|
YTTRANDE
|
|
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
|
|
Att stärka kollektivförhandlingsstyrkan i hela Europeiska unionen
|
|
_____________
|
|
Att stärka kollektivförhandlingsstyrkan i hela Europeiska unionen
[yttrande på eget initiativ]
|
|
|
|
SOC/767
|
|
|
|
Föredragande: Philip von Brockdorff
|
|
|
|
Beslut av EESK:s plenarförsamling
|
25/01/2023
|
|
Rättslig grund
|
Artikel 52.2 i arbetsordningen
|
|
|
Yttrande på eget initiativ
|
|
Ansvarig sektion
|
Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
|
|
Antagande av sektionen
|
21/06/2023
|
|
Antagande vid plenarsessionen
|
12/07/2023
|
|
Plenarsession nr
|
580
|
|
Resultat av omröstningen
(för/emot/nedlagda röster)
|
152/4/9
|
1.Slutsatser och rekommendationer
1.1Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) noterar att kollektivförhandlingar är ett mycket viktigt instrument i arbetsmarknadsrelationerna (naturligtvis under antagandet att arbetsgivare och fackföreningar är villiga förhandlare), och hänvisar till aktuell forskning som visar att medlemskap i fackföreningar över en viss nivå bidrar till att minska inkomstskillnaderna inom länderna och på så sätt minskar de inrotade skillnaderna mellan olika samhällsskikt.
1.2EESK betonar den viktiga slutsatsen i en OECD-rapport att lönesamordning spelar en nyckelroll när det gäller att hjälpa arbetsmarknadens parter att ta hänsyn till löneavtalens makroekonomiska effekter på konkurrenskraften. Kommittén noterar också att man i samma OECD-rapport betonar den roll som dynamiska och starka kollektivförhandlingar spelar för att främja produktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.
1.3EESK anser att fackföreningarna, vid sidan av arbetsgivarorganisationerna, fortsätter att spela en viktig roll i utformningen av den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Antalet arbetstagare som omfattas av avtal på antingen företags- eller branschnivå fortsätter dock att minska, vilket försvagar fackföreningarnas förhandlingsstyrka.
1.4Det är därför nödvändigt att hitta sätt som gör att fackföreningarna, arbetsgivarna och regeringarna kan få större betydelse på en dynamisk arbetsmarknad och att identifiera möjligheter att säkerställa bärkraften hos sunda och solida strukturer för social dialog, inbegripet kollektivförhandlingsstyrka, och respektera arbetsmarknadsparternas oberoende och de nationella arbetsmarknadsrelationerna.
1.5EESK anser att det är upp till arbetsmarknadens parter att fastställa lämpliga strukturer för kollektivförhandlingar och i förekommande fall för social tre- och tvåpartsdialog. Kommittén är också medveten om att regeringarna spelar en viktig roll när det gäller att erkänna vikten av kollektivförhandlingar genom att tillhandahålla de nödvändiga förutsättningarna för att underlätta dem, skydda mot diskriminerande metoder och förhindra försök att begränsa arbetstagarnas lagliga rätt till fackligt deltagande.
1.6EESK noterar att den europeiska pelaren för sociala rättigheter uppmuntrar arbetsmarknadens parter att förhandla fram kollektivavtal i frågor som är relevanta för dem, samtidigt som deras oberoende och rätten till kollektiva åtgärder respekteras.
1.7Kommittén noterar också att nya arbetsformer såsom plattformsekonomin skapar nya utmaningar för arbetsmarknadsrelationerna. Denna nya verklighet har försvagat fackföreningarnas ”traditionella” roll som institutioner som företräder den organiserade arbetskraften samt arbetsgivarorganisationernas roll som centrala aktörer på arbetsmarknaden.
1.8EESK noterar att innovation på arbetsplatsen är avgörande för alla företags framgång, och rekommenderar därför, inom ramen för kollektivförhandlingsprocessen, att innovationsprocesserna på arbetsplatsen behandlas som en del av kollektivförhandlingarna och den sociala dialogen i allmänhet.
1.9 Mot bakgrund av den intensiva globala konkurrensen och de ökade energikostnaderna anser EESK att man måste finna en balans som tar hänsyn till ömsesidiga intressen såsom högre levnadskostnader för arbetstagarna, samtidigt som man erkänner att social dialog, inklusive kollektivförhandlingar, kan bidra till att öka produktiviteten på arbetsplatsen.
1.10Kommittén anser också att kollektivförhandlingar och social dialog kan stödja industristrategin i samband med förändrade ekonomiska villkor, i linje med de nationella arbetsmarknadsrelationerna. En viss grad av flexibilitet kan krävas, men detta bör vara föremål för överenskommelse mellan arbetsmarknadens partner och får inte undergräva kollektiva rättigheter eller arbetsvillkor.
1.11Kommittén noterar att den mest omfattande och stabila kollektivförhandlingstäckningen i Europa finns i de länder vars förhandlingssystem kännetecknas av förhandlingar med flera arbetsgivare, där förhandlingarna främst äger rum på branschnivå eller, i vissa fall, såsom i Belgien, t.o.m. på branschövergripande nivå.
1.12Slutligen uppmanar EESK regeringarna att i lämpliga fall använda offentlig upphandling som ett kompletterande medel för att främja och erkänna kollektivförhandlingar.
2.Allmänna kommentarer
2.1Kollektivförhandlingar är en viktig process i arbetsmarknadsrelationerna för att fastställa skäliga löner och arbetsvillkor i alla ekonomiska sektorer. De omfattar arbetsgivare å ena sidan och fackföreningar å andra sidan. Kollektivförhandlingar har funnits i många år, men fackföreningsmedlemskapet har ständigt minskat under årens lopp. Forskning visar att fackföreningarnas förhandlingsstyrka försvagas i takt med att fackföreningsmedlemskapet minskar, vilket får konsekvenser för arbetstagarnas förvärvade rättigheter och kollektivförhandlingarna. På samma sätt är det viktigt att företagen deltar i berörda arbetsgivarorganisationer för att stärka kollektivförhandlingsprocessen. Forskning visar att sådana organisationer spelar en nyckelroll när det gäller att främja efterlevnaden av rättsliga normer, arbetsnormer och arbetsmiljönormer, särskilt inom den informella ekonomin.
2.2Ytterligare forskning belyser fackföreningarnas betydelse när det gäller att uppnå en maktbalans som stöder social rättvisa och ekonomiskt välstånd. De empiriska resultaten visar att inkomstskillnaderna följer en omvänd U-formad kurva i förhållande till andelen fackligt anslutna. Inkomstskillnaderna ökar inledningsvis i takt med att fler förvärvsarbetande blir fackligt anslutna, når toppen av den omvända U-formade kurvan när andelen fackligt anslutna ligger i intervallet 35–39 % och minskar sedan i takt med att andelen fackligt anslutna fortsätter att öka. Denna forskning visar således att när medlemskapet ökar över ett visst intervall bidrar det till att minska inkomstskillnaderna inom länderna.
2.3Innovation inom företag, konkurrenskraft och produktivitet erkänns visserligen som viktiga drivkrafter för ekonomisk tillväxt i en mycket konkurrensutsatt global miljö, men alla tre är starkt beroende av arbetskraftsinsats och det mervärde som arbetstagarna tillför för att uppnå innovation, konkurrenskraft och produktivitet. Grunden för allt detta är arbetsmarknadsparternas aktiva deltagande och bidrag.
2.4Såsom EESK påpekade i ett tidigare yttrande förblir det en skyldighet för verkställande direktörer att skapa ett långsiktigt värde genom att eftersträva långsiktiga intressen, och därför bör en förbättring av deras ansvarsskyldighet för företagens hållbarhet uppmuntras. Detta har uttryckligen erkänts av European Financial Reporting Advisory Group (Efrag) som en del av dess föreslagna krav på rapportering om miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning (ESG) enligt direktivet om företagens hållbarhetsrapportering, där berörda företag är skyldiga att offentliggöra omfattningen av kollektivförhandlingstäckning och social dialog bland de anställda, eftersom en engagerad och värderad arbetskraft med egenmakt betraktas som en av huvudprinciperna för ett företags långsiktiga hållbarhet.
2.5Ekonomisk resiliens och hållbarhet stöder indirekt social sammanhållning eftersom resiliens och hållbarhet enbart kan uppnås genom att man prioriterar det mervärde som sysselsättningen tillför ekonomin. Denna prioritering är utbredd i ekonomier där kollektivförhandlingar och social dialog i allmänhet har en stark ställning och skapar en ekonomisk maktbalans som främjar innovation inom företag, konkurrenskraft och produktivitet, på grundval av teknik och arbetskraft.
2.6Trots att andelen fackligt anslutna minskar i hela EU anser EESK att fackföreningarna fortsätter att spela en viktig, om än i vissa medlemsstater minskande, roll i utformningen av den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Antalet arbetstagare som omfattas av kollektivavtal minskar dock. Arbetsgivarorganisationernas representativitet är också ett problem i vissa medlemsstater. Det är därför viktigt att arbetsmarknadens parter, med hjälp av en stödjande ram, hittar sätt att se till att kollektivförhandlingar och social dialog kan tjäna sitt syfte som relevanta och meningsfulla instrument, i enlighet med nationella förhållanden och nationell praxis. EESK noterar att kollektivförhandlingar är en grundläggande rättighet som är förankrad i ILO:s stadgar. Kollektivförhandlingar är också ett sätt för arbetsgivare och deras organisationer samt fackföreningar att fastställa skäliga löner och arbetsvillkor, samtidigt som även nationella ekonomiska och sociala intressen beaktas. I detta sammanhang hänvisar EESK till ILO:s konvention nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, som också är en grundläggande rättighet för både arbetstagare och arbetsgivare, liksom rätten att inte organisera sig. Sunda arbetsmarknadsrelationer förutsätter också att arbetsgivare och fackföreningar är villiga förhandlare. Det finns belägg för att så inte alltid är fallet.
2.7Syftet med detta yttrande är därför att undersöka orsakerna till och konsekvenserna av olika sätt att hejda denna tillbakagång, belysa fackföreningarnas, arbetsgivarnas och regeringarnas roller på en dynamisk arbetsmarknad och identifiera möjligheter att säkerställa bärkraften hos sunda och solida strukturer för kollektivförhandlingar, samtidigt som arbetsmarknadsparternas oberoende och de nationella arbetsmarknadsrelationerna respekteras.
3.Särskilda kommentarer
3.1Såsom noteras i SOC/764 ”Stärkt dialog mellan arbetsmarknadens parter” varierar engagemanget för och ändamålsenligheten i den sociala dialogen (och underförstått kollektivförhandlingarna) från land till land. EESK anser dock att det är upp till de nationella arbetsmarknadsparterna att enas om den utformning av kollektivförhandlingarna som är lämpligast i det nationella sammanhanget.
3.2Kommittén är medveten om att regeringarna spelar en viktig roll när det gäller att erkänna vikten av kollektivförhandlingar genom att tillhandahålla de nödvändiga förutsättningarna för att underlätta dem, skydda mot diskriminerande metoder och förhindra försök att begränsa arbetstagarnas lagliga rätt till fackligt deltagande. Denna trepartsram bör återspegla de viktigaste punkterna i kommissionens rekommendation om att stärka den sociala dialogen, med fokus på att säkerställa social rättvisa och samtidigt stärka Europas välstånd och resiliens.
3.3EESK noterar att den europeiska pelaren för sociala rättigheter uppmuntrar arbetsmarknadens parter att förhandla fram kollektivavtal, samtidigt som deras oberoende och rätten till kollektiva åtgärder respekteras. EESK efterlyser dessutom samråd med arbetsmarknadens parter om utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Kommittén beklagar dock att samråden inte tillämpas med samma övertygelse och engagemang i hela EU. EESK noterar också att avtal som ingås mellan arbetsmarknadens parter ska genomföras på EU-nivå och medlemsstatsnivå i linje med den europeiska pelaren för sociala rättigheter och där så är lämpligt. Denna princip förutsätter att en miniminivå av skydd tillhandahålls.
3.4Arbetslivet fortsätter att förändras genom nya arbetsmetoder som formar miljontals européers arbetsliv. Nya arbetsformer inom ramen för plattformsekonomin innebär enorma utmaningar för arbetsmarknadsrelationerna. EESK anser att denna nya verklighet har påverkat både fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, och båda måste snabbt anpassa sig till denna verklighet samtidigt som arbetstagarnas grundläggande rättigheter skyddas, i enlighet med andan i kommissionens förslag till direktiv om plattformsarbetstagare.
3.5Kollektivförhandlingar är avgörande för fackföreningarnas själva existens och relevans och för att säkerställa en maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare. EESK anser att kollektivförhandlingar, liksom social dialog i allmänhet, även bör stödja innovation på arbetsplatsen i syfte att öka produktiviteten och ta itu med potentiella förändringar av arbetsmetoderna som påverkar arbetstagarnas välbefinnande och arbetsliv. Kommittén är medveten om att detta innebär en extra utmaning för fackföreningarna. Arbetsgivarna bör dock givetvis förbli ansvariga för de beslut som fattas på företagsnivå. Vad vi rekommenderar är att fackföreningarnas roll i innovationsprocesserna på arbetsplatsen erkänns som en del av den sociala dialogens och kollektivförhandlingarnas relevanta roll, samtidigt som de nationella systemen för arbetsmarknadsrelationer respekteras.
3.6Det är relevant att lyfta fram slutsatserna i en OECD-rapport där det upprepas att kollektivförhandlingar är en central arbetstagarrättighet som också kan förbättra resultaten på arbetsplatsen. I samma rapport dras den oroväckande slutsatsen att denna rättighet utsätts för tryck på grund av den allmänna försvagningen av arbetsmarknadsrelationerna samt ökningen av nya och ofta otrygga anställningsformer. I rapporten bekräftas att kollektivförhandlingarna i EU står under tryck och hur stort det politiska behovet av åtgärder är. Rapporten innehåller alla belägg som behövs för att stärka kollektivförhandlingarna på ett sätt som gör dem mer flexibla och lyhörda för det föränderliga arbetslivet. I detta sammanhang anser EESK att man måste finna en balans som tar hänsyn till ömsesidiga intressen, såsom högre levnadskostnader för arbetstagarna och intensifierad global konkurrens, och erkänner att kollektivförhandlingar och social dialog kan öka produktiviteten genom innovation på arbetsplatsen och genom att främja kompetensutveckling. Dessutom skulle kollektivförhandlingar och social dialog kunna stödja industristrategin i samband med förändrade ekonomiska villkor, på grundval av de nationella arbetsmarknadsrelationerna. Flexibilitet som arbetsmarknadens parter enas om bör visserligen fungera som ett sätt att anpassa sig till förändrade omständigheter och uppnå jämvikt mellan företagens och arbetstagarnas behov, men detta bör inte riskera att undergräva kollektiva rättigheter eller ske på bekostnad av arbetsvillkoren. Dessutom innebär flexibilitet i arbetet, som regleras på lämpligt sätt genom lagstiftning eller kollektivförhandlingar, fördelar för såväl arbetstagarna som arbetsgivarna.
3.7När det gäller avtal på företags- och branschnivå i kollektivförhandlingsprocessen finns det ingen formel för att avgöra om ett slags avtal är lämpligare än det andra. I syfte att öka kollektivförhandlingstäckningen, i enlighet med direktivet om tillräckliga minimilöner, åligger det emellertid arbetsmarknadens parter i de enskilda medlemsstaterna att analysera styrkor och svagheter i båda avtalsformerna och avgöra om branschavtal, avtal på företagsnivå eller en kombination av båda är det bästa sättet att öka kollektivförhandlingstäckningen. Till exempel visar forskning att den högsta och mest stabila kollektivförhandlingstäckningen i Europa finns i de länder vars förhandlingssystem kännetecknas av förhandlingar med flera arbetsgivare, där förhandlingarna främst äger rum på branschnivå eller, i vissa fall, såsom i Belgien, t.o.m. på branschövergripande nivå. Naturligtvis måste man i insatserna för att öka täckningen ta hänsyn till de omständigheter som råder i varje land.
3.8EESK inser att det kommer att förbli en enorm utmaning att öka medlemskapet i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, och även om den sociala dialogen och kollektivförhandlingarna är och bör vara frivilliga rekommenderar vi att arbetsmarknadens parter i de enskilda medlemsstaterna tar itu med denna utmaning genom att undersöka lämpliga metoder för att säkerställa ett bärkraftigt medlemskap i deras organisationer.
3.9Kommittén är medveten om att det finns en stor mångfald av nationella system för arbetsmarknadsrelationer som återspeglar medlemsstaternas olika ekonomiska och politiska situationer. Enligt ett pm från kommissionen har kollektivförhandlingarna kännetecknats av en övergång till decentraliserade förhandlingar på företagsnivå. Det finns belägg för att kollektivförhandlingstäckningen tenderar att vara högre där förhandlingarna är centraliserade, där arbetsgivarnas organisationsgrad är högre och där det är praxis att avtalen även gäller för parter som inte har undertecknat dem.
3.10EESK betonar också den viktiga slutsatsen i OECD-rapporten att lönesamordning spelar en nyckelroll när det gäller att hjälpa arbetsmarknadens parter att ta hänsyn till konjunkturläget och löneavtalens makroekonomiska effekter på konkurrenskraften. Dessutom anser kommittén att förhandlingsprocessen kommer att bero på de omständigheter som råder på företagsnivå, oavsett om företaget är litet eller stort.
3.11EESK uppmanar arbetsmarknadens parter att öka kollektivförhandlingssystemens relevans genom att utvärdera hur kollektivförhandlingarna på alla nivåer på ett balanserat sätt skulle kunna säkerställa ett mervärde för både arbetstagare och arbetsgivare inom alla sektorer i ekonomin och alla delar av samhället. I detta sammanhang är det relevant att notera att man i OECD:s senaste ”Employment Outlook”-rapport betonar den roll som dynamiska och starka kollektivförhandlingar spelar för att främja produktivitet, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.
3.12EESK noterar den viktiga roll som regeringarna spelar eller skulle kunna spela genom att ha kontakt med arbetsgivare och fackföreningar med sikte på ett närmare samarbete och till stöd för den makroekonomiska politiken. Regeringarna är naturligtvis själva stora arbetsgivare och förhandlar ofta med fackföreningar som företräder arbetstagarna, vilket i vissa medlemsstater kan utgöra en förebild för hela ekonomin. Dessutom spelar regeringarna en nyckelroll när det gäller att skapa de rätta förutsättningarna för arbetsfred, prisstabilitet, ökad produktivitet och icke-diskriminerande sysselsättningsmönster. För att dessa mål ska kunna uppnås, samtidigt som arbetsmarknadsparternas oberoende respekteras, efterlyser EESK en förstärkning av kollektivförhandlingarna i syfte att uppnå bättre resultat för företag och arbetstagare. Som en av åtgärderna rekommenderar vi att regeringarna i lämpliga fall använder offentlig upphandling som ett kompletterande medel för att främja och stödja kollektivförhandlingar, såsom beskrivs i två tidigare yttranden från EESK.
3.13Såsom tidigare nämnts kan överenskommen flexibilitet i kollektivförhandlingarna vara nödvändig. EESK anser dock att eventuella överenskomna ändringar av kollektivavtal måste uppnå jämvikt mellan båda parters intressen och medföra fördelar för båda parter. Avtal på riks- och branschnivå bör visserligen främjas, men EESK konstaterar i fråga om förhandlingar på företagsnivå att flexibilitet i arbetet, som regleras på lämpligt sätt genom lagstiftning eller kollektivförhandlingar, kan gynna såväl arbetsgivarna som arbetstagarna. Sådana förhandlingar bör bygga på ömsesidigt förtroende och effektiva förhandlingsstrukturer, samtidigt som man ser till att arbetsvillkoren inte får försämras. När så är möjligt måste man dock hitta en medelväg där decentraliserade system blir mer organiserade och breda ramvillkor kan fastställas i branschavtal som överlåter de detaljerade bestämmelserna till förhandlingar på företagsnivå. Forskning tyder på att hybridsystem för kollektivförhandlingar, som inbegriper samordnade bransch- och flernivåsystem, leder till bättre resultat för både arbetstagare och företag.
Bryssel den 12 juli 2023
Oliver Röpke
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
_____________