61998J0015

1 Talan om ogiltigförklaring - Fysiska eller juridiska personer - Rättsakter som berör dem direkt och personligen - Beslut av kommissionen som förbjuder en stödordning som avser en viss sektor - Talan som väckts av ett företag som erhållit stöd enligt denna ordning som skall återbetalas - Upptagande till sakprövning

(EG-fördraget, artikel 173 fjärde stycket, (nu artikel 230 fjärde stycket EG i ändrad lydelse))

2 Statligt stöd - Kommissionens undersökning - Skyldighet för kommissionen att utvidga förfarandet till att omfatta ändringar av en stödordning som redan tillämpas - Föreligger inte

(EG-fördraget, artikel 93.2 och 93.3 (nu artikel 88.2 EG och 88.3 EG))

3 Statligt stöd - Kommissionens undersökning - Stödordning som upphört att gälla - Saknar betydelse

(EG-fördraget, artikel 92 (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse))

4 Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Omfattning - Beslut av kommissionen vad gäller statligt stöd

(EG-fördraget, artiklarna 92 (nu artikel 87 EG i ändrad lydelse) och 190 (nu artikel 253 EG))

1 Andra personer än dem som ett beslut är riktat till kan göra anspråk på att vara personligen berörda endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. Följaktligen kan ett företag i princip inte föra talan mot ett beslut från kommissionen som förbjuder en stödordning avseende en viss sektor, om det endast berörs av detta beslut på grund av att det tillhör sektorn i fråga och i egenskap av potentiell mottagare av stödet.

Ett sådant beslut ter sig nämligen i förhållande till det företag som väcker talan, som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och som medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. I en annan situation befinner sig emellertid ett företag som inte enbart berörs av beslutet i fråga i egenskap av företag inom den berörda sektorn som eventuellt kan komma i fråga för det omtvistade stödet, utan även i egenskap av förmånstagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och som kommissionen har beslutat skall återbetalas. Ett sådant företag berörs också direkt av detta beslut i och med att kommissionen ålägger den medlemsstat som beviljat stödet att återkräva detta.

(se punkterna 32-36)

2 När kommissionen har inlett ett förfarande mot en stödordning som redan har tagits i bruk, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget (nu artikel 88.2 EG), är den inte skyldig att utvidga detta förfarande för det fall den berörda medlemsstaten ändrar stödordningen. I motsatt fall skulle nämligen medlemsstaten verkligen kunna förlänga, efter eget tycke, förfarandet och på detta sätt försena antagandet av ett slutgiltigt beslut.

Denna lösning motsägs inte av den omständigheten att den skyldighet enligt artikel 93.3 första meningen i fördraget, att meddela kommissionen om planer att vidta eller ändra stödåtgärder, inte enbart skall gälla för de inledande planerna, utan även ändringar av dessa planer som gjorts senare, förutsatt att denna information kan meddelas kommissionen inom ramen för de förhandlingar som den ursprungliga anmälan lett fram till. Denna teori avser nämligen ändringar i en stödordning när den håller på att utarbetas, och denna lösning är följaktligen inte överförbar på en situation där stödordningen redan hade börjat tillämpas när kommissionen fick kännedom om den.

(se punkterna 43 och 44)

3 Vad gäller en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag och är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen. Denna möjlighet påverkas emellertid inte av att den ifrågavarande stödordningen har upphört att gälla. Även under dessa omständigheter måste kommissionen ha rätt att bedöma stödordningens förenlighet med gemenskapsrätten på grundval av dess allmänna särdrag.

(se punkt 51)

4 Den motivering som krävs enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet, och det skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att det i motiveringen anges alla väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter, eftersom frågan om motiveringen av ett beslut uppfyller de krav som ställs i artikel 190 i fördraget inte endast skall bedömas med beaktande av lydelsen av motiveringen utan också med beaktande av såväl sammanhanget som alla de rättsregler som gäller på det berörda området.

Då det rör sig om ett beslut om statligt stöd, även om det i vissa fall kan framgå av de förhållanden under vilka stödet beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det kommissionen att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut.

(se punkterna 65 och 66)

I de förenade målen C-15/98 och C-105/99,

Republiken Italien, företrädd av professor U. Leanza, chef vid utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av P.G. Ferri, avvocato dello Stato, delgivningsadress: Italiens ambassad, 5, rue Marie-Adélaïde, Luxemburg,

sökande i mål C-15/98,

och

Sardegna Lines - Servizi Marittimi della Sardegna SpA, etablerat i Cagliari (Italien), företrätt av advokaterna F. Caruso, U. Iaccarino, B. Carnevale och C. Caruso, Neapel, delgivningsadress: advokaten F. Caruso, 2 A, rue Van Moer, Bryssel,

sökande i mål C-105/99,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av D. Triantafyllou och S. Dragone, båda rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

"angående ogiltigförklaring, i målen C-15/98 och C-105/99, av kommissionens beslut 98/95/EG av den 21 oktober 1997 om stöd som regionen Sardinien (Italien) beviljat sjöfartsnäringen på Sardinien (EGT L 20, 1998, s. 30) och, i mål C-15/98, av den skrivelse av den 14 november 1997 genom vilken kommissionen underrättade Republiken Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG) mot stöd till sjöfartsnäringen (lån/leasingavtal med förmånliga villkor för förvärv, ombyggnad och reparationer av fartyg); ändring av stödordningen enligt C 23/96 (ex NN 181/95) (EGT C 386, s. 6),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna J.-P. Puissochet (referent) och F. Macken,

generaladvokat: N. Fennelly,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 27 januari 2000,

och efter att den 13 april 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Republiken Italien har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 22 januari 1998, med stöd av artikel 173 första stycket i EG-fördraget (nu artikel 230 första stycket EG i ändrad lydelse), väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 98/95/EG av den 21 oktober 1997 om stöd som regionen Sardinien (Italien) beviljat sjöfartsnäringen på Sardinien (EGT L 20, 1998, s. 30) och av den skrivelse av den 14 november 1997 genom vilken kommissionen underrättade Republiken Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG) mot stöd till sjöfartsnäringen (lån/leasingavtal med förmånliga villkor för förvärv, ombyggnad och reparationer av fartyg); ändring av stödordningen enligt C 23/96 (ex NN 181/95) (EGT C 386, s. 6, nedan kallat beslutet av den 14 november 1997).

2 Företaget Sardegna Lines - Servizi Marittimi della Sardegna SpA (nedan kallat Sardegna Lines) har genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 april 1998 (mål T-58/98), med stöd av artikel 173 fjärde stycket i fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av beslut 98/95.

3 Med hänsyn till att det både vid domstolen och förstainstansrätten hade väckts talan om giltigheten av beslut 98/95 förklarade förstainstansrätten, femte avdelningen i utökad sammansättning, genom beslut av den 16 mars 1999 (inte publicerat i rättsfallssamlingen) att den avstår från fortsatt handläggning av mål T-58/98, Sardegna Lines mot kommissionen, för att handläggning skall ske vid domstolen och denna skall kunna avgöra talan om ogiltigförklaring av det ovannämnda beslutet. Detta mål registrerades vid domstolens kansli den 25 mars 1999 under målnummer C-105/99.

4 Genom beslut av den 19 oktober 1999 beslutade domstolens ordförande på grund av sambandet mellan målen att förena dessa vad gäller det muntliga förfarandet och den slutgiltiga domen i enlighet med artikel 43 i rättegångsreglerna.

De åtgärder som vidtagits av regionen Sardinien till förmån för sjöfartsnäringen på Sardinien

5 Genom lag nr 20 av den 15 maj 1951 om åtgärder till förmån för rederier (Bollettino ufficiale della Regione della Sardegna av den 15 oktober 1952), ändrad genom lag nr 15 av den 19 juli 1954 (Bollettino ufficiale della Regione della Sardegna av den 23 augusti 1954, nedan kallad lag nr 20/1951), upprättade regionen Sardinien en fond med syftet att finansiera lån till rederier som har för avsikt att bygga, köpa, bygga om och reparera fartyg.

6 Dessa lån var ursprungligen förbehållna företag med huvudkontor, skatterättslig hemvist och registreringshamn på Sardinien (artikel 2). Lånen kan högst uppgå till 60 procent av kostnaderna för transaktionen. Vad beträffar konstruktion, ombyggnad eller reparation för vilka sökanden redan har erhållit stöd i enlighet med nationell lagstiftning, får lånen inte överstiga 20 procent av investeringskostnaderna (artikel 5).

7 Ränta, provision och andra avgifter i samband med lånen får vad beträffar låntagaren inte överstiga 3,5 procent av lånet. Då stöd samtidigt beviljats i enlighet med nationell lagstiftning uppgår denna procentsats till 4,5 procent (artikel 6). Beloppet skall återbetalas med högst tolv årliga avbetalningar från och med det tredje året efter det att fartyget, för vilket lånet beviljats, har tagits i bruk (artikel 9).

8 Lag nr 20 /1951 ändrades genom artiklarna 99 och 100 i den regionala lagen nr 11 av den 4 juni 1988 om bestämmelser om upprättande av en årlig budget för regionen Sardinien (Bollettino ufficiale della Regione della Sardegna av den 6 juni 1998, nedan kallad lag nr 11/1988).

9 Enligt artikel 99 i lag 11/1988, som ersätter artikel 2 i lag nr 20/1951, skall de företag som önskar få ett lån beviljat uppfylla följande villkor:

- Företaget skall ha sitt säte, sin personalstyrka, sitt huvudkontor och sin registreringshamn samt i förekommande fall, sina huvudsakliga lager, förråd och tillhörande utrustning i en av hamnarna i regionen.

- Alla fartyg som ägs av företaget skall vara registrerade i någon av regionens hamndistrikt.

- Företaget skall använda regionens hamnar som centrum för sin sjöfart och vanligtvis anlöpa dessa hamnar. Vid reguljär linjeverksamhet skall företagen ha linjeterminaler i eller regelbundet anlöpa någon av dessa hamnar.

- Företaget skall förbinda sig att utföra reparationer i regionens hamnar när skeppsvarven har tillräckligt med kapacitet, med undantag av force majeure, ofrånkomliga befraktningsvillkor eller uppenbara ekonomiska eller tidsmässiga skäl.

- För fartyg med ett bruttotonnage på mer än 250 ton skall företaget upprätta en särskild förteckning som omfattar alla kategorier av sjöfolk som är nödvändiga för att bemanna fartyget och därvid endast använda den besättning som är registrerad i den allmänna tjänstgöringslistan för registreringshamnen. Företaget skall välja besättningsmedlemmar, allmänna och specialiserade, från denna lista och de enda begränsningar som finns i detta hänseende framgår av de nationella bestämmelserna om anställning av sjöfolk.

10 Enligt artikel 100 i lag nr 11/1988 har de sardiska myndigheterna befogenhet att bevilja en subvention, i form av ett lån till lägre ränta, till rederier som väljer att finansiera köp av fartyg genom ett leasingavtal i stället för ett lån. Denna subvention är lika med skillnaden mellan den verkliga årliga kostnaden för ett lån, beräknad enligt referensräntesatsen för lån till sjöfartsnäringen, och räntekostnaden för ett lika stort lån beräknad enligt en räntesats på 5 procent. Vid avtalets utgång kan de fartyg för vilka en subvention beviljats köpas av hyrestagaren för ett belopp som motsvarar 1 procent av inköpspriset.

11 Lag nr 11/1988 ändrades genom artikel 36 i lag nr 9 av den 15 februari 1996 om bestämmelser om upprättande av en årlig budget och en flerårig budget för regionen Sardinien (lag om finansiering 1996, tillägg i Bollettino ufficiale della Regione Autonoma della Sardegna av den 17 februari 1996, nedan kallad lag nr 9/1996.

12 I lag nr 9/1996 föreskrivs särskilt, i syfte att anpassa lag nr 20/1951 till gemenskapsrätten och till tillämpliga direktiv inom detta område, att artikel 2 i den sistnämnda lagen och artikel 99 i lag nr 11/1988 upphävs. Den nya lagen medför även ändringar av vissa finansieringsvillkor för lånen och leasingavtalen och prioriterar verksamhet som avser nya transportmedel och avancerad teknologi.

Bakgrund

Mål C-15/98

13 Kommissionen fick genom ett klagomål kännedom om den stödordning för sardiska redare som upprättats genom lag 20/1951, i dess lydelse enligt lag nr 11/1988. Trots att denna stödordning upprättades innan EG-fördraget trädde i kraft, ansåg kommissionen att det hade ändrats väsentligt efter fördragets ikraftträdande och betraktade följaktligen detta som ett nytt stöd som inte anmälts.

14 Genom skrivelser av den 10 september och av den 23 november 1993 anmodade kommissionen de italienska myndigheterna att inkomma med upplysningar om den ifrågavarande stödordningen. Dessa översände information och ett möte hölls med kommissionens tjänstemän i Rom den 18 januari 1994. Efter detta datum har emellertid de italienska myndigheterna inte svarat på kommissionens skrivelser.

15 Kommissionen underrättade den italienska regeringen, genom en skrivelse av den 24 juni 1996, om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget och anmodade denna att inkomma med ett yttrande. I denna skrivelse uppgav kommissionen dels att den ansåg att stödordningen för sardiska redare utgjorde ett nytt stöd som, eftersom det inte anmälts till kommissionen, var olagligt, dels att den på grundval av den information som lämnats hyste starka tvivel om detta stöds förenlighet med den gemensamma marknaden.

16 Medlemsstaterna och andra berörda parter informerades om inledandet av detta förfarande genom offentliggörandet av ett meddelande från kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 368, 1996, s. 2).

17 Den italienska regeringen yttrade sig genom en skrivelse av den 31 oktober 1996, och de sardiska myndigheterna genom skrivelser av den 11 oktober 1996 och av den 22 januari 1997. De gjorde särskilt gällande att stödordningen för sardiska redare under tiden hade ändrats genom den regionala lagen nr 9/1996 för att bemöta de invändningar som framställts av kommissionen. De sardiska myndigheterna underrättade för övrigt kommissionen om att de lån som beviljats sjöfartsnäringen på grundval av lag nr 20/1951, i dess lydelse enligt lag nr 11/1988, uppgick till 12 697 450 000 ITL.

18 Den 21 oktober 1997 antog kommissionen beslut 98/95.

19 I detta beslut har kommissionen i huvudsak konstaterat följande punkter:

- Lag nr 11/1988 ändrar väsentligen den stödordning för sardiska redare som upprättats år 1951. Den ändrade stödordningen utgör ett nytt stöd som skulle ha meddelats kommissionen i enlighet med artikel 93.3 i fördraget.

- Denna stödordning utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i EG-fördraget (nu 87.1 EG i ändrad lydelse), eftersom "de företag som erhåller stöd befrias från en ekonomisk börda som de normalt sett skulle ha haft (vanlig kommersiell ränta och andra avgifter för lån/leasing)", "denna börda täcks av statliga resurser (som tillhandahålls av de sardiska myndigheterna)" och "stödet är selektivt (det är förbehållet sjöfartssektorn)" samt "stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna". Vad beträffar den sista punkten framgår det av beslutet att över 90 procent av de varor som utbyts mellan medlemsstaterna och Sardinien transporteras sjövägen och att 65 procent av turisttrafiken (passagerare och fordon) mellan fastlandet och Sardinien sköts av rederier.

- Stödordningen kan inte bli föremål för ett av de undantag som avses i artikel 92.3 i fördraget, eftersom stödet strider mot de grundläggande principerna om etableringsfrihet (artikel 52 i EG-fördraget (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse)) och förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet (artikel 6 och artikel 48.2 i fördraget (nu artikel 12 EG och artikel 39.2 EG i ändrade lydelser)).

Åsidosättandet av etableringsfriheten består i att företag etablerade på Sardinien, med säte någon annanstans eller vilkas fartyg är registrerade någon annanstans, utesluts från denna stödordning. Skyldigheten för fartyg över 250 ton att anställa ett minsta antal sjömän som är registrerade i den allmänna tjänstgöringslistan som gäller för fartygets sardiska registreringshamn, utgör i sig ett åsidosättande av principen om icke-diskriminering.

- Under alla omständigheter uppfyller stödordningen inte villkoren i artikel 92.3 a och c i fördraget eftersom:

för det första, även om Sardinien är berättigad till regionalt stöd med stöd av artikel 92.3 a i fördraget, har det omtvistade stödet inte beviljats inom ramen för en stödordning som är avsedd att främja den regionala utvecklingen, eftersom det är begränsat till att avse sjöfartsnäringen. För övrigt kan denna bestämmelse inte tillåta ett stöd som strider mot gemenskapens riktlinjer för stöd till sådana särskilda känsliga sektorer som sjöfartsnäringen,

för det andra, vad gäller de undantag som föreskrivs i artikel 92.3 c i fördraget uppfyller stödordningen inte de krav på öppenhet som ställs för att gemenskapslagstiftningen om stöd till varvsindustrin skall tillämpas (rådets förordning (EG) nr 3094/95 av den 22 december 1995 om stöd till varvsindustrin (EGT L 332, s. 1), ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1904/96 av den 27 september 1996 (EGT L 251, s. 5)), i enlighet med vad som föreskrivs i gemenskapens riktlinjer från år 1989 för statligt stöd till rederier (SEK(89) 921 slutlig, av den 3 augusti 1989) och i riktlinjerna från år 1997 om statligt stöd till sjötransport (EGT C 205, 1997, s. 5). Eftersom det rör sig om stöd till leasing/hyra av fartyg är det ett driftsstöd som är förbjudet enligt dessa riktlinjer.

- Den italienska regeringen har under det administrativa förfarandet varken bestritt att stödordningen för sardiska rederier utgör ett nytt stöd eller att de grundläggande principerna om etableringsfrihet och icke-diskriminering till följd av nationalitet har åsidosatts.

- Beslut 98/95 omfattar inte de senast gjorda ändringarna av stödordningen, särskilt inte dem som gjorts genom lag nr 9/1996, vilka kommer att bedömas för sig.

20 Kommissionen ansåg följaktligen att de lån och leasingavtal, till ett belopp om totalt 12 697 450 000 ITL, som har beviljats företag inom sjöfartsnäringen med stöd av regional lag nr 20/1951, ändrad genom lag nr 11/1988, innehåller delar som utgör statligt stöd som dels är olagliga, dels oförenliga med fördraget (artikel 1 i beslut 98/95). Kommissionen ålade dessutom Republiken Italien att från var och en av mottagarna av lån och leasingavtal återkräva ett belopp som motsvarar skillnaden mellan, å ena sidan, summan av den ränta eller de andra avgifter som mottagaren i fråga skulle ha betalat enligt normala marknadsvillkor och, å andra sidan, summan av den ränta eller de andra avgifter som stödmottagaren faktiskt har betalat (artikel 2 i beslut 98/95).

21 Kommissionen underrättade dessutom Republiken Italien genom en skrivelse av den 14 november 1997 om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget mot stödordningen för sardiska redare, i dess lydelse enligt lag nr 9/1996. Beslut har offentliggjorts i ett meddelande från kommissionen i Europeiska gemenskapernas tidning (EGT C 386, 1997 s. 6).

Mål C-105/99

22 I juli 1992 erhöll Sardegna Lines på grundval av lag nr 20/1951, i dess lydelse enligt lag nr 11/1988, ett ekonomiskt stöd om 9 600 000 000 ITL för köp av ett passagerarfartyg, döpt till Moby Dream, till en kostnad av 16 000 000 000 ITL.

23 Finansieringen, som motsvarade 60 procent av investeringsbeloppet, utgjordes av ett lån till 3,5 procents ränta som skulle återbetalas med tolv lika stora avbetalningar per år från och med det tredje året efter det att fartyget hade tagits i bruk.

Huruvida talan kan upptas till sakprövning

Huruvida Republiken Italiens talan kan upptas till sakprövning

24 Kommissionen har inkommit med en invändning om rättegångshinder mot den talan som väckts av Republiken Italien i dess helhet. Den anser nämligen att en talan normalt skall avse ogiltigförklaring av en enda akt. Domstolen har visserligen i vissa exceptionella fall godtagit en talan som avser ogiltigförklaring av flera beslut. Detta är sålunda fallet när de omtvistade besluten processuellt, tidsmässigt och materiellt är parallella (dom av den 21 december 1954 i mål 1/54, Frankrike mot Höga myndigheten, REG 1954, s. 7) eller när ett beslut är följden av ett annat (dom av den 2 mars 1967 i de förenade målen 25/65 och 26/65, Simet och Feram mot Höga myndigheten, REG 1967, s. 39) eller när de omtvistade besluten är resultatet av ett komplicerat administrativt förfarande (dom av den 31 mars 1965 i de förenade målen 12/64 och 29/64, Ley mot kommissionen, REG 1965, s. 143). Inget av de beslut mot vilka Republiken Italien har väckt talan faller under dessa undantag.

25 Kommissionen har även anfört att Republiken Italien i sin ansökan inte någonstans skiljer mellan de grunder som åberopas mot beslut 98/95 och dem som åberopas mot beslutet av den 14 november 1997. Eftersom besluten avser två väsentligen olika stödordningar kan inte samma grunder åberopas, och även denna oklarhet borde medföra att talan i sin helhet avvisas.

26 Kommissionen har i andra hand gjort gällande att den talan som väckts av Republiken Italien skall avvisas i den del som avser beslutet av den 14 november 1997. De grunder som har åberopats av Republiken Italien gäller nämligen endast beslut 98/95.

27 Vad beträffar Republiken Italien har den gjort gällande att stödordningen för sardiska redare borde ha varit föremål för ett enda förfarande och att denna brist i lika stor utsträckning påverkar beslut 98/95, som har avslutat det första förfarandet, som beslutet av den 14 november 1997 om inledandet av ett andra förfarande. I de två besluten, som avser samma stödordning, framställs dessutom analoga invändningar mot programmet. Det är av denna anledning som det inte har åberopats några särskilda grunder för talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 14 november 1997. Republiken Italien har dock understrukit att dess talan, först och främst, skall avse ogiltigförklaring av beslut 98/95, till vilket samtliga framförda grunder hänför sig.

28 Domstolen påpekar inledningsvis att även om det antas att en talan endast kan avse ogiltigförklaring av flera akter om det finns ett tillräckligt samband dem emellan och att beslut 98/95 och beslutet av den 14 november 1997 inte uppfyller detta villkor, kan denna brist på samband endast medföra att talan skall avvisas i den del som avser ogiltigförklaring av det sistnämnda beslutet.

29 Det skall vidare påpekas att i enlighet med artikel 19 i EG-stadgan för domstolen och artikel 38.1 i rättegångsreglerna skall ansökan innehålla bland annat en kortfattad framställning av grunderna för talan. Såsom kommissionen har påpekat i sitt svaromål och såsom Republiken Italien har medgivit i sin replik avser samtliga grunder och argument som sökanden har åberopat i själva verket endast beslut 98/95.

30 Härav följer att Republiken Italiens talan under alla omständigheter skall avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av beslutet av den 14 december 1997.

Huruvida Sardegna Lines talan kan upptas till sakprövning

31 Sardegna Lines anser, utan att detta bestritts av kommissionen, att den är direkt och personligen berörd av beslut 98/95 och att dess talan därför skall upptas till sakprövning. Beslutet, även om det är riktat till Republiken Italien, påverkar Sardegna Lines väsentligt i egenskap av sardiskt rederi som har kommit i åtnjutande av den stödordning som ifrågasätts av kommissionen, eftersom de kommer att tvingas att återbetala det utbetalda stödet. Domstolen har för övrigt redan godtagit att pröva en talan som väckts av ett företag i en liknande situation (dom av den 13 april 1994 i de förenade målen C-324/90 och C-342/90, Tyskland och Pleuger och Worthington mot kommissionen, REG 1994, s. I-1173).

32 Enligt fast rättspraxis kan andra personer än dem som ett beslut är riktat till göra anspråk på att vara personligen berörda, endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (se särskilt dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181 och av den 2 april 1998 i mål C-321/95 P, Greenpeace m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-1651, punkterna 7 och 28).

33 Domstolen har i linje härmed fastställt att ett företag i princip inte kan föra talan mot ett beslut från kommissionen som förbjuder en stödordning avseende en viss sektor, om det endast berörs av detta beslut på grund av att det tillhör sektorn i fråga och i egenskap av potentiell mottagare av stödet. Ett sådant beslut ter sig i förhållande till det företag som väcker talan, som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och som medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305, och av den 7 december 1993 i mål C-6/92, Federmineraria m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-6357, punkt 14).

34 Sardegna Lines befinner sig emellertid i en annan situation. Det berörs nämligen inte enbart av beslut 98/95 i egenskap av företag inom sjöfartsnäringen på Sardinien som eventuellt kan komma i fråga för stödordningen för sardiska redare, utan även i egenskap av förmånstagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och som kommissionen har beslutat skall återbetalas.

35 Härav följer att Sardegna Lines är personligen berörd av beslut 98/95.

36 I den mån det föreskrivs i artikel 2 i beslut 98/95 att Republiken Italien från var och en av mottagarna av lånen och leasingavtalen skall återkräva den del som utgörs av stöd, skall Sardegna Lines anses vara direkt berört av detta beslut.

37 Av vad ovan anförts följer att Sardegna Lines talan skall upptas till sakprövning.

Prövning i sak

Sökandenas grunder

38 Republiken Italien förebrår för det första kommissionen för att ha behandlat stödordningen för sardiska redare i två olika förfaranden i stället för i ett enda förfarande och för att ha ändrat föremålet för det förfarande som ledde fram till antagandet av beslut 98/95. För det andra har den bestritt kommissionens beslut att förklara stödordningen oförenlig med den gemensamma marknaden på grund av ett åsidosättande av artiklarna 6, 48.2 och 52 i fördraget och har invänt att kommissionen i alla händelser saknar behörighet att konstatera ett sådant åsidosättande inom ramen för ett förfarande för granskning av statligt stöd.

39 Sardegna Lines har åberopat att kommissionen har åsidosatt rådets direktiv 90/684/EEG av den 21 december 1990 om stöd till varvsindustrin (EGT L 380, s. 27; svensk specialutgåva, område 8, volym 3, s. 3). Det har även gjort gällande att beslut 98/95 strider mot artikel 92.1 i fördraget.

40 I övrigt överensstämmer de grunder som åberopats av Republiken Italien med dem som åberopats av Sardegna Lines. De har båda åberopat den felaktiga bestämningen av den nya stödordningen för sardiska rederier, otillräcklig motivering av beslut 98/95 med avseende på artikel 92.1 i fördraget, åsidosättande av artikel 92.3 a och c i fördraget och otillräcklig motivering med avseende på bestämmelserna i den artikeln samt att skyldigheten att återbetala stödet, som ålagts genom beslut 98/95, är rättsstridig.

Grunden om ett enda administrativt förfarande (mål C-15/98)

41 Republiken Italien anser att de ändringar som gjorts år 1988 och år 1996 av stödordningen för sardiska redare inte har ändrat detta i grunden och att det inte alls var berättigat att göra denna stödordning till föremål för två olika administrativa förfaranden (se för ett liknande resonemang dom av den 9 oktober 1984 i de förenade målen 91/83 och 127/83, Heineken Brouwerijen, REG 1984, s. 3435). Om lag nr 9/1996 hade beaktats skulle kommissionen i stället ha kunnat anta ett definitivt beslut med avseende på stödordningen och eventuellt ha kommit fram till en annan slutsats.

42 Kommissionen har däremot gjort gällande att den enligt artikel 93.2 i fördraget var skyldig att inleda ett nytt förfarande mot denna stödordning, i dess lydelse enligt lag nr 9/1996. Om kommissionen hade varit skyldig att beakta de ändringar som görs av en stödordning under ett administrativt förfarande, skulle medlemsstaterna på obestämd tid kunna försena antagandet av ett slutgiltigt beslut.

43 I detta hänseende påpekar domstolen att när kommissionen har inlett ett förfarande mot en stödordning som redan har tagits i bruk, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget, är den inte skyldig att utvidga detta förfarande för det fall den berörda medlemsstaten ändrar stödordningen. I motsatt fall skulle nämligen medlemsstaten verkligen kunna förlänga, efter eget tycke, förfarandet och på detta sätt försena antagandet av ett slutgiltigt beslut.

44 Denna lösning motsägs inte av domen i det ovannämnda målet Heineken Brouwerijen, i vilken domstolen fastställde att skyldigheten enligt artikel 93.3 första meningen i fördraget, att meddela kommissionen om planer att vidta eller ändra stödåtgärder, inte enbart skall tillämpas på de inledande planerna, utan den gäller även ändringar av dessa planer som gjorts senare, förutsatt att denna information kan meddelas kommissionen inom ramen för de förhandlingar som den ursprungliga anmälan lett fram till. Denna dom avser nämligen ändringar i en stödordning när den håller på att utarbetas, och lösningen i den domen är följaktligen inte överförbar på en situation där stödordningen redan hade börjat tillämpas när kommissionen fick kännedom om den.

45 För den händelse att, såsom Republiken Italien har hävdat, lag nr 9/1996 verkligen skulle ha medfört att stödordningen för sardiska redare blev förenlig med gemenskapsrätten, skulle kommissionens beaktande av denna lag under alla omständigheter inte ha fått några konsekvenser för bedömningen av de stöd som beviljats enligt stödordningen i dess tidigare lydelse.

46 Republiken Italiens talan kan följaktligen inte bifallas på den grunden att det inte varit fråga om ett enda administrativt förfarande.

ndringen av föremålet för förfarandet (mål C-15/98)

47 Republiken Italien anser att kommissionen, genom att i sitt beslut 98/95 inte beakta lag nr 9/1996, väsentligen har ändrat föremålet för det förfarande som inleddes år 1996. Detta förfarande avsåg ursprungligen, enligt vad som anförts, en gällande stödordning, medan beslutet som medförde att stödordningen upphörde avsåg en ordning som inte längre tillämpades. Kommissionen kan emellertid endast övervaka en gällande stödordning. När en stödordning har upphört att gälla skall denna övervakning inte längre avse själva stödordningen utan de stöd som verkligen har utbetalats med stöd av stödordningen.

48 Republiken Italien anser att det är precis detta som kommissionen har gjort i det här fallet när den, efter att ha inlett förfarandet mot stödordningen i dess lydelse enligt lag nr 11/1988, drog slutsatsen i sitt beslut 98/95 att lån och leasingavtal till ett belopp om totalt 12 697 450 000 ITL som beviljats sardiska rederier var oförenliga med den gemensamma marknaden. För att undvika ett åsidosättande av den kontradiktoriska principen, borde emellertid en sådan ändring av föremålet för förfarandet ha meddelats den italienska regeringen och andra berörda parter, så att dessa skulle ha kunnat inkomma med relevanta yttranden och försvara sina intressen.

49 Kommissionen har för det första bestritt Republiken Italiens påstående att kommissionens granskning inte kan avse en stödordning som har upphört att gälla. Det är nämligen obestridligt att den har rätt, i syfte att återupprätta den tidigare situationen, att återkräva stöd som utbetalats på grundval av varje stödordning som är oförenlig med fördraget (dom av den 29 januari 1998 i mål C-280/95, kommissionen mot Italien, REG 1998, s. I-259).

50 För det andra har kommissionen bestritt att den har ändrat föremålet för förfarandet. Den har påpekat att dess meddelande från år 1996, såsom framgår av rubriken, informerade berörda parter om inledandet av förfarandet mot den omtvistade stödordningen som avsåg de stöd som de sardiska myndigheterna beviljat sardiska redare. I meddelandet påpekades dessutom skyldigheten för Republiken Italien att återställa den tidigare situationen genom att återkräva det stöd som rättsstridigt utbetalats. Det kan följaktligen inte föreligga några tvivel om att förfarandet inte avsåg en abstrakt upprättad stödordning utan de konkreta stöd som beviljats utan hänsyn till gemenskapsrätten.

51 Domstolen erinrar i första hand om att kommissionen, vad gäller en stödordning, kan begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag och inte är skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen (se för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, REG 1987, s. 4013, punkt 18, av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. 3671, punkt 48). Denna möjlighet påverkas emellertid inte av att den ifrågavarande stödordningen har upphört att gälla. Även under dessa omständigheter måste kommissionen ha rätt att bedöma stödordningens förenlighet med gemenskapsrätten på grundval av dess allmänna särdrag.

52 För det andra skall det påpekas att, i motsats till vad Republiken Italien har gjort gällande, kommissionen inte har ändrat föremålet för förfarandet som alltid har avsett den stödordning för sardiska redare som inrättades genom lag nr 20 /1951, i dess lydelse enligt lag nr 11/1988. Såsom kommissionen sammanfattningsvis har uppgivit i punkt VII i sitt beslut 98/95 är den ifrågavarande stödordningen olaglig och oförenlig med den gemensamma marknaden, och det är mot bakgrund av denna slutsats som bestämmelsen i beslutet skall tolkas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2000 i mål C-404/97, kommissionen mot Portugal, REG 2000 s. I-4897, punkt 41).

53 Republiken Italiens talan kan följaktligen inte bifallas på grunden att förfarandet ändrats.

Grunden avseende otillräcklig motivering av villkoren för att tillämpa artikel 92.1 i fördraget och åsidosättandet av denna bestämmelse

54 Republiken Italien har för det första anfört att beslut 98/95 inte någonstans preciserar på vilket sätt stödordningen för sardiska redare snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen.

55 Vad beträffar villkoret avseende inverkan på handeln mellan medlemsstater begränsar sig beslutet till att ange att transport av varor mellan dessa och Sardinien utförs till 90 procent sjövägen och att 65 procent av turisttrafiken (passagerare och fordon) mellan fastlandet och Sardinien sköts av rederier. För det första är dessa höga procenttal endast en naturlig följd av att Sardinien är en ö. För det andra har de inte nödvändigtvis en inverkan på handeln mellan medlemsstater, i den mån mindre öars yttre förbindelser mycket väl kan vara helt beroende av sjötransport utan att denna handel påverkas. Slutligen är handeln mellan Sardinien och andra medlemsstater under alla omständigheter minimal, eftersom 89 procent av varorna och 97 procent av passagerarna från eller till denna ö går via italienska hamnar.

56 Republiken Italien har härav dragit slutsatsen att beslut 98/95 är otillräckligt motiverat vad gäller tillämpningen av artikel 92.1 i fördraget.

57 Sardegna Lines har anfört att kommissionen har åsidosatt den sistnämnda bestämmelsen.

58 I detta hänseende har Sardegna Lines påpekat att, i strid med vad som krävs i rättspraxis, beslutet inte innehåller någon uppgift om situationen på den berörda marknaden, de berörda företagens andelar på denna marknad, deras export samt handeln med varor mellan medlemsstaterna.

59 Denna omständighet är desto allvarligare, eftersom den berörda marknaden inte avser varor eller turisttjänster utan transport från och till Sardinien. Enligt artikel 6.2 i rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 203), skulle öcabotage i Medelhavet liberaliseras först den 1 januari 1999. Fram till och med detta datum kunde det följaktligen inte ha funnits någon risk för att stödordningen för sardiska redare skulle snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen mellan italienska aktörer eller påverka handeln mellan medlemsstaterna.

60 Genom att åberopa samma argument har Sardegna Lines också gjort gällande att kommissionen i detta hänseende inte har motiverat beslut 98/95 tillräckligt.

61 Kommissionen har i första hand anfört att stödet till sardiska rederier är ett selektivt stöd, vilket automatiskt medför en snedvridning av konkurrensen. Den har vidare gjort gällande att Sardinien är en av de tre största öarna i Medelhavet, att den är tillgänglig sjövägen, såväl via den italienska halvön som via Frankrike och Spanien, som även de har rederier, och att det följaktligen är klart att handeln mellan dessa medlemsstater påverkas.

62 Slutligen anser kommissionen att förordning nr 3577/92 inte är relevant i det förevarande målet. Förordningen avser nämligen inte, per definition, sjötransporter mellan medlemsstater, som endast berörs av villkoret i artikel 92.1 i fördraget vad gäller inverkan på handeln. De sardiska företag som erhållit stöd skulle emellertid även ha kunnat bedriva sjöfartsverksamhet på sträckorna mellan Frankrike och Spanien. Förordning nr 3577/92 utesluter dessutom inte att det förekommer konkurrens mellan företagen på rederimarknaden mellan Sardinien och den italienska halvön. Även före den 1 januari 1999 hade de icke-italienska företagen rätt att utföra sjötransporttjänster i Italien genom att registrera sina fartyg i denna medlemsstat, men kunde däremot inte komma i åtnjutande av stödordningen för sardiska redare. I alla händelser fortsätter stödordningen att ge upphov till rättsverkningar efter den 1 januari 1999.

63 Domstolen påpekar inledningsvis att Sardegna Lines genom att åberopa ett åsidosättande av artikel 92.1 i fördraget gör gällande att kommissionen inte har motiverat beslut 98/95 tillräckligt med hänsyn till denna bestämmelse.

64 Det skall vidare erinras om att enligt artikel 92.1 i fördraget är ett sådant stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

65 Enligt fast rättspraxis skall den motivering som krävs enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet, och det skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att det i motiveringen anges alla väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter, eftersom frågan om motiveringen av ett beslut uppfyller de krav som ställs i artikel 190 i fördraget inte endast skall bedömas med beaktande av lydelsen av motiveringen utan också med beaktande av såväl sammanhanget som alla de rättsregler som gäller på det berörda området (se särskilt dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63).

66 Domstolen har fastställt att, då det rör sig om ett beslut om statligt stöd, även om det i vissa fall kan framgå av de förhållanden under vilka stödet beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, det åligger kommissionen att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i motiveringen till sitt beslut (dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen, punkt 24; svensk specialutgåva, volym 8, s. 103, och av den 24 oktober 1996 i de förenade målen C-329/93, C-62/95 och C-63/95, Tyskland m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. I-1551, punkt 52).

67 I det förevarande fallet, såsom Republiken Italien har påpekat, saknar beslut 98/95 en motivering beträffande den skada som stödordningen för sardiska redare påstås åsamka konkurrensen. En sådan motivering kan inte anses följa av det enkla påståendet att stödet är selektivt och förbehållet sjöfartsnäringen på Sardinien. Dessa aspekter av beslutet avser för övrigt i mindre utsträckning villkoret avseende snedvridning av konkurrensen än villkoret avseende stödets specifika karaktär, som utgör ett annat av kännetecknen för begreppet statligt stöd (se domen i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 26).

68 Vad beträffar villkoret avseende inverkan på handeln mellan medlemsstater har kommissionen uppgivit i sitt beslut 98/95 att stödet till sardiska redare inverkar på handeln mellan medlemsstater, eftersom 90 procent av transporterna av varor mellan dessa och Sardinien utförs sjövägen, och 65 procent av turisttrafiken (passagerare och fordon) mellan fastlandet och Sardinien sköts av rederier.

69 I och med detta har kommissionen understrukit den vikt som sjöfartsnäringen har för handeln mellan Sardinien och gemenskapen i övrigt. Den har emellertid inte framlagt någon uppgift om konkurrensen mellan de sardiska rederierna och rederier etablerade i andra medlemsstater än Italien. Kommissionen har därmed underlåtit att i detta hänseende beakta att till och med den 1 januari 1999 var öcabotage i Medelhavet undantaget från friheten att tillhandahålla sjötransporttjänster inom medlemsstaterna.

70 Under förfarandet inför domstolen har kommissionen visserligen inkommit med vissa uppgifter för att visa att denna sista omständighet inte kunde utesluta en inverkan på sjötransporttjänsterna mellan Sardinien och vissa andra medlemsstater utöver Italien, särskilt Konungariket Spanien och Republiken Frankrike. Någon motivering förekommer emellertid inte i beslut 98/95.

71 Kommissionen har även inför domstolen gjort gällande att stödordningen för sardiska redare påverkar handeln mellan medlemsstaterna i än större utsträckning eftersom flera av de tilläggsvillkor som införts genom lag nr 11/1988 strider mot de grundläggande principerna om etableringsfrihet och förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet.

72 Det skall emellertid påpekas att kommissionen i punkterna I och VI i beslut 98/95 har baserat sig på dessa påstådda åsidosättanden enbart för att utesluta en eventuell tillämpning av undantagen i artikel 92.2 och 92.3 i fördraget.

73 Med hänsyn till vad som anförts ovan skall talan med avseende på villkoren för tillämpning av artikel 91.2 i fördraget bifallas på den grunden att beslut 98/95 är otillräckligt motiverat.

74 Följaktligen skall, utan att det är nödvändigt att bedöma de övriga grunder som åberopats av Republiken Italien och Sardegna Lines, beslut 98/95 ogiltigförklaras.

Rättegångskostnader

75 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 kan domstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

76 I det förevarande målet har Republiken Italiens talan mot beslutet av den 14 november 1997 avvisats. Däremot har den talan som väckts av Republiken Italien respektive Sardegna Lines mot beslut 98/95 bifallits.

77 Följaktligen skall det fastställas att i mål C-15/98 skall Republiken Italien och kommissionen vardera bära sin rättegångskostnad. I mål C-105/99 skall kommissionen ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

följande dom:

78 Den talan som väckts av Republiken Italien mot den skrivelse av den 14 november 1997 genom vilken kommissionen underrättade denna om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i EG-fördraget (nu artikel 88.2 EG) mot stöd till sjöfartsnäringen (lån/leasingavtal med förmånliga villkor för förvärv, ombyggnad och reparationer av fartyg); ändring av stödordningen enligt C 23/96 (ex NN 181/95), avvisas.

79 Kommissionens beslut 98/95/EG av den 21 oktober 1997 om stöd som regionen Sardinien (Italien) beviljat sjöfartsnäringen på Sardinien ogiltigförklaras.

80 I mål C-15/98 skall Republiken Italien och Europeiska gemenskapernas kommission vardera bära sin rättegångskostnad.

81 I mål C-105/99 skall Europeiska gemenskapernas kommission ersätta rättegångskostnaderna.