61995J0097

1 Utomeuropeiska länders och territoriers associering - Tullfri import till gemenskapen av varor med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier - Varors ursprung - Bevisning med hjälp av varucertifikat EUR.1 - Kontroll i efterhand som leder till resultatet att varucertifikatet har utfärdats felaktigt - Meddelande av "resultaten av kontrollen" från myndigheterna i den medlemsstat från vilken exporten sker till myndigheterna i den medlemsstat till vilken importen sker - Närmare bestämmelser och följder - Uppbörd i efterhand av tull som inte har inbetalats

(Rådets förordning nr 1697/79, artikel 2.1; rådets beslut nr 86/283, bilaga II, artikel 25.3)

2 Utomeuropeiska länders och territoriers associering - Tullfri import till gemenskapen av varor med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier - Varors ursprung - Bevisning med hjälp av varucertifikat EUR.1 - Varucertifikat som har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift från exportören och som har ogiltigförklarats sedan det har gjorts en kontroll i efterhand - Uppbörd av den tull som inte har inbetalats - Fastställelse av vem som är betalningsskyldig för tullskulden

(Rådets förordning nr 2144/87, artikel 2.1 a och 3 a; rådets direktiv nr 79/623, artikel 2 a och 3 a; rådets beslut nr 86/283, bilaga II, artikel 10.1)

3 Utomeuropeiska länders och territoriers associering - Tullfri import till gemenskapen av varor med ursprung i utomeuropeiska länder och territorier - Varors ursprung - Bevisning med hjälp av varucertifikat EUR.1 - Varucertifikat som har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift från exportören och som har ogiltigförklarats sedan det har gjorts en kontroll i efterhand - Uppbörd av den tull som inte har inbetalats - God tro hos den importör som var betalningsskyldig för tullskulden - Ingen föregående kontroll av varornas faktiska ursprung av myndigheterna i exportstaten - Saknar betydelse

(Rådets beslut nr 86/283, bilaga II, artikel 8.2)

4 Ett meddelande som myndigheterna i exportstaten, efter en kontroll i efterhand av ett varucertifikat EUR.1, har sänt till myndigheterna i importstaten, i vilket de förra myndigheterna begränsar sig till att konstatera att certifikatet i fråga har utfärdats på ett otillbörligt sätt och därför måste ogiltigförklaras, utan att ange skälen till en sådan ogiltigförklaring, skall kvalificeras som "resultat av en kontroll" i den mening som avses i artikel 25.3 i bilaga II i rådets beslut 86/283 om utomeuropeiska länders och territoriers associering med Europeiska ekonomiska gemenskapen. Myndigheterna i importstaten har rätt att med stöd av endast ett sådant meddelande inleda ett förfarande för att driva in tullar som inte har uppburits, utan att försöka fastställa de importerade varornas verkliga ursprung.

5 Exportörens skyldighet - att inge en ansökan om ett varucertifikat EUR.1 vilken, i förekommande fall, skall vara åtföljd av erforderliga bevishandlingar - såsom den anges i artikel 10.1 i bilaga II till beslut nr 86/283 om utomeuropeiska länders och territoriers associering med Europeiska ekonomiska gemenskapen, rör endast förfarandet för att få ett varucertifikat EUR.1. Den omfattar inte tull som efter vad som har framkommit skall betalas för import till Europeiska gemenskapen av varor som avses i ett varucertifikat EUR.1, även om detta har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift om varors ursprung från exportören och har ogiltigförklarats sedan det har gjorts en kontroll i efterhand.

6 Att den importör som var i god tro under vissa omständigheter åläggs att betala tull för import av en vara, med avseende på vilken exportören har begått en tullöverträdelse som importören inte har varit delaktig i, står inte i strid med de allmänna rättsprinciper, bland annat principerna om proportionalitet och om rättssäkerhet, vars iakttagande säkerställs av domstolen. Det ankommer nämligen på de ekonomiska aktörerna att inom ramen för sina avtalsförhållanden vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sig mot risken för ett uppbördsförfarande i efterhand.

Att myndigheterna i exportstaten har utfärdat ett varucertifikat EUR.1, enligt beslut nr 86/283, utan att ha gjort en föregående kontroll för att bekräfta de berörda varornas verkliga ursprung, utgör för övrigt inte ett fall av force majeure, som hindrar uppbörd av tull i efterhand från en importör som var i god tro. Enligt artikel 8.2 i bilaga II till beslut nr 86/283 har myndigheterna i exportstaten nämligen rätt att, men inte skyldighet att, utföra en sådan föregående kontroll. En situation i vilken det senare har framkommit att en tullskuld skall betalas, trots att nämnda myndigheter i ett enskilt fall hade beslutat att inte använda sig av denna möjlighet, är under dessa förhållanden varken ovanlig eller oförutsebar.

I mål C-97/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunal Tributário de Segunda Instância (Portugal), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Pascoal & Filhos L.da

och

Fazenda Pública,

angående tolkningen av rådets beslut 86/283/EEG av den 30 juni 1986 om utomeuropeiska länders och territoriers associering med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 175, s. 1; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om upprättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna L. Sevón, D.A.O Edward, referent, P. Jann och M. Wathelet,

generaladvokat: G. Cosmas,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Pascoal & Filhos L.da, genom advokaten Adriano Garçâo Soares, Porto,

- Portugals regering, genom Luis Fernandes, chef för rättssekretariatet vid utrikesministeriets avdelning för EG-frågor, och juridiska rådgivaren Maria Luisa Duarte, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom Catherine de Salins, sous-directeur vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Claude Chavance, secrétaire des affaires étrangères, vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska unionens råd, genom juridiske rådgivaren Amadeu Lopes Sabino, i egenskap av ombud

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Francisco de Sousa Fialho, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 14 november 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Tribunal Tributário de Segunda Instância har genom beslut av den 29 november 1994, som inkom till domstolen den 27 mars 1995, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende sju frågor om tolkningen av rådets beslut 86/283/EEG av den 30 juni 1986 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 175, s. 1; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1, nedan kallad tullkodexen).

2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för en tvist mellan det enligt portugisisk rätt bildade bolaget Pascoal & Filhos L.da (nedan kallat Pascoal) och Fazenda Pública (Statsverket) i fråga om uppbörd i efterhand av tull på import av torsk.

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3 Med stöd av artikel 70.1 i beslut nr 86/283 kan fiskeprodukter från Grönland importeras tullfritt till Europeiska gemenskapen.

4 Av artikel 6.1 a i bilaga II till samma beslut (nedan kallad bilaga II) följer att produkternas ursprungskaraktär skall visas genom att ett varucertifikat EUR.1 inges till tullmyndigheterna i den medlemsstat till vilken importen sker.

5 Enligt artikel 10.1 i bilaga II ankommer det på exportören att på eget ansvar ansöka om att tullmyndigheterna i exportlandet utfärdar varucertifikat EUR.1. Enligt den följande punkten skall ansökan vara åtföljd av alla erforderliga bevishandlingar med stöd av vilka det kan visas att varorna som skall exporteras kan berättiga utfärdande av nämnda certifikat.

6 Enligt artikel 8.1 i bilaga II skall tullmyndigheterna i exportlandet utfärda varucertifikat EUR.1, om de varor som avses i certifikatet kan anses utgöra produkter med ursprung i det berörda utomeuropeiska landet. För att kunna kontrollera att detta är fallet kan dessa myndigheter, enligt artikel 8.2, infordra alla bevishandlingar och utföra alla de kontroller som de anser vara nödvändiga.

7 I artikel 25.1 i bilaga II föreskrivs att tullmyndigheterna i den medlemsstat till vilken importen sker skall begära att tullmyndigheterna i exportlandet kontrollerar det berörda certifikatet i efterhand, i de fall då de förra myndigheterna hyser välgrundade tvivel vad beträffar äktheten av ett varucertifikat EUR.1 eller riktigheten av uppgifter om produkternas verkliga ursprung.

8 Enligt artikel 25.3 skall resultaten av denna kontroll meddelas till tullmyndigheterna i den medlemsstat till vilken importen sker. Resultaten skall göra det möjligt att fastställa om det varucertifikat EUR.1 vars giltighet har bestritts gäller för de varor som verkligen har exporterats och om dessa faktiskt kan ge upphov till att bestämmelser om förmånsbehandling i tullhänseende skall tillämpas.

9 I artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- och exporttullar som inte har krävts av den tullskyldige för varor som har deklarerats i ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT L 197, s. 1; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) föreskrivs att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat skall inleda ett förfarande för att driva in tullar som inte har uppburits, om de finner att de lagenliga importtullarna helt eller delvis inte har krävts av den tullskyldige.

10 Enligt artikel 2 a i rådets direktiv 79/623/EEG av den 25 juni 1979 om harmonisering av lagar och andra författningar i fråga om tullskuld (EGT L 179, s. 31; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) medför den omständigheten att en vara, som är underkastad importtull, övergår till fri omsättning inom Europeiska gemenskapens tullområde att det uppkommer en skuld avseende importtull. I artikel 3 a i samma direktiv föreskrivs att denna skuld bland annat uppkommer vid den tidpunkt då de behöriga myndigheterna tar emot deklarationen om varornas övergång till fri omsättning.

11 Direktiv nr 79/623 upphävdes den 1 januari 1989 genom rådets förordning (EEG) nr 2144/87 av den 13 juli 1987 om tullskuld (EGT L 201, s. 15), i vars artiklar 2.1 a och 3 a samma bestämmelser dock har införts som de som fanns i artiklarna 2 a och 3 a i nämnda direktiv.

12 Slutligen upphävdes förordning nr 2144/87 genom tullkodexen, som trädde i kraft den 22 oktober 1992 och har varit tillämplig sedan den 1 januari 1994. I artikel 201 i denna kodex föreskrivs följande:

"1. En tullskuld vid import uppkommer när

a) tullpliktiga varor övergår till fri omsättning, eller

b) tullpliktiga varor hänförs till förfarandet för temporär import med partiell befrielse från importtullar.

2. En tullskuld uppkommer vid den tidpunkt då tulldeklarationen tas emot.

3. Gäldenären utgörs av deklaranten. Vid indirekt ombudskap skall den person för vars räkning tulldeklarationen görs också vara gäldenär.

Om en tulldeklaration för ett av de förfaranden som anges i punkt 1 upprättats på grundval av upplysningar som leder till att de lagenliga tullarna helt eller delvis inte uppbärs, kan de personer som har lämnat de för upprättandet av deklarationen behövliga upplysningarna och som visste eller rimligen borde ha vetat att dessa upplysningar var felaktiga, också anses vara gäldenärer enligt gällande nationella bestämmelser."

Målet vid den nationella domstolen

13 Pascoal importerade fyra partier torsk till portugal, två partier år 1988 och två partier år 1989. Vart och ett av dessa partier var åtföljt av ett varucertifikat EUR.1, där det intygades att varorna var av grönländskt ursprung. De portugisiska tullmyndigheterna tillät därför att alla partier importerades tullfritt.

14 Nämnda myndigheter begärde emellertid att de grönländska myndigheterna, i samarbete med kommissionen, i efterhand skulle kontrollera de fyra varucertifikat EUR.1 som hade ingetts vid importtillfället.

15 Efter denna kontroll upprättade de grönländska myndigheterna och kommissionen gemensamt en rapport (nedan kallad undersökningsrapporten) som, beträffande de fyra varucertifikaten EUR.1 i fråga, innehåller följande slutsats:

"det har visats att de kvantiteter av färsk torsk som lastades ombord på fartyget i fråga för senare bearbetning enligt resultatet från den bearbetning som har meddelats inte var tillräckliga för att få de kvantiteter av slutprodukter som har importerats till EEG med hjälp av varucertifikaten (i fråga)".

16 På grundval av denna rapport sände de grönländska myndigheterna ett meddelande (nedan kallat meddelandet) till de portugisiska myndigheterna, vilket hade följande lydelse:

"As control examinations - carried out in collaboration with representatives from EEC Commission - have proved that some goods certificates issued on EUR.1 in Greenland do not comply with the regulations laid down in OLT-Agreement's [decision 86/283] annex nº II regarding attainment of status of origin, you are kindly asked to arrange that the following goods certificates are revoked and cancelled."

("Eftersom kontroller - som har utförts i samarbete med företrädare för kommissionen - har visat att vissa varucertifikat som har upprättats på formulär EUR.1 på Grönland inte uppfyller villkoren i bestämmelserna i bilaga II, om uppnående av ursprungsstatus, till överenskommelsen med utomeuropeiska länder och territorier [beslut nr 85/283], ombeds Ni att tillse, att följande varucertifikat återkallas och ogiltigförklaras".)

Undersökningsrapporten, som detta meddelande grundas på, har inte översänts till de portugisiska myndigheterna.

17 Eftersom de portugisiska myndigheterna ansåg sig bundna av detta meddelande, och inte försökte fastställa varornas faktiska ursprung, utfärdade de fyra besked om uppbörd i efterhand till ett totalt belopp om 61 709 940 ESC från Pascoal, i vars namn importdeklarationen hade upprättats. Dessa besked utfärdades innan de portugisiska myndigheterna hade mottagit en kopia av undersökningsrapporten.

18 Så snart Pascoal fick kännedom om meddelandet studerade bolaget hos de portugisiska myndigheterna de handlingar som avsåg nämnda besked. Vid denna tidpunkt hade undersökningsrapporten inte intagits bland handlingarna i ärendet. Enligt den nationella domstolen var det först i det skede då svaromålet ingavs i målet vid övre instans som Pascoal fick kännedom om nämnda rapport. Bolaget har dessutom hela tiden handlat i god tro i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

19 Eftersom Pascoal ansåg att beskeden dels hade en bristfällig motivering, dels hade upprättats i strid med lagen, väckte bolaget talan om ogiltigförklaring av dem vid Tribunal Fiscal Aduaneiro de Porto. Denna domstol fastställde emellertid att meddelandet, även betraktat oberoende av undersökningsrapporten, utgjorde en tillräcklig motivering och att de portugisiska myndigheterna hade handlat rättsenligt.

20 Pascoal överklagade då till Tribunal Tributário de Segunda Instância. Eftersom den senare domstolen är osäker i fråga om hur vissa bestämmelser i gemenskapsrätten skall tolkas, har den beslutat att vilandeförklara målet och att ställa sju tolkningsfrågor till domstolen enligt följande:

"1) Omfattar exportörens skyldighet, som anges i artikel 10.1 i bilaga II till rådets beslut 86/283/EEG av den 30 juni 1986, tull som skall betalas till följd av att varucertifikat EUR.1, som har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift om varors ursprung, har ogiltigförklarats?

2) Vilken innebörd och verkan har sättsadverbet 'också' i artikel 201.3 andra stycket i gemenskapens tullkodex, särskilt då det i nationella tullbestämmelser föreskrivs att den som har begått tullöverträdelsen är den ende gäldenären beträffande den tull som skall betalas för varan, föremålet för överträdelsen?

3) Kan de principer som utvecklades i EG-domstolens dom av den 7 december 1993 i mål C-12/92, Huygen m.fl. (Rec. 1993, s. I-6381), som har publicerats på sidorna 5 och 6 i Verksamheten vid Europeiska gemenskapernas domstol nr 35/93, tillämpas på detta fall, som avser tolkning och tillämpning av rådets beslut 86/283/EEG, trots att de avser frihandelsavtalet mellan EEG och Österrike?

4) Vilken innebörd, verkan och räckvidd har resultaten av kontrollen, vilka avses i artikel 25.3 i bilaga II till rådets beslut 86/283/EEG?

5) Får ett förfarande för uppbörd i efterhand inledas och avslutas i den medlemsstat till vilken importen sker, innan tullmyndigheterna i exportlandet har meddelat resultaten av kontrollen till tullmyndigheterna i förstnämnda stat och utan att importören har fått kännedom om dessa resultat?

6) Står den omständigheten att den importör som var i god tro åläggs att betala tull för en vara, med avseende på vilken exportören har begått en tullöverträdelse som importören inte alls har varit delaktig i, i strid med principerna om 'rättvisa', förbud mot obehörig vinst, proportionalitet, rättssäkerhet och god tro?

7) Är det inte möjligt för den portugisiske importören att åberopa force majeure för att förhindra den uppbörd i efterhand som han är föremål för, då tullmyndigheterna i exportlandet har underlåtit att utföra en förebyggande kontroll i exportörens lager innan varucertifikaten EUR.1 utfärdades, och då denne importör inte kan rätta till denna underlåtenhet?"

21 Det är lämpligt att först behandla den andra frågan. Sedan kommer den tredje, den fjärde och den femte frågan att besvaras gemensamt. Därefter kommer den första, den sjätte och, slutligen, den sjunde frågan att besvaras.

Den andra frågan

22 Den nationella domstolens andra fråga rör tolkningen av artikel 201.3 andra stycket i tullkodexen. Tribunal Tributário de Segunda Instância anser nämligen att tullkodexen, trots att den ännu inte hade trätt i kraft när de fyra partierna i fråga importerades, är relevant för lösningen av tvisten i målet vid den nationella domstolen, eftersom tidigare bestämmelser som har upphävts upptas i denna.

23 Den portugisiska regeringen har, med hänvisning till domen av den 16 juli 1992 i mål C-343/90, Lourenço Dias (Rec. 1992, s. I-4673), hävdat att domstolen inte är behörig att besvara denna fråga, eftersom tullkodexen inte var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

24 Av samma skäl anser kommissionen att den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning.

25 Det är i detta hänseende tillräckligt att konstatera att även om det är riktigt att tullkodexen i stor utsträckning återger den gemenskapslagstiftning som gällde innan kodexen antogs, utgör artikel 201.3 andra stycket, som avses i den andra tolkningsfrågan, en ny bestämmelse i förhållande till den tidigare ordningen. Eftersom den sista av de fyra omtvistade importdeklarationerna hade gjorts den 25 juli 1989 har tolkningen av denna bestämmelse, som har begärts av den nationella domstolen, inget samband med de faktiska förhållandena eller föremålet med talan.

26 Under dessa förhållanden skall den andra tolkningsfrågan inte besvaras.

Den tredje, den fjärde och den femte frågan (inledande av ett uppbördsförfarande på grundval av resultaten av kontrollen)

27 Det är ostridigt att de grönländska myndigheterna, efter en kontroll i efterhand av varucertifikaten EUR.1, endast sände det meddelande till de portugisiska myndigheterna där de förra myndigheterna konstaterade att dessa certifikat hade utfärdats på ett otillbörligt sätt och därför måste ogiltigförklaras. De portugisiska myndigheterna inledde därefter ett uppbördsförfarande mot Pascoal, utan att ha erhållit undersökningsrapporten, utan att begära att de grönländska myndigheterna angav vilka skäl som motiverade en sådan ogiltigförklaring och utan att försöka fastställa varornas verkliga ursprung. Den nationella domstolen anser emellertid att tullmyndigheterna i importstaten måste "iaktta all försiktighet för att fastställa de faktiska omständigheterna beträffande varornas verkliga ursprung" innan de inleder ett sådant förfarande. Om de alltjämt hade ett allvarligt tvivel vad beträffar varans verkliga ursprung, måste de undvika att reglera den tull vars giltighet har bestritts.

28 Det finns, med hänsyn till dessa omständigheter, anledning att förstå den tredje, den fjärde och den femte frågan från den nationella domstolen så, att den i huvudsak avser dels om ett meddelande, som myndigheterna i exportstaten, efter en kontroll i efterhand av ett varucertifikat EUR.1, har sänt till myndigheterna i importstaten, i vilket de förra myndigheterna begränsar sig till att konstatera att certifikatet i fråga har utfärdats på ett otillbörligt sätt och därför måste ogiltigförklaras, utan att ange vilka skäl som motiverade en sådan ogiltigförklaring, skall kvalificeras som "resultat av en kontroll" i den mening som avses i artikel 25.3 i bilaga II, dels om myndigheterna i importstaten har rätt att endast med stöd av ett sådant meddelande inleda ett förfarande för att driva in tullar som inte har betalats, utan att försöka fastställa de importerade varornas verkliga ursprung.

29 Vad beträffar frågans första del finns det anledning att understryka att artikel 25.3 i bilaga II skall tolkas mot bakgrund av det system för administrativt samarbete som den ingår i.

30 Enligt detta system ankommer det på de ekonomiska aktörer som önskar komma i åtnjutande av ett tullförfarande med förmånsbehandling att visa de behöriga myndigheterna att de, med anledning av den ort som varan har införts från, har rätt att importera denna till Europeiska gemenskapen tullfritt. Såsom föreskrivs i artikel 6.1 i bilaga II skall produkternas ursprungskaraktär visas genom ett varucertifikat EUR.1. Huvudsyftet med förfarandet för kontroll i efterhand är att kontrollera riktigheten av det ursprung som anges i ett sådant tidigare utfärdat certifikat (domen i det ovannämnda målet Huygen m.fl., punkt 16).

31 I dom av den 12 juli 1984 i mål 218/83, Les Rapides Savoyards m.fl. (Rec. 1984, s. 3105), i domen i det ovannämnda målet Huygen m.fl., i dom av den 5 juli 1994 i mål C-432/92, Anastasiou m.fl. (Rec. 1994, s. I-3087), och i domar av den 14 maj 1996 i de förenade målen C-153/94 och C-204/94, Faroe Seafood m.fl. (REG 1996, s. I-2465), har domstolen tolkat bestämmelser i ett system för administrativt samarbete som liknar det system som det är fråga om i förevarande mål. Dessa mål rörde frihandelsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Schweiz, som undertecknades i Bryssel den 22 juli 1972 (EGT L 300, s. 189), frihandelsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Österrike, som undertecknades i Bryssel den 22 juli 1972 (EGT L 300, s. 2), avtalet av den 19 december 1972 om inrättande av ett förbund mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Cypern (EGT 1973, L 133, s. 2), respektive kommissionens förordning (EEG) nr 3184/74 av den 6 december 1974 om en definition av begreppet ursprungsvaror och om metoder för administrativt samarbete för tillämpningen av det tullförfarande som gäller för vissa produkter med ursprung i och som har införts från Färöarna (EGT L 344, s. 1; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

32 Det framgår av denna rättspraxis att fastställandet av varors ursprung grundas på en befogenhetsfördelning mellan myndigheten i exportstaten och myndigheterna i importstaten, på så sätt att ursprunget fastställs av myndigheterna i exportstaten, i förekommande fall på begäran av myndigheterna i importstaten, medan kontrollen av hur detta system fungerar säkerställs genom ett samarbete mellan berörda myndigheter. Detta system motiveras av den omständigheten att myndigheterna i exportstaten har de bästa möjligheterna att direkt kontrollera de omständigheter som utgör villkor för ursprunget (domen i det ovannämnda målet Faroe Seafood m.fl., punkt 19).

33 I dessa domar har domstolen även fastställt att den föreskrivna mekanismen endast kan fungera om tullmyndigheten i importstaten godtar de bedömningar som myndigheterna i exportstaten lagenligen har gjort (domen i det ovannämnda målet Faroe Seafood m.fl., punkt 20).

34 Syftet med "resultaten av kontrollen" i den mening som avses i artikel 25.3 i bilaga II är att göra det möjligt för myndigheterna i importstaten att fastställa om det varucertifikat EUR.1 vars giltighet har bestritts gäller för de varor som faktiskt har exporterats och om dessa kan medföra att systemet med förmånsbehandling i tullhänseende skall tillämpas. Denna bestämmelse föreskriver ingen skyldighet för myndigheterna i exportstaten att motivera sin bedömning av certifikatets giltighet för importören.

35 Följaktligen skall ett sådant meddelande som avses i tolkningsfrågan kvalificeras som "resultat av kontrollen" i den mening som avses i artikel 25.3 i bilaga II.

36 Vad beträffar frågans andra del finns det anledning att påminna om att enligt artikel 2.1 i förordning nr 1697/79 skall de behöriga myndigheterna i importstaten inleda ett förfarande för att driva in de importtullar som inte har betalats, om de finner att de lagenliga importtullarna helt eller delvis inte har krävts av den tullskyldige.

37 Den omständigheten att de behöriga myndigheterna i exportstaten, efter en kontroll i efterhand, förklarar att ett varucertifikat EUR.1 inte gäller för de varor som faktiskt har importerats, medför i sig att myndigheterna i importstaten kan konstatera att de tullar som föreskrivs enligt lag inte har krävts, och att de följaktligen kan inleda ett uppbördsförfarande. Det föreskrivs i bestämmelserna ingen skyldighet för de sistnämnda myndigheterna att fastställa vare sig om resultaten av kontrollen är riktiga eller varans verkliga ursprung.

38 Det är riktigt att artikel 25.3 andra stycket i bilaga II kompletterar systemet med administrativt samarbete för att avgöra de tvister som uppkommer mellan myndigheterna i exportstaten och myndigheterna i importstaten. Myndigheterna i importstaten kan emellertid alltid stödja sig på enbart resultaten av kontrollen, utan att tvingas att utnyttja nämnda mekanism.

39 Vad beträffar den omständigheten att uppbördsförfarandet har inletts innan den tullpliktige har fått kännedom om skälen till varför varucertifikatet EUR.1 har ogiltigförklarats är det tillräckligt att påminna om att de berörda ekonomiska aktörerna har bevisbördan för varornas ursprung.

40 Även om denna bevisning i princip framläggs med hjälp av varucertifikat EUR.1 kan den tullpliktige inte grunda berättigade förväntningar avseende ett sådant certifikats giltighet på att det inledningsvis har godtagits av tullmyndigheterna i en medlemsstat, eftersom detta första godtagande inte utgör hinder för senare kontroller (se i denna mening domen i det ovannämnda målet Faroe Seafood m.fl., punkt 93).

41 Det kan följaktligen inte anses att den tullskyldige, genom att inge ett varucertifikat EUR.1, tillräckligt väl har visat att de berörda varorna hade införts från det land som hade angetts i detta på ett sådant sätt att det, i förekommande fall, skulle ankomma på myndigheterna i importstaten att bevisa motsatsen.

42 Mot bakgrund av det föregående skall därför den tredje, den fjärde och den femte frågan besvaras så, att dels skall ett meddelande som myndigheterna i exportstaten, efter en kontroll i efterhand av ett varucertifikat EUR.1, har sänt till myndigheterna i importstaten, i vilket de förra myndigheterna begränsar sig till att konstatera att certifikatet i fråga har utfärdats på ett otillbörligt sätt och därför måste ogiltigförklaras, utan att ange skälen till en sådan ogiltigförklaring, kvalificeras som "resultat av en kontroll" i den mening som avses i artikel 25.3 i bilaga II, dels har myndigheterna i importstaten rätt att med stöd av endast ett sådant meddelande inleda ett förfarande för att driva in tullar som inte har betalats, utan att försöka fastställa de importerade varornas verkliga ursprung.

Den första frågan (exportörens skyldighet enligt artikel 10.1 i bilaga II)

43 Genom sin första fråga önskar den nationella domstolen få veta om exportörens skyldighet, såsom den anges i artikel 10.1 i bilaga II, omfattar tull som efter vad som har framkommit skall betalas för import till Europeiska gemenskapen av varor som avses i ett varucertifikat EUR.1, som har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift från exportören om varornas ursprung och som har ogiltigförklarats sedan det har gjorts en kontroll i efterhand.

44 Det är riktigt att exportören enligt artikel 10 i bilaga II skall inge en ansökan om ett varucertifikat EUR.1 vilken, i förekommande fall, skall vara åtföljd av alla erforderliga bevishandlingar med stöd av vilka det kan visas att varorna som skall exporteras kan berättiga utfärdande av det sökta certifikatet.

45 Denna artikel rör emellertid endast förfarandet för att få ett varucertifikat EUR.1 och syftar inte till att urskilja den person som är skyldig att betala den tullskuld som eventuellt skall betalas i importstaten.

46 Enligt den gemenskapslagstiftning som var i kraft vid de tillfällen då de omtvistade importerna ägde rum var uppkomsten av en tullskuld vid import till Europeiska gemenskapen inte beroende av att exportören hade ingett en ansökan utan följde av deklarationen om varornas övergång till fri omsättning. Den person som var betalningsskyldig för tullskulden var därför den person i vars namn den senare deklarationen hade upprättats.

47 Den första frågan skall därför besvaras så, att exportörens skyldighet, såsom den anges i artikel 10.1 i bilaga II, inte omfattar tull som efter vad som har framkommit skall betalas för import till Europeiska gemenskapen av varor som avses i ett varucertifikat EUR.1, även om detta har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift om varors ursprung från exportören och har ogiltigförklarats sedan det har gjorts en kontroll i efterhand.

Den sjätte frågan (de allmänna principerna)

48 Den sjätte frågan grundas på antagandet att exportören är ansvarig för tullskulden med anledning av sin bedrägliga ansökan om ett varucertifikat EUR.1 och att importören, om denne betalade skulden, skulle betala en tredje mans skuld, varigenom importörens ekonomiska intressen skulle skadas, vilket skulle strida mot rättsprinciperna om förbud mot obehörig vinst, proportionalitet, rättssäkerhet och god tro.

49 Det skall omedelbart konstateras att detta antagande är felaktigt. Såsom domstolen har påpekat i punkt 46 i denna dom är det den person i vars namn importdeklarationen har gjorts som är betalningsskyldig för tullskulden. Såvida inte denna person också är exportören - vilket inte är fallet i detta mål - kan den senare inte anses ansvarig för skulden.

50 Det finns härefter anledning att undersöka om den omständigheten att importören åläggs att betala tullskulden, under sådana omständigheter som de i målet vid den nationella domstolen, är förenlig med de allmänna rättsprinciper vars iakttagande säkerställs av domstolen.

51 Den nationella domstolen anser i sitt beslut om hänskjutande att det skulle strida mot den "rättviseprincip", som erkänns i portugisisk rätt, om en importör ålades att betala den tull som "det enligt lag åligger tredje man att betala".

52 Det finns i detta hänseende anledning att konstatera, utan att det är nödvändigt att avgöra om denna princip utgör en av gemenskapsrättens allmänna principer, att importören endast blir skyldig att betala tullskulden om han har gjort tulldeklarationen. I detta fall tar han personligen på sig skyldigheten att betala tullskulden vilken således inte åligger en tredje man.

53 Den nationella domstolen anser dessutom att exportören, som har begått tullöverträdelsen, skulle göra en obehörig vinst om importören betalade tullskulden.

54 Det finns dock anledning att anse att eftersom betalningen av tullskulden ankommer på importören, kan en tredje man inte göra en obehörig vinst endast av det skälet att importören har betalat denna skuld. Skulden kan emellertid ge upphov till en skyldighet för exportören eller för en annan person gentemot importören. På grund av denna skyldighet, som i rättsligt avseende skiljer sig från importörens tullskyldighet, kan den senare återfå det belopp som han har betalat till tullmyndigheterna.

55 Att ålägga den som har deklarerat för varan betalningen av tullskulden innebär inte heller att proportionalitetsprincipen åsidosätts, även om importören var i god tro (se i denna mening domen i det ovannämnda målet Faroe Seafood m.fl., punkt 114).

56 Beträffande rättssäkerhetsprincipen är det tillräckligt att påpeka att den tullskyldiges ansvar för tullskulden grundas på ett tydligt definierat rättsläge, som således gör det möjligt för alla ekonomiska aktörer att få kännedom om marknadens risker. Detta rättsläge skall anses tillhöra de omständigheter på grundval av vilka en sådan importör som Pascoal har ingått avtalet i fråga.

57 Eftersom importören är den som har deklarerat den importerade varan, kan han inte befrias från sitt betalningsansvar för tullskulden av det skälet att han var i god tro (jämför dom av den 11 december 1980 i mål 827/79, Acampora, Rec. 1980, s. 3731, punkt 8). Om detta vore fallet skulle importören nämligen lockas att inte längre kontrollera vare sig riktigheten av de uppgifter som exportören har lämnat åt myndigheterna i exportstaten eller den förres goda tro, vilket skulle ge upphov till missbruk.

58 Det finns anledning att tillägga att den omständigheten att en sådan importör som, i likhet med Pascoal, var i god tro, åläggs en skyldighet att betala tull för en vara med avseende på vilken exportören har begått en tullöverträdelse, med hänsyn till de uppgifter som framgår av handlingarna i målet, inte står i strid med någon annan allmän rättsprincip.

59 Möjligheten att kontrollera varucertifikatet EUR.1 efter importtillfället utan att importören har förvarnats kan förvisso orsaka honom svårigheter när han i god tro har importerat varor för vilka det tillämpas förmånstullar med stöd av certifikat vars oriktighet och förfalskning han är ovetande om. Det finns emellertid anledning att påpeka, först och främst att Europeiska gemenskapen inte kan stå för de skadliga följderna av felaktigt handlande från importörernas leverantörer, och därefter att importören kan försöka att väcka talan mot förfalskaren, samt slutligen att en ekonomisk aktör som har underrättats om det rättsläge som följer av bestämmelserna, i sin bedömning av fördelarna med handeln av varor som kan komma i åtnjutande av förmånstullar, måste ta hänsyn till riskerna på den marknad han undersöker och godta att de utgör normala olägenheter i handeln (se i denna mening domen i det ovannämnda målet Acampora, punkt 8).

60 Det ankommer nämligen, såsom domstolen har påpekat i punkt 114 i domen i det ovannämnda målet Faroe Seafood, på de ekonomiska aktörerna att inom ramen för sina avtalsförhållanden vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sig mot risken för ett uppbördsförfarande i efterhand.

61 Av det föregående följer att den omständigheten att den importör som var i god tro åläggs att betala tull för import av en vara, med avseende på vilken exportören har begått en tullöverträdelse som importören inte har varit delaktig i, står inte i strid med de allmänna rättsprinciper vars iakttagande säkerställs av domstolen.

Den sjunde frågan (underlåtenheten av myndigheterna i exportstaten)

62 Genom sin sjunde fråga undrar den nationella domstolen om den omständigheten att myndigheterna i exportstaten har utfärdat ett varucertifikat EUR.1, enligt beslut nr 86/283, utan att ha gjort en föregående kontroll för att bekräfta de berörda varornas verkliga ursprung, utgör ett fall av force majeure som hindrar uppbörd av tull i efterhand från en importör som var i god tro.

63 Force majeure behandlas inte i beslut nr 86/283. Då det inte finns några särskilda bestämmelser skall detta begrepp anses beteckna sådana omständigheter som för den berörde aktören är främmande, ovanliga och oförutsebara, vars följder inte hade kunnat undvikas trots all visad försiktighet, på ett sådant sätt att de offentliga myndigheternas handlande, beroende på omständigheterna, kan utgöra ett fall av force majeure (domen i det ovannämnda målet Huygen, punkt 31).

64 I artikel 8.2 i bilaga II föreskrivs att myndigheterna i exportlandet, för att kontrollera varornas ursprung, "kan infordra alla bevishandlingar och utföra alla de kontroller som de anser vara nödvändiga".

65 Av detta följer att myndigheterna i exportstaten har rätt, men inte skyldighet, att utföra en sådan föregående kontroll och att de, om de anser det vara lämpligt, kan nöja sig med att godta de uppgifter som exportören har lämnat i sin ansökan.

66 Under dessa förhållanden kan den omständigheten att dessa myndigheter i ett enskilt fall har beslutat att inte använda sig av nämnda möjlighet inte hindra uppbörd i efterhand av en tullskuld som, enligt vad som senare har framkommit, skall betalas. En sådan situation kan nämligen inte kvalificeras såsom utgörande force majeure, eftersom den varken är ovanlig eller oförutsebar.

67 Den sjunde frågan skall därför besvaras så, att den omständigheten att myndigheterna i exportstaten har utfärdat ett varucertifikat EUR.1, enligt beslut nr 86/283, utan att ha gjort en föregående kontroll för att bekräfta de berörda varornas verkliga ursprung, inte utgör ett fall av force majeure som hindrar uppbörd av tull i efterhand från en importör som var i god tro.

Rättegångskostnader

68 De kostnader som har förorsakats den portugisiska och den franska regeringen samt Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 29 november 1994 förts vidare av Tribunal Tributário de Segunda Instância - följande dom:

69 Ett meddelande som myndigheterna i exportstaten, efter en kontroll i efterhand av ett varucertifikat EUR.1, har sänt till myndigheterna i importstaten, i vilket de förra myndigheterna begränsar sig till att konstatera att certifikatet i fråga har utfärdats på ett otillbörligt sätt och därför måste ogiltigförklaras, utan att ange skälen till en sådan ogiltigförklaring, skall kvalificeras som "resultat av en kontroll" i den mening som avses i artikel 25.3 i bilaga II i rådets beslut 86/283/EEG av den 30 juni 1986 om utomeuropeiska länders och territoriers associering med Europeiska ekonomiska gemenskapen. Myndigheterna i importstaten har rätt att med stöd av endast ett sådant meddelande inleda ett förfarande för att driva in tullar som inte har betalats, utan att försöka fastställa de importerade varornas verkliga ursprung.

70 Exportörens skyldighet, såsom den anges i artikel 10.1 i bilaga II till beslut nr 86/283, omfattar inte tull som efter vad som har framkommit skall betalas för import till Europeiska gemenskapen av varor som avses i ett varucertifikat EUR.1, även om detta har utfärdats på grundval av en felaktig uppgift om varors ursprung från exportören och har ogiltigförklarats sedan det har gjorts en kontroll i efterhand.

71 Att den importör som var i god tro åläggs att betala tull för import av en vara, med avseende på vilken exportören har begått en tullöverträdelse som importören inte har varit delaktig i, står inte i strid med de allmänna rättsprinciper vars iakttagande säkerställs av domstolen.

72 Att myndigheterna i exportstaten har utfärdat ett varucertifikat EUR.1, enligt beslut nr 86/283, utan att ha gjort en föregående kontroll för att bekräfta de berörda varornas verkliga ursprung, utgör inte ett fall av force majeure som hindrar uppbörd av tull i efterhand från en importör som var i god tro.