61985J0059

1. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - uppehållsrätt för familjemedlemmar - make - begrepp

(artikel 10.1 i rådets förordning nr 1612/68)

2. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - likabehandling - sociala förmåner - begrepp - samboende med en ogift person - beviljande av ett uppehållstillstånd för en sambo till en arbetstagare, som är medborgare i en annan medlemsstat, på samma villkor som för en sambo till en egen medborgare

(artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget, artikel 7.2 i rådets förordning nr 1612/68)

1. Artikel 10.1 i förordning nr 1612/68 skall inte tolkas så att en person, som har ett fast samboförhållande med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och anställd inom en annan medlemsstats territorium, under vissa omständigheter skall likställas med en "make" enligt denna bestämmelse.

2. En migrerande arbetstagares möjlighet att erhålla tillstånd för sin sambo, som inte är medborgare i värdlandet, att uppehålla sig där tillsammans med arbetstagaren, kan bidra till att denne integreras i värdlandet och således till att genomföra fri rörlighet för arbetstagare. Denna möjlighet måste följaktligen anses omfattas av begreppet social förmån i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

Härav följer att en medlemsstat som ger sina inhemska arbetstagare en sådan förmån inte kan

neka arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater samma förmån utan att överträda förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artiklarna 7 och 48 i fördraget.

I mål 59/85

har Hoge Raad der Nederlanden till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Nederländska staten (justitieministeriet),

och

Ann Florence Reed, bosatt i Swindon (Storbritannien).

Begäran avser tolkningen av artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget och av artikel 10 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 01, volym 05).

1 Genom beslut av den 22 februari 1985, som inkom till domstolen den 1 mars 1985, har Hoge Raad der Nederlanden, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget samt artikel 10 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 01, volym 05).

2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för ett mål som rör ett beslut daterat den 21 oktober 1982, fattat av statssekreteraren vid justitieministeriet, att inte bifalla en ansökan om uppehållstillstånd från Ann Florence Reed, nedan kallad Reed, sökande i målet vid den nationella domstolen, i egenskap av sambo till en arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat.

3 Av handlingarna i målet framgår att enligt ordalydelsen i Vreemdelingencirculaire av 1982, i vilket Nederländerna har tillkännagjort sin utlänningspolitik, beviljas uppehållstillstånd i Nederländerna, under vissa omständigheter, till en utlänning som har ett fast förhållande med en nederländsk medborgare eller med en utlänning som erkänns som flykting eller asylberättigad i Nederländerna eller med en utlänning som innehar ett permanent uppehållstillstånd. Det krävs bland annat att parterna bor tillsammans och har gemensamt hushåll, eller att de redan har haft gemensamt hushåll innan de flyttade till Nederländerna, att de är ogifta och att de förfogar över tillräckliga medel för den utländska sambons försörjning samt över en lämplig bostad.

4 Reed, som är brittisk medborgare och ogift, kom till Nederländerna den 5 november 1981 och anmälde sig som arbetssökande den 22 januari 1982, dock utan att lyckas hitta ett arbete. Den 24 mars 1982 ansökte hon om uppehållstillstånd och åberopade att hon hade bosatt sig hos W., även han brittisk medborgare och ogift. W. hade arbetat i Nederländerna sedan den 5 november 1981 och erhöll den 23 februari 1982 uppehållstillstånd för medborgare i en EEG-medlemsstat, giltigt till den 5 november 1986. Vid tidpunkten för det överklagade beslutet bodde Reed och W. tillsammans i Nederländerna och hade haft ett fast förhållande i fem år.

5 Reed begärde omprövning av beslutet att avslå hennes ansökan om uppehållstillstånd fattat av justitieministeriets statssekreterare. Eftersom denna begäran inte hindrade verkställighet inledde Reed ett interimistiskt förfarande inför ordföranden för Rechtbank i Haag och yrkade ett rättsligt beslut som förhindrade den nederländska staten att vidta utvisningsåtgärder i avvaktan på ett slutligt beslut avseende hennes ansökan om uppehållstillstånd. Ordföranden för Rechtbank beslutade i enlighet med yrkandet och motiverade beslutet med att rättsutvecklingen medför att sambor, vid tillämpningen av artikel 10 i förordning nr 1612/68, i ett fall som det förevarande, så långt möjligt skall likställas med äkta makar.

6 Den nederländska staten överklagade till Gerechtshof i Haag som bekräftade det beslut som fattats av ordföranden för Rechtbank, dock på andra grunder. Enligt beslutet om hänskjutande fastslog Gerechtshof att eftersom all diskriminering av medlemsstaternas medborgare på grund av nationalitet är förbjuden enligt artiklarna 7 och 48.2 i EEG-fördraget, måste den nederländska statens utlänningspolitik, såsom den fastställts i Vreemdelingencirculaire, tillåta att sambon till en arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat och anställd i Nederländerna bosätter sig tillsammans med denna arbetstagare på samma villkor som gäller för sambon till en arbetstagare med nederländskt medborgarskap. Den nederländska staten överklagade Gerechthofs dom till Hoge Raad.

7 Hoge Raad fann att tvisten reste frågor om tolkningen av gemenskapsrätten och förklarade därför målet vilande tills domstolen uttalat sig om följande tolkningsfrågor:

"1. Föreligger det, även med beaktande av bestämmelserna i artikel 10 i förordning (EEG) nr 1612/68, en förbjuden diskriminering i den mening som avses i artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget om en medlemsstat, inom ramen för sin utlänningspolitik, likställer en sambo, som lever i ett fast förhållande med en arbetstagare som är medborgare i denna medlemsstat, med en äkta make till en sådan arbetstagare, men samtidigt vägrar att på motsvarande sätt likställa en sambo, som lever i ett fast förhållande med en arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat och som arbetar och bor i den förstnämnda medlemsstaten?

2. Har det någon betydelse för svaret på den första frågan om medlemsstaten med make likställer såväl en sambo, som lever i ett fast förhållande med en av statens egna medborgare, som en sambo, som lever i ett fast förhållande med en person som har permanent uppehållstillstånd i denna medlemsstat?

3. Skall artikel 10.1 och 10.1 a i förordning (EEG) nr 1612/68 tolkas så att en sambo som har ett fast förhållande med en arbetstagare som avses i denna bestämmelse, under vissa omständigheter likställs med en "make"?"

Den tredje frågan

8 Den tredje frågan skall besvaras först.

9 Reed har gjort gällande att den rättsliga och sociala utvecklingen medför att ordet "make" i artikel 10 i förordning nr 1612/68, vid tillämpningen av den artikeln, måste tolkas så att ogifta sambor i ett fall som det förevarande så långt möjligt likställs med makar.

10 Den nederländska regeringen har anfört att den tredje frågan rör tolkningen av en bestämmelse i en förordning som har direkt effekt i varje medlemsstat och att denna fråga därför endast kan ges en gemenskapsrättslig tolkning. Gemenskapens lagstiftare har använt ordet "make" för att beteckna en make i familjerättslig mening. När det till stöd för en dynamisk tolkning hänvisas till utvecklingen av uppfattningen på det sociala och rättsliga området, krävs det en liknande utveckling inom hela gemenskapen, och inte enbart i en eller några medlemsstater. Det saknas därför anledning att tolka begreppet "make" på ett sätt som går utöver det rättsliga begreppet make med de därtill knutna lagstadgade rättigheterna och skyldigheterna, som inte finns mellan sambor.

11 Kommissionen har slagit fast att det inte finns någon gemenskapsrättslig bestämmelse som definierar begreppen "make" och "äktenskapliga förhållanden". På nuvarande utvecklingsnivå kan man knappast tala om enighet inom gemenskapen när det gäller att likställa sambor med äkta makar. Kommissionen utesluter därför varje möjlighet att lösa förevarande problem genom en extensiv tolkning av artikel 10 i förordning nr 1612/68.

12 Av artikel 189 i EEG-fördraget framgår att förordning nr 1612/68 har allmän giltighet och är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.

13 Av detta följer att domstolens tolkning av en bestämmelse i denna förordning har verkan i alla medlemsstater och att en tolkning av rättsliga begrepp som grundas på utvecklingen i samhället skall göras på grundval av en undersökning av situationen i hela gemenskapen och inte enbart i en medlemsstat.

14 Enligt artikel 10.1 i förordning nr 1612/68 har vissa medlemmar av en arbetstagares "familj", inbegripet arbetstagarens "make", oavsett nationalitet "rätt att bosätta sig tillsammans med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställd i en annan medlemsstats territorium".

15 Eftersom det inte föreligger något tecken på en allmän utveckling i samhället som skulle motivera en extensiv tolkning, och eftersom det motsatta inte framgår av förordningen, måste det fastslås att ordet "make" i artikel 10 i förordningen uteslutande avser förhållanden grundade på äktenskap.

16 Svaret på den tredje frågan blir således följande. Artikel 10.1 i förordning nr 1612/68 skall inte tolkas så att en person, som har ett fast samboförhållande med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och anställd inom en annan medlemsstats territorium, under vissa omständigheter skall likställas med en "make" enligt denna bestämmelse.

Den första och andra frågan

17 Eftersom Hoge Raads första två frågor har samband skall de behandlas tillsammans.

18 Sökanden i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att Nederländernas politik när det gäller sambor till arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat, är oförenlig med EEG-fördraget och leder till diskriminering vid tillämpningen av förordning nr 1612/68, eftersom en nederländsk medborgare tillåts att ta emot en sambo med utländskt medborgarskap i Nederländerna, medan en medborgare från en annan medlemsstat inte har samma möjlighet.

19 Den nederländska regeringen har för det första gjort gällande att rätten för en EEG-medborgare, som har uppehållsrätt enligt gemenskapsrätten, att ta med sig sina familjemedlemmar på det sätt som föreskrivs bland annat i artikel 10 och följande artiklar i förordning nr 1612/68, inte kan jämföras med den situation som gäller för inhemska arbetstagare, och är följaktligen inte ett resultat av principen om icke-diskriminering, utan är snarare en självständig rättighet som följer av gemenskapsrätten och vars innehåll och räckvidd i förevarande fall uttömmande reglerats i förordning nr 1612/68. För det andra var det inte på grund av deras olika medborgarskap som sökanden i målet vid den nationella domstolen och W. behandlades annorlunda än nederländska medborgare, utan på grund av deras rättsliga ställning när det gäller rätten till uppehåll, vilket bekräftas av det faktum att Nederländernas politik på detta område inte skiljer mellan nederländska medborgare och utlänningar med uppehållstillstånd.

20 Kommissionen har anfört att Nederländernas utlänningspolitik utgör en diskriminering som är förbjuden enligt artiklarna 7 och 48 i fördraget i den mån en arbetstagare, som är medborgare i en annan medlemsstat och anställd i Nederländerna, inte formellt likställs med en kollega som har nederländskt medborgarskap, när det gäller uppehållsrätten i Nederländerna för en icke nederländsk sambo. Varje medlemsstat som tillåter uppehåll för sina egna medborgares sambor på grund av att, förutsatt att det är tal om ett fast förhållande, denna sambo likställs med en make, måste i detta hänseende helt likställa arbetstagare, som är medborgare i andra medlemsstater och anställda på dess territorium, med sina egna medborgare. För övrigt framgår det inte av de handlingar som har lagts fram för domstolen att den nederländska staten har anfört att ifrågavarande diskriminering är berättigad på objektiva grunder.

21 Det finns anledning att först påminna om att det i artikel 7 i fördraget föreskrivs att "inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden". Denna princip, som fastställs generellt i artikel 7 i fördraget, konkretiseras i artikel 48 i fördraget vad gäller fri rörlighet för arbetstagare inom gemenskapen.

22 Det skall således prövas om rätten att låta sig åtföljas av sin sambo omfattas av fördragets tillämpningsområde och därför skall bedömas mot bakgrund av principen om icke-diskriminering som fastställs i ovannämnda bestämmelser.

23 Eftersom W., enligt beslutet om hänskjutande, är arbetstagare, måste frågan bedömas på grundval av artiklarna 48 och 49 i fördraget och de bestämmelser i sekundärrätten som antagits för att genomföra dessa artiklar, särskilt rådets förordning nr 1612/68.

24 Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 föreskriver att en arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat i värdlandet "skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare".

25 Såsom domstolen har fastställt, bland annat i sin dom av den 30 september 1975 i mål 32/75 Cristini (Rec. s. 1085), skall hänvisningen till "sociala förmåner" i artikel 7.2 inte tolkas restriktivt.

26 Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har fastslagit framgår det av syftet med den likabehandling som föreskrivs i artikel 7.2 i rådets förordning nr 1612/68 att begreppet sociala förmåner, som enligt denna bestämmelse tillförsäkras arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater, omfattar alla de förmåner "som, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare, framför allt på grund av deras objektiva ställning som arbetstagare eller helt enkelt därför att de är bosatta inom det nationella territoriet, och vars utsträckning till att gälla även arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen" (dom av den 31 maj 1979 i mål 207/78 Even [Rec. s. 2019], och dom av den 20 juni 1985 i mål 94/84 Deak [Rec. 1985, s. 1873]).

27 Såsom domstolen fastslog i ovannämnda dom av den 30 september 1975 och i sin dom av den 11 juli 1985 i mål 137/84 Mutsch (Rec. 1985, s. 2681) omfattas möjligheten för en migrerande arbetstagare att erhålla rabattkort för resor som utfärdas till barnrika familjer, eller möjligheten att använda sitt eget språk i ett domstolsförfarande i medlemsstaten där denne är bosatt, av begreppet sociala förmåner i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

28 Det skall medges att en migrerande arbetstagares möjlighet att erhålla tillstånd för sin sambo, som inte är medborgare i värdlandet, att uppehålla sig där tillsammans med arbetstagaren, kan bidra till att denne integreras i värdlandet och således till att genomföra fri rörlighet för arbetstagare. Denna möjlighet måste följaktligen också omfattas av begreppet sociala förmåner enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

29 En medlemsstat som ger sina inhemska arbetstagare en sådan förmån kan således inte neka arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater samma förmån utan att överträda förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artiklarna 7 och 48 i fördraget.

30 Svaret på den första och andra frågan blir således följande. Artikel 7 i fördraget, i förening med artikel 48 i fördraget och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, skall tolkas så att en medlemsstat som gör det möjligt för sina egna medborgare att erhålla tillstånd för deras sambor, som inte är medborgare i denna medlemsstat, att uppehålla sig på dess territorium, inte kan neka migrerande arbetstagare, som är medborgare i andra medlemsstater, samma förmån.

31 De kostnader som har förorsakats den nederländska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom dom av den 22 februari 1985 förts vidare av Hoge Raad der Nederlanden - följande dom:

1) Artikel 10.1 i förordning nr 1612/68 skall inte tolkas så att en person, som har ett fast samboförhållande med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och anställd inom en annan medlemsstats territorium, under vissa omständigheter skall likställas med en "make" enligt denna bestämmelse.

2) Artikel 7 i fördraget, i förening med artikel 48 i fördraget och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, skall tolkas så att en medlemsstat som gör det möjligt för sina egna medborgare att erhålla tillstånd för deras sambor, som inte är medborgare i denna medlemsstat, att uppehålla sig på dess territorium, inte kan neka migrerande arbetstagare, som är medborgare i andra medlemsstater, samma förmån.