(1)

Rådets direktiv 98/83/EG (4) har ändrats väsentligt flera gånger. (5) Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

I direktiv 98/83/EG anges den rättsliga ramen för att skydda människors hälsa från de skadliga effekterna av alla slags föroreningar av dricksvatten genom att säkerställa att vattnet är hälsosamt och rent. Det här direktivet bör ha samma mål och bör förbättra tillgången till sådant vatten för alla i unionen. Det är därför nödvändigt att på unionsnivå fastställa de minimikrav som allt dricksvatten bör uppfylla. Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dricksvatten inte innehåller mikroorganismer, parasiter och ämnen i sådant antal eller sådana koncentrationer att de i vissa fall utgör en potentiell fara för människors hälsa, och att det uppfyller de minimikraven.

(3)

Det är nödvändigt att undanta naturligt mineralvatten och vatten som är läkemedel från detta direktivs tillämpningsområde, eftersom sådana typer av vatten omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/54/EG (6) respektive 2001/83/EG (7). Direktiv 2009/54/EG behandlar dock både naturligt mineralvatten och källvatten, och det är bara den första kategorin som bör undantas från det här direktivets tillämpningsområde. I enlighet med artikel 9.4 tredje stycket i direktiv 2009/54/EG bör källvatten uppfylla bestämmelserna i det här direktivet och, med avseende på mikrobiologiska krav, bör källvatten uppfylla bestämmelserna i direktiv 2009/54/EG. I fråga om dricksvatten som tappas på flaskor eller i behållare som är avsedda för försäljning, eller som används vid framställning, beredning eller behandling av livsmedel bör sådant vatten i princip även fortsättningsvis uppfylla bestämmelserna i det här direktivet fram till den punkt där värdena ska iakttas, dvs. kranen, och bör efter den punkten betraktas som livsmedel om det är avsett att, eller rimligen kan förväntas, förtäras av människor, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 (8).

Dessutom bör livsmedelsföretagare som har egna vattentäkter och använder dem särskilt för sin verksamhet kunna undantas från det här direktivet, förutsatt att de uppfyller relevanta skyldigheter, särskilt i fråga om principerna för faroanalys och kritiska styrpunkter samt avhjälpande åtgärder i enlighet med relevant unionslagstiftning på livsmedelsområdet. Livsmedelsföretagare som har egna vattentäkter och fungerar som vattenleverantörer bör följa detta direktiv på samma sätt som andra vattenleverantörer.

(4)

Efter slutförandet av det europeiska medborgarinitiativet om rätten till vatten (initiativet Right2Water) inledde kommissionen ett unionsomfattande offentligt samråd och utvärderade direktiv 98/83/EG enligt programmet om lagstiftningens ändamålsenlighet och resultat (Refit). Av utvärderingen framgick att vissa bestämmelser i det direktivet behövde uppdateras. Fyra områden med utrymme för förbättring identifierades: förteckningen över kvalitetsbaserade parametervärden, den begränsade användningen av en riskbaserad metod, de oprecisa bestämmelserna om konsumentinformation samt skillnaderna mellan godkännandesystem för material som kommer i kontakt med dricksvatten och den inverkan dessa skillnader har på människors hälsa. Inom ramen för initiativet Right2Water identifierades dessutom som ett separat problem att en del av befolkningen, särskilt marginaliserade grupper, inte har tillgång till dricksvatten, och enligt mål 6 för hållbar utveckling i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling är det ett åtagande att erbjuda sådan tillgång.

Ett sista problem som identifierades är den allmänt bristande medvetenheten om vattenläckage som orsakas av underinvestering i underhåll och förnyelse av vatteninfrastruktur, vilket också påpekats i Europeiska revisionsrättens särskilda rapport nr 12/2017 av den 5 juli 2017: Genomförandet av dricksvattendirektivet: vattenkvaliteten och tillgången till vatten har förbättrats i Bulgarien, Ungern och Rumänien, men det behövs fortsatt stora investeringar.

(5)

Världshälsoorganisationens (WHO) regionkontor för Europa gjorde 2017 en noggrann översyn av förteckningen över parametrar och parametervärden i direktiv 98/83/EG för att fastställa om det finns behov av att anpassa förteckningen mot bakgrund av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Mot bakgrund av resultaten av översynen bör enteropatogener och Legionella kontrolleras och sex kemiska parametrar eller parametergrupper läggas till. För fyra av de sex nya parametrarna eller parametergrupperna bör parametervärden som är strängare än de som föreslås av WHO, men ändå realistiska, fastställas mot bakgrund av andra aktuella vetenskapliga yttranden och försiktighetsprincipen. För en av de nya parametrarna bör antalet representativa ämnen minskas och värdet anpassas. För krom är WHO:s översyn av värdet ännu inte avslutad, och en övergångsperiod på 15 år bör därför tillämpas innan värdet blir strängare. WHO rekommenderade dessutom att tre representativa hormonstörande föreningar får betraktas som referensvärden i syfte att bedöma förekomsten av hormonstörande föreningar och effektiviteten av beredningen med avseende på dem om så är nödvändigt, med värden på 0,1 μg/l för bisfenol A, 0,3 μg/l för nonylfenol och 1 μg/l för beta-östradiol.

På grundval av ett yttrande från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) från 2015 beslutades emellertid att en av dessa tre föreningar, bisfenol A, bör läggas till i det här direktivet med ett hälsobaserat parametervärde på 2,5 μg/l. Dessutom bör nonylfenol och beta-östradiol läggas till på den bevakningslista som kommissionen ska upprätta enligt det här direktivet.

(6)

Vad gäller bly rekommenderade WHO att nuvarande parametervärde skulle bibehållas, men noterade att koncentrationerna bör vara så låga som rimligen är möjligt. Det bör därför vara möjligt att bibehålla det nuvarande värdet på 10 μg/l under 15 år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande. Senast när denna övergångsperiod löper ut bör parametervärdet för bly vara 5 μg/l. Eftersom befintliga blyrör i hus och byggnader är ett bestående problem, och medlemsstaterna inte alltid har den befogenhet som är nödvändig för att kräva att sådana blyrör ska bytas ut, bör dessutom värdet på 5 μg/l förbli en målsättning när det gäller skyldigheter med avseende på fastighetsinstallationer. För samtliga nya material som kommer i kontakt med dricksvatten, oavsett om de är avsedda att användas i försörjningskedjan eller i fastighetsinstallationer, bör emellertid värdet 5 μg/l i kranen vara tillämpligt för godkännande i enlighet med detta direktiv.

(7)

För att det ska vara möjligt att bemöta allmänhetens växande farhågor om vilka effekter som nya föreningar, såsom hormonstörande föreningar, läkemedel och mikroplaster, har på människors hälsa genom användning av dricksvatten, och för att hantera nya föreningar i försörjningskedjan, bör en bevakningslistmekanism införas i detta direktiv. Bevakningslistmekanismen kommer att göra det möjligt att vidta åtgärder till följd av växande farhågor på ett dynamiskt och flexibelt sätt. Den kommer också att göra det möjligt att följa upp ny kunskap om dessa nya föreningars relevans för människors hälsa och ny kunskap om de lämpligaste strategierna och metoderna för övervakning. Bevakningslistmekanismen för dricksvatten utgör en del av de åtgärder som vidtas till följd av relevant unionspolitik på flera områden, såsom anges i kommissionens meddelande av den 11 mars 2019Europeiska unionens strategi om läkemedel i miljön, kommissionens meddelande av den 7 november 2018Mot en heltäckande EU-ram för hormonstörande ämnen och rådets slutsatser av den 26 juni 2019Mot en strategi för en hållbar kemikaliepolitik i unionen.

(8)

WHO rekommenderade också att tre parametervärden skulle göras mindre stränga och att fem parametrar skulle tas bort från förteckningen över parametrar och parametervärden i direktiv 98/83/EG. Emellertid anses inte alla de ändringarna nödvändiga, eftersom den riskbaserade metod som införts genom kommissionens direktiv (EU) 2015/1787 (9) tillåter vattenleverantörer att under vissa förhållanden ta bort en parameter från förteckningen över parametrar som ska övervakas. Beredningstekniker för att efterleva dessa parametervärden finns redan.

(9)

De parametervärden som fastställs i detta direktiv baseras på tillgängliga vetenskapliga rön och på försiktighetsprincipen och har valts för att säkerställa att dricksvatten är säkert att konsumera under en hel livstid, så att en hög hälsoskyddsnivå säkerställs.

(10)

Det bör göras en avvägning för att förebygga såväl mikrobiologiska som kemiska risker och, i detta syfte och mot bakgrund av en framtida översyn av parametervärdena, bör fastställande av parametervärden för dricksvatten baseras på hänsyn till folkhälsan och på en metod för riskbedömning.

(11)

Indikatorparametrar har ingen direkt inverkan på folkhälsan. De är emellertid viktiga för att fastställa hur installationer för produktion och distribution av dricksvatten fungerar och för att utvärdera vattenkvalitet. Sådana parametrar kan hjälpa till att identifiera brister i vattenberedningen och spelar en viktig roll när det gäller att öka och upprätthålla konsumenternas förtroende för vattenkvaliteten. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att sådana parametrar övervakas.

(12)

Medlemsstaterna bör vara skyldiga att, på grundval av försiktighetsprincipen, fastställa värden för ytterligare parametrar som inte omfattas av bilaga I, om detta är nödvändigt för att skydda människors hälsa inom deras territorier.

(13)

Säkert dricksvatten är vatten som inte bara är fritt från skadliga mikroorganismer och ämnen, utan även innehåller vissa mängder naturliga mineraler och essentiella ämnen, med beaktande av att långvarig konsumtion av demineraliserat vatten eller vatten med en mycket låg halt av essentiella ämnen som kalcium och magnesium kan vara skadlig för människors hälsa. Att vattnet innehåller vissa mängder av sådana mineraler är även av central betydelse för att säkerställa att dricksvatten varken är aggressivt eller korrosivt och för att förbättra smaken på sådant vatten. Minimikoncentrationer av sådana mineraler i avhärdat eller demineraliserat vatten kan övervägas i enlighet med lokala förhållanden.

(14)

Förebyggande säkerhetsplanering och riskbaserade inslag beaktades endast i begränsad utsträckning i direktiv 98/83/EG. De första inslagen i en riskbaserad strategi infördes 2015 i direktiv (EU) 2015/1787, som tillåter medlemsstaterna att göra undantag från de övervakningsprogram som de har upprättat, förutsatt att trovärdiga riskbedömningar utförs, vilka kan grundas på WHO:s riktlinjer för dricksvattenkvalitet (WHO:s riktlinjer). WHO:s riktlinjer, som fastställer en metod med så kallade vattensäkerhetsplaner, inbegripet för små samhällen, är, tillsammans med standarden EN 15975–2 om säker vattenförsörjning, internationellt erkända principer som ligger till grund för produktion och distribution av dricksvatten samt övervakning och analys av parametrar i sådant vatten. Dessa första inslag i en riskbaserad strategi bör bibehållas i det här direktivet.

(15)

För att säkerställa att de inslag i en riskbaserad strategi som infördes genom direktiv (EU) 2015/1787 inte begränsas till övervakningsaspekter, för att tid och resurser ska läggas främst på relevanta risker och kostnadseffektiva åtgärder vid källan och för att undvika att analyser och arbete slösas bort på irrelevanta frågor är det lämpligt att införa en komplett riskbaserad metod för vattensäkerhet som omfattar hela försörjningskedjan, från tillrinningsområdet, uttaget, beredningen, lagringen och distributionen till den punkt där värdena ska iakttas. Denna metod bör utgå från den kunskap som inhämtats och de åtgärder som genomförts inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (10) och bör ta större hänsyn till hur klimatförändringarna påverkar vattenresurserna. Den riskbaserade metoden bör bestå av tre komponenter. För det första, en identifiering av de faror som är förknippade med tillrinningsområdena för uttagspunkter (”riskbedömning och riskhantering avseende tillrinningsområdena för uttagspunkter för dricksvatten”) i linje med WHO:s riktlinjer och vägledning för vattensäkerhetsplaner. För det andra, en möjlighet för vattenleverantören att anpassa övervakningen till de huvudsakliga riskerna och vidta nödvändiga åtgärder för att hantera de risker som identifieras i försörjningskedjan från uttag, beredning, lagring och distribution av vatten (”riskbedömning och riskhantering avseende försörjningssystemet”). För det tredje, en bedömning av de potentiella risker som härrör från fastighetsinstallationer, såsom Legionella eller bly (”riskbedömning och riskhantering avseende fastighetsinstallationer”), med särskild inriktning på prioriterade fastigheter. Dessa bedömningar bör ses över regelbundet, bland annat för att bemöta hot från klimatrelaterade extrema väderhändelser, kända förändringar av mänsklig verksamhet i uttagsområdet eller källorienterade incidenter. Den riskbaserade metoden bör säkerställa ett kontinuerligt utbyte av information mellan behöriga myndigheter och vattenleverantörer.

(16)

För att minska den potentiella administrativa bördan för vattenleverantörer som tillhandahåller mellan 10 m3 och 100 m3 per dag i genomsnitt eller försörjer mellan 50 och 500 människor bör medlemsstaterna kunna undanta sådana vattenleverantörer från skyldigheten att göra en riskbedömning avseende försörjningssystemet under förutsättning att regelbunden övervakning i enlighet med detta direktiv utförs. Som ett undantag bör genomförandet av den riskbaserade metoden anpassas till de särskilda begränsningarna för fartyg som avsaltar vatten och transporterar passagerare. Fartyg under unionsflagg följer det internationella regelverket när de trafikerar internationellt vatten. Det bör säkerställas att prioritet ges till befintliga internationella regler eller internationellt erkända normer, såsom det sanitetsprogram för fartyg som tagits fram av Förenta staterna:s Public Health service, som är mer detaljerade och strängare och som är tillämpliga på fartyg på internationellt vatten.

(17)

Riskbedömning och riskhantering avseende tillrinningsområdena för uttagspunkter bör utgå från ett helhetsperspektiv och vara inriktade på att minska den beredningsnivå som krävs för produktionen av dricksvatten, till exempel genom en begränsning av de faktorer som orsakar förorening av, eller en risk för förorening av, vattenförekomster som används för uttag av dricksvatten. I detta syfte bör medlemsstaterna karakterisera tillrinningsområdena för uttagspunkter och identifiera faror och farliga händelser som kan försämra kvaliteten på vatten, såsom möjliga föroreningskällor som hänger samman med tillrinningsområdena i fråga.

Om det är nödvändigt mot bakgrund av identifieringen av faror bör medlemsstaterna övervaka förorenande ämnen som de identifierar som relevanta, såsom nitrater, pesticider eller läkemedel som identifierats enligt direktiv 2000/60/EG, eller på grund av deras naturliga förekomst i uttagsområdet, såsom är fallet med arsenik, eller på grund av information från vattenleverantörer, till exempel avseende en plötslig ökning av koncentrationen av en viss parameter i råvatten. I fall då ytvatten används som dricksvatten bör medlemsstaterna i sin riskbedömning vara särskilt uppmärksamma på mikroplaster och hormonstörande föreningar, såsom nonylfenol och beta-östradiol, och de bör om nödvändigt kräva att vattenleverantörer också övervakar och vid behov utför beredning med avseende på dessa och andra parametrar som är uppförda på bevakningslistan om de anses utgöra en potentiell fara för människors hälsa. På grundval av riskbedömningen avseende tillrinningsområdena för uttagspunkter bör hanteringsåtgärder för att förebygga eller kontrollera de identifierade riskerna vidtas i syfte att skydda kvaliteten på dricksvattnet. Om en medlemsstat genom identifiering av faror och farliga händelser konstaterar att en parameter inte förekommer i tillrinningsområden för uttagspunkter, t.ex. därför att det ämnet aldrig förekommer i grundvatten- eller ytvattenförekomster, bör medlemsstaten informera de relevanta vattenleverantörerna och bör kunna tillåta dem att minska övervakningsfrekvensen för den parametern, eller ta bort den parametern från förteckningen över parametrar som ska övervakas, utan att genomföra en riskbedömning avseende försörjningssystemet.

(18)

Enligt direktiv 2000/60/EG ska medlemsstaterna identifiera vattenförekomster som används för uttag av dricksvatten, övervaka dem och vidta nödvändiga åtgärder för att undvika försämring av deras kvalitet i syfte att minska den nivå av vattenrening som krävs för produktion av tjänligt dricksvatten. För att undvika överlappande skyldigheter bör medlemsstaterna när de identifierar faror och farliga händelser använda tillgängliga övervakningsresultat som är representativa för tillrinningsområdena, som erhållits inom ramen för artiklarna 7 och 8 i direktiv 2000/60/EG eller annan relevant unionslagstiftning. Om sådana övervakningsdata inte är tillgängliga kan övervakning av relevanta parametrar, ämnen eller förorenande ämnen införas för att underlätta karakteriseringen av tillrinningsområdena och bedöma potentiella risker. Sådan övervakning bör införas med beaktande av lokala förhållanden och föroreningskällor.

(19)

De parametervärden som fastställs i detta direktiv för bedömning av kvaliteten på dricksvatten ska iakttas på den punkt där vattnet tappas ur de kranar som normalt används för dricksvatten. Kvaliteten på dricksvatten kan emellertid påverkas av fastighetsinstallationerna. WHO noterar att Legionella är den vattenburna patogen som orsakar störst hälsoproblem i unionen. Den sprids via varmvattensystem genom inandning, exempelvis vid duschning. Den är därför tydligt kopplad till fastighetsinstallationerna. Eftersom införande av en ensidig skyldighet att övervaka alla privata och offentliga fastigheter med avseende på denna patogen skulle leda till orimligt höga kostnader, är en riskbedömning avseende fastighetsinstallationer ett lämpligare sätt att hantera problemet. Vidare bör även de potentiella risker som härrör från produkter och material i kontakt med dricksvatten beaktas vid den riskbedömningen. Riskbedömningen avseende fastighetsinstallationer bör därför bland annat vara inriktad på övervakning av prioriterade fastigheter som identifierats av medlemsstaterna, såsom sjukhus, vårdinrättningar, äldreboenden, barnomsorgsinrättningar, skolor, utbildningsanstalter, byggnader med inkvarteringsmöjlighet, restauranger, barer, idrottsanläggningar och köpcentrum, fritids- och rekreationsanläggningar, utställningslokaler, kriminalvårdsanstalter och campingplatser, och på en bedömning av de risker som härrör från fastighetsinstallationerna och därmed relaterade produkter och material. På grundval av riskbedömningen bör medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa bland annat att lämpliga kontroll- och hanteringsåtgärder vidtas, t.ex. i händelse av sjukdomsutbrott, i linje med WHO:s riktlinjer, och att migration av potentiellt skadliga ämnen från byggprodukter inte äventyrar människors hälsa.

(20)

Bestämmelserna i direktiv 98/83/EG om kvalitetssäkring av beredning, utrustning och material har inte gjort det möjligt att skapa enhetliga hygienkrav för produkter i kontakt med dricksvatten. Därför sker produktgodkännande på nationell nivå med olika krav i olika medlemsstater. Detta gör det svårt och kostsamt för tillverkare att marknadsföra sina produkter i unionen, och det är kostsamt även för medlemsstaterna. Det gör det dessutom svårt för konsumenter och vattenleverantörer att veta om produkter uppfyller hälsokrav. Att fastställa harmoniserade minimikrav för material som kommer i kontakt med dricksvatten i det här direktivet kommer att bidra till en enhetlig hälsoskyddsnivå i hela unionen och till att den inre marknaden blir mer välfungerande. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 (11) fastställs dessutom en allmän unionstäckande marknadskontrollmekanism för produkter, i syfte att säkerställa att endast produkter som uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänintressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och allmän säkerhet görs tillgängliga på unionsmarknaden. I den förordningen anges att om unionen antar ny harmoniserad unionslagstiftning lämnas det åt den lagstiftningen att föreskriva huruvida förordning (EU) 2019/1020 också ska tillämpas på den. För att säkerställa att lämpliga åtgärder för marknadskontroll kan vidtas med avseende på produkter som inte redan omfattas av förordning (EU) 2019/1020 men som skulle påverkas av det här direktivet, är det lämpligt att föreskriva att den förordningen ska tillämpas på de produkterna.

(21)

Den typ av material som kommer i kontakt med dricksvatten kan påverka kvaliteten på sådant vatten genom migration av potentiellt skadliga ämnen genom att främja mikrobiell tillväxt eller genom att påverka dricksvattnets lukt, färg eller smak. Vid utvärderingen av direktiv 98/83/EG konstaterades att bestämmelserna om kvalitetssäkring av beredning, utrustning och material medgav alltför stor rättslig flexibilitet som ledde till att det i unionen finns olika nationella system för godkännande av material som kommer i kontakt med dricksvatten. Det finns därför ett behov av att fastställa mer specifika minimikrav för hygien avseende material som är avsedda att användas för uttag, beredning, lagring eller distribution av dricksvatten i nya installationer – eller i befintliga installationer vid reparationer eller ombyggnad – i syfte att säkerställa att de inte, vare sig direkt eller indirekt, äventyrar människor hälsa, har en negativ inverkan på vattnets färg, lukt eller smak, främjar mikrobiell tillväxt i vattnet eller leder till att föroreningar lakas ur i vattnet i högre grad än vad som är nödvändigt för det avsedda syftet. I det här direktivet bör därför specifika minimikrav för hygien avseende material anges genom att det fastställs metoder för testning och godkännande av utgångsämnen, sammansättningar och beståndsdelar, europeiska positivlistor över utgångsämnen, sammansättningar och beståndsdelar, metoder och förfaranden för att uppta utgångsämnen, sammansättningar eller beståndsdelar på de europeiska positivlistorna eller se över huruvida de ska vara upptagna på dem samt förfaranden och metoder för testning och godkännande av slutmaterial som används i en produkt som tillverkats av kombinationer av utgångsämnen, sammansättningar eller beståndsdelar på de europeiska positivlistorna.

För att inte hindra innovation bör kommissionen säkerställa att sådana förfaranden är proportionella och att de inte är orimligt betungande för ekonomiska aktörer, särskilt för små och medelstora företag. I den mån det är möjligt bör dessa förfaranden anpassas till unionens befintliga produktlagstiftning så att ekonomiska aktörer inte drabbas av en dubbel börda och blir tvungna att genomföra olika bedömningar av överensstämmelse för samma produkt.

(22)

De europeiska positivlistorna är listor över utgångsämnen, sammansättningar eller beståndsdelar, beroende på typen av material, närmare bestämt organiska material, cementbaserade material, metalliska material, emaljer samt keramiska eller andra oorganiska material, som är godkända för användning vid materialtillverkning, och dessa listor bör, när så är lämpligt, inbegripa villkor för deras användning och gränsvärden för migration. För att ett utgångsämne, en sammansättning eller en beståndsdel ska tas upp på de europeiska positivlistorna bör det krävas en riskbedömning av själva utgångsämnet, sammansättningen eller beståndsdelen, liksom av relevanta föroreningar och förutsebara reaktions- och nedbrytningsprodukter vid den avsedda användningen. Den sökandes eller den nationella myndighetens riskbedömning bör omfatta hälsorisker som orsakas av den potentiella migrationen under sämsta tänkbara användningsförhållanden samt av toxiciteten. På grundval av riskbedömningen bör de europeiska positivlistorna, om så är nödvändigt, innehålla specifikationer för utgångsämnet, sammansättningen eller beståndsdelen samt restriktioner för användning, kvantitativa restriktioner eller gränsvärden för migration för utgångsämnet, sammansättningen eller beståndsdelen, möjliga föroreningar och reaktionsprodukter eller beståndsdelar i syfte att säkerställa att det slutmaterial som ska användas i produkter i kontakt med dricksvatten är säkert.

Inför fastställandet av de första europeiska positivlistorna bör nationella positivlistor över utgångsämnen, sammansättningar och beståndsdelar eller andra nationella bestämmelser, de metoder som ledde fram till fastställandet av dessa nationella listor och bestämmelser samt de åtföljande riskbedömningarna för varje utgångsämne, sammansättning och beståndsdel göras tillgängliga för Europeiska kemikaliemyndigheten, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (12) (Echa). Echa bör på denna grundval rekommendera kommissionen sammanställda listor. Echa bör se över och avge ett yttrande om ämnena, sammansättningarna och beståndsdelarna på de första europeiska positivlistorna i så god tid att kommissionen kan se över listorna senast 15 år efter det att de antagits. Inför uppdateringen av de europeiska positivlistorna bör Echa avge yttranden om upptagande eller borttagning av ämnen, sammansättningar eller beståndsdelar.

(23)

För att underlätta enhetlig testning av produkters överensstämmelse med kraven i detta direktiv bör kommissionen begära att Europeiska standardiseringskommittén (CEN) tar fram standarder för enhetlig testning och bedömning av produkter i kontakt med dricksvatten. När kommissionen upprättar och uppdaterar de europeiska positivlistorna bör den säkerställa att alla relevanta akter eller standardiseringsmandat som den antar enligt annan unionslagstiftning är förenliga med detta direktiv.

(24)

Senast nio år efter den sista dagen för införlivande av detta direktiv bör dessutom en översyn ske av hur det system som inrättats genom detta direktiv fungerar för att det ska kunna göras en bedömning av huruvida människors hälsa är skyddad i hela unionen och huruvida den inre marknadens funktion när det gäller produkter i kontakt med dricksvatten med användning av godkända material är ordentligt skyddad. Det bör dessutom göras en bedömning av huruvida det behövs ytterligare lagstiftningsförslag på området, med särskilt beaktande av resultatet av utvärderingarna av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1935/2004 (13) och (EU) nr 305/2011 (14).

(25)

Produkter i kontakt med dricksvatten bör bestå av ett material, eller en kombination av material, som godkänts i enlighet med detta direktiv. Detta direktiv behandlar emellertid endast hälso- och hygienaspekterna av material och ämnen som används i produkter med avseende på deras inverkan på kvaliteten på dricksvatten samt reglerna för överensstämmelsetestning och kvalitetskontroll av slutprodukterna. Det behandlar inte andra krav, såsom regler för hur produkters prestanda ska uttryckas eller regler för strukturell säkerhet, som kan regleras eller följa av unionens harmoniseringslagstiftning, såsom förordning (EU) nr 305/2011 eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 (15). Det faktum att vissa aspekter av hälso- och hygienrisker harmoniseras genom detta direktiv medan vissa aspekter av säkerhetsrisker eller andra risker behandlas i unionens harmoniseringslagstiftning skulle inte skapa några konflikter, förutsatt att de respektive riskerna inte överlappar varandra. Det finns en potentiell konflikt mellan förordning (EU) nr 305/2011 och detta direktiv, eftersom undvikande av utsläpp av farliga ämnen till dricksvatten eller av ämnen som på annat sätt har en negativ inverkan på dricksvatten i bilaga I till förordning (EU) nr 305/2011 förtecknas som ett grundläggande krav för byggnadsverk. Det kommer emellertid inte att inträffa någon sådan överlappning om inget standardiseringsmandat utfärdas inom ramen för förordning (EU) nr 305/2011 när det gäller hälso- och hygienaspekterna av produkter i kontakt med dricksvatten.

(26)

Det finns ett behov av att säkerställa ändamålsenlighet i beslutsfattande, samordning och hantering på unionsnivå av de tekniska, vetenskapliga och administrativa aspekter av detta direktiv som rör material som kommer i kontakt med dricksvatten. Echa bör utföra vissa uppgifter som anges i detta direktiv med avseende på utvärdering av ämnen och sammansättningar som används i material som kommer i kontakt med dricksvatten. Följaktligen bör Echas riskbedömningskommitté, inrättad i enlighet med artikel 76.1 c i förordning (EG) nr 1907/2006, underlätta utförandet av vissa uppgifter som genom detta direktiv tilldelas Echa genom att avge yttranden.

(27)

Beredningskemikalier och filtermaterial kan användas för att bereda råvatten i syfte att tillhandahålla vatten som är lämpligt som dricksvatten. Beredningskemikalier och filtermaterial kan emellertid medföra risker för dricksvattensäkerheten. Av detta skäl bör förfaranden för beredning och desinfektion av dricksvatten säkerställa att de beredningskemikalier och filtermaterial som används är verkningsfulla, säkra och rätt hanterade, så att negativa effekter för konsumenternas hälsa undviks. Beredningskemikalier och filtermaterial måste därför bedömas med avseende på egenskaper, hygienkrav och renhet och bör inte användas mer än nödvändigt för att undvika risker för människors hälsa. Beredningskemikalier och filtermaterial bör inte främja mikrobiell tillväxt utom när detta är avsikten, såsom för att främja mikrobiell denitrifiering.

Medlemsstaterna bör garantera kvalitetssäkringen av beredningskemikalier och filtermaterial utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 (16) och genom att använda befintliga tillgängliga europeiska standarder. Det är viktigt att säkerställa att varje produkt, liksom behållare med kemiska reagenser och filtermaterial, i kontakt med dricksvatten är försedd med lättläslig och outplånlig märkning när de släpps ut på marknaden, som informerar konsumenter, vattenleverantörer, installatörer, myndigheter och tillsynsorgan om att produkten är lämplig att använda i kontakt med dricksvatten. I enlighet med förordning (EU) nr 528/2012 får medlemsstaterna dessutom begränsa eller förbjuda användningen av biocidprodukter i dricksvattenförsörjningen, inbegripet i enskilda vattentäkter.

(28)

I syfte att minimera den potentiella förekomsten av bly i dricksvatten kan komponenter gjorda av bly i fastighetsinstallationer bytas ut, särskilt i händelse av reparationer eller ombyggnader i befintliga installationer. Dessa komponenter bör bytas ut mot material som uppfyller minimikraven för material som kommer i kontakt med dricksvatten i enlighet med vad som anges i detta direktiv. För att påskynda den processen bör medlemsstaterna överväga och där så är relevant vidta åtgärder för att byta ut komponenter gjorda av bly i befintliga fastighetsinstallationer, om det är ekonomiskt och tekniskt möjligt.

(29)

Varje medlemsstat bör säkerställa att övervakningsprogram upprättas för att kontrollera att dricksvatten uppfyller kraven i detta direktiv. Merparten av den övervakning som ska göras i enlighet med detta direktiv kommer att utföras av vattenleverantörer. Vattenleverantörerna bör medges en viss flexibilitet vad gäller de parametrar som de övervakar när det gäller riskbedömningen och riskhanteringen avseende försörjningssystemet. Om en parameter inte påvisas bör vattenleverantörer kunna minska övervakningsfrekvensen eller helt sluta övervaka parametern. Riskbedömning och riskhantering avseende försörjningssystemet bör utföras för de flesta parametrar. Centrala parametrar bör dock alltid övervakas med en angiven minimifrekvens. Detta direktiv innehåller huvudsakligen bestämmelser om övervakningsfrekvens i syfte att kontrollera efterlevnad, och endast begränsade bestämmelser om operativ övervakning. Ytterligare operativ övervakning kan vara nödvändig för att säkerställa att vattenberedningen fungerar korrekt. Hur sådan ytterligare övervakning ska utföras bör vattenleverantörerna själva få avgöra. För vägledning om detta kan vattenleverantörerna använda sig av WHO:s riktlinjer och vägledning för vattensäkerhetsplaner.

(30)

Den riskbaserade metoden bör tillämpas av alla vattenleverantörer, inbegripet små vattenleverantörer, eftersom utvärderingen av direktiv 98/83/EG visade på brister i dessa leverantörers genomförande av denna, vilka ibland berodde på kostnaden för onödigt övervakningsarbete. När den riskbaserade metoden tillämpas bör säkerhetsaspekter beaktas.

(31)

I fall av bristande iakttagande av de krav som föreskrivs i detta direktiv bör den berörda medlemsstaten omedelbart utreda orsaken till detta och säkerställa att nödvändiga avhjälpande åtgärder vidtas så snart som möjligt för att återställa kvaliteten på det tillhandahållna vattnet. I fall då vattenförsörjningen utgör en potentiell fara för människors hälsa bör tillhandahållandet av sådant vatten förbjudas eller användningen begränsas. I fall av bristande iakttagande av minimikraven för värden för mikrobiologiska och kemiska parametrar bör medlemsstaterna dessutom betrakta det bristande iakttagandet som en potentiell fara för människors hälsa, utom i fall då det bristande iakttagandet anses vara av ringa betydelse. Om avhjälpande åtgärder är nödvändiga för att återställa kvaliteten på dricksvatten bör, i enlighet med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), företrädesvis åtgärder som hejdar problemet vid källan användas.

(32)

Medlemsstaterna bör under vissa förhållanden och i vederbörligen motiverade fall tillåtas att fortsätta att bevilja undantag från detta direktiv, och det är i detta hänseende nödvändigt att fastställa en lämplig ram för sådana undantag, förutsatt att undantagen inte utgör en potentiell fara för människors hälsa och förutsatt att dricksvattenförsörjningen inom det berörda området inte kan upprätthållas genom andra rimliga medel. Dessa undantag bör begränsas till specifika fall. Undantag som beviljats av medlemsstater enligt direktiv 98/83/EG och som fortfarande är tillämpliga den sista dagen för införlivande av det här direktivet bör fortsätta att vara tillämpliga fram till dess att undantaget löper ut och bör förnyas inom ramen för det här direktivet endast om ett andra undantag ännu inte har beviljats.

(33)

I sitt meddelande av den 19 mars 2014 om det europeiska medborgarinitiativet Vatten och sanitet är en mänsklig rättighet! Vatten är en samhällsnytta, inte en handelsvara! uppmanande kommissionen medlemsstaterna att säkerställa tillgång till en viss minimimängd vatten för alla medborgare, i enlighet med WHO:s rekommendationer. Den åtog sig också att fortsätta att ”förbättra tillgången till säkert dricksvatten […] för hela befolkningen genom miljöpolitiken”. Detta är i linje med mål 6 för hållbar utveckling och det tillhörande delmålet att ”uppnå allmän och rättvis tillgång till säkert och ekonomiskt överkomligt dricksvatten för alla”. För att ta itu med kvalitets- och tillgänglighetsaspekterna av tillgången till vatten och som en del av svaret på initiativet Right2Water, samt för att bidra till genomförandet av princip 20 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, där det anges att var och en ”har rätt till väsentliga tjänster av god kvalitet, inklusive vatten”, bör medlemsstaterna behandla frågan om tillgång till vatten på nationell nivå, med ett visst handlingsutrymme när det gäller exakt vilken typ av åtgärder som ska genomföras. Detta bör åstadkommas genom åtgärder som syftar till att förbättra tillgången till dricksvatten för alla, särskilt genom inrättande, om det är tekniskt möjligt, av utomhus- och inomhusutrustning på allmän plats, och genom åtgärder som syftar till att främja användningen av kranvatten, till exempel genom att uppmuntra tillhandahållandet av gratis dricksvatten i offentliga förvaltningar och offentliga byggnader eller, gratis eller till en låg serviceavgift, för kunder i restauranger och personalmatsalar och i samband med cateringtjänster.

(34)

Unionen och medlemsstaterna har inom sina respektive befogenhetsområden åtagit sig att uppnå målen för hållbar utveckling och samtidigt erkänt att det är medlemsstaterna som har det huvudsakliga ansvaret vid uppföljningen och översynen, på nationell, regional och global nivå, för att framsteg görs mot uppnåendet av dessa mål. Vissa av målen för hållbar utveckling, liksom rätten till vatten, omfattas inte av unionens miljöpolitik eller unionens socialpolitik, som är begränsad och kompletterande till sin natur. Samtidigt som gränserna för unionens befogenhet beaktas är det inte desto mindre lämpligt att säkerställa att medlemsstaternas fortsatta åtagande om rätten till vatten står i överensstämmelse med detta direktiv, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras. I detta hänseende gör medlemsstaterna för närvarande betydande ansträngningar för att förbättra tillgången till dricksvatten. Dessutom syftar FN:s ekonomiska kommission för Europas (Unece) och WHO:s regionkontor för Europas protokoll om vatten och hälsa till 1992 års konvention om skydd för och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar, som många medlemsstater också är parter i, till att skydda människors hälsa genom bättre vattenförvaltning och genom minskning av vattenrelaterade sjukdomar. Medlemsstaterna skulle kunna använda sig av de vägledande dokument som har tagits fram inom ramen för det protokollet för att bedöma den politiska bakgrunden och utgångsläget för tillgången till vatten samt för att fastställa de åtgärder som krävs för en förbättrad och rättvis tillgång till dricksvatten för alla.

(35)

Europaparlamentet begärde i sin resolution av den 8 september 2015 om uppföljning av det europeiska medborgarinitiativet Right2Water (17) att medlemsstaterna skulle ägna särskild uppmärksamhet åt behoven bland utsatta grupper i samhället. Den särskilda situationen för minoritetsgrupper, såsom romer och resandefolk, oavsett om de är bofasta eller inte, och särskilt deras bristande tillgång till dricksvatten, bekräftades också i kommissionens meddelande av den 2 april 2014Rapport om genomförandet av EU-ramen för nationella strategier för integrering av romer och rådets rekommendation av den 9 december 2013 om verkningsfulla åtgärder för integrering av romer i medlemsstaterna. Mot denna allmänna bakgrund är det lämpligt att medlemsstaterna särskilt uppmärksammar utsatta och marginaliserade grupper genom att vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra dessa gruppers tillgång till dricksvatten. Utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att definiera dessa grupper är det viktigt att grupperna omfattar flyktingar, nomadiska grupper, hemlösa och minoritetsgrupper, såsom romer och resandefolk, oavsett om de är bofasta eller inte. Vilka åtgärder som vidtas för att förbättra tillgången överlåts åt medlemsstaterna att bedöma, men de kan exempelvis inkludera att tillhandahålla alternativa försörjningssystem, såsom enskild beredningsutrustning, att tillhandahålla vatten genom användning av tankbil/tankbåt, såsom lastbilar och cisterner, och att säkerställa nödvändig infrastruktur för läger.

(36)

För att göra konsumenter mer medvetna om konsekvenserna av vattenförbrukning bör de få information på ett lättillgängligt sätt, t.ex. på fakturor eller via smarta appar, om den förbrukade volymen per år, hur den förändras över tid och en jämförelse med den genomsnittliga förbrukningen för ett hushåll om vattenleveratören har tillgång till sådan information, samt om priset per liter dricksvatten, för att möjliggöra en jämförelse med priset på buteljerat vatten.

(37)

I det sjunde miljöhandlingsprogrammet till 2020, Att leva gott inom planetens gränser (18), uppställs krav på att allmänheten har tillgång till tydlig miljöinformation på nationell nivå. I direktiv 98/83/EG föreskrevs bara passiv tillgång till uppgifter, vilket innebär att medlemsstaterna endast var skyldiga att säkerställa att uppgifter fanns tillgängliga. De bestämmelserna bör därför ersättas för att säkerställa att aktuell information på ett användarvänligt och individuellt anpassat sätt är tillgänglig för konsumenter på internet. Konsumenterna bör också kunna begära tillgång till denna information på annat sätt på motiverad begäran.

(38)

Den aktuella information som ska tillhandahållas enligt detta direktiv bör omfatta resultat från övervakningsprogram, information om de typer av beredning och desinfektion av vatten som används, information om överskridande av de parametervärden som är relevanta för människors hälsa, relevant information om riskbedömning och riskhantering avseende försörjningssystemet, rådgivning om hur vattenförbrukningen kan minskas och hälsorisker på grund av stillastående vatten undvikas, men också ytterligare information som allmänheten kan ha nytta av, t.ex. om olika indikatorer såsom järn, hårdhet och mineraler, som ofta påverkar konsumenternas uppfattning om kranvatten. Som svar på konsumenters intresse för vattenfrågor bör de dessutom på begäran ges tillgång till tillgängliga historiska data om övervakningsresultat och överskridanden.

(39)

För vattenleverantörer som tillhandahåller minst 10 000 m3 per dag eller försörjer minst 50 000 personer bör ytterligare information om bland annat prestandaeffektivitet, läckagenivåer samt ägar- och avgiftsstruktur också finnas tillgänglig för konsumenter på internet.

(40)

Syftet med bättre konsumentkunskap om relevant information och ökad öppenhet bör vara att stärka allmänhetens förtroende för det vatten som tillhandahålls dem samt för vattentjänster, och bör leda till ökad användning av kranvatten som dricksvatten, vilket skulle kunna bidra till en minskning av plastanvändning, plastavfall och växthusgasutsläpp, och även bidra till att begränsa klimatförändringen och inverka positivt på miljön som helhet.

(41)

Med bättre övervakningsmetoder har läckagenivåerna blivit alltmer uppenbara. För att förbättra vatteninfrastrukturens effektivitet, inbegripet att undvika ett överutnyttjande av knappa dricksvattenresurser, bör vattenläckagenivåerna bedömas av samtliga medlemsstater och sänkas om de ligger över ett visst tröskelvärde.

(42)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (19) syftar till att garantera rätten till tillgång till miljöinformation i medlemsstaterna, i linje med 1998 års Århuskonvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (20) (Århuskonventionen). Århuskonventionen omfattar allmänna skyldigheter som rör både att göra miljöinformation tillgänglig på begäran och att aktivt sprida sådan information. Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG (21) har också ett brett tillämpningsområde som omfattar utbyte av rumslig information, inbegripet dataset om olika miljörelaterade frågor. Det är viktigt att de bestämmelser i det här direktivet som rör tillgång till information och datadelning utgör ett komplement till de direktiven och inte ger upphov till en separat rättslig ordning. Därför bör bestämmelserna i det här direktivet om information till allmänheten och information om övervakning av genomförandet inte påverka tillämpningen av direktiven 2003/4/EG och 2007/2/EG.

(43)

I direktiv 98/83/EG fastställdes inga rapporteringskrav för små vattenleverantörer. För att komma till rätta med detta och för att tillgodose behovet av information om genomförande och efterlevnad, bör ett nytt system införas i det här direktivet som innebär att medlemsstaterna ska upprätta och fortlöpande uppdatera dataset som innehåller endast relevanta uppgifter, t.ex. överskridande av parametervärden och incidenter av en viss betydelse, och göra dessa dataset tillgängliga för kommissionen och Europeiska miljöbyrån (EEA). Detta bör säkerställa att den administrativa bördan för alla enheter förblir så liten som möjligt. För att säkerställa att det finns lämplig infrastruktur för allmänhetens tillgång, rapportering och datadelning mellan offentliga myndigheter bör medlemsstaterna grunda dataspecifikationerna på direktiv 2007/2/EG och dess genomförandeakter.

(44)

Data som rapporteras av medlemsstaterna är inte bara nödvändiga för efterlevnadskontroll, utan också väsentliga för att kommissionen ska kunna övervaka och bedöma detta direktiv i relation till de mål det eftersträvar för att ge underlag för en framtida utvärdering av detta direktiv i enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (22). I detta sammanhang behövs relevanta data som möjliggör en bättre bedömning av detta direktivs effektivitet, ändamålsenlighet, relevans och unionsmervärde och det är därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga rapporteringsmekanismer som också kan fungera som indikatorer för framtida utvärderingar av detta direktiv.

(45)

I enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning bör kommissionen göra en utvärdering av detta direktiv inom en viss tidsperiod från och med den dag som fastställts för dess införlivande. Utvärderingen bör bygga på de erfarenheter som gjorts och de data som samlats in i samband med genomförandet av detta direktiv, på tillgängliga rekommendationer från WHO samt på relevanta vetenskapliga, analytiska och epidemiologiska data.

(46)

Detta direktiv är förenligt med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta direktiv syftar särskilt till att främja principerna för hälso- och sjukvård, tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, miljöskydd och konsumentskydd.

(47)

Detta direktivs ändamålsenlighet och dess syfte att skydda människors hälsa inom ramen för unionens miljöpolitik förutsätter att fysiska eller juridiska personer, eller i förekommande fall deras i vederbörlig ordning bildade organisationer, kan förlita sig på detta direktiv i rättsliga förfaranden och att de nationella domstolarna kan beakta detta direktiv som en del av unionsrätten för att bland annat pröva beslut som fattats av en nationell myndighet, om så är lämpligt. Enligt domstolens fasta rättspraxis ankommer det dessutom på medlemsstaternas domstolar att, i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), säkerställa domstolsskyddet för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Artikel 19.1 i EU-fördraget föreskriver dessutom en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.

Detta gäller särskilt när det är fråga om ett direktiv vars mål är att skydda människors hälsa från de skadliga effekterna av alla slags föroreningar av dricksvatten. I enlighet med Århuskonventionen bör den berörda allmänheten dessutom ha tillgång till rättslig prövning, vilket ska bidra till skyddet för rätten att leva i en miljö som är förenlig med människors hälsa och välbefinnande. Genom rådets beslut (EU) 2018/881 (23) uppmanades kommissionen att senast den 30 september 2019 genomföra en studie och, om lämpligt med hänsyn till studien, senast den 30 september 2020 lägga fram ett förslag till ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1367/2006 (24) i syfte att följa upp slutsatserna från Århuskonventionens efterlevnadskommitté i ärende ACCC/C/2008/32. Kommissionen lade fram studien inom den angivna tidsfristen och uppgav i sitt meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given att den ”överväger att se över Århusförordningen för att göra det lättare för invånare och icke-statliga organisationer som ifrågasätter lagligheten i beslut som påverkar miljön att komma åt administrativa och rättsliga granskningar på EU-nivå”. Det är viktigt att kommissionen också vidtar åtgärder för att förbättra tillgången till rättslig prövning vid nationella domstolar i alla medlemsstater för invånare och icke-statliga organisationer.

(48)

I syfte att anpassa detta direktiv till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen avseende fastställande av ett tröskelvärde för läckor, fastställande av förfarandet för bedömning av överensstämmelse för produkter i kontakt med dricksvatten, fastställande av ett förfarande för ansökningar till Echa om att lägga till ämnen, sammansättningar eller beståndsdelar på de europeiska positivlistorna eller att ta bort sådana från dessa positivlistor, fastställande av en märkning av produkter i kontakt med vatten samt avseende antagande av en mätmetod för mikroplaster, samt avseende ändring av bilaga III och ändring av parametervärdet för bisfenol A i del B i bilaga I. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att samråden genomförs i enlighet med de principer som fastställs i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter. Dessutom har den befogenhet som fastställs i del C anmärkning 10 i bilaga I till direktiv 98/83/EG, dvs. att fastställa kontrollfrekvenser och kontrollmetoder för radioaktiva ämnen, blivit obsolet till följd av antagandet av rådets direktiv 2013/51/Euratom (25) och bör därför utgå. Den befogenhet som fastställs i del A andra stycket i bilaga III till direktiv 98/83/EG avseende ändringar av direktivet behövs inte längre och bör utgå.

(49)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta direktiv, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för antagande av metoder för testning och godkännande av utgångsämnen, sammansättningar och beståndsdelar, av europeiska positivlistor över utgångsämnen, sammansättningar och beståndsdelar och av förfaranden och metoder för testning och godkännande av slutmaterial tillverkade av dessa utgångsämnen, sammansättningar och beståndsdelar. Kommissionen bör också tilldelas genomförandebefogenheter för antagande av formatet och metoderna för framläggandet av den information om genomförandet av detta direktiv som ska lämnas av medlemsstaterna och sammanställas av EEA, samt för fastställande och uppdatering av en bevakningslista. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (26).

(50)

Utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG (27) bör medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(51)

För att vattenleverantörerna ska ha tillgång till en fullständig uppsättning data när de börjar utföra riskbedömningen och riskhanteringen avseende försörjningssystemet bör en övergångsperiod på tre år införas för nya parametrar. Detta kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att identifiera faror och farliga händelser under de första tre åren efter sista dagen för införlivande av detta direktiv och att tillhandahålla vattenleverantörerna data om de nya parametrarna och därigenom undvika onödig övervakning från vattenleverantörernas sida om det konstateras att en parameter inte behöver övervakas efter den första identifieringen av faror och farliga händelser. Under dessa första tre år bör vattenleverantörerna ändå utföra riskbedömningen avseende försörjningssystemet, eller använda befintliga riskbedömningar som redan utförts enligt direktiv (EU) 2015/1787, för de parametrar som ingick i bilaga I till direktiv 98/83/EG, eftersom det redan kommer att finnas tillgängliga data för dessa parametrar när det här direktivet träder i kraft.

(52)

I direktiv 2013/51/Euratom fastställs särskilda bestämmelser för kontroll av radioaktiva ämnen i dricksvatten. I det här direktivet bör därför inte parametervärden för radioaktivitet fastställas.

(53)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att skydda människors hälsa och förbättra tillgången till dricksvatten, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(54)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till de tidigare direktiven. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av de tidigare direktiven.

(55)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell rätt av direktiven som anges i del B i bilaga VI.

(1)

Europeiska kommissionen antog i maj 2003 ett meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln Skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (Flegt) – Förslag till en handlingsplan för EU. I handlingsplanen som återfinns i det meddelandet (Flegthandlingsplanen) efterlyses åtgärder för att med hjälp av frivilliga partnerskapsavtal med timmerproducerande länder ta itu med problemet med olaglig skogsavverkning. Rådets slutsatser om Flegthandlingsplanen antogs i oktober 2003 och Europaparlamentet antog en resolution i frågan den 11 juli 2005.

(2)

Den 5 december 2005 bemyndigade rådet kommissionen att inleda förhandlingar om partnerskapsavtal med timmerproducerande länder i syfte att genomföra Flegthandlingsplanen.

(3)

Den 20 december 2005 antog rådet förordning (EG) nr 2173/2005 (1), genom vilken ett system med Flegtlicenser för import av timmer till unionen från länder med vilka unionen har ingått frivilliga partnerskapsavtal upprättades.

(4)

Förhandlingar med Republiken Honduras om ett frivilligt partnerskapsavtal mellan Europeiska unionen och Republiken Honduras om skogslagstiftningens efterlevnad, förvaltning av och handel med skog samt import av trävaruprodukter till Europeiska unionen (avtalet) slutfördes framgångsrikt genom att avtalet paraferades den 14 juni 2018.

(5)

Avtalet bör undertecknas på unionens vägnar, med förbehåll för att det ingås vid en senare tidpunkt.

(1)

Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (utträdesavtalet) ingicks av unionen genom rådets beslut (EU) 2020/135 (1) den 30 januari 2020 och trädde i kraft den 1 februari 2020.

(2)

Enligt artikel 166 i utträdesavtalet ska den gemensamma kommitté som inrättats genom artikel 164 i utträdesavtalet (gemensamma kommittén) vara behörig att anta beslut i alla frågor med avseende på vilka utträdesavtalet stadgar att de har sådan behörighet. Protokollet om Irland/Nordirland (protokollet) utgör en integrerad del av utträdesavtalet.

(3)

I artikel 12.2 i protokollet fastställs unionens rätt att närvara då Förenade kungariket myndigheter utför verksamhet med anknytning till genomförandet av unionsrättsliga bestämmelser som gjorts tillämpliga genom protokollet, liksom verksamhet med anknytning till genomförandet och tillämpningen av artikel 5 i protokollet. I synnerhet föreskrivs rätten att begära information från Förenade kungarikets myndigheter om sådan verksamhet och att be dessa myndigheter att utföra kontrollåtgärder.

(4)

I artikel 12.3 i protokollet föreskrivs ett beslut av gemensamma kommittén om de praktiska arbetsformerna för utövandet av de rättigheter som följer av protokollet i detta avseende. Dessa arbetsformer bör säkerställa att unionens företrädare faktiskt kan utöva de rättigheter som fastställs i artikel 12.2 i protokollet.

(5)

Den närvaro av unionen som föreskrivs i protokollet kräver att de unika omständigheterna på ön Irland beaktas, och unionens företrädares rättigheter bör utövas med vederbörlig iakttagande av hänsyn till främmande makts suveränitet liksom, i synnerhet, till långfredagsavtalet eller Belfastavtalet av den 10 april 1998.

(6)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på gemensamma kommitténs vägnar.

(1)

Fördraget om upprättande av en transportgemenskap (fördraget om en transportgemenskap) undertecknades av unionen i enlighet med rådets beslut (EU) 2017/1937 (1). Det godkändes av unionen den 4 mars 2019 genom rådets beslut (EU) 2019/392 (2). Det trädde i kraft den 1 maj 2019.

(2)

Enligt artikel 35 i fördraget om en transportgemenskap ska transportgemenskapens regionala styrkommitté (styrkommittén) varje år anta transportgemenskapens budget. Artikel 35 i fördraget om en transportgemenskap ger också styrkommittén befogenhet att anta beslut med närmare föreskrifter när det gäller förfarandet för genomförandet av budgeten.

(3)

Styrkommittén ska vid sitt möte i december 2020 anta ett beslut om transportgemenskapens budget för 2021 eller, om punkten inte behandlas under det mötet, under påföljande möte.

(4)

Transportgemenskapens föreslagna budget för 2021 är nödvändig för att transportgemenskapens organ ska fungera väl. Den täcker kostnader för personal, resor, it-utrustning och programvara samt löpande utgifter för t.ex. studier, tekniskt stöd och anordnande av konferenser och möten.

(5)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i styrkommittén, eftersom ett sådant beslut är nödvändigt för att transportgemenskapens ständiga sekretariat ska kunna fullgöra sin funktion och kommer att ha rättslig verkan gentemot unionen.

(1)

Den 10 november 2008 antog rådet gemensam åtgärd 2008/851/Gusp (1), genom vilken EU:s militära insats Atalanta inrättades.

(2)

Den 30 juli 2018 ändrades gemensam åtgärd 2008/851/Gusp genom rådets beslut (Gusp) 2018/1083 (2), och Atalanta förlängdes till och med den 31 december 2020.

(3)

I Förenta nationernas konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, som undertecknades den 20 december 1988, föreskrivs det att parterna ska samarbeta i största möjliga utsträckning för att bekämpa den olagliga hanteringen av narkotika till havs på ett sätt som står i överensstämmelse med den internationella havsrätten.

(4)

Den 15 november 2019 bekräftade Förenta nationernas (FN) säkerhetsråd i sin resolution 2498 (2019) att alla stater ska, i syfte att skapa fred och stabilitet i Somalia, genomföra det embargo mot vapen och militär utrustning till Somalia som ursprungligen infördes genom punkt 5 i sin resolution 733 (1992) och punkterna 1 och 2 i sin resolution 1425 (2002).

(5)

I sin resolution 2498 (2019) fördömde FN:s säkerhetsråd vidare all export av träkol från Somalia som sker i strid med det fullständiga förbudet mot export av träkol och bekräftade sitt beslut om förbudet mot import och export av somaliskt träkol i enlighet med punkt 22 i sin resolution 2036 (2012) och punkterna 11–21 i sin resolution 2182 (2014).

(6)

Den 4 december 2019 upprepade FN:s säkerhetsråd i sin resolution 2500 (2019) sin uppmaning till de stater och regionala organisationer som kan göra det att delta i kampen mot piratdåd och väpnade rån till havs utanför Somalias kust, uppmanade alla stater att samarbeta vid utredning och lagföring av samtliga personer som är ansvariga för eller associerade med sådana handlingar och erkände Seychellernas framgångsrika lagföring av piratdåd.

(7)

I sin resolution 2500 (2019) uttryckte FN:s säkerhetsråd vidare allvarlig oro över rapporterna om olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) i Somalias exklusiva ekonomiska zon och konstaterade att IUU-fiske kan bidra till en destabilisering av kustsamhällen.

(8)

Den 25 februari 2020 nådde insatsen Agénor, den militära komponenten i det EU-ledda initiativet för den maritima lägesbilden i Hormuzsundet (EMASOH), full operativ kapacitet.

(9)

Den 12 november 2020 förnyade FN:s säkerhetsråd genom sin resolution 2551 (2020) de bemyndiganden som beviljats genom FN:s säkerhetsråds resolution 2182 (2014) för att säkerställa ett strikt genomförande av vapenembargot mot Somalia och förbudet mot import och export av somaliskt träkol och uppmanade Atalanta att stärka sitt bidrag till det regionala samarbetet för att stävja olagliga maritima flöden och förhindra alla former av olaglig handel med lagliga och olagliga varor som kan finansiera terroristverksamhet i Somalia.

(10)

I den strategiska översynen av Atalanta 2020 drogs slutsatsen att insatsens mandat bör förlängas till och med den 31 december 2022 och ändras så att det införs en sekundär icke-verkställande uppgift att övervaka olaglig narkotikahandel, olaglig vapenhandel, olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och olaglig handel med träkol utanför Somalias kust.

(11)

I den strategiska översynen av Atalanta 2020 drogs dessutom slutsatsen att de sekundära verkställande uppgifterna att bekämpa olaglig narkotikahandel och olaglig vapenhandel i överensstämmelse med den tillämpliga rättsliga ramen bör införas i Atalantas mandat, när dessa väl har fastställts. Den 1 december 2020 enades kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik om att Atalanta ska utföra dessa uppgifter och att nödvändiga arrangemang kommer att fastställas i planeringsdokumenten för operationen.

(12)

Gemensam åtgärd 2008/851/Gusp bör ändras i enlighet med detta.

(13)

I enlighet med artikel 5 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i arbetet med att utarbeta och genomföra sådana unionsbeslut och unionsåtgärder som har anknytning till försvarsfrågor. Danmark deltar inte i genomförandet av detta beslut och deltar därför inte i finansieringen av Atalantainsatsen.

”h)

försäljning, leverans eller export av vapen och annan tillhörande dödande utrustning som inte är förtecknad i artikel 2.1 g, och tillhandahållande av tillhörande bistånd, till Centralafrikanska republikens säkerhetsstyrkor, inklusive statliga civila brottsbekämpande institutioner, när sådana vapen och sådan utrustning endast är avsedda för stöd till eller användning i Centralafrikanska republikens process för reform av säkerhetssektorn, efter förhandsgodkännande från kommittén, eller”.”

”h)

försäljning, leverans, överföring eller export av vapen och annan tillhörande dödande utrustning som inte är förtecknad i artikel 2.1 g, och tillhandahållande av tillhörande bistånd, till Centralafrikanska republikens säkerhetsstyrkor, inklusive statliga civila brottsbekämpande institutioner, när sådana vapen och sådan utrustning endast är avsedda för stöd till eller användning i Centralafrikanska republikens process för reform av säkerhetssektorn, efter förhandsgodkännande från kommittén, eller.”.”