61973J0152

1. Fri rörlighet - arbetstagare - principen om icke-diskriminering - anställningar i offentlig tjänst - undantagsbestämmelser - begränsningar - tillämpning uteslutande på tillträdesrestriktioner - likabehandling i fråga om lön och andra anställnings- och arbetsvillkor

(artikel 48.4 i EEG-fördraget)

2. Fri rörlighet - arbetstagare - principen om icke-diskriminering - separationsersättning - lön - tillägg - anställnings- och arbetsvillkor - begrepp

(artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning nr 1612/68)

3. Fri rörlighet - arbetstagare - principen om icke-diskriminering - kriterier - dold diskriminering - separationsersättning - tilldelning - kriterier - hemvist - hemvist i en annan medlemsstat - objektiv differentiering - tillåtlighet

(artikel 48 i EEG-fördraget; artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning nr 1612/68)

1. De intressen som undantagsklausulen i artikel 48.4 i fördraget gör det möjligt att skydda tillgodoses genom möjligheten att begränsa utlänningars tillträde till viss verksamhet i offentlig tjänst. Denna bestämmelse får inte ligga till grund för diskriminerande åtgärder i fråga om lön eller andra anställnings- och arbetsvillkor gentemot den arbetstagare som väl har fått anställning i offentlig tjänst. Karaktären av rättsförhållandet mellan arbetstagaren och förvaltningen är irrelevant i detta sammanhang.

2. Artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att en separationsersättning, som avser att kompensera den arbetstagare som lever skild från sitt hem för de olägenheter som uppkommer därigenom, utgör ett lönetillägg och omfattas av begreppet "anställnings- och arbetsvillkor", utan att det föreligger skäl att skilja mellan om utbetalningen sker som en frivillig prestation eller i kraft av en i lag fastställd eller avtalsenlig skyldighet.

3. Bestämmelserna om lika behandling förbjuder inte endast öppen diskriminering på grundval av nationalitet, utan även varje form av dold diskriminering, som genom tillämpning av andra kriterier, faktiskt leder till samma resultat. Hänsyn till det faktum att en arbetstagare har sitt hemvist i en annan medlemsstat som kriterium för tilldelning av en separationsersättning kan allt efter omständigheterna utgöra en förbjuden diskriminering. Detta är dock inte fallet om ett system för sådan ersättning tar hänsyn till objektiva skillnader i arbetstagarnas situation, beroende på om de vid tidpunkten för anställningens början har sitt hemvist inom det nationella territoriet eller i utlandet.

I mål 152/73

har Bundesarbeitsgericht till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Giovanni Maria Sotgiu, posttjänsteman, bosatt i Stuttgart,

och

Deutsche Bundespost, generalförvaltningen i Stuttgart.

Ansökan avser tolkningen av artikel 48.4 i EEG-fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

1 Genom ett beslut av den 28 mars 1973, som kom in till EG-domstolens kansli den 20 juli 1973, har Bundesarbeitsgericht i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av artikel 48.4 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och av artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT 1968, nr L 257, s. 2).

Dessa frågor har ställts inom ramen för en tvist mellan den federala postförvaltningen och en italiensk medborgare, anställd i egenskap av arbetare vid den förvaltningen, rörande utbetalning av en "separationsersättning", som under vissa förhållanden beviljas arbetstagare som är stationerade på annan ort än där de har sitt hemvist.

Den första frågan

2 Den första frågan avser att klargöra huruvida arbetstagare som är anställda i offentlig tjänst i en medlemsstat - i detta fall vid postverket - inom ramen för ett privaträttsligt anställningsavtal enligt det undantag som föreskrivs i artikel 48.4 i EEG-fördraget kan förvägras förmånen av den bestämmelse om icke-diskriminering som fastställs i artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68.

3 Artikel 48 i fördraget säkerställer arbetstagarnas fria rörlighet inom gemenskapen och i artikel 48.2 föreskrivs därför "att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor".

I detta sammanhang anger artikel 7.1 i förordning nr 1612/68 närmare bestämt att "en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, ...".

Artikel 7.4 föreskriver att "alla klausuler i ett kollektivt eller individuellt avtal eller någon annan kollektiv bestämmelse om rätt att söka anställning, anställning, lön och andra villkor för arbete eller avskedande skall vara ogiltiga, såvitt de föreskriver eller bemyndigar diskriminerande villkor för arbetstagare som är medborgare i de andra medlemsstaterna".

Enligt artikel 48.4 i fördraget skall dock de angivna bestämmelserna inte tillämpas "på anställning i offentlig tjänst".

Räckvidden av detta undantag skall således fastställas.

4 Med hänsyn till att principerna om fri rörlighet och lika behandling av arbetstagare inom gemenskapen är grundläggande i fördragets system, får de undantag som tillåts genom artikel 48.4 inte ha en sådan räckvidd att de överskrider syftet med denna undantagsklausuls införande.

De intressen som medlemsstaterna genom denna klausul tillåts att skydda tillgodoses genom möjligheten att begränsa utländska medborgares tillträde till viss verksamhet i offentlig tjänst.

Denna bestämmelse får däremot inte ligga till grund för diskriminerande åtgärder i fråga om lön eller andra anställnings- och arbetsvillkor gentemot den arbetstagare som väl har fått anställning i offentlig tjänst.

Det faktum att tillträde till en sådan anställning beviljats visar i sig att de intressen, som berättigar till de enligt artikel 48.4 tillåtna undantagen från principen om icke-diskriminering, inte föreligger i detta fall.

5 En prövning bör även göras av huruvida räckvidden av det undantag som föreskrivs i artikel 48.4 kan fastställas i förhållande till karaktären av rättsförhållandet mellan arbetstagaren och den förvaltning vid vilken han är anställd.

Eftersom det inte görs någon åtskillnad i den angivna bestämmelsen är det irrelevant att klargöra om en arbetstagare är anställd i egenskap av arbetare, tjänsteman eller annan anställd, eller om anställningsförhållandet hänför sig till allmän eller privat rätt.

Dessa rättsliga kvalificeringar varierar i förhållande till nationell lagstiftning och kan således inte tillhandahålla ett tolkningskriterium som uppfyller de gemenskapsrättsliga kraven.

6 Denna fråga skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 48.4 i fördraget skall tolkas på så sätt att det undantag som föreskrivs där endast avser tillträdet till anställning i offentlig tjänst och att karaktären av rättsförhållandet mellan arbetstagaren och förvaltningen inte har någon betydelse i detta sammanhang.

Den andra frågan

7 Den andra frågan avser att klargöra huruvida artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att en separationsersättning som utbetalas som lönetillägg omfattas av begreppet "anställnings- och arbetsvillkor".

Denna fråga har ställts dels med avseende på förmånens art, dels med avseende på att det enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna är fråga om en frivillig förmån.

8 Artikel 7 i förordning nr 1612/68 har till syfte att säkerställa lika behandling av arbetstagare som är medborgare i medlemsstaterna i fråga om alla i lag föreskrivna eller avtalsenliga bestämmelser avseende deras situation, särskilt deras ekonomiska rättigheter.

Separationsersättningen utgör, i den mån den kompenserar den arbetstagare som lever skild från sitt hem för de olägenheter som uppkommer därigenom, ett lönetillägg och omfattas därigenom av begreppet "anställnings- och arbetsvillkor" enligt förordningen.

Det är i sammanhanget utan någon betydelse om utbetalningen av denna ersättning sker i kraft av en i lag föreskriven eller avtalsenlig skyldighet eller om staten i sin egenskap av arbetsgivare endast fullgör en frivillig prestation.

Staten skall därför, i den mån den använder sig av den sistnämnda möjligheten till förmån för de egna medborgarna, utsträcka förmånen till arbetstagare som är medborgare i de andra medlemsstaterna och som befinner sig i samma situation.

9 Denna fråga skall därför besvaras på följande sätt. Artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att en separationsersättning som utbetalas som lönetillägg omfattas av begreppet "anställnings- och arbetsvillkor", utan att det föreligger skäl att skilja mellan om utbetalningen sker som en frivillig prestation eller i kraft av en i lag fastställd eller avtalsenlig skyldighet.

Den tredje frågan

10 Den tredje frågan avser att klargöra huruvida artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att den förbjuder all diskriminering som grundar sig på inte endast det faktum att arbetstagaren är medborgare i en annan medlemsstat, utan även på att han har sitt hemvist i en av dessa stater.

11 Bestämmelserna om lika behandling i såväl fördraget som i artikel 7 i förordning nr 1612/68 förbjuder inte endast öppen diskriminering på grundval av nationalitet, utan även varje form av dold diskriminering, som genom tillämpning av andra kriterier, faktiskt leder till samma resultat.

Denna tolkning, som är nödvändig för att säkerställa effektiviteten i en av gemenskapens grundläggande principer, erkänns uttryckligen i femte stycket i ingressen, beaktandemeningen oräknad, till förordning nr 1612/68, som kräver att lika behandling av arbetstagare säkerställs "både praktiskt och juridiskt".

Det är således inte uteslutet att sådana kriterier som en arbetstagares ursprungsort eller hemvist allt efter omständigheterna i praktiken kan utgöra en sådan diskriminering på grundval av nationalitet som är förbjuden enligt fördraget och förordningen.

12 Detta är dock inte fallet i fråga om en separationsersättning där villkoren för beviljande och formerna för utbetalning tar hänsyn till objektiva skillnader i arbetstagarnas situation, beroende på om de vid tidpunkten för en bestämd anställnings början har sitt hemvist inom det nationella territoriet eller i utlandet.

Den omständigheten att separationsersättningen för anställda med hemvist inom det nationella territoriet endast är tillfällig och knuten till en förpliktelse att flytta hemmet till arbetsorten, medan samma ersättning till arbetstagare, som oavsett nationalitet har sitt hemvist i utlandet, betalas ut utan tidsbegränsning och inte är knuten till en sådan förpliktelse, kan i detta sammanhang utgöra ett giltigt skäl för differentiering av det utbetalade beloppet.

I vart fall går det inte att hävda att det föreligger en diskriminering som strider mot fördraget och förordningen, om det av en jämförelse mellan de två ersättningssystemen i sin helhet framgår att de arbetstagare som behåller sitt hemvist i utlandet inte förfördelas i förhållande till dem vars hemvist befinner sig inom det nationella territoriet.

13 Frågan bör därför besvaras på följande sätt. Hänsyn till att en arbetstagare har sitt hemvist i en annan medlemsstat som kriterium för tilldelning av en separationsersättning kan allt efter omständigheterna utgöra en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68.

Detta är dock inte fallet om ett system för sådan ersättning tar hänsyn till objektiva skillnader i arbetstagarnas situation, beroende på om de vid tidpunkten för anställningens början har sitt hemvist inom det nationella territoriet eller i utlandet.

14 De kostnader som har förorsakats den tyska förbundsregeringen, den italienska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

15 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Bundesarbeitsgericht utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 28 mars 1973 förts vidare av Bundesarbeitsgericht (fjärde avdelningen) -följande dom:

1) Artikel 48.4 i fördraget skall tolkas på så sätt att det undantag som föreskrivs där endast avser tillträdet till anställning i offentlig tjänst. Karaktären av rättsförhållandet mellan arbetstagaren och förvaltningen har inte någon betydelse i detta sammanhang.

2) Artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att en separationsersättning som utbetalas som lönetillägg omfattas av begreppet "anställnings- och arbetsvillkor", utan att det föreligger skäl att skilja mellan om utbetalningen sker som en frivillig prestation eller i kraft av en i lag fastställd eller avtalsenlig skyldighet.

3) Hänsyn till att en arbetstagare har sitt hemvist i en annan medlemsstat som kriterium för tilldelning av en separationsersättning kan allt efter omständigheterna utgöra en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68. Detta är dock inte fallet om ett system för sådan ersättning tar hänsyn till objektiva skillnader i arbetstagarnas situation, beroende på om de vid tidpunkten för anställningens början har sitt hemvist inom det nationella territoriet eller i utlandet.