61979J0804

1. Fiske - bevarande av havets resurser - övergångstid som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten - utgång - gemenskapens exklusiva behörighet - inte utövad - verkningar - återförande av behörigheten till medlemsstaterna - otillåtlighet

(artikel 102 i anslutningsakten)

2. Fiske - bevarande av havets resurser - EEG:s behörighet - inte utövad - verkningar - bevarandeåtgärder som förelåg vid utgången av den övergångstid som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten - bibehållande - ändring av medlemsstaterna - villkor - tillgängliga rättsliga aspekter - gemenskapens strukturella principer

3. Medlemsstater - förpliktelser - kommissionens initiativ - medlemsstaternas skyldigheter - skyldighet att handla och avhålla sig från att handla

(artikel 5 i EEG-fördraget)

4. Fiske - fiskebankar som lyder under medlemsstaternas jurisdiktion - lika tillträde för fiskare inom gemenskapen - genomförande - rådets exklusiva behörighet - ensidigt agerande från medlemsstaternas sida - otillåtlighet

(artiklarna 7 och 43.2 tredje stycket i EEG-fördraget, artikel 102 i anslutningsakten)

5. Fiske - bevarande av havets resurser - bevarandeåtgärder som förelåg vid utgången av den övergångstid som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten - ändring av medlemsstaterna - skyldighet att samråda med kommissionen och rätta sig efter dess ståndpunkt

(artikel 102 i anslutningsakten, rådets beslut av den 25 juni 1979)

1. Från och med utgången av den övergångstid som föreskrivs i artikel 102 i anslutningsakten, nämligen den 1 januari 1979, tillkommer behörigheten att inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken vidta åtgärder för bevarande av havets resurser uteslutande och slutgiltigt gemenskapen. Medlemsstaterna har därför inte längre rätt att utöva någon egen behörighet i fråga om bevarandeåtgärder i de farvatten som lyder under deras jurisdiktion. Införandet av sådana åtgärder, med de begränsningar de innebär för fiskeverksamheten, omfattas från och med denna tidpunkt av gemenskapsrätten.

Eftersom överföringen till gemenskapen av behörigheten på området är fullständig och slutgiltig, kan det faktum att rådet inte inom föreskriven tid antagit de bevarandeåtgärder som avses i artikel 102 i anslutningsakten under inga omständigheter ge medlemsstaterna tillbaka deras behörighet och frihet att handla ensidigt på detta område.

2. I avsaknad av bestämmelser antagna av rådet i de former och enligt de förfaranden som föreskrivs i EEG-fördraget skall de bevarandeåtgärder som förelåg vid slutet av den period som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten bibehållas som de var vid utgången av övergångstiden enligt den bestämmelsen. Denna uppfattning kan dock inte utsträckas till att fullständigt omöjliggöra för medlemsstaterna att, till följd av utvecklingen av biologiska och tekniska faktorer av betydelse för detta område, eventuellt ändra befintliga bevarandeåtgärder. Sådana ändringar med begränsad räckvidd får inte leda till en ny bevarandepolitik från en medlemsstats sida, eftersom behörigheten att införa en sådan politik framdeles tillkommer gemenskapsinstitutionerna. Med hänsyn till den situation som uppstått genom rådets passivitet måste de förutsättningar under vilka dessa åtgärder får vidtas definieras med ledning av alla tillgängliga rättsliga aspekter, och dessutom med beaktande av de strukturella principer som ligger till grund för gemenskapen. Dessa principer kräver att gemenskapen under alla förhållanden är i stånd att uppfylla sina förpliktelser för att tillgodose fördragets krav på balanserad utveckling.

3. Enligt artikel 5 i EEG-fördraget åläggs medlemsstaterna särskilda skyldigheter att handla och avstå från att handla i en situation där kommissionen för att uppfylla angelägna behov av att bevara fiskeresurserna har lagt fram förslag för rådet som, även om de inte antagits av detta, bildar utgångspunkten för en samlad gemenskapsåtgärd.

4. Enligt artikel 7 i EEG-fördraget skall gemenskapens fiskare, med förbehåll för vederbörligen fastställda undantag, ha lika tillträde till de fiskebankar som lyder under medlemsstaternas jurisdiktion. Rådet har ensamt befogenhet att bestämma villkoren för detta tillträde i enlighet med de förfaranden som fastställs i artiklarna 43.2 tredje stycket i EEG-fördraget och 102 i anslutningsakten. Detta rättsläge kan inte ändras genom åtgärder som ensidigt vidtas av medlemsstaterna.

5. I en situation som kännetecknas av rådets passivitet och av att de bevarandeåtgärder i princip fortfarande bestod som var i kraft vid utgången av den övergångstid som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten, var medlems-

staterna genom beslutet av den 25 juni 1979 och de parallella besluten, liksom av de krav som är förbundna med gemenskapens åliggande att skydda det gemensamma intresset och de egna befogenheternas okränkbarhet, skyldiga att inte endast ingående samråda med kommissionen och lojalt söka dess godkännande, utan också att inte införa nationella bevarandeåtgärder i strid med eventuella invändningar, förbehåll eller villkor från kommissionens sida.

6. För att följa rådets beslut och det förfarande som fastställs i Haagresolutionen måste det samråd som regeringen i en medlemsstat skall företa innan bevarandeåtgärder antas ge kommissionen möjlighet att bedöma alla följder av de föreslagna bestämmelserna och utöva sin övervakningsfunktion enligt artikel 155 i EEG-fördraget på ett effektivt sätt.

Mål 804/79

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiska rådgivarna Donald W. Allen och John Temple Lang, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos kommissionens juridiske rådgivare Mario Cervino, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg,

sökande,

stödd av

Frankrike, företrätt av direktör Gilbert Guillaume, utrikesministeriets rättstjänst, i egenskap av ombud, och under det skriftliga förfarandet av Philippe Moreau-Defarges, juridisk rådgivare vid utrikesministeriets rättstjänst, i egenskap av ställföreträdande ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Frankrikes ambassad,

och

Irland, företrätt av Louis J. Dockery, Chief State Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd vid det muntliga förfarandet av James Lynch, Assistant Chief State Solicitor, och Declan N. C. Budd, barrister, Dublin, med delgivningsadress i Luxemburg hos Irlands ambassad,

intervenienter,

mot

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av R. D. Munrow, Assistant Treasury Solicitor, biträdd av Lord Mackay of Clashfern, Q.C., och P. G. Langdon-Davies, barrister vid Inner Temple, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Förenade kungariket, genom att under år 1979 ha antagit och genomfört vissa nationella åtgärder inom havsfisket, har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EEG-fördragets bestämmelser.

1 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 13 november 1979 har Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 169 i EEG-fördraget väckt talan för att få fastställt att Förenade kungariket har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EEG-fördraget genom att vidta ensidiga åtgärder inom havsfisket, bestående dels av fem förordningar om nätens maskstorlek och minsta landningsstorlek för vissa arter, dels av ett licenssystem för fiske i Irländska sjön och vattnen kring Isle of Man.

2 Den första gruppen av åtgärder omfattar följande förordningar, vilka trädde i kraft den 1 juli 1979:

- The Fishing Nets (North-East Atlanic) (Variation) Order 1979, nr 744.

- The Immature Sea Fish Order, nr 741.

- The Immature Nephrops Order 1979, nr 742.

- The Nephrops Tails (Restrictions on Landing) Order 1979, nr 743.

- The Sea Fish (Minimum Size) (Amendment) Order (Northern Ireland) 1979, nr 235.

3 De bestämmelser som tillämpas i Irländska sjön och vattnen kring Isle of Man grundar sig på två förordningar:

- The Herring (Irish Sea) Licensing Order, nr 1388 och

- The Herring (Isle of Man) Licensing Order, nr 1389.

Bakgrunden till tvisten

4 Det är allmänt känt att rådet i början av år 1979 underlät att anta nödvändiga bestämmelser trots att kommissionen i enlighet med artikel 102 i anslutningsakten hade föreslagit rådet en rad åtgärder i syfte att bevara fiskeresurserna i de farvatten som lyder under medlemsstaternas jurisdiktion. Under sådana omständigheter beslutade rådet om tidsbegränsade övergångsåtgärder, som förlängdes flera gånger. Dessa beslut, som är nästan likalydande, är daterade den 19 december 1978 (inte offentliggjort), 9 april 1979, 79/383 (EGT L 93, s. 40, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och 25 juni 1979, 79/590 (EGT L 161, s. 46, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Sistnämnda beslut, som gällde vid tidpunkten för ikraftträdandet av de fem förordningarna i den första gruppen, har följande lydelse:

"Rådets beslut

av den 25 juni 1979

grundat på fördragen, om fiske i de farvatten som lyder under medlemsstaternas suveränitet eller jurisdiktion, fattat som en tillfällig lösning i väntan på beslut om slutgiltiga gemenskapsåtgärder.

Rådet har för avsikt att snarast möjligt under 1979 nå en överenskommelse om gemenskapsåtgärder för bevarande och förvaltning av fiskeresurserna och dithörande frågor. I avvaktan på ett beslut i frågan beslutade rådet - med hänvisning till artikel 102 i anslutningsakten och till behovet av att skydda de biologiska resurserna och upprätthålla lämpliga förbindelser med tredje land i fiskerifrågor - den 19 december 1978 och 9 april 1979 om övergångsåtgärder som var i kraft den 1 januari - 31 mars 1979 respektive den 1 april - 30 juni 1979. Som en fortsättning på dessa åtgärder har rådet beslutat om övergångsåtgärder som skall gälla från och med den 1 juli 1979 till dess att rådet lyckats nå en slutgiltig överenskommelse, dock längst till och med den 31 oktober 1979.

1. Medlemsstaterna skall bedriva fiskeverksamhet på ett sådant sätt att de fångster som tas av deras fartyg under övergångstiden tar hänsyn till de totala tillåtna fångster (TAC) som kommissionen föreslog rådet i sina meddelanden av den 23 november 1978 och 16 februari 1979 och till den del av dessa fångster som tilldelats tredje land inom ramen för de avtal och arrangemang som gemenskapen ingått med dem. De fångster som tagits under övergångstiden skall räknas av från de mängder som rådet slutligen beslutar att tilldela för 1979.

2. Beträffande de tekniska åtgärderna för bevarande och kontroll av fiskeresurserna skall medlemsstaterna tillämpa samma åtgärder som de tillämpade den 3 november 1976, liksom övriga åtgärder som vidtagits i enlighet med förfarandena och kriterierna i bilaga VI i rådets resolution av den 3 november 1976."

5 Genom skrivelse av den 21 mars 1979 meddelade Förenade kungarikets regering kommissionen sin avsikt att den 1 juni sätta en rad åtgärder i kraft för bevarande av fiskeresurserna, vilka skulle handla om nätens maskstorlek och om minsta landningsstorlekar och bifångster, och sökte för detta kommissionens godkännande i enlighet med bilaga VI i Haagresolutionen (texten till denna resolution, som inte offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas tidning, återges i domstolens dom av den 16 februari 1978, kommissionen mot Irland, 61/77, Rec. 1978, s. 417, domskälen punkt 37). Senare meddelade regeringen kommissionen att de planerade åtgärderna inte skulle träda i kraft förrän den 1 juli.

6 Kommissionen uppsköt sitt ställningstagande i väntan på den fullständiga texten till de planerade åtgärderna. Den 19 juni 1979 översände Förenade kungarikets regering fem förslag till förordningar till kommissionen och den 29 juni ett sjätte förslag, som skulle ersätta ett av de fem tidigare översända förslagen. Under skriftväxlingen med Förenade kungarikets regering i denna fråga underströk kommissionen upprepade gånger att de föreslagna åtgärderna inte kunde träda i kraft utan kommissionens godkännande, eftersom de tillhörde gemenskapens kompetensområde.

7 De omtvistade åtgärderna sattes i kraft den 1 juli 1979.

8 Redan den 6 juli 1979 riktade kommissionen i en skrivelse till Förenade kungarikets regering en uppmaning till denna att inkomma med sina synpunkter i enlighet med artikel 169 i fördraget. Efter att ha tagit emot regeringens synpunkter i skrivelse av den 31 juli 1979 avgav kommissionen den 3 augusti 1979 sitt motiverade yttrande över ovannämnda förordningar, och den 2 oktober 1979 över tvisten rörande fisket i Irländska sjön och farvattnen kring Isle of Man.

9 I målet är ostridigt att de förordningar som sattes i kraft den 1 juli 1979 av Förenade kungariket var verkliga bevarandeåtgärder, och att de åtminstone i princip låg i linje med de åtgärder som kommissionen vid samma tidpunkt föreslog rådet för alla ifrågavarande havsområden. Den kritik som framförts av kommissionen grundar sig på uppfattningen att åtgärder av detta slag endast kan bli effektiva om de vidtas för hela gemenskapen, att rådet skulle ha kunnat anta dem i den form som avses i fördraget om Förenade kungariket inte självt hade blockerat beslutsprocessen inom denna institution och att Förenade kungariket genom att ensidigt vidta ifrågavarande åtgärder gjort intrång i en behörighet som från och med den 1 januari 1979 helt och hållet tillkommer gemenskapen. Enligt kommissionen hade de omtvistade åtgärderna under sådana omständigheter därför bara kunnat antas med dess godkännande.

10 Kommissionen har endast i andra hand granskat innehållet i de olika vidtagna åtgärderna för att påvisa att införandet av dem - även om de är verkliga bevarandeåtgärder - innebär ett åsidosättande av principen om likabehandling av alla fiskare i gemenskapen, antingen på grund av tidpunkten när de sattes i kraft eller på grund av villkoren för deras tillämpning.

11 Frankrikes och Irlands regeringar har uttalat sitt stöd för kommissionens ståndpunkt.

12 Den franska regeringen har erinrat om att fiskeområdet, och särskilt de frågor som rör bevarande av marina arter, tillhör det kompetensområde som uttryckligen överförts till gemenskapen och har vidare understrukit det faktum att all nationell behörighet i fråga om bevarandeåtgärder fullständigt och oåterkalleligt upphörde den 31 december 1978. Enligt domstolens tidigare rättspraxis måste därför en grundläggande åtskillnad göras mellan den period som löpte ut den 31 december 1978 och efterföljande period. Efter den dagen är gemenskapen, närmare bestämt rådet, ensam behörig att vidta åtgärder för att skydda havets biologiska resurser. Rådet kan inte utan att åsidosätta bestämmelserna i artikel 102 ge medlemsstaterna tillbaka en behörighet som dessa slutgiltigt förlorat. Med hänvisning till dessa rättsliga omständigheter bör rådets beslut uppfattas som "konkretiseringsbeslut" som fastställer bevarandeåtgärderna så som de förelåg vid övergångstidens utgång, och inte som beslut om delegering eller överföring av behörighet.

13 Även om den irländska regeringen stöder kommissionens agerande godtar den emellertid inte den franska regeringens ståndpunkt när det gäller frågan om behörighet. Den anser att situationen styrs av rådets ovan nämnda successiva beslut, men vill inte utesluta att rådet även efter utgången av den period som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten skulle kunna fastställa procedurregler och kriterier som tillåter enskilda medlemsstater att agera i rådets ställe, för den händelse omständigheterna kräver att skyndsamma åtgärder vidtas.

14 Förenade kungarikets regering har gjort gällande att så länge som rådet inte utövat sina befogenheter enligt artikel 102 i anslutningsakten behåller medlemsstaterna även efter utgången av den period som anges i denna bestämmelse resterande befogenheter och skyldigheter till dess att gemenskapen fullständigt har utövat sin behörighet. Den bestrider inte att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar under sådana förhållanden måste vara förenliga med alla tillämpliga bestämmelser i gemenskapsrätten. Den verkliga frågan i det här fallet blir därför om åtgärderna strider mot gällande gemenskapslagstiftning, och om Förenade kungariket när det införde dem åsidosatte någon av sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten.

15 Förenade kungarikets regering har anfört att det vid den tidpunkt när den införde de fem omstridda förordningarna inte fanns någon gällande gemenskapslagstiftning på området, och att det inte heller fanns någon gemenskapslagstiftning som reglerade fisket efter sill i Irländska sjön och farvattnen kring Isle of Man. Regeringen menar att den uppfyllt de förpliktelser som följer av rådets beslut och Haagresolutionen, eftersom den i alla stadier under utarbetandet av de omtvistade åtgärderna rådfrågat kommissionen och inhämtat dess godkännande. Den bestrider däremot att resolutionen och besluten om förlängd tillämpning av denna kan tolkas så att medlemsstaterna för varje åtgärd som de vidtar måste ha fått kommissionens godkännande.

16 Med hänsyn till den osäkerhet som kännetecknar rättsläget på ifrågavarande område bör det i första hand fastställas vad som var gällande gemenskapsrätt i fråga om bevarandeåtgärder vid tidpunkten ifråga. När rättsläget i sina grunddrag fastställts handlar det sedan om att dels pröva frågan om huruvida det var förenligt med gemenskapsrätten att anta de fem förordningar som kommissionen ifrågasätter, dels undersöka fiskesituationen i Irländska sjön och farvattnen kring Isle of Man, som vållar särskilda problem av rättslig natur.

Rättsläget vid ifrågavarande tidpunkt

17 Domstolen har haft tillfälle att i sina tidigare domar erinra om tillämpliga delar av gemenskapsrätten på området, senast i ovannämnda dom av den 10 juli 1980. Den situation som beskrivs i dessa domar har sedan dess förändrats på en väsentlig punkt: från och med utgången av den övergångstid som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten, nämligen den 1 januari 1979, tillkommer behörigheten att inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken vidta åtgärder för bevarande av havets resurser uteslutande och slutgiltigt gemenskapen.

18 Medlemsstaterna har därför inte längre rätt att utöva någon egen behörighet i fråga om bevarandeåtgärder i de farvatten som lyder under deras jurisdiktion. Införandet av sådana åtgärder, med de begränsningar de innebär för fiskeverksamheten, omfattas från och med denna tidpunkt av gemenskapsrätten. Som kommissionen med rätta påpekat skall de resurser till vilka fiskarna i medlemsstaterna har lika rätt från den dagen vara underställda gemenskapsrättens bestämmelser.

19 Det är mot bakgrund av denna principiella ståndpunkt som rättsläget skall bedömas. Detta kännetecknas av att rådet inte inom fastställd tid vidtagit de bevarandeåtgärder som föreskrivs i artikel 102 i anslutningsakten på ett område där behörigheten tillkommer gemenskapen.

20 Här skall först understrykas att eftersom överföringen till gemenskapen av behörigheten på området är fullständig och slutgiltig, kan en sådan underlåtenhet att handla under inga omständigheter ge medlemsstaterna tillbaka deras behörighet och frihet att handla ensidigt på detta område.

21 Följden blir, som den franska regeringen anfört, att i avsaknad av bestämmelser antagna av rådet i de former och enligt de förfaranden som föreskrivs i fördraget skall de bevarandeåtgärder som förelåg vid slutet av den period som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten bibehållas som de var vid utgången av övergångstiden i den bestämmelsen.

22 Denna uppfattning kan dock inte utsträckas till att fullständigt omöjliggöra för medlemsstaterna att, till följd av utvecklingen av biologiska och tekniska faktorer av betydelse för detta område, eventuellt ändra befintliga bevarandeåtgärder. Sådana ändringar med begränsad räckvidd får inte leda till en ny bevarandepolitik från en medlemsstats sida, eftersom behörigheten att införa en sådan politik framdeles tillkommer gemenskapsinstitutionerna.

23 Med hänsyn till den situation som uppstått genom rådets passivitet måste de förutsättningar under vilka dessa åtgärder får vidtas definieras med ledning av alla tillgängliga rättsliga aspekter, också ofullständiga sådana, och dessutom med beaktande av de strukturella principer som ligger till grund för gemenskapen. Dessa principer kräver att gemenskapen under alla förhållanden är i stånd att uppfylla sina förpliktelser för att tillgodose fördragets krav på balanserad utveckling.

24 Härvid skall först framhållas att kommissionen vid tiden för de händelser som föranledde tvisten hade lagt fram förslag enligt artikel 102 i anslutningsakten, så att det inför rådet förelåg ett utkast till samtliga bevarandeåtgärder som skulle vidtas. Även om rådet inte följde förslagen fastställde det åtminstone vissa riktlinjer som kommer till uttryck i ovan angivna beslut, särskilt i beslutet av den 25 juni 1979 som gällde vid tiden för ifrågavarande händelser.

25 Genom dessa beslut, som huvudsakligen hade övergångskaraktär, antogs kommissionens förslag om totala tillåtna fångster (TAC) som en ram för den totala fiskeansträngningen under ifrågavarande period. Genom besluten konsoliderades dessutom de tekniska åtgärder för bevarande och kontroll av fiskeresurserna som gällde vid ifrågavarande tidpunkt. De avspeglar alltså dels rådets avsikt att ge tyngd åt kommissionens förslag, dels dess vilja att hindra att gällande bevarandeåtgärder ändras av medlemsstaterna utan något erkänt behov av detta.

26 Beträffande de ändringar i de befintliga bevarandeåtgärderna som kan bli nödvändiga, hänvisas i besluten till "förfaranden och kriterier" i Haagresolutionen. Det bör erinras om att denna resolution i princip utesluter ensidiga åtgärder från medlemsstaternas sida, och att den bara medger att åtgärder, i avsaknad av gemenskapsåtgärder, vidtas i resursbevarande syfte och på ett icke diskriminerande sätt. Den understryker dessutom att sådana åtgärder inte får påverka de kommande riktlinjerna för gemenskapspolitiken när det gäller bevarande av resurserna.

27 Innan sådana åtgärder vidtas måste den berörda medlemsstaten söka kommissionens godkännande och samråda med denna i alla stadier av förfarandet. Det skall påpekas att dessa krav, som ursprungligen fastslogs under den övergångstid som fastställs i artikel 102 i anslutningsakten, hädanefter måste bedömas i ett nytt sammanhang; detta kännetecknas av att gemenskapen har exklusiv behörighet på området och av att gemenskapsrättens tillämpliga bestämmelser har full verkan med förbehåll för övergångsbestämmelserna i artiklarna 100, 101 och 103 i anslutningsakten, vars tillämpning dock inte ifrågasatts i detta mål.

28 Enligt artikel 5 i fördraget är medlemsstaterna förpliktade att underlätta för gemenskapen att fullgöra sina skyldigheter och att avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås. Denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna särskilda skyldigheter att handla och avstå från att handla i en situation där kommissionen för att uppfylla angelägna behov av bevarande har lagt fram förslag för rådet som, även om de inte antagits av detta, bildar utgångspunkten för en samlad gemenskapsåtgärd.

29 Det skall vidare påpekas att gemenskapens fiskare, med förbehåll för ovan nämnda undantag, enligt artikel 7 i fördraget skall ha lika tillträde till de fiskebankar som lyder under medlemsstaternas jurisdiktion. Rådet har ensamt befogenhet att bestämma villkoren för detta tillträde i enlighet med de förfaranden som fastställs i artiklarna 43.2 tredje stycket i fördraget och 102 i anslutningsakten. Detta rättsläge kan inte ändras genom åtgärder som ensidigt vidtas av medlemsstaterna.

30 Eftersom det rör sig om ett område som är förbehållet gemenskapens kompetens, inom vilket medlemsstaterna framdeles endast kan handla för att tillvarata allmänintresset, får därför en medlemsstat, så länge rådet inte har vidtagit lämpliga åtgärder, endast inom ramen för ett samarbete med kommissionen sätta i kraft sådana tidsbegränsade bevarandeåtgärder som situationen kräver, med beaktande av denna institutions generella övervakningsfunktion i enlighet med artikel 155, i förekommande fall i kombination med beslutet av den 25 juni 1979 och de parallella besluten.

31 I en situation som kännetecknas av rådets passivitet och av att de bevarandeåtgärder i princip fortfarande bestod som var i kraft vid utgången av den period som avses i artikel 102 i anslutningsakten, var medlemsstaterna genom beslutet av den 25 juni 1979 och de parallella besluten, liksom av de krav som är förbundna med gemenskapens åliggande att skydda det gemensamma intresset och de egna befogenheternas okränkbarhet, skyldiga att inte endast ingående samråda med kommissionen och lojalt söka dess godkännande, utan också att inte införa nationella bevarandeåtgärder i strid med eventuella invändningar, förbehåll eller villkor från kommissionens sida.

32 Detta samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen har bekräftats genom en praxis som allmänt följts, enligt vilken kommissionen har tagit ställning till ett stort antal nationella bevarandeåtgärder som anmälts till den av olika berörda medlemsstater, och i förekommande fall lagt fram sina förbehåll eller villkor (för ifrågavarande period, se de meddelanden som offentliggjorts i EGT C 154, 1978, s. 5, C 119, 1979, s. 5, C 133, 1980, s. 2 och C 237, 1980, s. 2 - fransk version; vid översättningen fanns inga svenska versioner att tillgå).

33 Det är i ljuset av det ovan beskrivna rättsläget som de båda grupperna av åtgärder som är föremål för tvisten måste prövas.

De förordningar som kommissionen invänt mot

34 Förenade kungarikets regering har gjort gällande att den förelagt kommissionen de fem förordningar som kommissionen invänt mot för föregående samråd i enlighet med rådets beslut och det förfarande som fastställs i Haagresolutionen. Regeringen menar att den inte kan lastas för att ha satt förordningarna i kraft innan den inhämtat kommissionens ståndpunkt, så mycket mera som det framgår av den information som kommissionen själv lämnat att merparten av de åtgärder som medlemsstaterna vidtog vid ifrågavarande tidpunkt hade anmälts först efter det att de trätt i kraft, och att fallen med föregående godkännande var sällsynta.

35 I detta avseende måste det slås fast att det samråd som Förenade kungarikets regering företog var otillräckligt och inte kan anses vara i överensstämmelse med kraven i rådets beslut. Även om kommissionen redan den 21 mars 1979 informerades om regeringens avsikter, kunde den först den 19 juni ta del av texten till de föreslagna åtgärderna. Med hänsyn till sakens invecklade tekniska natur står det klart att detta tillvägagångssätt inte gav kommissionen någon möjlighet att bedöma alla följder av de föreslagna bestämmelserna och utöva sin övervakningsfunktion enligt artikel 155 i fördraget på ett effektivt sätt.

36 Det bör observeras att kommissionen uttalade sitt förbehåll redan i början av samrådsförfarandet, och att den efter att ha tagit del av åtgärdernas lydelse uttryckligen upprepade det den 22 och 27 juni, varvid den uttryckte sin avsikt att inte godkänna åtgärderna förrän en noggrannare undersökning gjort det möjligt att finna en plattform för samförstånd. Förenade kungarikets regering reagerade inte på dessa synpunkter utan satte de planerade åtgärderna i kraft den 1 juli 1979, med påföljd att kommissionen omedelbart genom meddelande av den 6 juli 1979 inledde förfarandet i artikel 169 i fördraget.

37 Förenade kungarikets argument att kommissionen i andra fall i efterhand godkänt åtgärder som redan satts i kraft av medlemsstaterna kan inte ändra denna ståndpunkt. Det står fast att i alla de fall som åsyftas godkändes slutligen ifrågavarande åtgärder, i förekommande fall efter det att den berörda staten accepterat de villkor som kommissionen ställt. Även om det förfarande som därvid använts av en del medlemsstater kan tyckas otillfredsställande med tanke på det krav på samarbete som fastställs i artikel 5 i fördraget, är de nämnda fallen inte jämförbara med Förenade kungarikets omtvistade åtgärder, i fråga om vilka kommissionen redan i början av samrådsförfarandet uttalade sitt förbehåll, och mot vilka den formellt vidhållit sina invändningar.

38 Det framgår således att Förenade kungariket underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt fördraget, dels genom att på grund av tillvägagångssättet vid samrådet ha hindrat kommissionen från att på lämpligt sätt undersöka de föreslagna åtgärderna, dels genom att ha satt dessa i kraft trots kommissionens invändningar.

Gällande åtgärder för Irländska sjön och farvattnen kring Isle of Man

39 Irlands regering, som fäster särskild vikt vid denna del av tvisten, har begärt att domstolen skall klarlägga rättsläget rörande tillämpningen av relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelser i territorialfarvattnen kring Isle of Man.

40 Som domstolen redan förklarat i sin dom av den 10 juli 1980 är det inte nödvändigt att i detta sammanhang pröva Isle of Mans konstitutionella ställning och detta territoriums förhållande till gemenskapen, eftersom det av ordalydelsen i ifrågavarande förordning, nämligen Herring (Isle of Man) Licensing Order, nr 1389, framgår att denna antogs av brittiska regeringen inom ramen för Förenade kungarikets lagstiftning, varför det är Förenade kungariket som skall ta på sig det fulla ansvaret för denna åtgärd gentemot gemenskapen.

41 Det räcker att konstatera att de rättsliga grunderna för det fiskesystem som kommissionen invänt mot var desamma år 1979 som dem som domstolen hade att ta ställning till i sin dom av den 10 juli 1980 för åren 1977 och 1978. Även om det framgår av handlingarna att systemet liberaliserats något till förmån för de irländska fiskarna kan domstolen bara hålla fast vid den bedömning den gjorde i ovan nämnda dom. Enligt denna har det fiskelicenssystem som tillämpas i Irländska sjön och farvattnen kring Isle of Man inte varit föremål för något som helst samråd, och följaktligen inte heller fått kommissionens godkännande. Vidare har tillämpningsföreskrifterna för detta system helt administrerats av Förenade kungarikets myndigheter i enlighet med dessas skönsmässiga bedömning, utan att det varit möjligt för gemenskapens institutioner, övriga medlemsstater och berörda personer att skaffa sig någon rättsligt säker uppfattning om systemets faktiska tillämpning.

42 Detta system strider mot en av de ovan nämnda grundläggande reglerna på detta område i så måtto att den har hindrat fiskare från andra medlemsstater, och särskilt från Irland, från att få tillträde till fiskezoner som borde vara öppna för dem på lika villkor som för fiskarna från Förenade kungariket.

43 Den fastställelse av fördragsbrott som redan skett genom domen av den 10 juli 1980 skall alltså upprepas för år 1979. Därvid skall understrykas att en av huvudprinciperna på det här området ifrågasätts genom det tillämpade systemet i det berörda havsområdet.

44 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Svaranden har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna för intervenienterna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1. Förenade kungariket har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt EEG-fördraget genom att

a) utan tillräckligt föregående samråd, och trots kommissionens invändningar, den 1 juli 1979 ha satt följande förordningar i kraft:

- The Fishing Nets (North-East Atlanic) (Variation) Order 1979, nr 744.

- The Immature Sea Fish Order, nr 741.

- The Immature Nephrops Order 1979, nr 742.

- The Nephrops Tails (Restrictions on Landing) Order 1979, nr 743.

- The Sea Fish (Minimum Size) (Amendment) Order (Northern Ireland) 1979, nr 235.

b) i Irländska sjön och farvattnen kring Isle of Man med stöd av the Herring (Irish Sea) Licensing Order 1977, nr 1388 och the Herring (Isle of Man) Licensing Order 1977, nr 1389 ha tillämpat ett fiskelicenssystem som inte varit föremål för något som helst samråd eller fått kommissionens godkännande, vars tillämpningsföreskrifter helt administrerats av Förenade kungarikets myndigheter i enlighet med dessas skönsmässiga bedömning, utan att det varit möjligt för gemenskapens institutioner, övriga medlemsstater och berörda personer att få någon rättsligt säker uppfattning om systemets faktiska tillämpning, vilket därför fått till följd att fiskare från andra medlemsstater hindrats tillträde till fiskezoner som borde vara öppna för dem på lika villkor som för fiskare från Förenade kungariket.

2. Förenade kungariket skall ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna för intervenienterna.