61997J0202

1 Social trygghet för migrerande arbetstagare - Tillämplig lagstiftning - Tillfällig arbetskraft som utstationerats till en annan medlemsstat än den där arbetsgivaren är etablerad - Lagstiftning i etableringsstaten - Villkor - Verksamhet som företaget i vanliga fall utövar i etableringsstaten

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 14.1 a)

2 Social trygghet för migrerande arbetstagare - Tillämplig lagstiftning - Tillfällig arbetskraft som utstationerats till en annan medlemsstat än den där arbetsgivaren är etablerad - Blankett E 101 utfärdad av den behöriga institutionen i etableringsstaten - Bevisvärde i förhållande till institutioner för social trygghet i andra medlemsstater - Gränser

(Rådets förordningar nr 1408/71 och nr 574/72, artikel 11.1 a)

1 Artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, i kodifierad lydelse enligt förordning nr 2001/83, genom vilken undantag görs från regeln om att arbetstagaren skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han förvärvsarbetar och genom vilken det företag till vilket arbetstagaren i vanliga fall hör kan låta arbetstagaren fortsätta att omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat inom vars territorium företaget är etablerat, skall tolkas på så sätt att ett företag för uthyrning av arbetskraft, som från en första medlemsstat ställer arbetstagare till förfogande för företag inom en annan medlemsstats territorium, i vanliga fall måste utöva sin verksamhet i den första medlemsstaten för att kunna åtnjuta de fördelar som denna bestämmelse medför. Detta villkor är uppfyllt när ett sådant företag vanligtvis utför en betydande verksamhet i den medlemsstat där företaget är etablerat. (se punkterna 21, 29, 33, 40, 45, punkt 1 och 2 i domslutet)

2 Artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 om tillämpningen av förordning nr 1408/71, i kodifierad lydelse enligt förordning nr 2001/83, skall tolkas på så sätt att en blankett E 101 som har utfärdats av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat är bindande för institutioner för social trygghet i andra medlemsstater, såvitt blanketten anger att arbetstagare som utstationerats av ett företag för uthyrning av arbetskraft skall omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där företaget är etablerat. När institutionerna i andra medlemsstater tvivlar på att de omständigheter som ligger till grund för blanketten är korrekta eller betvivlar den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter och, följaktligen, att uppgifterna i blanketten är förenliga med förordning nr 1408/71, i synnerhet med artikel 14.1 a i denna förordning, är den institution som har utfärdat blanketten emellertid skyldig att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda blanketten och, i förekommande fall, att återkalla denna blankett. (se punkt 59 och punkt 3 i domslutet)

I mål C-202/97,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Arrondissementsrechtbank te Amsterdam (Nederländerna), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Fitzwilliam Executive Search Ltd, med bifirman "Fitzwilliam Technical Services (FTS)",

och

Bestuur van het Landelijk instituut sociale verzekeringen,

"angående tolkningen av artikel 14.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen och av artikel 11.1 a i rdets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71, i kodifierade och uppdaterade lydelser vid den tidpunkt tvisten rör enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva område 5, volym 3, s. 13),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.C. Moitinho de Almeida, L. Sevón och R. Schintgen samt domarna P.J.G. Kapteyn, C. Gulmann, J.-P. Puissochet, G. Hirsch (referent) och M. Wathelet,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Fitzwilliam Executive Search Ltd, under det kommersiella namnet "Fitzwilliam Technical Services (FTS)", genom advokaterna P.C. Vas Nunes och G. van der Wal, Haag, och skatteexperten R.A.M. Blaakman, Rotterdam,

- Bestuur van het Landelijk instituut sociale verzekeringen, genom C.R.J.A.M. Brent, manager productcluster Bezwaar en Beroep van de uitvoeringsinstelling GAK Nederland BV, i egenskap av ombud,

- Nederländernas regering, genom ställföreträdande juridiske rådgivaren J.G. Lammers, utrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Belgiens regering, genom förste rådgivaren J. Devadder, utrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Tysklands regering, genom E. Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och C.-D. Quassowski, Regierungsdirektor, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom M. Perrin de Brichambaut, directeur des affaires juridiques, utrikesministeriet, och C. Chavance, secrétaire des affaires étrangères, rättsavdelningen vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Irlands regering, genom A. Buckley, Chief State Solicitor, i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom J.E. Collins, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av M. Hoskins, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiska rådgivarna P.J. Kuijper och P. Hillenkamp, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 24 november 1998 av: Fitzwilliam Executive Search Ltd, under det kommersiella namnet "Fitzwilliam Technical Services (FTS)", företrätt av P.C. Vas Nunes och R.A.M. Blaakman, Bestuur van het Landelijk instituut sociale verzekeringen, företrätt av M.F.G.H. Beckers, juridisk medarbetare vid GAK Nederland BV, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, företrädd av avdelningschefen M.A. Fierstra, utrikesministeriets europarättsavdelning, i egenskap av ombud, Tysklands regering, företrädd av C.-D. Quassowski, Frankrikes regering, företrädd av C. Chavance, Irlands regering, företrädd av A. O'Caoimh, SC, och E. Barrington, BL, Förenade kungarikets regering, företrädd av J.E. Collins, biträdd av M. Hoskins, och kommissionen, företrädd av P.J. Kuijper,

och efter att den 28 januari 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Arrondissementsrechtbank te Amsterdam har genom beslut av den 22 maj 1997, som inkom till domstolens kansli den 27 maj 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt två frågor om tolkningen av artikel 14.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen och av artikel 11.1 a i rdets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71, i kodifierade och uppdaterade lydelser vid den tidpunkt tvisten rör enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6, svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13, nedan kallade förordning nr 1408/71 och förordning nr 574/72).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Fitzwilliam Executive Search Ltd, under det kommersiella namnet "Fitzwilliam Technical Services (FTS)", som är ett bolag bildat enligt irländsk rätt, etablerat i Dublin, som bedriver verksamhet i form av ett företag för uthyrning av arbetskraft, och Bestuur van het Landelijk instituut sociale verzekeringen (nedan kallat LISV), angående arbetsgivarens del av de avgifter som i enlighet med Nederländernas system för social trygghet skall inbetalas för de tillfälligt anställda som arbetar i Nederländerna för FTS räkning.

Gemenskapsbestämmelserna

Förordning nr 1408/71

3 Avdelning II i förordning nr 1408/71, som innefattar artiklarna 13-17 a, innehåller regler om bestämmande av tillämplig lagstiftning i fråga om social trygghet.

4 Artikel 13.2 i denna förordning föreskriver följande:

"Om något annat inte följer av artiklarna 14-17 gäller följande:

a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium."

5 I artikel 14.1 i samma förordning föreskrivs följande:

"Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

a) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till vilket han normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och att han inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod."

6 Denna bestämmelse ersatte artikel 13 a i rådets förordning nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetare (EGT 30, 1958, s. 561), i dess lydelse enligt rådets ändringsförordning nr 24/64/EEG av den 10 mars 1964 (EGT 47, 1964, s. 746, nedan kallad förordning nr 3), enligt vilken, under vissa villkor, "[e]n arbetstagare, eller en person som är att likställa med en arbetstagare, som normalt är knuten till ett företag, som är etablerat inom en medlemsstats territorium, och som utsänds av detta företag till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning, skall fortsätta att omfattas av den första medlemsstatens lagstiftning som om han fortfarande arbetade inom denna medlemsstats territorium...".

Beslut nr 128 av den administrativa kommissionen

7 I enlighet med artikel 81 a i förordning nr 1408/71 antog den administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare (nedan kallad den administrativa kommissionen), som inrättades i enlighet med avdelning IV i denna förordning och som bland annat handhar samtliga administrativa frågor samt frågor om tolkning av bestämmelserna i denna förordning, beslut nr 128 av den 17 oktober 1985 om tillämpningen av artikel 14.1 a och artikel 14 b.1 i förordning nr 1408/71 (EGT C 141, 1986, s. 6), som gällde vid den tidpunkt tvisten rör. Detta beslut har ersatts av beslut nr 162 av den 31 maj 1996 (EGT L 241, s. 28), vilket trädde i kraft efter den tidpunkt tvisten rör.

8 Enligt första punkten i beslut nr 128 är bestämmelserna i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 även tillämpliga på "en arbetstagare, som omfattas av en medlemsstats lagstiftning, som har anställts i den medlemsstat där företaget har sitt säte eller sin etablering, för att sändas ut till en annan medlemsstat ... under förutsättning att:

a) anställningsförhållandet mellan företaget och arbetstagaren upprätthålls under utsändningsperioden,

b) detta företag i vanliga fall utövar sin verksamhet inom den förstnämnda medlemsstatens territorium, det vill säga om det rör sig om ett företag vars verksamhet består i att tillfälligt ställa personal till andra företags förfogande och om detta företag vanligtvis ställer personal till förfogande för företag som har sin verksamhet på denna stats territorium, med sikte på anställning av denna personal där".

Förordning nr 574/72

9 Artikel 11.1 i förordning nr 574/72, vilken ingår i avdelning III med titeln "Tillämpning av förordningens bestämmelser om bestämmande av tillämplig lagstiftning", föreskriver följande:

"Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat, vars lagstiftning skall fortsätta att gälla, skall i följande fall utfärda ett intyg som anger att en anställd skall fortsätta att omfattas av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av den anställde eller dennes arbetsgivare i fall som avses i förordningens artikel 14.1 ..."

10 Det intyg som avses i ovannämnda bestämmelse är känt under namnet "utstationeringsintyg" eller "blankett E 101".

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 I egenskap av företag för uthyrning av arbetskraft bedriver FTS verksamhet i form av förmedling av tillfällig arbetskraft både på Irland och i Nederländerna. Alla arbetstagare som anställs av företaget - inklusive dem som anställs för att direkt utsändas till företag i Nederländerna - är irländska medborgare som är bosatta på Irland. De arbetstagare som utsänds till Nederländerna är huvudsakligen sysselsatta inom jordbruks- och trädgårdsodlingssektorerna, medan de arbetstagare som står till förfogande för företag på Irland utför arbete inom andra sektorer.

12 FTS bedriver all sin förmedlingsverksamhet från Irland, vilket innebär att alla anställningsavtal, inklusive de anställningsavtal som rör företagets nederländska kundkrets, ingås av företagets kontor i Dublin. 20 personer är anställda vid kontoret i Dublin, medan endast två personer är anställda vid företagets kontor i Delft (Nederländerna).

13 Arbetstagarna anställs genom anställningsavtal som ingås i enlighet med irländsk rätt och är anslutna till det irländska systemet för social trygghet, även under utstationeringsperioden i Nederländerna. FTS gör avdrag för de därtill knutna avgifterna från arbetstagarnas bruttolöner, det vill säga avgifter som avser "pay related social insurance", och betalar in dessa avgifter till de irländska myndigheterna, både arbetsgivarens del och den del som dras från arbetstagarnas löner.

14 För de arbetstagare som utstationeras till Nederländerna begärs blanketterna E 101 och E 111, varav den sistnämnda avser sjukförsäkring, från Department of Social Welfare (socialministeriet, nedan kallat DSW).

15 Även om FTS:s omsättning under de tre åren 1993-1996 var högre i Nederländerna än på Irland, har förhållandet mellan de respektive resultaten från verksamheterna i de två medlemsstaterna ändå varierat i förhållande till den ekonomiska konjunkturen i den ena eller den andra av dessa medlemsstater.

16 Med beaktande av omfattningen av FTS:s verksamhet i Nederländerna, ansåg Nieuwe Algemene Bedrijfsvereniging (nedan kallad NAB), det organ som har ersatts av LISV, att det var fel att de arbetstagare som FTS sände till Nederländerna omfattades av det irländska systemet för social trygghet. Eftersom FTS bestred denna bedömning, bekräftade NAB, efter en kontradiktorisk förhandling, denna tolkning i ett beslut av den 31 mars 1996, genom vilket NAB beslutade att de av FTS:s anställda som arbetade i Nederländerna skulle omfattas av det nederländska systemet för social trygghet. Följaktligen krävde NAB att FTS skulle betala de arbetsgivaravgifter som FTS var skyldigt att inbetala i detta hänseende.

17 FTS väckte talan vid den hänskjutande domstolen mot det sistnämnda beslutet och gjorde gällande att det förhållandet att DSW hade utfärdat blankett E 101 för de utstationerade arbetstagarna skulle vara avgörande och att samtliga villkor som räknas upp i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 och i beslut nr 128 hade uppfyllts.

18 Arrondissementsrechtbank te Amsterdam ansåg att målet krävde en tolkning dels av tillämpningskriterierna för artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, dels av verkningarna av blankett E 101, som ännu inte har definierats på ett tydligt sätt i rättspraxis, och beslutade därför att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1. a. Kan begreppet 'företag, till vilket han normalt är knuten', som anges i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, tolkas på så sätt att ytterligare krav eller villkor uppställs som inte nämns uttryckligen i denna bestämmelse?

b. Om svaret på denna fråga är jakande:

i) Kan myndigheterna i en medlemsstat självständigt formulera dessa krav eller villkor?

ii) Kan det för tolkningen av begreppet 'företag, till vilket han normalt är knuten', som anges i artikel 14.1 a i förordning (EG) nr 1408/71, uppställas kvantitativa krav - vare sig de är grundade på beslut nr 128 eller inte - med avseende på de verksamheter som bedrivs i olika medlemsstater, omsättningen och antalet anställda?

iii) Kan i detta sammanhang det villkoret uppställas att de verksamheter som utövas av arbetsgivaren i de olika medlemsstaterna skall avse exakt samma verksamhet?

iv) Om de villkor som anges under punkterna ii) och iii) inte kan uppställas, vilka (slags) villkor kan i stället uppställas?

v) Skall arbetsgivaren underrättas om de villkor som eventuellt kommer att uppställas innan verksamheten påbörjas?

c. Om svaret på fråga 1 a är nekande:

i) Har de verkställande myndigheterna något tolkningsutrymme vad gäller begreppet 'företag, till vilket han normalt är knuten', som anges i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, med beaktande av domarna i målen 19/67 (Van der Vecht) och 39/70 (Manpower)?

ii) Om svaret på denna fråga är jakande, vilket tolkningsutrymme har de i så fall?

2. a. Är det intyg, som i enlighet med artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 utfärdas av en myndighet som i en medlemsstat är behörig att göra detta, under alla omständigheter bindande för myndigheterna i en annan medlemsstat vad avser de rättsverkningar som föreskrivs i intyget?

b. Om svaret på denna fråga är nekande:

i) Under vilka omständigheter förhåller det sig inte så?

ii) Kan myndigheterna i en medlemsstat upphäva intygets bevisvärde utan att den myndighet som har utfärdat intyget är delaktig?

iii) Om svaret på föregående fråga är nekande, på vilket sätt skall den myndighet som har utfärdat intyget vara delaktig?"

Den första frågans första del

19 Den hänskjutande domstolen vill med den första frågans första del få klarhet i huruvida ett företag för uthyrning av arbetskraft, som från en första medlemsstat ställer arbetstagare till förfogande för företag på en annan medlemsstats territorium, inom ramen för tolkningen av begreppet "företag, till vilket han normalt är knuten" enligt artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, måste ha någon anknytning till den första medlemsstaten, i den meningen att företaget i vanliga fall utövar sin verksamhet i denna medlemsstat, för att komma i åtnjutande av de fördelar som följer av denna bestämmelse.

20 Det skall inledningsvis erinras om att bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, vari artikel 14 ingår, enligt domstolens fasta rättspraxis utgör ett fullständigt och enhetligt system av kollisionsregler, vars mål är att arbetstagare som flyttar inom gemenskapen skall omfattas av endast en medlemsstats system för social trygghet i syfte att undvika att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt och undgå de komplikationer som skulle kunna följa om så vore fallet (se dom av den 3 maj 1990 i mål C-2/89, Kits van Heijningen, REG 1990, s. I-1755, punkt 12, av den 16 februari 1995 i mål C-425/93, Calle Grenzshop Andresen, REG 1995, s. I-269, punkt 9, av den 13 mars 1997 i mål C-131/95, Huijbrechts, REG 1997, s. I-1409, punkt 17, och av den 11 juni 1998 i mål C-275/96, Kuusijärvi, REG 1998, s. I-3419, punkt 28).

21 Det framgår av dom av den 5 december 1967 i mål 19/67, Van der Vecht (REG 1967, s. 445) och av den 17 december 1970 i mål 35/70, Manpower (REG 1970, s. 1251) avseende artikel 13 a i förordning nr 3, både i fråga om dess ursprungliga version och den ändrade lydelsen genom förordning nr 24/64, som är föregångare till bestämmelserna i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, att det undantag genom vilket man avviker från regeln om att arbetstagaren skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han förvärvsarbetar (nedan kallad anställningsstatsregeln), som därefter fastställts i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71, endast kan tillämpas på företag för uthyrning av arbetskraft om, bland andra, följande två villkor är uppfyllda.

22 I enlighet med vad i synnerhet FTS har hävdat i sina skriftliga yttranden, avser det första villkoret förekomsten av den anknytning som måste finnas mellan företaget för uthyrning av arbetskraft och den utstationerade arbetstagaren, och vilken typ av anknytning det är fråga om så vitt denna arbetstagare normalt är knuten till det företag som har utstationerat honom till en annan medlemsstats territorium.

23 Det andra villkoret rör förhållandet mellan företaget för uthyrning av arbetskraft och den medlemsstat där detta företag är etablerat. Domstolen har i detta hänseende, i punkt 16 i domen i det ovannämnda målet Manpower, slagit fast att det undantag genom vilket man avviker från anställningsstatsregeln avseende tillfälligt anställda som har utstationerats, endast är tillämpligt på de arbetstagare som har anställts av företag som i vanliga fall bedriver sin verksamhet inom den medlemsstats territorium där de är etablerade.

Begreppet "företag, till vilket han normalt är knuten"

24 Det är i detta hänseende tillräckligt att nämna att, såsom framgår av det ovan anförda, detta begrepp, i enlighet med beslut nr 128, kräver att anställningsförhållandet mellan det företag som är etablerat i en medlemsstat och de arbetstagare som av detta företag utstationeras till en annan medlemsstats territorium upprätthålls under dessa arbetstagares utstationeringsperiod. För att fastställa att ett sådant anställningsförhållande föreligger, är det viktigt att av samtliga omständigheter kring det arbete som arbetstagaren utför dra slutsatsen att arbetstagaren lyder under detta företag (se i detta hänseende de ovannämnda domarna i målen Van der Vecht, s. 457, och Manpower, punkterna 18 och 19).

25 Även om den nationella domstolen är ensam behörig att avgöra om så är fallet i det mål som har anhängiggjorts vid den, har emellertid varken parterna i målet vid den nationella domstolen eller de medlemsstater som har inkommit med yttranden i enlighet med artikel 20 i EG-stadgan för domstolen uttryckt några tvivel i fråga om att ett sådant anställningsförhållande föreligger i målet vid den nationella domstolen.

Kravet på en anknytning mellan företaget och den medlemsstat där företaget är etablerat

26 Förutom FTS, som har uttryckt tvivel i detta hänseende, har alla övriga intervenienter hävdat att det, enligt bestämmelserna i såväl förordning nr 1408/71 som förordning nr 3, är nödvändigt att det berörda företaget bibehåller en anknytning till den medlemsstat där det är etablerat. För att rättfärdiga kravet på en sådan anknytning, har de flesta av dessa intervenienter hänvisat till domen i det ovannämnda målet Manpower. I punkt 16 i denna dom har domstolen slagit fast att de företag till vilka arbetstagarna normalt är knutna måste bedriva sin verksamhet i den medlemsstat på vars territorium de är etablerade.

27 För att undersöka huruvida det villkor som följer av domen i det ovannämnda målet Manpower fortfarande är tillämpligt, kan det hänvisas till ändamålet med det undantag från anställningsstatsregeln som infördes genom artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71.

28 Ändamålet med artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 är bland annat att främja den fria rörligheten för tjänster till förmån för företag som utnyttjar denna fria rörlighet genom att utstationera arbetstagare till andra medlemsstater än de medlemsstater inom vars territorium de är etablerade. Bestämmelsen syftar nämligen till att övervinna de svårigheter som kan hindra den fria rörligheten för arbetstagare och även att gynna ett ekonomiskt utbyte genom att undvika administrativa svårigheter, i synnerhet för arbetstagarna och företagen (domen i det ovannämnda målet Manpower, punkt 10).

29 I likhet med vad domstolen slog fast i punkt 11 i domen i det ovannämnda målet Manpower innebär artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 att, för att undvika att ett företag som är etablerat inom en medlemsstats territorium tvingas ansluta sina anställda, som normalt omfattas av den sociala trygghetslagstiftningen i den medlemsstaten, till det sociala trygghetssystemet i en annan medlemsstat dit de utsänds för att utföra arbete under en begränsad tid - vilket komplicerar utnyttjandet av den fria rörligheten för tjänster - kan företaget låta sina anställda fortsätta att omfattas av det sociala trygghetssystemet i den första medlemsstaten, så vitt detta företag iakttar villkoren för denna fria rörlighet för tjänster.

30 Av detta följer att bestämmelsen i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 fortsätter att utgöra ett undantag från anställningsstatsregeln (se domen i målet Manpower, punkt 10) och att företag för uthyrning av arbetskraft, som vill tillhandahålla tjänster över gränserna, därmed endast kan åtnjuta den fördel som erbjuds av denna bestämmelse om företaget i vanliga fall bedriver verksamhet i etableringsstaten.

31 Det villkor som framgår av punkt 16 i domen i det ovannämnda målet Manpower, som visserligen avsåg förordning nr 3, fortsätter att vara tillämpligt i fråga om förordning nr 1408/71.

32 Denna slutsats bekräftas av punkt 1 b i beslut nr 128, även om ett sådant beslut, trots att det kan innebära en hjälp för de institutioner för social trygghet som har att tillämpa gemenskapsrätten på detta område, inte kan medföra en skyldighet för dessa institutioner att följa vissa metoder eller att göra vissa tolkningar när de tillämpar gemenskapsreglerna (se dom av den 14 maj 1981 i mål 98/80, Romano, REG 1981, s. 1241, punkt 20, och av den 8 juli 1992 i mål C-102/91, Knoch, REG 1992, s. I-4341, punkt 52). Samtliga intervenienter i målet har för övrigt medgett att innehållet i denna punkt endast är en upprepning av det villkor som framgår av domen i det ovannämnda målet Manpower.

33 Det framgår av de skäl som anges ovan att artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 skall tolkas på så sätt ett företag för uthyrning av arbetskraft, som från en första medlemsstat ställer arbetstagare till förfogande för företag inom en annan medlemsstats territorium, i vanliga fall måste utöva sin verksamhet i den första medlemsstaten för att kunna åtnjuta de fördelar som denna bestämmelse medför.

Den första frågans andra del

34 Den hänskjutande domstolen vill med den första frågans andra del få klarhet i vilka de kriterier är som den skall tillämpa för att, å ena sidan, fastställa att ett företag för uthyrning av arbetskraft i vanliga fall bedriver sin verksamhet i den medlemsstat där det är etablerat och, å andra sidan, kontrollera om ett sådant företag uppfyller detta villkor.

35 FTS, den irländska och den brittiska regeringen samt kommissionen har gjort gällande att ett företag i vanliga fall bedriver sin verksamhet i en medlemsstat när den utövar en verklig verksamhet i denna medlemsstat. FTS och den irländska regeringen har i detta hänseende tolkat detta begrepp mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Manpower och beslut nr 128, och i synnerhet mot bakgrund av en tolkning av orden "i vanliga fall", som uttryckligen framgår av punkt 1 b i detta beslut. Detta villkor har enligt dem endast till syfte att bekämpa missbruk och har i synnerhet ändamålet att förhindra att "brevlådeföretag" drar fördel av artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71.

36 FTS, de två ovannämnda regeringarna och kommissionen har bland annat hävdat att LISV inte kan kräva att ett tjänsteföretag skall bedriva en viss del av sin verksamhet i den medlemsstat där företaget är etablerat i förhållande till den verksamhet som bedrivs i den medlemsstat till vilken arbetstagarna utstationeras. De anser att en bedömning av de respektive verksamheterna utifrån vissa kvantitativa uppgifter - såsom omsättningen, antalet arbetade timmar och arbetets art - inte är förenlig med gemenskapsrätten, i synnerhet punkt 1 b i beslut nr 128.

37 De har i detta sammanhang även påstått att den metod som de nederländska myndigheterna har använt är oförutsebar. Om denna metod tillämpades skulle nämligen varken de utstationerade arbetstagarna eller det berörda företaget i förväg ha kunnat veta vilket system arbetstagarna skulle omfattas av.

38 Den nederländska, den belgiska, den tyska och den franska regeringen stödjer de argument som har framförts av LISV. LISV har bestritt FTS:s påstående enligt vilket verksamhetsvillkoret endast syftar till att förhindra att "brevlådeföretag" oberättigat drar fördel av undantaget i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71. Enligt LISV skall den verksamhet som ett företag för uthyrning av arbetskraft bedriver i den medlemsstat där det är etablerat ha en viss omfattning och utgöra en väsentlig del av företagets hela verksamhet.

39 För att avgöra om FTS, i enlighet med punkt 1 b i beslut nr 128, i vanliga fall bedriver sin verksamhet i etableringsstaten, anser LISV att det är nödvändigt att göra en jämförelse mellan hur stor del av verksamheten som detta företag bedriver i etableringsstaten och hur stor del av verksamheten som det bedriver i den medlemsstat till vilken arbetstagarna utstationeras.

40 Det följer i detta hänseende av strukturen i avdelning II i förordning nr 1408/71 och av ändamålet med artikel 14.1 a i denna förordning att endast ett företag som vanligtvis bedriver en betydande verksamhet inom etableringsstatens territorium kan komma i åtnjutande av de fördelar som följer av undantaget i denna bestämmelse.

41 Endast en sådan tolkning kan förena huvudregeln i artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71, enligt vilken arbetstagarna i princip skall omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där de arbetar, med den särskilda regel som följer av artikel 14.1 a i denna förordning och som är tillämplig på arbetstagare som endast under en begränsad period utstationeras till en annan medlemsstat.

42 För att avgöra om ett företag för uthyrning av arbetskraft vanligtvis bedriver en betydande verksamhet i den medlemsstat inom vars territorium det är etablerat, skall den behöriga institutionen i denna medlemsstat undersöka samtliga kriterier för den verksamhet som bedrivs av detta företag.

43 Bland dessa kriterier ingår bland annat den plats där företaget har sitt säte och sitt huvudkontor, den administrativa personalstyrkans storlek i etableringsstaten respektive i den andra medlemsstaten, den plats där de arbetstagare som skall utstationeras rekryteras och där de flesta avtal sluts med kunderna, den lagstiftning som är tillämplig på de anställningsavtal som företaget har ingått med arbetstagarna, å ena sidan, och med kunderna, å andra sidan, samt omsättningen under en period som är tillräckligt karakteristisk i varje berörd medlemsstat. Denna uppräkning är inte uttömmande, utan valet av kriterier bör anpassas till varje särskilt fall.

44 Det framgår däremot av domen i det ovannämnda målet Van det Vecht att frågan om vilken typ av arbete som utförs av de arbetstagare som står till förfogande för företag inom den medlemsstats territorium där företaget för uthyrning av arbetskraft är etablerat och av de arbetstagare som utstationeras till en annan medlemsstats territorium, inte ingår bland dessa kriterier. Domstolen har nämligen i detta hänseende slagit fast att det har föga betydelse att de arbeten som utförs är av annan art än de arbeten som normalt utförs inom denna verksamhet.

45 Den första frågans andra del skall således besvaras på så sätt att ett företag för uthyrning av arbetskraft i vanliga fall bedriver sin verksamhet i den medlemsstat där det är etablerat när det vanligtvis bedriver en betydande verksamhet inom denna stats territorium.

Den andra frågan

46 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i om och i vilken utsträckning ett intyg som, i enlighet med artikel 11.1 a i förordning nr 574/72, har utfärdats av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat är bindande för institutioner för social trygghet i andra medlemsstater.

47 Till skillnad från de andra regeringarna anser FTS, den irländska och den brittiska regeringen, med hänvisning till generaladvokatens förslag till avgörande i det ovannämnda målet Calle Grenzshop Andresen, att blankett E 101 är bindande för den berörda institutionen i en annan medlemsstat än den där blanketten har utfärdats så länge den utfärdande institutionen inte återkallar blanketten.

48 Det står klart att domstolen ännu inte har uttalat sig om vad som karakteriserar blankett E 101 och hur den skall kvalificeras rättsligt. Det framgår emellertid av dom av den 11 mars 1982 i mål 93/82, Knoeller (REG 1982, s. 951), punkt 9, att ett sådant intyg som är föremål för tvisten i målet vid den nationella domstolen syftar till att - i likhet med de materiella regler som föreskrivs i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 - underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och tjänster.

49 I det ovannämnda intyget anger den behöriga institutionen i den medlemsstat där företaget för uthyrning av arbetskraft är etablerat att de utstationerade arbetstagarna skall fortsätta att omfattas av det sociala trygghetssystemet i denna medlemsstat under utstationeringsperioden. Med anledning av principen om att arbetstagare endast skall omfattas av ett system för social trygghet, innebär ett sådant intyg oundvikligen att det sociala trygghetssystemet i den andra medlemsstaten inte kan tillämpas.

50 Blankett E 101 utgör emellertid endast bevis på att den behöriga institutionen har fastställt den tillämpliga lagstiftningen och kan inte inskränka medlemsstaternas frihet att organisera sina system för social trygghet eller sina regler om villkoren för anslutning till olika system för social trygghet, som, i likhet med vad den franska regeringen har hävdat, även fortsättningsvis faller inom den berörda medlemsstatens exklusiva behörighet.

51 Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG) är den behöriga institutionen skyldig att göra en korrekt bedömning av de relevanta omständigheterna för att tillämpa reglerna om bestämmande av den tillämpliga lagstiftningen i fråga om social trygghet och följaktligen att säkerställa att uppgifterna i blankett E 101 är korrekta.

52 Vad beträffar de behöriga institutionerna i den medlemsstat till vilken arbetstagarna utstationeras, följer det av samarbetsskyldigheten i enlighet med artikel 5 i fördraget att denna skyldighet inte skulle iakttas - och att ändamålen med artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71 och artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 skulle åsidosättas - om institutionerna i denna medlemsstat inte ansåg sig bundna av uppgifterna i blanketten och beslutade att ansluta dessa arbetstagare till sitt eget system för social trygghet.

53 Av detta följer att blankett E 101, så vitt den skapar en presumtion för att det är riktigt att de arbetstagare som utstationeras skall omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där företaget för uthyrning av arbetskraft är etablerat, är bindande för den behöriga institutionen i den medlemsstat till vilken dessa arbetstagare utstationeras.

54 Den motsatta lösningen skulle äventyra principen om att arbetstagare skall omfattas av endast ett system för social trygghet och förutsebarheten i fråga om vilket system som skall tillämpas samt, följaktligen, rättssäkerheten. I fall där det är svårt att avgöra vilket system som skall tillämpas, skulle nämligen var och en av de behöriga institutionerna i de två berörda medlemsstaterna vara benägna att, till den berörda arbetstagarens nackdel, anse att det egna sociala trygghetssystemet är tillämpligt.

55 Så länge som blankett E 101 inte har återkallats eller ogiltigförklarats, skall således den berörda institutionen i den medlemsstat till vilken arbetstagarna har utstationerats beakta det förhållandet att dessa arbetstagare redan omfattas av den sociala trygghetslagstiftningen i den medlemsstat där det företag av vilket de är anställda är etablerat. Denna institution kan följaktligen inte besluta att arbetstagarna i fråga skall omfattas av det egna systemet för social trygghet.

56 Det ankommer emellertid på den behöriga institutionen i den medlemsstat som har utfärdat blankett E 101 att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda blanketten och, i förekommande fall, återkalla blanketten när den behöriga institutionen i den medlemsstat till vilken arbetstagarna utstationerats uttrycker tvivel i fråga om de omständigheter som ligger till grund för blanketten och huruvida uppgifterna däri är korrekta, i synnerhet när dessa uppgifter inte uppfyller kraven i artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71.

57 För den händelse de berörda institutionerna inte lyckas komma överens, i synnerhet beträffande bedömningen av omständigheterna i en viss situation, och följaktligen i frågan huruvida dessa omständigheter omfattas av artikel 14.1 a i förordning nr 1408/71, har de rätt att vända sig till den administrativa kommissionen.

58 Om den administrativa kommissionen inte lyckas förlika de behöriga institutionernas ståndpunkter i fråga om vilken lagstiftning som är tillämplig i det aktuella fallet, har åtminstone den medlemsstat till vilken de berörda arbetstagarna har utstationerats, utan inverkan på de rättsmedel som eventuellt existerar i den medlemsstat som den institution som har utfärdat intyget tillhör, rätt att väcka talan om fördragsbrott i enlighet med artikel 170 i EG-fördraget (nu artikel 227 EG), så att domstolen kan pröva frågan om vilken lagstiftning som är tillämplig på dessa arbetstagare och följaktligen huruvida uppgifterna i blankett E 101 är korrekta.

59 Av vad anförts följer att artikel 11.1 a i förordning nr 574/72 skall tolkas på så sätt att det intyg som har utfärdats av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat är bindande för institutioner för social trygghet i andra medlemsstater, såvitt intyget anger att arbetstagare som utstationerats av ett företag för uthyrning av arbetskraft skall omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där företaget är etablerat. När institutionerna i andra medlemsstater tvivlar på att de omständigheter som ligger till grund för intyget är korrekta eller betvivlar den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter och, följaktligen, att uppgifterna i intyget är förenliga med förordning nr 1408/71, i synnerhet med artikel 14.1 a i denna förordning, är den institution som har utfärdat intyget emellertid skyldig att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda intyget och, i förekommande fall, att återkalla detta intyg.

Rättegångskostnader

60 De kostnader som har förorsakats den tyska, den spanska, den franska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 22 maj 1997 har ställts av Arrondissementsrechtbank te Amsterdam - följande dom:

61 Artikel 14.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i kodifierad och uppdaterad lydelse vid den tidpunkt tvisten rör enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, skall tolkas på så sätt att ett företag för uthyrning av arbetskraft, som från en första medlemsstat ställer arbetstagare till förfogande för företag inom en annan medlemsstats territorium, i vanliga fall måste utöva sin verksamhet i den första medlemsstaten för att kunna åtnjuta de fördelar som denna bestämmelse medför.

62 Ett företag för uthyrning av arbetskraft bedriver i vanliga fall sin verksamhet i den medlemsstat där det är etablerat när det vanligtvis utför en betydande verksamhet inom denna stats territorium.

63 Artikel 11.1 a i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71, i kodifierad och uppdaterad lydelse vid den tidpunkt tvisten rör enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, skall tolkas på så sätt att det intyg som har utfärdats av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat är bindande för institutioner för social trygghet i andra medlemsstater, såvitt intyget anger att arbetstagare som utstationerats av ett företag för uthyrning av arbetskraft skall omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där företaget är etablerat. När institutionerna i andra medlemsstater tvivlar på att de omständigheter som ligger till grund för intyget är korrekta eller betvivlar den rättsliga bedömningen av dessa omständigheter och, följaktligen, att uppgifterna i intyget är förenliga med förordning nr 1408/71, i synnerhet med artikel 14.1 a i denna förordning, är den institution som har utfärdat intyget emellertid skyldig att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda intyget och, i förekommande fall, att återkalla detta intyg.