(1)

Covid-19-utbrottet har lett till en kraftigt minskad flygtrafik till följd av en betydande nedgång i efterfrågan och direkta åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna och tredjeländer för att begränsa utbrottet. De därav följande allvarliga effekterna för lufttrafikföretag inträdde redan i januari 2020 när det gäller Folkrepubliken Kina och Folkrepubliken Kinas särskilda administrativa region Hongkong, har varit genomgripande sedan den 1 mars 2020, och kommer sannolikt att påverka minst två tidtabellsperioder, vintersäsongen 2019/2020 och sommarsäsongen 2020.

(2)

Dessa omständigheter ligger utanför lufttrafikföretagens kontroll och den av lufttrafikföretagen frivilligt eller obligatoriskt inställda lufttrafik som följer därav utgör ett nödvändigt eller legitimt svar på dessa omständigheter. Frivilligt inställd lufttrafik i synnerhet skyddar lufttrafikföretagens ekonomiska hälsa och gör att den negativa miljöpåverkan som följer av tomma eller i stort sett tomma flygningar endast i syfte att upprätthålla de underliggande ankomst-och avgångstiderna kan undvikas.

(3)

Uppgifter som offentliggjorts av Eurocontrol, som är funktionen för nätverksförvaltning för flygtrafiknätet inom det gemensamma europeiska luftrummet, visar en nedgång på tolvmånadersbasis på cirka 10 % för flygtrafiken i den europeiska regionen under första hälften av mars 2020. Lufttrafikföretagen rapporterar stora minskningar av antalet förbokningar och ställer in ett stort antal flygningar för tidtabellsperioderna ”vintersäsongen 2019/2020” och ”sommarsäsongen 2020” till följd av utbrottet.

(4)

Enligt artikel 8.2 i rådets förordning (EEG) nr 95/93 (2), jämförd med artikel 10.2 i den förordningen, äventyrar ett lufttrafikföretags underlåtenhet att utnyttja minst 80 % av en serie av tilldelade ankomst- och avgångstider vid en samordnad flygplats det hävdvunna företrädet till dessa ankomst- och avgångstider.

(5)

Enligt artikel 10.4 i förordning (EEG) nr 95/93 får samordnarna av ankomst- och avgångstider, vid fastställandet av det hävdvunna företrädet, bortse från outnyttjade ankomst- och avgångstider under perioder då ett lufttrafikföretag inte kunnat bedriva planerad lufttrafik på grund av exempelvis att flygplatser stängts. Den artikeln behandlar dock inte situationer som covid‐19‐utbrottet. Det är därför lämpligt att ändra förordning (EEG) nr 95/93 i enlighet med detta.

(6)

Mot bakgrund av antalet kända förbokningar och epidemiologiska prognoser kan det i detta skede rimligen antas att ett betydande antal flygningar kommer att ställas in på grund av covid‐19‐utbrottet under perioden från och med den 1 mars 2020 åtminstone till och med den 24 oktober 2020. Outnyttjade ankomst- och avgångstider som tilldelats för denna period bör inte leda till att lufttrafikföretagen förlorar det hävdvunna företräde som de annars skulle ha. Det är därför nödvändigt att fastställa villkoren för när ej utnyttjade ankomst- och avgångstider bör anses ha använts för dessa ändamål, med avseende på motsvarande följande säsong.

(7)

Ankomst- och avgångstider vid samordnade flygplatser är en värdefull ekonomisk resurs. Trots den allmänna nedgången i flygtrafiken bör inställandet av lufttrafik emellertid inte hindra att ankomst- och avgångstider används av andra lufttrafikföretag som kan vilja använda dem på tillfällig basis utan att detta ger dem hävdvunna rättigheter. Därför bör ankomst- och avgångstider utan dröjsmål lämnas tillbaka till samordnaren om de inte används av det lufttrafikföretag som tilldelats dem.

(8)

Det är svårt att förutsäga den fortsatta utvecklingen av covid-19-utbrottet och dess ytterligare inverkan på lufttrafikföretagen. Kommissionen bör kontinuerligt analysera effekterna av covid-19-utbrottet på luftfartssektorn och unionen bör utan onödigt dröjsmål kunna förlänga den period under vilken de åtgärder som avses i denna förordning ska tillämpas om de ogynnsamma villkoren kvarstår.

(9)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att anse att ankomst- och avgångstider som inte använts på grund av covid-19-utbrottet har använts, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(10)

I syfte att, om det är nödvändigt och motiverat, förlänga de åtgärder som anges i denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att förlänga den period under vilken de åtgärder som avses i denna förordning ska tillämpas. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (3). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(11)

Med beaktande av den brådska som föranleds av de exceptionella omständigheter som förorsakats av covid-19-utbrottet, har det ansetts lämpligt att föreskriva ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(12)

Denna förordning bör av brådskande skäl träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(1)

Följderna av covid-19-utbrottet har drabbat medlemsstaterna på ett sätt som saknar tidigare motsvarighet. Den pågående folkhälsokrisen hämmar tillväxten i medlemsstaterna, vilket i sin tur förvärrar de allvarliga likviditetsbrister som beror på det plötsliga och väsentligt ökade behovet av offentliga investeringar i hälso- och sjukvårdssystemen och i andra sektorer av deras ekonomier. Detta har skapat en undantagssituation som måste hanteras genom särskilda åtgärder.

(2)

Det är avgörande att bristen på likviditet och offentliga medel i medlemsstaterna inte hindrar sådana investeringar inom program som stöds av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), Europeiska socialfonden (ESF) och Sammanhållningsfonden (gemensamt kallade fonderna) och Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) som behövs för att bekämpa covid-19-utbrottet.

(3)

För att hantera effekterna av folkhälsokrisen bör Eruf där så är nödvändigt stödja finansiering av rörelsekapital i små och medelstora företag som en tillfällig åtgärd för att verkningsfullt motverka folkhälsokrisen.

(4)

För att hantera effekterna av folkhälsokrisen bör Erufs investeringsprioriteringar för att stärka forskning, teknisk utveckling och innovation täcka investeringar i produkter och tjänster som är nödvändiga för att främja krishanteringsförmågan inom hälso- och sjukvården.

(5)

För att möjliggöra större flexibilitet i hanteringen av covid-19-utbrottet bör medlemsstaterna beredas större flexibilitet vid genomförandet av programmen, och ett förenklat förfarande som inte kräver ett kommissionsbeslut bör föreskrivas för ändringar av de operativa programmen. Den information som ska lämnas till kommissionen angående sådana ändringar bör förtydligas.

(6)

För att hantera effekterna av folkhälsokrisen bör finansieringsinstrument som finansieras av fonderna om nödvändigt tillhandahålla stöd i form av rörelsekapital till små och medelstora företag som en tillfällig åtgärd för att verkningsfullt motverka folkhälsokrisen.

(7)

För att kunna hantera effekterna av folkhälsokrisen omedelbart bör utgifter för insatser i syfte att främja krishanteringsförmågan vara stödberättigande från och med den 1 februari 2020.

(8)

För att säkerställa att medlemsstaterna har tillräckliga finansiella medel för att utan dröjsmål kunna genomföra nödvändiga investeringar är det lämpligt att kommissionen inte utfärdar betalningskrav för belopp som kan återkrävas från medlemsstaterna i samband med de årsredovisningar som lämnas in 2020. Medlemsstaterna bör använda de belopp som inte återkrävts för att påskynda investeringar som är relaterade till covid-19-utbrottet och som är stödberättigande enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (2) och de fondspecifika bestämmelserna.

(9)

De belopp som inte återkrävts under 2020 bör avräknas eller bli föremål för betalningskrav när programmen avslutas.

(10)

För att hantera effekterna av folkhälsokrisen bör EHFF bevilja gemensamma fonder och beståndsförsäkringar för att trygga inkomster för fiskare och vattenbrukare som drabbats av folkhälsokrisen.

(11)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att hantera effekterna av folkhälsokrisen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(12)

Med tanke på det brådskande behovet av stöd bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(13)

Med tanke på covid-19-utbrottet och det brådskande behovet av att hantera den därmed förknippade folkhälsokrisen har det ansetts lämpligt att föreskriva ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(14)

Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1301/2013 (3), (EU) nr 1303/2013 och (EU) nr 508/2014 (4) bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Europeiska unionens solidaritetsfond (fonden) inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2012/2002 (2). Fonden inrättades för att ge ekonomiskt bistånd till medlemsstater efter stora katastrofer som ett handfast tecken på europeisk solidaritet i nödsituationer.

(2)

I händelse av större hot mot folkhälsan bör unionen visa sin solidaritet med berörda medlemsstater och den berörda befolkningen genom att tillhandahålla ekonomiskt bistånd för att hjälpa den drabbade befolkningen, bidra till en snabb återgång till normala levnadsvillkor i de drabbade regionerna och begränsa spridningen av smittsamma sjukdomar.

(3)

Unionen bör också i händelse av större hot mot folkhälsan visa solidaritet med de länder som förhandlar om anslutning till unionen.

(4)

En större kris kan uppstå till följd av hot mot folkhälsan, särskilt en officiellt utlyst viruspandemi. Fonden gör det möjligt för unionen att bidra till att räddningstjänster mobiliseras för att tillgodose människors akuta behov och bidra till återställande på kort sikt av förstörd viktig infrastruktur så att ekonomisk aktivitet kan återupptas i de katastrofdrabbade regionerna. Fonden är emellertid för närvarande begränsad till naturkatastrofer som orsakar fysiska skador och omfattar inte större katastrofer orsakade av biologiska risker. Åtgärder bör vidtas för att göra det möjligt för unionen att ingripa vid större hot mot folkhälsan.

(5)

Syftet med de åtgärder som vidtas är att komplettera de berörda staternas egna insatser i sådana fall där verkningarna av en kris är så allvarliga att dessa stater inte klarar av att hantera situationen enbart med sina egna resurser. Eftersom detta mål inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(6)

I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör åtgärder enligt denna förordning begränsas till större hot mot folkhälsan. Dessa hot bör definieras på grundval av de offentliga utgifter som är nödvändiga för att hantera dem.

(7)

Unionens bistånd bör komplettera de berörda staternas egna insatser och användas för att täcka en del av de offentliga utgifter som anslagits för de mest väsentliga nödinsatserna i samband med nödsituationen.

(8)

I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör bistånd från unionen bara beviljas på grundval av en ansökan från den drabbade staten. Kommissionen bör se till att de ansökningar som staterna lämnar in behandlas likvärdigt.

(9)

Kommissionen bör snabbt kunna besluta om att anslå särskilda medel och ta dem i anspråk så fort som möjligt. De befintliga bestämmelserna för förskottsbetalningar bör därför stärkas genom att beloppen ökas.

(10)

Denna förordning är av brådskande karaktär och bör träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(11)

Med tanke på covid-19-utbrottet och det brådskande behovet av att hantera den därmed förknippade folkhälsokrisen, har det ansetts lämpligt att föreskriva ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(12)

Förordning (EG) nr 2012/2002 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan och Konungariket Marocko, å andra sidan (1) (associeringsavtalet), ingicks på unionens vägnar genom rådets och kommissionens beslut 2000/204/EG, EKSG (2) och trädde i kraft den 1 mars 2000.

(2)

Genom rådets beslut (EU) 2019/217 (3) godkändes ingåendet av avtalet genom skriftväxling mellan Europeiska unionen och Konungariket Marocko om ändring av protokoll nr 1 och nr 4 till associeringsavtalet (4) (ändringsavtalet), i syfte att utvidga tullförmånerna enligt associeringsavtalet till att omfatta produkter med ursprung i Västsahara.

(3)

I enlighet med artikel 81 i associeringsavtalet har en associeringskommitté med ansvar för förvaltningen av associeringsavtalet inrättats. Enligt artikel 83 i associeringsavtalet har associeringskommittén befogenhet att besluta i fråga om förvaltningen av associeringsavtalet liksom på de områden beträffande vilka rådet har delegerat sina befogenheter till den.

(4)

Senast två månader efter det att ändringsavtalet trätt i kraft ska associeringskommittén anta ett beslut om formerna för utvärderingen av ändringsavtalets effekter, särskilt på hållbar utveckling och vad gäller fördelarna för de berörda befolkningarna och utvinningen av naturresurser i Västsahara.

(5)

Den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i associeringskommittén bör fastställas, eftersom beslutet kommer att vara rättsligt bindande för unionen.

(6)

För att övervaka ändringsavtalets effekter på de berörda befolkningarna och utvinningen av naturresurser i de berörda territorierna föreskrivs i ändringsavtalet uttryckligen en lämplig ram och ett lämpligt förfarande som ger parterna möjlighet att på grundval av regelbundet informationsutbyte utvärdera ändringsavtalets inverkan under dess genomförande. Unionen och Konungariket Marocko har enats om att minst en gång om året ömsesidigt utbyta information inom ramen för associeringskommittén. Därför bör de närmare formerna för utvärderingen fastställas så att de kan antas av associeringskommittén.

(7)

Syftet med informationsutbytet är detsamma som syftet med kommissionens och Europeiska utrikestjänstens rapport av den 11 juni 2018 om fördelarna för befolkningen i Västsahara, och om samrådet med denna befolkning, vad gäller utvidgningen av tullförmånerna till att omfatta produkter med ursprung i Västsahara.

(8)

I fråga om effekterna på territoriets ekonomi avser hittills tillgänglig information huvudsakligen jordbruk och fiske, medan tullförmånerna avser alla produkter; de uppgifter som ska utbytas kan därför förändras med hänsyn till hur verksamheten i Västsahara utvecklas. Informationsutbytet är för övrigt inte begränsat enbart till ekonomiska frågor (fördelar i strikt bemärkelse) utan ska möjliggöra en bredare utvärdering, inbegripet av aspekter som exempelvis hållbar utveckling och effekterna på utvinningen av naturresurser.

(9)

Konungariket Marocko har även godtagit att inrätta ett separat system för insamling av statistiska uppgifter om exporten till unionen av produkter med ursprung i Västsahara, uppgifter som varje månad kommer att ställas till förfogande för kommissionen och medlemsstaternas tullmyndigheter.

(10)

Konungariket Marocko kommer att kunna begära information från unionen, på grundval av befintliga informationssystem, om tillverkning av eller handel med specifika produktkategorier av intresse för Konungariket Marocko.