(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/876 (4), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/877 (5) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 (6) ändrade unionens ram för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag genom ändringarna av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (7), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 (8) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (9). Dessa ändringar var nödvändiga för att i unionen genomföra den internationella villkorsförteckningen för total förlustabsorberingskapacitet, offentliggjord av rådet för finansiell stabilitet den 9 november 2015 (TLAC-standarden) för globala systemviktiga banker, inom unionens ramverk hänvisade till som globala systemviktiga institut, och för att förbättra tillämpningen av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder (MREL-kravet) för alla banker. Den reviderade unionsramen för resolution av banker bör på ett bättre sätt säkerställa att bankers förlustabsorbering och rekapitalisering sker via privata medel när dessa institut inte längre är ekonomiskt bärkraftiga och därför försätts i resolution.

(2)

I artikel 12a i förordning (EU) nr 575/2013 föreskrivs att globala systemviktiga institut med en resolutionsstrategi enligt vilken mer än en gruppenhet kan försättas i resolution (resolutionsstrategi med flera ingångspunkter) ska beräkna sitt riskbaserade krav för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt det teoretiska antagandet att endast en enhet i gruppen försätts i resolution, och att förluster och rekapitaliseringsbehov för alla dotterföretag i den gruppen överförs till resolutionsenheten (resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt). Ett liknande krav föreskrivs i artikel 45d.4 i direktiv 2014/59/EU med avseende på det ytterligare kravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som kan införas av resolutionsmyndigheter enligt punkt 3 i den artikeln. I linje med TLAC-standarden bör alla enheter i tredjeland som är en del av ett globalt systemviktigt institut som skulle vara resolutionsenheter om de var etablerade i unionen beaktas i dessa beräkningar.

(3)

I enlighet med artikel 45h.2 tredje stycket i direktiv 2014/59/EU och enligt TLAC-standarden får summan av beloppen för de faktiska kraven för kapitalbas och kvalificerade skulder i ett globalt systemviktigt institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter inte vara lägre än beloppet för gruppens teoretiska krav enligt en resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt. I syfte att anpassa bestämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 till de i direktiv 2014/59/EU och säkerställa att resolutionsmyndigheter alltid agerar i enlighet med det direktivet och beaktar både de krav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts i förordning (EU) nr 575/2013 och eventuella ytterligare krav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts i enlighet med artikel 45d i direktiv 2014/59/EU, bör artikel 12a i förordning (EU) nr 575/2013 ändras och artikel 92a.3 i den förordningen utgå. Detta bör inte förhindra resolutionsmyndigheter från att dra slutsatsen att eventuella justeringar för att minimera eller eliminera skillnaden mellan beloppet för de faktiska kraven för kapitalbas och kvalificerade skulder för ett globalt systemviktigt institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter och den gruppens teoretiska krav enligt en resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt, när det förstnämnda är högre än det senare, skulle vara olämpliga eller oförenliga med det globala systemviktiga institutets resolutionsstrategi. För att säkerställa överensstämmelse mellan artikel 12a i förordning (EU) nr 575/2013 och artikel 45h.2 i direktiv 2014/59/EU bör den beräkning som avses i artikel 45h.2 i det direktivet också beakta alla enheter i tredjeland som är en del av ett globalt systemviktigt institut och som skulle vara resolutionsenheter om de var etablerade i unionen.

(4)

I artikel 92b i förordning (EU) nr 575/2013 fastställs att kravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för betydande dotterföretag till icke EU-baserade globala systemviktiga institut som inte är resolutionsenheter bland annat får uppfyllas med kvalificerade skuldinstrument. De kriterier som fastställs i artikel 72b.2 c, k, l och m i förordning (EU) nr 575/2013 förutsätter dock att den emitterande enheten är en resolutionsenhet. Det bör säkerställas att dessa större dotterföretag kan emittera skuldinstrument som uppfyller alla kvalifikationskriterier, såsom ursprungligen avsågs.

(5)

I enlighet med artikel 72e.4 första stycket i förordning (EU) nr 575/2013 är det möjligt för resolutionsmyndigheterna att tillåta att ett globalt systemviktigt institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter drar av vissa innehav av instrument avseende kapitalbas och kvalificerade skulder hos dotterföretag som inte tillhör samma resolutionsgrupp, genom avdrag av ett lägre, justerat belopp som fastställs av resolutionsmyndigheten. Enligt artikel 72e.4 andra stycket i den förordningen krävs att skillnaden mellan det justerade beloppet och det ursprungliga beloppet i dessa fall dras av från de berörda dotterföretagens förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet. Enligt TLAC-standarden bör metoden beakta de riskbaserade och icke-riskbaserade kraven för kapitalbas och kvalificerade skulder i det berörda dotterföretaget. Dessutom bör metoden vara tillämplig på alla dotterföretag i tredjeland som är en del av det globala systemviktiga institutet, så länge dessa dotterföretag omfattas av ett resolutionssystem som enligt den relevanta resolutionsmyndigheten i unionen är rättsligt bindande och genomför internationellt överenskomna standarder, närmare bestämt dokumentet ”Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions” från rådet för finansiell stabilitet (FSB), offentliggjort i oktober 2011, och dess TLAC-standard.

(6)

Direktiv (EU) 2019/879 ändrade direktiv 2014/59/EU för att införa specifika regler om indirekt teckning av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav, dvs. av kapitalbas och skulder som uppfyller villkoren i artikel 45f.2 i direktiv 2014/59/EU, inom resolutionsgrupper. För att genomföra dessa regler och för att säkerställa att den indirekta teckningen utförs på ett tillsynsmässigt sunt sätt, fick Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (10), i uppdrag, enligt artikel 45f.6 i direktiv 2014/59/EU, att utveckla förslag till tekniska tillsynsstandarder för att fastställa metoder för en indirekt teckning av kvalificerade resurser. Det betonades dock i EBA:s skrivelse till kommissionen av den 25 januari 2021 att det fanns flera inkonsekvenser mellan kraven gällande den delegering som fastställs i direktiv 2014/59/EU och de befintliga tillsynsregler som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013, som inte tillåter tillämpning av den tillsynsbehandling som krävs för att uppdraget skulle kunna fullgöras såsom ursprungligen avsågs. Närmare bestämt noterade EBA att det enligt förordning (EU) nr 575/2013 inte är tillåtet att dra av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav och, som en följd av detta, inte heller är tillåtet att tillämpa en lämplig riskvikt i samtliga fall som är av betydelse för uppdraget enligt direktiv 2014/59/EU. Liknande problem konstaterades när det gäller kravet på bruttosoliditetsgrad som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013. Mot bakgrund av dessa rättsliga begränsningar bör de metoder som utarbetats av EBA införlivas direkt i förordning (EU) nr 575/2013. Följaktligen bör artikel 45f.6 i direktiv 2014/59/EU utgå.

(7)

Inom ramen för resolutionsenheters indirekta teckning av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav enligt den reviderade unionsramen för resolution av banker bör förmedlande enheter vara skyldiga att dra av hela innehavet av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav som emitterats av enheter som inte själva är resolutionsenheter och som tillhör samma resolutionsgrupp. Detta säkerställer att de interna förlustabsorberings- och rekapitaliseringsmekanismerna inom en grupp fungerar korrekt och att det undviks att den förmedlande enhetens efterlevnad av dess eget interna MREL-krav leder till dubbelräkning av kvalificerade resurser för interna MREL-krav i dessa enheter. Utan dessa avdrag kan ett korrekt genomförande av den valda resolutionsstrategin äventyras, eftersom den förmedlande enheten skulle kunna förbruka både sin egen förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och även andra enheters, såvida de inte själva är resolutionsenheter och tillhör samma resolutionsgrupp, innan den förmedlande enheten eller dessa andra enheter når den punkt när de inte längre är bärkraftiga. För att säkerställa att skyldigheten att göra avdrag är anpassad till den omfattning av enheter som kan användas av resolutionsenheten för indirekt teckning av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav, och för att undvika regelarbitrage, bör förmedlande enheter dra av sitt innehav av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav som emitterats av alla enheter som tillhör samma resolutionskoncern och som kan omfattas av efterlevnad av interna MREL-krav, och inte bara det innehav av resurser som emitterats av deras dotterföretag. Samma skyldigheter bör i tillämpliga fall tillämpas vid indirekt emission av resurser som är kvalificerade för efterlevnad av kraven för kapitalbas och kvalificerade skulder för betydande dotterföretag till icke EU-baserade globala systemviktiga institut enligt artikel 92b i förordning (EU) nr 575/2013.

(8)

För att säkerställa att avdragssystemet förblir proportionellt bör förmedlande enheter kunna välja den blandning av instrument, bestående av kapitalbas eller kvalificerade skulder, som de använder för att finansiera förvärvet av äganderätten till kvalificerade resurser för interna MREL-krav. Detta skulle göra det möjligt för förmedlande enheter att helt och hållet undvika eventuella kapitalbasrelaterade avdrag så länge de emitterar tillräckligt med kvalificerade skulder. Avdragen bör först tillämpas på de förmedlande enheternas kvalificerade skuldposter. När den förmedlande enheten är skyldig att uppfylla interna MREL-krav enligt direktiv 2014/59/EU på individuell nivå bör avdragen tillämpas på de kvalificerade skulder som uppfyller villkoren i artikel 45f.2 i det direktivet. Om det belopp som ska dras av överstiger beloppet för de förmedlande enheternas kvalificerade skuldposter bör återstående belopp dras av från deras kärnprimärkapital, primärkapitaltillskott och supplementärkapitalposter, med början med supplementärkapitalposter i enlighet med artikel 66 e i förordning (EU) nr 575/2013. I så fall är det viktigt att avdragen som motsvarar det återstående beloppet även tillämpas när kapitalbasen beräknas vid tillämpningen av de krav som fastställs i förordning (EU) nr 575/2013 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (11). Annars kan kapitaltäckningsgraderna för förmedlande enheter som har emitterat kapitalbaser, snarare än kvalificerade skulder, för att finansiera förvärv av äganderätten till kvalificerade resurser för interna MREL-krav vara överskattade. Genom att dessutom fortsätta anpassa behandlingen av innehav av kvalificerade resurser för interna MREL-krav för tillsyns- och resolutionssyften undviks en onödig ökning av komplexiteten, eftersom instituten skulle kunna fortsätta beräkna, rapportera och offentliggöra en enda uppsättning av det totala riskvägda exponeringsbeloppet och det totala exponeringsmåttet i tillsyns- och resolutionssyften. Artikel 49.2 i förordning (EU) nr 575/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(9)

För att ytterligare stärka avdragssystemets proportionalitet bör systemet inte vara tillämpligt i de undantagsfall där det interna MREL-kravet, enligt artiklarna 45f.1 tredje stycket och 45f.4 i direktiv 2014/59/EU endast tillämpas på gruppnivå när det gäller innehav av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav och som emitteras av enheter som omfattas av konsolideringen. Samma undantag bör tillämpas om det krav för kapitalbas och kvalificerade skulder för betydande dotterföretag till icke EU-baserade globala systemviktiga institut som anges i artikel 92b i förordning (EU) nr 575/2013 uppfylls på gruppnivå i enlighet med artikel 11.3a i den förordningen.

(10)

Den indirekta teckningen av instrument som är kvalificerade för interna MREL-krav bör säkerställa att, när ett berört dotterföretag når den tidpunkt då det inte längre är livskraftigt, förluster faktiskt överförs vidare till resolutionsenheten, och det berörda dotterföretaget rekapitaliseras av resolutionsenheten. Den förmedlande enheten bör därmed inte absorbera dessa förluster, utan bör enbart vara ett redskap genom vilket dessa förluster förs vidare till resolutionsenheten. Följaktligen, och för att säkerställa att resultatet av den indirekta teckningen är likvärdigt med resultatet av en fullständig direkt teckning, enligt det uppdrag som fastställs i artikel 45f.6 i direktiv 2014/59/EU i syfte att beräkna det totala riskvägda exponeringsbeloppet för den förmedlande enheten bör riskvikter inte tillämpas på de exponeringar som dras av enligt det nya avdragssystem som införs i artikel 72e i förordning (EU) nr 575/2013. På liknande sätt bör dessa exponeringar undantas från beräkningen av det totala exponeringsmåttet för den förmedlande enheten. Behandlingen som består av att inte tillämpa riskvikter och att utesluta dessa exponeringar från det totala exponeringsmåttet bör strikt begränsas till exponeringar som dras av i enlighet med det nya avdragssystem som införs i artikel 72e i den förordningen för att genomföra metoden med indirekt teckning av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav.

(11)

Mallarna för offentliggörande av harmoniserad information om MREL-krav samt om kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder för större dotterföretag till globala systemviktiga institut hemmahörande utanför EU som fastställs i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/763 (12) bör ändras för att avspegla det nya avdragssystemet för kvalificerade resurser för interna MREL-krav. Mallarna för offentliggörande bör också ändras för att inkludera det totala riskvägda exponeringsbelopp och det totala exponeringsmått som de förmedlande enheterna skulle ha om de inte undantog sådana exponeringar som har dragits av inom ramen för det nya avdragssystemet.

(12)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fullt ut harmonisera tillsynsbehandlingen av förmedlande enheters innehav av kvalificerade resurser för interna MREL-krav i enheter i samma resolutionsgrupp och att på ett målinriktat sätt revidera kraven för kapitalbas och kvalificerade skulder för globala systemviktiga institut och större dotterföretag till globala systemviktiga institut hemmahörande utanför EU, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(13)

För att vederbörligen bedöma eventuella oavsiktliga konsekvenser av den indirekta teckningen av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav, däribland det nya avdragssystemet, och för att säkerställa en proportionerlig behandling av och lika villkor för olika typer av bankgruppstrukturer, bland annat institut som har ett rörelsedrivande bolag mellan holdingbolaget och dess dotterföretag, och för enheter vars resolutionsplan föreskriver att de ska avvecklas enligt normala insolvensförfaranden i händelse av fallissemang, bör kommissionen se över genomförandet av den indirekta teckningen av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav hos de olika typerna av bankgruppsstrukturer så snart som möjligt. Kommissionen bör vederbörligen bedöma möjliga strukturella lösningar på eventuella konstaterade problem, såsom att utöka möjligheten för enheter som inte själva är resolutionsenheter att uppfylla sina MREL-krav på gruppnivå. I det åtföljande lagstiftningsförslag som kommissionen får anta bör datumet för tillämpning av den särskilda behandlingen av den indirekta teckningen av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav vederbörligen beakta, så att den kan genomföras innan artikel 72e.5 i förordning (EU) nr 575/2013 blir tillämplig. Ett sådant lagstiftningsförslag bör helst vara ett särskilt lagstiftningsförslag.

(14)

För att säkerställa att instituten får tillräckligt med tid för att genomföra den särskilda behandlingen av den indirekta teckningen av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav, inbegripet det nya avdragssystemet, och att marknaderna kan absorbera ytterligare emissioner av resurser som är kvalificerade för interna MREL-krav vid behov ska de bestämmelser som fastställer behandlingen bli tillämpliga den 1 januari 2024 i linje med tidsfristen för efterlevnad av MREL-kraven.

(15)

Förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2014/59/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/833 (3) antogs i syfte att med unionsrätten införliva de senaste bevarande- och tillämpningsföreskrifter som är tillämpliga i regleringsområdet för Fiskeriorganisationen för Nordatlantens västra del (Nafo). Den förordningen har senare ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1231 (4), i syfte att med unionsrätten införliva de föreskrifter som antogs av Nafo vid dess årsmöten 2019 och 2020.

(2)

Vid sitt 43:e årsmöte i september 2021 antog Nafo ett antal rättsligt bindande beslut om bevarande av de fiskeresurser som omfattas av dess behörighet, beträffande behållandet ombord av fångst ur kvoten för ”övriga arter”, hamninspektion av landningar av torsk i sektion 3M och av liten hälleflundra, samt skärpta bestämmelser om övervakning, överträdelser och efterlevnad (Nafo-besluten).

(3)

Nafo-besluten riktar sig till Nafos avtalsslutande parter, men innehåller också skyldigheter för operatörer. Nafos bevarande- och tillämpningsföreskrifter trädde i kraft den 2 december 2021 och är bindande för Nafos samtliga avtalsslutande parter. De delar som inte redan omfattas av unionsrätten måste därför införlivas med denna.

(4)

Förordning (EU) 2019/833 bör därför anpassas så att dessa nya bevarande- och tillämpningsföreskrifter blir tillämpliga på unionsfiskefartyg.

(5)

Vissa bestämmelser i bevarande- och tillämpningsföreskrifterna kommer sannolikt att ändras vid Nafos framtida årsmöten på grund av att det införts nya tekniska åtgärder med avseende på ändringar i beståndens biomassa och översyn av områdesbegränsningar för bottenfiske. I syfte att snabbt införliva sådana framtida ändringar av bevarande- och tillämpningsföreskrifterna med unionsrätten, innan fiskesäsongen startar, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på landnings- och inspektionsåtgärder avseende liten hälleflundra och kontrollåtgärder avseende torsk i sektion 3M. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (5). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(6)

Förordning (EU) 2019/833 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Rådets förordning (EEG) nr 95/93 (3) har ändrats flera gånger sedan covid-19-krisen inleddes, eftersom kravet i den förordningen att utnyttja minst 80 % av en serie av ankomst- och avgångstider för att behålla rätten till samma serie av ankomst- och avgångstider under nästa motsvarande tidtabellsperiod blev ohållbart för lufttrafikföretagen mot bakgrund av kraftigt minskade flygtrafiknivåer.

(2)

Uppgifter som offentliggjorts av Eurocontrol, som är funktionen för nätverksförvaltning för flygtrafiknätet inom det gemensamma europeiska luftrummet, visar att flygtrafiken har återhämtat sig kraftigt sedan början av tidtabellsperioden för sommaren 2022 och att flygtrafiken i början av tidtabellsperioden för vintern 2022/2023 enligt den grundläggande prognosen förväntas uppgå till cirka 90 % av 2019 års nivåer. Dessa siffror motiverar en återgång till kravet på 80 % för utnyttjande av ankomst- och avgångstider som en allmän regel för tidtabellsperioden för sommaren 2023, kompletterat med särskilda lättnader i utnyttjandet av ankomst- och avgångstider i fall där det är motiverat att inte utnyttja ankomst- och avgångstider.

(3)

På grund av covid-19-krisen är dock situationen inom luftfartssektorn fortfarande mycket osäker. Liksom i slutet av 2021 kan nya covid-19-varianter uppstå och orsaka plötsliga reaktioner från både nationella myndigheter och konsumenter som i sin tur kan påverka flygtrafiken negativt. Dessutom är vissa långdistansmarknader fortsatt påverkade av sanitära åtgärder som allvarligt hämmar trafiken.

(4)

Rysslands anfallskrig mot Ukraina påverkar också flygtrafiken och lufttrafikföretagens förmåga att utnyttja sina ankomst- och avgångstider eftersom EU-lufttrafikföretag är förhindrade från att flyga in i Belarus, Rysslands och Ukrainas luftrum.

(5)

Reserestriktioner som införs av stater av sanitära skäl och omöjligheten att flyga in i luftrummet i det som har blivit en krigszon ligger utanför lufttrafikföretagens kontroll. Dessa omständigheter kan leda till att de frivilligt eller obligatoriskt ställer in sin lufttrafik eller anpassar tidtabellerna. Frivilligt inställd lufttrafik i synnerhet skyddar lufttrafikföretagens ekonomi, och gör samtidigt att den negativa miljöpåverkan som följer av flygningar endast i syfte att behålla ankomst-och avgångstiderna kan undvikas.

(6)

Under dessa omständigheter bör lufttrafikföretag som inte använder sina ankomst- och avgångstider i enlighet med den nyttjandegrad för ankomst- och avgångstider som anges i förordning (EEG) nr 95/93 inte automatiskt förlora det företräde avseende de serier av ankomst- och avgångstider som anges i artiklarna 8.2 och 10.2 i den förordningen som de annars skulle kunna ha. I den här förordningen bör det fastställas särskilda regler för detta ändamål.

(7)

Samtidigt är det viktigt att påminna om målen i förordning (EEG) nr 95/93, nämligen att säkerställa en effektiv användning av flygplatskapaciteten och att säkerställa rättvis tillgång för alla lufttrafikföretag till begränsad flygplatskapacitet och därigenom främja konkurrensen. Anpassningen av de ordinarie kraven för nyttjande av ankomst- och avgångstider genom en lägre nyttjandegrad eller utökade motiverade undantag för uteblivet utnyttjande bör vara strikt begränsad till situationer där lättnader av kraven avseende ankomst- och avgångstider är nödvändiga och bör inte leda till orättvisa konkurrensfördelar för de lufttrafikföretag som innehar historiska ankomst- och avgångstider.

(8)

I synnerhet är det nödvändigt att säkerställa att lufttrafikföretag som är beredda att tillhandahålla tjänster får möjlighet att nyttja outnyttjad kapacitet och att de har utsikter att bibehålla sådana ankomst- och avgångstider på lång sikt. Detta bör ge lufttrafikföretagen fortsatta incitament att utnyttja flygplatskapaciteten, vilket i sin tur skulle gynna konsumenternas förbindelsemöjligheter.

(9)

Det är därför nödvändigt att, i enlighet med dessa principer och för en begränsad period, fastställa på vilka villkor lufttrafikföretag fortsätter att ha rätt till serier av ankomst- och avgångstider enligt artiklarna 8.2 och 10.2 i förordning (EEG) nr 95/93, och att fastställa krav för berörda lufttrafikföretag att frigöra outnyttjad kapacitet. Perioden bör löpa från och med den 30 oktober 2022 till och med den 28 oktober 2023 i linje med Eurocontrols återhämtningsprognos.

(10)

Under den perioden bör begreppet nytillträdande lufttrafikföretag även fortsättningsvis definieras brett för att öka antalet lufttrafikföretag som omfattas och därmed ge fler lufttrafikföretag möjlighet att etablera och utvidga sin verksamhet.

(11)

Från och med den 30 oktober 2022 till och med den 28 oktober 2023 bör man i systemet för fördelning av ankomst- och avgångstider fortsätta att beakta de insatser som görs av lufttrafikföretag som har genomfört flygningar med ankomst- och avgångstider som ingår i en serie som ett annat lufttrafikföretag har rätt till enligt artiklarna 8.2 och 10.2 i förordning (EEG) nr 95/93, men som har gjorts tillgängliga för samordnaren av ankomst- och avgångstider för tillfällig omfördelning. Lufttrafikföretag som har utnyttjat minst fem ankomst- och avgångstider i en serie bör därför prioriteras vid tilldelningen av denna serie under nästa motsvarande tidtabellsperiod, förutsatt att det finns tillgänglig flygplatskapacitet.

(12)

För att hantera effekterna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och för att stödja återhämtningen av förbindelsemöjligheterna mellan unionen och Ukraina är det nödvändigt att förlänga den period under vilken operatörer kan åberopa det skäl som anges i artikel 10.4 a i förordning (EEG) nr 95/93 för att motivera att serien av ankomst- och avgångstider inte används för flyglinjerna mellan unionen och Ukraina.

(13)

Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldighet att följa unionsrätten, särskilt reglerna i fördragen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 (4), kan de negativa konsekvenserna för passagerares förbindelsemöjligheter, orsakade av eventuella restriktioner som antas av offentliga myndigheter i medlemsstater eller tredjeländer för att hantera epidemiologiska situationer, naturkatastrofer eller politisk oro, såsom uppror, upplopp eller allvarliga störningar av den allmänna ordningen, inte tillskrivas lufttrafikföretagen, och bör mildras om dessa åtgärder avsevärt påverkar genomförbarheten i fråga om eller möjligheten till resor eller efterfrågan på de berörda flyglinjerna. Mildrande åtgärder bör säkerställa att lufttrafikföretag inte bestraffas för underlåtenhet att använda ankomst- och avgångstider om detta orsakas av sådana restriktioner.

(14)

För att minska risken för snedvridning av konkurrensen och säkerställa ett effektivt utnyttjande av flygplatskapaciteten bör särskilda lättnader avseende konsekvenserna av införandet av dessa restriktioner ha begränsad varaktighet och omfattning för att säkerställa att effekten av de mildrande åtgärderna begränsas till den period för vilken de var motiverade. Ankomst- och avgångstider som omfattas av åtgärder för att mildra effekterna av restriktioner bör anses ha använts i enlighet med förordning (EEG) nr 95/93.

(15)

Det är nödvändigt att klargöra att bestämmelserna om motiverade undantag i fråga om utebliven användning av ankomst- och avgångstider inte är tillämpliga på lufttrafikföretag som är föremål för restriktiva åtgärder som antagits enligt artikel 29 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), eller på lufttrafikföretag som har belagts med verksamhetsförbud i unionen och som förtecknas i bilaga A eller B till kommissionens förordning (EG) nr 474/2006 (5). För att säkerställa en effektiv tillämpning av dessa åtgärder bör även de lufttrafikföretag som redan är föremål för sådana restriktiva åtgärder som är i kraft den dag då denna förordning träder i kraft undantas från möjligheten att åberopa bestämmelserna om motiverade undantag i fråga om utebliven användning av ankomst- och avgångstider.

(16)

Samarbetet mellan samordnarna bör stärkas för att säkerställa ett enhetligt genomförande av förordning (EEG) nr 95/93 i hela unionen.

(17)

Samordnarna bör utbyta bästa praxis för genomförandet av förordning (EEG) nr 95/93, inbegripet genom EUACA (den europeiska sammanslutningen av samordnare för flygplatser). EUACA uppmanas att fortsätta utfärda riktlinjer för att säkerställa ett enhetligt genomförande av unionens regler, särskilt när det gäller bestämmelsen om åtgärder för att mildra restriktionerna. Huruvida begränsningen tillämpas eller inte är dessutom viktig information för lufttrafikföretagen när de planerar sina tidtabeller. Därför är det nödvändigt att säkerställa öppen kommunikation från samordnarna.

(18)

Samtidigt som åtgärderna för att mildra restriktionerna bör tolkas strikt, eftersom de utgör ett undantag från de normala kraven för användning av ankomst- och avgångstider, bör det i vissa fall vara möjligt att kräva gemensamma åtgärder från samtliga samordnare för att säkerställa lika villkor i hela unionen. På vissa villkor och på grundval av ett enhälligt beslut bör samordnarna kunna tillämpa den bestämmelsen på alla ankomst- och avgångstider som innehas vid samordnade flygplatser.

(19)

Precisionen på trafikprognoser för tidtabellsperioden för vintern 2022/23 påverkas negativt av osäkerhet kring hur olika kriser utvecklas, särskilt situationen i Ukraina och covid-19-krisen. Därför bör lufttrafikföretag, i den utsträckning som krävs, inte behöva uppfylla kraven på att utnyttja ankomst- och avgångstider för att få behålla rätten till samma ankomst- och avgångstider under nästa motsvarande tidtabellsperiod. Detta skulle göra det möjligt för lufttrafikföretagen att tillhandahålla fler tjänster när omständigheterna medger detta, med sikte på att tillämpa de ordinarie reglerna för utnyttjande av ankomst- och avgångstider från och med tidtabellsperioden för sommaren 2023, med förbehåll för de anpassningar som kommissionen gör under särskilda omständigheter som svar på vissa utmaningar för lufttransportsektorn.

(20)

I syfte att hantera effekterna av covid-19-krisen eller av andra epidemiologiska situationer och de direkta förödande effekterna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina på flygtrafiken och för att stödja förbindelsemöjligheterna till eller från Ukraina, och i syfte att där så är strikt nödvändigt och motiverat, reagera flexibelt på de utmaningar som lufttransportsektorn står inför till följd av detta, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen vad gäller att inom ett visst intervall ändra procentvärdena för minimiutnyttjandegraden i linje med Eurocontrols återhämtningsprognos för en tidtabellsperiod som infaller under perioden 30 oktober 2022–28 oktober 2023 och vad gäller att inom ett visst intervall ändra procentvärdena för minimiutnyttjandegraden för flyglinjerna mellan unionen och Ukraina för en tidtabellsperiod som infaller under perioden 30 oktober 2022–28 oktober 2023. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (6). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(21)

Flygplatser, leverantörer av flygplatstjänster och lufttrafikföretag behöver ha information om den tillgängliga kapaciteten för att kunna planera på lämpligt sätt. Lufttrafikföretagen bör fortsätta att, så snart som möjligt och senast tre veckor före den planerade driftsdagen, ställa ankomst- och avgångstider som de inte tänker utnyttja till samordnarens förfogande för eventuell omfördelning till andra lufttrafikföretag. Om lufttrafikföretag upprepade gånger underlåter att uppfylla detta krav bör de inte gynnas av några sänkta krav på utnyttjandegrader för ankomst- och avgångstider.

(22)

Om en samordnare är förvissad om att ett lufttrafikföretag har upphört med sin verksamhet på en flygplats bör samordnaren dra tillbaka ankomst- och avgångstiderna från lufttrafikföretaget och placera dem i reserven för omfördelning till andra lufttrafikföretag.

(23)

Förbudet för lufttrafikföretag att flyga in i unionens luftrum genom tillämpning av restriktiva åtgärder som antagits i enlighet med artikel 29 i EU-fördraget eller artikel 215 i EUF-fördraget eller ett verksamhetsförbud enligt förordning (EG) nr 474/2006 skulle kunna leda till omotiverad blockering av ankomst- och avgångstider vid unionens flygplatser. Även om ankomst- och avgångstider som tidigare utnyttjats av sådana lufttrafikföretag kan omfördelas från fall till fall under tidtabellsperioden ger detta inte tillräcklig uppmuntran till ett effektivt utnyttjande av ankomst- och avgångstider som gör det möjligt för flygbolagen att öka konkurrensen och förbindelsemöjligheterna på lång sikt, till förmån för konsumenterna. Ankomst- och avgångstiderna bör därför omedelbart dras tillbaka från de berörda lufttrafikföretagen.

(24)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att fastställa särskilda regler och lättnader från de allmänna kraven för utnyttjande av ankomst- och avgångstider under en begränsad tidsperiod för att mildra effekterna av en epidemiologisk kris och Rysslands anfallskrig mot Ukraina på flygtrafiken, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(25)

Med beaktande av den brådska som följer av de extraordinära förhållandena i samband med covid-19-krisen och Rysslands anfallskrig mot Ukraina anses det lämpligt att åberopa det undantag från tidsfristen på åtta veckor som föreskrivs i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i unionen, fogat till fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(26)

För att de åtgärder som föreskrivs i denna förordning ska kunna genomföras så snart som möjligt, bör den av brådskande skäl träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(1)

Medlemsstaterna, och i synnerhet Europeiska unionens centrala och östra regioner, har drabbats hårt av konsekvenserna av Ryska federationens militära angrepp på Ukraina, vid en tidpunkt då medlemsstaternas ekonomier fortfarande håller på att återhämta sig från covid-19-pandemins effekter. Samtidigt som många medlemsstater står inför en kontinuerlig tillströmning av personer på flykt undan det ryska angreppet påverkas de också av brist på arbetskraft, svårigheter i leveranskedjan och stigande priser och energikostnader. Dels skapar detta utmaningar för de offentliga budgetarna, dels försenar det avsevärt genomförandet av investeringar. Sådana omständigheter har skapat en exceptionell situation som måste hanteras med specifika, välriktade åtgärder för att inte kräva ändringar av den fleråriga budgetramens årliga tak för åtaganden och betalningar som anges bilaga I till rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (2) samt för att undvika att motverka ekonomins pågående gröna, digitala och resilienta återhämtning.

(2)

I syfte minska den ökande bördan på de nationella budgetarna gjordes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/562 (3) ett antal riktade ändringar av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1303/2013 (4) och (EU) nr 223/2014 (5) för att göra det lättare för medlemsstaterna att använda sina återstående anslag från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF) och fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (Fead) inom den fleråriga budgetramen 2014–2020 samt att använda React-EU-medel för att så effektivt och snabbt som möjligt hantera de migrationsutmaningar som Ryska federationens militära angrepp orsakat.

(3)

Dessutom skapade Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/613 (6) ytterligare möjligheter att snabbt mobilisera resurser för att kompensera medlemsstaternas omedelbara budgetkostnader och fastställde en enhetskostnad för att underlätta finansiering av grundläggande behov och stöd till personer på flykt undan det ryska angreppet som har beviljats tillfälligt skydd.

(4)

Medlemsstaterna bör dock beviljas ytterligare undantag för att göra det möjligt för dem att koncentrera sig på de åtgärder som krävs för att hantera den unika socioekonomiska situationen, med tanke på att den ryska invasionen är så omfattande, särskilt när det gäller insatser för att hantera migrationsutmaningarna till följd av Ryska federationens militära angrepp.

(5)

Med tanke på de ytterligare påfrestningar på de offentliga budgetarna som orsakas av Ryska federationens militära angrepp bör den flexibilitet i användningen av Eruf och ESF som föreskrivs i artikel 98.4 i förordning (EU) nr 1303/2013 för sådana insatser utvidgas till att även omfatta Sammanhållningsfonden, så att dess medel också kan användas för att stödja insatser som faller inom tillämpningsområdet för Eruf eller ESF i enlighet med de regler som gäller för dessa fonder. Dessutom är det lämpligt att utvidga de förenklade övervakningskraven enligt artikel 98.4 i förordning (EU) nr 1303/2013 till att omfatta insatser som stöds av ESF och som avser migrationsutmaningar, om insatserna planeras inom ett insatsområde som endast inriktas på dessa utmaningar. Vidare bör det införas en möjlighet att låta prioriteringar som främjar den socioekonomiska integrationen av tredjelandsmedborgare, inbegripet de som är avsedda för insatser för att hantera migrationsutmaningar till följd av det ryska angreppet, omfattas av en medfinansieringsgrad på upp till 100 % under båda programperioderna, i syfte att hjälpa medlemsstaterna att hantera fördrivna personer både nu och i framtiden. På samma sätt bör beloppet för enhetskostnaden för att underlätta finansieringen av grundläggande behov och stöd till flyktingar höjas och tillämpningstiden förlängas.

(6)

Dessutom har fastställandet av startdatumet för stödberättigande den 24 februari 2022 för insatser för att hantera migrationsutmaningar till följd av Ryska federationens militära angrepp inte visat sig vara tillräckligt för att säkerställa att alla relevanta insatser som tar itu med dessa utmaningar kan stödjas av fonderna. Det är därför lämpligt att undantagsvis tillåta att sådana insatser väljs ut före godkännandet av en relaterad programändring och att låta utgifterna vara stödberättigande för insatser som fysiskt slutförs eller genomförs fullt ut, bland annat genom att flexibiliteten utvidgas till att omfatta insatser som får stöd från Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) för att hantera konsekvenserna för fiskeri- och vattenbrukssektorn till följd av det ryska angreppet. Med tanke på den begränsade finansiering som finns tillgänglig i de mest drabbade regionerna bör det dessutom vara möjligt att stödja sådana insatser utanför programområdets gränser i en viss medlemsstat, med tanke på att situationen med personer som flyr undan det ryska angreppet och rör sig inom och mellan medlemsstater utgör en utmaning för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i unionen som helhet. Sådana insatser bör därför vara stödberättigande oavsett var de genomförs i en viss medlemsstat, eftersom deras lokalisering trots allt inte är ett avgörande kriterium när de omedelbara behoven tillgodoses.

(7)

Med tanke på att den börda som ligger på lokala myndigheter och civilsamhällesorganisationer som är verksamma i lokalsamhällen när det gäller att ta itu med migrationsutmaningarna till följd av Ryska federationens militära angrepp är hög, bör en lägsta stödnivå på 30 % avsättas för sådana organ inom ramen för de resurser som används för att stödja insatser inom Eruf eller ESF i enlighet med artikel 98.4 första och andra styckena i förordning (EU) nr 1303/2013.

(8)

För att minska den administrativa bördan på medlemsstaterna och ta hänsyn till de föränderliga behoven och efterlevnaden av de finansiella anslagen i ett operativt program, bör kravet under programperioden 2014–2020 på en formell ändring av program när det gäller överföringar mellan tematiska mål inom en prioritering för samma fond och regionkategori tas bort.

(9)

För att optimera användningen av anslagen för 2014–2020 i samband med avslutandet av program under programperioden 2014–2020 bör taket för flexibilitet mellan prioriteringarna vid beräkningen av slutsaldot av bidraget från fonderna höjas.

(10)

För att hantera den unika situationen bör det också föreskrivas en viss flexibilitet i den rättsliga ram som styr programmen under programperioden 2021–2027. Återigen, för att minska belastningen på de nationella budgetarna bör förfinansieringsbetalningarna för program inom målet Investering för sysselsättning och tillväxt ökas. Med tanke på de utmaningar som fördrivningen av personer innebär och de integrerade insatser som krävs av medlemsstaterna bör, om en medlemsstat inom ramen för ett av sina sammanhållningsprogram 2021–2027 prioriterar insatser för att stödja insatser som främjar den socioekonomiska integrationen av tredjelandsmedborgare, en medfinansieringsgrad på 100 % för den prioriteringen vara möjlig till och med den 30 juni 2024, förutsatt att en lämplig stödnivå riktas till lokala myndigheter och civilsamhällesorganisationer som är verksamma i lokalsamhällen och att det totala belopp som planerats för sådana prioriteringar i en medlemsstat inte överstiger 5 % av det ursprungliga nationella anslaget från Eruf och Europeiska socialfonden plus (ESF+). Detta påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att planera ytterligare belopp för sådana prioriteringar med sedvanliga medfinansieringsgrader. Med tanke på de avbrott i slutet av programperioden 2014–2020 som Ryska federationens militära angrepp orsakade, och som kommer utöver pandemins långvariga konsekvenser för projektgenomförandet och fortsatta störningar i värdekedjorna, bör ytterligare flexibilitet också ges för att möjliggöra direkt beviljande av stöd och slutförande av insatser för vilka genomförandet hade påbörjats i enlighet med lagstiftningsramen för 2014–2020 före datumet för lagstiftningsförslaget till den här förordningen, även om sådana insatser inte skulle omfattas av tillämpningsområdet för den fond som berörs under programperioden 2021–2027, med undantag för fall där fonderna användes enligt artikel 98.4 första och andra styckena i förordning (EU) nr 1303/2013. För att säkerställa att sådana insatser kan hänföras till interventionstyper bör bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060 (7) anpassas i enlighet med detta. Stöd till sådana insatser bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter att uppfylla kraven på tematisk koncentration och klimatbidragsmålen.

(11)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att hjälpa medlemsstaterna att hantera de utmaningar som det innebär när exceptionellt många människor anländer efter att ha flytt undan Ryska federationens militära angrepp mot Ukraina och för att stödja medlemsstaternas fortsatta arbete för en resilient ekonomisk återhämtning från covid-19-pandemin, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(12)

Förordningarna (EU) nr 1303/2013 och (EU) 2021/1060 bör därför ändras i enlighet med detta.

(13)

Med tanke på behovet av att snabbt stödja de offentliga budgetarna i syfte att bevara medlemsstaternas kapacitet att upprätthålla den ekonomiska återhämtningen samt möjliggöra snabb planering av etappindelningen av verksamheten under programperioden 2021–2027, bör denna förordning av brådskande skäl träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(1)

Lissabonfördraget ändrade den rättsliga ramen för de befogenheter som lagstiftaren tilldelar kommissionen genom att det införs en åtskillnad mellan å ena sidan befogenheter som delegeras till kommissionen så att den kan anta icke-lagstiftningsakter med allmän giltighet som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt (delegerade akter) och å andra sidan befogenheter som tilldelas kommissionen så att den kan anta akter för att säkerställa enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter (genomförandeakter).

(2)

Genom lagstiftningsakter som antogs före Lissabonfördragets ikraftträdande tilldelas kommissionen befogenheter att anta åtgärder enligt det föreskrivande förfarande med kontroll som införs genom artikel 5a i rådets beslut 1999/468/EG (2).

(3)

Tidigare förslag beträffande anpassning av lagstiftning som hänvisar till det föreskrivande förfarandet med kontroll till den rättsliga ram som infördes i och med Lissabonfördraget drogs tillbaka (3) på grund av att de interinstitutionella förhandlingarna inte ledde till resultat.

(4)

I det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (4) enades Europaparlamentet, rådet och kommissionen om en ny ram för delegerade akter och erkände behovet av att anpassa all befintlig lagstiftning till den rättsliga ram som infördes i och med Lissabonfördraget. I synnerhet var de eniga om behovet av att prioritera en snabb anpassning av alla grundläggande akter som fortfarande innehåller hänvisningar till det föreskrivande förfarandet med kontroll. Kommissionen åtog sig att utarbeta ett förslag till denna anpassning före 2016 års slut.

(5)

I kommissionens befogenhet att ändra standardformulären i bilagorna till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 (5) föreskrivs att det föreskrivande förfarandet med kontroll ska tillämpas. Eftersom denna befogenhet uppfyller kriterierna i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bör den anpassas till den bestämmelsen.

(6)

I syfte att uppdatera förordning (EG) nr 805/2004, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen så att den kan ändra bilagorna till den förordningen i syfte att uppdatera standardformulären. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(7)

Denna förordning bör inte påverka pågående förfaranden där en kommitté redan har yttrat sig i enlighet med artikel 5a i beslut 1999/468/EG före denna förordnings ikraftträdande.

(8)

I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och EUF-fördraget, har Irland meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(9)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(10)

Förordning (EG) nr 805/2004 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) är unionens mål bland annat att främja folkens välfärd och att verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft i syfte att säkerställa full sysselsättning och sociala framsteg, en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö och samtidigt främja social rättvisa och jämställdhet mellan kvinnor och män. Enligt artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen bland annat beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd och kampen mot social utestängning.

(2)

Enligt artikel 151 i EUF-fördraget ska unionens och medlemsstaternas mål, under beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den europeiska sociala stadgan (den sociala stadgan), vara bland annat att främja sysselsättningen, förbättra levnads- och arbetsvillkoren för att möjliggöra en harmonisering av dessa villkor, samtidigt som förbättringarna bibehålls, och att åstadkomma ett fullgott socialt skydd och en dialog mellan arbetsmarknadens parter.

(3)

Enligt artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (4) (stadgan) har varje arbetstagare rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden. Enligt artikel 27 i stadgan har arbetstagare rätt till information och samråd. Enligt artikel 28 i stadgan har arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis, rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer. I artikel 23 i stadgan föreskrivs rätten till jämställdhet mellan kvinnor och män på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön.

(4)

Enligt den sociala stadgan har alla arbetstagare rätt till skäliga arbetsvillkor. Vidare erkänns alla arbetstagares rätt till skälig ersättning som är tillräcklig för att bereda dem och deras familjer en skälig levnadsstandard. Där erkänns även den roll som fritt ingångna kollektivavtal och författningsreglerade metoder för fastställande av minimilöner spelar för att säkerställa ett effektivt utövande av denna rättighet samt alla arbetstagares och arbetsgivares rätt att organisera sig i lokala, nationella och internationella organisationer för att skydda sina ekonomiska och sociala intressen och rätten att förhandla kollektivt.

(5)

I kapitel II i den europeiska pelaren för sociala rättigheter (pelaren), som proklamerades i Göteborg den 17 november 2017, fastställs ett antal principer som ska tjäna som vägledning för att säkerställa rättvisa arbetsvillkor. Princip nr 6 i pelaren bekräftar återigen arbetstagares rätt till en rättvis lön som tillåter en skälig levnadsstandard. Vidare anges att tillräckliga minimilöner ska säkerställas, så att arbetstagaren med familj kan tillgodose sina behov med hänsyn till nationella ekonomiska och sociala förhållanden, samtidigt som tillgången till sysselsättning och incitament att söka arbete upprätthålls. Dessutom sägs att fattigdom bland förvärvsarbetande ska förhindras och att all lönesättning ska vara öppen och förutsägbar i enlighet med nationell praxis och med respekt för arbetsmarknadens parters autonomi. I princip nr 8 i pelaren föreskrivs att arbetsmarknadens parter ska höras om utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken och sysselsättnings- och socialpolitiken enligt nationell praxis och att de ska uppmuntras att förhandla och sluta kollektivavtal i frågor som är relevanta för dem, samtidigt som deras autonomi och rätt till kollektiva åtgärder respekteras.

(6)

I riktlinje 5 i bilagan till rådets beslut (EU) 2020/1512 (5) uppmanas de medlemsstater som har nationella mekanismer för att fastställa lagstadgade minimilöner att se till att arbetsmarknadens parter verkligen medverkar i lönesättningen, för att sätta rättvisa löner som möjliggör en rimlig levnadsstandard, samtidigt som särskild hänsyn tas till låg- och medelinkomsttagare för en konvergens uppåt. I den riktlinjen uppmanas också medlemsstaterna att främja social dialog och kollektivavtalsförhandlingar vad gäller lönesättning. Dessutom uppmanas medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att säkerställa att alla arbetstagare, genom att dra nytta av kollektivavtal eller skäliga lagstadgade minimilöner med beaktande av hur lönerna påverkar konkurrenskraften, sysselsättningen och fattigdomen bland förvärvsarbetande och med respekt för nationell praxis, har skäliga och rättvisa löner. Enligt kommissionens meddelande av den 17 september 2020 med titeln Årlig strategi för hållbar tillväxt 2021 bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa rättvisa arbetsvillkor. I kommissionens meddelande av den 17 december 2019 med titeln Årlig strategi för hållbar tillväxt 2020 erinras dessutom om att det mot bakgrund av de växande sociala klyftorna är viktigt att se till att alla arbetstagare får en skälig lön. Landsspecifika rekommendationer inom minimilönområdet har utfärdats till ett antal medlemsstater i syfte att förbättra sättandet och uppdateringen av minimilönerna.

(7)

Bättre levnads- och arbetsvillkor, inbegripet genom tillräckliga minimilöner, gynnar arbetstagare och företag i unionen samt samhället och ekonomin i stort och är en förutsättning för en rättvis, inkluderande och hållbar tillväxt. Att ta itu med stora skillnader i minimilöneskyddets täckning och tillräcklighet bidrar till att öka rättvisan på arbetsmarknaden i unionen, förebygga och minska lönemässig och social ojämlikhet och främja ekonomiska och sociala framsteg och uppåtgående konvergens. Konkurrensen på den inre marknaden bör bygga på hög social standard, inbegripet ett starkt arbetstagarskydd och arbetstillfällen av hög kvalitet, liksom på innovation och produktivitetsförbättringar, samtidigt som lika spelregler säkerställs.

(8)

När minimilönerna fastställs på lämpliga nivåer som föreskrivs i nationell rätt eller som följer av kollektivavtal, skyddar detta inkomsterna för arbetstagarna, särskilt de mindre gynnade, och bidrar till att säkerställa en skälig levnadsstandard i enlighet med vad som eftersträvas i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om minimilöner nr 131 (1970). Minimilöner som ger en skälig levnadsstandard, och alltså uppnår en skälighetsgräns kan bidra till att minska fattigdomen på nationell nivå och till att upprätthålla inhemsk efterfrågan och köpkraft, stärka incitamenten att arbeta, minska ojämlikheten i fråga om lön, löneskillnaderna mellan könen och fattigdomen bland förvärvsarbetande och begränsa inkomstbortfallet under konjunkturnedgångar.

(9)

Fattigdomen bland förvärvsarbetande i unionen har ökat det senaste årtiondet, och fler arbetstagare upplever fattigdom. Vid konjunkturnedgångar är tillräckliga minimilöner särskilt viktiga för att skydda lågavlönade arbetstagare, som är mer sårbara för konsekvenserna av sådana nedgångar, och väsentliga för att stödja en hållbar och inkluderande ekonomisk återhämtning för alla, som bör leda till en ökning av sysselsättning av hög kvalitet. För att säkerställa en hållbar återhämtning är det av vital betydelse med välmående företag, särskilt mikro- och småföretag. Mot bakgrund av covid-19-pandemins konsekvenser är det viktigt att bedöma lönernas tillräcklighet inom låglönesektorer, som under krisen har visat sig vara väsentliga och ha ett stort socialt värde.

(10)

Sannolikheten för att kvinnor, yngre arbetstagare, migrerande arbetstagare, ensamstående föräldrar, lågutbildade arbetstagare, personer med funktionsnedsättning och framför allt personer som utsätts för flera former av diskriminering är minimilöntagare eller lågavlönade arbetstagare fortfarande större än för andra grupper. Eftersom kvinnor är överrepresenterade i låglöneyrken bidrar en förbättring av minimilönernas tillräcklighet till jämställdhet genom att minska skillnaderna i lön och pension mellan kvinnor och män och lyfta kvinnor och deras familjer ur fattigdom och bidrar till hållbar ekonomisk tillväxt i unionen.

(11)

Den kris som orsakades av covid-19-pandemin har betydande inverkan på tjänstesektorn, på mikro- och småföretag, som har höga andelar lågavlönade arbetstagare och minimilöntagare. Minimilöner är därför också viktiga med tanke på de strukturtendenser som omformar arbetsmarknaderna och som i allt högre grad kännetecknas av en hög andel otrygga och atypiska arbetsformer, ofta med arbetstagare i deltids-, säsongs-, plattforms- och bemanningsarbete. Dessa tendenser har i många fall lett till ökad polarisering på arbetsmarknaden i form av en allt större andel lågavlönade och lågkvalificerade yrken och sektorer i de flesta medlemsstater, samt till större ojämlikhet i fråga om lön i vissa av dem. Det är svårare för arbetstagare med atypiska anställningar att organisera sig och förhandla om kollektivavtal.

(12)

Även om det finns ett minimilöneskydd i alla medlemsstater, härrör det i vissa medlemsstater från lagstiftning eller andra författningar och kollektivavtal, medan det i andra härrör uteslutande från kollektivavtal. De olika nationella traditionerna i medlemsstaterna bör respekteras.

(13)

Det minimilöneskydd som följer av kollektivavtal för lågavlönade yrken är tillräckligt och ger därför en skälig levnadsstandard i de flesta fall och har visat sig vara ett effektivt sätt att minska fattigdomen bland förvärvsarbetande. I flera medlemsstater är de lagstadgade minimilönerna i regel låga jämfört med andra löner i ekonomin. I nio medlemsstater utgjorde den lagstadgade minimilönen 2018 inte en tillräcklig inkomst för att en ensamstående minimilöntagare skulle nå upp till gränsen för fattigdomsrisk.

(14)

Alla arbetstagare i unionen skyddas inte effektivt av minimilöner eftersom vissa arbetstagare i några medlemsstater, trots att de omfattas, i själva verket får en ersättning som är lägre än den lagstadgade minimilönen på grund av att gällande regler inte efterlevs. Det har konstaterats att sådan bristande efterlevnad särskilt drabbar kvinnor, unga arbetstagare, lågutbildade arbetstagare, migrerande arbetstagare, ensamstående föräldrar, personer med funktionsnedsättning, arbetstagare med atypiska anställningsformer såsom tidsbegränsade anställningar och deltidsanställda, samt arbetstagare inom jordbruket och besöksnäringen, vilket får till följd att lönerna pressas ner. I medlemsstater där minimilöneskyddet endast följer av kollektivavtal varierar andelen arbetstagare som inte omfattas från uppskattningsvis 2 % till 55 % av alla arbetstagare.

(15)

Enligt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska personer med funktionsnedsättning, även de inom skyddad sysselsättning, få lika lön för likvärdigt arbete. Den principen är relevant även med avseende på minimilöneskydd.

(16)

Starka kollektivavtalsförhandlingar, särskilt på sektornivå eller branschövergripande nivå, bidrar till att säkerställa ett tillräckligt minimilöneskydd, men de traditionella strukturerna för kollektivavtalsförhandlingar har urholkats de senaste årtiondena, bland annat på grund av strukturförändringar i ekonomin i riktning mot sektorer med lägre grad av facklig organisering och den sjunkande fackliga organisationsgraden, särskilt som en konsekvens av åtgärder för att försvaga arbetstagarorganisationer och ökningen av otrygga och atypiska arbetsformer. Kollektivavtalsförhandlingar på sektornivå och branschövergripande nivå sattes dessutom under tryck i vissa medlemsstater i kölvattnet av finanskrisen 2008. Kollektivavtalsförhandlingar på sektornivå och branschövergripande nivå är dock en väsentlig faktor för att uppnå ett tillräckligt minimilöneskydd och behöver därför främjas och stärkas.

(17)

Kommissionen har samrått med arbetsmarknadens parter i en tvåstegsprocess om möjliga åtgärder för att ta itu med utmaningarna kring tillräckligt minimilöneskydd i unionen i enlighet med artikel 154 i EUF-fördraget. Arbetsmarknadens parter var inte överens om att inleda förhandlingar om dessa frågor. Det är dock viktigt att vidta åtgärder på unionsnivå, med respekt för subsidiaritetsprincipen, för att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen, särskilt minimilönernas tillräcklighet, med beaktande av resultaten av samrådet med arbetsmarknadens parter.

(18)

I syfte att förbättra levnads- och arbetsvillkoren och den uppåtgående sociala konvergensen i unionen fastställs i detta direktiv minimikrav på unionsnivå och förfarandemässiga skyldigheter avseende de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet, och likaså förbättras arbetstagarnas faktiska tillgång till minimilöneskydd, i form av en lagstadgad minimilön där sådan finns, eller som följer av kollektivavtal enligt definitionen i detta direktiv. I detta direktiv främjas även kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning.

(19)

I enlighet med artikel 153.5 i EUF-fördraget syftar detta direktiv varken till att harmonisera minimilönenivån i hela unionen eller till att inrätta en enhetlig metod för sättande av minimilöner. Det inkräktar inte på medlemsstaternas frihet att fastställa lagstadgade minimilöner eller främja tillgången till minimilöneskydd genom kollektivavtal, i enlighet med varje medlemsstats. nationella rätt och praxis och särdrag och med full respekt för nationella befogenheter och arbetsmarknadens parters rätt att ingå avtal. Detta direktiv ålägger inte, och bör inte tolkas som att det ålägger, de medlemsstater där lönebildning säkerställs uteslutande genom kollektivavtal att införa någon lagstadgad minimilön eller att förklara kollektivavtalen allmängiltiga. I detta direktiv fastställs dessutom inte heller någon lönenivå, eftersom den omfattas av arbetsmarknadens parters rätt att ingå avtal på nationell nivå och av medlemsstaternas relevanta behörighet.

(20)

I detta direktiv beaktas, i enlighet med ILO:s sjöarbetskonvention (2006) (6) i dess ändrade lydelse, att medlemsstater som ratificerat den konventionen bör inrätta förfaranden för fastställande av minimilöner för sjöfolk efter samråd med representativa redar- och sjöfolksorganisationer. Representativa redar- och sjöfolksorganisationer bör delta i sådana förfaranden. Med tanke på deras särskilda karaktär bör medlemsstaternas akter till följd av sådana förfaranden inte omfattas av reglerna om lagstadgade minimilöner enligt kapitel II i detta direktiv. Sådana akter bör inte inkräkta på fria kollektivavtalsförhandlingar mellan redare eller deras organisationer och sjöfolksorganisationer.

(21)

Samtidigt som Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (7) följs bör detta direktiv tillämpas på arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande enligt definitionen i den lagstiftningen, de kollektivavtal eller den praxis som gäller i varje medlemsstat, med beaktande av de kriterier som fastställts av Europeiska unionens domstol (domstolen) för att fastställa en arbetstagares ställning. Under förutsättning att de uppfyller dessa kriterier kan arbetstagare inom såväl privat som offentlig sektor, liksom hushållsarbetare, behovsarbetstagare, intermittenta arbetstagare, voucher-baserade arbetstagare, arbetstagare på digitala plattformar, praktikanter, lärlingar och andra arbetstagare med atypisk anställning, liksom falska egenföretagare och odeklarerade arbetstagare, omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. Äkta egenföretagare bör inte omfattas av detta direktivs tillämpningsområde eftersom de inte uppfyller dessa kriterier. Missbruk av ställningen som egenföretagare, enligt definitionen i nationell rätt, antingen inom det egna landet eller över gränserna, är en form av felaktig klassificering av arbete som ofta förknippas med odeklarerat arbete. Det är fråga om falskt egenföretagande när en person klassificeras som egenföretagare men i själva verket uppfyller villkor som är typiska för ett anställningsförhållande, i syfte att undvika vissa rättsliga skyldigheter eller skyldigheter att betala skatter och avgifter. Sådana personer bör omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. Fastställandet av förekomsten av ett anställningsförhållande bör ske på grundval av fakta om arbetets faktiska utförande, inte utifrån parternas beskrivning av förhållandet.

(22)

Välfungerande kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning är ett viktigt sätt att säkerställa att arbetstagarna skyddas genom tillräckliga minimilöner som därigenom ger en skälig levnadsstandard. I medlemsstater med lagstadgade minimilöner stöder kollektivavtalsförhandlingar den allmänna löneutvecklingen och bidrar därför till att förbättra minimilönernas tillräcklighet och arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor. I de medlemsstater där minimilöneskydd uteslutande tillhandahålls genom kollektivavtalsförhandlingar avgörs lönernas nivå och andelen skyddade arbetstagare direkt av hur systemet för kollektivavtalsförhandlingar fungerar och av kollektivavtalstäckningen. Starka och välfungerande kollektivavtalsförhandlingar tillsammans med en hög täckning för sektoriella eller branschövergripande kollektivavtal stärker minimilönernas tillräcklighet och täckning.

(23)

Minimilöneskydd genom kollektivavtal gynnar såväl arbetstagarna och arbetsgivarna som företagen. I vissa medlemsstater finns inga lagstadgade minimilöner. I dessa medlemsstater tillhandahålls löner, inklusive minimilöneskydd, enbart genom kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Genomsnittslönerna i dessa medlemsstater är bland de högsta i unionen. Dessa system kännetecknas av en mycket hög kollektivavtalstäckning och av en hög organisationsgrad hos både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Minimilöner som följer av kollektivavtal som har förklarats allmängiltiga utan att den förklarande myndigheten har något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller innehållet i de tillämpliga bestämmelserna bör inte anses vara lagstadgade minimilöner.

(24)

Mot bakgrund av att kollektivavtalstäckningen minskar är det viktigt att medlemsstaterna främjar kollektivavtalsförhandlingar, underlättar utövandet av rätten till kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning och därigenom stärker kollektivavtalsbaserad lönesättning för att förbättra arbetstagarnas minimilöneskydd. Medlemsstaterna har ratificerat ILO:s konvention om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten nr 87 (1948) och ILO:s konvention om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten nr 98 (1949). Rätten att förhandla kollektivt erkänns genom dessa ILO-konventioner, enligt ILO:s konventioner om anställning i offentlig tjänst nr 151 (1978) och ILO:s konvention om kollektiva förhandlingar nr 154 (1981) samt enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den sociala stadgan. I artiklarna 12 och 28 i stadgan garanteras mötes- och föreningsfriheten respektive förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder. Enligt ingressen bekräftas i stadgan dessa rättigheter, som har sin grund särskilt i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt unionens och Europarådets sociala stadgor. Medlemsstaterna bör, på lämpligt sätt och i enlighet med sin nationella lagstiftning och praxis, vidta åtgärder för att främja kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning. Detta kan bland annat inbegripa åtgärder för att underlätta fackliga företrädares möjlighet att nå ut till arbetstagare.

(25)

Medlemsstater där kollektivavtalsförhandlingarna har hög täckning tenderar att ha en liten andel lågavlönade arbetstagare och höga minimilöner. Medlemsstater med liten andel lågavlönade arbetstagare har en kollektivavtalstäckningsgrad över 80 %. På liknande sätt har majoriteten av de medlemsstater som har höga minimilöner i förhållande till genomsnittslönen en kollektivavtalstäckning över 80 %. Varje medlemsstat där kollektivavtalstäckningsgraden är mindre än 80 % bör därför vidta åtgärder i syfte att förbättra sådana kollektivavtalsförhandlingar. Varje medlemsstat där kollektivavtalstäckningen understiger ett tröskelvärde på 80 % bör tillhandahålla en ram med möjliggörande förutsättningar för kollektivavtalsförhandlingar och upprätta en handlingsplan för att främja kollektivavtalsförhandlingar i syfte att successivt öka kollektivavtalstäckningsgraden. För att respektera arbetsmarknadens parters autonomi, vilket inbegriper deras rätt till kollektivavtalsförhandlingar och utesluter varje skyldighet att ingå kollektivavtal, bör tröskelvärdet på 80 % kollektivavtalstäckning endast tolkas som en indikator som utlöser skyldigheten att upprätta en handlingsplan.

Handlingsplanen bör ses över regelbundet, minst vart femte år, och vid behov revideras. Handlingsplanen och eventuella uppdateringar därav bör även anmälas till kommissionen och offentliggöras. Varje medlemsstat bör kunna besluta om lämplig form för sin handlingsplan. En handlingsplan som en medlemsstat har antagit innan detta direktiv träder i kraft kan anses vara en handlingsplan enligt detta direktiv, förutsatt att den innehåller åtgärder för att effektivt främja kollektivavtalsförhandlingar och uppfyller kraven enligt detta direktiv. Varje medlemsstat bör upprätta en sådan handlingsplan efter samråd med arbetsmarknadens parter eller genom överenskommelse med dem eller, efter en gemensam begäran från arbetsmarknadens parter, enligt överenskommelse dem emellan. Kollektivavtalstäckningsgraden i medlemsstaterna varierar avsevärt på grund av ett antal faktorer, inbegripet nationell tradition och praxis liksom den historiska kontexten. Detta bör beaktas vid en analys av framstegen med att öka kollektivavtalstäckningen, särskilt med avseende på den handlingsplan som föreskrivs i detta direktiv.

(26)

Ändamålsenliga regler, rutiner och effektiv praxis för att fastställa och uppdatera lagstadgade minimilöner är nödvändiga för att skapa tillräckliga minimilöner och samtidigt bevara befintliga, och skapa nya sysselsättningsmöjligheter, lika villkor och konkurrenskraft för företagen, även mikroföretag, små företag och medelstora företag. Dessa regler, rutiner och praxis inbegriper ett antal delar för att bidra till de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet, inbegripet kriterier för att vägleda medlemsstaterna vid sättande och uppdatering av lagstadgade minimilöner samt indikatorer för bedömning av deras tillräcklighet, regelbundna uppdateringar i rätt tid, förekomst av rådgivande organ samt arbetsmarknadens parters delaktighet. Att arbetsmarknadens parter i rätt tid och på ett effektivt sätt deltar i sättande och uppdatering av lagstadgade minimilöner, liksom i inrättande eller ändring av automatiska indexregleringsmekanismer, om sådana finns, är ytterligare en del av god samhällsstyrning som möjliggör en välinformerad och inkluderande beslutsprocess. Medlemsstaterna bör förse arbetsmarknadens parter med relevant information om sättande och uppdatering av lagstadgade minimilöner. Att arbetsmarknadens parter ges möjlighet att lämna yttranden, och få motiverade svar på sina yttranden innan förslag, om sättande och uppdatering av lagstadgade minimilöner läggs fram och innan några beslut fattas kan bidra till deras lämpliga delaktighet i den processen.

(27)

Medlemsstater som använder en automatisk indexregleringsmekanism, inbegripet halvautomatiska mekanismer genom vilka åtminstone en obligatorisk minimiökning av den lagstadgade minimilönen garanteras, bör också genomföra förfarandena för uppdatering av den lagstadgade minimilönen minst vart fjärde år. Dessa regelbundna uppdateringar bör bestå i en utvärdering av minimilönen med beaktande av de vägledande kriterierna, vid behov åtföljd av en ändring av beloppet. Frekvensen för den automatiska indexjusteringen å ena sidan och uppdateringen av de lagstadgade minimilönerna å andra sidan kan variera. Medlemsstater där det inte finns några automatiska eller halvautomatiska indexregleringsmekanismer bör uppdatera sin lagstadgade minimilön minst vartannat år.

(28)

Minimilöner anses vara tillräckliga om de är rimliga i förhållande till lönefördelningen i den relevanta medlemsstaten och ger en skälig levnadsstandard för arbetstagare baserat på ett anställningsförhållande på heltid. De lagstadgade minimilönernas tillräcklighet avgörs och bedöms av varje medlemsstat mot bakgrund av dess nationella socioekonomiska förhållanden, inbegripet sysselsättningstillväxt, konkurrenskraft samt utvecklingen i enskilda regioner och sektorer. När medlemsstaterna avgör det bör de beakta köpkraften, den långsiktiga nationella produktivitetsnivån och produktivitetsutvecklingen samt lönernas nivå, fördelning och tillväxt.

Bland andra instrument kan en varu- och tjänstekorg i reala priser som fastställs på nationell nivå vara ett användbart instrument för att avgöra levnadskostnaderna i syfte att uppnå en skälig levnadsstandard. Utöver materiella förnödenheter såsom livsmedel, kläder och bostad skulle behovet av att delta i kultur, utbildning och sociala aktiviteter också kunna tas i beaktande. Det är lämpligt att överväga att sätta och uppdatera lagstadgade minimilöner separat från inkomststödmekanismer. Medlemsstaterna bör använda indikatorer och tillhörande referensvärden som vägledning för sin bedömning av huruvida de lagstadgade minimilönerna är tillräckliga. Medlemsstaterna skulle kunna välja bland indikatorer som vanligen används på internationell nivå och/eller indikatorer som används på nationell nivå. Bedömningen skulle kunna baseras på referensvärden som vanligen används på internationell nivå exempelvis förhållandet mellan bruttominimilönen och 60 % av bruttomedianlönen och förhållandet mellan bruttominimilönen och 50 % av bruttomedellönen, som för närvarande inte uppnås av alla medlemsstater, eller förhållandet mellan nettominimilönen och 50 % eller 60 % av nettomedellönen. Bedömningen skulle även kunna baseras på referensvärden kopplade till indikatorer som används på nationell nivå, såsom en jämförelse mellan nettominimilönen och fattigdomsgränsen och minimilönernas köpkraft.

(29)

Utan att det påverkar medlemsstaternas behörighet att fastställa den lagstadgade minimilönen och tillåta variationer och avdrag är det viktigt att undvika att avdrag och variationer används i stor utsträckning, eftersom de riskerar att ha en negativ inverkan på minimilönernas tillräcklighet. Det bör säkerställas att variationer och avdrag respekterar principerna om icke-diskriminering och proportionalitet. Variationer och avdrag bör därför användas i ett legitimt syfte. Exempel på sådana avdrag skulle kunna vara återkrav när för höga belopp betalats ut eller avdrag som har beslutats av en rättslig eller administrativ myndighet. Andra avdrag, till exempel för utrustning som krävs för att utföra ett arbete eller avdrag för naturaförmåner såsom logi, riskerar i hög grad att vara oproportionerliga. Vidare bör inget i detta direktiv tolkas som en skyldighet för medlemsstaterna att införa några variationer i eller avdrag från minimilöner.

(30)

Ett ändamålsenligt tillsynssystem, där tillförlitlig övervakning, kontroller och fältinspektioner ingår, är nödvändigt för att säkerställa att de nationella ramarna för lagstadgade minimilöner fungerar och efterlevs. För att stärka tillsynsmyndigheternas ändamålsenlighet behövs det också nära samarbete med arbetsmarknadens parter, bland annat för att ta itu med kritiska utmaningar såsom missbruk av underentreprenad, falska egenföretagare, oregistrerad övertid eller hälso- och säkerhetsrisker kopplade till ökad arbetsintensitet. Tillsynsmyndigheternas kapacitet bör också utvecklas, särskilt genom utbildning och vägledning. Rutinmässiga och oanmälda besök, rättsliga och administrativa förfaranden och sanktioner vid överträdelser är viktiga sätt att avskräcka arbetsgivare från överträdelser.

(31)

Ett ändamålsenligt genomförande av det minimilöneskydd som fastställs i rättsliga bestämmelser eller som följer av kollektivavtal är avgörande för tilldelningen och fullgörandet av offentliga upphandlingskontrakt och koncessionskontrakt. Överträdelser av kollektivavtal som föreskriver minimilöneskydd kan förekomma vid fullgörandet av sådana kontrakt eller i underleverantörskedjan därefter, vilket leder till att arbetstagarna får mindre betalt än den lönenivå som avtalats i sektoriella kollektivavtal. För att förebygga sådana situationer, i enlighet med artiklarna 30.3 och 42.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU (8), artiklarna 18.2 och 71.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (9) samt artiklarna 36.2 och 88.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU (10), bör myndigheter som ansvarar för offentliga upphandlingar och upphandlande enheter vidta lämpliga åtgärder, inbegripet möjlighet att införa villkor för fullgörande av kontrakt, och säkerställa att de ekonomiska aktörerna avlönar sina arbetstagare enligt kollektivavtal i den relevanta sektorn och i det relevanta geografiska området och respekterar de rättigheter för arbetstagare och arbetstagarorganisationer som härrör från ILO:s konvention om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten nr 87 (1948) och ILO:s konvention om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten nr 98 (1949), på så sätt som avses i de direktiven, för att iaktta sina arbetsrättsliga skyldigheter. Detta direktiv skapar dock inte någon ytterligare skyldighet i förhållande till de direktiven.

(32)

För dem som ansöker om ekonomiskt stöd från unionens fonder och program enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060 (11), samt de möjliggörande förutsättningarna däri bör reglerna för offentlig upphandling och koncessioner tillämpas på adekvat sätt, även med avseende på efterlevnad av bestämmelser om kollektivavtal.

(33)

Tillförlitlig övervakning och uppgiftsinsamling är av väsentlig betydelse för ett effektivt minimilöneskydd. Vid uppgiftsinsamling kan medlemsstaterna förlita sig på tillräckligt representativa urvalsundersökningar, nationella databaser, harmoniserade uppgifter från Eurostat och andra offentligt tillgängliga källor såsom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. När tillförlitliga uppgifter i undantagsfall inte finns tillgängliga, kan medlemsstaterna använda sig av uppskattningar. Arbetsgivare, särskilt mikroföretag samt andra små och medelstora företag, bör inte belastas med en onödigt stor administrativ börda vid tillämpningen av kraven på uppgiftsinsamling. Kommissionen bör vartannat år rapportera till Europaparlamentet och rådet om sin analys av nivåerna och utvecklingen i fråga om de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet och täckning samt kollektivavtalstäckning på grundval av uppgifter och information från medlemsstaterna.

Dessutom bör utvecklingen övervakas inom ramen för samordningen av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken på unionsnivå. Rådet eller kommissionen kan i detta sammanhang begära att sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd, i enlighet med artiklarna 150 respektive 160 i EUF-fördraget, inom sina respektive behörighetsområden granskar utvecklingen i fråga om kollektivavtalstäckning och de lagstadgade minimilönernas tillräcklighet i medlemsstaterna på grundval av kommissionens rapport och andra multilaterala övervakningsverktyg, till exempel riktmärkning. Under en sådan granskning bör kommittéerna involvera arbetsmarknadens parter på unionsnivå, inbegripet sektorsöverskridande parter, i enlighet med artiklarna 150 respektive 160 i EUF-fördraget.

(34)

Arbetstagare bör ha enkel tillgång till heltäckande information om lagstadgade minimilöner och om minimilöneskydd som följer av allmängiltiga kollektivavtal för att säkerställa insyn och förutsägbarhet i fråga om sina arbetsvillkor, inbegripet för personer med funktionsnedsättning, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 (12).

(35)

Arbetstagare och arbetstagarrepresentanter, även sådana som är medlemmar i arbetstagarorganisationer eller fackliga företrädare, bör kunna utöva sin rätt till försvar när deras rättigheter i fråga om minimilöneskydd föreskrivs i nationell rätt eller som följer av kollektivavtal och har kränkts. För att förhindra att arbetstagare berövas sina rättigheter enligt nationell rätt eller som följer av kollektivavtal bör medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagarna ges tillgång till ändamålsenlig och opartisk tvistlösning i tid och rätt till prövning samt ändamålsenligt rättsligt och/eller administrativt skydd mot alla former av försämringar om de beslutar att utöva sin rätt till försvar, utan att det påverkar tillämpningen av särskilda former av prövning och tvistlösning enligt kollektivavtal, såsom system för kollektiv tvistlösning. Arbetsmarknadens parters delaktighet kan vara till nytta vid vidareutvecklingen av opartiska tvistlösningsmekanismer i medlemsstaterna. Arbetstagarna bör informeras om prövningsmekanismerna för att kunna utöva sin rätt till prövning.

(36)

Kommissionen bör göra en utvärdering som grund för en översyn av det faktiska genomförandet av detta direktiv. Europaparlamentet och rådet bör informeras om resultaten av den översynen.

(37)

De reformer och åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att främja ett tillräckligt minimilöneskydd för arbetstagare är visserligen steg i rätt riktning, men har inte alltid varit heltäckande och systematiska. Åtgärder som vidtas på unionsnivå för att förbättra minimilönernas tillräcklighet och täckning kan dessutom bidra till att ytterligare förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen och minska oron för eventuella negativa ekonomiska konsekvenser av isolerade åtgärder från medlemsstaternas sida. Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av deras omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(38)

I detta direktiv fastställs förfarandemässiga skyldigheter som minimikrav, vilket innebär att medlemsstaterna har kvar sin möjlighet att införa och behålla mer förmånliga bestämmelser. Rättigheter som förvärvats enligt det befintliga nationella rättsliga ramen bör fortsätta att tillämpas, om inte fördelaktigare bestämmelser införs i och med detta direktiv. Genomförandet av detta direktiv bör inte användas för att minska befintliga arbetstagarrättigheter och inte heller utgöra ett giltigt skäl för att sänka den allmänna skyddsnivån för arbetstagare på det område som omfattas av detta direktiv, särskilt med avseende på att minska eller avskaffa minimilöner.

(39)

Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna undvika onödiga administrativa, ekonomiska och rättsliga åligganden, särskilt om de motverkar etableringen och utvecklingen av små och medelstora företag. Medlemsstaterna uppmuntras därför att utvärdera hur deras införlivandeåtgärder påverkar små och medelstora företag för att säkerställa att dessa inte blir oproportionerligt drabbade, och då vara särskilt uppmärksamma på mikroföretag och den administrativa bördan, och offentliggöra resultaten av sådana utvärderingar. Om medlemsstaterna finner att små och medelstora företag påverkas i oproportionerligt hög grad genom införlivandeåtgärderna, bör de överväga att vidta åtgärder för att hjälpa små och medelstora företag att anpassa sina ersättningsstrukturer till de nya kraven.

(40)

Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2021/240 (13) och (EU) 2021/1057 (14) står till medlemsstaternas förfogande för att utveckla eller förbättra de tekniska aspekterna av ramarna för minimilöner, bland annat när det gäller bedömning av tillräcklighet, övervakning och datainsamling, bredare tillgång samt tillsyn och allmän kapacitetsuppbyggnad i samband med genomförandet av dessa ramar. I enlighet med förordning (EU) 2021/1057 bör medlemsstaterna anslå ett lämpligt belopp till arbetsmarknadens parters kapacitetsuppbyggnad.

(1)

Rådets förordning (EU) nr 1284/2009 (2) ger verkan åt de åtgärder som föreskrivs i rådets beslut 2010/638/Gusp om restriktiva åtgärder mot Republiken Guinea.

(2)

Genom beslut (Gusp) 2022/2052 ändras titeln på beslut 2010/638/Gusp.

(3)

Lagstiftningsåtgärder på unionsnivå är därför nödvändiga för att ge verkan åt beslut (Gusp) 2022/2052, särskilt för att säkerställa att det tillämpas på ett enhetligt sätt av ekonomiska aktörer i alla medlemsstater.

(4)

Förordning (EU) nr 1284/2009 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Den 1 oktober 2015 antog rådet förordning (EU) 2015/1755.

(2)

På grundval av en översyn gjord av rådet bör tre personer strykas från förteckningen över fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som är föremål för restriktiva åtgärder i bilaga I till förordning (EU) 2015/1755.

(3)

Bilaga I till förordning (EU) 2015/1755 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Kommissionen har granskat Italiens ansökan om godkännande av ändringar av produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen ”Roero”, som lämnats in i enlighet med artikel 105 i förordning (EU) nr 1308/2013.

(2)

Kommissionen har offentliggjort ansökan om godkännande av ändringar av produktspecifikationen i Europeiska unionens officiella tidning (2) i enlighet med artikel 97.3 i förordning (EU) nr 1308/2013.

(3)

Inga invändningar enligt artikel 98 i förordning (EU) nr 1308/2013 har inkommit till kommissionen.

(4)

Ändringarna av produktspecifikationen bör därför godkännas i enlighet med artikel 99 i förordning (EU) nr 1308/2013.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för den samlade marknadsordningen inom jordbruket.

(1)

Kommissionen har i enlighet med artikel 53.1 första stycket i förordning (EU) nr 1151/2012 granskat Italiens ansökan om godkännande av en ändring av produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen ”Chianti Classico”, vilken registrerades i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 2446/2000 (2) i dess ändrade lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 216/2011 (3) och genomförandeförordning (EU) nr 267/2013 (4).

(2)

Eftersom den aktuella ändringen inte utgör en mindre ändring i den mening som avses i artikel 53.2 i förordning (EU) nr 1151/2012 har kommissionen offentliggjort ansökan om ändring i Europeiska unionens officiella tidning (5) i enlighet med artikel 50.2 a i den förordningen.

(3)

Inga invändningar enligt artikel 51 i förordning (EU) nr 1151/2012 har inkommit till kommissionen och därför bör ändringen av produktspecifikationen godkännas.

(1)

I bilagorna I och II till kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 (2) fastställs de högsta ackumulerade belopp för stöd av mindre betydelse som beviljas företag verksamma inom sektorn för primärproduktion av jordbruksprodukter per medlemsstat under en period av tre beskattningsår och som avses i artikel 3.3 och 3.3a i den förordningen.

(2)

Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (3) (utträdesavtalet), av vilket protokollet om Irland/Nordirland (protokollet) utgör en integrerad del, trädde i kraft den 1 februari 2020.

(3)

Den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 126 i utträdesavtalet, då unionsrätten i stor utsträckning fortsatt var tillämplig i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, löpte ut den 31 december 2020.

(4)

Enligt artikel 10 i protokollet ska dock vissa unionsrättsliga bestämmelser som förtecknas i bilaga 5 till det protokollet tillämpas på Förenade kungariket med avseende på åtgärder som påverkar handeln med jordbruksprodukter mellan Nordirland och unionen.

(5)

Förordning (EU) nr 1408/2013 återfinns bland dessa bestämmelser.

(6)

För att säkerställa efterlevnad av bestämmelserna i utträdesavtalet och protokollet är det nödvändigt att ersätta de högsta kumulativa belopp för hela Förenade kungariket som fastställs i bilagorna till förordning (EU) nr 1408/2013 med motsvarande belopp enbart för Nordirland.

(7)

För att säkerställa lika villkor bör de högsta kumulativa beloppen för Nordirland baseras på samma beräkningsmetod som den som användes för medlemsstaterna vid den tidpunkt då dessa bilagor upprättades.

(8)

Förordning (EU) nr 1408/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

I bilaga II till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/2325 (2) fastställs förteckningen över kontrollmyndigheter och kontrollorgan som har erkänts med avseende på likvärdighet och behörighet att utföra kontroller och utfärda intyg i tredjeländer.

(2)

I bilaga IV till kommissionens förordning (EG) nr 1235/2008 (3) erkändes ursprungligen ”Ecocert SA” för Bahrain vad gäller produktkategori D. I bilaga II till genomförandeförordning (EU) 2021/2325 lämnades den rad som avser Bahrain för produktkategori D felaktigt tom. Det felet måste rättas till.

(3)

I bilaga II till genomförandeförordning (EU) 2021/2325 förtecknades felaktigt ”Florida Certified Organic Growers and Consumers, Inc. (FOG), DBA as Quality Certification Services (QCS)” som ett erkänt organ i Costa Rica för produktkategori A. Dessutom hade kontrollorganet inte lämnat in uppgifter om vilka slags produkter det skulle vilja intyga för produktkategori D i Costa Rica, och erkännandet för den produktkategorin beviljades därför på felaktiga grunder. Den berörda posten måste rättas till.

(4)

Genomförandeförordning (EU) 2021/2325 bör därför rättas i enlighet med detta.

(5)

Det geografiska tillämpningsområdet för erkännandet av ”Ecocert SA” var felaktigt begränsat. Det fel som avser Bahrain för produktkategori D bör därför rättas till retroaktivt från och med den dag då genomförandeförordning (EU) 2021/2325 trädde i kraft. Erkännandet av ”Florida Certified Organic Growers and Consumers, Inc. (FOG), DBA as Quality Certification Services (QCS)” utvidgades felaktigt till produktkategorierna A och D i Costa Rica. Det felet bör därför rättas till retroaktivt från och med den dag då genomförandeförordning (EU) 2021/2325 började tillämpas.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för ekologisk produktion.

(1)

I kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1062/2014 (2) fastställs en förteckning över existerande verksamma ämnen som ska utvärderas för att eventuellt godkännas för användning i biocidprodukter. I förteckningen ingår L-(+)-mjölksyra.

(2)

L-(+)-mjölksyra har utvärderats för användning i biocidprodukter i produkttyp 6, konserveringsmedel för produkter under lagring, såsom den beskrivs i bilaga V till förordning (EU) nr 528/2012.

(3)

Tyskland utsågs till rapporterande medlemsstat och dess utvärderande behöriga myndighet överlämnade bedömningsrapporten tillsammans med sina slutsatser till Europeiska kemikaliemyndigheten (kemikaliemyndigheten) den 3 september 2020.

(4)

I enlighet med artikel 75.1 a i förordning (EU) nr 528/2012 ansvarar kommittén för biocidprodukter för utarbetandet av kemikaliemyndighetens yttrande om ansökningar om godkännande av verksamma ämnen. Kommittén för biocidprodukter antog kemikaliemyndighetens yttrande (3) den 15 juni 2021 i enlighet med artikel 7.2 i delegerad förordning (EU) nr 1062/2014, med beaktande av den utvärderande behöriga myndighetens slutsatser.

(5)

Enligt yttrandet kan biocidprodukter i produkttyp 6 som innehåller L-(+)-mjölksyra förväntas uppfylla kriterierna i artikel 19.1 b i förordning (EU) nr 528/2012, förutsatt att användningsvillkoren uppfylls.

(6)

Med beaktande av kemikaliemyndighetens yttrande bör L-(+)-mjölksyra därför godkännas för användning i biocidprodukter i produkttyp 6 förutsatt att vissa villkor uppfylls.

(7)

Eftersom L-(+)-mjölksyra är klassificerat som frätande/irriterande på huden i underkategori 1C samt skadligt/irriterande för ögonen i kategori 1, i enlighet med del 3 i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 (4), bör den person som ansvarar för att släppa ut på marknaden de ämnen eller blandningar som behandlats med eller innehåller det verksamma ämnet i koncentrationer som medför klassificering som frätande/irriterande på huden eller skadligt/irriterande för ögonen särskilt säkerställa att allmänheten exponeras så lite som möjligt genom lämpliga riskbegränsande åtgärder.

(8)

Eftersom L-(+)-mjölksyra uppfyller kriterierna för att klassificeras som frätande på luftvägarna i enlighet med del 3 i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008, bör den person som ansvarar för att släppa ut på marknaden de ämnen eller blandningar som behandlats med eller innehåller det verksamma ämnet i en koncentration som medför klassificering som frätande på luftvägarna säkerställa att allmänheten exponeras så lite som möjligt genom lämpliga riskbegränsande åtgärder.

(9)

I syfte att garantera en säker användning av biocidprodukter som innehåller L-(+)-mjölksyra i behandlade varor och för att de som använder behandlade varor ska kunna fatta välgrundade beslut, bör den person som ansvarar för att släppa ut på marknaden en vara som behandlats med eller innehåller L-(+)-mjölksyra säkerställa att etiketten på den behandlade varan innehåller den information som anges i artikel 58.3 andra stycket i förordning (EU) nr 528/2012. Dessutom bör medlemsstaternas behöriga myndigheter eller, i fall av unionsgodkännande, kommissionen, i sammanfattningen av biocidproduktens egenskaper för en biocidprodukt som innehåller L-(+)-mjölksyra ange de relevanta instruktioner för användning och den varningstext som ska inkluderas på de behandlade varornas etikett i enlighet med artikel 58.3 e i förordning (EU) nr 528/2012.

(10)

Innan ett verksamt ämne godkänns bör berörda parter medges en rimlig tidsperiod för att vidta de förberedande åtgärder som behövs för att uppfylla de nya kraven.

(11)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för biocidprodukter.

(1)

Bilaga I till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/2325 (2) innehåller en förteckning över tredjeländer vars produktionssystem och kontrollåtgärder för ekologisk produktion av jordbruksprodukter har erkänts som likvärdiga med dem som fastställs i förordning (EG) nr 834/2007 (3).

(2)

Indien har underrättat kommissionen om att dess behöriga myndighet tillfälligt har stängt av kontrollorganet ”TQ Cert Services Private Limited” och att kontrollorganet därför bör strykas från förteckningen över kontrollorgan som erkänts av Indien.

(3)

Bilaga II till genomförandeförordning (EU) 2021/2325 innehåller en förteckning över kontrollmyndigheter och kontrollorgan som erkänts som likvärdiga och behöriga att genomföra kontroller och utfärda intyg i tredjeländer. Mot bakgrund av de nya uppgifter och nya ansökningar som inkommit till kommissionen sedan genomförandeförordning (EU) 2021/2325 antogs bör vissa ändringar göras i den förteckningen.

(4)

Anmälningar om bristande överensstämmelse har gjorts i informationssystemet för ekologiskt jordbruk (Ofis) av ”Control Union Certifications” (BIO-149), ”Ecocert SA” (BIO-154), ”Lacon GmbH” (BIO-134) och ”OneCert International PVT Ltd” (BIO-152). Anmälningarna rör kontaminering av ett stort antal sändningar av produkter som producerats i Indien och certifierats som ekologiska av dessa kontrollorgan. Kontamineringarna skedde med produkter och ämnen som inte är tillåtna i ekologisk produktion och/eller konventionell produktion inom unionen, i halter som är över – i många fall långt över – de gränsvärden som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 (4). Dessa kontamineringar omfattar, men är inte begränsade till, kontamineringar med etylenoxid, som är cancerframkallande, mutagen och reproduktionstoxisk.

(5)

Dessutom har kontrollorganen i fråga inte visat att ekologiska produkter som importerats under deras kontroll har producerats i enlighet med sådana produktionsregler och genomgått sådana kontrollförfaranden som är likvärdiga med dem som fastställs i förordning (EG) nr 834/2007 och i kommissionens förordningar (EG) nr 889/2008 (5) och (EG) nr 1235/2008 (6).

(6)

Kontrollorganen har inte heller vidtagit korrigerande åtgärder för att hantera de konstaterade oriktigheterna och överträdelserna.

(7)

Med anledning av dessa skäl och i enlighet med artikel 4.1 d iv, v och vii i kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1342 (7) bör kontrollorganen ”Control Union Certifications”, ”Ecocert SA”, ”Lacon GmbH” och ”OneCert International PVT Ltd” strykas från förteckningen över kontrollmyndigheter och kontrollorgan som erkänts för Indien med avseende på likvärdighet enligt artikel 33.3 i förordning (EG) nr 834/2007.

(8)

”A CERT European Organization for Certification S.A.” har underrättat kommissionen om sin adressändring.

(9)

Kommissionen har tagit emot och granskat en ansökan från ”BioGro New Zealand Limited” om att återkalla dess erkännande för alla tredjeländer för vilka det är erkänt i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2021/2325.

(10)

”Bureau Veritas Certification France SAS” har underrättat kommissionen om sin webbadressändring.

(11)

Kommissionen har tagit emot och granskat en ansökan från ”Ecocert SA” om att ändra dess namn. På grundval av den mottagna informationen har kommissionen konstaterat att det är motiverat att ersätta kontrollorganets namn med ”Ecocert SAS”.

(12)

Ackrediteringsorganet IOAS har underrättat kommissionen om återkallandet av dess ackreditering för kontrollorganet ”FairCert Certification Services Pvt Ltd”. Kommissionen har också uppmanat kontrollorganet att tillhandahålla ett giltigt ackrediteringscertifikat och att vidta lämpliga korrigerande åtgärder i tid. ”FairCert Certification Services Pvt Ltd” svarade dock inte på ett tillfredsställande sätt inom den fastställda tidsfristen. Slutligen har ”FairCert Certification Services Pvt Ltd” inte tillhandahållit kommissionen all information som rör dess tekniska dokumentation. Med anledning av dessa tre skäl och i enlighet med artikel 4.1 d iii i delegerad förordning (EU) 2021/1342 bör ”FairCert Certification Services Pvt Ltd” strykas från den förteckning över kontrollmyndigheter och kontrollorgan som fastställs i bilaga II till genomförandeförordning (EU) 2021/2325 för alla tredjeländer.

(13)

”Kiwa Sativa” har underrättat kommissionen om sin webbadressändring.

(14)

Kommissionen har tagit emot och granskat en ansökan från ”Lacon GmbH” om att återkalla dess erkännande för alla tredjeländer för vilka det är erkänt i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2021/2325.

(15)

Kommissionen har tagit emot och granskat en ansökan från ”LETIS S.A.” om att återkalla dess erkännande för Afghanistan, Azerbajdzjan, Belarus, Egypten, Elfenbenskusten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran, Kazakstan, Kirgizistan, Marocko, Moldavien, Pakistan, Ryssland, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan.

(16)

Ackrediteringsorganet IOAS har underrättat kommissionen om återkallandet av dess ackreditering för ”LETIS S.A.” i Turkiet. Kommissionen har också uppmanat kontrollorganet att tillhandahålla ett giltigt ackrediteringscertifikat för Turkiet och att vidta lämpliga korrigerande åtgärder i tid. ”LETIS S.A.” svarade dock inte på ett tillfredsställande sätt inom den fastställda tidsfristen. Med anledning av dessa två skäl och i enlighet med artikel 4.1 d iii i delegerad förordning (EU) 2021/1342 är det motiverat att återkalla erkännandet av ”LETIS S.A.” för Turkiet.

(17)

”OneCert International PVT Ltd” har underrättat kommissionen om sin adressändring och webbadressändring.

(18)

Kommissionen har tagit emot en ansökan från ”Oregon Tilth” om att återkalla dess erkännande för Panama.

(19)

Kommissionen har tagit emot en ansökan från ”Organic Standard” om att återkalla dess erkännande för Ryssland.

(20)

Kommissionen har tagit emot och granskat en ansökan från ”Soil Association Certification Limited” om frivilligt upphörande av dess verksamhet för alla tredjeländer för vilka det är erkänt i enlighet med genomförandeförordning (EU) 2021/2325.

(21)

”Tse-Xin Organic Certification Corporation” har underrättat kommissionen om sin adressändring.

(22)

Genomförandeförordning (EU) 2021/2325 bör därför ändras i enlighet med detta.

(23)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för ekologisk produktion.

(1)

Enligt artikel 300.3 i fördraget ska Regionkommittén bestå av företrädare för regionala och lokala organ som antingen har valts till ett regionalt eller lokalt organ eller är politiskt ansvariga inför en vald församling.

(2)

Den 17 februari 2020 antog rådet beslut (EU) 2020/235 (2) om utnämning av en ledamot och en suppleant i Regionkommittén på förslag av Republiken Österrike. Den 21 juni 2022 antog rådet beslut (EU) 2022/1000 (3) om utnämning av en ledamot i Regionkommittén på förslag av Republiken Österrike.

(3)

En plats som ledamot i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att Christopher DREXLER har avgått.

(4)

En plats som suppleant har blivit ledig till följd av att Hannes WENINGER har utsetts till ledamot i Regionkommittén.

(5)

Den österrikiska regeringen har föreslagit Werner AMON, som är företrädare för ett regionalt organ och har valts till ett regionalt organ, Landesrat, Steiermärkische Landesregierung (ledamot i Steiermarks delstatsregering), som ledamot i Regionkommittén för återstoden av mandatperioden, dvs. till och med den 25 januari 2025.

(6)

Den österrikiska regeringen har föreslagit Thomas STEINER, som är företrädare för ett lokalt organ och har valts till ett lokalt organ, Mitglied des Gemeinderats von Eisenstadt (ledamot i Eisenstadts stadsfullmäktige), som suppleant i Regionkommittén för återstoden av mandatperioden, dvs. till och med den 25 januari 2025:

(1)

Den 1 oktober 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/1763 (1) om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Burundi.

(2)

På grundval av en översyn gjord av rådet av beslut (Gusp) 2015/1763 bör de restriktiva åtgärderna förlängas till och med den 31 oktober 2023 och tre personer bör strykas från förteckningen över personer, enheter och organ som är föremål för restriktiva åtgärder i bilagan till beslut (Gusp) 2015/1763.

(3)

Beslut (Gusp) 2015/1763 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Den 25 oktober 2010 antog rådet beslut 2010/638/Gusp (1) om restriktiva åtgärder mot Republiken Guinea.

(2)

På grundval av en översyn av beslut 2010/638/Gusp bör de restriktiva åtgärderna förlängas till och med den 27 oktober 2023.

(3)

Rådet anser att titeln på beslut 2010/638/Gusp bör ändras.

(4)

Beslut 2010/638/Gusp bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

En ansökan om registrering av det europeiska medborgarinitiativet med titeln ”European citizens’ initiative for vegan meal” lämnades in till kommissionen den 30 augusti 2022.

(2)

Enligt organisatörerna är syftet med initiativet att det alltid ska finnas ett veganalternativ på privata och offentliga ställen som säljer mat och dryck i Europa. Det europeiska medborgarinitiativet ”European citizens’ initiative for vegan meal” vänder sig till dem som är veganer och dem som respekterar rätten till veganalternativ. Det handlar också om att vidta åtgärder för klimatförändringarna genom att förenkla tillgången till växtbaserad mat i vardagen. Genom att äta veganskt utnyttjas och dödas inte djur, och initiativet ligger i linje med den växande medvetenheten om djurens rättigheter. Dessutom medför vegankost förändringar när det gäller val av produktion och anställning, och leder till strukturer och logistik med mindre föroreningar. I ”European citizens’ initiative for vegan meal” efterfrågas en lag om veganalternativ vid försäljning av mat och dryck till allmänheten i Europa. Förhoppningen är att medborgarnas deltagande ska leda till en EU-lag som verkligen främjar planeten genom att minska klimatkrisen samt utrotningen av vilda arter och avskogningen. Lagen kommer också att bidra till bättre markanvändning, skydd av marint liv, minskat matsvinn och minskad malnutrition.

(3)

I en bilaga och i ett kompletterande dokument finns ytterligare uppgifter om initiativets ämne, mål och bakgrund och en redogörelse för skälen till att initiativet bör stödjas. Organisatörerna menar att man med ett veganalternativ vid försäljning av mat och dryck till allmänheten på privata och offentliga ställen förenklar tillgången till veganalternativ, bidrar till att bekämpa klimatkrisen genom att öka konsumtionen av växtbaserade livsmedel och minskar livsmedelskostnaden. Organisatörerna menar också att man genom att underlätta tillgången till veganmat i offentliga och privata sektorer av mat- och dryckesförsäljning bidrar till att minska koldioxidutsläppen, miljöförstöringen, vattenanvändningen och djurens lidande.

(4)

Vad gäller initiativets mål om att införa en rättslig skyldighet för aktörer på kundmarknaden för mat och dryck att erbjuda veganprodukter har kommissionen behörighet att lägga fram ett förslag till rättsakt på grundval av artikel 114 i EUF-fördraget. I den mån initiativet kan påverka eller kräva särskilda åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken har kommissionen dessutom behörighet att lägga fram förslag till rättsakter på grundval av artikel 43 i EUF-fördraget.

(5)

Av dessa skäl faller inga delar av initiativet uppenbart utanför kommissionens befogenheter att lägga fram ett förslag till unionsrättsakt för att genomföra fördragen.

(6)

Denna slutsats påverkar inte bedömningen av om initiativet uppfyller de konkreta materiella villkor som krävs för att kommissionen ska kunna agera, bland annat om det är förenligt med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna och de grundläggande rättigheterna.

(7)

Gruppen av organisatörer har lämnat tillräckliga bevis på att den uppfyller kraven i artikel 5.1 och 5.2 i förordning (EU) 2019/788 och har utsett kontaktpersoner i enlighet med artikel 5.3 första stycket i den förordningen.

(8)

Initiativet är varken uppenbart otillbörligt, av okynneskaraktär eller förargelseväckande och det strider inte heller uppenbart mot unionens värden enligt artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen eller mot de rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(9)

Initiativet med titeln ”European citizens’ initiative for vegan meal” bör därför registreras.

(10)

Slutsatsen att villkoren för registrering enligt artikel 6.3 i förordning (EU) 2019/788 är uppfyllda innebär inte att kommissionen på något sätt bekräftar att innehållet i initiativet är korrekt, då gruppen av organisatörer av initiativet är ensamt ansvarig för detta. De åsikter som framförs i initiativet är organisatörernas egna och kan inte på något sätt anses spegla kommissionens uppfattning.

(1)

Den 29 november 2016 lämnade företaget Lanxess Deutschland GmbH (sökanden) in en ansökan till de behöriga myndigheterna i ett antal medlemsstater, däribland Frankrike, Sverige och Tyskland, om parallellt ömsesidigt erkännande i enlighet med artikel 34 i förordning (EU) nr 528/2012 av biocidprodukten Preventol A 12 TK 50. Biocidprodukten, som innehåller propikonazol som verksamt ämne, är ett konserveringsmedel för ytbeläggningar i produkttyp 7 som ska användas av industriella användare för konservering av vatten- och lösningsmedelsbaserade färger och beläggningar. Nederländerna är referensmedlemsstat och ansvarar för utvärderingen av den ansökan som avses i artikel 34.1 i förordning (EU) nr 528/2012.

(2)

Tyskland hänsköt den 16 september 2020 invändningarna till samordningsgruppen och angav att de villkor som Nederländerna fastställt i godkännandet inte säkerställer att biocidprodukten uppfyller kraven i artikel 19.1 b iii i förordning (EU) nr 528/2012.

(3)

Den 17 september 2020 uppmanade samordningsgruppens sekretariat de andra berörda medlemsstaterna och sökanden att inkomma med skriftliga synpunkter på invändningarna. Sökanden lämnade sina skriftliga synpunkter den 29 september 2020. Invändningarna diskuterades i samordningsgruppen den 21 oktober 2020 tillsammans med sökanden.

(4)

Tyskland anser att riskreducerande åtgärder för utsläppande på marknaden av behandlade varor som behandlats med eller innehåller produkten endast kan ingå i ett godkännande av en biocidprodukt om de har angetts i villkoren för godkännandet av det verksamma ämnet. Eftersom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1609 (2) inte innehåller några nödvändiga riskreducerande åtgärder för utsläppande på marknaden av behandlade varor som behandlats med eller innehåller produkten anser Tyskland att de riskreducerande åtgärder för utsläppande på marknaden av behandlade varor som Nederländerna föreslagit inte kan ingå i godkännandet av biocidprodukten. Eftersom oacceptabla effekter på människors hälsa och miljön till följd av användning av biocidprodukten inte på ett korrekt sätt kan ingå i godkännandet av produkten anser därför Tyskland att produkten inte bör godkännas.

(5)

Eftersom ingen överenskommelse om Tysklands invändning nåddes i samordningsgruppen hänsköt Nederländerna i enlighet med artikel 36.1 i förordning (EU) nr 528/2012 den olösta invändningen till kommissionen den 16 december 2021. Nederländerna gav kommissionen en utförlig redogörelse för den fråga som medlemsstaterna inte kunde enas om och skälen till detta. Den redogörelsen vidarebefordrades till de berörda medlemsstaterna och sökanden.

(6)

I artikel 19.1 b iii och b iv i förordning (EU) nr 528/2012 föreskrivs att ett av villkoren för att bevilja ett godkännande är att det i enlighet med de gemensamma principerna för utvärdering av en dossier för biocidprodukter i bilaga VI till den förordningen har fastställts att biocidprodukt inte i sig eller till följd av resthalter har några oacceptabla effekter på människors och djurs hälsa eller på miljön.

(7)

Enligt artikel 19.2 b i förordning (EU) nr 528/2012 ska det vid utvärderingen av huruvida en biocidprodukt uppfyller kriterierna i artikel 19.1 b beaktas hur behandlade varor som behandlats med eller innehåller biocidprodukten kan komma att användas.

(8)

Enligt artikel 58.2 i förordning (EU) nr 528/2012 får en behandlad vara inte släppas ut på marknaden såvida inte samtliga verksamma ämnen i den biocidprodukt som varan behandlats med eller innehåller har tagits upp i den förteckning som upprättats i enlighet med artikel 9.2 i den förordningen för den relevanta produkttypen och användningen, eller i bilaga I till samma förordning, och eventuella villkor eller begränsningar som anges i dessa är uppfyllda. Nederländerna drog slutsatsen att användning av biocidprodukten skulle få oacceptabla effekter på människors hälsa och miljön, vilket kräver att riskreducerande åtgärder för utsläppande på marknaden och användning av behandlade varor som behandlats med eller innehåller biocidprodukten ingår i godkännandet av biocidprodukten. Villkoren i genomförandeförordning (EU) 2015/1609 innehåller inga särskilda riskreducerande åtgärder för utsläppande på marknaden av behandlade varor som behandlats med eller innehåller propikonazol, och i den genomförandeförordningen föreskrivs ingen möjlighet för medlemsstaternas behöriga myndigheter att fastställa sådana riskreducerande åtgärder i godkännandet av biocidprodukter som innehåller propikonazol för produkttyp 7, vilket skulle krävas för att hantera de oacceptabla risker som konstaterats för människors hälsa och miljön till följd av användning av behandlade varor som behandlats med eller innehåller biocidprodukten.

(9)

Efter en noggrann granskning av all information anser kommissionen att det inte går att säkerställa att villkoren i artikel 19.1 b iii och b iv i förordning (EU) nr 528/2012 uppfylls för biocidprodukten genom att det införs villkor för användning av biocidprodukter i behandlade varor utan att de personer som släpper ut behandlade varor som innehåller sådana biocidprodukter på marknaden samtidigt åläggs skyldigheter. Eftersom inga nödvändiga villkor eller begränsningar för säkerställande av en säker användning av biocidprodukten med hänsyn till hur behandlade varor som behandlats med eller innehåller biocidprodukten kan komma att användas emellertid fastställs i genomförandeförordning (EU) 2015/1609 och inte heller kan fastställas i godkännandet av biocidprodukten skulle användning av biocidprodukten i behandlade varor få oacceptabla effekter på människors hälsa och miljön.

(10)

Kommissionen anser därför att produkten inte uppfyller villkoren i artikel 19.1 b iii och b iv i förordning (EU) nr 528/2012, eftersom en säker användning av biocidprodukten i behandlade varor inte kan säkerställas endast genom att det införs villkor för användning av biocidprodukterna i behandlade varor utan att de personer som släpper ut behandlade varor på marknaden samtidigt åläggs skyldigheter.

(11)

Den 21 juni 2022 gav kommissionen sökanden möjlighet att lämna skriftliga synpunkter i enlighet med artikel 36.2 i förordning (EU) nr 528/2012. Den 18 juli 2022 lämnade sökanden skriftliga synpunkter som kommissionen har beaktat.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för biocidprodukter.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

1

2

3

4

5

6

7

1.1

1.2

1.3

1.3.1

1.3.2

1.3.3

1.4

2.1

2.1.1

2.2

2.3

2.4

2.5

Denna förskrift gäller för dragramar som är separata enheter och inte utgör en del av traktorns konstruktion.

2.6

2.7

2.8

2.9

2.9.1

2.9.2

2.9.3

2.9.4

2.10

2.10.1

För mekaniska kopplingsanordningar och komponenter som inte är avsedda att tåla vertikala belastningar beräknas värdet:

För mekaniska kopplingsanordningar och komponenter för släpfordon med oledad dragstång, enligt definitionen i punkt 2.12, beräknas värdet:

där

2.10.2

2.10.3

2.10.4

2.11