|
YTTRANDE
|
|
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
|
|
Åtgärder för att bekämpa stigmatisering av hiv
|
|
_____________
|
|
Åtgärder för att bekämpa stigmatisering av hiv
[förberedande yttrande på begäran av det spanska rådsordförandeskapet]
|
|
|
|
SOC/758
|
|
|
|
Föredragande: Pietro Vittorio Barbieri
|
|
Medföredragande: Nicoletta Merlo
|
|
Remiss från det spanska
rådsordförandeskapet
|
Skrivelse, 08/12/2022
|
|
Rättslig grund
|
Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
|
|
Ansvarig sektion
|
Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
|
|
Antagande av sektionen
|
31/05/2023
|
|
Antagande vid plenarsession
|
14/06/2023
|
|
Plenarsession nr
|
579
|
|
Resultat av omröstningen
(för/emot/nedlagda röster)
|
201/0/6
|
1.Slutsatser och rekommendationer
1.1Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar det spanska ordförandeskapets initiativ att fastställa målet att utrota hivrelaterad stigmatisering och diskriminering i Europa senast 2030. Frågan har försummats alltför länge, även om tillgängliga uppgifter otvetydigt visar att de skadliga konsekvenserna av detta fortgår i olika delar av världen, i specifika sociala sammanhang och i nyckelpopulationer. EESK delar därför det spanska ordförandeskapets åsikt att en av de politiska prioriteringarna på EU:s dagordning bör vara att stoppa hivrelaterad stigmatisering och diskriminering.
1.2Kommittén håller med om att det behövs en högnivåförklaring från EU-institutionerna, som ska läggas fram för Europaparlamentet den 1 december 2023, och åtar sig att stödja och bidra till den på alla tänkbara nivåer och sätt och i alla relevanta forum.
1.3För att komma till rätta med stigmatisering, diskriminering och osanna stereotyper anser EESK att det är mycket viktigt att främja medvetandehöjande åtgärder, utbildning och informationsåtgärder, särskilt i skolorna, med deltagande av det organiserade civila samhället samt ungdoms- och studentorganisationer.
1.4Hinder för preexponeringsprofylax (PrEP) bör identifieras och undanröjas för att öka tillgången till läkemedel och göra framsteg när det gäller användningen av PrEP för att nå en bredare målgrupp och påskynda utvecklingen mot att få ett slut på aidsepidemin senast 2030. Förebyggande insatser såsom profylax före och efter exponering och behandling som förebyggande åtgärd (TasP) kan ha en betydande inverkan på kontrollen av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner.
1.5Hivsmittade måste ha lika möjligheter till tillgång till arbete och karriär. De bör också ha möjlighet att dra nytta av särskilda arrangemang såsom flexibel arbetstid eller utökad ledighet för läkarbesök med garanterad konfidentialitet.
1.6EESK betonar vikten av att vidta särskilda åtgärder för nyckelpopulationer. För att man på ett effektivt sätt ska kunna ta itu med hivepidemin måste riktad information och institutionellt anordnade program med förebyggande åtgärder nå ut till dessa befolkningsgrupper så att specifika tjänster proaktivt kan ta kontakt med dem, eventuellt via icke-statliga, gemenskapsbaserade sammanslutningar.
1.7Med tanke på att Ukraina lider av den näst mest omfattande aidsepidemin i området Östeuropa–Centralasien betonar EESK vikten av att värdländerna säkerställer kontinuitet och fri hivtestning och behandling för ukrainska flyktingar, och förbättrar möjligheterna att testa sig oavsett uppehållsstatus. Eftersom de flesta flyktingar är kvinnor och barn kan utökad testning på sjukhus, inom primärvården och i det lokala samhället vara de lämpligaste miljöerna för ukrainska flyktingar.
1.8Antiretroviral terapi (ART) kan spela en dubbel roll när det gäller att förbättra hälsan hos människor som lever med hiv och effektivt förebygga hivöverföring, eftersom den är mycket effektiv när det gäller att dämpa hivvirusbelastningen.
1.9Snabb diagnos av hivinfektion, tidig inledning av behandling och bibehållande av vård (kontinuerlig vård) är hörnstenarna när det gäller att kontrollera infektionsspridningen. Eftersom flera länder redan har nått målet efterlyser EESK ett ambitiösare nytt mål för alla länder som ska uppnås senast 2030, där täckningsnivåerna höjs till 95 % för testning, behandling och virologisk suppression.
1.10Kontinuerlig vård och fortgående förebyggande arbete kan samverka på ett övergripande sätt för att bekämpa hivepidemin och bör därför utvecklas och genomföras.
1.11EESK efterlyser nya och innovativa strategier för att underlätta tidig diagnos och göra fler människor medvetna om sin infektion genom att utvidga diversifierade och användarvänliga metoder för mer allmänt tillgängliga hivtester, såsom snabbtestning, gemenskapsbaserad testning och självtestning, samt en integrerad strategi för testning för hiv, hepatit B och hepatit C.
1.12Gemenskaper spelar en viktig roll i kampen mot hiv, främjar ansvarsskyldighet, bedriver förebyggande aktivism, genomför verksamhet och bidrar till innovationer som är avgörande för hållbara framsteg.
1.13För att upprätthålla och påskynda framstegen mot att uppnå dessa mål efterlyser EESK ytterligare insatser för att utforma och genomföra nya program med målet att öka kännedomen om hivpositiv status och behandlingstäckningen samt för att minska spridningen av viruset och därmed även överföringen av hiv, och begränsa diskrimineringsgrunder t.ex. i fråga om tillgång till sysselsättning eller finansiella tjänster.
2.Hiv i Europa
2.1Överföring av hiv är fortfarande ett stort folkhälsoproblem som berör mer än 36 miljoner människor i världen, av vilka 2,3 miljoner människor bor i Världshälsoorganisationen WHO:s Europaregion, särskilt i dess östra del. Nästan 107 000 personer diagnostiserades med hiv i Europaregionen 2021, varav omkring 17 000 i EU/EES. Utvecklingen när det gäller hivdiagnoser har varit på tillbakagång sedan 2012. En tydligare minskning av hivdiagnoserna konstaterades under 2020 och 2021 (-24 %), möjligen till följd av återverkningarna av covid-19-pandemin på användningen av hälso- och sjukvårdstjänster, och/eller som en följd av minskad överföring i kölvattnet av folkhälsoåtgärder som infördes under covid-19-pandemin.
2.2I Europa drabbar hiv i oproportionerligt hög grad befolkningsgrupper som är socialt marginaliserade och människor vars beteende är socialt stigmatiserat, såsom personer som använder intravenösa droger och deras sexuella partner, män som har sex med män, transpersoner, sexarbetare, fångar och migranter.
2.3Uppgifter visar på olika epidemiska mönster och trender i länderna i WHO:s Europaregion. Den huvudsakliga orsaken till smitta är sexuell överföring mellan män i EU/EES och i den västra delen, medan heterosexuell överföring och intravenöst drogintag var de mest rapporterade smittoorsakerna i regionens östra del.
2.4Sen diagnostisering av hiv är fortfarande en utmaning för de flesta länderna i regionen. Mer än 50 % konstaterades vara hivsmittade när antalet CD4-celler var lägre än 350/mmc.
3.Kontinuerlig hivvård av ukrainska flyktingar
3.1Sedan kriget bröt ut den 24 februari 2022 har mer än 13,5 miljoner människor fördrivits internt eller tvingats fly till grannländerna som flyktingar, däribland människor som lever med hiv (uppskattningsvis 10 000–30 000 personer) och nyckelpopulationer.
3.2Ukraina är det land som har drabbats av den näst mest omfattande aidsepidemin i området Östeuropa–Centralasien. Antalet nya hivdiagnoser ökade från 14 240 under 2016 till 16 270 under 2019 och minskade något till 15 660 under 2020, förmodligen på grund av covid-19-krisen. Av dessa visade övervakningsuppgifter att 9 000–10 000 fall berodde på smitta genom heterosexuell kontakt och omkring 5 000 fall på smitta genom intravenös narkotikaanvändning.
3.3Innan kriget bröt ut gjorde landet stora framsteg i kampen mot aids. Hivvård och hivbehandling tillhandahölls gratis på statliga hivkliniker i hela landet, och allt fler människor som levde med hiv hade tillgång till antiretroviral terapi (ART). Under 2021 uppskattades att av 240 000 personer som levde med hiv (0,6 % av den ukrainska befolkningen) hade över 150 000 personer tillgång till ART (62 %), och 94 % av dem som fick behandling uppvisade viral suppression.
3.4I landet har FN-organ och partner på plats, t.ex. Unaids katastroffond, haft ett nära samarbete med lokala myndigheter för att nå ut till och hjälpa människor i nöd. På senare tid har de tillhandahållit humanitärt bistånd i hårt drabbade delar av landet som först nu har blivit tillgängliga. En koalition av myndigheter, det civila samhället och internationella organisationer har varit och fortsätter att vara en hörnsten i de effektiva insatserna mot hiv i Ukraina under kriget.
3.5Unaids kommer att fortsätta att stödja hivförebyggande åtgärder, testning, behandling, vård och stöd för krigsdrabbade människor i hela Ukraina och för människor som fördrivits till följd av konflikten.
3.6I ett dokument från Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), som offentliggjordes i juli 2022, framläggs viktiga faktorer som underlag för beslutsfattande och praktiskt tillhandahållande av tjänster för att upprätthålla kvalitetsnormerna för hivvård till ukrainska flyktingar, särskilt vikten av att värdländerna säkerställer kontinuitet och kostnadsfri hivtestning och behandling för ukrainska flyktingar och därmed förbättra möjligheterna till test oavsett uppehållsstatus, eftersom begränsad tillgång till ART leder till ökad risk för sjukdom, död, uppkomst av resistenta stammar och potentiell vidare överföring. Eftersom de flesta flyktingar är kvinnor och barn kan utökad testning på sjukhus, inom primärvård och i det lokala samhället vara de lämpligaste miljöerna för ukrainska flyktingar.
4.Hiv i världen
4.1Det finns ett starkt globalt samförstånd om att det nu finns verktyg för att utrota aidsepidemin. Under de senaste två årtiondena har allt fler studier i olika sammanhang visat att antiretroviral terapi kan spela en dubbel roll när det gäller att förbättra hälsan hos människor som lever med hiv (PLHIV) och effektivt förebygga överföring av hiv (behandling som förebyggande åtgärd – TASP), eftersom den är mycket effektiv när det gäller att dämpa hivvirusbelastningen (definierat som virusnivå upp till 200 kopior/ml).
4.2Enligt en strategi som blivit allmänt vedertagen under senare år är snabb diagnos av hivinfektion, tidig inledning av behandling och bibehållande av vård (kontinuerlig vård) hörnstenarna i bekämpningen av infektionsspridningen. År 2014 lanserade Unaids målet på 90–90–90 (90 % av de hivsmittade ska vara diagnostiserade, 90 % av dessa ska stå under behandling och 90 % av dem som behandlas ska uppvisa suppression av viruset i blodet). Om dessa mål uppnås kommer virusbelastningen att hållas nere hos 73 % av alla som lever med hiv, och personer med suppression av virusmängden kan inte överföra hiv.
4.3Det finns belägg för att flera länder, med varierande geografiska förhållanden, inkomststatus och epidemiologiskt läge, redan hade nått målet i slutet av 2020. Sakkunniga anser att dessa resultat möjligen är en fingervisning om att ett ambitiösare nytt mål för alla länder skulle kunna uppnås senast 2030, med täckningsnivåer rent av höjda till 95 % för testning, behandling och virologisk suppression. För att upprätthålla och påskynda framstegen mot att uppnå dessa mål i samband med hanteringen av hivepidemin krävs ytterligare insatser för att utforma och genomföra nya program med målet att öka kännedomen om hivpositiv status och behandlingstäckningen (strategi för allmän testning och behandling, UTT) för att minska spridningen av viruset och därmed även överföringen av hiv. Sådana nya program bör inte enbart inriktas på tillämpliga standardåtgärder, utan bör också genomföras i enlighet med behov och särskilda önskemål hos individer som lever med hiv.
4.4På senare tid har man i allt högre grad förespråkat kontinuerligt förebyggande av hiv – ett angreppssätt som påminner om det avseende vårdkontinuitet i fråga om hiv och riktar sig till riskgrupper för att se till att de inte smittas av hiv. Kontinuiteten när det gäller hivförebyggande bygger på hivtestning, följt av att personer som inte är smittade av hiv kopplas till förebyggande åtgärder, att de stannar kvar i vården och att de får kontinuerlig rådgivning om riskminskning och konsekvent kondomanvändning för att förhindra att hiv förvärvas och överförs. Det är också viktigt att fånga upp dessa personer för att säkerställa upprepad hivtestning och tidig diagnos av hivinfektion i händelse av smitta. Nyligen smittade personer måste snabbt kopplas till hivvård, hivbehandling och andra förebyggande åtgärder, inbegripet partnertestning, kondomanvändning och antiretrovirala läkemedel för förebyggande. Flera studier har visat att kontinuitet i fråga om både vård och förebyggande kan vara samverkande åtgärder för att bekämpa hivepidemin på populationsnivå.
4.5Nya och innovativa strategier krävs för att underlätta tidig diagnos och göra fler människor medvetna om sin infektion genom att utvidga diversifierade och användarvänliga metoder för mer allmänt tillgängliga hivtester, såsom snabbtestning, gemenskapsbaserad testning och självtestning, samt en integrerad strategi för testning för hiv, hepatit B och hepatit C.
4.6WHO rekommenderar ett omfattande paket med hälso- och sjukvårdstjänster för att förebygga hiv, med särskild inriktning på att nå ut till nyckelpopulationer. Av särskild betydelse är att hivförebyggande tjänster integreras med tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa, psykisk hälsa, förebyggande åtgärder mot sexuellt och könsrelaterat våld samt vård av dem som utsatts för detta, behandling av narkotikamissbruk, förebyggande av hepatit C samt vård av hepatit C-smittade, tuberkuloskontroll, hälso- och sjukvård i fängelser, icke-överförbara sjukdomar samt rättsliga och sociala stödtjänster.
4.7Möjligheterna att på olika sätt få tillgång till ett hivtest kan medföra snabb diagnos för olika befolkningsgrupper som är sårbara för hivinfektion.
4.8Unaids rekommenderar en kombinerad förebyggande strategi för att hindra spridningen av hiv. Eftersom det inte räcker med en enda förebyggande strategi för att begränsa sjukdomens spridning krävs biomedicinska, beteendemässiga och strukturella insatser som är särskilt utvalda och anpassade till lokala behov, i enlighet med vad som önskas i de berörda grupperna. För att lyckas måste insatserna vara samordnade, effektiva, konsekventa och inspirerade av ett gemensamt engagemang för gemensamma mål.
5.Gemenskapsinsatser mot hiv
5.1Den roll som historiskt spelas av gemenskaper av personer med hiv, marginaliserade och utsatta grupper, kvinnor och ungdomar när det gäller att tillhandahålla hivrelaterade tjänster, forskning och läkemedelsutveckling, opinionsbildning, socialt och politiskt ansvarstagande, mobilisering av resurser samt skydd av sociala och mänskliga rättigheter är väldokumenterad och erkänd av Unaids. De senaste tre årtiondena har visat att grupper av personer med hiv och andra direkt berörda personer spelar en avgörande roll för att upprätthålla engagemang och förespråka jämlikhet och finansiering på hälsoområdet och se till att varje individs mänskliga rättigheter erkänns och upprätthålls. God och effektiv integrering av hälso- och sjukvårdssystemen och den allmänna hälso- och sjukvården kan utformas, genomföras och upprätthållas på ett mer effektivt sätt då man ställer grupper av personer med hiv och andra direkt berörda personer i centrum. Ledarskap och engagemang inom gemenskaper har direkt bidragit till förbättrade resultat när det gäller tillgång till hivbehandling, förebyggande åtgärder, stöd och vård runt om i världen.
5.2Gemenskaper spelar en viktig roll i kampen mot hiv genom att främja ansvarsskyldighet, bedriva förebyggande aktivism, genomföra verksamhet och bidra till innovationer som är avgörande för hållbara framsteg. Gemenskapsplattformar för tillhandahållande av tjänster är ofta mer effektiva än formella plattformar för hälso- och sjukvård när det gäller att nå marginaliserade och mindre uppmärksammade befolkningsgrupper, särskilt i sammanhang som präglas av stigmatisering och diskriminering. Gemenskapsbaserade organisationer är väl lämpade att identifiera luckor i tjänsterna, begränsningar som bromsar tillhandahållandet och utnyttjandet av tjänster, men också möjligheter att erkänna tjänster som en del av individens grundläggande rättigheter och göra dem mer människocentrerade, lämpliga och effektiva.
5.3Gemenskapen (dvs. den grupp av icke-statliga sammanslutningar och organisationer som dagligen arbetar med att bekämpa aids och försvara hivsmittades rättigheter) spelar en avgörande roll för att ge de mest sårbara och riskutsatta befolkningsgrupperna en röst och tillhandahåller effektiva lösningar för att begränsa hiv/aids-epidemin. Dess insatser är så pass betydande att Världshälsoorganisationen (Unaids) tillägnade den Världsaidsdagen 2019 (den 1 december) med sloganen ”Gemenskapen gör skillnad”.
5.4Man bör också överväga att säkerställa kontinuerlig övervakning och genomförande av konsekvensbedömningar av de olika hälsopolitiska och rättsliga ramar som antagits i varje medlemsstat, genom medverkan av oberoende och opartiska aktörer, bland annat i syfte att sprida och föreslå bästa praxis på europeisk nivå.
5.5Även med tanke på medvetenheten om och målet att få hivpositiv status att uppfattas som något ˮnormaltˮ rekommenderas att varje individs privatliv respekteras både vid kontakter med hälso- och sjukvårdsinrättningar för att få tillgång till tjänster, och på områden som rör vardagslivet (skola, arbete osv.). Därför måste bestämmelserna i alla medlemsstater syfta till att garantera skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt den inneboende värdigheten för personer med hiv.
5.6För att komma till rätta med stigmatisering, diskriminering och falska stereotyper bör medvetandehöjande åtgärder, utbildning och informationsåtgärder främjas, särskilt i skolor, med deltagande av det organiserade civila samhället, såsom lokala sammanslutningar och gemenskaper samt ungdoms- och studentorganisationer.
6.Preexponeringsprofylax (PrEP) för förebyggande av hivinfektion
6.1Preexponeringsprofylax (PrEP) är en biomedicinsk metod för hivförebyggande som ger individer som löper stor risk att bli smittade att få orala antiretrovirala läkemedel mot hiv. Att PrEP är effektivt när det tas i enlighet med föreskrifterna är väldokumenterat. Det är en viktig del av det kombinerade förebyggande som krävs för att uppnå målet för hållbar utveckling att få ett slut på aidsepidemin senast 2030, och användningen av PrEP rekommenderas i nationella och internationella riktlinjer. Enligt ECDC:s åsikt bör EU-länderna överväga att integrera PrEP i sina befintliga hivförebyggande program för nyckelpopulationer och för dem som löper störst risk att smittas av hiv.
6.2Flera studier har beskrivit att användningen av PrEP långsamt ökar i kliniska sammanhang och att hälso- och sjukvården kan bli bättre på att utnyttja detta läkemedel. Att säkerställa motståndskraft med PrEP bedömdes ha störst genomslag för att förebygga hiv, men många användare avbröt PrEP inom det första året efter att behandlingen hade inletts, och det noterades att mindre än hälften av användarna fortsatte behandlingen. Det framlades många olika argument för att sluta använda PrEP, t.ex. förändrat sexuellt beteende under vissa perioder av livet, negativa läkemedelseffekter, men även uppfattning om låg smittorisk, rädsla för otillräckligt skydd av PrEP, stigmatisering, störningar i den dagliga rutinen och substansanvändningen, kostnader och brist på försäkringsskydd och ekonomiskt stöd samt täta besök hos läkaren.
6.3Tillgången till PrEP i Europa är fragmenterad, komplicerad och varierande. En geografisk översyn av bestämmelser om PrEP visar på stora skillnader i Europa och Centralasien. Hinder för PrEP bör identifieras och undanröjas för att öka tillgången till läkemedel och framstegen i användningen av PrEP med målet att nå en större målgrupp och påskynda utvecklingen mot att få ett slut på aidsepidemin senast 2030.
6.4Förebyggande insatser såsom profylax före och efter exponering och behandling som förebyggande åtgärd (TasP) kan ha en betydande inverkan på kontrollen av hiv och andra sexuellt överförbara infektioner.
7.Nyckelpopulationer
7.1Trots utmärkta resultat när det gäller att minska hivspridningen i olika delar av världen (med en betydande minskning av antalet dödsfall på grund av aids) under de senaste årtiondena, är de omfattande kombinerade åtgärderna för att förebygga hiv långt ifrån tillgängliga för alla. Och där det inte förekommer någon aidsbehandling sprids hivinfektioner fortfarande i oproportionerlig grad och människor fortsätter att dö.
7.2Hiv fortsätter att spridas i befolkningsgrupper som av olika skäl inte nås av förebyggande åtgärder eller som efter smitta inte kan dra nytta av den antiretrovirala behandling som för närvarande finns tillgänglig. Dessa befolkningsgrupper, som är särskilt sårbara för hiv, såsom narkotikamissbrukare, sexarbetare, homosexuella män och män som har sex med andra män, fångar, transpersoner, migranter och deras respektive partner, kallas nyckelpopulationer och kännetecknas av högre sjuklighet och dödlighet än befolkningen i allmänhet, sämre tillgång till hälso- och sjukvård, och spelar också en central roll i spridningen av epidemin. De kombinerade åtgärderna för förebyggande av hiv har dock endast nått ut till mindre än hälften av personerna i dessa grupper, vilket visar att dessa befolkningsgrupper fortfarande är marginaliserade och hamnar på efterkälken när det gäller de senaste framstegen i kampen mot aids.
7.3Sårbarheten hos dessa undergrupper inom befolkningen kan bero både på specifika beteendemönster bland dessa grupper och på svårigheten att få tillgång till hivrelaterade tjänster på grund av fattigdom och omständigheter som följer av marginalisering och isolering i olika sociala sammanhang av diverse skäl, t.ex. kulturella, religiösa och till och med juridiska skäl.
7.4För att göra det lättare att nå ut till varje nyckelpopulation, även de som bor i avlägsna områden, bör användningen av gatuenheter spridas och stärkas, bland annat för att tillhandahålla grundläggande tjänster såsom snabbtester. Mobila tjänster kommer också att kunna fungera som en första kontakt för effektivare och mer hållbar vård av individen på lämpligare platser för människor som bor i avlägsna eller svårtillgängliga områden.
7.5I vissa situationer är kvinnor mer missgynnade än män, har svagare ekonomiska förutsättningar, har inte alltid möjlighet att säga nej till sex och är ofta utsatta för våld. I andra situationer bottnar hindren för fri tillgång till tjänster i den diskriminering som är förknippad med vissa beteenden, samt fördomar, intolerans eller till och med strafflagar som kriminaliserar homosexualitet. Mycket ofta förekommer också ett samspel mellan olika faktorer som förstärker sårbarheten.
7.6Hivsmittade måste ha lika möjligheter till tillgång till arbete och karriär. De bör också ha möjlighet att dra nytta av särskilda arrangemang såsom flexibel arbetstid eller utökad ledighet för läkarbesök med garanterad konfidentialitet. I vissa länder är hivsmittade personer uteslutna från vissa arbeten, t.ex. inom polisen, tullen och kriminalvården. Personer som drabbats av hiv stöter fortfarande på svårigheter och högre kostnader när de ansöker om försäkring, bolån och lån, även om åtgärder har vidtagits i vissa medlemsstater för att underlätta tillgången och undvika prishöjningar för personer med svåra hälsoproblem. EESK efterlyser villkor som återspeglar förbättringarna när det gäller behandling, hälsa och förväntad livslängd. Det anonymiserade statistiska underlag som finns tillgängligt via EU:s hälsodataområde bör därför användas för att förbättra tillgången till sådana finansiella tjänster.
7.7Den epidemiologiska krisen till följd av covid-19 har haft en djupgående inverkan på hälso- och sjukvårdssystemen runt om i världen, vilket ytterligare har förvärrat den befintliga ojämlikheten och gjort det svårare att nå WHO:s mål, särskilt i länder med begränsade resurser. På samma sätt antas störningar i de förebyggande åtgärderna ha lett till en oundviklig ökning av antalet hivfall, så till den grad att alla framsteg som gjorts under tidigare år har tillintetgjorts.
7.8I Europa är de nyckelpopulationer som drabbas hårdast av hiv narkotikamissbrukare, män som har sex med män och migranter. Utbredningen varierar geografiskt från ett land till ett annat. För att man på ett effektivt sätt ska kunna ta itu med hivepidemin måste riktad information och institutionellt anordnade program med förebyggande åtgärder nå ut till dessa befolkningsgrupper, så att specifika tjänster proaktivt kan ta kontakt med dem, eventuellt via icke-statliga, gemenskapsbaserade sammanslutningar.
7.9Hälso- och sjukvård är en oförytterlig rättighet för alla människor. Därför måste tillgången till hälso- och sjukvård och till en gemensam minimistandard för tjänster av god kvalitet för hivsmittade personers välbefinnande vara kostnadsfri och garanterad för alla människor som lever med hiv utan diskriminering och begränsningar, i enlighet med rekommendationerna i den internationella sjukdomsklassificeringen, vilket är fallet för alla andra sjukdomar. Efterlevnaden av principerna om jämlikhet och effektivitet måste noga övervakas och kontrolleras.
8.Missbrukare
8.1Beroende av narkotika som tas intravenöst har alltid förknippats med hivöverföring på grund av återanvändning av infekterat material vid injicering av droger. Icke-intravenös narkotikaanvändning kan emellertid också förknippas med osäkra sexuella beteenden och därmed med en potentiell risk för att hiv smittar och överförs, liksom andra sexuellt överförbara infektioner. I synnerhet är användningen av stimulerande medel som kokain, crack och metamfetamin ofta förknippad med sexuella beteenden med hög risk. Den sexuella överföringen av hiv bland narkotikamissbrukare bör därför inte underskattas.
8.2Mer än 80 % av hivinfektionerna i Östeuropa under 2018 inbegrep narkotikamissbrukare, främst mycket unga, och oftast kvinnor. Unga kvinnor är mer drabbade än män, bland annat på grund av prostitution, som är nära kopplad till narkotikamissbruk. Lokala hivepidemier har också dokumenterats bland marginaliserade grupper av sprutnarkomaner i Västeuropa.
8.3Fångar har en högre andel narkotikamissbruk och mer skadliga konsumtionsmönster än befolkningen i allmänhet, inbegripet intravenös droganvändning, vilket gör fängslade narkotikamissbrukare särskilt sårbara.
8.4Narkotikamissbrukare har låg tillgång till tester och löper större risk att få sena diagnoser. Även i Italien utgjorde narkotikamissbrukare som testats för hiv en låg andel av alla användare av lokala tjänster riktade till missbrukare, och benägenheten att erbjuda testning till den som inte uppvisade hivrelaterade symtom var låg.
8.5Tillgången till behandling för narkotikamissbrukare är onekligen mycket låg, även om detta varierar från land till land. Totalt sett uppskattas att endast 8 % av narkotikamissbrukarna får antiretroviral behandling, och av alla personer som får behandling är endast 20 % narkotikamissbrukare. Jämfört med personer med hiv i befolkningen i allmänhet är det också mindre sannolikt att narkotikamissbrukare uppnår virologisk suppression. Detta beror på att narkotikamissbrukare i lägre grad förbinder sig till behandling och ofta upphör med behandlingen helt och hållet. Detta leder till en högre risk för dödsfall på grund av aids bland den hivpositiva populationen av narkotikamissbrukare.
8.6Program som syftar till att nå narkotikamissbrukare på ett effektivare sätt är nödvändiga om vi ska kunna uppnå målet att säkerställa allmän tillgång till hivbehandling, både inom och utanför Europa.
9.Män som har sex med män (MSM)
9.1Totalt sett löper män som har sex med män, (MSM) 27 gånger större risk att smittas av hiv än befolkningen i stort. Vissa biologiska faktorer gör att hiv lättare smittar. De flesta MSM infekteras av hiv genom oskyddat analsex, vilket är det mest riskfyllda sättet att smittas av hiv jämfört med andra former av sexuell aktivitet. I denna befolkningsgrupp kan ett stort antal sexuella partner och den utbredda användningen av rekreationssubstanser, inklusive intravenösa droger (ofta i samband med sex, s.k. kemsex) också bidra till den höga förekomsten av hiv bland MSM.
9.2Den ökade tillgången till antiretrovirala behandlingar, som har lett till en betydande minskning av spridningen av hiv totalt sett, har inte i samma omfattning kommit MSM till godo. Tvärtom har förekomsten av hiv i denna grupp ökat i många västländer under de senaste åren och andelen fall som kan tillskrivas överföring bland MSM har också gradvis ökat.
9.3Kondomer bidrar till att förebygga överföringen av hiv, och även av andra sexuellt överförbara infektioner. Användningen av kondomer är dock inte särskilt utbredd på grund av hinder som sammanhänger med kulturella aspekter, brist på upplysning och lågt utbud, vilket återspeglar skillnader i fråga om sociala sammanhang och hälso- och sjukvårdstjänster.
9.4Det finns olika hinder för tillgången till förebyggande insatser i många länder och i många individuella situationer på grund av stigmatisering, homofobi och diskriminering, vilket gör det svårt att få tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster och korrekt information. Det finns många fall där strafflagar kriminaliserar dem som har sex med personer av samma kön, vilket tvingar dem att gå under jorden och hålla sin sexuella läggning hemlig eller, ännu värre, förneka sin identitet. Även där lagarna inte är öppet diskriminerande, avskräcker stigmatisering och rädslor människor från att söka sig till hivtjänster, vilket gör att de inte känner till vilka metoder som finns tillgängliga för att förebygga hivinfektion.
9.5Stigmatisering återverkar också på tillgången till testning och diagnos. Många MSM uttrycker att de är rädda för fördömanden från hälso- och sjukvårdspersonalens sida och avstår från testning, vilket ofta leder till sena diagnoser. Att MSM inte känner till sin infektionsstatus innebär att de inte får antiretrovirala läkemedel som, förutom att de gynnar de berörda personernas hälsa, skulle minska risken för överföring till sexuella partner.
9.6Många män uppger att de skulle föredra att testas utanför traditionella vårdinrättningar. Gemenskapsbaserade testprogram (icke-statliga organisationer) skulle i olika situationer kunna vara ett utmärkt sätt att främja förebyggande åtgärder och ge tillgång till testning för dem som löper störst risk eller där infektionsfrekvensen är högre.
9.7För att säkerställa att 90–90–90-målet också kan uppnås bland MSM, är samarbete mellan gemenskaper och institutioner av avgörande betydelse.
10.Migranter
10.1Det finns uppskattningsvis omkring 231 miljoner migranter i världen. Migration gör människor extremt sårbara för hivinfektion på grund av socioekonomiska och politiska faktorer, och i vissa länder har migration till och med identifierats som den högsta riskfaktorn för hiv. Migranter stöter dagligen på hinder som försvårar tillgången till hälso- och sjukvård och sociala tjänster. I synnerhet social utestängning gör migranter extremt sårbara för hiv.
10.2Mer än en tredjedel av de nya hivdiagnoserna i EU gäller migranter. Även om detta antal minskar kommer hälften av de migranter som diagnostiseras med hiv från länder med hög endemisk utbredning (t.ex. Afrika söder om Sahara), vilket tyder på att de blivit infekterade i den världsdel de kommer ifrån. Det finns allt fler tecken på att en betydande andel av infektionerna beror på att man blivit smittad efter ankomsten till värdlandet. Dessutom bör risken för smitta under tillfälliga återvändanden till ursprungslandet inte underskattas.
10.3Kvinnor utgör en betydande andel av de utländska medborgarna med hiv. Andelen kvinnor med nya hivdiagnoser bland EU-medborgarna är 16 %, men denna andel stiger till 40 % bland utländska medborgare – främst afrikanska kvinnor.
10.4En rapport från Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) som offentliggjordes 2017 (och som helt fokuserade på frågan om migranter med hiv) visade att utländska medborgare i Europa har svårt att få tillgång till tjänster som förebygger hiv och till hivtestning. Stigmatisering och diskriminering, särskilt mot personer från länder med hög infektionsfrekvens (inklusive stigmatisering och diskriminering från hälso- och sjukvårdspersonalens sida), uppges vara de största hindren. Till följd av detta får utländska medborgare med hiv sina diagnoser senare än EU-medborgare, när symtom på immunbrist redan finns. När de väl har diagnostiserats har utländska medborgare, särskilt de som inte har lagligt uppehållstillstånd, även problem med att få tillgång till vård. I femton länder har de inte tillgång till rätt antiretroviral behandling och dessa länder uppfyller inte heller de åtaganden som fastslogs 2004 i Dublinkonventionen om att bekämpa diskriminering och kränkningar av rättigheter för de mest känsliga och utsatta befolkningsgrupperna, som alltid har varit sämst skyddade.
Bryssel den 14 juni 2023
Oliver Röpke
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
_____________