(1)

Kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2020 syftade till att skapa den starka unionsram som krävs för att säkerställa att den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätter att vara en gemensam politik med lika villkor, samtidigt som medlemsstaterna också ges ett större ansvar för hur de uppfyller de fastställda målen. Medlemsstaterna ska därför utarbeta strategiska GJP-planer som de ska genomföra efter att de har godkänts av kommissionen.

(2)

Lagstiftningsförfarandet för kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 avslutades inte i tid för att medlemsstaterna och kommissionen skulle kunna förbereda alla delar som är nödvändiga för att tillämpa den nya rättsliga ramen och de strategiska GJP-planerna från och med den 1 januari 2021, såsom inledningsvis föreslagits av kommissionen. Denna försening har skapat osäkerhet och risker för unionens jordbrukare och hela unionens jordbrukssektor. För att minska osäkerheten och bevara landsbygdsområdenas och landsbygdsregionernas livskraft samt bidra till miljöhållbarhet, bör denna förordning föreskriva att reglerna i den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, som täcker perioden 2014–2020, fortsätter att tillämpas och att betalningar till jordbrukare och andra bidragsmottagare upprätthålls utan avbrott, och därmed skapa förutsägbarhet och stabilitet under övergångsperioden 2021–2022 (övergångsperioden) fram till den dag då den nya rättsliga ramen, som täcker perioden från och med den 1 januari 2023, (den nya rättsliga ramen) börjar tillämpas.

(3)

Eftersom lagstiftningsförfarandet för kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 ännu inte har avslutats, medlemsstaterna ännu inte har utarbetat de strategiska GJP-planerna och intressenterna måste höras, bör den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätta att gälla i ytterligare en period om två år. Syftet med övergångsperioden är att underlätta en smidig övergång för bidragsmottagarna till en ny programperiod och att göra det möjligt att beakta kommissionens meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given (den europeiska gröna given).

(4)

För att säkerställa att jordbrukare och andra bidragsmottagare kan beviljas stöd från Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) under åren 2021 och 2022 bör unionen fortsätta att bevilja sådant stöd under övergångsperioden enligt villkoren i den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fastställdes särskilt i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1303/2013 (4), (EU) nr 1305/2013 (5), (EU) nr 1306/2013 (6), (EU) nr 1307/2013 (7) och (EU) nr 1308/2013 (8).

(5)

Denna förordning bör ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att förbereda sina respektive strategiska GJP-planer samt underlätta inrättandet av de administrativa strukturer som krävs för ett framgångsrikt införande av den nya rättsliga ramen, särskilt genom möjligheten till ökat tekniskt stöd. Alla strategiska GJP-planer bör vara klara att träda i kraft så snart övergångsperioden är slut för att skapa välbehövlig stabilitet och säkerhet för jordbrukssektorn.

(6)

Mot bakgrund av det faktum att unionen bör fortsätta att stödja landsbygdsutveckling under hela övergångsperioden bör medlemsstaterna ha möjlighet att finansiera sina förlängda landsbygdsprogram från motsvarande budgetanslag för åren 2021 och 2022. De förlängda programmen bör säkerställa att minst samma totala andel av Ejflu-bidraget avsätts för de åtgärder som avses i artikel 59.6 i förordning (EU) nr 1305/2013 i överensstämmelse med de nya ambitionerna i den europeiska gröna given.

(7)

I förordning (EU) nr 1303/2013 fastställs gemensamma regler som är tillämpliga på Ejflu och andra fonder som verkar inom en gemensam ram. Den förordningen bör fortsätta att gälla för program som får stöd från Ejflu för programperioden 2014–2020 och för programåren 2021 och 2022.

(8)

De tidsfrister som fastställs i förordning (EU) nr 1303/2013 avseende genomföranderapporter, årliga översynsmöten, efterhandsutvärderingar och sammanfattande rapporter, utgifternas stödberättigande och återtagande samt budgetåtaganden är begränsade till programperioden 2014–2020. Dessa tidsfrister bör anpassas så att de beaktar förlängningen av den period under vilken programmen för stöd från Ejflu bör genomföras.

(9)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1310/2013 (9) och kommissionens delegerade förordning (EU) nr 807/2014 (10) föreskrivs att utgifter för vissa långsiktiga åtaganden, som gjorts i enlighet med vissa förordningar genom vilka stöd för landsbygdsutveckling beviljats innan förordning (EU) nr 1305/2013 började tillämpas, på vissa villkor bör fortsätta att betalas av Ejflu under programperioden 2014–2020. De utgifterna bör även fortsättningsvis vara stödberättigande under respektive rättsliga åtagandes löptid på samma villkor under programåren 2021 och 2022. För att skapa rättslig klarhet och säkerhet bör det också klargöras att de rättsliga åtaganden som gjorts i enlighet med tidigare åtgärder som motsvarar de åtgärder i förordning (EU) nr 1305/2013 på vilka det integrerade administrations- och kontrollsystemet är tillämpligt bör omfattas av det integrerade administrations- och kontrollsystemet samt att betalningar som avser dessa rättsliga åtaganden bör göras under perioden från och med den 1 december till och med den 30 juni påföljande kalenderår.

(10)

Ejflu bör kunna finansiera kostnaderna för kapacitetsbyggande och förberedande åtgärder som stöder utformningen och det framtida genomförandet av de lokalt ledda utvecklingsstrategierna enligt det nya rättsliga ramverket.

(11)

Vid tilldelningen av stödrätter eller omräkningen av stödrätter för medlemsstater som behöll befintliga stödrätter enligt förordning (EU) nr 1307/2013 gjorde vissa medlemsstater under 2015 fel vid fastställandet av stödrätternas antal eller värde. Många av dessa fel, även om de bara gäller en enskild jordbrukare, påverkar värdet på stödrätterna för alla jordbrukare och för alla år. Vissa medlemsstater gjorde också fel efter 2015 vid tilldelningen av stödrätter från reserven, till exempel vid beräkningen av genomsnittsvärdet. Sådan bristande efterlevnad omfattas vanligen av finansiella korrigeringar till dess att den berörda medlemsstaten vidtar korrigerande åtgärder. Mot bakgrund av den tid som har förflutit sedan den första tilldelningen, de ansträngningar medlemsstaterna har gjort för att fastställa och, i förekommande fall, korrigera stödrätter samt av rättssäkerhetsskäl bör stödrätternas antal och värde betraktas som lagliga och korrekta från och med ett visst datum.

(12)

I enlighet med artikel 24.6 i förordning (EU) nr 1307/2013 gavs medlemsstaterna möjlighet att vid tilldelningen av stödrätter tillämpa en nedsättningskoefficient på de stödberättigande hektar som utgörs av permanent gräsmark belägen i områden med svåra klimatförhållanden. Alpin betesmark förvaltas ofta gemensamt och därför tilldelas områden på årsbasis, vilket skapar en stor osäkerhet bland jordbrukarna i de berörda medlemsstaterna. Genomförandet av detta system har visat sig vara särskilt komplicerat, inte minst när det gäller exakt hur de berörda områdena ska definieras. Eftersom stödrätternas värde i områden där nedsättningskoefficienten inte tillämpas beror på summan av stödrätterna i de utsedda områdena, påverkar denna osäkerhet senare alla jordbrukare i de berörda medlemsstaterna. För att stabilisera det system som för närvarande tillämpas i dessa medlemsstater, och för att säkerställa rättssäkerheten för alla jordbrukare i de berörda medlemsstaterna så snart som möjligt, bör de berörda medlemsstaterna kunna betrakta värdet på samtliga stödrätter som tilldelats alla jordbrukare före den 1 januari 2020 och deras antal som lagligt och korrekt. Värdet på dessa stödrätter bör vara det värde för kalenderåret 2019 som gäller den 31 december 2019 och påverkar inte de rättsmedel som finns tillgängliga för enskilda bidragsmottagare.

(13)

Bekräftelsen av stödrätter innebär inte att medlemsstaterna slipper sitt ansvar inom ramen för den delade förvaltningen av EGFJ att säkerställa att unionens budget skyddas från oriktiga utgifter. Därför bör bekräftelsen av de stödrätter som tilldelats jordbrukare före den 1 januari 2021, eller, genom undantag, före den 1 januari 2020, inte påverka kommissionens befogenhet att fatta sådana beslut som avses i artikel 52 i förordning (EU) nr 1306/2013 när det gäller oriktiga betalningar som beviljats under något kalenderår till och med år 2020, eller, genom undantag till och med år 2019, till följd av fel i dessa stödrätters antal eller värde.

(14)

Mot bakgrund av att den nya rättsliga ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken ännu inte har antagits bör det klargöras att övergångsåtgärder bör fastställas för att reglera övergången från befintliga stödordningar som beviljas på flerårig basis till den nya rättsliga ramen.

(15)

För att begränsa en betydande överföring av åtaganden från den nuvarande programperioden för landsbygdsutveckling till de strategiska GJP-planerna bör löptiden för nya fleråriga åtaganden avseende miljö- och klimatvänligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och djurs välbefinnande, generellt sett, begränsas till högst tre år. Från och med 2022 bör förlängningen av befintliga åtaganden begränsas till ett år.

(16)

I artikel 31.5 i förordning (EU) nr 1305/2013 föreskrevs övergångsåtgärder för att underlätta utfasningen av stöd i områden som på grund av tillämpningen av de nya kriterierna för avgränsning inte längre skulle betraktas som områden med naturliga begränsningar. Sådant stöd skulle betalas ut till och med 2020 och under en period på högst fyra år. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2393 (11) förlängdes den ursprungliga tidsfristen för den nya avgränsningen av sådana områden till 2019. För jordbrukarna i de medlemsstater som fastställde avgränsningen under 2018 och 2019 kunde utfasningen av stödet under högst fyra år inte uppnås. För att fortsätta utfasningen av stödet bör medlemsstaterna i förekommande fall få fortsätta att betala ut stödet under åren 2021 och 2022. För att säkerställa en lämplig stödnivå per hektar i enlighet med artikel 31.5 i förordning (EU) nr 1305/2013 bör stödnivån under 2021 och 2022 fastställas till 25 EUR per hektar.

(17)

Eftersom jordbrukare utsätts för ökande ekonomiska och miljömässiga risker till följd av klimatförändringar och ökad prisvolatilitet föreskrivs i förordning (EU) nr 1305/2013 en riskhanteringsåtgärd för att hjälpa jordbrukarna att hantera dessa risker. Den åtgärden omfattar ekonomiska bidrag till gemensamma fonder och ett inkomststabiliseringsverktyg. Särskilda villkor föreskrevs för beviljandet av stöd inom ramen för den åtgärden för att säkerställa att jordbrukarna inom hela unionen likabehandlas, att konkurrensen inte snedvrids och att unionens internationella åtaganden iakttas. För att ytterligare främja tillämpningen av den åtgärden på jordbrukare inom alla sektorer bör medlemsstaterna ha möjlighet att sänka det tröskelvärde på 30 % som är tillämpligt på respektive verktyg och utlöser ersättningen till jordbrukare för en produktions- eller inkomstminskning, dock inte till under 20 %.

(18)

Jordbrukare och företag på landsbygden har drabbats av konsekvenserna av covid-19-utbrottet på ett sätt som saknar motstycke. Förlängningen av de omfattande begränsningar av rörelsefriheten som införts i medlemsstaterna samt den obligatoriska stängningen av butiker, torghandel, restauranger och andra serveringsställen har orsakat ekonomiska störningar i jordbrukssektorn och på landsbygden samt lett till likviditetsproblem för jordbrukare och småföretag som är verksamma inom bearbetning, marknadsföring eller utveckling av jordbruksprodukter. För att hantera effekterna av den kris som förorsakats av covid-19-utbrottet, bör varaktigheten av den åtgärd som avses i artikel 39b i förordning (EU) nr 1305/2013 förlängas för att avhjälpa de fortgående likviditetsproblem som hotar kontinuiteten i jordbruksverksamheten och de små företag som är verksamma inom bearbetning, marknadsföring eller utveckling av jordbruksprodukter. Stödet till denna åtgärd bör finansieras med upp till 2 % av de Ejflu-medel som tilldelats medlemsstaterna under programperioden 2014–2020.

(19)

För att undvika en situation där medel för lokalt ledd utveckling under programåren 2021 och 2022 inte utnyttjas bör de medlemsstater som utnyttjar möjligheten att överföra belopp från direktstöd till landsbygdsutveckling ha möjlighet att tillämpa minimiavsättningen på 5 %, och för Kroatiens vidkommande 2,5 %, för lokalt ledd utveckling på enbart Ejflu-bidrag till landsbygdsutveckling som förlängs till och med den 31 december 2022, beräknat innan överföringen av belopp från direktstöd till landsbygdsutveckling har gjorts.

(20)

I enlighet med rådets förordning (EU) 2020/2094 (12) om inrättande av Europeiska unionens återhämtningsinstrument (återhämtningsinstrumentet) för att stödja återhämtningen efter covid-19-krisen (förordningen om Europeiska unionens återhämtningsinstrument) bör ytterligare medel göras tillgängliga för åren 2021 och 2022 för att hantera covid-19-krisen och dess följdverkningar för unionens jordbrukssektor och landsbygdsområden.

(21)

Med tanke på att unionens jordbrukssektor och landsbygdsområden står inför utmaningar som saknar motstycke på grund av covid-19-krisen bör de ytterligare medel som tillhandahålls genom återhämtningsinstrumentet användas för att finansiera åtgärder i enlighet med förordning (EU) nr 1305/2013 och därmed bana väg för en motståndskraftig, hållbar och digital ekonomisk återhämtning i linje med målen för unionens miljö- och klimatåtaganden och med de nya ambitionerna i den europeiska gröna given.

(22)

Medlemsstaterna bör därför inte sänka miljöambitionen i sina befintliga landsbygdsutvecklingsprogram. De bör säkerställa att samma totala andel för de ytterligare medlen som den andel som de avsatte i sina landsbygdsutvecklingsprogram för åtgärder som är särskilt gynnsamma för miljön och klimatet inom ramen för Ejflu-bidraget (principen om upprätthållande av skyddsnivån). Dessutom bör minst 37 % av de ytterligare medel som tillhandahålls genom återhämtningsinstrumentet avsättas till åtgärder som är särskilt gynnsamma för miljön och klimatet samt för djurskydd och Leader. Dessutom bör minst 55 % av dessa ytterligare medel avsättas till åtgärder som främjar ekonomisk och social utveckling i landsbygdsområden, nämligen till investeringar i fysiska tillgångar, jordbruks- och affärsutveckling, stöd till grundläggande tjänster och förnyelse av samhällen på landsbygden samt samarbete.

(23)

Om medlemsstaterna annars inte kan efterleva principen om upprätthållande av skyddsnivån bör de ha möjlighet att avvika från skyldigheten att anslå minst 55 % av de ytterligare medlen från återhämtningsinstrumentet till åtgärder som främjar ekonomisk och social utveckling i landsbygdsområden, och bör helst ge stöd till åtgärder som är särskilt gynnsamma för miljön och klimatet. För att medlemsstaterna ska ges tillräcklig flexibilitet bör de emellertid också ha möjlighet att avvika från principen om upprätthållande av skyddsnivån när det gäller dessa ytterligare medel i den utsträckning som krävs för att fullgöra skyldigheten avseende 55 %.

(24)

De ytterligare medlen från återhämtningsinstrumentet omfattas av särskilda villkor. Dessa ytterligare medel bör därför programplaneras och övervakas separat från unionens stöd till landsbygdsutveckling, samtidigt som man som generell regel tillämpar de regler som fastställs i förordning (EU) nr 1305/2013. De ytterligare medlen bör därför genomföras genom förordning (EU) nr 1305/2013 och inom ramen för den förordningen betraktas som belopp som finansierar åtgärder inom ramen för Ejflu. Följaktligen bör de regler som fastställs i förordning (EU) nr 1305/2013, inbegripet reglerna om ändring av landsbygdsutvecklingsprogram, i förordning (EU) nr 1306/2013, inbegripet reglerna om automatiskt återtagande, och i förordning (EU) nr 1307/2013 i princip tillämpas om inte annat föreskrivs i den här förordningen.

(25)

En särskild högsta medfinansieringssats för unionen samt en höjd stödnivå för investeringar som bidrar till en motståndskraftig, hållbar och digital ekonomisk återhämtning samt stöd till unga jordbrukare bör fastställas för att säkerställa en lämplig hävstångseffekt för de ytterligare medel som tillhandahålls genom återhämtningsinstrumentet.

(26)

För att säkerställa kontinuitet under övergångsperioden bör reserven för kriser inom jordbrukssektorn bibehållas under 2021 och 2022. Det berörda beloppet för 2021 och 2022 års reserv bör ingå i den reserven.

(27)

Vad gäller bestämmelser om förskott från Ejflu bör det klargöras att varken förlängningen till och med den 31 december 2022 av de program som får stöd från Ejflu i enlighet med denna förordning eller de ytterligare medel som görs tillgängliga på grundval av förordningen om Europeiska unionens återhämtningsinstrument bör leda till att ytterligare förskott beviljas för de berörda programmen.

(28)

I artikel 11 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs för närvarande endast en anmälningsskyldighet för medlemsstater vad gäller de beslut som de fattat i enlighet med den artikeln och det beräknade resultatet av minskningen av den del av direktstödet som ska beviljas en viss jordbrukare för ett visst kalenderår som överstiger 150 000 EUR för åren 2015–2020. I syfte att säkerställa en fortsättning av det befintliga systemet bör medlemsstaterna även anmäla de beslut som de fattat i enlighet med den artikeln och det beräknade resultatet av minskningen för kalenderåren 2021 och 2022.

(29)

Enligt artikel 14 i förordning (EU) nr 1307/2013 får medlemsstaterna överföra medel mellan direktstöd och landsbygdsutveckling när det gäller kalenderåren 2014–2020. För att säkerställa att medlemsstaterna kan följa sina egna strategier, bör flexibiliteten mellan pelarna göras tillgänglig även för kalenderåret 2021 (budgetåret 2022) och kalenderåret 2022 (budgetåret 2023).

(30)

För att kommissionen ska kunna fastställa budgettaken i enlighet med artiklarna 22.1, 36.4, 42.2, 49.2, 51.4 och 53.7 i förordning (EU) nr 1307/2013 är det nödvändigt att medlemsstaterna senast den 19 februari 2021 för kalenderåret 2021 och senast den 1 augusti 2021 för kalenderåret 2022 anmäler sina beslut om anslag per ordning.

(31)

I artikel 22.5 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs en linjär justering av stödrätternas värde vid en ändring av taket för ordningen för grundstöd från ett år till följande år på grund av vissa beslut som fattats av medlemsstaterna och som påverkar taket för ordningen för grundstöd. Förlängningen av bilaga II till den förordningen om nationella tak till efter kalenderåret 2020 och eventuella årliga ändringar från och med det datumet kan påverka taket för ordningen för grundstöd. För att medlemsstaterna ska kunna uppfylla det krav på att det sammanlagda värdet av alla stödrätter och reserverna ska vara lika med taket för ordningen för grundstöd som fastställs i artikel 22.4 i den förordningen är det därför lämpligt att föreskriva en linjär justering för anpassning till förlängningen eller ändringarna av bilaga II till den förordningen under övergångsperioden. För att ge medlemsstaterna större flexibilitet förefaller det dessutom vara lämpligt att ge dem möjlighet att anpassa värdet på stödrätterna eller reserven, möjligen med olika justeringsgrader.

(32)

I enlighet med den nuvarande rättsliga ramen anmälde medlemsstaterna 2014 sina beslut om hur det årliga nationella taket för ordningen för grundstöd till och med kalenderåret 2020 skulle fördelas mellan regionerna och eventuella årliga successiva ändringar för den period som omfattas av förordning (EU) nr 1307/2013. Det är nödvändigt att medlemsstaterna också anmäler sådana beslut för kalenderåren 2021 och 2022.

(33)

Den interna konvergensmekanismen är central för en rättvisare fördelning av direkt inkomststöd bland jordbrukarna. Det blir allt svårare att motivera stora individuella skillnader som grundar sig på gamla historiska referenser. I förordning (EU) nr 1307/2013 innebär den grundläggande modellen för intern konvergens att medlemsstaterna från och med 2015 tillämpar en enhetlig schablonsats för alla stödrätter på nationell eller regional nivå. För att säkerställa en smidigare övergång till ett enhetligt värde infördes emellertid ett undantag som gjorde det möjligt för medlemsstaterna att differentiera värdet på stödrätterna genom att tillämpa partiell konvergens, även kallat tunnelmodellen, under perioden 2015–2019. Vissa medlemsstater utnyttjade det undantaget. För att fortsätta processen mot en rättvisare fördelning av direktstödet bör medlemsstaterna kunna fortsätta att närma sig ett nationellt eller regionalt genomsnitt efter 2019 i stället för att ha en enhetlig schablonsats eller behålla värdet på stödrätterna på 2019 års nivå. Denna möjlighet för medlemsstaterna bör därför vara tillämplig från och med den 1 januari 2021. Medlemsstaterna bör årligen anmäla sitt beslut för påföljande år till kommissionen.

(34)

Bestämmelserna i förordning (EU) nr 1307/2013 om justering av alla stödrätter som ändras genom den här förordningen bör tillämpas retroaktivt från och med den 1 januari 2020, så att det görs klart att medlemsstaterna kunde konvergera efter 2019.

(35)

I artikel 30 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs att de årliga successiva ändringarna av värdet på stödrätter som tilldelats från reserven grundas på de årliga etapper i det nationella taket som anges i bilaga II till den förordningen, vilket återspeglar en flerårig förvaltning av reserven. De reglerna bör anpassas så att de avspeglar att det är möjligt att ändra både värdet på alla tilldelade stödrätter och på reserven för att ta hänsyn till en ändring av beloppet i bilaga II till den förordningen mellan två år. I de medlemsstater som beslutar att fortsätta med intern konvergens, tillämpas den interna konvergensen på årsbasis. För kalenderåren 2020, 2021 och 2022 behöver endast värdet på stödrätten för det innevarande året fastställas under tilldelningsåret. Enhetsvärdet på de stödrätter som ska tilldelas från reserven under ett visst år bör beräknas efter eventuella justeringar av reserven i enlighet med artikel 22.5 i den förordningen. Under efterföljande år bör värdet på de stödrätter som tilldelats från reserven anpassas i enlighet med artikel 22.5 i den förordningen.

(36)

I artikel 36 i förordning (EU) nr 1307/2013 föreskrivs tillämpning av systemet för enhetlig arealersättning till och med den 31 december 2020. Det är lämpligt att tillåta en förlängning av systemet för enhetlig arealersättning under åren 2021 och 2022.

(37)

Eftersom den ändring, som fastställs i den här förordningen, av bilaga II till förordning (EU) nr 1307/2013 kommer att träda i kraft för sent för att medlemsstaterna ska kunna efterleva den ursprungliga tidsfristen för vissa anmälningsskyldigheter under 2020, är det nödvändigt att senarelägga tidsfristen för medlemsstaternas beslut om att för första gången införa omfördelningsstöd från och med 2021 eller 2022 och anmälan av det beslutet till kommissionen. Det är lämpligt att fastställa den tidsfristen så att den sammanfaller med datumet för besluten om flexibilitet mellan pelare.

(38)

Enligt artikel 37 i förordning (EU) nr 1307/2013 får de medlemsstater som tillämpar systemet för enhetlig arealersättning besluta att bevilja nationellt övergångsstöd under perioden 2015–2020 för att undvika en plötslig och avsevärd minskning av stödet i de sektorer som till och med 2014 omfattades av nationellt övergångsstöd. För att säkerställa att detta stöd under övergångsperioden fortsätter att spela sin roll i fråga om inkomststöd för jordbrukare inom dessa särskilda sektorer bör det föreskrivas att detta stöd ska fortsätta enligt samma villkor och begränsningar som under perioden 2015–2020.

(39)

Av rättssäkerhetsskäl bör det tydliggöras att artiklarna 41 och 42 i förordning (EU) nr 1307/2013 ger medlemsstaterna möjlighet att årligen se över sina beslut om omfördelningsstöd. Den tidsfrist för översynen som ska tillämpas under 2021 och 2022 bör fastställas så att den sammanfaller med tidsfristen för besluten om flexibilitet mellan pelare.

(40)

Genom artikel 52.10 i förordning (EU) nr 1307/2013 ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter som tillåter att medlemsstaterna beslutar att frivilligt kopplat stöd kan fortsätta att betalas fram till och med 2020 på grundval av de produktionsenheter för vilka sådant stöd beviljats under en tidigare referensperiod. Syftet med den befogenheten är att säkerställa största möjliga samstämmighet mellan unionsordningar som är inriktade på sektorer som kan präglas av strukturella obalanser på marknaden. Det är därför lämpligt att förlänga denna befogenhet så att den även omfattar 2021 och 2022.

(41)

Eftersom den ändring, som fastställs i den här förordningen, av bilaga II till förordning (EU) nr 1307/2013 kommer träda i kraft för sent för att medlemsstaterna ska kunna efterleva den ursprungliga tidsfristen för vissa anmälningsskyldigheter under 2020, är det nödvändigt att senarelägga tidsfristen för medlemsstaternas beslut om att för första gången införa det frivilligt kopplade stödet från och med 2021 eller 2022 och anmälan av det beslutet till kommissionen. Det är lämpligt att fastställa den tidsfristen så att den sammanfaller med tidsfristen för besluten om flexibilitet mellan pelare. Likaså bör tidsfristen för ett beslut av medlemsstaterna om att fortsätta eller upphöra att bevilja frivilligt kopplat stöd under åren 2021 och 2022 och anmälan av det beslutet till kommissionen senareläggas så att datumet blir detsamma.

(42)

I artikel 54 i förordning (EU) nr 1307/2013 fastställs vad som ska ingå i medlemsstaternas anmälningar om frivilligt kopplat stöd. Det är lämpligt att klargöra att dessa anmälningar för kalenderåren 2021 och 2022 bör innehålla den procentandel av det nationella taket som används för att finansiera detta stöd under 2021 och 2022.

(43)

Förordning (EU) nr 1308/2013 fastställer regler för en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och innehåller vissa stödordningar. Enligt kommissionens lagstiftningsförslag om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2020 ska dessa stödordningar införlivas i medlemsstaternas framtida strategiska GJP-planer. För att säkerställa ett smidigt införlivande av dessa stödordningar i den framtida gemensamma jordbrukspolitiken bör regler fastställas om var och en av dessa stödordningars varaktighet när dessa ska förlängas under övergångsperioden. Vad gäller stödordningen för sektorn för olivolja och bordsoliver bör därför de befintliga arbetsprogrammen för perioden 1 april 2018–31 mars 2021 följas av nya arbetsprogram för perioden 1 april 2021–31 december 2022. Befintliga verksamhetsprogram inom sektorn för frukt och grönsaker som inte har uppnått den högsta längden på fem år får bara förlängas till och med den 31 december 2022. Nya verksamhetsprogram inom sektorn för frukt och grönsaker bör bara godkännas för en högsta längd på tre år. De befintliga nationella programmen för biodlingssektorn för perioden 1 augusti 2019–31 juli 2022 bör förlängas till och med den 31 december 2022.

(44)

På grund av den kris som orsakats av covid-19-pandemin har vinodlare som innehar planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som löper ut 2020 i stor utsträckning varit förhindrade att använda dessa tillstånd som planerat under det sista året av deras giltighet. För att undvika förlust av tillstånden och minska risken för försämring av de förhållanden under vilka planteringen skulle behöva göras, är det nödvändigt att förlänga giltigheten för de planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som löper ut 2020. Alla planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som löper ut 2020 bör därför förlängas till och med den 31 december 2021. Med hänsyn till de förändrade marknadsutsikterna bör innehavare av planteringstillstånd som löper ut 2020 dessutom kunna låta bli att använda sina tillstånd utan att bli föremål för administrativa sanktioner.

(45)

Bestämmelsen i förordning (EU) nr 1308/2013 om planteringstillstånd för nyplantering eller återplantering som skulle upphöra att gälla 2020, vilken ändras genom den här förordningen, bör på grund av de störningar som covid-19-pandemin gett upphov till och de svårigheter den orsakade när det gäller utnyttjandet av de planteringstillstånden tillämpas retroaktivt från och med den 1 januari 2020.

(46)

År 2013 fastställdes övergångsbestämmelser för att säkerställa en smidig övergång från det tidigare systemet för planteringsrätter för druvor för vinframställning till den nya ordningen för planteringstillstånd, i synnerhet för att undvika överdriven plantering innan den nya ordningen börjar gälla. Sista inlämningsdag för ansökan om omvandling av planeringsrätter till tillstånd är den 31 december 2020. Tillstånden måste emellertid användas av den sökande och är till skillnad från de tidigare planteringsrätterna inte omsättningsbara. Dessutom kan det krävas att de som ansöker om tillstånd har en motsvarande vinodlingsareal, vilket kan leda till situationer där innehavare av planteringsrätter ännu inte har kunnat förvärva motsvarande vinodlingsareal för att använda de tillstånd som blir följden av omvandlingen av deras planteringsrätter. Covid-19-pandemins allvarliga ekonomiska konsekvenser för vinsektorn har lett till likviditetsproblem för vinodlarna och osäkerhet i fråga om den framtida efterfrågan på vin. Vinodlare som fortfarande innehar planteringsrätter bör inte tvingas besluta om de vill omvandla sina planteringsrätter till tillstånd samtidigt som de står inför exceptionella svårigheter på grund av den kris som orsakats av covid-19-pandemin, särskilt som de skulle bli föremål för administrativa sanktioner om de inte använder sina planteringstillstånd efter omvandlingen. De medlemsstater som har tillåtit vinodlare att lämna in sin ansökan om omvandling av planteringsrätter till och med den 31 december 2020 bör därför kunna förlänga tidsfristen för inlämning av sådana ansökningar till och med den 31 december 2022. Den sista giltighetsdagen för sådana omvandlade tillstånd bör därför anpassas och fastställas till den 31 december 2025.

(47)

I artikel 214a i förordning (EU) nr 1308/2013 fastställs att Finland under vissa förutsättningar kan bevilja nationellt stöd i Södra Finland till och med 2020 om kommissionen lämnar sitt tillstånd. För att säkerställa kontinuitet i utbetalningen av detta stöd under övergångsperioden måste beviljandet av detta nationella stöd även fortsättningsvis tillåtas på samma villkor och med samma belopp som under 2020.

(48)

För att förbättra olivoljemarknadens funktion bör medlemsstaterna kunna besluta att genomföra saluföringsregler för att reglera utbudet. Sådana beslut bör dock inte omfatta metoder som skulle kunna snedvrida konkurrensen.

(49)

Den senaste tidens händelser har visat att jordbrukare hotas allt mer av inkomstvolatilitet, delvis på grund av marknadsexponering, delvis på grund av extrema väderhändelser och regelbundna sanitära och fytosanitära kriser som påverkar unionens djurbesättningar och jordbrukstillgångar. I syfte att minska effekterna av inkomstfluktuationer genom att uppmuntra jordbrukarna att spara under goda år för att ha något att ta av under dåliga år bör nationella skatteåtgärder, enligt vilka beskattningsunderlaget för jordbrukares inkomstskatt beräknas på grundval av en flerårig period, undantas från tillämpningen av reglerna om statligt stöd.

(50)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att föreskriva att reglerna i den nuvarande ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätter att tillämpas och att betalningar till jordbrukare och andra bidragsmottagare upprätthålls utan avbrott, och därmed skapa förutsägbarhet och stabilitet under övergångsperioden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(51)

Övergripande finansiella regler som antas av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är tillämpliga på denna förordning. Dessa regler fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (13) och styr särskilt förfarandet för fastställande och genomförande av budgeten genom bidrag, upphandling, priser och indirekt genomförande samt föreskriver kontroller av finansiella aktörers ansvar. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget avser även en generell villkorlighetsordning för att skydda unionsbudgeten.

(52)

Förordningarna (EU) nr 1305/2013, (EU) nr 1306/2013, (EU) nr 1307/2013 och (EU) nr 1308/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(53)

För att säkerställa att de ytterligare medel som görs tillgängliga på grundval av förordningen om Europeiska unionens återhämtningsinstrument är tillgängliga från och med den 1 januari 2021 bör bestämmelserna om stöd genom återhämtningsinstrumentet i den här förordningen tillämpas retroaktivt från och med den dagen.

(54)

Med beaktande av det överordnade behovet att omedelbart säkerställa rättssäkerhet för jordbrukssektorn under rådande omständigheter bör denna förordning av brådskande skäl träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(1)

Medlemsstaterna har drabbats av den kris som är en följd av de ekonomiska, sociala och hälsorelaterade konsekvenserna av covid-19-pandemin på ett aldrig tidigare skådat sätt. Krisen hämmar tillväxten i medlemsstaterna, vilket i sin tur förvärrar de allvarliga likviditetsbrister som är en följd av den plötsliga och betydande ökningen av behovet av offentliga investeringar i medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem och andra sektorer i deras ekonomier. Krisen har också förvärrat situationen för människor som är i riskzonen för fattigdom, och har därmed lett till en minskad social sammanhållning i medlemsstaterna. Dessutom har stängningen av de inre gränserna fått allvarliga konsekvenser för det ekonomiska samarbetet, särskilt i gränsområden, och inverkat negativt på arbetstagares pendlingsmöjligheter och mikroföretags samt små och medelstora företags bärkraftighet. Detta har skapat en extraordinär situation som kräver särskilda, omedelbara och extraordinära åtgärder som snabbt når ut till den reala ekonomin.

(2)

För att hantera effekterna av krisen ändrades Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1301/2013 (4) och (EU) nr 1303/2013 (5) genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/460 (6) i syfte att ge större flexibilitet vid genomförandet av operativa program som får stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF) och Sammanhållningsfonden (gemensamt kallade fonderna) och från Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF). Men eftersom de allvarliga negativa effekterna för unionens ekonomier och samhällen förvärrades ändrades båda förordningarna på nytt genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/558 (7). Dessa ändringar har medfört exceptionell ytterligare flexibilitet så att medlemsstaterna får möjlighet att koncentrera sig på de åtgärder som krävs för att hantera denna aldrig tidigare skådade kris, genom att de utökar möjligheterna att mobilisera outnyttjat stöd från fonderna och förenklar förfarandekraven i samband med genomförande och revisioner av program.

(3)

Den 23 april 2020 godkände Europeiska rådet En färdplan för återhämtning för att avhjälpa de enorma påfrestningarna på ekonomin och begränsa dels de sociala och ekonomiska konsekvenserna för unionen till följd av de exceptionella restriktioner som införts av medlemsstaterna för att begränsa spridningen av covid-19, dels risken för en asymmetrisk återhämtning som beror på att de olika medlemsstaterna har tillgång till olika nationella medel, och som i sin tur haft en allvarlig konsekvens för den inre marknadens funktion. Färdplanen för återhämtning har en stark investeringskomponent, och uppmanar till inrättandet av en europeisk återhämtningsfond. Dessutom ges kommissionen i uppdrag, vilket senare upprepades i slutsatserna från Europeiska rådets möte av den 21 juli 2020, att analysera behoven så att medlen riktas till de sektorer och geografiska delar av unionen som har drabbats hårdast, samtidigt som kopplingen till den fleråriga budgetramen för 2021–2027 klargjordes.

(4)

I enlighet med rådets förordning (EU) 2020/2094 (8) ramen för de medel som anslagits i den, bör åtgärder för återhämtning och resiliens inom de europeiska struktur- och investeringsfonderna genomföras för att hantera de aldrig tidigare skådade effekterna av covid-19-krisen. Sådana ytterligare medel bör användas på ett sätt som säkerställer överensstämmelse med de tidsfrister som föreskrivs i förordning (EU) 2020/2094.

(5)

I denna förordning fastställs regler och genomförandebestämmelser rörande de ytterligare medel som tillhandahålls som återhämtningsstöd för sammanhållning och till Europas regioner (React-EU) för att tillhandahålla stöd för främjande av krisreparation i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser samt i förberedandet av en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin. Inom React-EU bör ett ytterligare exceptionellt belopp på upp till 47 500 000 000 EUR (i 2018 års priser) för budgetåtaganden från strukturfonderna för åren 2021 och 2022 göras tillgängligt för att stödja dessa medlemsstater och regioner som har drabbats hårdast av krisreparationen i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och vilka förbereder en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin (React-EU-medel), i syfte att snabbt sprida medel till den reala ekonomin genom de befintliga operativa programmen. React-EU-medlen härrör från Europeiska unionens återhämtningsinstrument. Delar av React-EU-medlen bör anslås till tekniskt stöd på kommissionens initiativ. Kommissionen bör fastställa fördelningen av React-EU-medel för varje medlemsstat på grundval av en tilldelningsmetod som bygger på senast tillgängliga objektiva statistiska uppgifter om medlemsstaternas relativa välstånd och omfattningen av covid-19-krisens konsekvenser på deras ekonomier och samhällen. Innan tilldelningsmetoden börjar tillämpas på React-EU-medlen för 2021 och för att tillhandahålla stöd till de viktigaste sektorerna efter covid-19-krisen i vissa medlemsstater, bör Luxemburg tilldelas ett belopp på 100 000 000 EUR och Malta ett belopp på 50 000 000 EUR. Tilldelningsmetoden bör omfatta ett ytterligare belopp som avsätts för de yttersta randområdena, med tanke på att ekonomierna och samhällena i dessa områden är särskilt sårbara. Eftersom covid-19-krisens effekter hela tiden förändras bör fördelningen ses över 2021 på grundval av samma tilldelningsmetod och med användning av de senaste statistiska uppgifter som finns tillgängliga den 19 oktober 2021 med avseende på fördelningen av 2022 års del av React-EU-medlen.

(6)

Med tanke på vikten av att klimatförändringarna bekämpas i enlighet med unionens åtaganden om att genomföra Parisavtalet och uppfylla FN:s mål för hållbar utveckling, kommer fonderna att bidra till allmänna klimatåtgärder och till uppnåendet av det övergripande målet att 30 % av utgifterna i unionsbudgeten ska stödja klimatmål. React-EU förväntas bidra med 25 % av den totala finansieringsramen till klimatmål. I linje med React-EU:s roll som ett instrument för krisreparation och den flexibilitet som tillhandahålls av denna förordning, inbegripet avsaknaden av krav på tematisk koncentration och möjligheten för medlemsstaterna att rikta React-EU-medlen för att stödja Eruf- eller ESF-insatser allt efter deras behov, får medlemsstaternas bidrag till den ambitionen variera beroende på nationella prioriteringar.

(7)

Övergripande finansiella regler som antas av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) är tillämpliga på denna förordning. Dessa regler fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (9) (budgetförordningen) och styr särskilt förfarandet för fastställande och genomförande av budgeten genom bidrag, upphandling, priser och indirekt genomförande samt föreskriver kontroller av finansiella aktörers ansvar. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget avser även en generell villkorlighetsordning för att skydda unionsbudgeten.

(8)

För att medlemsstaterna ska få så stor flexibilitet som möjligt för att skräddarsy krisreparationsåtgärder i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och förbereda en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin bör kommissionen fastställa anslagen på medlemsstatsnivå. Möjligheten att använda React-EU-medel för att ge stöd till dem som har det sämst ställt och till sysselsättningsinitiativet för unga bör också föreskrivas. Det måste också fastställas tak för anslaget till tekniskt stöd på medlemsstaternas initiativ, samtidigt som medlemsstaterna ges största möjliga flexibilitet i fråga om tilldelning inom operativa program som får stöd från Eruf eller ESF. ESF:s operativa styrka bör bibehållas vid tilldelningen av React-EU-medel inom politikområdena sysselsättning, särskilt ungdomssysselsättning i linje med den förstärkta ungdomsgarantin, kompetens och utbildning, social delaktighet och hälsa, med särskild inriktning på att nå ut till missgynnade grupper och barn. Med tanke på att React-EU-medlen förväntas användas snabbt, bör de åtaganden som är kopplade till dessa medel dras tillbaka först när de operativa programmen avslutas.

(9)

Eftersom covid-19-pandemin har drabbat regioner och kommuner i medlemsstaterna på olika sätt är det viktigt att regionala och lokala aktörer från myndigheter, näringslivets och arbetsmarknadens parter och det civila samhället deltar, i enlighet med partnerskapsprincipen, i utarbetandet, genomförandet, övervakningen och utvärderingen av krisreparation som stöds av React-EU.

(10)

Möjligheter till ekonomiska överföringar inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning mellan Eruf och ESF bör också införas för React-EU-medlen i enlighet med artikel 25a i förordning (EU) nr 1303/2013. Sådana överföringar bör inte påverka vare sig de medel som finns tillgängliga inom målet Europeiskt territoriellt samarbete eller det särskilda anslaget för sysselsättningsinitiativet för unga.

(11)

För att komplettera de insatser som redan omfattas av stöd från Eruf, efter det att tillämpningsområdet utvidgades genom förordningarna (EU) 2020/460 och (EU) 2020/558, bör medlemsstaterna även fortsättningsvis kunna använda React-EU-medlen i första hand för investeringar i produkter och tjänster för hälso- och sjukvård, inbegripet gränsöverskridande hälso- och sjukvård, institutionsvård, närvård och familjevård, som tillhandahåller stöd i form av rörelsekapital eller investeringsstöd till små och medelstora företag, inbegripet rådgivningsstöd, särskilt i de sektorer som har drabbats hårdast av covid-19-pandemin och som snabbt behöver ges ny kraft, såsom turism- och kultursektorerna, i investeringar som bidrar till omställningen till en digital och grön ekonomi, investeringar i infrastruktur som tillhandahåller icke-diskriminerande grundläggande tjänster till medborgarna och ekonomiska stödåtgärder till de regioner som är mest beroende av de sektorer som har drabbats hårdast av covid-19-krisen. Starkare samarbete, samordning och resiliens inom hälso- och sjukvården bör också främjas. Dessutom bör tekniskt stöd finansieras. React-EU-medlen bör endast användas inom det nya tematiska målet Främjande av krisreparation i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och förberedande av en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin, som också bör utgöra en samlad investeringsprioritering för att möjliggöra förenklad programplanering och förenklat genomförande av dessa medel.

(12)

För ESF bör medlemsstaterna använda React-EU-medlen för att i första hand stödja tillträde till arbetsmarknaden och till sociala system genom att säkerställa bibehållandet av arbetstillfällen, inbegripet genom system för korttidsarbete och stöd till egenföretagare samt till entreprenörer, frilansare och verksamma i den kulturella och kreativa sektorn. System för korttidsarbete och liknande åtgärder, särskilt för egenföretagare, syftar till att skydda anställda och egenföretagare från risken för arbetslöshet samtidigt som arbets- och anställningsvillkoren och lönenivån för de anställda bibehålls. De React-EU-medel som anslås till sådana system ska endast användas för att stödja arbetstagare. Mot bakgrund av de exceptionella förhållanden som råder till följd av covid-19-pandemin bör det vara möjligt att stödja system för korttidsarbete för anställda och egenföretagare även när sådant stöd inte kombineras med aktiva arbetsmarknadsåtgärder, såvida inte dessa åtgärder föreskrivs i nationell rätt. Den regeln bör också tillämpas på ett enhetligt sätt på system för korttidsarbete som har fått stöd i enlighet med förordning (EU) nr 1303/2013, ändrad genom förordningarna (EU) 2020/460 och (EU) 2020/558, till följd av covid-19-krisen och som fortsätter att få stöd inom ramen för den särskilda investeringsprioriteringen Främjande av krisreparation i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och förberedande av en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin. Unionsstöd till sådana system för korttidsarbete bör vara tidsbegränsat.

(13)

Stöd bör också ges till skapande av arbetstillfällen och sysselsättning av god kvalitet, särskilt för personer i utsatta situationer, och till åtgärder för social delaktighet och fattigdomsutrotning. Ungdomssysselsättningsåtgärder bör utvidgas i linje med den förstärkta ungdomsgarantin. Investeringar bör stödjas inom utbildning och kompetensutveckling, inbegripet omskolning och kompetenshöjning, särskilt för missgynnade grupper. Lika tillgång till sociala tjänster av allmänt intresse, inbegripet för barn, äldre, personer med funktionsnedsättning, etniska minoriteter och hemlösa, bör främjas.

(14)

Dessutom bör medlemsstaterna fortsätta att ägna särskild uppmärksamhet åt att stödja människor som bor i landsbygds- och gränsområden, mindre utvecklade områden, ö- och bergsregioner, glesbefolkade områden och de yttersta randområdena, samt i områden som påverkas av strukturomvandlingar och avfolkning samt i tillämpliga fall använda React-EU-medel för att stödja dessa människor.

(15)

Eftersom den tillfälliga stängningen av gränser mellan medlemsstater har lett till stora utmaningar för samhällen och företag i gränsregioner är det lämpligt att tillåta medlemsstater att anslå React-EU-medel även till befintliga gränsöverskridande program inom målet Europeiskt territoriellt samarbete.

(16)

För att säkerställa att medlemsstaterna har tillräckliga finansiella medel för att snabbt vidta krisreparationsåtgärder i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och förbereda en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin är det nödvändigt att tillhandahålla ett större inledande förskott för ett snabbt genomförande av åtgärder som stöds av React-EU-medlen. Det inledande förskottet bör säkerställa att medlemsstaterna har möjlighet att vid behov göra förskottsbetalningar till stödmottagare och återbetala stödmottagarna snabbt efter det att betalningsansökningar har lämnats in.

(17)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att anslå React-EU-medlen till nya särskilda operativa program inom målet Investering för tillväxt och sysselsättning eller till nya prioriterade områden inom befintliga program inom målen Investering för tillväxt och sysselsättning och Europeiskt territoriellt samarbete. För att möjliggöra ett snabbt genomförande bör det endast vara tillåtet att ange redan utsedda myndigheter i befintliga operativa program som får stöd från Eruf, ESF eller Sammanhållningsfonden för nya särskilda operativa program. Medlemsstaterna bör inte åläggas att göra någon förhandsutvärdering, och de uppgifter som krävs för att lämna in det operativa programmet för kommissionens godkännande bör vara begränsade.

(18)

React-EU-medlen bör användas i enlighet med principen om hållbar utveckling och principen om att inte vålla skada, och med beaktande av Parisavtalet och FN:s mål för hållbar utveckling. Dessutom bör jämställdhet mellan kvinnor och män, jämställdhetsintegrering och integrering av ett könsperspektiv beaktas och främjas under hela genomförandet av operativa program.

(19)

I syfte att minska den belastning på de offentliga budgetarna som krisreparationsåtgärderna i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och förberedandet av en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin innebär, bör utgifter för insatser vara stödberättigande från och med den 1 februari 2020, och medlemsstaterna bör som ett undantag ges möjlighet att begära en medfinansieringsgrad på upp till 100 % som ska tillämpas på de separata prioriterade områdena i operativa program som tillhandahåller stöd från React-EU-medlen.

(20)

Även om det är viktigt att säkerställa att den 31 december 2023 förblir slutdatumet för stödberättigande för programperioden 2014–2020, bör det klargöras att insatser fortfarande kan väljas ut för stöd under 2023.

(21)

För att säkerställa kontinuitet i genomförandet av vissa insatser som stöds med medlen från React-EU bör bestämmelserna om etappindelning i en förordning om gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden+, Sammanhållningsfonden, Fonden för en rättvis omställning samt Europeiska havs- och fiskerifonden, och om finansiella regler för dessa fonder och för Asyl- och migrationsfonden, Fonden för inre säkerhet samt instrumentet för gränsförvaltning och visering tillämpas.

(22)

Till följd av de särskilda flexibilitetsåtgärder för att hantera covid-19-utbrottet som infördes i förordning (EU) nr 1303/2013 genom förordning (EU) 2020/558 bör även utgifter för fysiskt avslutade eller fullt genomförda insatser som främjar krisreparation i samband med covid-19-pandemin och dess sociala konsekvenser och förbereder en grön, digital och resilient återhämtning av ekonomin, och som stöds inom ramen för motsvarande nya tematiska mål, också vara stödberättigande, förutsatt att de berörda insatserna inleddes från och med den 1 februari 2020.

(23)

För att göra det möjligt för medlemsstaterna att snabbt sätta in React-EU-medlen inom den nuvarande programperioden, är det berättigat att undantagsvis befria medlemsstaterna från skyldigheten att följa förhandsvillkor och att uppfylla kraven på resultatreserven och tillämpningen av resultatramen, på tematisk koncentration, även i förhållande till de trösklar som fastställts för hållbar stadsutveckling för Eruf, samt på utarbetande av en kommunikationsstrategi för React-EU-medlen. Det är dock nödvändigt att medlemsstaterna genomför minst en utvärdering senast den 31 december 2024 för att bedöma ändamålsenligheten hos React-EU-medlen, effektivitet, verkan och inkluderingseffekter samt hur dessa medel har bidragit till att uppnå det nya särskilda tematiska målet. För att underlätta tillgången på jämförbar information på unionsnivå bör medlemsstaterna, när så är lämpligt, förpliktas att använda de indikatorer som är specifika för covid-19-program som kommissionen tillhandahåller. Dessutom bör medlemsstaterna och förvaltande myndigheter vid fullgörandet av sina skyldigheter i fråga om information, kommunikation och synliggörande göra unionens exceptionella åtgärder och medel synligare, särskilt genom att säkerställa att potentiella stödmottagare, stödmottagare, deltagare, slutmottagare av finansieringsinstrument och allmänheten är medvetna om förekomsten, omfattningen och det ytterligare stödet härrörande från React-EU-medlen.

(24)

I syfte att göra det möjligt för React-EU-medlen att riktas till de geografiska områden där de behövs som mest, som en undantagsåtgärd och utan att det påverkar de allmänna reglerna för tilldelning av medel från strukturfonderna, bör det inte ställas krav på att dela upp de React-EU-medel som tilldelas Eruf och ESF per regionkategori. Medlemsstaterna förväntas dock ta hänsyn till de olika regionala behoven och utvecklingsnivåerna för att säkerställa en balans i stödet mellan behoven i de regioner och städer som har drabbats hårdast av följderna av covid-19-pandemin och behovet av att fortsätta fokusera på mindre utvecklade regioner, i enlighet med de mål för ekonomisk, social och territoriell sammanhållning som anges i artikel 174 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna bör också involvera lokala och regionala myndigheter samt relevanta organ som företräder det civila samhället och arbetsmarknadens parter, i enlighet med principen om partnerskap.

(25)

Förutom i de fall då undantag föreskrivs i denna förordning bör utgifter inom ramen för React-EU omfattas av samma skyldigheter och skyddsåtgärder som all sammanhållningsfinansiering. Det inbegriper respekt för grundläggande rättigheter och efterlevnad av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt effektiva bedrägeribekämpningsåtgärder som genomförs med stöd av befintliga organ för bedrägeribekämpning på medlemsstats- och unionsnivå, såsom Europeiska byrån för bedrägeribekämpning och, i förekommande fall, Europeiska åklagarmyndigheten.

(26)

När åtgärder antas för att skydda unionsbudgeten, är det nödvändigt att de legitima intressena för slutmottagare och stödmottagare skyddas på ett lämpligt sätt.

(27)

För att underlätta de överföringar som tillåts enligt de ändringar som införs genom denna förordning bör villkoret i artikel 30.1 f i budgetförordningen om användningen av anslag för samma ändamål inte gälla för de överföringarna.

(28)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att hantera effekterna av covid-19-krisen genom att införa åtgärder för ökad flexibilitet i samband med tilldelningen av stöd från de europeiska struktur- och investeringsfonderna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdernas omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(29)

Eftersom situationen i samband med covid-19-pandemin är akut bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(30)

Förordning (EU) nr 1303/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(31)

I artikel 135.2 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (10) föreskrivs att ändringar av rådets förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 (11) eller rådets beslut 2014/335/EU, Euratom (12) som antas på eller efter dagen för det avtalets ikraftträdande inte ska tillämpas på Förenade kungariket, i den utsträckning ändringarna påverkar Förenade kungarikets ekonomiska skyldigheter. Stödet enligt denna förordning för 2021 och 2022 finansieras genom en ökning av unionens tak för egna medel, vilket skulle påverka Förenade kungarikets ekonomiska skyldigheter. Denna förordning bör därför inte tillämpas på eller i Förenade kungariket.

(1)

Avtalet om Förenade konungarikets utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (2) (utträdesavtalet) ingicks av unionen genom rådets beslut (EU) 2020/135 (3) och trädde i kraft den 1 februari 2020. Den övergångsperiod som avses i artikel 126 i utträdesavtalet, under vilken unionsrätten fortsätter att vara tillämplig på och i Förenade kungariket i enlighet med artikel 127 i utträdesavtalet (övergångsperioden), löper ut den 31 december 2020.

(2)

Genom artikel 10 i fördraget mellan Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland och Republiken Frankrike om privata koncessionsinnehavares uppförande och drift av en fast förbindelse under Engelska kanalen, som undertecknades i Canterbury den 12 februari 1986 (Canterbury-fördraget), inrättades en mellanstatlig kommission med uppgift att utöva tillsyn över alla frågor som rör uppförande och drift av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen.

(3)

Fram till utgången av övergångsperioden utgör den mellanstatliga kommissionen den nationella säkerhetsmyndigheten i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/798 (4). I den egenskapen tillämpar den utmed hela den fasta förbindelsen under Engelska kanalen de unionsrättsliga bestämmelser som rör järnvägssäkerhet och, enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/797 (5), driftskompatibilitet hos järnvägar.

(4)

Efter övergångsperiodens utgång kommer unionsrätten, om inte annat föreskrivs, inte längre att vara tillämplig på den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Förenade kungarikets jurisdiktion och, när det gäller den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Frankrikes jurisdiktion, kommer den mellanstatliga kommissionen inte längre att vara en nationell säkerhetsmyndighet enligt unionsrätten. Säkerhetstillståndet för infrastrukturförvaltaren för den fasta förbindelsen under Engelska kanalen och säkerhetsintyg för järnvägsföretag som bedriver verksamhet genom den fasta förbindelsen under Engelska kanalen, som utfärdats av den mellanstatliga kommissionen i enlighet med artikel 11 respektive artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG (6), kommer att upphöra att gälla från och med den 1 januari 2021.

(5)

Genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2020/1531 (7) bemyndigades Frankrike att förhandla om, underteckna och ingå ett internationellt avtal med Förenade kungariket om tillämpningen av unionens regler om järnvägssäkerhet och driftskompatibilitet på den fasta förbindelsen under Engelska kanalen, i syfte att upprätthålla en enhetlig styrning av säkerheten. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1530 (8) ändrades direktiv (EU) 2016/798, bland annat med avseende på reglerna om nationella säkerhetsmyndigheter.

(6)

På grundval av förordning (EU) 2020/1530 och med förbehåll för ett avtal som förutses i beslut (EU) 2020/1531 och som ingåtts på vissa villkor som anges i det beslutet, skulle den mellanstatliga kommissionen förbli den enda säkerhetsmyndigheten för hela den fasta förbindelsen under Engelska kanalen, samtidigt som den, med avseende på den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Frankrikes jurisdiktion, utgjorde den nationella säkerhetsmyndigheten i den mening som avses i artikel 3.7 i direktiv (EU) 2016/798. Det är dock osannolikt att det avtal som förutses i beslut (EU) 2020/1531 kommer att ha trätt i kraft före övergångsperiodens utgång.

(7)

Utan ett sådant avtal kommer den mellanstatliga kommissionen från och med den 1 januari 2021 inte längre att betraktas som nationell säkerhetsmyndighet i den mening som avses i artikel 3.7 i direktiv (EU) 2016/798 med avseende på den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Frankrikes jurisdiktion. Säkerhetstillstånd och säkerhetsintyg som utfärdats av den mellanstatliga kommissionen kommer att upphöra att gälla. Den franska nationella säkerhetsmyndigheten kommer att bli den behöriga nationella säkerhetsmyndigheten för den del av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som omfattas av Frankrikes jurisdiktion.

(8)

Mot bakgrund av den ekonomiska betydelsen för unionen av den fasta förbindelsen under Engelska kanalen är det viktigt att den fasta förbindelsen under Engelska kanalen fortsätter att fungera efter den 1 januari 2021. Därför bör det säkerhetstillstånd för infrastrukturförvaltaren för den fasta förbindelsen under Engelska kanalen som utfärdats av den mellanstatliga kommissionen fortsätta att gälla i högst två månader från och med denna förordnings tillämpningsdag, vilket är tillräckligt för att den franska nationella säkerhetsmyndigheten ska kunna utfärda sitt eget säkerhetstillstånd.

(9)

De tillstånd som utfärdas enligt kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU (9) till järnvägsföretag som är etablerade i Förenade kungariket kommer inte längre att gälla efter övergångsperiodens utgång. Den 10 november 2020 underrättade Frankrike, i enlighet med artikel 14.3 i direktiv 2012/34/EU, kommissionen om sin avsikt att inleda förhandlingar om ett gränsöverskridande avtal med Förenade kungariket. Syftet med ett sådant avtal skulle vara att göra det möjligt för järnvägsföretag som är etablerade i och innehar ett tillstånd som utfärdats av Förenade kungariket att använda den gränsöverskridande infrastruktur som förbinder unionen och Förenade kungariket via den fasta förbindelsen under Engelska kanalen fram till gränsstationen och gränsterminalen i Calais-Fréthun (Frankrike), utan att erhålla ett tillstånd enligt direktiv 2012/34/EU från en tillståndsmyndighet i unionen.

(10)

För att säkerställa förbindelserna mellan unionen och Förenade kungariket är det viktigt att de järnvägsföretag som är etablerade i och innehar ett tillstånd som utfärdats av Förenade kungariket fortsätter sin verksamhet. Därför bör giltighetstiden för deras tillstånd som utfärdats av Förenade kungariket enligt direktiv 2012/34/EU och deras säkerhetsintyg som utfärdats av den mellanstatliga kommissionen förlängas med nio månader från och med denna förordnings tillämpningsdag, vilket är tillräckligt för att den berörda medlemsstaten ska kunna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa förbindelserna i enlighet med direktiven 2012/34/EU och (EU) 2016/798 och på grundval av det avtal som förutses i beslut (EU) 2020/1531.

(11)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på återkallande av den förmån som beviljats innehavare av sådana tillstånd och intyg, i de fall då efterlevnaden av unionskraven inte är säkerställd. Dessa genomförandebefogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10). Granskningsförfarandet bör användas vid antagandet av dessa åtgärder, mot bakgrund av deras potentiella inverkan på järnvägssäkerheten. Kommissionen bör anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter om det, i vederbörligen motiverade fall, är nödvändigt på grund av tvingande skäl till skyndsamhet.

(12)

Med tanke på ärendets brådskande karaktär som följer av övergångsperiodens utgång, är det lämpligt att föreskriva ett undantag från den tidsfrist på åtta veckor som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(13)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att fastställa provisoriska åtgärder avseende vissa aspekter av järnvägssäkerhet och järnvägsförbindelser med anledning av övergångsperiodens utgång, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(14)

Denna förordning bör träda i kraft så snart som möjligt och bör tillämpas från och med dagen efter övergångsperiodens utgång.

(1)

Antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (3) och rådets förordning (EU) 2017/1939 (4) förstärkte avsevärt unionens medel för att skydda sina finansiella intressen genom straffrättsliga bestämmelser. Inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten (myndigheten) är en central prioritering på områdena straffrätt och bedrägeribekämpning, eftersom den har befogenhet att utföra brottsutredningar och väcka åtal för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, i den mening som avses i direktiv (EU) 2017/1371, i de deltagande medlemsstaterna.

(2)

För att skydda unionens ekonomiska intressen utför Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) administrativa utredningar av administrativa oegentligheter och brottsliga handlingar. När utredningarna avslutats får Olaf lämna rättsliga rekommendationer till nationella åklagarmyndigheter, för att göra det möjligt för dem att fullfölja åtal och lagföring i medlemsstater. I de medlemsstater som deltar i myndigheten kommer Olaf att rapportera misstänkta brott till myndigheten och samarbeta med den i samband med i myndighetens utredningar.

(3)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (5) bör ändras och anpassas till följd av antagandet av förordning (EU) 2017/1939. Bestämmelserna i förordning (EU) 2017/1939 som reglerar förbindelserna mellan Olaf och myndigheten bör återspeglas i, och kompletteras med, bestämmelserna i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 för att säkerställa högsta möjliga nivå på skyddet av unionens ekonomiska intressen genom synergieffekter mellan dem, samtidigt som man säkerställer ett nära samarbete, informationsutbyte och komplementaritet samt att dubbelarbete undviks.

(4)

Med beaktande av sitt gemensamma mål att bevara integriteten i unionens budget bör Olaf och myndigheten upprätta och upprätthålla en nära förbindelse, som grundas på principen om lojalt samarbete och som syftar till att säkerställa att deras respektive mandat kompletterar varandra, och samordning av deras åtgärder, i synnerhet vad gäller omfattningen av det fördjupade samarbetet angående inrättandet av myndigheten. Förbindelsen mellan Olaf och myndigheten bör bidra till att säkerställa att alla medel används för att skydda unionens finansiella intressen.

(5)

Enligt förordning (EU) 2017/1939 ska Olaf, samt institutionerna, organen och byråerna inom unionen och behöriga myndigheter i medlemsstaterna, till myndigheten, utan onödigt dröjsmål, rapportera misstänkta brottsliga handlingar i fråga om vilka myndigheten kan utöva sin befogenhet. Eftersom Olafs uppdrag är att utföra administrativa utredningar för att bekämpa bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen är den bäst lämpad och utrustad för att fungera som en partner och privilegierad informationskälla för myndigheten.

(6)

Uppgifter som tyder på brottsliga handlingar som faller inom myndighetens befogenhet kan förekomma i de ursprungliga påståenden som inkommit till Olaf eller som framkommer först i samband med en administrativ utredning som inletts av Olaf på grund av en misstanke om administrativa oriktigheter. För att uppfylla sin skyldighet att rapportera till myndigheten bör Olaf därför rapportera misstänkta brottsliga handlingar när som helst före eller under sina utredningar.

(7)

I förordning (EU) 2017/1939 fastställs vilka uppgifter rapporterna minst ska innehålla. Olaf kan behöva utföra en preliminär utvärdering av påståenden för att kontrollera uppgifterna och för att samla in nödvändig information. Olaf bör utföra en sådan utvärdering skyndsamt och på ett sätt som inte innebär en risk för att en eventuell framtida brottsutredning äventyras. När utvärderingen slutförts bör Olaf rapportera till myndigheten om en misstanke om ett brott, som faller inom dess befogenhet, har konstaterats.

(8)

Med hänsyn till Olafs sakkunskap bör institutioner, organ och byråer som inrättats genom, eller på grundval av, fördragen (institutionerna, organen och byråerna) ha möjlighet att utnyttja Olaf för att utföra en sådan preliminär utvärdering av anklagelser som rapporteras till dem.

(9)

I enlighet med förordning (EU) 2017/1939 bör Olaf i princip inte inleda en administrativ utredning parallellt med en utredning som utförs av myndigheten av samma sakförhållanden. I vissa fall kan dock skyddet av unionens finansiella intressen kräva att Olaf utför en kompletterande administrativ utredning innan de straffrättsliga förfaranden som inletts av myndigheten avslutats, i syfte att fastställa huruvida säkerhetsåtgärder är nödvändiga eller huruvida finansiella, disciplinära eller administrativa åtgärder bör vidtas. En sådan kompletterande utredning kan vara lämplig bland annat för att återkräva belopp som ska inbetalas till unionens budget och som omfattas av preskription, när de riskutsatta beloppen är mycket höga eller om det är nödvändigt att undvika ytterligare utgifter i risksituationer genom administrativa åtgärder.

(10)

Vid tillämpning av kravet att undvika dubbelarbete vid utredningar bör begreppet samma sakförhållanden betraktas mot bakgrund av rättspraxis från Europeiska unionens domstol (domstolen) inom ramen för principen ne bis in idem, och anses innebära att sakförhållandena är identiska eller huvudsakligen desamma och förstås som att det föreligger en uppsättning konkreta omständigheter som är oupplösligt sammankopplade i tid och rum.

(11)

I förordning (EU) 2017/1939 föreskrivs att myndigheten får begära att Olaf utför kompletterande administrativa utredningar. I avsaknad av en sådan begäran bör sådana kompletterande utredningar på särskilda villkor också vara möjliga på Olafs eget initiativ, efter samråd med myndigheten. I synnerhet bör myndigheten kunna invända mot att Olaf inleder eller fortsätter en utredning eller att Olaf utför vissa åtgärder som hänför sig till en av dess utredningar, särskilt i syfte att bevara effektiviteten i dess utredningar och befogenheter. Olaf bör avstå från att utföra en åtgärd som myndigheten gjort invändningar mot. När Olaf inleder en utredning i avsaknad av en sådan invändning bör Olaf utföra den utredningen och fortlöpande samråda med myndigheten.

(12)

Olaf bör aktivt stödja myndigheten i utredningar. I detta avseende bör myndigheten ha möjlighet att begära att Olaf stöder eller kompletterar dess brottsutredningar genom utövande av sina befogenheter enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013. Olaf bör tillhandahålla sådant stöd inom gränserna för sina befogenheter och inom den ram som anges i den förordningen.

(13)

För att säkerställa effektiv samordning, verkningsfullt samarbete och reell transparens bör Olaf och myndigheten utbyta information kontinuerligt. Det informationsutbyte som föregår inledningen av de utredningar som utförs av Olaf eller myndigheten är särskilt viktigt, så att en god samordning mellan deras respektive åtgärder kan säkerställas i syfte att garantera komplementaritet och undvika dubbelarbete. Därför bör Olaf och myndigheten utnyttja träff-/icke träff-funktionerna i sina respektive ärendehanteringssystem. Olaf och myndigheten bör fastställa förfarandet och villkoren för detta informationsutbyte i sina praktiska överenskommelser. För att säkerställa att regler som syftar till att undvika dubbelarbete och att säkerställa komplementaritet tillämpas korrekt bör Olaf och myndigheten enas om särskilda tidsgränser för sina informationsutbyten.

(14)

I kommissionens rapport om utvärdering av tillämpningen av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 2 oktober 2017 (kommissionens utvärderingsrapport), drogs slutsatsen att 2013 års ändringar av regelverket medfört tydliga förbättringar när det gäller genomförandet av utredningar, samarbete med partner och berörda personers rättigheter. I kommissionens utvärderingsrapport belystes samtidigt vissa brister som påverkar utredningarnas ändamålsenlighet och effektivitet.

(15)

Det är nödvändigt att ta itu med de tydligaste resultaten i kommissionens utvärderingsrapport genom ändringar av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013. Dessa ändringar är nödvändiga på kort sikt för att stärka ramen för Olafs utredningar så att ett starkt och väl fungerande Olaf kan upprätthållas och att Olaf kompletterar myndighetens straffrättsliga lösningar med administrativa utredningar, utan att ändra Olafs uppdrag eller befogenheter. Dessa ändringar rör främst områden där bristen på tydlighet i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 kan hindra effektivt genomförande av Olafs utredningar, t.ex. genomförande av kontroller och inspektioner på plats, möjlighet till tillgång till uppgifter om bankkonton och erkännande av de ärenderapporter som Olaf utarbetar som tillåten bevisning i administrativa och rättsliga förfaranden på unionsnivå.

(16)

Ändringarna av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 påverkar inte de rättssäkerhetsgarantier som tillämpas i samband med utredningar. Olaf är bunden av rättssäkerhetsgarantierna i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 och rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 (6) och de som ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den ramen innebär ett krav på Olaf att genomföra sina utredningar på ett objektivt, opartiskt och konfidentiellt sätt, söka bevis för och emot de berörda personerna samt genomföra utredningsåtgärder på grundval av ett skriftligt bemyndigande och efter en lagenlighetskontroll. Olaf har en skyldighet att säkerställa att rättigheterna för de personer som berörs av dess utredningar iakttas, däribland oskuldspresumtionen och rätten att inte röja sig själv. När de berörda personerna intervjuas har de bland annat rätt att biträdas av en person enligt eget val, att godkänna intervjuprotokollet och att använda något av de officiella språken i unionens institutioner. De berörda personerna har också rätt att yttra sig om sakförhållandena i ärendet innan några slutsatser dras.

(17)

Personer som anmäler bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen bör omfattas av det skydd som Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1937 (7) erbjuder.

(18)

I de fall då Olaf inom ramen för sitt mandat vidtar stödåtgärder på begäran av myndigheten, bör Olaf och myndigheten i nära samarbete säkerställa att de tillämpliga rättssäkerhetsgarantierna i kapitel VI i förordning (EU) 2017/1939 iakttas, för att skydda tillåtligheten av bevis och de grundläggande rättigheterna och rättssäkerhetsgarantierna, samtidigt som dubbelarbete vid utredningar undviks och ett effektivt och kompletterande samarbete möjliggörs.

(19)

Olaf har befogenhet att genomföra kontroller och inspektioner på plats, som gör det möjligt för Olaf att få tillgång till ekonomiska aktörers lokaler och dokumentation inom ramen för sina utredningar av misstänkt bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Sådana kontroller och inspektioner på plats utförs i enlighet med förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 och förordning (Euratom, EG) nr 2185/96, enligt vilka tillämpningen av dessa befogenheter i vissa fall underställs villkoren i nationell rätt. Kommissionens utvärderingsrapport har visat att det inte är helt tydligt i vilken utsträckning nationell rätt tillämpas, och detta inskränker därför effektiviteten i Olafs utredningsverksamhet.

(20)

Det är därför lämpligt att förtydliga i vilka fall nationell rätt ska tillämpas under Olafs utredningar, utan att ändra Olafs befogenheter eller hur förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 fungerar i förhållande till medlemsstaterna, och därmed återspegla tribunalens dom av den 3 maj 2018 i mål T-48/16, Sigma Orionis SA mot Europeiska kommissionen (8).

(21)

Olafs genomförande av kontroller och inspektioner på plats i situationer där den berörda ekonomiska aktören underkastar sig kontrollen eller inspektionen bör enbart omfattas av unionsrätten. Detta skulle göra det möjligt för Olaf att utöva sina utredningsbefogenheter på ett effektivt och enhetligt sätt i alla medlemsstater och därigenom bidra till en hög skyddsnivå för unionens ekonomiska intressen i hela unionen i enlighet med artikel 325 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(22)

I situationer där Olaf måste förlita sig på bistånd från de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, i synnerhet när en ekonomisk aktör motsätter sig en kontroll och inspektion på plats, bör medlemsstaterna säkerställa att Olafs verksamhet är effektiv och bör tillhandahålla nödvändigt bistånd i enlighet med de relevanta nationella processrättsliga reglerna. För att skydda unionens ekonomiska intressen bör kommissionen ta varje medlemsstats åsidosättande av sin skyldighet att samarbeta med Olaf i beaktande när den överväger huruvida den ska återkräva de berörda beloppen genom att tillämpa finansiella korrigeringar för medlemsstaterna i enlighet med tillämplig unionsrätt.

(23)

Olaf har enligt förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 möjlighet att ingå administrativa överenskommelser med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, till exempel sambandscentraler för bedrägeribekämpning, och med unionens institutioner, organ och byråer, för att fastställa formerna för samarbetet inom ramen för denna förordning, särskilt vad gäller överlämnandet av information och genomförandet av utredningar och eventuella uppföljningsåtgärder.

(24)

Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör ändras för att införa en skyldighet för ekonomiska aktörer att samarbeta med Olaf i enlighet med deras skyldigheter enligt förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 att bevilja tillgång för utförandet av kontroller och inspektioner på plats av lokaler, markområden, transportmedel och andra platser som används yrkesmässigt, och med kravet som anges i artikel 129 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (9) att varje person eller enhet som mottar medel från unionen ska samarbeta till fullo för att skydda unionens ekonomiska intressen, också i samband med Olafs utredningar.

(25)

Som en del av denna samarbetsskyldighet bör Olaf kunna kräva att ekonomiska aktörer lämnar relevant information när de kan ha varit inblandade i det ärende som utreds eller kan förfoga över sådan information. När ekonomiska aktörer uppfyller sådana krav bör de inte vara skyldiga att lämna utsagor som innebär att de röjer sig själva, men de bör vara skyldiga att besvara frågor om sakförhållanden och tillhandahålla handlingar, även om denna information kan komma att användas mot dem eller mot en annan ekonomisk aktör för att fastställa förekomsten av olaglig verksamhet. För att säkerställa att utredningarna är effektiva mot bakgrund av rådande arbetsrutiner bör Olaf ha rätt att begära tillgång till information i privatägda enheter som används i arbetssyfte. Vad gäller Olaf bör tillgång ges på samma villkor och i samma omfattning som gäller för nationella kontrollmyndigheter, och endast om Olaf har rimliga skäl att anta att innehållet i dessa enheter kan vara relevant för utredningen, i enlighet med principerna om nödvändighet och proportionalitet, och bör endast omfatta information som är relevant för utredningen.

(26)

Ekonomiska aktörer bör ha möjlighet att använda något av de officiella språken i den medlemsstat där kontrollen äger rum och bör ha rätt att biträdas av en person enligt eget val, bland annat av externa juridiska ombud, vid kontroller och inspektioner på plats. Närvaro av ett juridiskt ombud bör dock inte utgöra ett rättsligt villkor för att kontroller och inspektioner på plats ska vara giltiga. För att säkerställa att kontrollerna och inspektionerna på plats är effektiva, särskilt när det gäller risken för att bevismaterial försvinner, bör Olaf kunna få tillgång till lokaler, markområden, transportmedel eller andra platser som används yrkesmässigt, utan att invänta att den ekonomiska aktören rådgör med sitt juridiska ombud. Olaf bör endast godta en kort rimlig försening i avvaktan på att det juridiska ombudet rådfrågas innan kontrollen och inspektionen på plats inleds. Alla sådana dröjsmål måste begränsas till ett strikt minimum.

(27)

För att säkerställa transparens vid genomförandet av kontroller och inspektioner på plats bör Olaf ge ekonomiska aktörer lämplig information om deras samarbetsskyldighet och konsekvenserna av en vägran att samarbeta, och det förfarande som är tillämpligt, inbegripet förfarandegarantier.

(28)

Vid interna och, vid behov, externa utredningar har Olaf tillgång till all relevant information som innehas av institutionerna, organen och byråerna. För att återspegla hur tekniken utvecklas är det, såsom föreslogs i kommissionens utvärderingsrapport, nödvändigt att förtydliga att sådan tillgång bör vara möjlig oavsett i vilken typ av medium den informationen eller datan lagras. Vid interna utredningar bör Olaf ha rätt att begära tillgång till information som innehas på privatägda enheter som används i arbetssyfte i situationer där Olaf har rimliga skäl att anta att innehållet kan vara relevant för utredningen. Det bör vara möjligt att villkora Olafs tillgång med särskilda villkor från den relevanta institutionen, organet eller byråerna. Sådan tillgång bör erhållas i enlighet med principerna om nödvändighet och proportionalitet och bör endast omfatta information som är relevant för utredningen. För att garantera en effektiv och konsekvent nivå på Olafs tillgång och en hög skyddsnivå vad gäller de berörda personernas grundläggande rättigheter bör unionens institutioner, organ och byråer säkerställa enhetlighet i de regler om tillgång till privatägda enheter som de olika institutionerna, organen och byråerna antar, i syfte att säkerställa likvärdiga villkor i enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (10).

(29)

För en mer sammanhängande ram för Olafs utredningar bör de regler som är tillämpliga på interna och externa utredningar samordnas ytterligare, för att därigenom åtgärda vissa brister som identifierats i kommissionens utvärderingsrapport, där det inte är motiverat med avvikande regler. Exempelvis bör rapporter och rekommendationer som upprättas efter en extern utredning vid behov skickas till den institution, det organ eller den byrå som berörs så att organet eller byrån kan vidta lämpliga åtgärder, på samma sätt som vid interna utredningar. Om möjligt bör Olaf i enlighet med sitt uppdrag stödja den institution, det organ eller den byrå som berörs av uppföljningen av dess rekommendationer. Om Olaf inte inleder en extern utredning, bör Olaf kunna sända relevant information till medlemsstaternas myndigheter eller till institutioner, organ eller byråer, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. Olaf bör sända sådan information där det beslutar att inte inleda en utredning trots att det föreligger skälig misstanke om bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som påverkar unionens ekonomiska intressen. Innan detta görs bör Olaf ta vederbörlig hänsyn till om detta kan hindra myndighetens pågående utredningar.

(30)

På grund av den stora mångfalden inom nationella institutionella ramverk bör medlemsstaterna, baserat på principen om lojalt samarbete, ha möjlighet att informera Olaf om vilka myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder på rekommendation av Olaf, samt vilka myndigheter som behöver informeras, såsom av ekonomi-, statistik- eller övervakningsskäl, för att kunna utföra sina relevanta uppgifter. Sådana myndigheter kan inkludera nationella sambandscentraler för bedrägeribekämpning. I enlighet med domstolens fasta rättspraxis har de rekommendationer från Olaf som ingår i dess rapporter ingen bindande rättslig verkan på sådana myndigheter i medlemsstaterna eller på unionens institutioner, organ och byråer.

(31)

Olaf bör tilldelas de medel som krävs för att följa pengarnas väg, i syfte att avslöja det tillvägagångssätt som är typiskt för en stor del bedrägliga beteenden. Olaf kan erhålla bankkontouppgifter som är relevanta för dess utredningsverksamhet och som innehas av kreditinstitut i ett antal medlemsstater genom samarbete med och bistånd från de nationella myndigheterna. För att säkerställa en effektiv strategi i unionen, bör det i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 anges en skyldighet för de behöriga nationella myndigheterna att lämna uppgifter om bankkontouppgifter till Olaf, som en del av deras allmänna skyldighet att bistå Olaf. Medlemsstaterna bör anmäla de behöriga myndigheter genom vilka ett sådant samarbete ska äga rum till kommissionen. De nationella myndigheterna bör när de lämnar sådant bistånd till Olaf agera i enlighet med de villkor som gäller för de behöriga nationella myndigheterna i den berörda medlemsstaten.

(32)

För att skydda och efterleva rättssäkerhetsgarantier och grundläggande rättigheter bör kommissionen skapa en intern funktion i form av en tillsynsansvarig för rättssäkerhetsgarantier (den tillsynsansvarige), som med hänsyn till effektiv resursanvändning administrativt bör tillhöra övervakningskommittén och förses med tillräckliga resurser. Den tillsynsansvarige bör under fullständigt oberoende hantera klagomål, inbegripet från övervakningskommittén och Olaf och bör få tillgång till all den information som krävs för att genomföra sitt uppdrag.

(33)

En berörd person bör ha möjlighet att inge ett klagomål till den tillsynsansvarige avseende Olafs efterlevnad av rättssäkerhetsgarantier och även på grund av ett åsidosättande av de regler som är tillämpliga på Olafs utredningar, särskilt åsidosättanden av förfarandekrav och grundläggande rättigheter. I detta syfte bör en mekanism för klagomål inrättas. Den tillsynsansvarige bör vara ansvarig för att utfärda rekommendationer med anledning av sådana klagomål och, vid behov, föreslå lösningar på de frågor som tagits upp i klagomålet. Den tillsynsansvarige bör behandla klagomålet genom ett skyndsamt och kontradiktoriskt förfarande och samtidigt ge Olaf möjlighet att fortsätta den pågående utredningen. Den tillsynsansvarige bör ge klaganden och Olaf möjlighet att inkomma med synpunkter på, eller lösa, de frågor som tagits upp i klagomålet. Generaldirektören bör vidta lämpliga åtgärder som är motiverade med anledning av den tillsynsansvariges rekommendation. Generaldirektören bör i vederbörligen motiverade fall ha möjlighet att avvika från den tillsynsansvariges rekommendationer. Skälen för detta bör fogas till den slutliga utredningsrapporten.

(34)

För att öka insynen och möjligheterna att utkräva ansvar bör den tillsynsansvarige rapportera om klagomålsmekanismen i sin årliga rapport. Den årliga rapporten bör särskilt inbegripa antalet inkomna klagomål, vilka typer av överträdelser av förfarandekrav och grundläggande rättigheter som de gäller, vilka verksamheter som berörs och, om möjligt, de uppföljningsåtgärder som Olaf vidtagit.

(35)

Tidig överföring av information från Olaf i syfte att anta säkerhetsåtgärder är ett viktigt verktyg för att skydda unionens ekonomiska intressen. För att säkerställa ett nära samarbete på detta område mellan Olaf och institutioner, organ och byråer är det lämpligt att den sistnämnda har möjlighet att när som helst samråda med Olaf för att besluta om eventuella lämpliga säkerhetsåtgärder, inbegripet åtgärder för att säkra bevis.

(36)

Olafs rapporter utgör tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som utformats av nationella administrativa inspektörer. Enligt kommissionens utvärderingsrapport säkerställer denna regel inte i tillräcklig utsträckning effektiviteten i Olafs verksamhet i vissa medlemsstater. För att öka ändamålsenligheten och enhetligheten i användningen av rapporter från Olaf, bör förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 föreskriva att sådana rapporter är tillåtliga i rättsliga förfaranden som inte är av straffrättslig karaktär inför nationella domstolar samt i administrativa förfaranden i medlemsstaterna. Regeln om likvärdighet med nationella administrativa inspektörers rapporter bör fortsättningsvis vara tillämplig i fråga om nationella rättsliga förfaranden av straffrättslig karaktär. Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör också föreskriva att Olafs rapporter är tillåtliga i administrativa och rättsliga förfaranden på unionsnivå.

(37)

Sambandscentraler för bedrägeribekämpning i medlemsstaterna infördes genom förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 för att underlätta ett effektivt samarbete och utbyte av information, inbegripet utbyte av operativ information mellan Olaf och medlemsstaterna. Kommissionens utvärderingsrapport visade att sambandscentralerna på ett positivt sätt har bidragit till Olafs arbete. I kommissionens utvärderingsrapport fastställdes också behovet av att ytterligare klargöra rollen för dessa sambandscentraler för bedrägeribekämpning för att säkerställa att Olaf ges nödvändigt bistånd för att säkerställa att dess utredningar är effektiva, samtidigt som sambandscentralernas organisation och befogenheter överlämnas till respektive medlemsstat. I detta avseende bör sambandscentralerna för bedrägeribekämpning kunna ge eller samordna det bistånd som behövs för att Olaf ska kunna utföra sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt före, under eller i slutet av en extern eller intern utredning.

(38)

Olafs skyldighet att ge medlemsstater bistånd så att de kan samordna sina åtgärder för att skydda unionens ekonomiska intressen är en central del av dess uppdrag att stödja gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstater. Närmare regler bör fastställas för att underlätta Olafs samordningsverksamhet och dess samarbete på detta område med medlemsstaternas myndigheter, tredjeländer och internationella organisationer. Dessa regler bör inte påverka Olafs utövande av befogenheter som tilldelats kommissionen genom särskilda bestämmelser om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa myndigheter och kommissionen, särskilt rådets förordning (EG) nr 515/97 (11) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 (12), samt samordningsverksamhet vad gäller de europeiska struktur- och investeringsfonderna.

(39)

Det bör förtydligas att när medlemsstaternas behöriga myndigheter, inbegripet sambandscentraler för bedrägeribekämpning, samarbetar med Olaf eller andra behöriga myndigheter i syfte att skydda unionens ekonomiska intressen, omfattas de alltjämt av nationell rätt.

(40)

Det bör vara möjligt för sambandscentralerna för bedrägeribekämpning att i samband med samordningsverksamheten bistå Olaf, samt för sambandscentralerna för bedrägeribekämpning att samarbeta sinsemellan för att ytterligare stärka de tillgängliga samarbetsmekanismerna för att motverka bedrägerier.

(41)

Medlemsstaternas behöriga myndigheter, samt institutioner, organ och byråer, bör vidta de åtgärder som motiveras av en rekommendation från Olaf. I syfte att ge Olaf möjlighet att följa upp hur ärendena utvecklas bör medlemsstaterna, i de fall där Olaf har lämnat rättsliga rekommendationer till de nationella åklagarmyndigheterna i en medlemsstat, på Olafs begäran sända Olaf den nationella domstolens lagakraftvunna beslut. I syfte att till fullo upprätthålla rättsväsendets oberoende bör ett sådant översändande ske först när de relevanta rättsliga förfarandena slutgiltigt har avslutats och domstolens lagakraftvunna beslut har offentliggjorts.

(42)

För att komplettera de förfaranderegler för genomförandet av utredningar som fastställs i förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör Olaf utarbeta riktlinjer för de utredningsförfaranden som Olafs personal ska följa.

(43)

Det bör klargöras att Olaf får delta i gemensamma utredningsgrupper som inrättats i enlighet med unionsrätten och att Olaf har rätt att utbyta operativ information som erhålls i det sammanhanget. Användningen av sådan information ska omfattas av de villkor och skyddsåtgärder som föreskrivs i den unionsrätt som ligger till grund för inrättandet av de gemensamma utredningsgrupperna. När Olaf deltar i sådana gemensamma utredningsgrupper har Olaf en stödjande roll och intar rollen som partner, med förbehåll för de rättsliga begränsningar som kan finnas inom unionsrätten och nationell rätt.

(44)

Senast fem år efter den dag som fastställs i enlighet med artikel 120.2 andra stycket i förordning (EU) 2017/1939 bör kommissionen utvärdera tillämpningen av förordning (EU, Euratom) nr 883/2013, och särskilt effektiviteten i samarbetet mellan Olaf och myndigheten, i syfte att avgöra om ändringar är påkallade mot bakgrund av erfarenheterna från det samarbetet och kommissionen bör, vid behov, lägga fram ett nytt och omfattande lagstiftningsförslag senast två år efter utvärderingen.

(45)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att stärka skyddet av unionens ekonomiska intressen genom att anpassa Olafs verksamhet till inrättandet av myndigheten och genom att öka effektiviteten i Olafs utredningar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå genom antagande av regler som reglerar förbindelserna mellan Olaf och myndigheten för att öka effektiviteten i Olafs utredningar i unionen, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(46)

Denna förordning innebär inte någon inskränkning av medlemsstaternas befogenheter och ansvar att vidta åtgärder för att bekämpa bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

(47)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (13) och avgav formella synpunkter den 23 juli 2018.

(48)

Förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (2) (utträdesavtalet) ingicks av unionen genom rådets beslut (EU) 2020/135 (3) och trädde i kraft den 1 februari 2020. Den övergångsperiod som avses i artikel 126 i utträdesavtalet, under vilken unionsrätten fortsätter att vara tillämplig på och i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Förenade kungariket) i enlighet med artikel 127 i utträdesavtalet, löper ut den 31 december 2020. Rådet antog den 25 februari 2020 beslut (EU, Euratom) 2020/266 (4) om bemyndigande att inleda förhandlingar med Förenade kungariket om ett nytt partnerskapsavtal. Såsom framgår av förhandlingsdirektiven omfattar bemyndigandet bland annat de delar som krävs för att på ett heltäckande sätt hantera relationerna med Förenade kungariket på vägtransportområdet efter övergångsperiodens slut. Det är dock osäkert om ett avtal mellan unionen och Förenade kungariket om deras framtida relationer på området gods- och persontransporter på väg kommer att ha trätt i kraft vid den periodens slut.

(2)

I slutet av övergångsperioden, och i avsaknad av särskilda bestämmelser, skulle alla rättigheter och skyldigheter som följer av unionsrätten i fråga om marknadstillträde, såsom de fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1072/2009 (5) och (EG) nr 1073/2009 (6), upphöra att gälla, i den mån förbindelserna mellan Förenade kungariket och unionen och dess medlemsstater berörs.

(3)

I en sådan situation skulle de internationella vägtransporterna av gods och passagerare mellan unionen och Förenade kungariket att drabbas av allvarliga störningar.

(4)

Gibraltar ingår inte i denna förordnings territoriella tillämpningsområde, och hänvisningar i denna till Förenade kungariket inbegriper inte Gibraltar.

(5)

Europeiska transportministerkonferensens (CEMT) multilaterala kvotsystem är den enda andra tillgängliga rättsliga ram som skulle kunna utgöra en grund för godstransporter på väg mellan unionen och Förenade kungariket. På grund av det begränsade antalet tillstånd som är tillgängliga enligt CEMT-systemet och dess begränsade tillämpningsområde när det gäller vilka typer av vägtransporter som omfattas, är systemet för närvarande dock otillräckligt för att till fullo komma till rätta med behovet av godstransporter på väg mellan unionen och Förenade kungariket.

(6)

Allvarliga störningar förväntas också uppstå, bland annat när det gäller allmän ordning, i samband med persontransporter på väg. Överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss (7) (Interbus-överenskommelsen) är den enda tillgängliga rättsliga ram som skulle kunna utgöra en grund för persontransporter med buss mellan unionen och Förenade kungariket efter övergångsperiodens utgång. Förenade kungariket kommer att bli en enskild avtalsslutande part i Interbus-överenskommelsen den 1 januari 2021. Interbus-överenskommelsen omfattar dock endast tillfällig trafik och är därför otillräcklig för att hantera de störningar i den internationella busstrafiken mellan Förenade kungariket och unionen som kommer att bli en följd av övergångsperiodens slut. Ett protokoll till Interbus-överenskommelsen om internationell linjetrafik och speciell linjetrafik för persontransport med buss har förhandlats fram och Förenade kungariket förväntas ratificera det så snart som möjligt. Protokollet förväntas dock inte träda i kraft i tid för att ge en rimlig alternativ lösning för perioden omedelbart efter övergångsperiodens slut. De tillgängliga instrumenten tillgodoser därför inte behoven av linjetrafik och speciell linjetrafik för persontransporter med buss mellan unionen och Förenade kungariket.

(7)

För att förhindra allvarliga störningar, inbegripet när det gäller allmän ordning, är det därför nödvändigt att fastställa en tillfällig uppsättning åtgärder som gör det möjligt för vägtransportörer och bussoperatörer med licens från Förenade kungariket att transportera gods och passagerare på väg mellan Förenade kungariket och unionen, eller från Förenade kungarikets territorium till Förenade kungarikets territorium med transitering genom en eller flera medlemsstater. För att säkerställa en korrekt balans mellan Förenade kungariket och unionen bör de rättigheter som således medges underställas villkoret att likvärdiga rättigheter medges och vara underkastade vissa villkor som säkerställer rättvis konkurrens.

(8)

Rätten att utföra transporter inom en medlemsstats territorium och mellan medlemsstater är ett grundläggande resultat av den inre marknaden och bör, sedan Förenade kungariket har utträtt ur unionen och i avsaknad av specifika bestämmelser om motsatsen, inte längre gälla för vägtransportörer från Förenade kungariket. Direkt efter Förenade kungarikets utträde utan ett avtal om utträde som reglerar vägtransporter av gods mellan unionen och Förenade kungariket är det sannolikt att störningar av trafikflödena och därmed sammanhängande hot mot allmän ordning inträffar, särskilt vid gränsövergångsställena, som är få till antalet och där ytterligare kontroller av fordon och deras last ska genomföras. Ökad köbildning vid gränsövergångsställen mot Förenade kungariken har redan inträffat innan övergångsperiodens utgång. Krisen i samband med covid-19-pandemin har också negativa effekter på vägtransporter, med en ökning av tomma fordon, en trend som kan förvärras om det inte finns någon flexibilitet som ger vägtransportörer från Förenade kungariket möjlighet att, ens i mycket begränsad omfattning, bedriva verksamhet inom unionen under en strikt begränsad period. Dessa störningar skulle kunna leda till situationer med negativ inverkan på kritiska leveranskedjor som bedöms vara nödvändiga för att hantera den pågående covid-19-pandemin. För att minska dessa störningar bör vägtransportörer från Förenade kungariket tillfälligt ges möjlighet att genomföra ett begränsat antal ytterligare transporter inom unionens territorium i samband med transporter mellan unionen och Förenade kungariket. Deras fordon skulle då inte behöva återvända omedelbart till Förenade kungariket och sannolikheten att de skulle vara tomma när de återvänder till Förenade kungariket skulle vara mindre, vilket skulle minska det totala antalet fordon och därmed trycket på gränsövergångsställena. Rätten att genomföra sådana ytterligare transporter bör vara proportionell och bör inte ge rättigheter i samma utsträckning som de som vägtransportörer från unionen åtnjuter enligt reglerna för den inre marknaden, samt bör progressivt fasas ut.

(9)

Gränsöverskridande busstrafik mellan Irland och Förenade kungariket med avseende på Nordirland är särskilt viktig för människorna i gränsregionerna, för att säkerställa de grundläggande förbindelserna mellan samhällena inom den gemensamma resezonen. Därför bör bussoperatörer från Förenade kungariket även fortsättningsvis ha rätt att ta upp eller släppa av passagerare i gränsregionerna i Irland i samband med internationella busstransporter för passagerare mellan Irland och Nordirland.

(10)

För att återspegla deras tillfälliga karaktär, och utan att skapa ett prejudikat, bör de åtgärder som föreskrivs i denna förordning gälla under en kort period. När det gäller godstransporter på väg så sker tidsbegränsningen för att beakta de möjliga arrangemang för grundläggande förbindelser som ska utformas inom ramen för CEMT-systemet, utan att det påverkar ikraftträdandet av ett framtida avtal som reglerar godstransporter på väg mellan unionen och Förenade kungariket eller unionens framtida transportregler. När det gäller persontransporter med buss är den korta perioden utformad för att göra det möjligt för protokollet till Interbus-överenskommelsen om internationell linjetrafik och speciell linjetrafik för persontransport med buss att träda i kraft och gälla för Förenade kungariket, genom att Förenade kungariket antingen ratificerar eller ansluter sig till det protokollet, utan att det påverkar eventuella framtida överenskommelser mellan unionen och Förenade kungariket i frågan.

(11)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att fastställa provisoriska åtgärder som reglerar gods- och passagerartransporter mellan unionen och Förenade kungariket i händelse av att ett avtal mellan unionen och Förenade kungariket om deras framtida relationer på området gods- och persontransporter på väg saknas vid övergångsperiodens utgång, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(12)

Med beaktande av den brådska som föranleds av att övergångsperioden löper ut anses det lämpligt att föreskriva ett undantag från den tidsfrist på åtta veckor som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(13)

Denna förordning bör träda i kraft så snart som möjligt och bör tillämpas från och med dagen efter det att den övergångsperiod som inrättats enligt utträdesavtalet löper ut, såvida inte ett avtal som reglerar vägtransporter, ingånget med Förenade kungariket har trätt i kraft, eller, allt efter omständigheterna, tillämpas provisoriskt vid den tidpunkten. Denna förordning bör gälla till dagen före ikraftträdandet av ett internationellt avtal om vägtransporter eller till dagen före det att det internationella avtalet om vägtransporter börjar tillämpas provisoriskt för båda parter. Med undantag för de särskilda bestämmelser som gäller i gränsregionen i Irland i samband med internationell linjetrafik och speciell linjetrafik mellan Irland och Nordirland, ska rättigheten att utföra linjetrafik och speciell linjetrafik med buss upphöra att gälla den dag då protokollet till Interbus-överenskommelsen om internationell linjetrafik och speciell linjetrafik för persontransport med buss träder i kraft för unionen och Förenade kungariket. Denna förordning bör under alla omständigheter upphöra att gälla den 30 juni 2021.

(14)

Där så är nödvändigt för att tillgodose marknadens behov, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen, med avseende på att återställa likvärdigheten mellan rättigheter som unionen beviljar vägtransportörer från Förenade kungariket och bussoperatörer från Förenade kungariket och rättigheter som Förenade kungariket beviljar vägtransportörer från unionen och bussoperatörer från unionen, inklusive rättigheter som Förenade kungariket beviljar på grundval av ursprungsmedlemsstat eller rättigheter som på annat sätt inte är likvärdigt tillgängliga för alla operatörer från unionen, och med avseende på att komma till rätta med fall av illojal konkurrens som skadar vägtransportörer från unionen och bussoperatörer från unionen.

(15)

De delegerade akterna bör vara förenliga med proportionalitetsprincipen, och deras innehåll bör därför stå i proportion till de problem som uppstår på grund av underlåtenhet att bevilja likvärdiga rättigheter eller genom orättvisa konkurrensvillkor. Kommissionen bör endast överväga att tillfälligt upphäva tillämpningen av denna förordning i mycket allvarliga fall där Förenade kungariket inte ger några likvärdiga rättigheter till vägtransportörer från unionen eller bussoperatörer från unionen eller om de rättigheter som ges är minimala, eller om konkurrensvillkoren för vägtransportörer från Förenade kungariket eller bussoperatörer från Förenade kungariket skiljer sig så mycket från villkoren för operatörer från unionen att det inte är ekonomiskt lönsamt för operatörer från unionen att tillhandahålla de aktuella tjänsterna.

(16)

Vid antagandet av de delegerade akterna är det särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (8). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter. Kommissionen bör säkerställa att eventuella delegerade akter som antas på ett otillbörligt sätt påverkar den inre marknadens goda funktion.

(17)

För att säkerställa att de rättigheter som Förenade kungariket beviljar vägtransportörer från unionen och bussoperatörer från unionen, som är likvärdiga med de rättigheter som denna förordning ger vägtransportörer från Förenade kungariket och bussoperatörer från Förenade kungariket, är likvärdigt tillgängliga för alla operatörer från unionen, ska tillämpningsområdet för förordningarna (EG) nr 1072/2009 och (EG) nr 1073/2009 tillfälligt utvidgas. Dessa förordningar omfattar redan den del av resan mellan en medlemsstat och ett tredjeland som görs på territoriet för en medlemsstat som passeras på vägen. Det är emellertid nödvändigt att för sådana fall säkerställa att förordning (EG) nr 1072/2009 även gäller för den del av resan som sker på territoriet för den medlemsstat där lastning och lossning sker, och att förordning (EG) nr 1073/2009 gäller för den del av resan som sker på territoriet för den medlemsstat där passagerare tas upp eller släpps av. Syftet med en sådan utvidgning är att säkerställa att operatörer från unionen kan bedriva gränsöverskridande transporter till eller från Förenade kungariket samt även ha extra hållplatser för att utföra persontransport.

(1)

Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (2) (utträdesavtalet) ingicks av unionen genom rådets beslut (EU) 2020/135 (3) och trädde i kraft den 1 februari 2020. Den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 126 i utträdesavtalet (övergångsperioden), under vilken unionsrätten fortsätter att tillämpas på och i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Förenade kungariket) i enlighet med artikel 127 i utträdesavtalet, löper ut den 31 december 2020. Den 25 februari 2020 antog rådet beslut (EU, Euratom) 2020/266 (4) vilket bemyndigade inledandet av förhandlingar med Förenade kungariket om ett nytt partnerskapsavtal. Som framgår av förhandlingsdirektiven omfattar bemyndigandet bland annat de aspekter som krävs för att på ett heltäckande sätt behandla luftfartsförbindelserna med Förenade kungariket efter övergångsperiodens utgång. Det är emellertid oklart huruvida ett avtal mellan unionen och Förenade kungariket om deras framtida förbindelser på detta område kommer att ha trätt i kraft vid den periodens utgång.

(2)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 (5) fastställs villkoren för utfärdande av unionens operativa licens för lufttrafikföretag och friheten att tillhandahålla lufttrafik inom unionen.