61977J0148

1. EEG-fördraget - geografiskt tillämpningsområde - franska utomeuropeiska departement - bestämmelser om skatter och avgifter - förbud mot diskriminering - tillämplighet

(artikel 95 och artikel 227.1 och 2 i EEG-fördraget)

2. Bestämmelser om skatter och avgifter - interna skatter eller avgifter - system för förmånsbehandling för vissa spritsorter eller vissa producentkategorier - varor från andra medlemsstater - utökade skattemässiga förmåner - kriterier

(artikel 95 första och andra stycket i EEG-fördraget)

3. Bestämmelser om skatter och avgifter - interna skatter eller avgifter - varor som importerats från tredje land - förbud mot diskriminering - ingen bestämmelse i fördraget - eventuell grund i en konvention

1. Artikel 227.2 i EEG-fördraget, tolkad mot bakgrund av punkt 1 i samma artikel, skall förstås så att den innebär att bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för varor som kommer från de franska utomeuropeiska departementen.

2. När en nationell skattelagstiftning genom skattebefrielse eller beviljande av reducerade skattesatser gynnar vissa producentkategorier eller framställningen av vissa spritsorter skall dessa förmåner - även om de endast gagnar en begränsad del av den inhemska produktionen eller beviljas av särskilda sociala skäl - utökas till att omfatta även spritvaror som importeras från gemenskapen och som uppfyller samma villkor, med hänsyn till de kriterier som ligger till grund för artikel 95 första och andra styckena i EEGfördraget.

3. EEG-fördraget innehåller inte någon bestämmelse som förbjuder diskriminering vid uppbörd av interna skatter eller avgifter på varor som importeras från tredje land, dock utan att detta får påverka eventuellt gällande bestämmelser i konventioner mellan gemenskapen och ursprungslandet för en bestämd vara.

I mål 148/77

har Finanzgericht (skattedomstolen) i Hamburg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Företaget H. Hansen jun. & O. C. Balle GmbH & Co., med säte i Flensburg,

och

Hauptzollamt (huvudtullstationen) i Flensburg.

Begäran avser tolkningen av artiklarna 9, 37, 92, 93, 95 och 227 i EEG-fördraget beträffande tillämpningen av den tyka lagen av den 8 april 1922 om spritmonopol.

1 Genom beslut av den 24 oktober 1977, som inkom till domstolen den 7 december 1977, har Finanzgericht i Hamburg i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt fem frågor om tolkningen av artiklarna 9, 37, 92-94, 95 och 227.2 i EEG-fördraget angående det beskattningssystem som tillämpas på vissa importerade spritvaror.

2 Det framgår av handlingarna att sökanden i målet vid den nationella domstolen under 1974 saluförde spritvaror av olika ursprung, antingen i obearbetat skick eller i form av blandningar som utöver inhemskt framställd sprit innehöll varor från Guadeloupe, Surinam, Jamaica och Indonesien.

3 En tvist har uppstått mellan sökanden och skatteförvaltningen om vilken skattesats som skall tillämpas på dessa olika spritvaror. Skatteförvaltningen pålade dessa den ordinarie skattesatsen medan svaranden yrkade att den lägsta skattesatsen skulle tillämpas på importerade spritvaror. Sistnämnda skattesats förbehålls genom den tyska lagstiftningen - enligt 79 § andra stycket i Branntweinmonopolgesetz - vissa slag av varor, särskilt fruktbrännvin, och vissa kategorier av spritfabriker, som t.ex. Abfindungsbrennereien (icke tullplomberade spritfabriker), Verschlußkleinbrennereien (små tullplomberade spritfabriker) och Obstgemeinschaftsbrennereien (kooperativa fruktbrännvinsfabriker).

4 Sökanden i målet vid den nationella domstolen, som hävdat att samma skattemässiga förmåner skall gälla för de spritvaror som denne importerar, väckte talan vid Finanzgericht i Hamburg som för att lösa tvisten har ställt följande frågor:

1) Skall artikel 227.2 i EEG-fördraget, enligt vilken de särskilda och allmänna fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för varor gäller för de franska (utomeuropeiska) departementen, tolkas så att dessa bestämmelser också omfattar bestämmelserna om skatter och avgifter i tredje delen, avdelning I, kapitel 2, särskilt artikel 95, i EEG-fördraget, eller skall bestämmelserna om fri rörlighet för varor i den mening som avses i artikel 227.2 endast omfatta bestämmelserna i andra delen, avdelning I?

2) Skall artikel 37, och eventuellt också artikel 95 i EEG-fördraget, om denna sistnämnda bestämmelse skall tillämpas avseende rörligheten för varor i de franska departementen, tolkas så att varor från medlemsstaterna eller de franska departementen vid import inte får påföras någon skatt eller avgift, i form av konsumtionsskatt, som överstiger den lägsta skatt eller avgift som läggs på samma, liknande eller utbytbara inhemska varor, även om den lägsta skattesatsen endast gäller för en mindre del av den inhemska produktionen och av särskilda sociala skäl?

3) Kan en reduktion av skattepålagan till förmån för en del av den inhemska produktionen betraktas som ett statligt stöd, som omfattas av bestämmelserna i artiklarna 92-94 i EEG-fördraget och, om så är fallet, utifrån vilka kriterier skall de statliga stöden som avses i artikel 92 i EEG-fördraget särskiljas från skattelättnader, vilkas förenlighet med fördraget skall bedömas med hänsyn till bestämmelserna om skatter och avgifter i artikel 95 och eventuellt också till bestämmelserna om statliga handelsmonopol i artikel 37?

4) Om den skatt eller avgift som läggs på varor från medlemsstaterna, och eventuellt också på varor från de territorier som nämns i artikel 227.2 i EEG-fördraget, vid import inte får överstiga den lägsta skatten eller avgiften som lagts på samma, liknande eller utbytbara inhemska varor, skall då termen avgift med motsvarande verkan som en tull, som används i artikel 9 i EEG-fördraget, tolkas så att den också inbegriper konsumtionsskatter, när det vid import av varor från tredje land tas ut konsumtionsskatter som är högre än de skatter som läggs på import av samma, liknande eller utbytbara varor från medlemsstaterna eller från de territorier som nämns i artikel 227.2 i EEG-fördraget?

5) Om svaret på den fråga som ställts under punkt 4 blir jakande, skall då bestämmelserna i artikel 9 i EEG-fördraget i förening med bestämmelserna i förordning nr 950/68 och i artikel 189 i EEG-fördraget tolkas så att medlemsstaterna efter den 1 juli 1968 inte längre har rätt att införa avgifter med motsvarande verkan som en tull, vilka innebär att varor som importeras från tredje land påförs en högre skatt eller avgift än samma, liknande eller utbytbara varor från medlemsstaterna eller från de territorier som nämns i artikel 227.2 i EEG-fördraget?

Första frågan (tillämpning av fördragets bestämmelser om skatter och avgifter på de franska utomeuropeiska departementen)

5 Eftersom en del av de ifrågavarande spritvarorna importerats från Guadeloupe, som är ett franskt utomeuropeiskt departement, har Finanzgericht ställt frågan om bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för dessa varor.

Denna ovisshet beror på att det i artikel 227.2 i fördraget föreskrivs att vissa uttryckligt angivna bestämmelser skall gälla för de utomeuropeiska franska departementen, och bestämmelserna om skatter och avgifter finns inte med i denna uppräkning.

6 Det framgår av handlingarna att sökanden i målet vid den nationella domstolen som grund för sina anspråk i första hand har åberopat förbudet mot diskriminering i artikel 95, som sökanden anser gälla för de utomeuropeiska departementen.

De åsikter i denna fråga som under förfarandets gång framförts av kommissionen, å ena sidan, och Frankrikes regering, å den andra, är motstridiga.

Enligt kommissionen skall bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget inte gälla för de franska utomeuropeiska departementen, eftersom de inte uttryckligen nämns i artikel 227.2 och inte heller har förklarats tilllämpliga genom någon senare rättsakt.

Den franska regeringen har däremot framfört den åsikten att de franska utomeuropeiska departementen tillhör gemenskapen på så sätt att de utgör en integrerad del av Frankrike, och att alla fördragsbestämmelser följaktligen direkt skall gälla för dessa, om inte rådet, vid behov, beslutat om särskilda bestämmelser med hänsyn till dessa departements specifika karaktär som också erkänns i fördraget.

Tysklands regering har utan att ta ställning till denna principfråga uttryckt den åsikten att artikel 95 i varje fall kan tillämpas som nödvändigt komplement till bestämmelserna om avskaffande av tullar och avgifter med motsvarande verkan.

7 Enligt artikel 227.1 skall fördraget gälla för "Franska republiken" i sin helhet.

De utomeuropeiska departementens särställning regleras i artikel 227.2 på följande sätt:

"För...de franska utomeuropeiska departementen skall, från och med att detta fördrag träder i kraft, fördragets särskilda och allmänna bestämmelser gälla rörande

- den fria rörligheten för varor,

- jordbruket, med undantag av artikel 40.4,

- liberaliseringen av tjänster,

- konkurrensreglerna,

- skyddsåtgärderna som avses i artiklarna 108, 109 och 226,

- institutionerna.

Villkoren för tillämpningen av övriga bestämmelser i detta fördrag skall genom enhälligt beslut av rådet på förslag från kommissionen fastställas inom två år efter det att fördraget har trätt i kraft.

Gemenskapens institutioner skall, inom ramen för den ordning som anges i detta fördrag och särskilt i artikel 226, sörja för att den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa områden möjliggörs."

8 Det framgår av gemenskapens lagstiftningspraxis att rådet, bortsett från några enstaka bestämmelser, inte har utnyttjat den möjlighet som ges i artikel 227.2 andra stycket.

Däremot har ett flertal särskilda bestämmelser till förmån för de utomeuropeiska departementen senare antagits, inom ramen för olika bestämmelser inom de mest skiftande områden, men ingen av dessa rör dock bestämmelserna om skatter och avgifter.

Det är mot bakgrund av dessa rättsliga och faktiska omständigheter som den fråga som väckts av den nationella domstolen skall besvaras.

9 Det framgår av artikel 227.1 att de utomeuropeiska departementens status i gemenskapen främst har bestämts genom en hänvisning till den franska konstitutionen, enligt vilken de utomeuropeiska departementen utgör en integrerad del av Frankrike, vilket den franska regeringen också hävdar.

För att göra dessa departements särskilda geografiska, ekonomiska och sociala situation rättvisa föreskrivs dock i artikel 227.2 att fördraget skall tillämpas etappvis, under det att det dessutom i största möjliga omfattning ges möjligheter att fastställa särskilda bestämmelser som är anpassade till de särskilda behov som finns i dessa delar av det franska territoriet.

10 För detta ändamål preciseras i artikel 227 vilka kapitel och artiklar som skall gälla från och med att fördraget träder i kraft, samtidigt som det fastställs en tidsfrist på två år under vilken rådet kan fastställa särskilda tillämpningsvillkor för andra grupper av bestämmelser.

Efter denna tidsfrists utgång skall bestämmelserna i fördraget och sekundärrätten gälla fullt ut för de utomeuropeiska departementen, eftersom dessa utgör en integrerad del av Frankrike, därmed dock underförstått att det fortfarande skall vara möjligt att senare besluta om särskilda åtgärder i syfte att tillgodose dessa områdens behov.

Det framgår av dessa överväganden att artikel 95 skall tillämpas vid den skattemässiga behandlingen av varor från de utomeuropeiska departementen.

11 Svaret på den första frågan blir alltså att artikel 227.2 i EEG-fördraget, tolkad mot bakgrund av punkt 1 i samma artikel, skall förstås så att den innebär att bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för varor som kommer från de franska utomeuropeiska departementen.

Andra och tredje frågan (behandlingen av spritvaror från gemenskapen med hänsyn till artiklarna 37, 92-94 och 95 i fördraget)

12 Den andra och tredje frågan går ut på att Finanzgericht samtidigt vill få riktlinjer för tolkningen av artikel 37 om statliga handelsmonopol, artiklarna 92-94 om stödprogram och artikel 95 om icke-diskriminerande tillämpning av interna skatter eller avgifter, för att kunna bedöma om den nationella lagstiftningen angående vissa spritsorter eller vissa producentkategorier är förenlig med fördraget och från denna bedömning kunna dra slutsatser angående den skattemässiga behandlingen av spritvaror som importeras från gemenskapen.

13 Det framgår av en jämförande studie som kommissionen lagt fram på begäran av domstolen, att det i flera medlemsstater finns system för förmånsbehandling, om än i rätt skiftande former, som kan jämföras med systemen i 79 § i Branntweinmonopolgesetz.

Det framgår av samma studie att sådana system kan finnas inom ramen för en lagstiftning av rent skattemässig art, utan någon anknytning till handelsmonopol.

Därför bör den fråga som uppkommit vid den nationella domstolen företrädesvis prövas utifrån skattebestämmelsen i artikel 95, då den är av allmän karaktär, och inte utifrån artikel 37 som särskilt avser statliga monopol.

Ett sådant förfarande är desto mer berättigat som artikel 37 grundar sig på samma princip som artikel 95, nämligen avskaffandet av alla former av diskriminering i handelsutbytet mellan medlemsstaterna.

14 Den fråga som ställts av den nationella domstolen bör också företrädesvis prövas utifrån artikel 95, snarare än utifrån bestämmelserna om stöd i artiklarna 92-94, eftersom dessa senare bestämmelser också utgår från samma grundtanke som artikel 95, nämligen avskaffandet av statliga interventioner - inbegripet skattelättnader - som kan innebära att de normala villkoren för handelsutbytet mellan medlemsstaterna snedvrids.

15 Sett utifrån artikel 95 är syftet med de frågor som ställts av Finanzgericht huvudsakligen att bringa klarhet i om och eventuellt under vilka förutsättningar importerade spritvaror får åtnjuta förmåner som genom en nationell skattelagstiftning förbehålls vissa slag av varor eller vissa producentkategorier.

16 På sitt nuvarande utvecklingsstadium och i brist på enhetliga och samordnade relevanta bestämmelser förbjuder gemenskapsrätten inte att medlemsstaterna beviljar skattemässiga förmåner i form av skattebefrielse eller nedsättning av avgifter för vissa spritsorter eller vissa producentkategorier.

Sådana skattemässiga förmåner kan nämligen tjäna legitima ekonomiska eller sociala syften, såsom t.ex. att spritfabriker använder vissa bestämda råvaror, att framställningen av speciella högkvalitativa spritvaror fortsätter, eller att vissa slags företag, som t.ex. agrikulturella spritfabriker, upprätthålls.

17 Enligt kraven i artikel 95 skall sådana system för förmånsbehandling emellertid utvidgas till att utan diskriminering även omfatta spritvaror från andra medlemsstater.

I artikel 95 ges ingen möjlighet att i detta avseende upprätta någon distinktion alltefter vilka skäl, sociala eller andra, som ligger till grund för dessa särskilda system, och inte heller alltefter deras relativa betydelse i förhållande till det allmänna beskattningssystemet.

18 I detta sammanhang kan det uppstå besvärliga jämförelseproblem, med hänsyn till vilka kriterier de olika nationella lagstiftningarna har knutit beviljandet av de ifrågavarande skattemässiga förmånerna, som t.ex. råvarors beskaffenhet, anläggningars tekniska utrustning, destillationsmetoder, avgiftsformer och metoder för skattekontroll.

Dessa svårigheter är särskilt påtagliga i ett fall som detta, där det rör sig om en produkt - rom - som har sitt ursprung utanför den europeiska klimatzonen.

19 Med hänsyn till dessa jämförelseproblem bör det understrykas att artikel 95 första stycket avser såväl "direkt" som "indirekt" diskriminering och att tillämpningen av den bestämmelsen inte grundar sig på det strikta kravet på att varorna skall vara identiska utan på att de skall vara av "liknande" beskaffenhet.

Dessutom förbjuds i artikel 95 andra stycket varje system med interna skatter eller avgifter som är "av sådan art att de indirekt skyddar andra varor".

Härav följer att de särskilda förmåner som föreskrivs i en nationell lagstiftning för vissa spritsorter eller vissa producentkategorier också kan krävas för spritvaror som importeras från gemenskapen i alla de fall där de kriterier uppfylls som ligger till grund för artikel 95 första och andra styckena.

20 Svaret på den andra och tredje frågan blir alltså att, när en nationell skattelagstiftning genom skattebefrielse eller beviljande av reducerade skattesatser gynnar vissa producentkategorier eller framställningen av vissa spritsorter skall dessa förmåner - även om de endast gagnar en begränsad del av av den inhemska produktionen eller beviljas av särskilda sociala skäl - utökas till att omfatta även spritvaror som importeras från gemenskapen som uppfyller samma villkor, med hänsyn till de kriterier som ligger till grund för artikel 95 första och andra styckena.

Fjärde och femte frågan (system för beskattning av spritvaror från tredje land)

21 Den fjärde och femte frågan rör beskattningen av spritvaror från tredje land.

Finanzgericht antyder genom sin hänvisning till artikel 9 i EEG-fördraget och till rådets förordning nr 950/68 av den 26 juni 1968 om Gemensamma tulltaxan (EGT nr L 172, fransk version, vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) att den - i det fall ett beskattningssystem anses diskriminerande för importerade varor - undrar om en sådan skillnad i behandling möjligen faller under förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som en tull eller om den skall betraktas som en skärpning av tullsatserna i den gemensamma tulltaxan, vilket skulle strida mot dennas enhetliga utformning.

22 I detta hänseende bör det å ena sidan uppmärksammas att syftet med artikel 9 i fördraget endast är att förbjuda avgifter med motsvarande verkan som en tull i handelsutbytet "mellan medlemsstaterna", varför den bestämmelsen inte rör importen av varor från tredje land, å andra sidan att en och samma skattepålaga inte samtidigt kan betecknas som en intern skatt eller avgift och en avgift med motsvarande verkan som en tull, om inte särskilda förhållanden råder (dom av den 18 juni 1975, mål 94/74, IGAV, Rec., s. 699 och dom av den 22 mars 1977, mål 78/76, Steinike, Rec., s. 595).

Med beaktande av dessa synpunkter skall de frågor som ställts av den nationella domstolen förstås så att de i praktiken går ut på huruvida det i handelsutbytet med tredje land finns något förbud mot diskriminering i skattehänseende som motsvarar regeln i artikel 95 i fördraget.

23 Fördraget självt innehåller beträffande handelsutbytet med tredje land ingen regel om interna skatter eller avgifter som motsvarar regeln i artikel 95, som endast gäller för varor från medlemsstaterna.

Följaktligen är svaret på den fråga som ställts av den nationella domstolen - utan att det påverkar bestämmelser i förordningar vilkas tillämpning inte är i fråga i detta fall - avhängigt vilket slags avtalsenliga multi- eller bilaterala förbindelser som finns mellan gemenskapen och de olika tredje länder som kan komma i fråga.

24 Svaret på den fjärde och femte frågan blir alltså att fördraget inte innehåller någon bestämmelse som förbjuder diskriminering vid uppbörd av interna skatter eller avgifter på varor som importeras från tredje land, dock utan att detta påverkar eventuella gällande bestämmelser i konventioner mellan gemenskapen och ursprungslandet för en bestämd vara.

25 De kostnader som har förorsakats Tysklands regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Finanzgericht i Hamburg utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 24 oktober 1977 förts vidare av Finanzgericht i Hamburg - följande dom:

1) Artikel 227.2 i EEG-fördraget, tolkad mot bakgrund av punkt 1 i samma artikel, skall förstås så att den innebär att bestämmelserna om skatter och avgifter i fördraget, särskilt förbudet mot diskriminering i artikel 95, skall gälla för varor som kommer från de franska utomeuropeiska departementen.

2) När en nationell skattelagstiftning genom skattebefrielse eller beviljande av reducerade skattesatser gynnar vissa producentkategorier eller framställningen av vissa spritsorter skall dessa förmåner - även om de endast gagnar en begränsad del av den inhemska produktionen eller beviljas av särskilda sociala skäl - utökas till att omfatta även spritvaror som importeras från gemenskapen som uppfyller samma villkor, med hänsyn till de kriterier som ligger till grund för artikel 95 första och andra styckena i EEG-fördraget.

3) EEG-fördraget innehåller inte någon bestämmelse som förbjuder eventuell diskriminering vid uppbörd av interna skatter eller avgifter på varor som importeras från tredje land, dock utan att detta får påverka eventuellt gällande bestämmelser i konventioner mellan gemenskapen och ursprungslandet för en bestämd vara.