(1)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 862/2007 (2) fastställs en gemensam och jämförbar rättslig ram för europeisk statistik över migration och internationellt skydd.

(2)

För att tillgodose nya behov i unionen i fråga om statistik över migration och internationellt skydd och på grund av att migrationen snabbt ändrar karaktär, behöver en ram inrättas som gör det möjligt att snabbt tillgodose föränderliga behov när det gäller statistik över migration och internationellt skydd.

(3)

För att unionen ska kunna hantera de utmaningar som migration innebär på ett ändamålsenligt sätt och utveckla en politik som är baserad på mänskliga rättigheter, är det nödvändigt att samla in uppgifter om migration och internationellt skydd oftare än en gång om året.

(4)

Statistik över migration och internationellt skydd är avgörande när det gäller att studera, utforma och utvärdera politiken på olika områden, särskilt när det gäller hantering av tillströmningen av personer som söker skydd i Europa, i syfte att fastställa och tillämpa den bästa möjliga politiken.

(5)

Statistik över migration och internationellt skydd är grundläggande för att ge en översikt över migrationsrörelserna i unionen och för att medlemsstaterna ska kunna tillämpa unionsrätten på ett korrekt sätt i enlighet med de grundläggande rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

(6)

För att säkerställa kvaliteten hos de uppgifter som tillhandahålls av medlemsstaterna, och i synnerhet att de är jämförbara, samt för att möjliggöra tillförlitliga översikter på unionsnivå, bör uppgifterna grundas på samma begrepp och avse samma referensdag eller referensperiod.

(7)

Uppgifter som lämnas om migration och internationellt skydd bör vara samstämmiga med den relevanta statistik som samlas in enligt förordning (EG) nr 862/2007.

(8)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 (3) tillhandahålls en referensram för europeisk statistik över migration och internationellt skydd. I den förordningen föreskrivs särskilt att medlemsstaterna ska följa principerna om yrkesmässigt oberoende, opartiskhet, objektivitet, tillförlitlighet, statistisk konfidentialitet och kostnadseffektivitet, samt de kvalitetskriterier som anges i förordningen.

(9)

Kvalitetsrapporter är grundläggande för att bedöma, förbättra och informera om den europeiska statistikens kvalitet. Kommittén för det europeiska statistiksystemet har i enlighet med bestämmelsen om statistikens kvalitet i förordning (EG) nr 223/2009 godkänt en standard inom det europeiska statistiksystemet (ESS) för utformningen av kvalitetsrapporterna. Denna ESS-standard bör bidra till harmoniseringen av kvalitetsrapporteringen enligt förordning (EG) nr 862/2007.

(10)

För att effektivisera statistikframställningen har de nationella statistikmyndigheterna rätt att utan dröjsmål och kostnadsfritt få tillgång till och använda alla administrativa register inom sina respektive offentliga administrativa system och att integrera dessa administrativa register med statistik, i den utsträckning som detta är nödvändigt för att utveckla, framställa och sprida europeisk statistik, i enlighet med bestämmelserna om tillgång till samt användning och integrering av administrativa register i artikel 17a i förordning (EG) nr 223/2009.

(11)

Vid utveckling, framställning och spridning av europeisk statistik bör de nationella och europeiska statistikmyndigheterna, och i förekommande fall andra relevanta myndigheter, beakta principerna i riktlinjerna för europeisk statistik, som reviderades och uppdaterades av kommittén för det europeiska statistiksystemet den 16 november 2017.

(12)

Pilotstudier bör beakta mervärdet för unionen, fastställa villkoren för att införa nya uppgiftsinsamlingar inom ramen för förordning (EG) nr 862/2007, bedöma statistikens genomförbarhet och kvalitet, inbegripet dess jämförbarhet mellan länder, samt kostnaderna för de tillhörande uppgiftsinsamlingarna. Innan varje enskild pilotstudie inleds bör kommissionen (Eurostat) se över relevanta administrativa källor på unionsnivå och undersöka om den statistik som krävs kan baseras på dessa källor. Granskningen av antalet ansökningar och antalet avslagna ansökningar om första uppehållstillstånd bör prioriteras. Kommissionen (Eurostat) bör, i nära samarbete med medlemsstaterna, utvärdera resultaten av pilotstudierna och göra resultaten allmänt tillgängliga. Nya uppgiftsinsamlingar i medlemsstaterna bör endast övervägas om utvärderingen av resultaten av pilotstudierna är positiv. Kommissionen bör också samråda med Europeiska datatillsynsmannen enligt de villkor för samråd i lagstiftningsprocessen som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (4).

(13)

Det är viktigt att optimera utnyttjandet av befintlig information och uppgifter som redan samlats in inom ramen för förordning (EG) nr 862/2007. Därför bör befintliga datakällor på unionsnivå och på nationell nivå, samt sätt att dra nytta av de ramar för interoperabilitet som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/817 (5) och (EU) 2019/818 (6), undersökas i syfte att bedöma användningen av dem för officiell statistik. En sådan bedömning bör även innefatta genomförandet av interoperabilitetskonceptet på unionsnivå för att göra det möjligt för flera organisationer att använda samma uppgifter beroende på vilka behov och tillstånd de har.

(14)

Inom ramen för förordning (EG) nr 862/2007 bör kommissionen (Eurostat) sträva efter att säkerställa samordning av de uppgiftsinsamlingar som används av berörda unionsbyråer och i detta syfte ingå samarbetsavtal med dessa byråer inom ramen för deras respektive befogenheter.

(15)

För att uppnå målet med förordning (EG) nr 862/2007 bör tillräckliga ekonomiska resurser avsättas för insamling, analys och spridning av högkvalitativ europeisk och nationell statistik över migration och internationellt skydd.

(16)

I fall då genomförandet av förordning (EG) nr 862/2007 skulle kräva att en medlemsstats nationella statistiksystem utvecklas och inför nya metoder och nya uppgiftsinsamlingar för statistik enligt den förordningen, inbegripet medlemsstatens deltagande i pilotstudier och uppgradering av datakällor och it-system, bör den medlemsstaten få ekonomiskt bidrag från unionen i form av ett bidrag i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (7).

(17)

Denna förordning iakttar rätten till respekt för privat- och familjeliv, till skydd av personuppgifter samt till icke-diskriminering i enlighet med stadgan. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (8) och förordning (EU) 2018/1725 är tillämpliga på den behandling av personuppgifter som omfattas av förordning (EG) nr 862/2007.

(18)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av förordning (EG) nr 862/2007 bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på fastställande av de praktiska arrangemangen för och innehållet i kvalitetsrapporterna, fastställande av lämpliga format för överföring av uppgifter, närmare bestämmelser om uppdelningar, samt, på grundval av utvärderingen av resultaten av pilotstudierna, fastställande av nya uppgiftsinsamlingar och uppdelningar. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9).

(19)

Om genomförandet av förordning (EG) nr 862/2007 skulle kräva betydande anpassningar av en medlemsstats nationella statistiksystem bör kommissionen, i vederbörligen motiverade fall och under en begränsad tidsperiod, genom genomförandeakter kunna bevilja den berörda medlemsstaten ett undantag. Sådana betydande anpassningar skulle i synnerhet kunna härröra från behovet av att förbättra aktualiteten, att anpassa metoderna för uppgiftsinsamling, inbegripet tillgången till administrativa källor, eller att utveckla nya verktyg för framställning av uppgifter.

(20)

En ändamålsenlig övervakning av tillämpningen av förordning (EG) nr 862/2007 förutsätter att den utvärderas regelbundet. Kommissionen bör noggrant bedöma den statistik som sammanställs enligt den förordningen samt statistikens kvalitet och huruvida den är aktuell, i syfte att lämna rapporter till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen (Eurostat) bör nära samråda med alla aktörer som medverkar vid insamling av uppgifter om migration och internationellt skydd och med de främsta användarna av denna statistik.

(21)

Eftersom målet med denna förordning, nämligen att se över och komplettera de befintliga gemensamma bestämmelserna om insamling och sammanställning av europeisk statistik över migration och internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, av skäl som rör harmonisering och jämförbarhet, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(22)

Förordning (EG) nr 862/2007 bör därför ändras i enlighet med detta.

(23)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (10).

(24)

Kommittén för det europeiska statistiksystemet har hörts.

(1)

Artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen syftar till att inrätta en inre marknad som ska verka för en hållbar utveckling i Europa som bland annat bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt samt en hög miljöskyddsnivå och en förbättring av miljön.

(2)

Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling en ny ram för global hållbar utveckling: Agenda 2030 för hållbar utveckling (Agenda 2030). Kärnan i Agenda 2030 är målen för hållbar utveckling, och den omfattar de tre hållbarhetsdimensionerna: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. I kommissionens meddelande av den 22 november 2016 om nästa steg för en hållbar europeisk framtid kopplas målen för hållbar utveckling till unionens politikram för att säkerställa att unionens samtliga åtgärder och politiska initiativ, såväl inom unionen som globalt, redan från början integrerar målen för hållbar utveckling. I sina slutsatser av den 20 juni 2017 bekräftade rådet unionens och dess medlemsstaters åtagande att genomföra Agenda 2030 på ett fullständigt, samstämmigt, omfattande, integrerat och effektivt sätt, och i nära samarbete med sina partner och andra intressenter. Den 11 december 2019 offentliggjorde kommissionen sitt meddelande om den europeiska gröna given.

(3)

Parisavtalet, som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (Parisavtalet), godkändes av unionen den 5 oktober 2016 (3). Syftet med artikel 2.1 c i Parisavtalet är att förstärka åtgärderna mot klimatförändringarna, bland annat genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling. I detta sammanhang antog Europeiska rådet den 12 december 2019 slutsatser om klimatförändringarna. Mot denna bakgrund utgör denna förordning ett viktigt steg i riktning mot målet att uppnå en klimatneutral union senast 2050.

(4)

Hållbarhet och en omställning till en säker, klimatneutral, klimatmässigt motståndskraftig, mer resurseffektiv och cirkulär ekonomi är avgörande för att säkerställa att unionens ekonomi är konkurrenskraftig på lång sikt. Hållbar utveckling har länge stått i centrum för unionsprojektet, och fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) reflekterar den sociala och miljömässiga dimensionen.

(5)

I december 2016 gav kommissionen en högnivågrupp i uppdrag att ta fram en övergripande och heltäckande unionsstrategi om hållbar finansiering. I den rapport från högnivågruppen som offentliggjordes den 31 januari 2018 efterlyses ett tekniskt robust klassifikationssystem på unionsnivå för att klargöra vilka verksamheter som ska anses vara gröna eller hållbara, med utgångspunkt i att begränsa klimatförändringar.

(6)

I sitt meddelande av den 8 mars 2018 offentliggjorde kommissionen sin handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt, som inför en ambitiös och heltäckande strategi för hållbar finansiering. Ett av målen med handlingsplanen är att styra kapitalflöden till hållbara investeringar för att uppnå en hållbar och inkluderande tillväxt. Inrättandet av ett enhetligt klassifikationssystem för hållbara verksamheter är den viktigaste och mest brådskande åtgärd som planeras i handlingsplanen. I handlingsplanen slås fast att en styrning av kapitalflöden mot mer hållbara verksamheter måste bygga på en gemensam helhetssyn på verksamheters och investeringars miljömässiga hållbarhet. Som ett första steg skulle tydlig vägledning om vilka typer av verksamheter som anses bidra till miljömål vara till hjälp för att informera investerare om vilka investeringar som finansierar miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter. Ytterligare vägledning om verksamheter som bidrar till andra hållbarhetsmål, inbegripet sociala mål, skulle kunna tas fram i ett senare skede.

(7)

Med tanke på de globala miljöutmaningarnas systemiska karaktär behövs en systemisk och framåtblickande strategi för miljömässig hållbarhet som kan hantera ökande negativa tendenser såsom klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, global överkonsumtion av resurser, livsmedelsbrist, ozonnedbrytning, havsförsurning, försämring av färskvattensystemet och förändrad markanvändning, liksom uppkomst av nya hot, såsom farliga kemikalier och deras kombinationseffekter.

(8)

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1386/2013/EU (4) efterlyses ökad finansiering från den privata sektorn för miljö- och klimatrelaterade utgifter, särskilt genom inrättande av incitament och metoder som sporrar företagen att mäta såväl miljökostnaderna för sin verksamhet som vinsterna av att använda miljötjänster.

(9)

För att uppnå målen för hållbar utveckling i unionen måste kapitalflöden styras mot hållbara investeringar. Det är viktigt att fullt ut utnyttja den inre marknadens potential för att uppnå dessa mål. I detta sammanhang är det av avgörande betydelse att undanröja hinder för en effektiv rörlighet för kapital mot hållbara investeringar på den inre marknaden och att förhindra att nya hinder uppkommer.

(10)

Med hänsyn till utmaningens omfattning och de kostnader som är förbundna med uteblivna eller försenade åtgärder bör det finansiella systemet gradvis anpassas i syfte att stödja en hållbar ekonomi. För detta ändamål behöver hållbar finansiering bli huvudregeln och hänsyn tas till de konsekvenser för hållbarheten som finansiella produkter och tjänster medför.

(11)

Att tillhandahålla finansiella produkter som har till syfte att uppnå miljömässigt hållbara mål är ett ändamålsenligt sätt att styra privata investeringar mot hållbara verksamheter. Krav för att marknadsföra finansiella produkter eller företagsobligationer som miljömässigt hållbara investeringar, inbegripet krav som fastställs av medlemsstaterna och unionen för att finansmarknadsaktörer och emittenter ska tillåtas använda nationella märkningar, syftar till att förbättra investerarnas förtroende och medvetenhet om dessa finansiella produkters eller företagsobligationers miljöpåverkan, skapa synlighet och motarbeta risken för grönmålning. Inom ramen för denna förordning avses med grönmålning att man får en orättvis konkurrensfördel genom att marknadsföra en finansiell produkt som miljövänlig när den i själva verket inte uppfyller grundläggande miljönormer. I nuläget har ett fåtal medlemsstater märkningssystem. Dessa befintliga system bygger på olika klassifikationssystem för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter. Med tanke på de politiska åtagandena inom ramen för Parisavtalet och på unionsnivå är det sannolikt att fler och fler medlemsstater kommer att inrätta märkningssystem eller införa andra krav för finansmarknadsaktörer eller emittenter med avseende på främjande av finansiella produkter eller företagsobligationer som miljömässigt hållbara. I sådana fall skulle medlemsstaterna använda sina egna nationella klassifikationssystem för att fastställa vilka investeringar som ska anses hållbara. Om sådana nationella märkningssystem eller krav använde olika kriterier när det gäller att fastställa vilka ekonomiska verksamheter som ska anses miljömässigt hållbara skulle investerare avskräckas från att investera över gränserna, eftersom det är svårt att jämföra olika investeringsmöjligheter. Dessutom skulle ekonomiska aktörer som vill locka till sig investeringar från hela unionen behöva uppfylla olika kriterier i olika medlemsstater för att deras verksamheter ska anses vara miljömässigt hållbara. En avsaknad av enhetliga kriterier skulle därför öka kostnaderna och skapa ett betydande negativt incitament för ekonomiska aktörer när det gäller att skapa sig tillträde till gränsöverskridande kapitalmarknader i syfte att göra hållbara investeringar.

(12)

Kriterierna för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar bör harmoniseras på unionsnivå för att avlägsna hinder för den inre marknadens funktion när det gäller att erhålla finansiering för hållbarhetsprojekt och för att förhindra att hinder för sådana projekt uppstår i framtiden. Med en sådan harmonisering skulle det bli lättare för ekonomiska aktörer att skaffa finansiering över gränserna för sina miljömässigt hållbara verksamheter, eftersom deras ekonomiska verksamheter då skulle kunna jämföras mot enhetliga kriterier för att väljas ut som underliggande tillgångar för miljömässigt hållbara investeringar. En sådan harmonisering skulle underlätta gränsöverskridande hållbar investering i unionen.

(13)

Om finansmarknadsaktörer inte förklarar för investerarna hur de verksamheter som de investerar i bidrar till miljömål, eller om finansmarknadsaktörer använder olika koncept när de förklarar vad som utgör en miljömässigt hållbar ekonomisk verksamhet, kommer investerarna att anse det alltför besvärligt att kontrollera och jämföra olika finansiella produkter. Det har konstaterats att sådan praxis avskräcker investerare från att investera i miljömässigt hållbara finansiella produkter. Dessutom har brist på förtroende bland investerarna en mycket negativ inverkan på marknaden för hållbara investeringar. Det har även visat sig att nationella regler och marknadsbaserade initiativ för att ta itu med denna fråga på nationell nivå leder till en fragmentering av den inre marknaden. Om finansmarknadsaktörer lämnade upplysningar om hur och i vilken utsträckning de finansiella produkter som tillhandahålls som miljömässigt hållbara investerar i verksamheter som uppfyller kriterierna för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter enligt denna förordning, och om finansmarknadsaktörer använde gemensamma kriterier för sådana upplysningar i hela unionen skulle det bli lättare för investerarna att jämföra investeringsmöjligheter över gränserna och investeringsobjekten skulle få incitament att göra sina affärsmodeller mer miljömässigt hållbara. Investerare skulle dessutom investera i miljömässigt hållbara finansiella produkter i hela unionen med större tillförsikt, vilket skulle förbättra den inre marknadens funktion.

(14)

För att hantera befintliga hinder för den inre marknadens funktion och förhindra att sådana hinder uppstår i framtiden bör medlemsstaterna och unionen vara skyldiga att använda ett gemensamt koncept för miljömässigt hållbara investeringar när de inför krav på nationell nivå och unionsnivå avseende finansmarknadsaktörer eller emittenter när det gäller märkning av finansiella produkter eller företagsobligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara. För att undvika marknadsfragmentering och skada för konsumenternas och investerares intressen på grund av olikartade begrepp för vad som utgör miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter bör nationella krav som finansmarknadsaktörer eller emittenter är skyldiga att följa när de avser att marknadsföra finansiella produkter eller företagsobligationer såsom miljömässigt hållbara bygga på de enhetliga kriterierna för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter. Sådana finansmarknadsaktörer och emittenter inbegriper finansmarknadsaktörer som tillhandahåller miljömässigt hållbara finansiella produkter och icke-finansiella företag som ger ut miljömässigt hållbara företagsobligationer.

(15)

Fastställande av kriterier för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter kan uppmuntra ekonomiska aktörer som inte omfattas av denna förordning att frivilligt offentliggöra och lämna upplysningar på sina webbplatser om sina miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter. De upplysningarna kommer inte bara att hjälpa finansmarknadsaktörer och andra relevanta aktörer på finansmarknaderna att lätt hitta information om vilka ekonomiska aktörer som bedriver miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter, utan också göra det lättare för dessa ekonomiska aktörer att skaffa finansiering för sina miljömässigt hållbara verksamheter.

(16)

En klassifikation på unionsnivå av miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter bör göra det möjligt att utarbeta framtida unionspolitik till stöd för hållbar finansiering, inbegripet unionsomfattande normer för miljömässigt hållbara finansiella produkter, och att så småningom inrätta märkningar som formellt erkänner efterlevnaden av de normerna i hela unionen. Den skulle också kunna fungera som grund för andra ekonomiska och lagstiftningsmässiga åtgärder. Enhetliga rättsliga krav som fastställer i vilken grad investeringar är miljömässigt hållbara, baserade på enhetliga kriterier för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter, är nödvändiga som referens för framtida unionsrätt som har som mål att underlätta övergången till investeringar i miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter.

(17)

När det gäller att uppnå målen för hållbar utveckling i unionen har politiska åtgärder, såsom inrättandet av en europeisk fond för strategiska investeringar, effektivt bidragit till att styra privata investeringar, tillsammans med offentliga finanser, mot hållbara investeringar. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/1017 (5) nämns ett fyrtioprocentigt klimatinvesteringsmål för infrastruktur- och innovationsprojekt inom ramen för Europeiska fonden för strategiska investeringar. Gemensamma kriterier för att avgöra huruvida ekonomiska verksamheter ska anses vara hållbara, inbegripet deras miljöpåverkan, skulle kunna underbygga liknande framtida unionsinitiativ för att mobilisera investeringar som eftersträvar klimatrelaterade mål eller andra miljömål.

(18)

För att undvika att skada investerarintressen bör fondförvaltare och institutionella investerare som tillhandahåller finansiella produkter upplysa om hur och i vilken utsträckning de använder kriterierna för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter för att avgöra hur miljömässigt hållbara deras investeringar är. De upplysningar som lämnas bör göra det möjligt för investerare att förstå den andel av den finansiella produktens underliggande investeringar i miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter som en procentandel av alla investeringar som ligger till grund för den finansiella produkten, varigenom det blir möjligt för investerare att förstå i vilken grad investeringen är miljömässigt hållbar. I fall då en finansiell produkts underliggande investeringar är i ekonomiska verksamheter som bidrar till ett miljömål bör de upplysningar som ska lämnas ange det eller de miljömål som den finansiella produktens underliggande investeringar bidrar till samt hur och i vilken utsträckning den finansiella produktens underliggande investeringar finansierar miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter, och de bör inkludera uppgifter om andelen möjliggörande verksamheter respektive omställningsverksamheter. Kommissionen bör ange vilka upplysningar som måste lämnas för detta ändamål. Dessa upplysningar bör göra det möjligt för nationella behöriga myndigheter att enkelt kontrollera om upplysningsskyldigheten efterlevs och att se till att den efterlevs i enlighet med tillämplig nationell rätt. Om finansmarknadsaktörer inte beaktar kriterierna för miljömässigt hållbara investeringar bör de lämna en förklaring om detta. För att undvika att upplysningsskyldigheten kringgås bör denna skyldighet också gälla i fall då finansiella produkter marknadsförs som att de främjar miljörelaterade egenskaper, inklusive finansiella produkter som har miljöskydd i vidare bemärkelse som mål.

(19)

Upplysningsskyldigheterna i denna förordning kompletterar reglerna om lämnande av hållbarhetsrelaterade upplysningar i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 (6). I syfte att öka transparensen och för att finansmarknadsaktörer ska förse slutinvesterare med en objektiv referenspunkt för jämförelse avseende andelen investeringar som finansierar miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter kompletterar denna förordning reglerna om transparens i fråga om upplysningar som lämnas innan avtal ingås och regelbundna rapporter i förordning (EU) 2019/2088. Definitionen av hållbar investering i förordning (EU) 2019/2088 inkluderar investeringar i ekonomiska verksamheter som bidrar till ett miljömål som, bland annat, bör innefatta investeringar i miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter i den mening som avses i den här förordningen. I förordning (EU) 2019/2088 anses dessutom en investering som en hållbar investering enbart om den inte orsakar betydande skada för ett miljömål eller socialt mål, såsom fastställs i den förordningen.

(20)

För att säkerställa att hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn är tillförlitliga, enhetliga och jämförbara bör upplysningar som lämnas enligt denna förordning i möjligaste mån använda befintliga hållbarhetsindikatorer föreslagna av Europaparlamentet i dess resolution av den 29 maj 2018 om hållbar finansiering. (7) I det sammanhanget bör de tekniska granskningskriterierna i möjligaste mån grundas på de hållbarhetsindikatorer som avses i förordning (EU) 2019/2088.

(21)

När det gäller ekonomiska verksamheter som bedrivs av företag som inte är skyldiga att lämna upplysningar enligt denna förordning skulle det kunna föreligga undantagsfall där finansmarknadsaktörer inte rimligen kan erhålla den information som är relevant för att anpassningen till de tekniska granskningskriterier som antas enligt denna förordning ska kunna fastställas på ett tillförlitligt sätt. I sådana undantagsfall och endast för sådana ekonomiska verksamheter för vilka fullständig, tillförlitlig och aktuell information inte har kunnat erhållas bör finansmarknadsaktörer få göra kompletterande bedömningar och uppskattningar på grundval av information från andra källor. Sådana bedömningar och uppskattningar bör endast kompensera för begränsade och specifika delar av de önskade uppgifterna och leda till ett välbetänkt resultat. Finansmarknadsaktörer bör, i syfte att säkerställa att upplysningarna till investerare är tydliga och inte vilseledande, tydligt förklara vad deras slutsatser baseras på och varför de varit tvungna att göra sådana kompletterande bedömningar och uppskattningar för att kunna lämna upplysningar till slutinvesterare.

(22)

I sitt meddelande av den 20 juni 2019 om Riktlinjer för icke-finansiell rapportering: Tillägg avseende rapportering av klimatrelaterad information rekommenderar kommissionen att vissa stora företag ska rapportera om vissa klimatrelaterade centrala resultatindikatorer som är baserade på den ram som fastställs i denna förordning. Framför allt är information om hur stor andel av omsättning, kapitalutgifter eller driftsutgifter i sådana stora icke-finansiella företag som är kopplad till miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter liksom centrala resultatindikatorer som är skräddarsydda för stora finansiella företag användbara för investerare som är intresserade av företag vars produkter och tjänster bidrar väsentligt till något av de miljömål som anges i denna förordning. Det är därför lämpligt att kräva av sådana stora företag att de årligen offentliggör sådana centrala resultatindikatorer, och att ytterligare specificera detta krav i delegerade akter, särskilt med avseende på stora finansiella företag. Det vore oproportionerligt betungande att utvidga ett sådant krav till att omfatta mindre företag, men mindre företag kan frivilligt besluta sig för att offentliggöra sådan information.

(23)

För att det ska vara möjligt att fastställa huruvida en viss ekonomisk verksamhet är miljömässigt hållbar bör en uttömmande förteckning över miljömål upprättas. Denna förordning bör omfatta följande sex miljömål: begränsning av klimatförändringar, anpassning till klimatförändringar, hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser, omställning till en cirkulär ekonomi, förebyggande och begränsning av föroreningar samt skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem.

(24)

En ekonomisk verksamhet som eftersträvar miljömålet begränsning av klimatförändringar bör bidra väsentligt till att stabilisera utsläppen av växthusgaser genom att undvika eller minska utsläppen eller genom att öka upptaget av desamma. Den ekonomiska verksamheten bör vara förenlig med Parisavtalets långsiktiga temperaturmål. Det miljömålet bör tolkas i enlighet med relevant unionsrätt, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG (8).

(25)

En ekonomisk verksamhet som eftersträvar miljömålet anpassning till klimatförändringar bör bidra väsentligt till att minska eller förebygga de negativa konsekvenserna för det nuvarande eller förväntade framtida klimatet, eller riskerna för sådana negativa konsekvenser, antingen för själva verksamheten eller för människor, natur eller tillgångar. Det miljömålet bör tolkas i enlighet med relevant unionsrätt och Sendai-ramverket för katastrofriskreducering 2015–2030.

(26)

Miljömålet hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser bör tolkas i enlighet med relevant unionsrätt, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 (9) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (10), 2006/7/EG (11), 2006/118/EG (12), 2008/56/EG (13) och 2008/105/EG (14), rådets direktiv 91/271/EEG (15), 91/676/EEG (16) och 98/83/EG (17) och kommissionens beslut (EU) 2017/848 (18) samt kommissionens meddelanden av den 18 juli 2007Om problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen, av den 14 november 2012Strategi för att skydda Europas vattenresurser och av den 11 mars 2019Europeiska unionens strategi om läkemedel i miljön.

(27)

Miljömålet omställning till en cirkulär ekonomi bör tolkas i enlighet med relevant unionsrätt på området för den cirkulära ekonomin, avfall och kemikalier, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1013/2006 (19), (EG) nr 1907/2006 (20) och (EU) 2019/1021 (21) och Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG (22), 2000/53/EG (23), 2006/66/EG (24), 2008/98/EG (25), 2010/75/EU (26), 2011/65/EU (27), 2012/19/EU (28), (EU) 2019/883 (29) och (EU) 2019/904 (30), rådets direktiv 1999/31/EG (31), kommissionens förordning (EU) nr 1357/2014 (32) och kommissionens beslut 2000/532/EG (33) och 2014/955/EU (34) samt kommissionens meddelanden av den 2 december 2015Att sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin och av den 16 januari 2018En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi.

(28)

En ekonomisk verksamhet kan bidra väsentligt till miljömålet omställning till en cirkulär ekonomi på flera sätt. Den kan till exempel öka produkters hållbarhet, reparerbarhet, uppgraderbarhet och återanvändbarhet, eller minska resursanvändningen genom utformning och materialval, vilket underlättar användning för nya ändamål, demontering och isärtagning i bygg- och anläggningssektorn, i synnerhet för att minska användningen av och främja återanvändning av byggnadsmaterial. Den kan också bidra till miljömålet omställning till en cirkulär ekonomi genom att ta fram affärsmodeller för produkter i form av tjänster samt cirkulära värdekedjor, i syfte att produkter, komponenter och material ska bibehålla högsta möjliga användbarhet och värde så länge som möjligt. Varje minskning av innehållet av farliga ämnen i material och produkter under hela livscykeln, inbegripet genom att de ersätts med säkrare alternativ, bör som ett minimum vara i enlighet med unionsrätten. En ekonomisk verksamhet kan också bidra väsentligt till miljömålet omställning till en cirkulär ekonomi genom att minska mängden livsmedelsavfall inom produktion, bearbetning, tillverkning eller distribution av livsmedel.

(29)

Miljömålen förebyggande och begränsning av föroreningar bör tolkas i enlighet med relevant unionsrätt, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2004/35/EG (35), 2004/107/EG (36), 2006/118/EG, 2008/50/EG (37), 2008/105/EG, 2010/75/EU, (EU) 2016/802 (38) och (EU) 2016/2284 (39).

(30)

Miljömålen skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem bör tolkas i enlighet med relevant unionsrätt, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 995/2010 (40), (EU) nr 511/2014 (41) och (EU) nr 1143/2014 (42), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (43), rådets förordning (EG) nr 338/97 (44), rådets direktiv 91/676/EEG och 92/43/EEG (45) och med kommissionens meddelanden av den 21 maj 2003Skogslagstiftningens efterlevnad, styrelseformer och handel (Flegt), av den 3 maj 2011Vår livförsäkring, vårt naturkapital – en strategi för biologisk mångfald i EU fram till 2020, av den 6 maj 2013Grön infrastruktur (GI) – Att stärka Europas naturkapital, av den 26 februari 2016EU:s handlingsplan mot olaglig handel med vilda djur och växter och av den 23 juli 2019Intensifiera EU:s insatser för att skydda och återställa världens skogar.

(31)

En ekonomisk verksamhet kan bidra väsentligt till målet skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem på flera sätt, inbegripet genom att skydda, bevara eller återställa den biologiska mångfalden och ekosystemen, och därigenom förbättra ekosystemtjänster. Sådana tjänster är indelade i fyra kategorier, nämligen tillhandahållande av tjänster, såsom tillhandahållande av livsmedel och vatten; regleringstjänster, såsom klimatkontroll och sjukdomsbekämpning; stödtjänster såsom näringscykler och syreproduktion; samt kulturtjänster, såsom tillhandahållande av andlig och rekreativ nytta.

(32)

Vid tillämpningen av denna förordning bör begreppet hållbart skogsbruk förstås genom beaktande av metoder och användning av skogar och skogsmark som bidrar till att öka den biologiska mångfalden eller till att stoppa eller förhindra förstöring av ekosystem, avskogning och förlust av livsmiljöer, genom beaktande av förvaltning och nyttjande av skog och skogsmark på ett sådant sätt, och i en sådan takt, som upprätthåller deras biologiska mångfald, produktivitet, föryngringskapacitet, vitalitet och deras potential att både nu och i framtiden fylla relevanta ekologiska, ekonomiska och sociala funktioner på lokal, nationell och global nivå, och som inte skadar andra ekosystem, enligt definitionen i resolution H1 av andra ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa den 16–17 juni 1993 i Helsingfors: General Guidelines for the Sustainable Management of Forests in Europe, och genom beaktande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 995/2010 och (EU) 2018/841 (46), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (47) och kommissionens meddelande av den 20 september 2013EU-skogsstrategin för skogarna och den skogsbaserade sektorn.

(33)

Inom ramen för denna förordning används begreppet energieffektivitet i vid bemärkelse och bör förstås med beaktande av relevant unionsrätt, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 (48) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (49) och (EU) 2018/844 (50), samt de genomförandeåtgärder som antagits enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG (51).

(34)

För varje miljömål bör fastställas enhetliga kriterier för att avgöra huruvida ekonomiska verksamheter bidrar väsentligt till det målet. Ett inslag i de enhetliga kriterierna bör vara att undvika betydande skada för de miljömål som anges i denna förordning. Syftet med detta är att undvika att investeringar anses som miljömässigt hållbara i fall då de ekonomiska verksamheter som gynnas av investeringarna skadar miljön i en utsträckning som väger tyngre än deras bidrag till ett miljömål. Sådana kriterier bör beakta – utöver den ekonomiska verksamhetens egen miljöpåverkan, inbegripet belägg från befintliga livscykelanalyser – livscykeln för de produkter och tjänster som tillhandahålls genom den ekonomiska verksamheten, särskilt genom att hänsyn tas till produktion och användning av produkter och slutet av deras livscykel.

(35)

Mot bakgrund av det gemensamma åtagandet från Europaparlamentet, rådet och kommissionen att följa principerna i den europeiska pelaren för sociala rättigheter för att stödja hållbar tillväxt för alla och att erkänna betydelsen av internationella miniminormer för mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter, bör efterlevnaden av minimiskyddsåtgärder vara ett villkor för att ekonomiska verksamheter ska anses som miljömässigt hållbara. Av denna anledning bör ekonomiska verksamheter anses som miljömässigt hållbara endast om de bedrivs i enlighet med OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, inbegripet Internationella arbetsorganisationens (ILO) förklaring om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, de åtta grundläggande ILO-konventionerna och det internationella regelverket för mänskliga rättigheter. I de grundläggande ILO-konventionerna definieras de mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter som företag bör följa. Flera av dessa internationella normer slås fast i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet förbudet mot slaveri och tvångsarbete och principen om icke-diskriminering. Dessa minimiskyddsåtgärder påverkar inte tillämpningen av striktare krav gällande miljö, hälsa, säkerhet och social hållbarhet som anges i unionsrätten, i tillämpliga fall. När företag efterlever dessa minimiskyddsåtgärder bör de följa principen orsaka inte betydande skada som avses i förordning (EU) 2019/2088 samt beakta de tekniska standarder för tillsyn som antas enligt den förordningen och vilka ytterligare specificerar denna princip.

(36)

För att säkerställa överensstämmelse mellan den här förordningen och förordning (EU) 2019/2088 bör den här förordningen ändra förordning (EU) 2019/2088 i syfte att ge de europeiska tillsynsmyndigheter som inrättats genom Europaparlamentets och rådet förordningar (EU) nr 1093/2010 (52), (EU) nr 1094/2010 (53) och (EU) nr 1095/2010 (54) (gemensamt de europeiska tillsynsmyndigheterna) mandat att gemensamt utarbeta tekniska standarder för tillsyn för att närmare ange kraven för innehåll och presentation av den informationen i relation till principen orsaka inte betydande skada. Dessa tekniska standarder för tillsyn bör vara förenliga med innehållet i, metoderna för och presentationen av de hållbarhetsindikatorer avseende negativa konsekvenser som avses i förordning (EU) 2019/2088. De bör också vara förenliga med de principer som fastställs i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, inbegripet ILO:s förklaring om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, de åtta grundläggande ILO-konventionerna och det internationella regelverket för mänskliga rättigheter.

(37)

Vidare bör förordning (EU) 2019/2088 ändras i syfte att ge de europeiska tillsynsmyndigheterna mandat att genom den gemensamma kommittén utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att komplettera reglerna om transparens i fråga om främjande av miljörelaterade egenskaper och av miljömässigt hållbara investeringar vid upplysningar som ska lämnas innan avtal ingås och regelbundna rapporter.

(38)

Med tanke på de specifika tekniska uppgifter som behövs för att bedöma en ekonomisk verksamhets miljöpåverkan och den snabbt föränderliga vetenskapen och tekniken bör kriterierna för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter anpassas regelbundet så att de återspeglar sådana förändringar. För att kriterierna ska vara uppdaterade, på grundval av vetenskapliga bevis och synpunkter från experter och relevanta intressenter, bör villkoren för väsentligt bidrag och betydande skada specificeras närmare för olika ekonomiska verksamheter och uppdateras regelbundet. För detta ändamål bör detaljerade och kalibrerade tekniska granskningskriterier fastställas av kommissionen för olika ekonomiska verksamheter, på grundval av tekniska synpunkter från en flerpartsplattform för hållbar finansiering.

(39)

Vissa ekonomiska verksamheter har negativa konsekvenser för miljön, och ett väsentligt bidrag till ett eller flera miljömål kan uppnås genom att dessa negativa konsekvenser minskas. För dessa ekonomiska verksamheter bör tekniska granskningskriterier fastställas som kräver en väsentlig förbättring av miljöprestandan jämfört med bland annat industrigenomsnittet, men som samtidigt undviker miljömässigt skadliga inlåsningseffekter, inbegripet koldioxidintensiva inlåsningseffekter, under den finansierade ekonomiska verksamhetens ekonomiska livslängd. I dessa kriterier bör också hänsyn tas till en specifik ekonomisk verksamhets långsiktiga inverkan.

(40)

En ekonomisk verksamhet bör inte anses som miljömässigt hållbar om den orsakar mer skada än nytta för miljön. De tekniska granskningskriterierna bör identifiera de minimikrav som är nödvändiga för att undvika betydande skada för andra mål, inbegripet genom att bygga vidare på minimikrav som har fastställs i enlighet med unionsrätten. När kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna bör den säkerställa att de baseras på tillgängliga vetenskapliga bevis, att de utformas med beaktande av livscykelöverväganden, inbegripet befintliga livscykelanalyser, och att de uppdateras regelbundet. Om den vetenskapliga utvärderingen inte gör det möjligt att fastställa en risk med tillräcklig visshet bör försiktighetsprincipen gälla, i enlighet med artikel 191 i EUF-fördraget.

(41)

När kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna för miljömålet begränsning av klimatförändringar bör den beakta och skapa incitament för den pågående och nödvändiga omställningen till en klimatneutral ekonomi i enlighet med artikel 10.2 i denna förordning. Utöver användning av klimatneutral energi samt ökade investeringar i ekonomiska verksamheter och sektorer som redan är koldioxidsnåla kräver omställningen väsentliga minskningar av växthusgasutsläppen i andra ekonomiska verksamheter och sektorer för vilka det inte finns några tekniskt och ekonomiskt genomförbara koldioxidsnåla alternativ. Dessa ekonomiska omställningsverksamheter bör anses bidra väsentligt till en begränsning av klimatförändringar om deras växthusgasutsläpp är väsentligt lägre än sektors- eller industrigenomsnittet, de inte hindrar utvecklingen och användningen av koldioxidsnåla alternativ och de inte leder till en inlåsning av tillgångar som är oförenlig med målet klimatneutralitet, med beaktande av dessa tillgångars ekonomiska livslängd. De tekniska granskningskriterierna för sådana ekonomiska omställningsverksamheter bör säkerställa att dessa omställningsverksamheter på ett trovärdigt sätt kan leda till klimatneutralitet, och bör med jämna mellanrum justeras i enlighet med detta.

(42)

En ekonomisk verksamhet bör anses bidra väsentligt till ett eller flera av de miljömål som anges i denna förordning om den direkt gör det möjligt för andra verksamheter att bidra väsentligt till ett eller flera av dessa mål. Sådana möjliggörande verksamheter bör inte leda till någon inlåsning av tillgångar som undergräver långsiktiga miljömål, med beaktande av dessa tillgångars ekonomiska livslängd, och den bör ha en väsentlig positiv miljöpåverkan på grundval av livscykelöverväganden.

(43)

När kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna bör den beakta relevant unionsrätt, inklusive Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1221/2009 (55) och (EG) nr 66/2010 (56) liksom kommissionens rekommendation 2013/179/EU (57) och kommissionens meddelande av den 16 juli 2018Offentlig upphandling för en bättre miljö. För att undvika onödiga inkonsekvenser med klassifikationer av ekonomiska verksamheter som redan används för andra ändamål bör kommissionen även ta hänsyn till de statistiska klassifikationerna med anknytning till miljöindustrin, nämligen klassifikationen av miljöskyddsaktiviteter (Cepa) och klassifikationen av resurshanteringsaktiviteter (CReMA) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 538/2014 (58). När kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna bör den beakta befintliga miljöindikatorer och rapporteringsramar, som tagits fram av bland annat kommissionen och Europeiska miljöbyrån, och befintliga internationella normer, såsom de som tagits fram av bland annat OECD.

(44)

När kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna bör den även beakta infrastruktursektorns särdrag, och ta hänsyn till miljörelaterade, sociala och ekonomiska externaliteter i en lönsamhetsanalys. I detta avseende bör kommissionen beakta relevant unionsrätt, inklusive Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG (59), 2011/92/EU (60), 2014/23/EU (61), 2014/24/EU (62) och 2014/25/EU (63), normer och aktuella metoder, samt det arbete som utförs av internationella organisationer, såsom OECD. I detta sammanhang bör de tekniska granskningskriterierna främja lämpliga ramar för styrning som integrerar miljörelaterade, sociala och styrningsrelaterade faktorer såsom de anges i de FN-stödda principerna för ansvarsfulla investeringar i alla stadier av ett projekts livscykel.

(45)

De tekniska granskningskriterierna bör säkerställa att relevanta ekonomiska verksamheter inom en specifik sektor kan anses som miljömässigt hållbara och behandlas lika om de bidrar lika mycket till ett eller flera av de miljömål som fastställs i denna förordning. Den potentiella kapaciteten att bidra till dessa miljömål kan variera mellan sektorer, vilket bör återspeglas i kriterierna. Inom varje enskild sektor bör dessa kriterier dock inte ge vissa ekonomiska verksamheter orättvisa nackdelar jämfört med andra om de förstnämnda bidrar till miljömålen i samma utsträckning som de sistnämnda.

(46)

När kommissionen fastställer och uppdaterar de tekniska granskningskriterierna för miljömässigt hållbara verksamheter bör den bedöma huruvida fastställandet av dessa kriterier skulle leda till strandade tillgångar eller resultera i inkonsekventa incitament eller ha andra negativa konsekvenser för finansmarknaderna.

(47)

För att undvika överdrivet betungande efterlevnadskostnader för ekonomiska aktörer bör kommissionen fastställa tekniska granskningskriterier som ger tillräcklig klarhet angående rättsläget, är praktiskt genomförbara, lätta att tillämpa och vars efterlevnad kan kontrolleras med rimliga efterlevnadskostnader, varigenom onödiga administrativa bördor undviks. De tekniska granskningskriterierna kan kräva att en livscykelanalys görs, när en sådan är tillräckligt genomförbar och i nödvändiga fall.

(48)

För att säkerställa att investeringarna styrs mot ekonomiska verksamheter som har störst positiv inverkan på miljömålen bör kommissionen prioritera att inrätta tekniska granskningskriterier för de ekonomiska verksamheter som potentiellt kan bidra mest till miljömålen.

(49)

Lämpliga tekniska granskningskriterier bör fastställas för transportsektorn, även för mobila tillgångar. Dessa tekniska granskningskriterier bör beakta omständigheten att transportsektorn, inklusive internationell sjöfart, står för nästan 26 % av de totala växthusgasutsläppen i unionen. Såsom anges i handlingsplanen för finansiering av hållbar tillväxt står transportsektorn för omkring 30 % av de ytterligare årliga investeringar som behövs för hållbar utveckling i unionen, till exempel för att öka elektrifieringen eller stödja omställningen till renare transportsätt genom att främja trafikomställningar och bättre trafikledning.

(50)

När kommissionen utarbetar de tekniska granskningskriterierna är det särskilt viktigt att den anordnar lämpliga samråd i linje med agendan för bättre lagstiftning. Arbetet med att fastställa och uppdatera de tekniska granskningskriterierna bör involvera relevanta intressenter och bygga på råd från experter med styrkt kunskap och erfarenhet inom de berörda områdena. I detta syfte bör kommissionen inrätta en plattform för hållbar finansiering (plattformen). Plattformen bör bestå av experter som representerar både den privata och den offentliga sektorn. Experterna från den offentliga sektorn bör inkludera representanter för Europeiska miljöbyrån, de europeiska tillsynsmyndigheterna, Europeiska investeringsbanken och Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Experterna från den privata sektorn bör inkludera representanter för finansmarknadsaktörer och andra marknadsaktörer och verksamhetssektorer som företräder relevanta branscher samt personer med sakkunskap inom redovisning och rapportering. Plattformen bör också inkludera experter som representerar det civila samhället, inbegripet experter med sakkunskap i miljöfrågor, sociala frågor och arbetsmarknads- och styrningsfrågor. Finansmarknadsaktörer bör uppmuntras att informera kommissionen om de anser att en ekonomisk verksamhet som inte uppfyller de tekniska granskningskriterierna – eller för vilken sådana tekniska granskningskriterier ännu inte har fastställts – bör anses vara miljömässigt hållbar, i syfte att hjälpa kommissionen att utvärdera om det är lämpligt att komplettera eller uppdatera de tekniska granskningskriterierna.

(51)

Plattformen bör vara sammansatt i enlighet med de tillämpliga övergripande reglerna om inrättande av kommissionens expertgrupper och deras funktion, även vad gäller urvalsförfarandet. Urvalsförfarandet bör syfta till att säkerställa sakkunskap på hög nivå, geografisk och könsmässig balans samt en välavvägd representation vad gäller relevant kunskap med tanke på plattformens särskilda uppgifter. Under urvalsförfarandet bör kommissionen göra en bedömning, i enlighet med de övergripande reglerna, av huruvida potentiella intressekonflikter föreligger och vidta lämpliga åtgärder för att hantera sådana eventuella konflikter.

(52)

Plattformen bör ge kommissionen råd angående utarbetande, analys och översyn av tekniska granskningskriterier, inklusive sådana kriteriers potentiella inverkan på värderingen av tillgångar som anses vara miljömässigt hållbara tillgångar enligt befintlig marknadspraxis. Plattformen bör också ge råd till kommissionen om huruvida de tekniska granskningskriterierna är lämpliga för användning i framtida unionspolitiska initiativ som syftar till att underlätta hållbara investeringar och om den roll som standarder för hållbarhetsredovisning och hållbarhetsrapportering kan spela i fråga om stöd för tillämpningen av de tekniska granskningskriterierna. Plattformen bör ge kommissionen råd om utvecklingen av ytterligare åtgärder för att förbättra uppgifters tillgänglighet och kvalitet, med beaktande av målet att undvika onödiga administrativa bördor, om arbetet med att nå andra hållbarhetsmål, inbegripet sociala mål, och om hur minimiskyddsåtgärderna fungerar och det eventuella behovet av att komplettera dem.

(53)

Kommissionen bör låta den befintliga expertgruppen för medlemsstaterna om hållbar finansiering finnas kvar och ge den en formell ställning. Expertgruppens uppgifter kommer bland annat att bestå av att ge råd till kommissionen om de tekniska granskningskriteriernas lämplighet och den metod som plattformen väljer för att ta fram dessa kriterier. I detta syfte bör kommissionen hålla medlemsstaterna informerade genom regelbundna möten i expertgruppen för medlemsstaterna om hållbar finansiering.

(54)

I syfte att specificera kraven i denna förordning, och särskilt i syfte att fastställa och uppdatera detaljerade och kalibrerade tekniska granskningskriterier för olika ekonomiska verksamheter när det gäller vad som utgör ett väsentligt bidrag till och betydande skada för miljömålen, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på vilka upplysningar som krävs för att följa upplysningsskyldigheten enligt denna förordning samt med avseende på de tekniska granskningskriterierna. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, t.ex. genom plattformen och expertgruppen för medlemsstaterna om hållbar finansiering, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (64). För att säkerställa lika stor delaktighet vid förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(55)

Denna förordning kompletterar de upplysningskrav som fastställs i förordning (EU) 2019/2088. För att säkerställa en välorganiserad och ändamålsenlig tillsyn av finansmarknadsaktörers efterlevnad av denna förordning bör medlemsstaterna förlita sig på de behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med förordning (EU) 2019/2088. För att upprätthålla efterlevnad bör medlemsstaterna dessutom fastställa regler om åtgärder och sanktioner som bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. Nationella behöriga myndigheter och de europeiska tillsynsmyndigheterna bör utöva de befogenheter att ingripa mot produkter som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 600/2014 (65), (EU) nr 1286/2014 (66) och (EU) 2019/1238 (67) även i fråga om vilseledande försäljning eller vilseledande hållbarhetsrelaterade upplysningar, inklusive de upplysningar som krävs enligt den här förordningen.

(56)

För att säkerställa en effektiv och hållbar organisering av arbetet och mötespraxis både vad gäller plattformen och expertgruppen för medlemsstaterna om hållbar finansiering, och för att möjliggöra brett deltagande och effektiv samverkan inom grupperna, deras undergrupper, kommissionen och intressenter bör en ökad användning av digital, inbegripet virtuell, teknik övervägas.

(57)

För att ge de relevanta aktörerna tillräckligt med tid att bekanta sig med de kriterier för att ekonomiska verksamheter ska anses vara miljömässigt hållbara som anges i denna förordning och förbereda för tillämpningen av dessa bör skyldigheterna i denna förordning för vart och ett av miljömålen bli tillämpliga tolv månader efter fastställandet av de relevanta tekniska granskningskriterierna.

(58)

Bestämmelser i denna förordning som hänvisar till certifikatbaserade system för skatteincitament som existerade innan denna förordning trädde i kraft påverkar inte unionens och medlemsstaternas respektive befogenheter i fråga om skattebestämmelser såsom de följer av fördragen.

(59)

Tillämpningen av denna förordning bör ses över regelbundet i syfte att bedöma, bland annat, framstegen med avseende på utarbetandet av tekniska granskningskriterier för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter; det eventuella behovet av att se över och komplettera kriterierna för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar; ändamålsenligheten i klassifikationssystemet för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter när det gäller att styra privata investeringar mot sådana verksamheter och särskilt vad gäller kapitalflödet till privata företag och andra rättsliga enheter; samt den ytterligare utvecklingen av det klassifikationssystemet, inbegripet genom utvidgning av det så att det omfattar mer än miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter, i syfte att den ska omfatta verksamheter som orsakar betydande skada för miljön, samt andra hållbarhetsmål, inbegripet sociala mål.

(60)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av behovet av att på unionsnivå införa enhetliga kriterier för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(1)

I enlighet med artikel 20.1 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om gods- och persontransporter på väg och järnväg (3) (avtalet mellan EU och Schweiz) tillåts inte persontransporter med buss mellan två orter belägna på en och samma avtalsslutande parts territorium och som utförs av transportföretag som är etablerade i den andra avtalsslutande parten (cabotage).

(2)

I enlighet med artikel 20.2 i avtalet mellan EU och Schweiz får befintliga cabotagerättigheter som följer av bilaterala avtal som ingåtts mellan medlemsstaterna och Schweiz och som gällde när avtalet mellan EU och Schweiz ingicks, det vill säga den 21 juni 1999, fortsätta att tillämpas förutsatt att ingen diskriminering förekommer mellan transportföretag som är etablerade i unionen och att konkurrensen inte snedvrids. Det bilaterala avtalet om vägtransporter mellan Schweiz och Tyskland av den 17 december 1953 (4) (avtalet mellan Schweiz och Tyskland) tillåter inte cabotagetrafik vid persontransporter med buss mellan de båda länderna. Rätten att bedriva sådan trafik ingår därför inte i de rättigheter som omfattas av artikel 20.2 i avtalet mellan EU och Schweiz och som förtecknas i bilaga 8 till det avtalet.

(3)

Internationella åtaganden som tillåter transportföretag etablerade i Schweiz att bedriva cabotagetrafik inom unionen kan påverka artikel 20 i avtalet mellan EU och Schweiz, eftersom sådan trafik inte är tillåten enligt den artikeln.

(4)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 (5) tillåter att cabotagetrafik inom unionen bedrivs endast på vissa villkor och uteslutande av transportföretag som innehar ett gemenskapstillstånd. Internationella åtaganden som gör det möjligt för transportföretag från tredjeländer som inte innehar ett sådant tillstånd att bedriva trafik av det slaget kan påverka den förordningen.

(5)

Följaktligen omfattas sådana internationella åtaganden av unionens exklusiva externa befogenhet. Medlemsstaterna får förhandla om, eller göra, sådana åtaganden endast om de bemyndigats att göra det av unionen i enlighet med artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(6)

Cabotagetrafik som utförs inom unionen av transportföretag från tredjeländer som inte innehar ett gemenskapstillstånd enligt förordning (EG) nr 1073/2009 påverkar den inre marknadens funktion när det gäller persontransporter med buss, i enlighet med vad som fastställts genom den förordningen. Därför måste ett bemyndigande enligt artikel 2.1 i EUF-fördraget beviljas av unionslagstiftaren, i enlighet med det lagstiftningsförfarande som avses i artikel 91 i EUF-fördraget.

(7)

Genom en skrivelse av den 11 maj 2017 begärde Tyskland ett bemyndigande från unionen för att ändra avtalet mellan Schweiz och Tyskland i syfte att tillåta cabotagetrafik vid persontransporter med buss i gränsregioner i Tyskland och Schweiz.

(8)

Cabotagetrafik gör det möjligt att öka fordonens beläggningsfaktor, vilket gör passagerartransporter med buss ekonomiskt effektivare. Det är därför lämpligt att tillåta sådan trafik vid internationella persontransporter med buss mellan Tyskland och Schweiz i de båda ländernas gränsregioner. Detta skulle kunna stärka den nära integrationen av dessa gränsregioner ytterligare.

(9)

För att säkerställa att den berörda cabotagetrafiken inte i alltför hög grad påverkar hur den inre marknaden för persontransporter med buss i enlighet med förordning (EG) nr 1073/2009 fungerar, bör tillståndet för cabotagetrafik beviljas under förutsättning att det inte förekommer någon diskriminering mellan transportföretag som är etablerade i unionen och att konkurrensen inte snedvrids.

(10)

Av samma skäl bör cabotagetrafik endast tillåtas i gränsregioner i Tyskland vid persontransporter med buss mellan Tyskland och Schweiz. I detta syfte är det nödvändigt att definiera gränsregionerna i Tyskland i den mening som avses i detta beslut på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till förordning (EG) nr 1073/2009, och samtidigt göra det möjligt att effektivisera den berörda trafiken.

(1)

I enlighet med artikel 20.1 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om gods- och persontransporter på väg och järnväg (3) (avtalet mellan EU och Schweiz) tillåts inte persontransporter med buss mellan två orter belägna på en och samma avtalsslutande parts territorium och som utförs av transportföretag som är etablerade i den andra avtalsslutande parten (cabotage).

(2)

I enlighet med artikel 20.2 i avtalet mellan EU och Schweiz får befintliga cabotagerättigheter som följer av bilaterala avtal som ingåtts mellan medlemsstaterna och Schweiz och som gällde när avtalet mellan EU och Schweiz ingicks, det vill säga den 21 juni 1999, fortsätta att tillämpas förutsatt att ingen diskriminering förekommer mellan transportföretag som är etablerade i unionen och att konkurrensen inte snedvrids. Italien har inget bilateralt avtal med Schweiz som tillåter cabotagetrafik vid persontransporter med buss mellan de båda länderna. Rättigheten att bedriva sådan trafik ingår därför inte i de rättigheter som omfattas av artikel 20.2 i avtalet mellan EU och Schweiz och som förtecknas i bilaga 8 till det avtalet.

(3)

Internationella åtaganden som tillåter transportföretag etablerade i Schweiz att bedriva cabotagetrafik inom unionen kan påverka artikel 20 i avtalet mellan EU och Schweiz, eftersom sådan trafik inte är tillåten enligt den artikeln.

(4)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/2009 (4) tillåter att cabotagetrafik inom unionen bedrivs endast på vissa villkor och uteslutande av transportföretag som innehar ett gemenskapstillstånd. Internationella åtaganden som gör det möjligt för transportföretag från tredjeländer som inte innehar ett sådant tillstånd att bedriva trafik av det slaget kan påverka den förordningen.

(5)

Följaktligen omfattas sådana internationella åtaganden av unionens exklusiva externa befogenhet. Medlemsstaterna får förhandla om, eller göra, sådana åtaganden endast om de bemyndigats att göra det av unionen i enlighet med artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(6)

Cabotagetrafik som utförs inom unionen av transportföretag från tredjeländer som inte innehar ett gemenskapstillstånd enligt förordning (EG) nr 1073/2009 påverkar den inre marknadens funktion vad gäller persontransporter med buss, i enlighet med vad som fastställts genom den förordningen. Därför måste ett bemyndigande enligt artikel 2.1 i EUF-fördraget beviljas av unionslagstiftaren, i enlighet med det lagstiftningsförfarande som avses i artikel 91 i EUF-fördraget.

(7)

Genom en skrivelse av den 7 februari 2018 begärde Italien ett bemyndigande från unionen för att ingå ett avtal med Schweiz i syfte att tillåta cabotagetrafik vid persontransporter med buss i gränsregionerna i Italien och Schweiz.

(8)

Cabotagetrafik gör det möjligt att öka fordonens beläggningsfaktor, vilket gör passagerartransporter med buss ekonomiskt effektivare. Det är därför lämpligt att tillåta sådan trafik vid persontransporter med buss mellan Italien och Schweiz i de båda ländernas gränsregioner. Detta skulle kunna stärka den nära integrationen av dessa gränsregioner ytterligare.

(9)

För att säkerställa att den berörda cabotagetrafiken inte i alltför hög grad påverkar hur den inre marknaden för persontransporter med buss i enlighet med förordning (EG) nr 1073/2009 fungerar, bör tillståndet för cabotagetrafik beviljas under förutsättning att det inte förekommer någon diskriminering mellan transportföretag som är etablerade i unionen och att konkurrensen inte snedvrids.

(10)

Av samma skäl bör cabotagetrafik endast tillåtas i gränsregioner i Italien vid persontransporter med buss mellan Italien och Schweiz. I detta syfte är det nödvändigt att definiera gränsregionerna i Italien i den mening som avses i detta beslut på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till förordning (EG) nr 1073/2009, och samtidigt göra det möjligt att effektivisera den berörda trafiken.