flamländsktalande gemenskapen och för TV-tittare vilkas språk är franska att få liknande tillgång till TV-program som har ett kulturellt och språkligt samband med den fransktalande gemenskapen. Genom en lagstiftning av detta slag säkerställs följaktligen att regionens TV-tittare inte berövas tillgång till lokal och nationell information på det egna språket, eller till program som företräder deras kultur.
44 Vad därefter gäller huruvida lagstiftningen i fråga är nödvändig för att nå de mål som eftersträvas skall det betonas att även om ett bibehållande av mångfalden, i kulturpolitikens namn, hör samman med den grundläggande rätten till yttrandefrihet och de nationella myndigheterna följaktligen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar i detta avseende, får de krav som följer av åtgärder som syftar till att genomföra en sådan politik inte på något sätt vara oproportionerliga i förhållande till det mål som eftersträvas och det sätt på vilket de tillämpas får inte vara diskriminerande i förhållande till medborgare från andra medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 1989 i mål C‑379/87, Groener, REG 1989, s. 3967, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 10, s. 259, samt av den 12 juni 2003 i mål C‑112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I‑5659, punkt 82).
45 I synnerhet får en sådan lagstiftning inte rättfärdiga att de nationella myndigheterna agerar på ett sådant skönsmässigt sätt att gemenskapsrättsliga bestämmelser som rör en grundläggande frihet förlorar sin ändamålsenliga verkan (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 20 februari 2001 i mål C‑205/99, Analir m.fl., REG 2001, s. I‑1271, punkt 37, samt av den 22 januari 2002 i mål C‑390/99, Canal Satélite Digital, REG 2002, s. I‑607, punkt 35).
46 Tillerkännandet av ”Must carry”-status måste således, för det första, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, ske genom ett öppet förfarande på grundval av kriterier som på förhand är kända av programföretagen, för att förhindra att medlemsstaterna disponerar sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett godtyckligt sätt. I synnerhet måste varje programföretag i förväg kunna få reda på arten och omfattningen av de precisa förpliktelser som kommer att åläggas, liksom vilka skyldigheter avseende allmännyttan som de i förekommande fall måste samtycka till för att tillerkännas denna status. Det är i detta avseende inte tillräckligt att principförklaringar och allmänna politiska mål står angivna i skälen till den nationella lagstiftningen.
47 Vidare skall tillerkännandet av ”Must carry”-status vara grundat på objektiva kriterier som är ägnade att garantera mångfalden genom att tillgången till bland annat nationell och lokal information inom det berörda området möjliggörs, i förekommande fall genom allmännyttiga åligganden. En sådan status skall således inte per automatik tillerkännas samtliga TV-kanaler som distribueras av ett och samma privata programföretag, utan den skall strikt begränsas till dem vilkas totala programinnehåll kan förverkliga ett sådant syfte. Det antal kanaler som reserveras åt privata programföretag med nämnda status får inte heller uppenbart överstiga vad som är nödvändigt för att uppnå syftet.
48 Slutligen får inte kriterierna för att bevilja ”Must carry”-status vara diskriminerande. I synnerhet får inte tillerkännandet av statusen rättsligt eller faktiskt villkoras av ett krav på etablering inom det nationella territoriet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1992 i mål C‑211/91, kommissionen mot Belgien, REG 1992, s. I‑6757, punkt 12; svensk specialutgåva, volym 13, s. I‑235).
49 I den mån de krav som ställs för att ”Must carry”-status skall tillerkännas är av sådant slag att de – även om de tillämpas utan åtskillnad – lättare uppfylls av programföretag som är etablerade inom det nationella territoriet, bland annat på grund av innehållet i de program som sänds, skall de dessutom vara absolut nödvändiga för att uppnå det eftersträvade och berättigade målet av allmänintresse.
50 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att med hänsyn till de olika omständigheterna i det mål som är anhängigt vid den pröva om de nationella bestämmelserna i fråga uppfyller dessa villkor.
51 Den tredje och den fjärde frågan skall således besvaras så, att artikel 49 EG skall tolkas på det sättet att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, sådan som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken kabeloperatörer som verkar inom det berörda territoriet i denna stat är skyldiga att, i enlighet med en så kallad ”Must carry”-plikt, vidaresända TV-program som sänds av privata programföretag som är underställda myndigheterna i denna stat, vilka har utsett dem, när denna lagstiftning
– har ett mål som rör allmänintresset, såsom att bibehålla mångfalden i TV-programutbudet inom territoriet, som en del i samma medlemsstats kulturpolitik, och
– den inte är oproportionerlig i förhållande till detta syfte, vilket inbegriper att tillämpningsförfarandet skall vara öppet och grundat på objektiva, icke-diskriminerande och i förväg kända kriterier.
52 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa om nämnda villkor är uppfyllda.
Rättegångskostnader
53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Artikel 49 EG skall tolkas på det sättet att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, sådan som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilken kabeloperatörer som verkar inom det berörda territoriet i denna stat är skyldiga att, i enlighet med en så kallad ”Must carry”-plikt, vidaresända TV-program som sänds av privata programföretag som är underställda myndigheterna i denna stat, vilka har utsett dem, när denna lagstiftning
– har ett mål som rör allmänintresset, såsom att bibehålla mångfalden i TV-programutbudet inom territoriet, som en del i samma medlemsstats kulturpolitik, och
– den inte är oproportionerlig i förhållande till detta syfte, vilket inbegriper att tillämpningsförfarandet skall vara öppet och grundat på objektiva, icke-diskriminerande och i förväg kända kriterier.
Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa om nämnda villkor är uppfyllda.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: franska.