(1)

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2019 (2) upprättas, på grundval av en preliminär riskvärdering, en förteckning över högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål.

(2)

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2018 (3) fastställs särskilda regler för det förfarande som ska följas vid genomförandet av den riskvärdering som avses i artikel 42.4 i förordning (EU) 2016/2031 för dessa högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål.

(3)

Efter en preliminär riskvärdering togs 35 växter för plantering med ursprung i alla tredjeländer upp i bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/2019 som högriskväxter, däribland släktena Malus Mill. och Acer L.

(4)

Den 31 juli 2019 lämnade Serbien in en begäran till kommissionen om att till unionen få exportera ett–två år gamla vilande, ympade växter för plantering med bara rötter av arten Malus domestica. Till denna begäran bifogades teknisk dokumentation.

(5)

Den 13 maj 2020 offentliggjorde Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) ett vetenskapligt yttrande om riskvärdering av varan växter för plantering av Malus domestica från Serbien (4). Myndigheten identifierade Erwinia amylovora som en relevant skadegörare för dessa växter för plantering, utvärderade de riskreducerande åtgärder som angavs i dokumentationen med avseende på skadegöraren och uppskattade sannolikheten för att uppnå frihet från skadegöraren.

(6)

På grundval av detta yttrande anses växtskyddsrisken vid införsel till unionen av ett–två år gamla vilande, ympade växter för plantering med bara rötter av arten Malus domestica med ursprung i Serbien kunna reduceras till en acceptabel nivå, förutsatt att lämpliga riskreducerande åtgärder vidtas för att hantera skadegörarrisken vad gäller dessa växter för plantering. Eftersom sådana lämpliga åtgärder föreskrivs i punkt 9 i bilaga X till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/2072 (5) bör dessa växter för plantering inte längre betraktas som högriskväxter och bör strykas från bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/2019.

(7)

Den 29 augusti 2019 lämnade Nya Zeeland in en begäran till kommissionen om att till unionen få exportera ett–tre år gamla vilande, ympade eller okulerade växter för plantering med bara rötter och fria från blad av arterna Acer japonicum Thunberg, Acer palmatum Thunberg och Acer shirasawanum Koidzumi. Till denna begäran bifogades teknisk dokumentation.

(8)

Den 20 maj 2020 offentliggjorde myndigheten ett vetenskapligt yttrande om riskvärdering av varan växter för plantering av Acer spp. från Nya Zeeland (6). Myndigheten identifierade Eotetranychus sexmaculatus, Meloidogyne fallax, Oemona hirta och Platypus apicalis som relevanta skadegörare för de växterna för plantering, utvärderade de riskreducerande åtgärder som angavs i dokumentationen med avseende på de skadegörarna och uppskattade sannolikheten för att uppnå frihet från varje skadegörare vad gäller de varorna.

(9)

På grundval av detta yttrande anses växtskyddsrisken vid införsel till unionen av ett–tre år gamla vilande, ympade eller okulerade växter för plantering med bara rötter och fria från blad av arterna Acer japonicum Thunberg, Acer palmatum Thunberg och Acer shirasawanum Koidzumi med ursprung i Nya Zeeland kunna reduceras till en acceptabel nivå, förutsatt att lämpliga riskreducerande åtgärder vidtas för att hantera skadegörarrisken vad gäller dessa växter för plantering. Eftersom sådana lämpliga åtgärder föreskrivs i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/… (7) bör dessa växter för plantering inte längre betraktas som högriskväxter och bör strykas från bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/2019.

(10)

Med hänsyn till unionens skyldigheter enligt Världshandelsorganisationens avtal om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder (8) bör importen av dessa varor återupptas snarast möjligt. Denna förordning bör därför träda i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts.

(11)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

(1)

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2019 (2) upprättas, på grundval av en preliminär riskvärdering, en förteckning över högriskväxter, högriskväxtprodukter och andra högriskföremål.

(2)

Om det på grundval av en riskvärdering konstateras att en växt, en växtprodukt eller ett annat föremål med ursprung i ett tredjeland, en grupp av tredjeländer eller ett särskilt område i det berörda tredjelandet utgör en oacceptabelt hög risk, men att den risken kan reduceras till en acceptabel nivå genom tillämpning av vissa åtgärder, ska kommissionen enligt förordning (EU) 2016/2031 avlägsna den växten, den växtprodukten eller det andra föremålet från den förteckning som upprättats genom genomförandeförordning (EU) 2018/2019 och lägga till den i den förteckning som avses i artikel 41.2 i förordning (EU) 2016/2031.

(3)

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1213 (3) fastställs dessutom växtskyddsåtgärder för införsel till unionen av vissa växter, växtprodukter och andra föremål som strukits från bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/2019.

(4)

Bilagan till genomförandeförordning (EU) 2018/2019 innehåller växter av släktet Acer L. som högriskväxter.

(5)

Den 29 augusti 2019 lämnade Nya Zeeland in en begäran till kommissionen om att till unionen få exportera ett–tre år gamla vilande, ympade eller okulerade växter för plantering med bara rötter och fria från blad av arterna Acer japonicum Thunberg, Acer palmatum Thunberg och Acer shirasawanum Koidzumi (nedan kallade de angivna växterna). Till denna begäran bifogades teknisk dokumentation.

(6)

Den 20 maj 2020 offentliggjorde Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) ett vetenskapligt yttrande om riskvärdering av varan växter av Acer spp. från Nya Zeeland (4). Myndigheten identifierade Eotetranychus sexmaculatus, Meloidogyne fallax, Oemona hirta och Platypus apicalis (nedan kallade de angivna skadegörarna) som relevanta skadegörare för de angivna växterna, utvärderade de riskreducerande åtgärder som angavs i dokumentationen med avseende på de skadegörarna och uppskattade sannolikheten för att uppnå frihet från varje skadegörare vad gäller den varan.

(7)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1361 (5)ströks i enlighet med detta yttrande de angivna växterna från den förteckning över högriskväxter som upprättats genom genomförandeförordning (EU) 2018/2019.

(8)

För att hantera risken med avseende på de angivna skadegörarna kan man dessutom på grundval av det yttrandet anta de nödvändiga åtgärderna som importkrav gällande växtskydd, i syfte att säkerställa växtskyddet på unionens territorium vid införsel av de angivna växterna till unionen.

(9)

När det gäller Oemona hirta och Platypus apicalis anses de åtgärder som Nya Zeeland beskriver i dokumentationen vara tillräckliga för att reducera risken till en acceptabel nivå vid införsel till unionen av de angivna växterna. Åtgärderna mot dessa två skadegörare bör därför bygga på de åtgärder som Nya Zeeland beskriver i dokumentationen.

(10)

När det gäller Meloidogyne fallax överensstämmer de åtgärder som Nya Zeeland beskriver i dokumentationen med de befintliga krav för nematoder som anges i punkt 10 i bilaga VII till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/2072 (6) vad gäller träd och buskar för plantering.

(11)

När det gäller Eotetranychus sexmaculatus anses den enda tillämpningen av de åtgärder som Nya Zeeland föreslår i dokumentationen inte kunna reducera risken till en acceptabel nivå vid införsel till unionen av de angivna växterna, eftersom det enligt myndighetens yttrande fortfarande kvarstår viss osäkerhet. Man kan hantera den identifierade osäkerheten genom att tillämpa ytterligare åtgärder vad gäller officiella uttalanden och sundhetscertifikat för de växterna, och därmed reducera risken till en acceptabel nivå vid införsel till unionen av de angivna växterna. De åtgärder som Nya Zeeland enligt dokumentationen vidtar för Eotetranychus sexmaculatus bör därför kompletteras med dessa åtgärder som hanterar osäkerheten.

(12)

Oemona hirta och Meloidogyne fallax förtecknas som EU-karantänskadegörare i bilaga II till genomförandeförordning (EU) 2019/2072. Eotetranychus sexmaculatus och Platypus apicalis är ännu inte upptagna i förteckningen över EU-karantänskadegörare i genomförandeförordning (EU) 2019/2072, men en ny fullständig riskvärdering kan visa att de uppfyller villkoren för upptagande. Om det på grundval av en fullständig riskvärdering av dessa skadegörare fastställs att de uppfyller villkoren kommer de att tas upp i förteckningen i bilaga II till genomförandeförordning (EU) 2019/2072 och de berörda växterna kommer att förtecknas i bilaga VII till den genomförandeförordningen tillsammans med respektive åtgärder. Genomförandeförordning (EU) 2019/2072 bör i så fall ses över i enlighet med detta.

(13)

Bilagan till genomförandeförordning (EU) 2020/1213 bör därför ändras i enlighet med detta.

(14)

Med hänsyn till unionens skyldigheter enligt Världshandelsorganisationens avtal om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder (7) bör importen av de angivna växterna återupptas snarast möjligt. Denna förordning bör därför träda i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts.

(15)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

(1)

Förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om godkännande av fodertillsatser samt de skäl och förfaranden som gäller för sådana godkännanden.

(2)

Ansökningar om godkännande av ett preparat av Bacillus amyloliquefaciens DSM 25840 har lämnats in i enlighet med artikel 7 i förordning (EG) nr 1831/2003. Till ansökningarna bifogades de uppgifter och handlingar som krävs enligt artikel 7.3 i den förordningen.

(3)

Ansökningarna gäller godkännande av preparatet av Bacillus amyloliquefaciens DSM 25840 som fodertillsats i kategorin ”zootekniska tillsatser” för alla svinarter.

(4)

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (nedan kallad myndigheten) konstaterade i sina yttranden av den 21 februari 2018 (2) och den 4 oktober 2019 (3) att preparatet av Bacillus amyloliquefaciens DSM 25840 under föreslagna användningsvillkor inte inverkar negativt på djurs hälsa, konsumenters säkerhet eller miljön. Myndigheten konstaterade också att tillsatsen bör betraktas som potentiellt luftvägssensibiliserande och att det inte går att dra några slutsatser om tillsatsens potentiella risk för hud- och ögonirritation och hudsensibilisering. Lämpliga skyddsåtgärder bör därför vidtas för att motverka negativa effekter på människors hälsa, framför allt vad gäller användare av tillsatsen. Myndigheten drog slutsatsen att tillsatsen avsevärt förbättrar de zootekniska parametrarna hos alla svinarter. Myndigheten anser inte att det behövs några särskilda krav på övervakning efter utsläppandet på marknaden. Den bekräftade även den rapport om analysmetoden för fodertillsatsen i foder som lämnats av det referenslaboratorium som inrättats genom förordning (EG) nr 1831/2003.

(5)

Bedömningen av preparatet av Bacillus amyloliquefaciens DSM 25840 visar att villkoren för godkännande i artikel 5 i förordning (EG) nr 1831/2003 är uppfyllda. Preparatet bör därför godkännas för användning i enlighet med bilagan till den här förordningen.

(6)

De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder.

(1)

Antalet flyktingar och andra personer i behov av internationellt skydd ökar världen över. Därför finns det ett behov av att stärka unionens kapacitet att uppfylla sin moraliska plikt att ge ändamålsenligt bistånd. Alla medlemsstater bör delta i unionens gemensamma ansträngningar för att visa solidaritet med personer i behov av internationellt skydd genom att erbjuda lagliga vägar till unionen och förbättra skyddsutrymmet utanför unionen.

(2)

Denna rekommendation syftar till att stödja medlemsstaternas fortsatta arbete med att tillhandahålla och främja lagliga och säkra kanaler för personer i behov av internationellt skydd. I synnerhet syftar de rekommenderade åtgärderna till att visa solidaritet med länder utanför EU där ett stort antal personer i behov av internationellt skydd är fördrivna, bidra till internationella initiativ för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt förbättra migrationshanteringen överlag.

(3)

Unionen arbetar med att utveckla och förbättra skyddsutrymmet i transitländer, destinationsländer och första asylländer för att bistå både personer i behov av internationellt skydd och särskilt utsatta migranter, samt för att hjälpa värdsamhällen. De regionala utvecklings- och skyddsprogrammen (1) i Afrikas horn, Nordafrika och Mellanöstern stöder bland annat upprätthållande och förbättring av skyddsutrymmet genom kapacitetsuppbyggnad av nationella system och stöd till myndigheter och civilsamhällen. Skyddet ges genom direkt bistånd till personer i behov av internationellt skydd. Alla åtgärder verkställs av genomförandepartner. Programmen stöder hållbara lösningar för personer i behov av internationellt skydd, i synnerhet vidarebosättning, genom att sörja för screening och registrering, underlätta det faktiska fastställandet av flyktingstatus samt direkt stödja FN:s flyktingkommissariats (UNHCR) vidarebosättningsinsatser. Medlemsstaterna uppmanas att ta en aktiv roll som medlemmar i konsortiet eller göra ekonomiska bidrag för att stödja och genomföra de regionala utvecklings- och skyddsprogrammen i syfte att stärka den yttre dimensionen av EU:s migrationspolitik.

(4)

Vidarebosättning är ett viktigt verktyg för att erbjuda skydd åt personer i behov av internationellt skydd och visa global solidaritet med länder utanför EU i syfte att hjälpa dem att hantera stora mängder av personer som flyr undan krig eller förföljelse. Vidarebosättning är också ett centralt inslag i unionens övergripande asyl- och migrationspolitik: genom att erbjuda säkra och lagliga vägar för personer i behov av skydd bidrar vidarebosättning till att rädda liv, minska den irreguljära migrationen och motverka smugglingsnätverkens verksamhetsmodeller. Vidarebosättning är också en viktig och väsentlig del av den övergripande hållningen till migration när det gäller kontakterna med partnerländer på alla olika migrationsrelaterade områden.

(5)

UNHCR har bekräftat att de globala behoven av vidarebosättning fortfarande är stora, med 1,44 miljoner ärenden 2020. Detta antal förväntas öka under de närmaste åren.

(6)

Vid det första globala flyktingforumet, som hölls i december 2019, diskuterades framstegen i genomförandet av UNHCR:s globala flyktingpakt (2). Där mobiliserades brett internationellt stöd för att försöka hitta hållbara lösningar för världens flyktingar, bland annat lösningar för vidarebosättning och utökning av antalet och urvalet av lagliga vägar som finns tillgängliga för personer i behov av internationellt skydd. UNHCR:s treårsstrategi (2019–2021) för vidarebosättning och kompletterande vägar utgör en färdplan för hur de ska utökas genom att erbjuda fler platser, mobilisera fler aktörer och skapa mer välkomnande samhällen. För att axla det globala ledarskapet inom vidarebosättning uppmanas medlemsstaterna att stödja genomförandet av strategin och motverka den nuvarande tendensen med färre vidarebosättningsländer globalt sett och en kraftig minskning av utfästelserna om vidarebosättning (3).

(7)

Sedan 2015 har två framgångsrika EU-finansierade vidarebosättningsprogram, där många medlemsstater deltagit, lett till att över 70 000 av de mest utsatta personerna i behov av internationellt skydd fått en tillflykt i unionen. Mellan 2015 och 2018, då det globala vidarebosättningslandskapet förändrades avsevärt, tredubblades de årliga vidarebosättningarna till medlemsstaterna, och EU:s andel av global vidarebosättning ökade från under 9 % före 2016 till 41 % år 2018. Denna ökning visar på fördelarna med och potentialen hos ett samarbete och en samordning på EU-nivå vad gäller vidarebosättning. Den visar också på vikten av finansiering från EU-budgeten, med 1 miljard euro avsatt för att direkt stödja medlemsstaternas vidarebosättningsinsatser under perioden 2015–2020.

(8)

Inom ramen för EU:s första vidarebosättningssystem (4) gick medlemsstaterna, tillsammans med de Dublinassocierade staterna, med på att vidarebosätta 22 504 personer i behov av internationellt skydd från Mellanöstern, Afrikas horn och Nordafrika under en tvåårsperiod (2015–2017) (5). Totalt vidarebosattes 19 452 personer inom ramen för detta första, framgångsrika EU-system (86 % av de totala utfästelserna).

(9)

Inom ramen för det andra EU-vidarebosättningssystemet (6), enades medlemsstaterna om att vidarebosätta 50 039 personer i behov av internationellt skydd från Turkiet, Libanon, Jordanien och från länder längs den centrala Medelhavsrutten, för att stödja i synnerhet de nödförflyttningsmekanismer som inrättats av UNHCR i Niger (2017) och Rwanda (2019). Systemet var en framgång, då 43 827 personer vidarebosattes (88 % av de totala utfästelserna).

(10)

För att maximera antalet vidarebosättningar och utnyttja de tillgängliga medlen på bästa sätt ges medlemsstater som ännu inte har verkställt alla sina utfästelser inom ramen för det andra EU-vidarebosättningssystemet möjlighet att göra detta under 2020 och 2021 och därigenom fullgöra sina tidigare åtaganden.

(11)

Inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet (7) hade över 27 000 personer vidarebosatts i mitten av september 2020 (8). Medlemsstaterna har vidarebosatt ytterligare personer i behov av internationellt skydd från Turkiet genom sina egna nationella system.

(12)

Unionen behöver ta steget från ad hoc-system för vidarebosättning till system som fungerar på grundval av en stabil ram som säkrar att unionens vidarebosättningssystem är hållbara och förutsägbara. I detta syfte föreslog kommissionen 2016 en förordning om inrättande av en unionsram för vidarebosättning (9) för att sörja för säkra och lagliga vägar till internationellt skydd för de som behöver det, som en del av reformen av unionens asylsystem. En partiell preliminär politisk överenskommelse nåddes i juni 2018, där inresa av humanitära skäl – utöver vidarebosättning – lades till i den föreslagna förordningens tillämpningsområde. Ett snabbt antagande av förslaget är viktigt för en effektivare, rättvisare och stabilare EU-politik för asyl och migration, inklusive en stabil vidarebosättningsram.

(13)

För att se till att vidarebosättningsinsatserna fortsätter fram till dess att en stabil ram har införts uppmanade kommissionen vid det nionde vidarebosättningsforumet i juli 2019 medlemsstaterna att göra utfästelser om vidarebosättning för 2020. Detta byggde på de överenskomna prioriteringarna för denna period och låg i linje med UNHCR:s prognos om globala vidarebosättningsbehov för 2020 och UNHCR:s rekommendationer för EU:s vidarebosättningsplanering för 2020, dvs. 30 000 platser. Det ledde till att medlemsstaterna gjorde utfästelser om knappt 29 500 platser. Denna ansenliga totala utfästelse, som uppgår till mer än 50 % av alla vidarebosättningsplatser som stater gjort tillgängliga för UNHCR för 2020, understryker medlemsstaternas fortsatta engagemang för att erbjuda skydd, rädda liv och erbjuda trovärdiga alternativ till irreguljära förflyttningar.

(14)

Mot bakgrund av de prognosticerade globala vidarebosättningsbehoven för 2020, UNHCR:s treårsstrategi (2019–2021) för vidarebosättning och kompletterande vägar samt det första globala flyktingforumet (december 2019) bekräftar denna ansenliga utfästelse från medlemsstaternas sida EU:s roll som en global ledare när det gäller vidarebosättning.

(15)

Valet av prioriterade regioner för vidarebosättning inom ramen för utfästelserna för 2020 bygger på UNHCR:s prognos om globala vidarebosättningsbehov och behovet av att fortsätta att genomföra uttalandet från EU och Turkiet från mars 2016. Medlemsstaterna bör fortsätta vidarebosättningarna från Turkiet, Jordanien och Libanon, liksom från viktiga afrikanska länder som ligger längs och leder fram till den centrala Medelhavsrutten, såsom Libyen, Niger, Tchad, Egypten, Etiopien och Sudan. De bör också stödja nödförflyttningsmekanismerna i Niger och Rwanda och erbjuda platser för akut vidarebosättning. Genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet omfattar aktivering av det frivilliga humanitära mottagandesystemet tillsammans med Turkiet, såvida alla förutsättningar för det är uppfyllda och de irreguljära passagerna mellan Turkiet och EU upphör eller åtminstone har minskat avsevärt och på ett hållbart sätt.

(16)

För att hjälpa medlemsstaterna att förverkliga målet på 29 500 platser 2020 har omkring 300 miljoner euro gjorts tillgängliga från unionsbudgeten (10). Enligt reglerna för asyl-, migrations- och integrationsfonden (Amif) kan medlemsstaterna vara berättigade till ett stimulansbidrag på 10 000 euro per vidarebosatt person från prioriterade regioner eller särskilt utsatta grupper och 6 000 euro för andra vidarebosättningar.

(17)

Mellan januari och mars 2020 anlände över 3 600 personer till EU genom vidarebosättning som en del av utfästelserna för 2020. Coronaviruspandemins utbrott har dock lett till allvarliga störningar i vidarebosättningsinsatserna. Medlemsstaterna, UNHCR och Internationella organisationen för migration (IOM) gjorde uppehåll med sådana insatser i mitten av mars 2020. Den 18 juni 2020 tillkännagav UNHCR och IOM att vidarebosättningsresor för flyktingar återupptagits (11). Sedan sommaren har flera medlemsstater gradvis börjat återuppta sin vidarebosättningsverksamhet.

(18)

Detta historiska globala hälsohot och de åtgärder som har vidtagits för att begränsa virusspridningen har fått betydande inverkan på all verksamhet och alla förfaranden som rör vidarebosättning, inresa av humanitära skäl och ideella sponsorprogram. Det har blivit tydligt att EU-samordning krävs för att maximera effekten av de vidtagna åtgärderna.

(19)

I kommissionens Vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning (12) uppmanas medlemsstaterna att fortsätta visa solidaritet med personer i behov av internationellt skydd och med länder utanför EU som tar emot ett stort antal flyktingar genom att så långt som möjligt säkerställa kontinuiteten i förfarandena för vidarebosättning. Kommissionen uppmanade medlemsstaterna att överväga nya sätt att arbeta, t.ex. distansintervjuer eller vidarebosättning på grundval av inlämnade uppgifter. På det här området har Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) kunnat ge snabbt operativt stöd tack vare en rad tematiska webbmöten som en del av nätverket för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl.

(20)

Kommissionen är medveten om den störande inverkan som coronaviruspandemin haft på verkställandet av de utfästelser som gjorts för 2020, och har beslutat att förlänga genomförandeperioden för att se till att medlemsstaterna har tillräckligt med tid för att verkställa alla sina utfästelser. Det ursprungligen ettåriga programmet kommer därför att omvandlas till ett tvåårigt program som omfattar 2020 och 2021. Under den perioden bör medlemsstaterna verkställa 29 500 utfästelser. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att överväga ytterligare statligt finansierade nationella vidarebosättningsprogram, när så är möjligt.

(21)

För att EU:s vidarebosättningsinsatser smidigt ska kunna fortsätta efter de störningar som orsakats av coronaviruspandemin bör nya vidarebosättningsprogram övervägas från och med 2022, med beaktande av de ekonomiska resurser som anslagits inom ramen för Asyl- och migrationsfonden för 2021–2027 för att stödja medlemsstaternas utfästelser. Unionens ambition är fortfarande att bana väg för ett stadigt ökande antal vidarebosättningar under de kommande åren.

(22)

Utöver EU:s ekonomiska stöd finns det olika åtgärder för att hjälpa medlemsstaterna att vidarebosätta människor. Easo strävar efter att hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina utfästelser om vidarebosättning. Stödanläggningen för vidarebosättning i Istanbul, som inledde sin verksamhet i april 2019 (pilotfas), stöder medlemsstaternas vidarebosättningsinsatser från Turkiet. Dessutom främjar nätverket för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, som drivs av Easo och är verksamt sedan januari 2020, samarbete och kunskapsutbyte mellan medlemsstaterna, med fokus på EU-specifika ämnen. Nätverket har varit medlemsstaternas huvudsakliga forum för att diskutera effekterna av coronaviruspandemin genom att utbyta information och lära sig av varandra.

(23)

Dessutom är det, i enlighet med UNHCR:s treårsstrategi (2019–2021) om vidarebosättning och kompletterande vägar, lämpligt att utöver vidarebosättning främja inrättande eller ytterligare användning av modeller för inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar som ännu en inresemöjlighet för att utöka antalet platser som erbjuds genom säkra och lagliga vägar.

(24)

I förslaget till förordning om en unionsram för vidarebosättning föreskrivs att medlemsstaterna ska få finansiering för inresa av humanitära skäl.

(25)

Det finns redan en lång rad lovande erfarenheter i medlemsstaterna och i länder utanför EU, vilka återspeglar mångfalden av modeller för inresa av humanitära skäl och kan upprepas i andra medlemsstater i samma eller större skala.

(26)

Flera medlemsstater har infört ideella sponsorprogram (13) som kan stödja vidarebosättning, inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar. I samtliga fall kan privata sponsorer, grupper av privatpersoner eller ideella organisationer spela en strukturerad roll när det gäller att ta emot personer i behov av internationellt skydd och hjälpa dem att integrera sig.

(27)

I samband med vidarebosättning kan ideella sponsorprogram hjälpa medlemsstaterna att öka antalet vidarebosättningsplatser och framgångsrikt integrera flyktingar i mottagande värdsamhällen. På grundval av ett starkt partnerskap mellan staten och det civila samhällets organisationer, enskilda personer eller grupper av personer stöder de privata sponsorerna vanligen flyktingars inresa eller integration ekonomiskt, praktiskt och moraliskt. Som framgår av 2018 års studie om sponsorprogrammens genomförbarhet och mervärde (14) kan ideella sponsringsmodeller ta många olika former. Beroende på deras utformning och mål bidrar de till att öka antalet inreseplatser som är tillgängliga för personer i behov av skydd, möjliggöra snabbare och effektivare integration, förbättra det allmänna stödet för flyktingar och vidarebosättning samt förhindra att vidarebosatta personer förflyttar sig vidare på ett irreguljärt sätt.

(28)

Andra former av ideella sponsorprogram utöver vidarebosättning, som kan tjäna som modell, är t.ex. det som vissa medlemsstater och privata organisationer kallar ”humanitära korridorer”, dvs. den ideella sponsringsmodell som för närvarande tillämpas av religiösa organisationer i Italien, Frankrike och Belgien i samarbete med respektive lands regering. Enligt den här modellen deltar privata sponsorer i alla skeden av inreseförfarandet, från identifieringen av personer i behov av internationellt skydd till resan till den berörda medlemsstaten. De tar också hand om mottagnings- och integrationsinsatser och står för kostnaderna. Sedan 2016 har över 2 700 personer i behov av internationellt skydd kommit till Europa på det här sättet, främst till Italien och Frankrike. De närmare reglerna om samarbete mellan staten och de privata sponsorerna anges ofta i samförståndsavtal.

(29)

Med tanke på fördelarna med ideella sponsorprogram bör unionen ytterligare främja en EU-strategi för ideella sponsorprogram, utifrån medlemsstaternas befintliga erfarenheter och med hjälp av Easo. Unionen kommer att fortsätta att ge stöd till kapacitetsuppbyggnad hos aktörer i det civila samhället som engagerar sig i ideella sponsorprogram och främjar transnationellt utbyte av kunskap i syfte att utöka de befintliga ideella sponsorprogrammen och skapa nya program, även i medlemsstater som ännu inte har infört sådana program. År 2019 inledde kommissionen en särskild ansökningsomgång för detta inom ramen för unionens Amif-åtgärdsprogram (15). Främjande av kompletterande vägar för personer i behov av skydd och deras vidare integration är ett av de ämnen som ingår i ansökningsomgången för gränsöverskridande åtgärder på asyl-, migrations- och integrationsområdet inom ramen för Amifs arbetsprogram för 2020 (16).

(30)

Coronaviruspandemin har också påverkat de ideella sponsorprogrammen. I kommissionens vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning uppmanas medlemsstaterna att behålla öppna kommunikationskanaler till sponsorer, hålla dem informerade om utvecklingen och fortsätta rekrytering och urval av sponsorer för att utvidga den framtida värdtillgången.

(31)

Som UNHCR framhållit är familjeåterförening en allmänt erkänd nyckelfaktor för en framgångsrik integration i värdlandet. Fördrivna personer i behov av internationellt skydd tampas ofta med många utmaningar i fråga om sin rätt till familjeåterförening, såsom utdragna och betungande administrativa processer (17). Detta kan leda till försök att kringgå reglerna genom farlig irreguljär migration. För att underlätta utövandet av rätten till familjeåterförening i enlighet med direktivet om familjeåterförening (18) uppmanas medlemsstaterna att införa stödprogram för familjeåterförening som förbättrar tillgången till information och förenklar viseringsansökningsförfarandet. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att inrätta program för inresa av humanitära skäl för ärenden som inte omfattas av direktivet om familjeåterförening, t.ex. familjebaserade sponsorprogram.

(32)

För att tillvarata kompetens, kvalifikationer och motivation hos personer i behov av internationellt skydd bör även andra kompletterande inresevägar utredas, t.ex. utbildning eller arbete. Flera medlemsstater stöder program som underlättar tillträdet till befintliga lagliga vägar för personer i behov av internationellt skydd, t.ex. studerande eller arbetstagare. Medlemsstaterna uppmuntras att använda EU:s verktyg för kartläggning av kompetensen hos personer från länder utanför EU i sådana förfaranden. Med hjälp av detta särskilda webbverktyg kan man kartlägga och dokumentera vilka färdigheter och kvalifikationer personer med invandrarbakgrund har (19).

(33)

Enligt uppskattningar har mindre än tre procent av alla flyktingar i världen tillträde till högre utbildning (20). Även när de har nödvändiga färdigheter och kunskaper saknar de ofta den information och de ekonomiska medel som krävs för att ansöka om universitetsutbildning i unionen. Medlemsstaterna bör överväga att förbättra tillträdet till universitet för ungdomar i behov av internationellt skydd och därmed göra det lättare för dem att resa in på territoriet som studerande. Sådana initiativ kan kräva en proaktiv urvalsprocess i länder utanför EU, språkutbildning, flexibilitet i antagningskriterierna för studieprogram samt stipendier och särskilda integrationsåtgärder vid ankomsten. Nyutexaminerade som vill stanna i den berörda medlemsstaten i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 (21) bör få rådgivning och hjälp med att söka arbete.

(34)

För att underlätta genomförandet av sådana program kommer kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att utbyta erfarenheter och lära sig av varandra, och kommer att undersöka möjligheterna till ekonomiskt EU-stöd till utformning och utveckling av dessa vägar för studerande.

(35)

Medlemsstaterna bör vidare överväga att arbeta i partnerskap med den privata sektorn, arbetsgivare, fackföreningar och det civila samhället för att utveckla innovativa internationella system för arbetskraftsrörlighet för personer i behov av skydd.

(36)

Easo kommer, tillsammans med nätverket för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, att hjälpa medlemsstaterna att utforma och genomföra program för inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar.

(37)

Vid genomförandet av program för vidarebosättning, inresa av humanitära skäl och andra kompletterande vägar bör medlemsstaterna beakta de skyldigheter som fastställs i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

(38)

För övervakning av genomförandet av EU:s vidarebosättningsprogram 2020 och 2021 bör medlemsstaterna på begäran rapportera till kommissionen om de vidarebosättningar som gjorts på deras territorium i enlighet med utfästelserna, med angivelse av vilket land personen har vidarebosatts från. Kommissionen kommer också att övervaka de olika projekt och program för inresa av humanitära skäl som genomförs i medlemsstaterna för att upprätthålla en översikt över alla lagliga vägar som finns att tillgå för personer i behov av internationellt skydd och antalet platser som erbjuds genom dessa kanaler.

(39)

Denna rekommendation bör rikta sig till medlemsstaterna. De Dublinassocierade staterna uppmanas att bidra till gemensamma europeiska vidarebosättningsinsatser liksom gemensamma insatser när det gäller andra kompletterande vägar.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

(1)

Att bistå personer som påträffas i sjönöd är en rättslig skyldighet för medlemsstaterna enligt internationell sedvanerätt och konventionsrätt, i synnerhet den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (Solas-konventionen från 1974), Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos från 1979) och den internationella sjöräddningskonventionen (SAR-konventionen från 1979), samt unionsrätten. Europeiska unionen är avtalsslutande part i Unclos.

(2)

Sedan 2014 har tusentals människor försökt korsa Medelhavet för att nå Europa, vilket kräver mångfasetterade åtgärder från Europeiska unionens och dess medlemsstaters sida i syfte att förhindra att människoliv går förlorade, förbättra migrationshanteringen, ta itu med de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och motarbeta organiserade kriminella grupper av migrantsmugglare och människohandlare.

(3)

Även om den irreguljära migrationen till EU har minskat under de två senaste åren och färre liv har gått förlorade till havs är den riskabla användningen av små, sjöodugliga fartyg i Medelhavet fortfarande ett inslag i migrationssituationen som fortsätter att underblåsa den organiserade brottsligheten och orsaka oacceptabla dödsfall. Enligt Internationella organisationen för migration har över 500 personer omkommit i Medelhavet hittills under 2020, med över 1 880 dödsfall 2019 och över 20 300 totalt sedan 2014, vilket gör framför allt den centrala Medelhavsrutten till Europa till den dödligaste i hela världen.

(4)

Sedan 2015 har sök- och räddningsverksamhetens kapacitet, samordning och effektivitet i Medelhavsområdet utökats avsevärt för att hantera migrationskrisen, bland annat genom betydande bidrag från kuststater och ökat deltagande av privata och kommersiella fartyg. EU och medlemsstaterna har stärkt sin kapacitet i Medelhavet, bland annat genom nationella insatser och insatser som leds av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), såsom Themis (tidigare Triton), Poseidon och Indalo samt tidigare även EU:s marina insats Eunavfor MED Sophia, som har hjälpt till att rädda över 600 000 människor till havs sedan 2015.

(5)

I detta sammanhang har flera icke-statliga organisationer också använt privata fartyg, främst i centrala Medelhavsområdet, och avsevärt bidragit till att rädda personer till sjöss, som sedan förs in till EU:s territorium för säker landstigning. Som poängterades redan i EU:s handlingsplan mot smuggling av migranter (2015–2020) och förtydligas ytterligare i kommissionens vägledning om paketet för att motverka hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (C(2020) 6470) behöver man undvika att kriminalisera dem som ger humanitärt stöd till människor i sjönöd, samtidigt som lämpliga straffrättsliga påföljder måste kunna tillgripas mot smugglare.

(6)

I sin resolution av den 18 april 2018 om framstegen när det gäller FN:s globala pakter för säker, ordnad och reguljär migration samt om flyktingar (2018/2642(RSP)) efterlyste Europaparlamentet ökad kapacitet i samband med sök- och räddningsinsatser för personer i nöd samt att alla länder måste öka sin kapacitet och erkänna det stöd som privata aktörer och icke-statliga organisationer ger vid räddningsinsatser till havs och på land.

(7)

Sök- och räddningsinsatser i nödsituationer kräver samordning och snabb landsättning på en säker plats, och respekt för undsatta personers grundläggande rättigheter, i enlighet med skyldigheterna enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat principen om non-refoulement, och med sedvanerätt och traktatbaserad internationell människorätt och sjörätt, inklusive riktlinjerna för behandling av personer som räddats till sjöss från Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) sjösäkerhetskommitté.

(8)

Under de senaste åren har en ny form av sök- och räddningsinsatser framträtt i det europeiska marina landskapet, då fartyg som används av icke-statliga organisationer i centrala Medelhavet haft som huvudverksamhet att utföra sök- och räddningsinsatser, under samordning av nationella samordningscentraler för sjöräddning eller på eget initiativ. I många fall har dessa fartyg genomfört flera räddningsinsatser efter varandra innan de landsatt de undsatta på en säker plats.

(9)

Smuggling av migranter till sjöss är ett brott som kan äventyra människors liv och är straffbart både enligt europeisk och internationell rätt. Europeiska unionen och dess medlemsstater är avtalsslutande parter i Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) och dess protokoll, inbegripet tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen. I detta sammanhang är det viktigt att undvika en situation där nätverk som sysslar med smuggling av migranter eller människohandel, inklusive kriminella organisationer som bedriver människohandel eller ägnar sig åt former av utnyttjande som likställs med slaveri, drar nytta av räddningsinsatser som genomförs av privata fartyg i Medelhavet.

(10)

Det ska påpekas att SAR-konventionen ålägger de avtalsslutande parterna att delta i utvecklingen av sök- och räddningstjänster och att vidta brådskande åtgärder för att se till att nödvändigt bistånd ges till varje person som befinner sig eller förefaller befinna sig i sjönöd. De berörda parterna bör samordna sig och samarbeta så att de som bistås landsätts från det bistående fartyget och når en säker plats så snart det är praktiskt möjligt. I enlighet med IMO:s riktlinjer för behandling av personer som räddats till sjöss bör man vid valet av en säker plats för landsättning ta hänsyn till en rad viktiga faktorer och de särskilda omständigheterna i varje fall. När det gäller asylsökande och flyktingar som undsätts till havs bör hänsyn till exempel tas till behovet av att undvika landsättning i territorier där personer som hävdar sig ha en välgrundad fruktan för förföljelse skulle riskera sitt liv och sin frihet. Dessutom kräver IMO:s riktlinjer att de ansvariga statliga myndigheterna gör allt de kan för att påskynda arrangemangen för att landsätta överlevande från fartyget, men det understryks att den nödvändiga samordningen i vissa fall kan leda till oundvikliga förseningar.

(11)

Den regelmässiga närvaron av icke-statliga organisationers fartyg som bedriver sök- och räddningsverksamhet i Medelhavet leder till särskilda operativa behov av bättre samordning och samarbete mellan fartyg som transporterar undsatta personer och nationella myndigheter, och berör medlemsstaterna på olika sätt – vissa samordnar sök- och räddningsinsatserna, vissa tar emot de undsatta personerna som landsätts på deras territorium, vissa är stater där de icke-statliga organisationerna har sitt officiella säte och andra är flaggstater för de fartyg som används i sök- och räddningsverksamheten.

(12)

Privata fartyg som utför räddningsinsatser i Medelhavet deltar i komplexa och ofta återkommande sök- och räddningsinsatser, som kan beröra ett stort antal människor i förhållande till fartygets kapacitet och involvera många olika aktörer, från räddning till landsättning. Det är därför en fråga om allmän ordning, inklusive säkerhet, att dessa fartyg är korrekt registrerade och utrustade i enlighet med de relevanta säkerhets- och hälsokraven för denna verksamhet, så att de inte utgör en fara för besättningen eller de undsatta personerna. Denna verksamhet måste ske inom en samordnad ram, genom förstärkt samarbete och samordning mellan privata aktörer och nationella myndigheter.

(13)

De fortsatta landsättningarna av undsatta personer i kustmedlemsstaterna får direkta konsekvenser för deras system för migrationshantering och sätter ökat och omedelbart tryck på deras migrations- och asylsystem, inbegripet på mottagnings- och handläggningskapaciteten.

(14)

Utöver andra initiativ antog kommissionen den 4 juli 2017 en ”Handlingsplan för åtgärder för att stödja Italien, minska trycket längs den centrala Medelhavsrutten och öka solidariteten”, som bland annat omfattade planer på att Italien skulle utarbeta en uppförandekod för icke-statliga organisationer som bedriver sök- och räddningsverksamhet i Medelhavet, i samråd med kommissionen och på grundval av en dialog med de icke-statliga organisationerna.

(15)

Utöver de samordningsinsatser som hittills gjorts, bland annat inom ramen för forumet Shared Awareness and De-confliction in the Mediterranean (SHADE MED) som inrättats av EU:s marina insats Sophia, finns det fortfarande ett behov av att ta itu med specifikt den sök- och räddningspraxis som har uppstått i Medelhavet under de senaste åren genom att inrätta en mer strukturell, tillförlitlig och hållbar ram, i enlighet med EU:s befogenheter och relevanta internationella normer. Denna ram bör fastställa specifika regler för solidaritet mellan medlemsstaterna och tillgodose behovet av stärkt samarbete mellan framför allt flagg- och kustmedlemsstaterna. Samarbete med privata enheter som äger eller använder fartyg för att bedriva sök- och räddningsverksamhet och föra in undsatta människor till EU:s territorium är också nödvändigt. En sådan ram bör också syfta till att tillhandahålla lämplig information om dessa enheters insatser och administrativa struktur, i enlighet med proportionalitetsprincipen och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, och öka säkerheten, i enlighet med tillämplig internationell lagstiftning, i alla ombordvarandes intresse.

(16)

Kommissionen kommer att inrätta en sektorsövergripande kontaktgrupp där medlemsstaterna kan samarbeta och samordna verksamhet för att genomföra denna rekommendation. Gruppen kommer att sammanställa en översikt över nationella regler och nationell praxis, kartlägga lärdomar, bedöma möjligheten att skapa bättre metoder för samarbete mellan flagg- och kuststaterna när det gäller deras uppgifter och ansvarsområden samt utveckla bästa praxis som återspeglar de behov som följer av sök- och räddningsinsatserna såsom de har utvecklats under de senaste åren. Den kommer att ha regelbundna kontakter med berörda parter, däribland EU-byråer, framför allt Frontex, och, när så är lämpligt, icke-statliga organisationer som bedriver sök- och räddningsverksamhet i Medelhavet, akademiker och internationella organisationer, såsom IMO, för att utbyta kunskap och se till att verksamheten stämmer överens med den internationella rättsliga och operativa ramen. Medlemsstaterna bör ge kommissionen all relevant information om genomförandet av denna rekommendation. Kontaktgruppen kommer att övervaka genomförandet av rekommendationen och en gång om året utfärda en rapport till kommissionen.

(17)

Kommissionen kommer att beakta kontaktgruppens arbete och genomförandet av denna rekommendation vid utarbetandet av den europeiska strategi för asyl- och migrationshantering och de årliga rapporter om migrationshantering som föreskrivs i förordningen om asyl- och migrationshantering, när så är lämpligt. På grundval av detta kommer kommissionen också att bedöma och vid behov rekommendera framtida initiativ.

(18)

Denna rekommendation påverkar inte samarbetsskyldigheter eller andra skyldigheter som följer av relevant internationell rätt och unionsrätt.

1.

I synnerhet bör flagg- och kustmedlemsstaterna regelbundet och i god tid utbyta information om fartyg som deltar i specifika räddningsinsatser och de enheter som använder eller äger dem, i enlighet med internationell rätt och unionsrätten, däribland EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och kravet på skydd av personuppgifter.

2.

3.

(1)

Flyktingkrisen 2015 blottade svagheter och luckor i EU-systemen och de nationella systemen för hantering av migrationskriser samt en brist på kapacitet och verktyg som kan tillgås av de medlemsstater som är under högst tryck. Krisen påvisade behovet av att agera på flera fronter samtidigt – i tredjeländer som är ursprungs-, transit- och/eller destinationsländer, vid EU:s yttre gränser och i andra medlemsstater under tryck.

(2)

De åtgärder som unionen och medlemsstaterna vidtog efter flyktingkrisen 2015 inriktades på flera olika politiska, lagstiftningsmässiga, operativa och finansiella behov och syftade till att förbättra migrationshanteringens hållbarhet. Dessa historiska insatser, som inbegrep åtgärder på nationell och internationell nivå samt på EU-nivå har bidragit till att antalet irreguljära inresor minskat successivt för varje år, för att år 2019 ligga på den lägsta nivån på sex år.

(3)

Situationen vid de yttre gränserna är dock fortfarande mycket instabil och ytterligare förbättringar behövs för bättre beredskap att klara av potentiella storskaliga migrationskriser. Dessutom kan migranter som förflyttar sig utan tillstånd och lämnar in asylansökningar i flera medlemsstater utgöra en stor börda för de nationella asylsystemen.

(4)

För att det inte ska uppstå till synes okontrollerade migrationsströmmar till EU, som under 2015, och för att se till att de nationella migrationssystemen fungerar effektivt, är det nödvändigt att befästa det operativa samarbete som utvecklats hittills genom att inrätta en ram som stöder en mer samordnad användning av relevant lagstiftning. Inrättandet av en sådan ram skulle i hög grad bidra till att sörja för att medlemsstaterna och unionen utvecklar den motståndskraft som krävs för att effektivt hantera alla slags migrationskriser. Dessutom bör migrationssituationen bevakas fortlöpande så att beslut i möjlig mån kan fattas på grundval av en fullständig situationsbild. Denna process bör bygga på erfarenheterna av 2015 års flyktingkris när det gäller att bevaka migrationssituationen, bland annat genom utfärdandet av samlade situationsmedvetenhets- och analysrapporter (ISAA-rapporter) inom ramen för aktiveringen av rådets integrerade politiska krishantering (IPCR).

(5)

För att stärka unionens och medlemsstaternas motståndskraft bör alla berörda parter, även medlemsstaterna genom bilaterala kanaler, fortsätta att aktivt delta i konfliktförebyggande och konfliktlösning samt hålla varandra underrättade om eventuella kriser i ett tredjeland som kan leda till en migrationskris inom EU. Alla relevanta EU-verktyg bör användas i enlighet med respektive rättsliga ramar och huvudmål för att stödja partnerländernas arbete med att bygga upp sin kapacitet och hantera sådana kriser, innan effekterna når EU, samtidigt som migrationspolitiska mål stärks.

(6)

En effektiv operativ hantering av en migrationskris är beroende av enskilda medlemsstaters beredskap och kapacitet att sätta in den utrustning och de resurser som krävs samt av samordnade insatser som stöds av befintliga unionsstrukturer. Detta kräver också att alla berörda aktörer samarbetar snabbt och effektivt. En effektiv krishanteringsmekanism i rätt tid är därför beroende av att det finns tidigare etablerade krissamarbetsförfaranden med tydligt definierade roller och ansvarsområden för nyckelaktörerna på nationell nivå och unionsnivå.

(7)

Det behövs en mekanism för strukturerad migrationshantering, med realtidsbevakning, tidig varning och en centraliserad, samordnad EU-insats för att vid behov mobilisera strukturer, verktyg och mänskliga och ekonomiska resurser, inom EU:s institutioner och byråer och i samarbete med medlemsstaterna.

(8)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 (1) om den europeiska gräns- och kustbevakningen fastställs att Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) och medlemsstaternas behöriga myndigheter delar ansvaret för genomförandet av den europeiska integrerade gränsförvaltningen. Detta kräver också att man sörjer för situationsmedvetenhet och gemensam planering av den europeiska integrerade gränsförvaltningen, inklusive beredskapsplanering.

(9)

De vägledande principerna för beredskaps- och krisplanen för migration bör vara föregripande, solidaritet, rättvis ansvarsfördelning, samordning, snabba insatser och flexibel resursfördelning.

(10)

Huvudsyftet med beredskaps- och krisplanen för migration är att sörja för dels situationsmedvetenhet och bättre beredskap, dels effektiv styrning och snabba insatser.

(11)

Beredskaps- och krisplanen för migration bör utgöra en operativ ram för bevakning och föregripande av migrationsströmmar och migrationssituationer, uppbyggnad av motståndskraft och organisering av samordnade insatser vid en migrationskris. Dessa mål återspeglar de två centrala faser som beskrivs i beredskaps- och krisplanen för migration: dels bevakning och beredskap, dels krishantering.

(12)

I beredskaps- och krisplanen för migration bör migrationskris definieras som en situation eller utveckling som inträffar inom EU eller i ett tredjeland och som påverkar och sätter särskild press på en medlemsstats asyl-, migrations- eller gränsförvaltningssystem eller har potential att göra det. Detta omfattar och går utöver de omständigheter som definieras i artikel 1.2 i förslaget till förordning om hantering av krissituationer och force majeure på migrations- och asylområdet eller de omständigheter som definieras i artikel 2 w i förslaget till förordning om asyl- och migrationshantering.

(13)

Beredskaps- och krisplanen för migration är förenlig med och kompletterar EU:s etablerade krishanteringsmekanismer, i synnerhet unionens civilskyddsmekanism inklusive Centrumet för samordning av katastrofberedskap (ERCC), rådets arrangemang för integrerad politisk krishantering (IPCR), kommissionens Argus och Europeiska utrikestjänstens krishanteringsmekanism, som kan aktiveras samtidigt som eller efter det att krishanteringsfasen av beredskaps- och krisplanen för migration aktiveras. Syftet med beredskaps- och krisplanen för migration är att stödja samspelet och samarbetet mellan dessa allmänna krismekanismer genom att säkerställa aktuell information om krissituationen.

(14)

Även om beredskaps- och krisplanen för migration bygger på relevant befintlig lagstiftning är den också utformad för att stödja genomförandet av de nya instrument som kommissionen föreslagit, bland annat en förordning om asyl- och migrationshantering och en förordning om hantering av krissituationer och force majeure på migrations- och asylområdet.

(15)

I bevaknings- och beredskapsfasen bör beredskaps- och krisplanen för migration föreskriva ett antal åtgärder som säkerställer regelbunden situationsmedvetenhet och tidig varning/prognoser samt bidra till utarbetandet av den årliga rapport om migrationshantering som kommissionen utfärdar i enlighet med artikel 6 i förslaget till förordning om asyl- och migrationshantering. Den situationsmedvetenhet som beredskaps- och krisplanen för migration ger kan bland annat göra det möjligt för rådets ordförandeskap att trappa ned aktiveringen av IPCR vid en migrationskris. I krishanteringsfasen bör beredskaps- och krisplanen för migration säkerställa att alla aktörer har tillgång till aktuell och heltäckande information om migrationssituationen, så att de kan fatta beslut i tid och så att genomförandet av dessa beslut övervakas och samordnas ordentligt.

(16)

För att förverkliga beredskaps- och krishanteringsplanen för migration bör medlemsstaterna, rådet, kommissionen, Europeiska utrikestjänsten, Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), Europeiska unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA) samt byrån för grundläggande rättigheter (FRA) samarbeta som ett EU-nätverk för beredskap och krishantering på migrationsområdet (nedan kallat nätverket). Nätverkets främsta mål bör vara att sörja för lämpligt utbyte av information som är relevant för de två faserna av beredskaps- och krisplanen för migration.

(17)

Nätverket bör stödja bevakning och föregripande av migrationsströmmar, öka motståndskraften och förbättra den tekniska samordningen av krishanteringen, i fullständig överensstämmelse med gällande lagstiftning och med användning av och som komplement till befintliga verktyg.

(18)

De berörda tredjeländer som är ursprungs-, transit- och/eller destinationsländer bör också medverka på ad hoc-basis, när så är möjligt, i förverkligandet av beredskaps- och krisplanen för migration. Detta medverkande bör bidra till ett effektivt informationsutbyte och till åtgärder för att bygga upp lämplig situationsmedvetenhet om migration i dessa länder liksom deras beredskap inför potentiella kriser.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.