Mål C-61/03
Europeiska gemenskapernas kommission
mot
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
”Fördragsbrott – Euratomfördraget – Tillämpningsområde – Militära anläggningar – Hälsoskydd – Avveckling av en kärnreaktor – Radioaktivt avfall”
Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 2 december 2004
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 12 april 2005
Sammanfattning av domen
1. Euratom — Fördraget — Bestämmelser där hänsyn tas till medlemsstaternas nationella försvarsintressen — Bestämmelser med begränsad räckvidd, som inte ger utrymme för slutsatsen att Euratomfördragets bestämmelser utom i uttryckliga undantagsfall är tillämpliga på militära tillämpningar av kärnenergi
(Artiklarna 24–28 EA och 84 tredje stycket EA)
2. Euratom — Fördraget — Tillämpningsområde — Verksamheter inom det militära området — Omfattas inte — Artikel 37 EA kan inte tillämpas på radioaktivt avfall som härrör från militära anläggningar
(Artikel 37 EA)
3. Euratom — Hälsoskydd — Planer för deponering av radioaktivt avfall — Underrättelser till kommissionen — Syfte — Tolkning av artikel 37 EA som ger medlemsstaterna ett utrymme för egen bedömning vad gäller tidpunkten för att tillhandahålla upplysningar samt deras innehåll — Avslås
(Artikel 37 EA)
4. Euratom — Mål att skydda folkhälsan och miljön mot de faror som uppstår till följd av användningen av kärnenergi, inbegripet användning för militära ändamål — Tillämplighet av bestämmelserna i Euratomfördraget
1. Förekomsten i Euratomfördraget av bestämmelser där hänsyn tas till medlemsstaternas nationella försvarsintressen, det vill säga artiklarna 24–28 EA samt 84 tredje stycket EA leder inte nödvändigtvis till den slutsatsen att bestämmelserna i fördraget är tillämpliga, utom i uttryckliga undantagsfall, på militära tillämpningar av kärnenergi. Att dessa bestämmelser föreligger kan också förklaras av det faktum att tillämpningen av vissa bestämmelser som införts genom nämnda fördrag, även om det endast avser civil verksamhet, ändå kan påverka verksamheter och intressen som rör medlemsstaternas nationella försvar. Just så är fallet med bestämmelserna i avdelning II, kapitel 2 i nämnda fördrag, vilka rör informationsspridning, och med dem i kapitel 7 i samma avdelning, angående säkerhetskontroll. Bestämmelserna i fråga har dessutom en begränsad räckvidd. Förutom de två kapitel där nämnda bestämmelser ingår, innehåller fördraget inga bestämmelser där de särskilda intressen och behov som är kopplade till militär verksamhet beaktas.
(se punkterna 32 och 33)
2. Kommissionen tilldelas genom flera bestämmelser i Euratomfördraget betydande befogenheter, som ger den möjlighet att aktivt ingripa, genom regleringar eller i form av yttranden innehållande individuella beslut, inom olika verksamhetsområden som inom gemenskapen har samband med användningen av kärnenergi. Tillämpningen av sådana bestämmelser på anläggningar, forskningsprogram och annan militär verksamhet skulle kunna vara ägnad att skada medlemsstaternas väsentliga nationella försvarsintressen. Slutsatsen av att nämnda fördrag helt saknar undantag med preciseringar av under vilka villkor medlemsstaterna har rätt att åberopa och skydda dessa väsentliga intressen blir följaktligen att verksamheter inom det militära området faller utanför detta fördrags tillämpningsområde. Eftersom fördraget inte är tillämpligt på tillämpningar av kärnenergi för militära ändamål, har kommissionen inte haft fog för att åberopa artikel 37 EA för att kräva av medlemsstaterna att de tillhandahåller upplysningar om radioaktivt avfall härrörande från militära anläggningar.
(se punkterna 35, 36 och 44)
3. Det skall påpekas att artikel 37 EA skall tolkas på så sätt att de allmänna upplysningarna om en plan för deponering av radioaktivt avfall skall tillhandahållas kommissionen innan tillstånd till sådan deponering ges av den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter. För att säkerställa verkan av denna bestämmelse, vars syfte är att förhindra radioaktiv kontamination, och med hänsyn till den mycket stora betydelsen av de riktlinjer som kommissionen kan meddela den berörda medlemsstaten, är det nödvändigt att kommissionen får del av de allmänna upplysningarna om en plan för radioaktivt avfall i rätt tid för att efter samråd med expertgruppen kunna avge ett yttrande som skulle kunna bli föremål för en fördjupad undersökning från denna stats sida under sådana villkor att kommissionens förslag kan beaktas innan tillstånd meddelas.
En tolkning av artikel 37 EA enligt vilken den berörda medlemsstaten skulle kunna besluta såväl från vilken tidpunkt en militär anläggning som ger upphov till radioaktivt avfall skall betraktas som civilt avfall som det konkreta innehållet i de upplysningar som skall tillhandahållas kommissionen skulle strida mot syftet med denna bestämmelse. För det första skulle det förebyggande syftet omintetgöras om upplysningarna tillhandahölls för sent, och för det andra skulle det vara omöjligt att avge ett yttrande med vetskap om omständigheterna om bara delar av de relevanta upplysningarna tillhandahölls.
(se punkterna 39 och 40)
4. Det faktum att fördraget inte är tillämpligt på tillämpningar av kärnenergi för militära ändamål minskar inte på något sätt den avgörande betydelsen av målet att skydda folkhälsan och miljön mot de faror som uppstår till följd av användningen av kärnenergi, inbegripet för militära ändamål. I den mån gemenskapen genom nämnda fördrag inte ges särskilda medel för att uppnå detta mål, kan det inte uteslutas att lämpliga åtgärder kan vidtas på grundval av de relevanta bestämmelserna i EG-fördraget.
(se punkt 44)
DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 12 april 2005 (*)
”Fördragsbrott – Euratomfördraget – Tillämpningsområde – Militära anläggningar – Hälsoskydd – Avveckling av en kärnreaktor – Radioaktivt avfall”
I mål C-61/03,
angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 141 EA, som väckts den 14 februari 2003,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av L. Ström och X. Lewis, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av P. Ormond och C. Jackson, båda i egenskap av ombud, biträdda av D. Wyatt, QC, samt av S. Tromans, barrister, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
med stöd av:
Republiken Frankrike, företrädd av R. Abraham, G. de Bergues och E. Puisais, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, C.W.A. Timmermans, A. Rosas (referent), R. Silva de Lapuerta och A. Borg Barthet samt domarna N. Colneric, S. von Bahr, J.N. Cunha Rodrigues, P. Kūris, E. Juhász, G. Arestis och M. Ilešič,
generaladvokat: L.A. Geelhoed,
justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 12 oktober 2004,
och efter att den 2 december 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska gemenskapernas kommission har väckt talan om fastställelse av att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 37 EA genom att inte tillhandahålla allmänna upplysningar om en plan för deponering av radioaktivt avfall till följd av avvecklingen av Jason-reaktorn, belägen vid Royal Naval College i Greenwich.
Tillämpliga bestämmelser
2 Av ingressen till Euratomfördraget framgår att de fördragsslutande parterna ”[insåg] att kärnenergin utgör en oumbärlig källa för att säkerställa produktionens utveckling … och för att möjliggöra framsteg i arbetet för freden”, var ”[beslutna] att skapa förutsättningar för utvecklingen av en effektiv kärnindustri som väsentligt ökar energiproduktionen … och inom talrika andra områden bidrar till välstånd för deras folk”, ”[angelägna] att skapa sådana förhållanden i säkerhetshänseende att farorna för befolkningens liv och hälsa avlägsnas” och ”[önskade] att andra länder [skulle delta] i detta arbete och att samarbete [skulle komma] till stånd med internationella organisationer som är sysselsatta med atomenergins fredliga utveckling”.
3 Enligt ordalydelsen i artikel 1 EA har Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) till uppgift ”att genom att skapa de förutsättningar som behövs för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiindustrierna, bidra till en höjning av levnadsstandarden i medlemsstaterna och till utvecklingen av förbindelserna med övriga länder”.
4 Artikel 2 EA har följande lydelse:
”För att fullgöra sin uppgift skall gemenskapen i den ordning som anges i detta fördrag:
a) främja forskning och säkerställa spridning av teknisk information,
b) uppställa enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd samt övervaka tillämpningen av dessa normer,
c) underlätta investeringar och, särskilt genom att uppmuntra initiativ från företagens sida, säkerställa att sådana viktiga anläggningar kommer till stånd som behövs för utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen,
d) tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslen,
e) genom lämplig kontroll garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än sådana för vilka de är avsedda,
f) utöva den äganderätt som tillkommer gemenskapen med avseende på speciella klyvbara material,
g) säkerställa goda avsättningsmöjligheter och tillgång till de bästa tekniska hjälpmedel genom att upprätta en gemensam marknad för speciell materiel och utrustning, genom fria kapitalrörelser för investeringar på kärnenergiområdet och genom frihet för specialister att vara anställda inom gemenskapen,
h) upprätta sådana förbindelser med andra länder och internationella organisationer som är ägnade att främja framsteg i samband med den fredliga användningen av kärnenergin.”
5 Avdelning II i fördraget, som har rubriken ”Bestämmelser för att främja framsteg på kärnenergiområdet” innefattar bland annat ett kapitel 3, som i sin tur har rubriken ”Hälsoskydd”, vilket består av artiklarna 30–39 EA.
6 I artiklarna 30 EA och 31 EA föreskrivs att grundläggande normer skall fastställas inom gemenskapen för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning. I artikel 30 EA definieras vad som avses med grundläggande normer. I artikel 31 EA anges det förfarande som skall tillämpas vid utarbetande och fastställande av sådana normer.
7 Av artikel 34 EA framgår följande:
”Varje medlemsstat inom vars territorium särskilt farliga experiment skall äga rum, skall vidta särskilda åtgärder för hälsoskyddet och i förväg begära ett yttrande från kommissionen över åtgärderna.
Det krävs samtycke av kommissionen, om verkningarna av dessa experiment kan beröra andra medlemsstaters territorier.”
8 Artikel 37 EA har följande lydelse:
”Varje medlemsstat skall tillhandahålla kommissionen sådana allmänna upplysningar om varje plan för deponering av radioaktivt avfall av alla slag, som gör det möjligt att fastställa om planens genomförande kan medföra en radioaktiv kontamination av vatten, jord eller luft i någon annan medlemsstat.
Kommissionen skall efter att ha hört den expertgrupp som avses i artikel 31 yttra sig inom sex månader.”
9 I artikel 124 andra strecksatsen EA föreskrivs följande:
”För att säkerställa utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen skall kommissionen
…
– lämna rekommendationer eller yttranden på ämnesområden som behandlas i detta fördrag, om fördraget uttryckligen anger detta eller kommissionen anser det nödvändigt.”
10 Kommissionen har, i syfte att möjliggöra en sammanhängande bedömning av planerna för deponering av radioaktivt avfall i den mening som avses i artikel 37 EA, ansett det nödvändigt att precisera vilka typer av verksamheter som kan ge upphov till avfall och, för respektive verksamhetstyp, vilka upplysningar som skall tillhandahållas såsom allmänna upplysningar. Kommissionens rekommendation 91/4/Euratom av den 7 december 1990 om tillämpningen av artikel 37 i Euratomfördraget (EGT L 6, 1991, s. 16) svarade mot detta syfte och gällde från och med den 7 december 1990 till och med den 5 december 1999. Den ersattes från och med den 6 december 1999 av kommissionens rekommendation 1999/829/Euratom av den 6 december 1999 om tillämpningen av artikel 37 i Euratomfördraget (EGT L 324, s. 23).
Bakgrund till talan
11 Jason-reaktorn, vars maximala termiska effekt var 10 kW, användes av Förenade kungarikets försvarsministerium vid Royal Naval College i Greenwich under åren 1962–1996. Den nyttjades för utbildning av personal och för forskningsverksamhet till stöd för det kärndriftsprogram som Förenade kungarikets regering hade startat för atomubåtarna inom Royal Navy.
12 I de handlingar som har ingetts till domstolen uppges inte när avvecklingen av Jason-reaktorn avslutades. Däremot framgår det av dessa handlingar att avvecklingen ägde rum efter det att en begäran om saken hade framställts till Environment Agency for England and Wales (miljöverket för England och Wales) och att verket hade fattat beslut om detta.
13 År 1998 informerades kommissionen om att Jason-reaktorn skulle avvecklas och nedmonteras. Det framgår inte av handlingarna vem som tillhandahöll denna information och det går inte heller att utläsa huruvida avvecklingen redan hade genomförts när kommissionen fick kännedom om detta.
14 Kommissionen begärde genom en skrivelse av den 8 januari 1999 att Förenade kungariket skulle tillhandahålla detaljerade upplysningar om nedläggningen av driften av Jason-reaktorn. Det framgår av svaret från de behöriga myndigheterna i denna medlemsstat, daterat den 5 mars samma år, att Environment Agency for England and Wales redan före sistnämnda datum hade meddelat ett reviderat tillstånd för radioaktivt avfall härrörande från avvecklingen av denna reaktor.
Det administrativa förfarandet
15 Den 30 januari 2001 sände kommissionen en formell underrättelse till Förenade kungariket, i vilken den presenterade sina argument till stöd för inställningen att medlemsstaten i fråga hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 37 EA genom att inte tillhandahålla kommissionen allmänna upplysningar om en plan för deponering av radioaktivt avfall till följd av avvecklingen av Jason-reaktorn.
16 Myndigheterna i Förenade kungariket svarade på denna formella underrättelse genom en skrivelse av den 30 mars 2001, vari de framförde skälen till varför de inte ansåg artikel 37 EA vara tillämplig på militära anläggningar och gjorde gällande att det inte föreligger någon skyldighet för nämnda medlemsstat att tillhandahålla kommissionen upplysningar om avvecklingen av Jason-reaktorn.
17 I det motiverade yttrande som tillställdes Förenade kungariket den 21 december 2001 bekräftade kommissionen den inställning som den hade uttryckt i sin formella underrättelse och begärde att medlemsstaten skulle inkomma med sina synpunkter inom två månader räknat från delgivningen av nämnda yttrande. Myndigheterna i Förenade kungariket upprepade även de sin inställning i sin svarsskrivelse till kommissionen av den 20 februari 2002.
18 Under dessa förhållanden beslutade kommissionen att väcka förevarande talan.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
19 Genom beslut av domstolens ordförande av den 28 augusti 2003 tilläts republiken Frankrike att intervenera till stöd för Förenade kungarikets yrkanden.
20 Kommissionen har yrkat att domstolen skall
– fastställa att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 37 EA genom att inte tillhandahålla allmänna upplysningar om planen för deponering av radioaktivt avfall i samband med avvecklingen av Jason-reaktorn, och
– förplikta Förenade kungariket att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Förenade kungariket och republiken Frankrike har yrkat att kommissionens talan skall ogillas och att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Talan
22 Kommissionen har uppgett att artikel 37 EA är tillämplig på radioaktivt avfall från såväl civila som militära anläggningar. Den har i huvudsak gjort gällande att denna bestämmelse har till syfte att undanröja all fara för radioaktiv kontamination i andra medlemsstater och att den, eftersom befolkningens skydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning är ett övergripande mål, skall omfatta samtliga farokällor, inklusive sådana som härrör från avvecklingen av militära anläggningar såsom Jason-reaktorn.
23 Förenade kungariket har, med stöd av republiken Frankrike, invänt att artikel 37 EA inte kan tillämpas på radioaktivt avfall som härrör från militära anläggningar, eftersom fördraget självt endast omfattar civil användning av kärnenergi och bestämmelserna i dess kapitel om hälsoskydd inte kan ha ett vidare tillämpningsområde än bestämmelserna i övriga kapitel i samma fördrag.
24 Det skall i detta sammanhang påpekas att även om kommissionen har åberopat argument till stöd för sin talan vilka grundar sig på de specifika mål som eftersträvas genom artikel 37 EA och andra bestämmelser i avdelning II, kapitel 3 i fördraget, rörande hälsoskydd, har den inte påstått att bestämmelserna i det kapitlet tycks ha ett annorlunda tillämpningsområde än fördraget som helhet. Kommissionen har tvärtom gjort gällande att dess tolkning av artikel 37 EA, den enda bestämmelse som i denna talan har påståtts ha åsidosatts, stöds av bland annat det faktum att nämnda fördrag inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som generellt utesluter militär verksamhet från dess tillämpningsområde.
25 Det är således lämpligt att domstolen först bedömer huruvida den tolkning som utgör grunden för kommissionens talan, det vill säga att militär användning av kärnenergi kan omfattas av fördragets tillämpningsområde, med förbehåll för vissa uttryckliga undantagsbestämmelser av begränsad karaktär, är befogad.
26 I detta avseende har de fördragsslutande parterna, genom att i ingressen till fördraget hänvisa till framsteg i arbetet för freden, till tillämpningar för kärnindustrin som bidrar till välstånd för deras folk samt till atomenergins fredliga utveckling, avsett att understryka fördragets icke-militära karaktär och det företräde som ges åt målsättningen att stödja användningen av kärnenergi för fredliga ändamål.
27 I artiklarna 1 EA och 2 EA, vari det uppdrag respektive de uppgifter som har anförtrotts gemenskapen definieras, bekräftas att de mål som eftersträvas genom fördraget väsentligen är av civil och kommersiell art.
28 I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse om att undanta försvarsrelaterad verksamhet från fördragets tillämpningsområde är det nödvändigt att stödja sig på andra omständigheter för att kunna avgöra huruvida fördraget även, åtminstone inom vissa områden, kan tillämpas på användning av kärnenergi för militära ändamål.
29 De omständigheter som skall beaktas vid tolkningen kan inte begränsas till det historiska sammanhang i vilket fördraget utarbetades eller till innehållet i de ensidiga förklaringar som lämnats av representanterna för vissa av de medlemsstater som deltog i de förhandlingar som ledde fram till undertecknandet av fördraget. Det är sant, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 80 och 81 i sitt förslag till avgörande, att det av detta sammanhang liksom av vissa förklaringar som nedtecknats i förarbetena till nämnda fördrag framgår att den eventuella tillämpningen av fördraget på militär användning av kärnenergi förutsågs och diskuterades av representanterna för de stater som deltog i nämnda förhandlingar. Det framgår dock även därav att dessa hade olika ståndpunkter i frågan och att de beslutade att lämna den olöst. Dessa omständigheter är följaktligen otillräckliga som upplysningar för att det skall kunna bekräftas att fördragets upphovsmän hade för avsikt att göra dess bestämmelser tillämpliga på militära anläggningar för och tillämpningar av kärnenergi.
30 Enligt Förenade kungariket och republiken Frankrike består den huvudsakliga invändningen mot påståendet att Euratomfördraget likväl kan tillämpas på militära tillämpningar av kärnenergi i det faktum att detta fördrag – till skillnad från EG‑fördraget, som undertecknades samma dag som och av samma stater som ingick Euratomfördraget – inte innehåller några undantagsbestämmelser som specifikt syftar till att skydda medlemsstaternas nationella försvarsintressen. Med hänsyn till den avgörande betydelse som medlemsstaterna, liksom alla andra stater, tillmäter skyddet av dessa intressen, är det knappast tänkbart att de underförstått skulle ha avstått från att ställa upp fullgoda garantier inom ett så känsligt område som militära tillämpningar av kärnenergi. Den enda förklaringen till att Euratomfördraget saknar bestämmelser motsvarande dem i artikel 48.4 i EEG-fördraget (senare artikel 48.4 i EG-fördraget, nu artikel 39.4 EG i ändrad lydelse) och artikel 223 i EEG-fördraget (senare artikel 223 i EG-fördraget, nu artikel 296 EG i ändrad lydelse) är att militär verksamhet helt faller utanför dess tillämpningsområde.
31 Kommissionen har förkastat detta argument och gjort gällande att det av artiklarna 24–28 EA samt 84 tredje stycket EA tvärtom framgår att medlemsstaternas försvarsintressen har beaktats och att de blivit föremål för lämpliga bestämmelser. Artiklarna 24–27 EA rör sekretesskyddet för sådan information vars röjande är ägnat att skada en eller flera medlemsstaters försvarsintressen. I artikel 28 EA föreskrivs att gemenskapen skall ersätta en skada som uppkommer om av försvarshänsyn sekretessbelagda patent eller nyttighetsmodeller utnyttjas på ett otillbörligt sätt eller kommer till en icke berättigad tredje mans kännedom till följd av underrättelser till kommissionen. Vad beträffar artikel 84 tredje stycket EA, som ingår i avdelning II i fördraget, kapitel 7, rörande säkerhetskontroll, förbjuds där att denna kontroll utsträcks till sådana för försvarsändamål avsedda material som är föremål för särskild bearbetning för dessa ändamål eller som efter bearbetningen placeras eller lagras i en militär anläggning enligt en särskild plan.
32 Såsom Förenade kungariket påpekade vid den muntliga förhandlingen leder dock förekomsten av nämnda bestämmelser i Euratomfördraget inte nödvändigtvis till den slutsatsen att bestämmelserna i fördraget är tillämpliga, utom i uttryckliga undantagsfall, på militära tillämpningar av kärnenergi. Att dessa bestämmelser föreligger kan också förklaras av det faktum att tillämpningen av vissa bestämmelser som införts genom nämnda fördrag, även om det endast avser civil verksamhet, ändå kan påverka verksamheter och intressen som rör medlemsstaternas nationella försvar. Just så är fallet med bestämmelserna i avdelning II, kapitel 2 i nämnda fördrag, vilka rör informationsspridning, och de i kapitel 7 i samma avdelning, angående säkerhetskontroll.
33 Det skall vidare understrykas att de påstådda undantagsbestämmelser som kommissionen har åberopat har en begränsad räckvidd. Förutom de två kapitel där nämnda bestämmelser ingår, innehåller fördraget inga bestämmelser där de särskilda intressen och behov som är kopplade till militär verksamhet beaktas.
34 Om Euratomfördraget skulle tillämpas även på militära tillämpningar av kärnenergi, hade det enligt Förenade kungariket varit nödvändigt att infoga en allmän bestämmelse med ett innehåll motsvarande det i artikel 296 EG i Euratomfördraget. Enligt punkt 1 i denna artikel får bestämmelserna i EG-fördraget inte utgöra hinder för varje medlemsstats rätt att, för det första, avstå från att lämna sådan information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen och, för det andra, vidta åtgärder som den anser nödvändiga för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen i fråga om tillverkning av eller handel med vapen, ammunition och krigsmateriel.
35 Det skall i detta avseende konstateras att kommissionen genom flera bestämmelser i Euratomfördraget tilldelas betydande befogenheter, som ger den möjlighet att aktivt ingripa, genom regleringar eller i form av yttranden innehållande individuella beslut, inom olika verksamhetsområden som inom gemenskapen har samband med användningen av kärnenergi. Det räcker att som exempel nämna – förutom bestämmelserna i avdelning II, kapitel 3 i nämnda fördrag, rörande hälsoskydd, i synnerhet artiklarna 34 EA, 35 EA och 37 EA – bestämmelserna i kapitel 1 i samma avdelning II, rörande främjande av forskning. Ordalydelsen i dessa bestämmelser specificerar på intet sätt huruvida de verksamheter som de reglerar uteslutande är av civil natur.
36 Det är dock tydligt att tillämpningen av sådana bestämmelser på anläggningar, forskningsprogram och annan militär verksamhet skulle kunna vara ägnad att skada medlemsstaternas väsentliga nationella försvarsintressen. Såsom Förenade kungariket och republiken Frankrike med rätta har gjort gällande, blir slutsatsen av att nämnda fördrag helt saknar undantag med preciseringar av under vilka villkor medlemsstaterna har rätt att åberopa och skydda dessa väsentliga intressen att de relevanta verksamheterna inom det militära området faller utanför detta fördrags tillämpningsområde.
37 Det är dock viktigt att påpeka att kommissionen vid den muntliga förhandlingen ändå hävdade att medlemsstaterna enligt kommissionens tolkning av artikel 37 EA inte är skyldiga att tillhandahålla den några upplysningar som avser deras militära verksamhet. De allmänna upplysningar som nämns i denna bestämmelse och som kommissionen har krävt att få ta del av, sades endast avse utrustning eller anläggningar som inte längre är föremål för militär användning och som den berörda medlemsstaten av denna anledning har klassificerat som ”avfall”. Enligt denna tolkning är det för övrigt upp till varje medlemsstat att besluta såväl från vilken tidpunkt en militär anläggning som ger upphov till radioaktivt avfall skall betraktas som avfall som det konkreta innehållet i de allmänna upplysningar som, utan att skada den berörda medlemsstatens nationella försvarsintressen, skall tillhandahållas kommissionen för att denna skall kunna fullgöra det uppdrag som den har anförtrotts enligt artikel 37 EA.
38 Även om kommissionen, genom den mer nyanserade tolkning av artikel 37 EA som framfördes i det muntliga förfarandet, hädanefter var beredd att endast kräva medlemsstaterna på mer begränsade upplysningar än vad som uppges i kommissionens rekommendation 1999/829, är talan enligt Förenade kungariket ändå inte välgrundad. Medlemsstaten i fråga anser i själva verket att kommissionen, genom sin nya tolkning av artikel 37 EA, försöker att ur artikeln utläsa ett skydd som den inte erbjuder, just av den anledningen att militär verksamhet alltid har utelämnats från fördragets tillämpningsområde. Denna tolkning av artikel 37 EA strider dessutom mot hur kommissionen har tolkat andra bestämmelser i fördragets kapitel om hälsoskydd. Förenade kungariket har påmint om att artikel 34 EA, som rör särskilt farliga experiment, enligt kommissionen även är tillämplig på kärnvapenprov.
39 Det skall påpekas att artikel 37 EA, såsom domstolen redan har fastställt i sin dom av den 22 september 1988 i mål 187/87, Saarland m.fl. (REG 1988, s. 5013; svensk specialutgåva, volym 9, s. 643), skall tolkas på så sätt att de allmänna upplysningarna om en plan för deponering av radioaktivt avfall skall tillhandahållas kommissionen innan tillstånd till sådan deponering ges av den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter. Domstolen har nämligen slagit fast att för att säkerställa verkan av denna bestämmelse, vars syfte är att förhindra radioaktiv kontamination, och med hänsyn till den mycket stora betydelsen av de riktlinjer som kommissionen kan meddela den berörda medlemsstaten, är det nödvändigt att kommissionen får del av de allmänna upplysningarna om en plan för radioaktivt avfall i rätt tid för att efter samråd med expertgruppen kunna avge ett yttrande som skulle kunna bli föremål för en fördjupad undersökning från denna stats sida under sådana villkor att kommissionens förslag kan beaktas innan tillstånd meddelas.
40 En tolkning av artikel 37 EA enligt vilken den berörda medlemsstaten skulle kunna besluta såväl från vilken tidpunkt en militär anläggning som ger upphov till radioaktivt avfall skall betraktas som civilt avfall som det konkreta innehållet i de upplysningar som skall tillhandahållas kommissionen skulle strida mot syftet med denna bestämmelse. För det första skulle det förebyggande syftet omintetgöras om upplysningarna tillhandahölls för sent, och för det andra skulle det vara omöjligt att avge ett yttrande med vetskap om omständigheterna om bara delar av de relevanta upplysningarna tillhandahölls.
41 En tolkning av artikel 37 EA som gav medlemsstaterna ett sådant utrymme för egen bedömning vad gäller tidpunkten för att tillhandahålla upplysningarna samt deras innehåll skulle dessutom ge upphov till tvister och vara till men för en god tillämpning av denna bestämmelse.
42 Härav framgår att den tolkning av artikel 37 EA som kommissionen föreslog vid den muntliga förhandlingen inte kan godtas.
43 Det skall följaktligen konstateras att kommissionen inte har visat att det finns grund för att tillämpa artikel 37 EA på avvecklingen av den militära anläggningen i fråga.
44 Det skall emellertid understrykas att det faktum att fördraget inte är tillämpligt på tillämpningar av kärnenergi för militära ändamål och att kommissionen följaktligen inte haft fog för att åberopa artikel 37 EA för att kräva av medlemsstaterna att de tillhandahåller upplysningar om radioaktivt avfall härrörande från militära anläggningar inte på något sätt minskar den avgörande betydelsen av målet att skydda folkhälsan och miljön mot de faror som uppstår till följd av användningen av kärnenergi, inbegripet för militära ändamål. I den mån gemenskapen genom nämnda fördrag inte ges särskilda medel för att uppnå detta mål, kan det inte uteslutas att lämpliga åtgärder kan vidtas på grundval av de relevanta bestämmelserna i EG-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 1990 i mål C-62/88, Grekland mot rådet, REG 1990, s. I-1527).
45 Av vad som anförts följer att artikel 37 EA inte medför någon skyldighet för Förenade kungariket att tillhandahålla kommissionen allmänna upplysningar om planen för deponering av radioaktivt avfall som härrör från avvecklingen av Jason-reaktorn. Kommissionens talan skall därför ogillas.
Rättegångskostnader
46 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Förenade kungariket har yrkat att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall Förenade kungarikets yrkande bifallas. Enligt artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna skall medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutar domstolen (stora avdelningen) följande dom:
1) Talan ogillas.
2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.
3) Republiken Frankrike skall bära sin rättegångskostnad.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: engelska.