(1)

Med det hot som klimatförändringarna utgör mot vår existens behöver ambitionsnivån höjas och fler klimatåtgärder vidtas av unionen och medlemsstaterna. Unionen har åtagit sig att trappa upp sina insatser för att bekämpa klimatförändringarna och nå resultat i fråga om genomförandet av det Parisavtal som antagits inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (Parisavtalet) (4), med vägledning av dess principer och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap, inom ramen för Parisavtalets långsiktiga temperaturmål.

(2)

I sitt meddelande av den 11 december 2019 med titeln Den europeiska gröna given (den europeiska gröna given) lade kommissionen fram en ny tillväxtstrategi som ska ställa om unionen till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi, där det 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser och där den ekonomiska tillväxten är frikopplad från resursförbrukningen. Den europeiska gröna given syftar också till att skydda, bevara och förbättra unionens naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande mot miljörelaterade risker och effekter. Samtidigt måste omställningen vara rättvis och inkluderande, och ingen ska komma på efterkälken.

(3)

I sin specialrapport 2018 om effekterna av en global uppvärmning på 1,5 °C över förindustriell nivå och relaterade banor för globala växthusgasutsläpp, i samband med kraftfullare globala åtgärder gällande klimatförändringshotet, hållbar utveckling och insatser för fattigdomsutrotning, föreskriver den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) en stark vetenskaplig grund för att bekämpa klimatförändringarna och visar på behovet av att snabbt intensifiera klimatåtgärderna och fortsätta omställningen till en klimatneutral ekonomi. Rapporten bekräftar att växthusgasutsläppen snabbt måste minskas och att klimatförändringarna måste begränsas till 1,5 °C, särskilt för att minska sannolikheten för extrema väderhändelser och tröskeleffekter. Den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) har i sin globala utvärderingsrapport 2019 om biologisk mångfald och ekosystemtjänster visat att den biologiska mångfalden i världen utarmas och att klimatförändringarna är den tredje viktigaste orsaken till förlust av biologisk mångfald.

(4)

Det är nödvändigt med ett fast, långsiktigt mål för att bidra till ekonomisk och samhällelig omvandling, sysselsättning av hög kvalitet, hållbar tillväxt och uppnående av Förenta nationernas mål för hållbar utveckling, samt för att på ett jämlikt, socialt balanserat, rättvist och kostnadseffektivt sätt uppnå det långsiktiga temperaturmål som fastställdes i Parisavtalet.

(5)

Det är nödvändigt att ta itu med de växande klimatrelaterade hälsoriskerna, inbegripet oftare förekommande och intensivare värmeböljor, skogsbränder och översvämningar, hot mot både säkerheten och försörjningstryggheten i fråga om livsmedel och vatten samt uppkomst och spridning av infektionssjukdomar. Såsom kommissionen angav i sitt meddelande av den 24 februari 2021 med titeln Att bygga upp ett klimatresilient Europa – den nya EU-strategin för klimatanpassning har den inrättat ett europeiskt klimat- och hälsoobservatorium inom ramen för den europeiska klimatanpassningsplattformen Climate-Adapt för att bättre förstå, förutse och minimera hälsohoten från klimatförändringarna.

(6)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artikel 37, som syftar till att främja integreringen av en hög nivå i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns kvalitet i unionens politik i enlighet med principen om hållbar utveckling.

(7)

Klimatåtgärder bör innebära en möjlighet för alla ekonomiska sektorer i unionen att bidra till att säkerställa industriellt ledarskap inom global innovation. Med unionens regelverk och industrins insatser som drivkrafter är det möjligt att frikoppla ekonomisk tillväxt från utsläpp av växthusgaser. Till exempel minskade unionens utsläpp av växthusgaser med 24 % mellan 1990 och 2019, samtidigt som ekonomin växte med 60 % under samma period. Utan att det påverkar bindande lagstiftning och andra initiativ antagna på unionsnivå bör alla ekonomiska sektorer – inbegripet energi-, industri-, transport-, värme- och kyl-, byggnads-, jordbruks- och avfallssektorn samt sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, oavsett om de sektorerna omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen (EU:s utsläppshandelssystem) eller inte – spela en roll när det gäller att bidra till uppnåendet av klimatneutralitet i unionen senast 2050. För att göra alla ekonomiska aktörer mer delaktiga bör kommissionen underlätta sektorsspecifika klimatdialoger och partnerskap genom att sammanföra de viktigaste berörda aktörerna på ett inkluderande och representativt sätt i syfte att uppmuntra sektorerna att själva upprätta vägledande frivilliga färdplaner och planera sin omställning i riktning mot att uppnå unionens klimatneutralitetsmål senast 2050. Sådana färdplaner skulle kunna lämna ett värdefullt bidrag genom att hjälpa sektorerna att planera de nödvändiga investeringarna för omställningen till en klimatneutral ekonomi och skulle även kunna användas till att stärka sektorernas delaktighet i arbetet med klimatneutrala lösningar. Sådana färdplaner skulle även kunna komplettera befintliga initiativ, inbegripet den europeiska batterialliansen och den europeiska alliansen för ren vätgas, som främjar industrisamarbete i omställningen till klimatneutralitet.

(8)

Parisavtalet fastställer ett långsiktigt temperaturmål i artikel 2.1 a och syftar till att stärka de globala insatserna mot klimatförändringshotet genom att stärka förmågan till anpassning till klimatförändringarnas skadliga effekter i enlighet med vad som fastställs i artikel 2.1 b och genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling i enlighet med vad som fastställs i artikel 2.1 c. Som den övergripande ramen för unionens bidrag till Parisavtalet bör denna förordning säkerställa att såväl unionen som medlemsstaterna bidrar till de globala åtgärder mot klimatförändringarna som avses i Parisavtalet.

(9)

Unionens och medlemsstaters klimatåtgärder syftar till att skydda jorden och människorna, välfärden, välståndet, ekonomin, hälsan, livsmedelssystemen, ekosystemens integritet och den biologiska mångfalden mot hotet från klimatförändringarna, inom ramen för Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling och med sikte på att uppnå målen i Parisavtalet, samt till att maximera välståndet inom planetens gränser och stärka samhällets motståndskraft mot klimatförändringar och minska dess sårbarhet. Mot bakgrund av detta bör unionens och medlemsstaternas åtgärder vägledas av försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren betalar, som fastställs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och bör även beakta energiunionens princip om energieffektivitet först och den europeiska gröna givens princip om att inte vålla skada.

(10)

För att uppnå klimatneutralitet bör det krävas ett bidrag från alla de ekonomiska sektorer för vilka utsläpp eller upptag av växthusgaser regleras i unionsrätten.

(11)

Med tanke på energiproduktionens och energianvändningens betydelse för nivån för växthusgasutsläppen är det angeläget att säkerställa en omställning till ett säkert, hållbart energisystem med överkomliga priser och försörjningstrygghet, som vilar på införande av förnybara energikällor, en välfungerande inre energimarknad och förbättring av energieffektiviteten och som samtidigt minskar energifattigdomen. Digital omvandling, teknisk innovation samt forskning och utveckling är också viktiga för att ge draghjälp på vägen mot klimatneutralitetsmålet.

(12)

Unionen har upprättat ett regelverk för att uppnå 2030-målet för minskade växthusgasutsläpp, som överenskoms 2014 innan Parisavtalet trädde i kraft. Den lagstiftning som ska bidra till att uppfylla målet utgörs bland annat av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (5), som inrättar EU:s utsläppshandelssystem, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (6), som inför nationella mål för minskning av växthusgasutsläppen senast 2030, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 (7), genom vilken medlemsstaterna åläggs att balansera utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

(13)

EU:s utsläppshandelssystem är en hörnsten i unionens klimatpolitik och utgör dess viktigaste verktyg för att minska växthusgasutsläpp på ett kostnadseffektivt sätt.

(14)

Kommissionen lade i sitt meddelande av den 28 november 2018 med titeln En ren jord åt alla – En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi fram en vision för att uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser i unionen senast 2050 genom en socialt rättvis och kostnadseffektiv omställning.

(15)

Genom paketet om ren energi för alla i EU av den 30 november 2016 har unionen arbetat med en ambitiös agenda för minskade koldioxidutsläpp, särskilt genom att skapa en robust energiunion, som inkluderar målen för 2030 för energieffektivitet och användning av förnybar energi i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (8) och (EU) 2018/2001 (9), och genom att skärpa relevant lagstiftning, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (10).

(16)

Unionen är en global ledare i omställningen till klimatneutralitet och fast besluten att bidra till att höja den globala ambitionsnivån och att stärka de globala insatserna mot klimatförändringar med alla medel som står till dess förfogande, inbegripet klimatdiplomati.

(17)

Unionen bör fortsätta sitt klimatarbete och sitt internationella klimatledarskap efter 2050 för att skydda människorna och jorden mot hotet från farliga klimatförändringar, med sikte på det långsiktiga temperaturmål som fastställs i Parisavtalet och i enlighet med vetenskapliga bedömningar från IPCC, IPBES och det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar liksom bedömningar från andra internationella organ.

(18)

Risken för koldioxidläckage kvarstår när det gäller de internationella partner som inte har samma klimatskyddsstandarder som unionen. Kommissionen har därför för avsikt att föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränserna för utvalda sektorer i syfte att minska riskerna på ett sätt som är förenligt med Världshandelsorganisationens bestämmelser. Vidare är det viktigt att bibehålla ändamålsenliga politiska incitament till stöd för tekniska lösningar och innovationer som möjliggör omställningen till en konkurrenskraftig klimatneutral unionsekonomi och att samtidigt erbjuda investeringssäkerhet.

(19)

I sin resolution av den 15 januari 2020 om den europeiska gröna given begärde Europaparlamentet att den nödvändiga omställningen till ett klimatneutralt samhälle ska vara slutförd senast 2050 och att detta ska bli en europeisk framgångssaga, och i sin resolution av den 28 november 2019 om klimat- och miljönödläget utlyste Europaparlamentet ett klimat- och miljönödläge. Parlamentet har även vid upprepade tillfällen uppmanat unionen att höja sitt klimatmål för 2030 och begärt att det höjda målet ska ingå i denna förordning. I sina slutsatser av den 12 december 2019 enades Europeiska rådet om målsättningen att i överensstämmelse med målen i Parisavtalet uppnå ett klimatneutralt EU senast 2050, samtidigt som det uttryckte sin medvetenhet om att det måste upprättas ett stödjande ramverk som gynnar alla medlemsstater och inbegriper adekvata instrument, incitament, stödåtgärder och investeringar för att säkerställa en kostnadseffektiv, rättfärdig samt socialt balanserad och rättvis omställning, med beaktande av olika nationella omständigheter i fråga om utgångspunkter. Europeiska rådet konstaterade också att omställningen kommer att kräva betydande offentliga och privata investeringar. Den 6 mars 2020 lade unionen fram sin långsiktiga strategi för utveckling mot låga växthusgasutsläpp och den 17 december 2020 sitt nationellt fastställda bidrag till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), efter att de antagits av rådet.

(20)

Unionen bör sträva efter att uppnå en balans i hela ekonomin mellan antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor av växthusgaser inom unionen senast 2050 och, enligt vad som är lämpligt, uppnå negativa utsläpp därefter. Det målet bör omfatta växthusgasutsläpp och växthusgasupptag i hela unionen som regleras i unionsrätten. Det bör vara möjligt att vidta åtgärder med avseende på sådana utsläpp och upptag i samband med en översyn av relevant klimat- och energilagstiftning. Sänkor inbegriper naturliga och tekniska lösningar, såsom rapporteras i unionens växthusgasinventeringar till UNFCCC. Lösningar som grundar sig på teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) och avskiljning och användning av koldioxid (CCU) kan spela en roll vid minskningen av växthusgasutsläpp, särskilt när det gäller att minska processutsläppen inom industrin, för de medlemsstater som väljer denna teknik. Det unionsomfattande klimatneutralitetsmålet 2050 bör eftersträvas av alla medlemsstater gemensamt, och medlemsstater, Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör vidta de åtgärder som krävs för att göra det möjligt att uppnå detta mål. Av dessa åtgärder kommer unionsåtgärder att utgöra en viktig del för att uppnå målet.

(21)

I sina slutsatser av den 8 och 9 mars 2007 och av den 23 och 24 oktober 2014 godkände Europeiska rådet unionens mål för minskade växthusgasutsläpp för 2020 respektive ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030. Bestämmelserna i denna förordning om fastställande av unionens klimatmål för 2040 påverkar inte Europeiska rådets roll enligt fördragen, när det gäller att bestämma unionens allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar för utvecklingen av unionens klimatpolitik.

(22)

Kolsänkor spelar en väsentlig roll i omställningen till klimatneutralitet i unionen, och särskilt jordbruks-, skogsbruks- och markanvändningssektorerna lämnar ett viktigt bidrag i det sammanhanget. I sitt meddelande av den 20 maj 2020 med titeln Från jord till bord-strategin för ett rättvisare, hälsosammare och miljövänligare livsmedelssystem tillkännager kommissionen att den kommer att främja en ny grön affärsmodell för att belöna markförvaltare för minskningar av växthusgasutsläppen och upptag av koldioxid i det kommande initiativet för koldioxidlagring. I sitt meddelande av den 11 mars 2020 med titeln En ny handlingsplan för den cirkulära ekonomin för ett renare och mer konkurrenskraftigt Europa har kommissionen dessutom åtagit sig att utveckla ett regelramverk för certifiering av upptag av koldioxid som bygger på en robust och transparent koldioxidredovisning för att övervaka och kontrollera riktigheten hos rapporterade mängder upptag av koldioxid, samtidigt som det säkerställs att det inte finns några negativa konsekvenser för miljön, särskilt den biologiska mångfalden, eller för folkhälsan eller de sociala eller ekonomiska målen.

(23)

Återställandet av ekosystem skulle bidra till bevarandet, förvaltningen och förstärkningen av naturliga sänkor och främja biologisk mångfald, samtidigt som klimatförändringarna bekämpas. Skogarnas ”tredubbla roll”, det vill säga, som kolsänkor, kollager och ersättning för kol, bidrar dessutom till minskade växthusgaser i atmosfären och säkerställer samtidigt att skogarna kan fortsätta att växa och erbjuda många andra tjänster.

(24)

Vetenskaplig sakkunskap och bästa tillgängliga aktuella evidens, tillsammans med saklig och öppet redovisad information om klimatförändringarna, är absolut nödvändigt och måste underbygga unionens klimatåtgärder och insatser för att nå klimatneutralitet senast 2050. Ett europeiskt vetenskapligt rådgivande organ för klimatförändringar (det rådgivande organet) bör inrättas för att fungera som referenspunkt för vetenskaplig kunskap om klimatförändringar i kraft av sitt oberoende och sin vetenskapliga och tekniska sakkunskap. Det rådgivande organet bör komplettera Europeiska miljöbyråns (EEA) arbete och samtidigt vara oberoende i fullgörandet av sina uppgifter. Dess uppdrag bör inte överlappa IPCC:s uppdrag på internationell nivå. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 401/2009 (11) bör därför ändras i syfte att inrätta det rådgivande organet. Nationella klimatrådgivningsorgan kan spela en viktig roll för att, bland annat, ge vetenskapliga expertråd om klimatpolitiken till relevanta nationella myndigheter enligt vad som föreskrivs av den berörda medlemsstaten i de medlemsstater där sådana organ finns. Medlemsstater som ännu inte har inrättat något nationellt klimatrådgivningsorgan uppmanas därför att göra det.

(25)

Omställningen till klimatneutralitet kräver förändringar inom samtliga politikområden och gemensamma insatser inom alla sektorer i ekonomin och samhället, vilket framhålls i den europeiska gröna given. I sina slutsatser av den 12 december 2019 konstaterade Europeiska rådet också att all relevant unionslagstiftning och unionspolitik måste vara förenlig med och bidra till uppfyllandet av klimatneutralitetsmålet, samtidigt som hänsyn tas till lika villkor, och uppmanade kommissionen att undersöka huruvida detta kräver en anpassning av de gällande bestämmelserna.

(26)

Såsom angivits i den europeiska gröna given bedömde kommissionen unionens 2030-mål för minskning av växthusgasutsläppen i sitt meddelande av den 17 september 2020 med titeln Höjning av Europas klimatambition för 2030 – Investering i en klimatneutral framtid till förmån för våra medborgare. Kommissionen gjorde det på grundval av en heltäckande konsekvensbedömning och med beaktande av sin analys av de integrerade nationella energi- och klimatplaner som lämnats in i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (12). Mot bakgrund av klimatneutralitetsmålet för 2050 bör utsläppen av växthusgaser minskas och upptagen förbättras senast 2030, så att nettoutsläppen av växthusgaser, det vill säga utsläpp efter avdraget för upptag, minskar med minst 55 % i hela ekonomin och inom unionen fram till 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Europeiska rådet ställde sig bakom det målet i sina slutsatser av den 10 och 11 december 2020. Det gav också inledande vägledning om målets genomförande. Det nya klimatmålet för unionen för 2030 är ett senare mål med avseende på tillämpningen av artikel 2.11 i förordning (EU) 2018/1999 och ersätter därför det unionsomfattande mål för växthusgasutsläpp för 2030 som anges i den punkten. Dessutom bör kommissionen senast den 30 juni 2021 bedöma hur den unionslagstiftning som är relevant för att uppnå unionens klimatmål för 2030 skulle behöva ändras för att uppnå dessa nettoutsläppsminskningar. Med hänsyn till detta har kommissionen aviserat en översyn av den relevanta klimat- och energilagstiftning som kommer att antas genom ett paket som bland annat omfattar förnybara energikällor, energieffektivitet, markanvändning, energibeskattning, normer för koldioxidutsläpp för nya lätta motorfordon, ansvarsfördelning och EU:s utsläppshandelssystem.

Kommissionen har för avsikt att bedöma konsekvenserna av ytterligare unionsåtgärder som kan komplettera befintliga åtgärder, såsom marknadsbaserade åtgärder som inbegriper en stark solidaritetsmekanism.

(27)

Enligt kommissionens bedömningar resulterar de befintliga åtagandena enligt artikel 4 i förordning (EU) 2018/841 i en nettokolsänka på 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030. För att säkerställa att tillräckliga begränsningsinsatser görs fram till 2030 är det lämpligt att begränsa nettoupptagens bidrag till unionens klimatmål för 2030 till den nivån. Detta påverkar inte översynen av relevant unionslagstiftning för att målet ska kunna uppnås.

(28)

Utgifterna inom ramen för unionens budget och Europeiska unionens återhämtningsinstrument, inrättat genom rådets förordning (EU) 2020/2094 (13), bidrar till klimatmålen genom att minst 30 % av det totala utgiftsbeloppet avsätts till stöd för klimatmålen på grundval av en ändamålsenlig metod och i enlighet med sektorsspecifik lagstiftning.

(29)

Mot bakgrund av målet att uppnå klimatneutralitet senast 2050 och med tanke på de internationella åtagandena enligt Parisavtalet krävs det fortsatta insatser för att säkra utfasningen av energisubventioner som är oförenliga med det målet, särskilt till fossila bränslen, utan att detta påverkar insatserna för att minska energifattigdomen.

(30)

För att situationen ska vara förutsägbar för alla ekonomiska aktörer, inbegripet företag, arbetstagare, investerare och konsumenter, och för att de ska känna förtroende, och för att säkerställa en gradvis minskning av växthusgasutsläppen över tid och se till att omställningen till klimatneutralitet är oåterkallelig, bör kommissionen, när så är lämpligt, föreslå ett mellanliggande klimatmål för unionen för 2040 senast sex månader efter den första globala översyn som genomförts enligt Parisavtalet. Kommissionen kan lägga fram förslag om en översyn av det mellanliggande målet, med beaktande av resultaten från bedömningarna av unionens framsteg och åtgärder och av nationella åtgärder liksom resultaten från den globala översynen och den internationella utvecklingen, inbegripet i fråga om gemensamma tidsramar för nationellt fastställda bidrag. Som ett sätt att öka insynen och ansvarsutkrävandet i unionens klimatpolitik bör kommissionen, när den lägger fram sitt lagstiftningsförslag om unionens klimatmål för 2040, offentliggöra unionens beräknade vägledande växthusgasbudget för perioden 2030–2050, definierad som den totala vägledande volymen av nettoväxthusgasutsläpp som förväntas under den perioden utan att äventyra unionens åtaganden enligt Parisavtalet, samt metoden bakom den vägledande budgeten.

(31)

Anpassning är en viktig del av de långsiktiga globala åtgärderna i samband med klimatförändringarna. Klimatförändringarna skadliga effekter kan möjligen överstiga medlemsstaternas anpassningsförmåga. Medlemsstaterna och unionen bör därför öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringarna, i enlighet med artikel 7 i Parisavtalet, samt maximera sidovinsterna i samband med annan politik och lagstiftning. Kommissionen bör anta en unionsstrategi för anpassning till klimatförändringarna i överensstämmelse med Parisavtalet. Medlemsstaterna bör anta heltäckande nationella anpassningsstrategier och anpassningsplaner på grundval av robusta klimatförändrings- och sårbarhetsanalyser, framstegsbedömningar och indikatorer och med vägledning av bästa tillgängliga och mest aktuella vetenskapliga evidens. Unionen bör sträva efter att skapa ett gynnsamt regelverk för nationella styrmedel och åtgärder som medlemsstaterna inför i syfte att anpassa sig till klimatförändringarna. En förbättring av motståndskraften och anpassningsförmågan gentemot klimatförändringarna kräver gemensamma ansträngningar av alla sektorer i ekonomin och samhället samt politisk samstämmighet och konsekvens i all relevant lagstiftning och politik.

(32)

Ekosystem, människor och ekonomier i unionens alla regioner kommer att påverkas starkt av klimatförändringarna, genom till exempel extrem värme, översvämningar, torka, vattenbrist, stigande havsnivåer, smältande glaciärer, skogsbränder, stormfällen och förluster inom jordbruket. Den senaste tidens extrema händelser har redan haft stor inverkan på ekosystemen, och därmed på skogs- och jordbruksmarkens förmåga att binda och lagra koldioxid. En ökad anpassningsförmåga och motståndskraft, med beaktande av Förenta nationernas mål för hållbar utveckling, bidrar till att minska klimatförändringarnas inverkan, hantera oundviklig inverkan på ett socialt balanserat sätt och förbättra levnadsvillkoren i drabbade områden. Att i ett tidigt skede förbereda för sådana effekter är kostnadseffektivt och kan även medföra väsentliga sidovinster för ekosystemen, hälsan och ekonomin. I synnerhet naturbaserade lösningar kan ha en positiv inverkan på begränsning av och anpassning till klimatförändringar samt på skyddet av biologisk mångfald.

(33)

De relevanta program som inrättats genom den fleråriga budgetramen föreskriver en projektgranskning för att säkerställa att projekten är motståndskraftiga mot klimatförändringarnas potentiella skadliga verkningar genom en sårbarhets- och riskbedömning ur klimatperspektiv, inklusive relevanta anpassningsåtgärder, och att de integrerar kostnaderna för växthusgasutsläpp och de positiva effekterna av begränsningsåtgärder i kostnads-nyttoanalysen. Detta bidrar till att klimatrelaterade risker liksom bedömningar av sårbarhet för och anpassning till klimatförändringar kan integreras i investerings- och planeringsbeslut inom ramen för unionens budget.

(34)

När de vidtar relevanta åtgärder på unionsnivå och nationell nivå för att uppnå klimatneutralitetsmålet bör medlemsstaterna samt Europaparlamentet, rådet och kommissionen bland annat beakta följande: klimatneutralitetsomställningens bidrag till folkhälsan, miljökvaliteten, medborgarnas välbefinnande, samhällets välstånd, sysselsättningen och ekonomins konkurrenskraft; energiomställningen, tryggare energiförsörjning och bekämpandet av energifattigdom; trygg livsmedelsförsörjning till överkomliga priser; utveckling av hållbara och smarta mobilitets- och transportsystem; rättvisa och solidaritet mellan och inom medlemsstaterna mot bakgrund av deras ekonomiska möjligheter, nationella förhållanden, till exempel öars särdrag, och behovet av konvergens över tid; behovet av att göra omställningen rättvis och socialt jämlik genom lämpliga utbildningsprogram; bästa tillgängliga och mest aktuella vetenskapliga evidens, särskilt rön som rapporteras av IPCC; behovet av att integrera klimatrelaterade risker i investerings- och planeringsbeslut; kostnadseffektivitet och teknikneutralitet för att uppnå minskningar och upptag av växthusgaser samt ökad motståndskraft, och ökad miljöintegritet och ambitionsnivå över tid.

(35)

Såsom angavs i den europeiska gröna given antog kommissionen den 9 december 2020 ett meddelande med titeln Strategi för hållbar och smart mobilitet – att sätta EU-transporterna på rätt spår för framtiden. Strategin innehåller en färdplan för en hållbar och smart framtid för europeiska transporter, med en handlingsplan för målet att minska transportsektorns utsläpp med 90 % senast 2050.

(36)

För att säkerställa att unionen och medlemsstaterna är på rätt spår mot att uppnå klimatneutralitetsmålet och går framåt med anpassning bör kommissionen regelbundet bedöma framstegen på grundval av information som anges i denna förordning, inbegripet information som lämnats in och rapporterats enligt förordning (EU) 2018/1999. För att göra det möjligt att i tid förbereda för den globala översyn som avses i artikel 14 i Parisavtalet bör slutsatserna av denna bedömning offentliggöras senast den 30 september vart femte år från och med 2023. Detta innebär att rapporterna enligt artiklarna 29.5 och 35 i den förordningen och, under de tillämpliga åren, de tillhörande rapporterna enligt artiklarna 29.1 och 32 i den förordningen bör läggas fram för Europaparlamentet och rådet tillsammans med slutsatserna av den bedömningen. Om medlemsstaternas gemensamma framsteg med uppnåendet av klimatneutralitetsmålet eller med klimatanpassningsarbetet inte är tillräckliga eller om unionsåtgärder inte är förenliga med klimatneutralitetsmålet eller otillräckliga för att öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften eller minska sårbarheten, bör kommissionen vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med fördragen. Kommissionen bör också regelbundet bedöma relevanta nationella åtgärder och utfärda rekommendationer om den anser att en medlemsstats åtgärder inte är förenliga med klimatneutralitetsmålet eller är otillräckliga för att öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringarna.

(37)

Kommissionen bör säkerställa en robust och objektiv bedömning som bygger på de senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska rönen, och där ett brett spektrum av oberoende sakkunskap representeras, och grunda sin bedömning på relevant information, inbegripet uppgifter som lämnats och rapporterats av medlemsstaterna, rapporter från EEA, det rådgivande organet och kommissionens gemensamma forskningscentrum, bästa tillgängliga och mest aktuella vetenskapliga evidens, inbegripet de senaste rapporterna från IPCC, IPBES och andra internationella organ samt jordobservationsdata från det europeiska jordobservationsprogrammet Copernicus. Kommissionen bör vidare grunda sina bedömningar på en vägledande linjär utvecklingsbana som kopplar samman unionens klimatmål för 2030 och för 2040, när dessa antas, och unionens klimatneutralitetsmål och som fungerar som ett vägledande verktyg för uppskattning och utvärdering av de gemensamma framstegen mot att uppnå unionens klimatneutralitetsmål. Den vägledande linjära utvecklingsbanan påverkar inte något beslut om fastställande av unionens klimatmål för 2040. Med tanke på att kommissionen har åtagit sig att undersöka hur EU:s taxonomi kan användas av den offentliga sektorn inom ramen för den europeiska gröna given, bör detta omfatta information om miljömässigt hållbara investeringar, från unionen eller från medlemsstaterna, som överensstämmer med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (14), när sådan information blir tillgänglig. Kommissionen bör använda europeisk och global statistik och data om sådana finns att tillgå och använda sig av expertgranskning. EEA bör bistå kommissionen när så är lämpligt och i enlighet med sitt årliga arbetsprogram.

(38)

Eftersom medborgare och lokalsamhällen spelar en viktig roll när det gäller att driva på omställningen till klimatneutralitet bör ett starkt allmänt och socialt engagemang för klimatåtgärder både uppmuntras och underlättas på alla nivåer, bland annat nationell, regional och lokal, i en inkluderande och tillgänglig process. Kommissionen bör därför samverka med alla delar av samhället, däribland berörda aktörer som representerar olika sektorer av ekonomin, för att stärka deras ställning och möjligheter i arbetet för ett klimatneutralt och klimatresilient samhälle, bland annat genom den europeiska klimatpakten.

(39)

I enlighet med kommissionens åtagande i fråga om principerna om bättre lagstiftning bör det strävas efter samstämmighet mellan unionens olika instrument för minskning av växthusgasutsläpp. Systemet för att mäta framstegen mot att uppnå klimatneutralitetsmålet och bedöma om vidtagna åtgärder är förenliga med det målet bör bygga på och vara förenligt med den styrningsram som fastställs i förordning (EU) 2018/1999, med beaktande av energiunionens alla fem dimensioner. I synnerhet bör systemet för regelbunden rapportering och ordningsföljden för kommissionens bedömning och åtgärder på grundval av rapporteringen anpassas till kraven på medlemsstaterna att överlämna information och rapporter i förordning (EU) 2018/1999. Förordning (EU) 2018/1999 bör därför ändras så att klimatneutralitetsmålet inkluderas i de relevanta bestämmelserna.

(40)

Klimatförändringarna är till sin natur en gränsöverskridande utmaning, och det behövs samordnade åtgärder på unionsnivå som på ett effektivt sätt kompletterar och stärker den nationella politiken. Eftersom målet för denna förordning – att uppnå klimatneutralitet i unionen senast 2050 – inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av sin omfattning och sina verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(1)

I kapitel V i förordning (EG) nr 1005/2008 fastställs förfaranden för identifiering av fiskefartyg som bedriver olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) samt förfaranden för att upprätta Europeiska unionens förteckning över sådana fartyg (unionsförteckningen). I artikel 37 i den förordningen föreskrivs vilka åtgärder som bör vidtas mot fiskefartyg som förts upp på den förteckningen.

(2)

Unionsförteckningen upprättades genom kommissionens förordning (EU) nr 468/2010 (2) och har därefter ändrats genom genomförandeförordningar (EU) nr 724/2011 (3), (EU) nr 1234/2012 (4), (EU) nr 672/2013 (5), (EU) nr 137/2014 (6), (EU) 2015/1296 (7), (EU) 2016/1852 (8), (EU) 2017/2178 (9), (EU) 2018/1883 (10) och (EU) 2020/269 (11).

(3)

Enligt artikel 30.1 i förordning (EG) nr 1005/2008 ska de fiskefartyg som har förts upp på förteckningar över IUU-fartyg vilka antagits av regionala fiskeriorganisationer föras upp på unionsförteckningen.

(4)

Alla regionala fiskeriorganisationer ser till att upprätta och regelbundet uppdatera förteckningarna över IUU-fartyg i enlighet med sina respektive bestämmelser (12).

(5)

Enligt artikel 30 i förordning (EG) nr 1005/2008 ska kommissionen uppdatera unionsförteckningen när den mottagit de regionala fiskeriorganisationernas förteckningar över fiskefartyg som förmodas eller har bekräftats delta i IUU-fiske. Eftersom kommissionen har mottagit nya förteckningar från de regionala fiskeriorganisationerna bör unionsförteckningen uppdateras.

(6)

Eftersom ett och samma fartyg kan vara förtecknat under olika namn och/eller flagg beroende på när det fördes upp på de regionala fiskeriorganisationernas förteckningar, bör den uppdaterade unionsförteckningen innehålla de olika uppgifter om namn och/eller flagg som fastställts av de berörda regionala fiskeriorganisationerna.

(7)

Fartyget ”Bellator” (13), som för närvarande är upptaget på unionsförteckningen, har avförts från den förteckning som upprättats av Regionala fiskeriförvaltningsorganisationen för södra Stilla havet (SPRFMO), i enlighet med den regionala fiskeriorganisationens bevarande- och förvaltningsåtgärd (CMM) 04–2020. Eftersom beslutet fattades av den relevanta regionala fiskeriorganisationen i enlighet med artikel 30.1 i förordning (EG) nr 1005/2008, bör det fartyget avföras från unionsförteckningen, trots att det ännu inte har strukits från den förteckning som upprättats inom ramen för fiskeavtalet för södra Indiska oceanen (Siofa), Indiska oceanens tonfiskkommission (IOTC) och Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC).

(8)

Fartyget ”Uthaiwan/Wisdom Sea reefer” (14), som för närvarande är upptaget på unionsförteckningen, har avförts från den förteckning som upprättats av Indiska oceanens tonfiskkommission (IOTC), i enlighet med den regionala fiskeriorganisationens resolution 18/03. Eftersom beslutet fattades av den relevanta regionala fiskeriorganisationen i enlighet med artikel 30.1 i förordning (EG) nr 1005/2008, bör det fartyget avföras från unionsförteckningen, trots att det ännu inte har strukits från den förteckning som upprättats genom fiskeavtalet för södra Indiska oceanen (Siofa).

(9)

Fartyget ”Nefelin” (15) har avförts från den förteckning som upprättats av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), i enlighet med den regionala fiskeriorganisationens rekommendation GFCM/33/209/8. Det fartyget bör således inte föras upp på unionsförteckningen, trots att det ännu inte strukits från den förteckning som upprättats av Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat) och Indiska oceanens tonfiskkommission (IOTC).

(10)

Det fartyg som avses i skäl 9 fördes inte upp på den genom genomförandeförordning (EU) 2018/1883 ändrade unionsförteckningen, eftersom kommissionen fick den förteckning över fiskefartyg som förmodas eller har bekräftats delta i IUU-fiske som den relevanta regionala fiskeriorganisationen antagit först efter det att förordningen antagits.

(11)

Förordning (EU) nr 468/2010 bör därför ändras i enlighet med detta.

(12)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för fiske och vattenbruk.

(1)

Enligt artikel 25.6 i förordning (EU) 2019/1020 ska medlemsstaterna till kommissionen överlämna utförliga statistiska uppgifter om de kontroller som utförts av de myndigheter som de har utsett i enlighet med artikel 25.1 i den förordningen avseende produkter som omfattas av unionsrätten och som förs in på unionsmarknaden. I förordning (EU) 2019/1020 föreskrivs särskilt att de statistiska uppgifterna ska omfatta antalet ingripanden för kontroll av dessa produkter med avseende på produktsäkerhet och produktöverensstämmelse.

(2)

Dessa statistiska uppgifter måste anges närmare.

(3)

Om ett ingripande av de myndigheter som utsetts enligt artikel 25.1 i förordning (EU) 2019/1020 utmynnat i ett krav från marknadskontrollmyndigheterna att en produkt inte får övergå till fri omsättning i enlighet med artikel 28.1 och 28.2 i den förordningen bör de statistiska uppgifterna om antalet ingripanden kompletteras med mer detaljerade uppgifter om den berörda produkten för en bättre förståelse av frågor och trender som rör produktsäkerhet och produktöverensstämmelse. De statistiska uppgifter som överlämnas kan också bidra till att förbättra riskhanteringen.

(4)

De statistiska uppgifter som överlämnas till kommissionen om ingripanden som rör kontroller bör omfatta alla kontroller av produkter som förs in på unionsmarknaden, men bör dock bara omfatta de kontroller där de utsedda myndigheterna faktiskt har ingripit. De statistiska uppgifterna bör därför inte omfatta uppgifter om kontroller som utförts enbart med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 43 i förordning (EU) 2019/1020.

(1)

Referensvärden kan erkännas som kritiska i enlighet med artikel 20.1 a, b eller c i förordning (EU) 2016/1011. Enligt artikel 20.1 b i förordning (EU) 2016/1011 måste referensvärden, för att erkännas som kritiska referensvärden, baseras på information från rapportörer som till största delen är etablerade i en enda medlemsstat, och erkännas som kritiska referensvärden i den medlemsstaten. Kommissionen antog den 11 augusti 2016 kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1368 (2), genom vilken en förteckning över kritiska referensvärden inrättades.

(2)

Förordning (EU) 2016/1011 är tillämplig i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och införlivades i norsk lagstiftning den 6 december 2019.

(3)

Den 3 december 2020 underrättade den norska behöriga myndigheten, Finanstilsynet, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) om sitt förslag att erkänna referensräntan Norwegian Interbank Offered Rate (Nibor) som kritiskt referensvärde enligt artikel 20.1 b i förordning (EU) 2016/1011, eftersom den är av kritisk betydelse i Norge och bygger på underlag från rapportörer som alla är belägna i Norge.

(4)

Nibor är en referensränta som bygger på ett genomsnitt av de räntor till vilka banker verksamma på den norska marknaden är villiga att låna ut till varandra utan säkerhet på olika löptider. Nibor fastställs dagligen för fem olika löptider: en vecka och en, två, tre och sex månader. Sedan den 3 december 2020 deltar sex banker – alla belägna i Norge – i Nibor-panelen.

(5)

Slutsatsen i den bedömning som Finanstilsynet överlämnade till Esma var att om Nibor upphör att tas fram eller tillhandahålls på grundval av dataunderlag eller av en panel av rapportörer som inte längre är representativa för den underliggande marknaden eller ekonomiska verkligheten, skulle detta kunna få en betydande negativ inverkan på finansmarknadernas funktion i Norge.

(6)

Finanstilsynets bedömning visar att Nibor används som referens för lån till hushåll och icke-finansiella institut till ett belopp på cirka 418 miljarder euro, vilket motsvarar 94 % av de totala lånen i Norge till hushåll och icke-finansiella institut och 136 % av Norges bruttonationalprodukt (BNP). Dessutom fungerar Nibor som referens för kupongbetalningarna för cirka 60 % av det totala nominella värdet av obligationer med rörlig ränta i Norge, till ett totalt belopp på cirka 130 miljarder euro. Baserat på uppgifter från en enda central motpart har Finanstilsynet också visat att Nibor används som referens för OTC-räntederivat till ett utestående teoretiskt belopp på minst 1 988 miljarder euro sedan den oktober 2020. Slutligen uppgav Finanstilsynet att Nibor för närvarande är referens för investeringsfonder med ett totalt nettotillgångsvärde på 0,3 miljarder euro. Det totala värdet av finansiella instrument och finansiella avtal som använder Nibor som referensvärde är därför minst åtta gånger större än Norges bruttonationalprodukt.

(7)

Slutsatsen av Finanstilsynets bedömning är att Nibor är av avgörande betydelse för den finansiella stabiliteten och marknadsintegriteten i Norge, och om Nibor skulle upphöra att tas fram eller inte längre vara tillförlitligt, kan detta få en betydande negativ inverkan på finansmarknadernas funktion i Norge och på företag och konsumenter, eftersom den används för lån, konsumentkreditprodukter, OTC-räntederivat och investeringsfonder.

(8)

Den 28 januari 2021 översände Esma sitt yttrande till kommissionen, och angav där att Finanstilsynets bedömning överensstämmer med kraven i artikel 20.3 i förordning (EU) 2016/1011 samt att Finanstilsynet har tillhandahållit kvantitativa uppgifter till stöd för att Nibor ska erkännas som kritiskt referensvärde och även analytiskt underbyggda argument som tydliggör Nibors viktiga roll i den norska ekonomin.

(9)

Enligt artikel 20.1 i förordning (EU) 2016/1011 ska kommissionen se över förteckningen över kritiska referensvärden minst vartannat år, och dessa referensvärden ska tillhandahållas av administratörer belägna i unionen. Den 31 januari 2020 lämnade Förenade kungariket unionen. Referensvärden som tillhandahålls av en administratör belägen i Förenade kungariket kan därför inte längre anses som kritiska referensvärden och bör strykas från förteckningen över kritiska referensvärden i bilagan till genomförandeförordning (EU) 2016/1368. London Interbank Offered Rate (Libor) klassificerades som ett kritiskt referensvärde den 19 december 2017, och Libor bör därför strykas från förteckningen över kritiska referensvärden i bilagan till genomförandeförordning (EU) 2016/1368.

(10)

Förordning (EU) 2016/1011 ändrades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2175 (3), bland annat för att utse Esma till behörig myndighet för administratörer av kritiska referensvärden enligt artikel 20.1 a och c i förordning (EU) 2016/1011 från och med den 1 januari 2022. Behörigheten avseende administratörer av kritiska referensvärden som avses i artikel 20.1 b i förordning (EU) 2016/1011 kommer dock att ligga kvar hos den relevanta nationella behöriga myndigheten. Det är därför lämpligt att den förteckning över kritiska referensvärden som upprättas av kommissionen skiljer mellan kritiska referensvärden som avses i artikel 20.1 a och c i förordning (EU) 2016/1011 och kritiska referensvärden som avses i artikel 20.1 b i samma förordning.

(11)

Genomförandeförordning (EU) 2016/1368 bör därför ändras i enlighet med detta.

(12)

Mot bakgrund av Libors avgörande betydelse, dess utbredda användning och dess roll i fördelningen av kapital i Norge bör denna förordning träda i kraft så snart som möjligt.

(13)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från Europeiska värdepapperskommittén.

(1)

Kommissionen antog den 7 november 2020 genomförandeförordning (EU) 2020/1646 (2) om handelspolitiska åtgärder avseende vissa produkter från Amerikas förenta stater (Förenta staterna) till följd av utslaget i en handelstvist enligt Världshandelsorganisationens överenskommelse om tvistlösning, i vilken det föreskrivs tilläggstullar på import till unionen av ett antal produkter med ursprung i Förenta staterna.

(2)

I skäl 9 i förordning (EU) 2020/1646 anges att kommissionen kommer att upphäva tillämpningen av genomförandeförordningen om Förenta staterna upphäver sina åtgärder mot import av vissa produkter från Europeiska unionen i samband med WTO-tvisterna om stora civila flygplan.

(3)

Efter det att en överenskommelse nåtts med Förenta staterna om att ömsesidigt upphäva alla åtgärder under en period av fyra månader antog kommissionen den 9 mars 2021 genomförandeförordning (EU) 2021/425 (3) om tillfälligt upphävande av de handelspolitiska åtgärder avseende vissa produkter från Amerikas förenta stater som infördes genom genomförandeförordning (EU) 2020/1646 till följd av utslaget i en handelstvist enligt Världshandelsorganisationens överenskommelse om tvistlösning, genom vilken tillämpningen av genomförandeförordning (EU) 2020/1646 tillfälligt upphävdes till och med den 10 juli 2021.

(4)

Den 15 juni 2021 nådde verkställande vice ordförande Valdis Dombrovskis och Förenta staterna:s handelsrepresentant Katherine Tai en överenskommelse om en samarbetsram avseende stora civila flygplan, enligt vilken ”vardera parten avser att tillfälligt upphäva tillämpningen av sina motåtgärder under en period av fem år”.

(5)

I enlighet med artikel 7.3 i förordning (EU) nr 654/2014 får kommissionen, om det är nödvändigt att justera handelspolitiska åtgärder som har antagits enligt förordningen, om inte annat följer av artikel 4.2 och 4.3, göra alla lämpliga ändringar i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från kommittén för tekniska handelshinder, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1843 (4).

(1)

Mandattiden för fjorton domare och sex generaladvokater i domstolen löper ut den 6 oktober 2021.

(2)

Nya utnämningar bör göras för att tillsätta dessa tjänster för perioden 7 oktober 2021–6 oktober 2027.

(3)

Küllike JÜRIMÄE har föreslagits få sitt mandat förnyat som domare i domstolen.

(4)

Manuel CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA har föreslagits få sitt mandat förnyat som generaladvokat i domstolen.

(5)

Maria Lourdes ARASTEY SAHÚN har föreslagits få ett första mandat som domare i domstolen.

(6)

Tamara ĆAPETA har föreslagits för tjänsten som generaladvokat i domstolen.

(7)

Den kommitté som inrättats genom artikel 255 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har avgett ett yttrande enligt vilket dessa kandidater är lämpliga att utöva ämbetet som domare och som generaladvokat vid domstolen.

(1)

Enligt artikel 54a.1 i direktiv 2001/83/EG ska receptbelagda läkemedel vara märkta med de säkerhetsdetaljer som avses i artikel 54 o i det direktivet, om de inte har förtecknats i enlighet med förfarandet enligt artikel 54a.2 b i samma direktiv. I bilaga I till delegerad förordning (EU) 2016/161 fastställs en förteckning över receptbelagda läkemedel eller läkemedelskategorier som inte får vara märkta med säkerhetsdetaljer, på grundval av risken för, och risken som följer av, förfalskning i fråga om läkemedel eller kategorier av läkemedel. Det receptbelagda läkemedlet Zinc-D-gluconate är inte upptaget i den förteckningen.

(2)

Den 15 februari 2019 anmälde den tyska behöriga myndigheten, i enlighet med artikel 54a.4 i direktiv 2001/83/EG och artikel 46.2 i delegerad förordning (EU) 2016/161, genom e-post till kommissionen att det receptbelagda läkemedlet Zinc-D-gluconate enligt myndighetens bedömning inte löper risk att förfalskas, enligt de kriterier som anges i artikel 54a.2 b i direktiv 2001/83/EG. Den tyska behöriga myndigheten ansåg att Zinc-D-gluconate därför bör undantas från kravet på märkning med de säkerhetsdetaljer som avses i artikel 54 o i direktiv 2001/83/EG.

(3)

Kommissionen har bedömt risken för, och risken som följer av, förfalskning av dessa produkter, med beaktande av kriterierna i artikel 54a.2 b i direktiv 2001/83/EG. Eftersom läkemedlet är godkänt för behandling av allvarliga tillstånd såsom Wilsons sjukdom och acrodermatitis enteropathica gjorde kommissionen i synnerhet en bedömning av svårighetsgraden hos de hälsotillstånd som är avsedda att behandlas, enligt artikel 54a.2 b iv i det direktivet, och konstaterade att riskerna som följer av förfalskning inte var försumbara. Därför ansågs det att kriterierna inte var uppfyllda.

(4)

Därför bör läkemedlet Zinc-D-gluconate inte tas upp i bilaga I till delegerad förordning (EU) 2016/161, och det bör inte undantas från kravet på märkning med de säkerhetsdetaljer som avses i artikel 54 o i direktiv 2001/83/EG.

(5)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med den bedömning som gjorts av Europeiska kommissionens expertgrupp för den delegerade akten om säkerhetsdetaljer för humanläkemedel.

(1)

I förordning (EU) 2021/953 fastställs en ram för utfärdande, kontroll och godtagande av interoperabla intyg om vaccination mot, testning för och tillfrisknande från covid-19 (EU:s digitala covidintyg) i syfte att underlätta för innehavarna att utöva sin rätt till fri rörlighet under covid-19-pandemin. Förordningen ska också bidra till att på ett samordnat sätt gradvis upphäva de inskränkningar i den fria rörligheten som i enlighet med unionsrätten har införts av medlemsstaterna för att begränsa spridningen av SARS-CoV-2.

(2)

Unionsmedborgare och schweiziska medborgare har ömsesidig rätt till inresa och vistelse på grundval av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer (2) (avtalet om fri rörlighet för personer). I artikel 5.1 i bilaga I till avtalet om fri rörlighet för personer föreskrivs visserligen en möjlighet att begränsa den fria rörligheten av folkhälsoskäl, men det innehåller ingen mekanism för införlivande av unionsakter. Schweiz omfattas således av befogenheten i artikel 3.10 i förordning (EU) 2021/953.

(3)

Den 4 juni 2021 antog Schweiz ett beslut om covid-19-intyg (3) (Schweiz beslut om covid-19-intyg), som utgör den rättsliga grunden för utfärdande av intyg om vaccination mot, testning för och tillfrisknande från covid-19.

(4)

Den 23 juni 2021 informerade Schweiz kommissionen om att landet utfärdar interoperabla vaccinationsintyg endast för covid-19-vacciner som är godkända i Schweiz. Dessa omfattar för närvarande covid-19-vaccinerna Comirnaty, Moderna och Janssen, som motsvarar de covid-19-vacciner som omfattas av artikel 5.5 första stycket i förordning (EU) 2021/953. Schweiz informerade vidare kommissionen om att landet utfärdar covid-19-vaccinationsintyg efter administrering av varje dos och anger tydligt om vaccinationskuren har slutförts eller inte.

(5)

Schweiz informerade också kommissionen om att landet kommer att utfärda interoperabla testintyg endast för nukleinsyraamplifieringstester eller för antigentest i form av snabbtest som förtecknas i den gemensamma och uppdaterade förteckning över antigentest i form av snabbtest för covid-19 som godkänts av hälsosäkerhetskommittén, inrättad genom artikel 17 i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU (4), på grundval av rådets rekommendation av den 21 januari 2021 (5).

(6)

Dessutom informerade Schweiz kommissionen om att landet utfärdar interoperabla intyg om tillfrisknande tidigast 11 dagar efter ett positivt test, som är giltiga i högst 180 dagar.

(7)

Schweiz informerade också kommissionen om att landets system för utfärdande av covid-19-intyg i enlighet med Schweiz beslut om covid-19-intyg överensstämmer med de tekniska specifikationer som fastställs i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2021/1073 (6).

(8)

Den 9 juni 2021 hade kommissionen genomfört tekniska tester som visade att de covid-19-intyg som utfärdas av Schweiz i enlighet med Schweiz beslut om covid-19-intyg tekniskt kan kontrolleras av medlemsstaterna med hjälp av det tillitsramverk som inrättats på grundval av förordning (EU) 2021/953.

(9)

Den 23 juni 2021 lämnade Schweiz också formella försäkringar om att landet kommer att godta intyg som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med förordning (EU) 2021/953.

(10)

I synnerhet informerade Schweiz kommissionen om att när landet godtar bevis på vaccinering för att frångå de inskränkningar i den fria rörligheten som införts i enlighet med avtalet om fri rörlighet för personer för att begränsa spridningen av SARS-CoV-2, kommer det också på samma villkor att godta vaccinationsintyg som utfärdats av unionens medlemsstater i enlighet med förordning (EU) 2021/953 för ett covid-19-vaccin som har beviljats godkännande för försäljning i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 (7). Schweiz får också, för samma ändamål, godta vaccinationsintyg som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med förordning (EU) 2021/953 för ett covid-19-vaccin som har beviljats godkännande för försäljning av en medlemsstats behöriga myndighet i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG (8), ett covid-19-vaccin vars distribution har godkänts tillfälligt enligt artikel 5.2 i det direktivet eller ett covid-19-vaccin som har genomgått WHO:s godkännandeförfarande för användning i nödsituationer. När Schweiz godtar vaccinationsintyg för ett sådant covid-19-vaccin kommer landet också att på samma villkor godta vaccinationsintyg som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med förordning (EU) 2021/953 för samma covid-19-vaccin.

(11)

Schweiz informerade vidare kommissionen om att när landet kräver bevis på ett test för SARS-CoV-2-infektion för att frångå de inskränkningar i den fria rörligheten som, i enlighet med avtalet om fri rörlighet för personer och med beaktande av gränsregionernas särskilda situation, har införts för att begränsa spridningen av SARS-CoV-2, kommer det också på samma villkor godta testintyg som indikerar ett negativt resultat som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med förordning (EU) 2021/953.

(12)

Schweiz informerade också kommissionen om att när landet godtar bevis för tillfrisknande från SARS-CoV-2-infektion för att frångå de inskränkningar i den fria rörligheten som, i enlighet med avtalet om fri rörlighet för personer, har införts för att begränsa spridningen av SARS-CoV-2, kommer det också på samma villkor godta intyg om tillfrisknande som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med förordning (EU) 2021/953.

(13)

Samtidigt visade ett tekniskt test den 9 juni 2021 att EU:s digitala covidintyg som utfärdas av medlemsstaterna tekniskt kan kontrolleras av Schweiz med hjälp av det tillitsramverk som inrättats på grundval av förordning (EU) 2021/953.

(14)

Det föreligger således nödvändiga uppgifter för att fastställa att covid-19-intyg som utfärdas av Schweiz i enlighet med Schweiz beslut om covid-19-intyg ska behandlas som likvärdiga med de som utfärdas i enlighet med förordning (EU) 2021/953.

(15)

Covid-19-intyg som utfärdas av Schweiz i enlighet med Schweiz beslut om covid-19-intyg bör därför godtas på de villkor som avses i artiklarna 5.5, 6.5 och 7.8 i förordning (EU) 2021/953. Om medlemsstaterna godtar bevis på vaccinering, tillfrisknande från SARS-CoV-2-infektion eller ett test för SARS-CoV-2-infektion i syfte att frångå de inskränkningar i den fria rörligheten som införts för att begränsa spridningen av SARS-CoV-2, ska de följaktligen på samma villkor också godta vaccinationsintyg för ett covid-19-vaccin som har beviljats godkännande för försäljning enligt förordning (EG) nr 726/2004, intyg om tillfrisknande eller testintyg med negativt resultat som utfärdats av Schweiz i enlighet med Schweiz beslut om covid-19-intyg. Medlemsstaterna skulle också i samma syfte kunna godta vaccinationsintyg som utfärdas av Schweiz i enlighet med Schweiz beslut om covid-19-intyg för ett covid-19-vaccin som har beviljats godkännande för försäljning av den behöriga schweiziska myndigheten men inte har beviljats godkännande för försäljning i enlighet med förordning (EG) nr 726/2004.

(16)

För att skydda unionens intressen, särskilt på folkhälsoområdet, får kommissionen använda sina befogenheter för att tillfälligt upphäva eller upphäva detta beslut om villkoren i artikel 3.10 i förordning (EU) 2021/953 inte längre är uppfyllda.

(17)

För att detta beslut ska träda i kraft bör Schweiz anslutas till tillitsramverket för EU:s digitala covidintyg som infördes genom förordning (EU) 2021/953.

(18)

Mot bakgrund av behovet av att så snart som möjligt ansluta Schweiz till tillitsramverket för EU:s digitala covidintyg, som infördes genom förordning (EU) 2021/953, bör detta beslut träda i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.

(19)

De åtgärder som föreskrivs i detta beslut är förenliga med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 14 i förordning (EU) nr 2021/953.