TEN/706
Mellan ett transeuropeiskt supernät och lokala energiöar
YTTRANDE
Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
Mellan ett transeuropeiskt supernät och lokala energiöar – rätt blandning av decentraliserade lösningar och centraliserade strukturer för en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar energiomställning
(yttrande på eget initiativ)
Föredragande: Lutz Ribbe
Medföredragande: Thomas Kattnig
|
Beslut av EESK:s plenarförsamling
|
20/02/2020
|
|
Rättslig grund
|
Artikel 32.2 i arbetsordningen
|
|
|
Yttrande på eget initiativ
|
|
|
|
|
Ansvarig sektion
|
Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
|
|
Antagande av sektionen
|
03/09/2020
|
|
Antagande vid plenarsessionen
|
DD/MM/YYYY
|
|
Plenarsession nr
|
…
|
|
Resultat av omröstningen
(för/emot/nedlagda röster)
|
…/…/…
|
1.Slutsatser och rekommendationer
1.1Frågan om hur centraliserat eller decentraliserat EU:s framtida energisystem kommer att vara har politiskt inte klargjorts. Varken kommissionen eller medlemsstaterna har gjort några tydliga uttalanden i detta avseende. Det är enda som står klart är att det först med framväxten av förnybar energi över huvud taget blivit möjligt med decentraliserade strukturer.
1.2Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har i många yttranden betonat vikten av att erkänna att energiomställningen inte bara är en teknisk fråga utan en i grunden social och politisk utmaning. Det deltagande av arbetstagare, fackföreningar och konsumenter i denna energiomställning som utlovas från politiskt håll måste säkerställas och det efterfrågas starkt av EESK. Även här lämnar kommissionen och medlemsstaterna dock fler frågor öppna än de besvarar. Dessutom kommer de energipolitiska initiativ som nu inleds snarare att förhindra än att uppmuntra ett brett medborgardeltagande.
1.3Kommittén är övertygad om att det framtida europeiska energisystemet kommer att rymma både centraliserade och decentraliserade inslag. Detta får dock inte leda till godtycklighet. Det behövs en tydlig vision om huruvida man i första hand ska eftersträva decentralisering eller centralisering. I den europeiska energiomställningen behövs det nämligen framför allt investeringssäkerhet – för både offentliga och privata aktörer. Detta kan endast uppnås genom tydliga principbeslut.
1.4I ett decentraliserat energisystem är systemkostnaderna ungefär lika höga som i ett centraliserat system. Kostnaderna är dock kopplade till olika systemkomponenter: i ett centraliserat system främst till de stora anläggningarna och överföringsnäten, i ett decentraliserat system, utöver de mindre produktionsanläggningarna, framför allt till flexibilitetsalternativen, som också finns hos konsumenterna. Dessutom spelar distributionsnäten en större roll, i synnerhet smarta nät, som är en förutsättning för smarta marknader och därmed också för ett systemvänligt beteende hos de enskilda aktörerna. Denna tekniska utveckling möjliggör större autonomi och självreglerande decentraliserade nätenheter.
1.5Detta går hand i hand med skillnader i hur värdeskapandet fördelas och därmed också med olika ekonomi- och socialpolitiska konsekvenser. I ett centraliserat system är värdeskapandet vanligen koncentrerat till några få aktörer. I ett decentraliserat system kan konsumenter delta i värdeskapandet som aktiva kunder, medborgarenergigemenskaper, jordbrukare, små och medelstora företag och kommunala företag.
1.6Frågan om det nya energisystemets inriktning är därför mycket mer än bara en teknisk fråga, snarare en ytterst politisk fråga: I en ”rättvis och korrekt omställning” handlar det om vem som kan (och bör) spela vilken roll och därmed – i klartext – också om vem som i framtiden kan och får tjäna pengar på energi och vem som således kan delta ekonomiskt i energiomställningen. Denna fråga kommer också att avgöra i vilken utsträckning energiomställningen kommer att stimulera innovation.
1.7Viktiga upplysningar om vilken väg utvecklingen egentligen bör gå finns i paketet om ren energi. Där talar man om en energiunion som (bl.a.) ska minska energiimporten och ”med medborgarna som centrum på en marknad, där de aktivt tar ett eget ansvar för energiomställningen och drar nytta av den nya tekniken för att sänka energikostnaderna” och blir aktiva producenter och marknadsaktörer.
1.8Kommissionen och nästan alla medlemsstater har enligt EESK:s mening under de senaste fem åren dock misslyckats med att skapa verklig klarhet om framtida strukturer och ansvarsfördelning.
1.9Även rådet har hittills i mycket liten utsträckning bidragit till en tillräckligt tydlig energipolitik. I detta sammanhang beklagar EESK att det tyska rådsordförandeskapet ensidigt satsar på teknik (såsom ”havsbaserad vindkraft” eller ”vätgas från förnybara energikällor”) men helt bortser från de därmed sammanhängande viktiga strukturella frågorna. EESK vill tydligt betona att man måste inse konsekvenserna av dessa teknikpreferenser: t.ex. att marknaden koncentreras till ett fåtal aktörer och att massiva investeringar måste ske i transportkapacitet, dvs. i naturliga monopol.
1.10För att nya marknadsaktörer ska kunna delta fullt ut måste de ha tillträde till alla relevanta elmarknader, i synnerhet flexibilitetsmarknaderna. I nästan alla medlemsstater är detta inte fallet. Medlemsstaterna uppmanas därför med eftertryck att anpassa sina regelverk så att grundtankarna i paketet om ren energi får fullt genomslag och lika möjligheter skapas. Då kan också regionala marknader tack vare digitaliseringen uppnå högeffektiva lösningar och, om de är smart sammankopplade, bidra till en stabil och resilient försörjningstrygghet.
1.11När det gäller de ekonomi- och socialpolitiska konsekvenserna upprepar EESK sin ståndpunkt att decentraliserade energisystem kan skapa viktiga impulser för regional utveckling och ge upphov till nya, högkvalitativa och kvalificerade arbetstillfällen i regionerna.
1.12Problemen med sårbara konsumenter och energifattigdom tas visserligen delvis upp på politiskt håll, men det läggs inte fram några lösningsalternativ och problemet kopplas inte heller till utformningen av framtidens energisystem. EESK uppmanar kommissionen att föreslå att man på europeisk nivå inför gemensamma kriterier för en definition av begreppet energifattigdom och gemensamma indikatorer för att förbättra mätningen av fenomenet. Medlemsstaterna måste ta fram fler statistiska verktyg som gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt fokusera på de sårbara hushållen. Samtidigt måste man se till att låginkomsthushåll har möjlighet att vidta energieffektivitetsåtgärder för att också minska sin energiförbrukning.
1.13Den grundläggande frågan är om elnätet som kritisk infrastruktur och naturligt monopol och för att uppnå en hållbar försörjningstrygghet inte hör hemma i den offentliga sektorn, särskilt som det skapats och utvidgas med hjälp av omfattande offentliga medel. Denna fråga bör klargöras ytterligare i ett EESK-yttrande.
1.14I återhämtningsplanen och den fleråriga budgetramen för 2021–2028 investeras nu hundratals miljarder euro i energiinfrastruktur och energiteknik. Man måste se till att dessa investeringar verkligen används för en energiomställning där medborgarna står i centrum och inte som hittills aktörerna i det fossila energisystemet. EESK uppmanar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att i dialog med det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna så snart som möjligt i en bred och strukturerad dialog skapa klarhet om de frågor som tas upp i detta yttrande på eget initiativ.
2.Bakgrund till detta yttrande på eget initiativ
2.1Europa befinner sig mitt i den svåra omställningsprocessen till klimatneutralitet, som ska vara uppnådd 2050. Detta kräver en genomgripande omvandling av energisystemet. Det kommer bl.a. att handla om grundläggande tekniska förändringar, men även om strukturella frågor inom produktion, handel och försäljning samt samhällspolitiska förändringsprocesser. Det har dock inte slutgiltigt klargjorts exakt hur förändringarna ska se ut och hur långt de ska gå. Det är mycket viktigt att inse att energiomställningen inte bara är en teknisk fråga utan i grunden en social utmaning. Arbetstagarnas, fackföreningarnas och konsumenternas delaktighet i denna energiomställning måste säkerställas.
2.2Under de senaste åren har kommissionen avgett en mängd politiska avsiktsförklaringar och antagit nya regler. EESK har alltid lämnat synpunkter på och i de flesta fall välkomnat och stött dessa. Samtidigt har kommittén emellertid kritiserat många av dessa uttalanden för att vara för vaga och oprecisa.
2.3Det står klart att det först med framväxten av förnybar energi blivit möjligt att över huvud taget föra en debatt i frågan om centraliserade eller decentraliserade strukturer på energiområdet. Förnybara energikällor (sol, vind och biomassa) är decentraliserade och allmänt tillgängliga, och investeringarna är relativt små, medan kärn- eller kolkraftverk är stora centraliserade strukturer.
2.4Det råder ingen klarhet om hur man ska hantera förnybar energi. Framför allt är det fortfarande oklart om kommissionen strävar efter att integrera förnybar energi i det befintliga systemet eller efter att ändra marknadens utformning.
2.5EESK har påpekat att det enligt dess mening inte främst kan handla om att ”integrera” förnybar energi i det befintliga elförsörjningssystemet och att kommittén anser att en ”grundläggande förändring” handlar om mycket mer än att bara koppla samman de nationella systemen till ett europeiskt nät och avsevärt höja andelen förnybar energi. Detta innebär också att de nuvarande konventionella energikällorna (inklusive naturgas) endast kommer att spela en överbryggande roll.
2.6Ett helt nytt energisystem omfattar ett betydligt bredare spann av aktörer. Framför allt blir distributionsnäten mycket viktigare och dessa måste under alla omständigheter bli ”smarta nät”: information om den rådande nätsituationen måste göras tillgänglig för marknadsaktörerna på ett tillförlitligt och tydligt samt tidsmässigt, och i förekommande fall lokalt, ytterst precist sätt. Smarta nät är ur detta perspektiv en förutsättning för smarta marknader som skapar ändamålsenliga incitament till ett systemvänligt beteende.
2.7I sitt paket om energiunionen talar kommissionen om en ny roll för den hittills ”passiva” konsumenten: ”Men viktigast av allt är vår vision av en energiunion med medborgarna som centrum på en marknad, där de aktivt tar ett eget ansvar för energiomställningen och drar nytta av den nya tekniken för att sänka energikostnaderna, samtidigt som utsatta konsumenter också får skydd”.
2.8Vad detta innebär rent konkret lämnas dock öppet. Detta beror också på att ingen åtskillnad görs mellan industriella och kommersiella konsumenter och hushåll, och i det senare fallet inte heller mellan privata konsumenter som har det socialt och därmed också tekniskt bättre ställt och mindre välutrustade hushåll. Åtminstone kan följande utläsas: Konsumenterna ska i framtiden inte längre vara bara (betalande) mottagare av energi. De ska inte heller bara kunna byta leverantör enklare och/eller reagera mer flexibelt på marknadssignaler. De ska ha tillträde till alla relevanta elmarknader. Begrepp såsom ”aktiv” kund, egenproducenter, medborgarenergigemenskaper och ”gemenskaper för förnybar energi” har myntats, och dessa nya aktörer har tilldelats vissa rättigheter, dock utan att man därmed klargjort hur de faktiskt ska delta på marknaden, dvs. hur öppen och liberal marknaden verkligen ska bli och hur man ska hantera de konsumenter som inte har de ekonomiska medel eller de rättsliga möjligheter som krävs för att kunna delta på marknaden (se punkt 5.6).
2.9Likaså tar man visserligen upp problemen med sårbara konsumenter och energifattigdom, men man lägger inte fram några verkliga lösningsalternativ. EESK uppmanar dessutom kommissionen att föreslå att man på europeisk nivå inför gemensamma kriterier för en definition av energifattigdom och gemensamma indikatorer, som en första åtgärd för att förbättra kartläggningen av fenomenet. För att kunna anpassa definitionen till olika nationella förhållanden måste medlemsstaterna ta fram fler statistiska verktyg som gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt fokusera på de sårbara hushållen.
2.10Kommissionen har enligt EESK:s mening under de senaste fem åren alltså skapat mycket lite klarhet om framtida strukturer och ansvarsfördelning. Framför allt har emellertid medlemsstaterna mycket långsamt, eller inte alls, anpassat sitt regelverk. I många medlemsstater har konsumenterna, men även småföretag och medborgarenergigemenskaper, fortfarande inte tillträde till elmarknaderna.
2.11Då kommissionen med den gröna given emellertid har satt frågan om ”klimatneutralitet” högst upp på dagordningen och med återhämtningsplanen kommer att investera hundratals miljarder euro i återuppbyggnaden av ekonomin och i att skapa och bevara högkvalitativa arbetstillfällen i Europa, är det enligt EESK absolut nödvändigt att utan dröjsmål (!) inom ramen för en bred samhällsdebatt och politisk debatt klargöra frågan om hur många ”centraliserade strukturer” som är nödvändiga och i vilken utsträckning decentraliserade strukturer verkar vara möjliga och ändamålsenliga. Detta yttrande på eget initiativ ska ge uppslag till detta.
2.12Av covid-19-krisen kan man dra lärdomen att det krävs lämpliga snabba insatser innan ett problem eskalerar. Kommissionen uppskattar att det krävs ytterligare investeringar på upp till 260 miljarder euro per år bara för att uppnå de nuvarande klimat- och energimålen till 2030. Detta kommer inte att kunna ske utan en massiv ökning av de offentliga investeringarna i utveckling av förnybar energi, lagring, värmerenovering, kollektivtrafik, forskning och utveckling osv. och inte heller utan en socialt rättvis utformning. Covid-19-krisen pekar ut nya vägar i detta sammanhang. Det tillfälliga upphävandet av de europeiska skuld- och underskottsreglerna måste också gälla för hanteringen av klimatkrisen. Medlen måste dock användas på ett sådant sätt att man också uppnår målet att sätta medborgarna i centrum för energiomställningen och på så sätt också skapa impulser för de regionala ekonomierna.
2.13För att undvika felaktiga och dåliga investeringar måste man undanröja de oklarheter och inkonsekvenser som finns kring de väsentliga strukturerna i det nya energisystemet, marknadsarkitekturen, marknadsrollerna och marknadsreglerna, och framför allt utan dröjsmål undanröja de sociala konsekvenserna för arbetstagare och konsumenter. En rättvis fördelning av investeringsbördan spelar en central roll i detta sammanhang, liksom en rättvis fördelning av eventuella vinster.
3.Vikten av en tydlig preferens för eller mot decentralisering för investeringssäkerhet
3.1Det nya energisystemet kommer sannolikt att ha både centraliserade och decentraliserade inslag, och inte bara för att ett inslag inte alltid otvetydigt kan kategoriseras som centraliserat eller decentraliserat. Det är till exempel oklart om en vindkraftspark på land med en installerad kapacitet på mer än 30 megawatt fortfarande kan betraktas som ”decentraliserad”. Trots det är frågan om huruvida det nya energisystemet ska utformas på grundval av principerna om decentralisering snarare än på grundval av principerna om centralisering mycket viktig för en effektiv omvandling av energisystemet.
3.2Beroende på hur man besvarar den fråga som tas upp i punkt 3.1 måste nämligen olika investeringsbeslut prioriteras och genomföras av såväl offentliga myndigheter som privata långivare och investerare. Risken för ”strandade investeringar” kan enbart förebyggas om de politiska beslutsfattarna tidigt och otvetydigt fattar ett principbeslut om huruvida energiomställningen i första hand ska ha en centraliserad eller en decentraliserad inriktning.
3.3Grundtanken bakom det hittills centraliserade energisystemet är att det inte får uppstå några flaskhalsar vid transport av el och att alla marknadsaktörer ska kunna agera som om transporter inom systemet är möjliga utan begränsningar. Detta innebär att överföringssystemen spelar en avgörande roll för systemet. Utöver idén om en europeisk ”kopparplåt”, dvs. ett alleuropeiskt elnät utan fysikaliska begränsningar, finns det till och med en idé om att koppla det sammanlänkade europeiska nätet till de syd- eller ostasiatiska näten.
3.4Den grundläggande frågan är om elnätet, denna kritiska infrastruktur, i egenskap av naturligt monopol och för att uppnå en hållbar försörjningstrygghet inte hör hemma i den offentliga sektorn, särskilt som det skapats och utvidgas med hjälp av omfattande offentliga medel. Denna fråga bör klargöras ytterligare i ett EESK-yttrande.
3.5I ett centraliserat system bör produktionsplatsen och platsen för flexibilitetsalternativen därför sakna betydelse för vad som faktiskt sker på marknaden. Varken produktions- eller konsumtionsplatsen bör under alla omständigheter dikteras av transportinfrastrukturen. Transportinfrastrukturen följer snarare strukturen och produktions- eller konsumtionsplatserna.
3.6Med ett decentraliserat energisystem avses däremot ett system där produktionen (och lagringen) av den ström som används för el-, värme- och mobilitetstillämpningar ligger så nära konsumtionen som möjligt. Detta möjliggörs genom förnybara energikällor. Detta innebär att transporterna av el till stor del minimeras – detta är inbyggt i systemet – och därmed också lägre transportförluster. Volatiliteten vid produktion av el från förnybara energikällor innebär nya utmaningar för elnäten. Till följd av decentraliseringen får distributionsnäten därmed spela en allt viktigare roll för att upprätthålla stabiliteten och försörjningstryggheten.
3.7I ett decentraliserat system betraktas överbelastning i nätinfrastrukturen i princip inte som ett problem vars lösning måste prioriteras. Ett decentraliserat system bygger i stället på lokala flexibilitetsalternativ som bidrar till att direkt utjämna fluktuationer i produktionen. Till dessa flexibilitetsalternativ hör utöver lagring och belastningsskifte från tidpunkter med hög till tidpunkter med låg förbrukning även produktion av värme genom el samt e-mobilitet. Sektorsintegration spelar en mycket större roll i ett decentraliserat system än i ett centraliserat system. Dessutom kommer s.k. flexibilitetsmarknader att spela en mycket viktigare roll än i ett centraliserat elsystem.
3.8I ett decentraliserat energisystem är oberoendet av nätinfrastrukturen större, vilket enligt undersökningar också leder till större resiliens mot attacker utifrån, såsom it-brottslighet – åtminstone i den mån ö-drift uppnås. Ökade investeringar i distributionsnäten säkerställer därmed en stabil försörjning och större resiliens mot it-brottslighet.
3.9Den europeiska energipolitiken måste därför svara på följande frågor:
-Bör investerarna utgå från att det nya energisystemet är uppbyggt nedifrån och upp? Det vill säga att lokala elöverskott och lokala brister i första hand utjämnas med hjälp av lokala flexibilitetsalternativ. Enbart om detta inte är ekonomiskt eller tekniskt möjligt transporteras el också över längre sträckor.
-Eller bör investerarna utgå från en uppbyggnad uppifrån och ned? Detta innebär att utbyggnaden av överföringsnäten är en prioritering. Så gott som varje producerad kilowattimme måste enligt denna modell kunna transporteras. Om fluktuationer över huvud taget måste utjämnas, avgör nätinfrastrukturen därmed platsen för flexibilitetsalternativen. I grunden innebär detta en fortsättning på den nuvarande nätutbyggnadspolitiken samtidigt som fossil- och kärnkraftverk ersätts med så stora alternativa produktionsparker som möjligt (t.ex. Desertec, vindkraftsparker till havs, mycket stora vindkraftsparker på land).
Det är bråttom att dessa frågor klargörs, för båda tillvägagångssätten kräver omfattande investeringsvolymer, dock på olika områden: I ett centraliserat system går pengarna framför allt till överföringsnäten, i ett decentraliserat system snarare till mindre och spridda flexibilitetsalternativ.
3.10I frågorna i punkt 3.9 tas implicit den nya energimarknadens struktur och utformning upp. Detta erkänns i förordning (EU) 2019/943 om den inre marknaden för el. I förordningen fattas dock inget beslut i detta avseende, utan frågan överlåts åt medlemsstaterna.
Det är mycket tveksamt om detta är tillräckligt för en ändamålsenlig europeisk energiomställning. I många medlemsstater är den rättsliga ramen hittills nämligen inte otvetydigt förenlig med de mål som ligger till grund för paketet om ren energi.
3.11Bakom de frågor som tas upp i punkt 3.9 finns det en ytterst politisk fråga: Det handlar om vem som i framtiden kan och får tjäna pengar i det nya energisystemet och vem som således kan delta ekonomiskt i energiomställningen. Till exempel satsar det tyska rådsordförandeskapet ensidigt på teknik (nämligen havsbaserad vindkraft och vätgas från förnybara energikällor). Man tänker inte på att dessa teknikformer kommer att leda till att produktionen på marknaden koncentreras till ett fåtal aktörer, kommer att kräva massiva investeringar i transportkapacitet, dvs. i naturliga monopol, och eventuellt också kommer att vidmakthålla eller till och med öka Europas energiberoende. Frågan om hur medborgarna kan sättas i centrum för energipolitiken står däremot inte på dagordningen.
4.Beslutskriterier för eller mot centralisering eller decentralisering
4.1Det som framförs i punkt 3.10 är av central betydelse för det samhällspolitiska beslutsfattandet. Det framförs dock inte öppet och ärligt i den politiska debatten, utan får ständigt stå tillbaka för förment ”rationella” argument:
4.1.1Energiomställningen förutsätter att de stora energibolagen ändrar sin affärsmodell. Uppenbarligen tycker dock många energibolag att det är enklare att ersätta sina gamla (centraliserade) stora kraftverk med anläggningar för förnybar energi som dock är lika centraliserade och ibland knappt har lägre kapacitet. Då kan även de tillhörande distributionsstrukturerna bibehållas. En decentralisering skulle däremot medföra många radikala förändringar, vilket gör att de stora energibolagen, till skillnad från små och medelstora företag och kommunala elverk, har mycket svårare för det.
4.1.2Detsamma gäller för systemansvariga för överföringssystemen: De har inget intresse av att transportera mindre el kors och tvärs genom Europa. I slutändan är det ju så de tjänar pengar.
Kostnadsargumentet
4.2Hur man kan uppnå största möjliga försörjningstrygghet till lägsta möjliga kostnad betraktas med rätta som ett väsentligt kriterium. Det går att plausibelt sluta sig till och i modelleringar visa att transportkostnaderna är högre i ett centraliserat system än i ett decentraliserat system. Däremot är kostnaderna för produktion, lagring och belastningsskifte och omdirigering lägre i ett centraliserat system än i ett decentraliserat system.
4.3Dessa kostnadsskillnader har jämförts med varandra i en rad undersökningar. De ger dock inga entydiga resultat, eftersom skillnaderna mellan kostnadsfördelarna i ett decentraliserat system och i ett centraliserat system inte är särskilt stora och i detalj till stor del beror på de underliggande antagandena. Det erinras om att EU:s gemensamma forskningscentrum redan 2016 slog fast att ca 80 % av européerna skulle kunna försörja sig själva billigare med egenproducerad solcellsel än med el från nätet. Sedan dess har solcellspriserna fortsatt att sjunka kraftigt.
4.4Genom att enbart titta på systemkostnaderna kan man alltså inte avgöra principfrågan om huruvida investeringar i första hand bör göras i projekt för ett centraliserat eller för ett decentraliserat energisystem och vilka riktlinjer som därmed bör fastställas i regelverket.
4.5Frågan är därför vilka alternativa kriterier, utöver det att enbart beakta kostnadsbesparingarna, som kan användas för att fatta det ur investerarnas synvinkel nödvändiga principbeslutet om en i första hand decentraliserad eller centraliserad inriktning på det nya energisystemet.
Ett annat värdeskapande ...
4.6Värdeskapandet är strukturellt annorlunda: I ett centraliserat system kommer värdet snarare större anläggningar och naturliga monopol till godo. I ett decentraliserat system tillfaller det snarare mindre anläggningar och framför allt flexibilitetsalternativ som ofta används i ett decentraliserat system, t.ex. batterilagring, värmepumpar, minikraftvärmeverk och elbilar med dubbelriktad laddning (”vehicle-to-grid”). Flexibilitetsalternativ kommer således mycket ofta att finnas i hushåll. Även elproduktionsanläggningarna ägs och drivs ofta av privatpersoner, jordbrukare, nystartade små och medelstora företag, energikooperativ, kommunala företag, kommunala elverk osv. I ett decentraliserat energisystem är det alltså andra aktörer som har del i värdeskapandet än i ett centraliserat system: aktiva konsumenter spelar här en mycket större roll.
4.7Ett decentraliserat energisystem är knappast tänkbart utan ett sådant brett samhällsdeltagande. En aktivare roll för konsumenten, inklusive prosumenten, är därför kännetecknande för ett decentraliserat system och är även logisk med hänsyn till behovet av att skapa acceptans och stärka den regionala ekonomin.
4.8Eftersom kommissionen vill skapa en energiunion med medborgarna i centrum och eftersom den vill att nya arbetstillfällen ska skapas på regional nivå och att energiomställningen ska skapa ekonomiska impulser i många regioner i Europa, måste den satsa på ett decentraliserat energisystem. Detta är också viktigt för hanteringen av covid-19-krisen.
5.Ekonomi- och socialpolitiska konsekvenser av frågan om centralisering kontra decentralisering
5.1När det gäller värdeskapandet innebär ett decentraliserat system att konsumenten går från att vara betalare till att bli en aktör som deltar i värdeskapandet i energiekonomin, dvs. tjänar eller sparar pengar, vilket gör att frågan i punkt 3.11 om vem som i framtiden får tjäna pengar med energi måste diskuteras öppet och ärligt.
Med den bredare tolkningen av prosumtion utvidgas i paketet om ren energi både begreppet och definitionen av prosumtion: Hädanefter kan inte bara konsumenter med egen mark och egna fastigheter bli prosumenter. Prosumtion blir t.ex. också en fråga för hyresgäster eller boende i flerfamiljshus samt för försörjning av enskilda byggnader och kvarter, inklusive företagsparker eller industriområden. Just i dessa fall är det absolut nödvändigt med en smart sammankoppling av de enskilda produktions- och lagringskapaciteterna och de enskilda konsumenterna i ett virtuellt kraftverk eller via ett smart mikronät. Detta innebär att kraven på de lokala och regionala systemansvariga för distributionssystem ständigt ökar.
5.2Prosumenten blir en integrerad del av energisystemet enbart om han eller hon faktiskt har tillträde till alla relevanta elmarknader. Aktiva konsumenter måste kunna ställa den flexibilitet som de vinner tack vare batterilagring, laststyrning, elbilar, värmepumpar osv. till systemets förfogande. Detta förutsätter särskilt utformade marknader, som ännu inte finns i de flesta medlemsstater.
5.3En energiomställning som leder till ett decentraliserat energisystem betecknas ofta inte bara som en ekologisk omvandling utan som en socialekologisk omvandling. En decentraliserad energiomställning går nämligen hand i hand med viktiga impulser för den lokala och regionala ekonomin, sysselsättning i små och medelstora företag och en förstärkning av den lokala köpkraften. Desto mer talande är det att många medlemsstater i sina energisystem håller fast vid strukturer som förhindrar dessa positiva effekter. Samtidigt måste man se till att de arbetstillfällen som skapas är av hög kvalitet med en hög nivå av socialt skydd.
5.4För att dessa impulser faktiskt ska komma alla människor i de berörda regionerna och inte bara de resursstarka till godo bör man prioritera projekt som leder till energikonsumentgemenskaper där människor med föga kapital, inkomster eller egendom kan delta (se även EESK:s yttrande TEN/660). Det finns redan idéer för detta. Genomförandet av dem måste dock främjas mycket mer beslutsamt i medlemsstaterna än hittills. Detta är mycket brådskande eftersom decentralisering inte får leda till ett tudelat energisamhälle. I den mån som personer med låga inkomster och föga resurser ges tillgång till energikonsumentgemenskaper, bl.a. genom direkt stöd, kan deltagandet utgöra ett ändamålsenligt medel mot energifattigdom, eftersom bördan för dem som hittills har drabbats av höga energikostnader kommer att minska märkbart tack vare de snabbt sjunkande kostnaderna för förnybar energi.
5.5Sårbara konsumenter och energifattigdom är ett allvarligt problem som sannolikt inte kommer att kunna lösas i grunden i vare sig ett centraliserat eller decentraliserat energisystem. Mot bakgrund av de allt lägre kostnaderna för anläggningar för förnybar energi och ellagring kan det dock i högre grad mildras i ett decentraliserat system än i ett centraliserat system. Användningen av förnybar energi och lagring inom ramen för kvarterslösningar kan nämligen leda till en varaktig minskning av energiräkningarna och befria konsumenterna från det prismässiga beroendet av energibolag och även nätoperatörer. Detta förutsätter dock en aktiv politik som stöder utveckling av lämpliga koncept. Samtidigt måste man se till att låginkomsthushåll har möjlighet att vidta energieffektivitetsåtgärder för att också minska sin energiförbrukning.
5.6Dessutom får utökade möjligheter till deltagande inte tas som förevändning för att urholka konsumenternas rättigheter. De måste stärkas och vid behov anpassas till nya affärsmodeller.
5.7Slutligen bör konsumtionscentrumen – storstäderna och de stora industriella elkonsumenterna – beaktas. För att de ska kunna försörjas på ett tryggt och billigt sätt bör de tillsammans med sina omedelbara omgivningar samlas i energiregioner. Detsamma gäller för energiöar. Energiregionerna kommer att ta formen av koncentriska cirklar runt konsumtionscentrumen. För att ett omgivande område ska utnyttja alla möjligheter att använda förnybar energi behövs det riktade incitament. De kan till exempel bestå i sänkta nätavgifter som blir tillämpliga när energiregionen försörjer sig själv. En positiv följd av denna systemarkitektur är att regionala ekonomiska strukturer förstärks, en aspekt som kan vara särskilt betydelsefull för den ekonomiska ordningen efter covid-19.
6.Framtidens energisystem
6.1Det nya energisystemet bör inte längre gå ”uppifrån och ned” (från stora kraftverk till konsumenter) utan utformas (”nerifrån och upp”) som ett nätverk av många produktions- och försörjningsöar av förnybar el och värme (byggnadsenergi), där el- och värmedistributionen samt belastningsstyrningen (inklusive lagring) spelar en framträdande roll.
6.2På så sätt kan en tillräcklig och trygg försörjning uppnås för alla regioner i Europa. När det gäller den nya bredd av aktörer som önskas kommer detta därför att innebära att det vid sidan av de etablerade (gross)handelsstrukturerna uppstår helt nya decentraliserade försäljningsformer och energiförvaltningssystem.
6.3Innovationskliv på it-området, produktionsområdet och på lagringsteknikområdet inom distributionssystem och inom byggnadsteknik har i dag gett upphov till många sådana ”produktions- och försörjningsöar”, som för några få år sedan framstod som otänkbara. Privatpersoner, företag, sammanslutningar (t.ex. energikooperativ) eller kommuner (kommunala elverk) har skapat sig vissa självförsörjande eller delvis självförsörjande lösningar, vilket gör att de i mycket mindre utsträckning är hänvisade till traditionella försörjningsvägar och handelsflöden. Det är viktigt att se denna parallellitet mellan tekniska och sociala utvecklingstendenser. Båda pekar i samma riktning, nämligen mot mer självständighet och mot självreglerande och mer decentraliserade nätenheter.
6.4Ökad lokal produktion och direktförsäljning välkomnas därför också eftersom de gör det möjligt att minska nätförlusterna. Tysklands federala tillsynsmyndighet Bundesnetzagentur beskriver det på följande sätt: ”Det är uppenbart att energiförsörjningssystemets omstrukturering lyckas bäst genom ett nära samarbete mellan alla aktörer. (...) Vi bör välkomna metoder som maximerar energiförbrukningen vid källan (...) eftersom nätförlusterna på så sätt kan minimeras”.
6.5Kommissionen måste därför utforma handelssystemet utifrån den energiinfrastruktur som önskas och inte försöka göra de nödvändiga ändringarna av energiinfrastrukturen kompatibla med det nuvarande handelssystemet.
6.6Hänsyn bör dock även tas till erfarenheterna från många länder där vissa marknadsaktörer, exempelvis strategiska investerare, har valt ut de mest lukrativa marknadssegmenten enbart för att maximera sin vinst, samtidigt som de vägrar att investera i försörjningstrygghet, innovation och underhåll utan överlåter dessa kostnader på sina kunder.
Bryssel den 3 september 2020
Pierre Jean Coulon
Ordförande för sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället
_____________