(1)

Unionshushållens sparande är bland det högsta i världen, men merparten av detta sparande hålls på kortfristiga bankkonton. Ett ökat investeringsinflöde till kapitalmarknaderna kan göra det lättare att hantera de utmaningar som följer av befolkningens åldrande och de låga räntorna.

(2)

Ålderspensioner utgör en betydande del av pensionärernas inkomst, och för många människor är en tillräcklig pension skillnaden mellan ett bekvämt liv och fattigdom under ålderdomen. Dessa pensioner är en nödvändig förutsättning för utövandet av de grundläggande rättigheter som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat artikel 25 om äldres rättigheter, där följande anges: ”Unionen erkänner och respekterar rätten för äldre att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet.”

(3)

Unionen står inför flera utmaningar, bland annat demografiska utmaningar på grund av att Europa är en åldrande kontinent. Karriärmönstren, arbetsmarknaden och förmögenhetsfördelningen genomgår dessutom radikala förändringar, inte minst till följd av den digitala revolutionen.

(4)

En betydande del av ålderspensionerna tillhandahålls genom de allmänna systemen. Trots att organisationen av pensionssystemen faller under exklusiv nationell behörighet enligt fördragen är tillräckliga inkomster och de nationella pensionssystemens finansiella hållbarhet avgörande för unionens stabilitet i allmänhet. Genom att kanalisera mer av det europeiska sparandet i form av kontanter och insättningar på bankkonton till långsiktiga investeringsprodukter, såsom frivilliga pensionsprodukter med ett långsiktigt pensionsändamål, skulle effekten därför bli gynnsam både för enskilda (som skulle dra nytta av högre avkastning och bättre pensioner) och för ekonomin i stort.

(5)

År 2015 var 11,3 miljoner unionsmedborgare i arbetsför ålder (20–64 år) bosatta i en annan medlemsstat än den medlemsstat där de är medborgare, och 1,3 miljoner unionsmedborgare arbetade i en annan medlemsstat än sin bosättningsmedlemsstat.

(6)

En flyttbar paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) med ett långsiktigt pensionsändamål kommer att öka intresset för den, särskilt hos unga personer och rörliga arbetstagare, och kommer att bidra till att ytterligare underlätta medborgarnas rätt att bosätta sig och arbeta inom hela unionen.

(7)

Privat pensionssparande är viktigt eftersom det kopplar samman långsiktiga sparare med långsiktiga investeringsmöjligheter. En större europeisk marknad för privat pensionssparande kommer att öka tillgången till medel för institutionella investerare och investeringarna i den reala ekonomin.

(8)

Denna förordning gör det möjligt att skapa en privat pensionsprodukt som har ett långsiktigt pensionsändamål och i största möjliga mån beaktar miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsfaktorer (ESG-faktorer) enligt Förenta nationernas principer för ansvarsfulla investeringar, och kommer att, så långt som möjligt, vara enkel, säker, rimligt prissatt, transparent, konsumentvänlig och flyttbar i hela unionen och komplettera de befintliga systemen i medlemsstaterna.

(9)

För närvarande fungerar inte den inre marknaden för privata pensionsprodukter friktionsfritt. I vissa medlemsstater finns det ännu inte någon marknad för privata pensionsprodukter. I andra är privata pensionsprodukter tillgängliga, men det finns en hög grad av fragmentering mellan nationella marknader. Till följd av detta är privata pensionsprodukter endast i begränsad omfattning flyttbara. Detta kan göra det svårt för enskilda att utöva sina grundläggande fri- och rättigheter. Det skulle kunna hindra dem från att ta anställning eller pensionera sig i en annan medlemsstat. Att befintliga privata pensionsprodukter inte är standardiserade begränsar dessutom tillhandahållare att utnyttja etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.

(10)

Eftersom den inre marknaden för privata pensionsprodukter är fragmenterad och diversifierad, skulle effekterna av PEPP-produkter kunna bli mycket olika mellan medlemsstaterna, och målgruppen skulle kunna bli lika varierad. I vissa medlemsstater kan PEPP-produkter erbjuda lösningar för personer som för närvarande inte har tillräckliga pensionsavsättningsmöjligheter. I andra medlemsstater skulle PEPP-produkter kunna bredda konsumenternas valmöjligheter eller erbjuda lösningar för rörliga medborgare. Dock bör PEPP-produkterna inte syfta till att ersätta befintliga nationella pensionssystem, eftersom de utgör en ytterligare och kompletterande privat pensionsprodukt.

(11)

Kapitalmarknadsunionen kommer att bidra till att mobilisera kapital i Europa och kanalisera det till företag, inbegripet små och medelstora företag, och till infrastrukturprojekt och långsiktigt hållbara projekt som behöver kapital för att växa och skapa sysselsättning. Ett av kapitalmarknadsunionens huvudmål är att europeiska sparmedel ska användas på ett bättre sätt och därigenom öka investeringar och valmöjligheter för icke-professionella investerare. Därför kommer en PEPP-produkt att innebära ett steg framåt för att stärka kapitalmarknadernas integration på grund av dess stöd till en långsiktig finansiering av den reala ekonomin, med beaktande av produktens långsiktiga pensionsändamål och investeringarnas hållbarhet.

(12)

I kommissionens handlingsplan för en kapitalmarknadsunion av den 30 september 2015 aviserades att kommissionen ”kommer att utvärdera om det behövs en politisk ram för att åstadkomma en välfungerande europeisk marknad för enkelt, effektivt och konkurrenskraftigt privat pensionssparande och om det krävs EU-lagstiftning för en sådan marknad”.

(13)

I Europaparlamentets resolution av den 19 januari 2016 om lägesbedömning och utmaningar – EU:s lagstiftning om finansiella tjänster: konsekvenser och vägen mot en effektivare och mer ändamålsenlig EU-ram för finansiell reglering och en kapitalmarknadsunion (3), betonade Europaparlamentet att ”man måste arbeta för en miljö som stimulerar till innovation inom området finansprodukter, ökar diversifieringen och fördelarna för realekonomin och ger ökade investeringsincitament, samt som dessutom kan bidra till att vi får adekvata, trygga och hållbara pensioner, till exempel i form av en övergripande europeisk pensionsprodukt, som utformats på ett enkelt och transparent sätt”.

(14)

I sina slutsatser av den 28 juni 2016 efterlyste Europeiska rådet ”snabba och beslutsamma framsteg för att säkerställa att företag lättare får tillgång till finansiering och för att stödja investeringar i den reala ekonomin genom att föra arbetet med agendan för kapitalmarknadsunionen framåt”.

(15)

Kommissionen aviserade i sitt meddelande av den 14 september 2016Kapitalmarknadsunion – Att påskynda reformarbetet att den ”kommer att överväga förslag till en enkel, effektiv och konkurrenskraftig EU-omfattande privat pensionsprodukt […]. Till de alternativ som övervägs hör ett möjligt lagstiftningsförslag som kommer att kunna läggas fram under 2017.”

(16)

I sitt meddelande av den 8 juni 2017Halvtidsöversyn av handlingsplanen för en kapitalmarknadsunion aviserade kommissionen ”ett lagförslag före slutet av juni 2017 om en europeisk privat (PEPP). Förslaget kommer att lägga grunden till en säkrare, mer kostnadseffektiv och transparent marknad för rimligt prissatta och frivilliga privata pensionsprodukter som kan förvaltas på EU-nivå. Detta kommer att tillgodose behoven hos dem som vill komplettera sitt sparande inför pensionen, göra det lättare att hantera den demografiska utmaningen, fungera som ett komplement till befintliga pensionsprodukter och pensionssystem samt göra privat pensionssparande mer kostnadseffektivt genom att erbjuda bra möjligheter till långsiktiga investeringar”.

(17)

Utvecklingen av en PEPP-produkt kommer att öka valmöjligheterna när det gäller pensionssparande, särskilt för rörliga arbetstagare, och upprätta en unionsmarknad för PEPP-sparinstitut. Den bör dock bara vara ett komplement till de allmänna pensionssystemen.

(18)

Finansiell utbildning kan bidra till att främja förståelsen av och medvetenheten om hushållens val av sparande vad avser frivilliga privata pensionsprodukter. Spararna bör också ha en rimlig chans att till fullo förstå riskerna och egenskaperna när det gäller PEPP-produkten.

(19)

Regelverket för PEPP-produkten kommer att lägga grunden till en framgångsrik marknad för rimligt prissatta och frivilliga pensionsrelaterade investeringar som kan förvaltas på paneuropeisk nivå. Genom att komplettera befintliga lagstadgade tjänstepensionssystem och tjänstepensionsprodukter, kommer det att bidra till att tillgodose behoven hos dem som vill komplettera sitt sparande inför pensionen, göra det lättare att hantera den demografiska utmaningen och erbjuda en ny stark källa av privat kapital till långsiktiga investeringar. Detta regelverk kommer inte att ersätta eller harmonisera befintliga nationella privata pensionsprodukter eller pensionssystem och inte heller kommer det att påverka befintliga nationella lagstadgade tjänstepensionssystem och tjänstepensionsprodukter.

(20)

En PEPP-produkt är en individuell pensionsprodukt som inte är tjänstepensionsbaserad och som en PEPP-sparare frivilligt tecknar sig för i pensionssyfte. Eftersom en PEPP-produkt syftar till att skapa en långsiktig ackumulering av kapital bör möjligheterna till förtida uttag av kapital vara begränsade och kunna bestraffas.

(21)

Denna förordning harmoniserar vissa av PEPP-produktens grundläggande egenskaper som rör väsentliga frågor såsom distribution, minimiinnehåll i avtal, investeringspolicy och byte av tillhandahållare, samt gränsöverskridande tillhandahållande och portabilitet. Harmoniseringen av dessa grundläggande egenskaper kommer i allmänhet att medföra att spelreglerna blir mer lika för tillhandahållare av privata pensioner och bidra till förverkligandet av kapitalmarknadsunionen och integreringen av den inre marknaden för privat pensionssparande. Den kommer att leda till en i hög grad standardiserad paneuropeisk produkt, som är tillgänglig i alla medlemsstater, och göra det möjligt för konsumenterna att dra full nytta av den inre marknaden genom att de kommer att kunna överföra sina pensionsrättigheter till utlandet och ha fler tillhandahållare att välja mellan, även gränsöverskridande. Genom att minska hindren för tillhandahållandet av pensionstjänster över gränserna kommer PEPP-produkten att öka konkurrensen mellan tillhandahållare på paneuropeisk nivå och erbjuda stordriftsfördelar som bör gynna spararna.

(22)

Artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) tillåter att rättsakter antas i form av såväl förordningar som direktiv. Antagandet av en förordning är att föredra eftersom den blir direkt tillämplig i alla medlemsstater. Med en förordning skulle PEPP-produkten snabbare kunna komma i bruk och därmed bidra till att tillgodose behovet av ökat pensionssparande och ökade investeringar inom ramen för kapitalmarknadsunionen. Eftersom denna förordning harmoniserar PEPP-produkternas grundläggande egenskaper behöver dessa inte omfattas av särskilda nationella regler, varför en förordning förefaller vara mer lämplig än ett direktiv. De egenskaper som inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde (t.ex. villkoren i intjänandefasen) är emellertid underställda nationella regler.

(23)

Denna förordning bör fastställa enhetliga regler för registrering, tillhandahållande, distribution och tillsyn av PEPP-produkter. PEPP-produkter bör omfattas av bestämmelserna i denna förordning, relevant sektorsspecifik unionsrätt samt motsvarande delegerade akter och genomförandeakter. Dessutom bör de lagar som medlemsstaterna antar för att genomföra sektorsspecifik unionsrätt vara tillämpliga. Medlemsstaternas respektive lagar bör tillämpas om en viss fråga inte redan omfattas av denna förordning eller sektorsspecifik unionsrätt. En PEPP-produkt bör också vara föremål för ett avtal som ingåtts mellan PEPP-spararen och PEPP-sparinstitutet (nedan kallat PEPP-avtalet). Det finns ett antal viktiga egenskaper hos produkten som bör inkluderas i PEPP-avtalet. Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av unionens regler om internationell privaträtt, särskilt regler om domstols behörighet och tillämplig lag. Denna förordning bör inte heller påverka tillämpningen av nationell avtals-, social-, arbets- och skatterätt.

(24)

Denna förordning bör klargöra att PEPP-avtalet måste följa alla tillämpliga regler. Dessutom bör PEPP-avtalet fastställa parternas rättigheter och skyldigheter och inbegripa en uppsättning viktiga egenskaper hos produkten. Ett PEPP-avtal skulle också kunna ingås av en företrädare för en grupp av PEPP-sparare, t.ex. en oberoende sammanslutning av sparare, som agerar på uppdrag av den gruppen, under förutsättning att detta görs i överensstämmelse med denna förordning och tillämplig nationell rätt och att PEPP-sparare som tecknar sig på detta sätt får samma information och rådgivning som PEPP-sparare som ingår ett PEPP-avtal direkt med ett PEPP-sparinstitut eller genom en PEPP-distributör.

(25)

PEPP-sparinstitut bör få tillträde till hela unionsmarknaden med en enda registrering av produkten, på grundval av en enda uppsättning regler. För att marknadsföra en produkt under beteckningen PEPP-produkt bör sökande PEPP-sparinstitut ansöka om registrering hos sina behöriga myndigheter. Denna förordning hindrar inte att en befintlig privat pensionsprodukt som uppfyller de villkor som fastställs i denna förordning registreras. De behöriga myndigheterna bör fatta ett beslut om registrering om det sökande PEPP-sparinstitutet har lämnat alla nödvändiga uppgifter och om det finns lämpliga arrangemang för att uppfylla kraven i denna förordning. Efter det att ett beslut om registrering fattats av de behöriga myndigheterna bör de meddela den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (4) om detta så att PEPP-sparinstitutet och PEPP-produkten registreras i det centrala offentliga registret. En sådan registrering bör gälla i hela unionen. För att säkerställa en effektiv tillsyn av att de enhetliga kraven i denna förordning efterlevs, bör alla senare ändringar av den information och de handlingar som tillhandahålls i registreringsförfarandet omedelbart anmälas till de behöriga myndigheterna och Eiopa, i tillämpliga fall.

(26)

Eiopa bör upprätta ett centralt offentligt register som innehåller information om de PEPP-produkter som har registrerats och som skulle kunna tillhandahållas och distribueras i unionen samt om PEPP-sparinstituten och en förteckning över de medlemsstater i vilka PEPP-produkten erbjuds. Om PEPP-sparinstitut inte distribuerar PEPP-produkter inom en medlemsstats territorium men skulle kunna öppna ett underkonto för den medlemsstaten, för att säkerställa portabilitetsmöjligheten för sina PEPP-kunder, bör det i registret också finnas information om de medlemsstater för vilka PEPP-sparinstitutet erbjuder underkonton.

(27)

Det sätt på vilket tjänstepensionsinstitut, enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 (5), organiseras och är reglerade skiljer sig i hög grad åt mellan medlemsstaterna. I vissa medlemsstater får dessa institut endast bedriva tjänstepensionsverksamhet medan de i andra medlemsstater, inbegripet de godkända organ som ansvarar för driften av dessa och som agerar för deras räkning när tjänstepensionsinstituten inte har status som juridisk person, tillåts bedriva tjänstepensionsverksamhet och privat pensionsverksamhet. Detta har inte bara lett till att tjänstepensionsinstituten har organisatoriska strukturer som skiljer sig åt utan också till att tillsynen av dem på nationell nivå skiljer sig åt. I synnerhet är tillsynen av tjänstepensionsinstitut som är auktoriserade att tillhandahålla tjänstepensioner och privata pensioner bredare än för de tjänstepensionsinstitut som enbart handhar tjänstepensioner.

För att inte äventyra den finansiella stabiliteten och för att beakta skillnaderna i organisatorisk struktur och tillsyn bör endast de tjänstepensionsinstitut som har auktoriserats och som står under tillsyn för att tillhandahålla privata pensionsprodukter enligt nationell rätt få tillhandahålla PEPP-produkter. För att säkra den finansiella stabiliteten bör dessutom alla tillgångar och skulder som hänför sig till en PEPP-produkt hållas fullständigt åtskilda, utan någon möjlighet att överföra dem till institutets övriga pensionsverksamhet. Tjänstepensionsinstitut som tillhandahåller PEPP-produkter bör också vid varje tidpunkt uppfylla de relevanta standarder som fastställs i direktiv (EU) 2016/2341, inbegripet de mer detaljerade investeringsregler som vid införlivandet fastställts av de medlemsstater där de är registrerade eller auktoriserade i enlighet med direktiv (EU) 2016/2341, och bestämmelserna i deras bolagsstyrningssystem. Precis som för andra PEPP-sparinstitut bör denna förordning tillämpas om dess bestämmelser är strängare.

(28)

Ett PEPP-pass kommer att säkerställa upprättandet av en inre marknad för PEPP-produkter.

(29)

PEPP-sparinstitut bör kunna distribuera PEPP-produkter som de har utvecklat och PEPP-produkter som de inte har utvecklat, under förutsättning att detta är förenligt med den relevanta sektorslagstiftningen. PEPP-distributörer bör ha rätt att distribuera PEPP-produkter som de själva inte har utvecklat. PEPP-distributörer bör endast distribuera de produkter för vilka de har lämplig kunskap och kompetens i enlighet med relevant sektorslagstiftning.

(30)

PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer bör ge rådgivning till presumtiva PEPP-sparare före ingåendet av PEPP-avtalet med beaktande av produktens långsiktiga pensionsändamål, PEPP-spararens individuella krav och behov och de begränsade möjligheterna till inlösen. Rådgivningen bör särskilt syfta till att informera en PEPP-sparare om investeringsalternativens egenskaper, nivån på kapitalskyddet och formerna av utbetalningar.

(31)

Inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten kan PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer distribuera en PEPP-produkt inom en värdmedlemsstats territorium efter det att ett underkonto öppnats för den värdmedlemsstaten. För att säkerställa tjänster av hög kvalitet och ett effektivt konsumentskydd bör hem- och värdmedlemsstaterna ha ett nära samarbete i kontrollen av att skyldigheterna i denna förordning fullgörs. Om PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer utnyttjar sin frihet att tillhandahålla tjänster genom att bedriva verksamhet i olika medlemsstater bör det vara hemmedlemsstatens behöriga myndigheter som ska säkerställa att skyldigheterna i denna förordning fullgörs, eftersom de har närmare band till PEPP-sparinstitutet. För att säkerställa en rättvis ansvarsfördelning mellan hem- och värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter bör de behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat, om de upptäcker att skyldigheter åsidosätts inom deras territorium, informera hemmedlemsstatens behöriga myndighet, som i sin tur ska vara skyldig att vidta lämpliga åtgärder. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten bör vidare ha rätt att ingripa om hemmedlemsstatens behöriga myndigheter underlåter att vidta lämpliga åtgärder eller om de åtgärder som vidtas är otillräckliga.

(32)

Medlemsstaternas behöriga myndigheter bör förfoga över alla medel som krävs för att säkerställa att PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt inom hela unionen, oavsett om verksamheten bedrivs med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att säkerställa en effektiv tillsyn bör alla åtgärder som vidtas av de behöriga myndigheterna stå i proportion till art, grad och komplexitet hos den inneboende risken i ett visst pensionssparinstituts eller en viss distributörs verksamhet.

(33)

PEPP-produktens paneuropeiska dimension kan utnyttjas inte bara av pensionssparinstitut, genom möjligheterna till gränsöverskridande verksamhet, utan även av PEPP-sparare, genom PEPP-produktens portabilitet och möjligheten till byte, och på så sätt bidra till att trygga privata pensionsförmåner för personer som utövar sin rätt till fri rörlighet enligt artiklarna 21 och 45 i EUF-fördraget. Portabilitet innebär att PEPP-spararen kan byta bosättningsort till en annan medlemsstat men behålla sitt PEPP-sparinstitut, medan byte av PEPP-sparinstitut inte nödvändigtvis förutsätter byte av bosättningsort.

(34)

En PEPP-produkt bör omfatta nationella underkonton som vart och ett ska ha de egenskaper för privata pensionsprodukter som gör att inbetalningarna till eller utbetalningarna från PEPP-produkterna kan omfattas av incitament, om det finns sådana, som erbjuds i de medlemsstater för vilka ett underkonto har gjorts tillgängligt av PEPP-sparinstitutet. Underkontot bör användas för att registrera de inbetalningar som gjorts under intjänandefasen och de utbetalningar som gjorts under utbetalningsfasen och som följer rätten i den medlemsstat för vilken underkontot öppnats. För PEPP-spararen bör ett första underkonto skapas i samband med att denne ingår ett PEPP-avtal.

(35)

För att möjliggöra en problemfri övergång för PEPP-sparinstitut bör skyldigheten att tillhandahålla PEPP-produkter med underkonton för åtminstone två medlemsstater tillämpas senast tre år efter denna förordnings tillämpningsdatum. För att inte vilseleda PEPP-spararna bör PEPP-sparinstitut tillhandahålla information om vilka nationella underkonton som är omedelbart tillgängliga efter lanseringen av en PEPP-produkt. Om en PEPP-sparare flyttar till en annan medlemsstat och om inget underkonto är tillgängligt för den medlemsstaten, bör PEPP-sparinstitutet göra det möjligt för PEPP-spararen att omedelbart och utan kostnad byta till ett annat PEPP-sparinstitut som tillhandahåller ett underkonto för den medlemsstaten. PEPP-spararen bör också kunna fortsätta att betala in till det underkonto där inbetalningarna gjordes före bytet av bosättningsort.

(36)

PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer bör med hänsyn till PEPP-produktens långsiktiga pensionsändamål och den administrativa bördan ge presumtiva PEPP-sparare och PEPP-förmånstagare tydlig, lättförståelig och tillräcklig information för att de ska kunna fatta beslut inför sin pensionering. Av samma skäl bör PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer även säkerställa en hög grad av transparens under en PEPP-produkts olika faser, inbegripet i skedet innan avtalet ingås, när avtalet ingås, intjänandefasen (inbegripet tiden före pensionering) och utbetalningsfasen. Information bör särskilt lämnas om intjänade pensionsrättigheter, prognostiserade PEPP-pensionsförmåner, risker och garantier, integreringen av ESG-faktorer samt kostnader. Om de prognostiserade PEPP-pensionsförmånerna grundas på ekonomiska scenarier bör informationen även omfatta ett bästa scenario och ett oförmånligt scenario, vilket bör vara extremt men realistiskt.

(37)

Innan de ingår ett PEPP-avtal bör presumtiva PEPP-sparare få all information som de behöver för att kunna fatta välgrundade beslut. Innan PEPP-avtalet ingås bör pensionsrelaterade krav och behov specificeras och rådgivning tillhandahållas.

(38)

För att säkerställa optimal produkttransparens bör PEPP-sparinstitut upprätta ett PEPP-faktablad med grundläggande information för de PEPP-produkter som de utvecklar innan dessa PEPP-produkter får distribueras till PEPP-sparare. De bör även ha ansvar för PEPP-faktabladets riktighet. PEPP-faktabladet bör ersätta, och vara en anpassning av, faktabladet för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 (6) som, såsom en följd härav, inte behöver tillhandahållas för PEPP-produkter. Ett fristående PEPP-faktablad bör upprättas för bas-PEPP-produkten. Om PEPP-sparinstitutet erbjuder olika investeringsalternativ bör det också tillhandahållas ett allmänt faktablad för de olika investeringsalternativen som också kan innehålla hänvisningar till andra dokument. Om den information som krävs för investeringsalternativen inte kan tillhandahållas i ett enda fristående faktablad, bör ett separat faktablad för varje investeringsalternativ tillhandahållas. Detta bör dock endast vara fallet om tillhandahållandet av ett allmänt faktablad för de olika investeringsalternativen inte skulle ligga i PEPP-kundernas intresse. När de behöriga myndigheterna bedömer PEPP-faktabladets överensstämmelse med denna förordning bör de därför i tillämpliga fall säkerställa optimal jämförbarhet för olika investeringsalternativ, med särskild hänsyn till aktuell kunskap om beteendeanalys för att undvika kognitiva skevheter som orsakas av presentationen av informationen.

(39)

För att säkerställa PEPP-faktablads allmänna spridning och tillgänglighet bör denna förordning föreskriva att ett PEPP-sparinstitut ska offentliggöra PEPP-faktabladen på sin webbplats. PEPP-sparinstitutet bör offentliggöra PEPP-faktabladet för varje medlemsstat där PEPP-produkten distribueras inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, med specifik information om de villkor som gäller för intjänandefasen och utbetalningsfasen för den medlemsstaten.

(40)

Kalkylatorer för privata pensionsprodukter håller redan på att utvecklas på nationell nivå. För att dessa kalkylatorer ska vara så användbara som möjligt för konsumenterna bör de emellertid omfatta de kostnader och avgifter som tas ut av olika PEPP-sparinstitut samt eventuella ytterligare kostnader eller avgifter som tas ut av förmedlare eller andra aktörer i investeringskedjan och som inte redan räknats in av PEPP-sparinstitut.

(41)

Närmare bestämmelser om den information som ska ingå i PEPP-faktabladet och hur denna information ska presenteras bör harmoniseras ytterligare genom tekniska tillsynsstandarder som tar hänsyn till befintlig och pågående forskning om konsumentbeteenden, däribland resultaten av tester avseende effektiviteten i olika sätt att presentera information för konsumenterna. Kommissionen bör ges befogenhet att anta tekniska tillsynsstandarder. Dessa förslag till tekniska tillsynsstandarder bör utarbetas av Eiopa efter samråd med de övriga europeiska tillsynsmyndigheterna (ESA-myndigheterna); europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten (EBA)) vilken inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (7), och europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA)) vilken inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (8), och i tillämpliga fall också med Europeiska centralbanken, behöriga myndigheter och efter konsument- och branschtestning som framgår av denna förordning, specificera de närmare uppgifterna i och presentationen av den information som ska ingå i PEPP-faktabladet, de villkor enligt vilka PEPP-faktabladet bör ses över och revideras, villkoren för fullgörandet av kravet på att tillhandahålla PEPP-faktabladet, reglerna för att fastställa de antaganden om prognoser för pensionsförmåner, uppgifter om informationen i PEPP-pensionsbeskedet, samt de minimikriterier som riskreduceringsteknikerna ska uppfylla. Vid utarbetandet av förslaget till tekniska tillsynsstandarder bör Eiopa ta hänsyn till de olika möjliga typerna av PEPP-produkter, PEPP-produktens långsiktiga karaktär, PEPP-spararnas förmåga och PEPP-produkternas egenskaper. Innan förslaget till tekniska tillsynsstandarder läggs fram för kommissionen bör konsumenttestning och branschtestning med verkliga data ske. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder med hjälp av delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010. Kommissionen bör också ges befogenhet att anta tekniska genomförandestandarder som utvecklats av Eiopa avseende formerna för samarbete och informationsutbyte samt de krav som ska gälla för att presentera den informationen i ett standardiserat format som möjliggör jämförelser samt, efter samråd med de övriga ESA-myndigheterna och behöriga myndigheter och efter branschtester om formatet för tillsynsrapporteringen, genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010.

(42)

PEPP-faktabladen bör enkelt kunna särskiljas och vara åtskilda från marknadsföringsmaterial.

(43)

PEPP-sparinstitut bör sammanställa ett pensionsbesked för PEPP-sparare för att ge dem viktig individuell och allmän information om PEPP-produkten och för att säkerställa aktuell information om den. PEPP-pensionsbeskedet bör vara tydligt och fullständigt och innehålla relevant och lämplig information för att underlätta förståelsen av pensionsrättigheter över tiden och mellan olika pensionsprodukter och för att främja arbetskraftens rörlighet. PEPP-pensionsbeskedet bör också innehålla viktig information om investeringspolicyn avseende ESG-faktorer och bör ange var och hur PEPP-sparare kan erhålla ytterligare information om integreringen av ESG-faktorer. PEPP-pensionsbeskedet bör tillhandahållas PEPP-spararna årligen.

(44)

PEPP-sparinstitut bör informera PEPP-sparare två månader före de datum då PEPP-sparare har möjlighet att ändra sina utbetalningsalternativ inför för den kommande starten på utbetalningsfasen, de möjliga formerna för utbetalningar och möjligheten att ändra formen för utbetalningar. Om mer än ett underkonto har öppnats bör PEPP-spararna informeras om den möjliga starten på utbetalningsfasen för varje underkonto.

(45)

Under utbetalningsfasen bör PEPP-förmånstagarna fortsätta att få information om sina PEPP-förmåner och motsvarande utbetalningsalternativ. Detta är särskilt viktigt när PEPP-förmånstagare står för en betydande del av investeringsrisken under utbetalningsfasen.

(46)

För att säkerställa ett tillräckligt skydd av PEPP-sparares och PEPP-förmånstagares rättigheter bör PEPP-sparinstitut även ha möjlighet att välja en tillgångsallokering som är anpassad till deras pensionsåtagandens exakta art och duration, inbegripet åtaganden med en långsiktig horisont. Det krävs därför en effektiv tillsyn och investeringsregler som ger PEPP-sparinstitut tillräcklig flexibilitet för att fatta beslut om den mest säkra och effektiva investeringspolicyn men som samtidigt ålägger dem att agera på ett aktsamt sätt och i samtliga PEPP-sparares bästa långsiktiga intresse. Tillämpning av aktsamhetsprincipen kräver därför en investeringspolicy som är anpassad till PEPP-sparinstitutets kundstruktur.

(47)

Genom att föreskriva att aktsamhetsprincipen ska vara den grundläggande principen för kapitalinvesteringar och genom att göra det möjligt för PEPP-sparinstitut att bedriva verksamhet över gränserna uppmuntras en omdirigering av sparandet till den privata pensionssektorn, vilket bidrar till den ekonomiska och sociala utvecklingen. Aktsamhetsprincipen bör även ta uttrycklig hänsyn till betydelsen av ESG-faktorer i investeringsprocessen.

(48)

Denna förordning bör säkerställa en lämplig investeringsfrihet för PEPP-sparinstitut. Eftersom PEPP-sparinstitut är mycket långsiktiga investerare med låg likviditetsrisk har de förutsättningar att bidra till kapitalmarknadsunionen genom att inom aktsamma gränser investera i icke-likvida tillgångar som exempelvis aktier och andra kapitalinstrument som har en långsiktig ekonomisk profil och inte är föremål för handel på reglerade marknader, multilaterala handelsplattformar (MTF-plattformar) eller organiserade handelsplattformar (OTF-plattformar). De kan också utnyttja fördelarna med en internationell diversifiering. Det bör därför inte, annat än av aktsamhetsskäl i linje med aktsamhetsprincipen för att skydda PEPP-sparares och PEPP-förmånstagares intressen, finnas några begränsningar för investeringar i aktier i andra valutor än dem som pensionsåtagandena är uttryckta i eller i andra instrument som har en långsiktig ekonomisk profil och inte är föremål för handel på reglerade marknader, MTF-plattformar eller OTF-plattformar.

(49)

För att fördjupa kapitalmarknadsunionen görs en bred tolkning av vad som utgör instrument med en långsiktig ekonomisk profil. Dessa instrument är ej överlåtbara värdepapper och har därför inte tillgång till andrahandsmarknaders likviditet. De kräver ofta tidsbundna åtaganden, vilket begränsar deras säljbarhet och bör tolkas som att de inbegriper andelar och skuldinstrument i och lån som tillhandahålls till onoterade företag. Onoterade företag omfattar infrastrukturprojekt, onoterade tillväxtföretag, fastigheter eller andra tillgångar som kan vara lämpliga för långsiktiga investeringsändamål. Koldioxidsnåla och klimattåliga infrastrukturprojekt är ofta onoterade tillgångar och är beroende av långfristiga krediter för finansiering av projekt. Med tanke på att deras pensionsåtaganden är långfristiga uppmuntras PEPP-sparinstitut att avsätta en tillräcklig del av sin tillgångsportfölj för hållbara investeringar i den reala ekonomin med långsiktigt positiva ekonomiska effekter, i synnerhet för infrastrukturprojekt och företag.

(50)

ESG-faktorer är viktiga för PEPP-sparinstitutens investeringspolicy och riskhanteringssystem. PEPP-sparinstitut bör uppmuntras att beakta sådana frågor i sina investeringsbeslut och ta hänsyn till dem i sina riskhanteringssystem för att undvika att tillgångar blir värdelösa. Informationen om ESG-faktorer bör finnas tillgänglig för Eiopa, de behöriga myndigheterna och PEPP-spararna.

(51)

Ett av målen med att reglera PEPP-produkter är att skapa en säker, kostnadsvänlig och långsiktig pensionssparprodukt. Eftersom investeringarna i privata pensionsprodukter är långsiktiga bör särskild hänsyn tas till de långsiktiga konsekvenserna av tillgångsallokeringen. Särskild hänsyn bör tas till ESG-faktorer. PEPP-sparmedel bör investeras med beaktande av ESG-faktorer såsom de som anges i unionens klimat- och hållbarhetsmål i enlighet med Parisavtalet om klimatförändringar (Parisavtalet), Förenta nationernas mål för hållbar utveckling och Förenta nationernas vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.

(52)

För att säkerställa att PEPP-sparinstitut uppfyller sin skyldighet att utforma en investeringspolicy som är förenlig med aktsamhetsprincipen bör PEPP-sparinstitut inte få investera i icke samarbetsvilliga jurisdiktioner enligt tillämpliga rådsslutsatser med förteckningen över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet, och inte heller i ett högrisktredjeland med strategiska brister enligt den tillämpliga kommissionens delegerade förordning som antagits på grundval av artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (9).

(53)

Med tanke på PEPP-produkternas långsiktiga pensionssyfte bör de investeringsalternativ som erbjuds PEPP-sparare anpassas så att de omfattar faktorer som gör det möjligt för investerare att fatta ett investeringsbeslut, inbegripet antalet investeringsalternativ som de kan välja mellan. Efter det första val som görs vid tecknandet av en PEPP-produkt bör PEPP-spararen ha möjlighet att ändra detta val efter minst fem år från tecknandet av PEPP-produkten, eller, vid en efterföljande ändring, från den senaste ändringen av investeringsalternativet, så att pensionssparinstituten ges tillräcklig stabilitet att bedriva en långsiktig investeringsstrategi och samtidigt säkerställa investerarskydd. Det bör dock vara möjligt för PEPP-sparinstitut att låta PEPP-spararna ändra det valda investeringsalternativet oftare.

(54)

Bas-PEPP-produkten bör vara en säker produkt och bör fungera som ett ickevalsalternativ. Det kan ta formen av antingen en riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska få tillbaka sitt kapital, eller en garanti för det investerade kapitalet. En riskreduceringsteknik som är förenlig med målet att PEPP-spararen ska få tillbaka kapitalet skulle kunna vara en konservativ investeringsstrategi eller en livscykelstrategi som gradvis minskar den totala riskexponeringen över tiden. Garantier som tillhandahålls enligt ickevalsalternativet bör åtminstone täcka inbetalningarna under intjänandefasen efter avdrag för alla avgifter. Garantier skulle också kunna täcka avgifter och ge fullständig eller delvis täckning av inflationen. En garanti för det investerade kapitalet bör träda i kraft i början av utbetalningsfasen och i tillämpliga fall under utbetalningsfasen.

(55)

För att garantera PEPP-spararna kostnadseffektivitet och tillfredsställande resultat bör kostnaderna och avgifterna för bas-PEPP-produkten begränsas till en fast procentandel av det ackumulerade kapitalet. Den gränsen bör fastställas till 1 % av det ackumulerade kapitalet, men det vore lämpligt att ytterligare specificera de typer av kostnader och avgifter som ska beaktas genom tekniska tillsynsstandarder för att säkerställa lika spelregler mellan olika PEPP-sparinstitut och olika typer av PEPP-produkter med deras särskilda kostnads- och avgiftsstrukturer. Kommissionen bör ges befogenhet att anta sådana tekniska tillsynsstandarder som bör utarbetas av Eiopa. Vid utarbetandet av förslagen till tekniska tillsynsstandarder bör Eiopa särskilt beakta den långsiktiga karaktären hos PEPP-produkten, de olika typerna av PEPP-produkter och de kostnadsrelevanta faktorer som är knutna till deras särdrag, för att säkerställa rättvis och lika behandling av de olika PEPP-sparinstituten och deras produkter, samtidigt som hänsyn tas till bas-PEPP-produktens karaktär som en enkel, kostnadseffektiv och transparent produkt som ger en tillräcklig real avkastning på lång sikt. Dessutom bör typen av utbetalningar noggrant bedömas, särskilt när det gäller livslång livränta, i syfte att bevara produktens långsiktiga pensionsändamål. Inom den ramen bör Eiopa, för att säkerställa lika spelregler för de PEPP-sparinstitut som erbjuder kapitalgarantier och andra leverantörer, ta vederbörlig hänsyn till strukturen på kostnader och avgifter. Dessutom bör procentvärdena för kostnader och avgifter ses över regelbundet för att säkerställa att de fortfarande är adekvata med hänsyn till eventuella kostnadsändringar. Kommissionen bör anta dessa tekniska tillsynsstandarder genom delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010.

För att säkerställa fortsatt kostnadseffektivitet och skydda PEPP-kunder från alltför betungande kostnadsstrukturer, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen vad gäller antagande av delegerade akter för att ändra procentvärdet, med beaktande av dess översyner, särskilt den faktiska nivån och förändringar i den faktiska nivån på kostnader och avgifter och effekten av kostnadstaket för tillgången till PEPP-produkter, och lämpligt marknadstillträde för olika PEPP-sparinstitut som erbjuder olika typer av PEPP-produkter.

(56)

De behöriga myndigheterna bör i utövningen av sina befogenheter ha skyddet av PEPP-sparares och PEPP-förmånstagares rättigheter samt PEPP-sparinstitutens stabilitet och sundhet som sina främsta mål.

(57)

Om PEPP-sparinstitutet är ett tjänstepensionsinstitut eller en EU-baserad förvaltare av alternativa investeringsfonder (EU-baserad AIF-förvaltare) bör det utse ett förvaringsinstitut för förvaringen av de tillgångar som motsvarar PEPP-sparinstitutets verksamhet. Ytterligare skyddsåtgärder behövs avseende den enhet som fungerar som förvaringsinstitut och dess funktioner, eftersom de regler som gäller för förvaringsinstitutet i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU (10) är avsedda för fonder som endast marknadsförs till professionella investerare med undantag för europeiska långsiktiga investeringsfonder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 (11), som marknadsförs till icke-professionella investerare och den sektorslagstiftning som är tillämplig på tjänstepensionsinstitut inte kräver att ett förvaringsinstitut utses i samtliga fall. För att säkerställa högsta möjliga investerarskydd i samband med förvaring av tillgångar som motsvarar PEPP-verksamheten kräver denna förordning att tjänstepensionsinstitut och EU-baserade AIF-förvaltare som tillhandahåller PEPP-produkter följer Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (12) i fråga om utseende av förvaringsinstitut, utförande av förvaringsinstitutets uppgifter samt dess övervakningsplikter.

(58)

Transparens och rimlighet när det gäller kostnader och avgifter är av grundläggande betydelse för att stärka PEPP-spararnas förtroende och göra det möjligt för dem att fatta välgrundade beslut. Användningen av icke transparenta prissättningsmetoder bör därför förbjudas.

(59)

För att uppfylla de mål som anges i denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på fastställandet av villkor för Eiopas och de behöriga myndigheternas utövande av sina befogenheter att ingripa och kriterier och faktorer som ska tillämpas av Eiopa för att avgöra när det finns allvarliga problem avseende skyddet av PEPP-sparare. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (13). I syfte att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(60)

Utan att detta påverkar PEPP-kunders rätt att väcka talan inför domstol bör lättillgängliga, lämpliga, oberoende, opartiska, transparenta och effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning upprättas mellan PEPP-sparinstitut eller PEPP-distributörer och PEPP-kunder för att lösa tvister som följer av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i denna förordning.

(61)

För att upprätta ett effektivt och ändamålsenligt tvistlösningsförfarande bör PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer införa ett effektivt klagomålsförfarande som deras kunder kan använda innan tvister hänskjuts till ett alternativt tvistlösningsförfarande eller domstol. Klagomålsförfarandet bör ha korta och tydligt angivna tidsfrister för PEPP-sparinstituts eller PEPP-distributörers svar på klagomål. Alternativa tvistlösningsorgan bör ha tillräcklig kapacitet för att på ett lämpligt och effektivt sätt delta i ett gränsöverskridande samarbete om tvister som rör rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning.

(62)

För att PEPP-sparare ska kunna få bättre villkor för sina investeringar, och för att även stimulera konkurrensen mellan PEPP-sparinstitut, bör de ha rätt att genom ett tydligt, snabbt och säkert förfarande byta till ett annat PEPP-sparinstitut i samma eller i en annan medlemsstat under intjänandefasen. PEPP-sparinstitut bör emellertid inte vara skyldiga att erbjuda en bytesmöjlighet för PEPP-produkter när spararna mottar utbetalningar i form av livslång livränta. Under bytet bör överförande PEPP-sparinstitut överföra motsvarande belopp eller, i tillämpliga fall, de faktiska tillgångarna från PEPP-kontot och avsluta det. PEPP-spararna bör ingå avtal med mottagande PEPP-sparinstitut om öppnande av ett nytt PEPP-konto. Det nya PEPP-kontot bör ha samma underkontostruktur som det tidigare PEPP-kontot.

(63)

Inom ramen för bytesmöjligheten kan PEPP-sparare välja att överföra de faktiska tillgångarna endast när bytet sker mellan PEPP-sparinstitut t.ex. värdepappersföretag eller andra kvalificerade tillhandahållare som innehar en ytterligare licens, som förvaltar portföljförvaltningstjänster för PEPP-sparare. I det fallet krävs ett skriftligt medgivande från det mottagande sparinstitutet. Vid förvaltning av kollektiva investeringar är det inte möjligt att byta de faktiska tillgångarna eftersom det inte finns någon separation av tillgångar för varje PEPP-sparare.

(64)

Bytesprocessen bör vara enkel och okomplicerad för PEPP-spararen. Det mottagande PEPP-sparinstitutet bör därför vara ansvarigt för att inleda och hantera denna process för PEPP-spararens räkning och på dennes begäran. PEPP-sparinstitut bör på frivillig basis kunna använda andra sätt, t.ex. en teknisk lösning, för att möjliggöra byten. Med tanke på produktens paneuropeiska karaktär bör PEPP-spararna kunna byta utan dröjsmål och utan kostnad när inget underkonto finns tillgängligt i den medlemsstat till vilken PEPP-spararen flyttar.

(65)

Innan PEPP-spararen godkänner bytet bör denne informeras om alla steg i det förfarande och de kostnader som krävs för att genomföra bytet, så att PEPP-spararen ska kunna fatta ett välgrundat beslut om bytesmöjligheten.

(66)

Det överförande PEPP-sparinstitutet måste samarbeta för att bytet ska kunna genomföras. Det överförande PEPP-sparinstitutet bör därför förse det mottagande PEPP-sparinstitutet med all den information som krävs för att överföra betalningarna till det andra PEPP-kontot. Informationen bör dock inte överstiga vad som krävs för att genomföra bytet.

(67)

PEPP-sparare bör inte åsamkas finansiella förluster, inbegripet avgifter och ränta, på grund av misstag som begås av något av de PEPP-sparinstitut som är inblandande i bytesprocessen. Framför allt bör PEPP-sparare inte åsamkas någon finansiell förlust till följd av extraavgifter, ränta eller andra avgifter liksom böter, straffavgifter eller någon annan typ av finansiell skada som beror på att genomförandet av bytet försenas. Eftersom kapitalskyddet bör säkerställas i början av utbetalningsfasen och i tillämpliga fall under utbetalningsfasen, bör det överförande PEPP-sparinstitutet inte vara skyldigt att säkerställa kapitalskyddet eller kapitalgarantin vid tidpunkten för bytet. PEPP-sparinstitutet skulle också kunna besluta att säkerställa kapitalskyddet eller tillhandahålla garantin vid tidpunkten för bytet.

(68)

PEPP-spararna bör ha möjlighet att fatta välgrundade beslut före bytet. Det mottagande PEPP-sparinstitutet bör uppfylla alla distributions- och informationskrav, inklusive tillhandahållande av ett PEPP-faktablad, rådgivning och lämplig information om kostnaderna i samband med bytet och de eventuella negativa följderna för kapitalskyddet när det sker ett byte av en PEPP-produkt med en garanti. Kostnaderna för det byte som tillämpas av det överförande PEPP-sparinstitutet bör begränsas till ett belopp som inte utgör ett hinder för rörligheten, och under alla omständigheter begränsas till 0,5 % av motsvarande belopp eller värdet i pengar av de faktiska tillgångar som ska överföras.

(69)

PEPP-sparare bör ha rätt att i samband med tecknandet av en PEPP-produkt och vid öppnandet av ett nytt underkonto besluta om de utbetalningsalternativ de kan välja mellan (annuitet, engångsbelopp eller annat) under utbetalningsfasen, men ha möjlighet att därefter ändra sitt val ett år innan utbetalningsfasen inleds, vid början av utbetalningsfasen och vid tidpunkten för bytet, så att de kan välja det utbetalningsalternativ som passar deras behov bäst när de närmar sig pensionsåldern. Om PEPP-sparinstitutet erbjuder mer än en form av utbetalningar, bör det vara möjligt för PEPP-spararen att välja olika utbetalningsalternativ för varje underkonto som öppnats i dennes PEPP-konto.

(70)

PEPP-sparinstitut bör få erbjuda PEPP-sparare ett stort antal former av utbetalningar. Detta skulle främja målet att öka användningen av PEPP-produkten genom att ge PEPP-sparare ökad flexibilitet och valfrihet. Det skulle göra det möjligt för pensionssparinstitut att utforma sina PEPP-produkter på det mest kostnadseffektiva sättet. Det är förenligt med unionens politik på andra områden och är politiskt genomförbart, eftersom det ger medlemsstaterna tillräcklig flexibilitet att besluta om vilka utbetalningsformer de vill uppmuntra. I linje med produktens långsiktiga pensionsändamål bör det vara möjligt för medlemsstaterna att anta åtgärder för att främja särskilda former av utbetalningar, såsom kvantitativa gränser för engångsbelopp för att ytterligare uppmuntra livslång livränta och uttag.

(71)

Med tanke på PEPP-produktens paneuropeiska karaktär finns det ett behov av att säkerställa en enhetlig hög nivå på PEPP-spararskyddet på hela den inre marknaden. Detta kräver lämpliga verktyg för att effektivt bekämpa överträdelser och förhindra nackdelar för konsumenterna. Eiopas och de behöriga myndigheternas befogenheter bör därför kompletteras med en uttrycklig mekanism för att förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution eller försäljning av en PEPP-produkt som ger upphov till allvarliga betänkligheter i fråga om PEPP-spararens skydd, inbegripet produktens långsiktiga pensionsändamål, finansmarknadernas korrekta funktion och integritet, eller stabiliteten i hela eller delar av det finansiella systemet, tillsammans med lämpliga samordnings- och beredskapsbefogenheter för Eiopa.

Eiopas befogenheter bör grundas på artikel 9.5 i förordning (EU) nr 1094/2010, så att det säkerställs att sådana mekanismer för ingripande kan tillämpas i fall av allvarliga problem vad avser PEPP-spararskyddet, även med avseende på PEPP-produktens särskilda långsiktiga pensionsändamål. När villkoren är uppfyllda bör de behöriga myndigheterna kunna införa ett förbud eller en begränsning av försiktighetsskäl innan en PEPP-produkt har marknadsförts, distribuerats eller sålts till PEPP-sparare. Dessa befogenheter befriar inte PEPP-sparinstitutet från dess ansvar att uppfylla alla relevanta krav i denna förordning.

(72)

Full transparens när det gäller kostnader och avgifter som rör investeringar i en PEPP-produkt bör garanteras. Lika spelregler skulle skapas för olika pensionssparinstitut samtidigt som konsumenterna skyddas. Jämförbar information skulle bli tillgänglig om olika produkter, vilket skulle stimulera en konkurrenskraftig prissättning.

(73)

Även om den fortlöpande tillsynen av PEPP-sparinstitut ska utövas av respektive behöriga myndigheter bör Eiopa samordna tillsynen av PEPP-produkter för att garantera en konsekvent tillämpning av en enhetlig tillsynsmetod och därmed främja den paneuropeiska karaktären och långsiktiga pensionsändamål för PEPP-produkten.

(74)

För att stärka konsumenternas rättigheter och underlätta tillgången till ett klagomålsförfarande bör PEPP-sparare, antingen enskilt eller kollektivt, kunna inge klagomål via de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de har sin bosättning, oberoende av var överträdelsen skett.

(75)

Eiopa bör samarbeta med de behöriga myndigheterna och underlätta samarbetet och enhetligheten mellan dem. I detta sammanhang bör Eiopa ha en roll när det gäller de behöriga myndigheternas rätt att besluta om tillsynsåtgärder genom att lägga fram bevis för PEPP-relaterade överträdelser. Eiopa bör även tillhandahålla bindande medling vid tvister mellan behöriga myndigheter i gränsöverskridande situationer.

(76)

För att säkerställa att denna förordning följs av PEPP-sparinstitut och PEPP-distributörer och för att säkerställa att de omfattas av liknande behandling inom hela unionen bör administrativa sanktioner och andra åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräckande föreskrivas.

(77)

I linje med kommissionens meddelande av den 8 december 2010 om att förstärka sanktionssystemen i den finansiella tjänstesektorn och för att säkerställa att kraven i denna förordning efterlevs är det viktigt att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att överträdelser av denna förordning blir föremål för lämpliga administrativa sanktioner och andra åtgärder.

(78)

Även om medlemsstaterna kan fastställa regler om såväl administrativa sanktioner som straffrättsliga påföljder för samma överträdelser bör medlemsstaterna inte åläggas att fastställa regler om administrativa sanktioner vid de överträdelser av denna förordning som omfattas av nationell straffrätt. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder i stället för administrativa sanktioner för överträdelser av denna förordning bör dock inte minska eller på annat sätt påverka de behöriga myndigheternas möjligheter att i god tid samarbeta och få tillgång till och utbyta information med de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater vid tillämpning av denna förordning, inbegripet efter det att de aktuella överträdelserna har hänskjutits till de behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.

(79)

Behöriga myndigheter bör få befogenhet att påföra böter som är tillräckligt höga för att uppväga de faktiska eller potentiella fördelarna och för att vara avskräckande även för större finansiella företag och deras ledning.

(80)

För att säkerställa en konsekvent tillämpning av sanktioner i hela unionen bör de behöriga myndigheterna beakta samtliga relevanta omständigheter när de fastställer typen av administrativ sanktion eller annan åtgärd och storleken på böter.

(81)

För att säkerställa att de behöriga myndigheternas beslut om överträdelser och sanktioner har en avskräckande effekt på den breda allmänheten och för att förstärka konsumentskyddet genom att varna konsumenterna för PEPP-produkter som distribueras med överträdelse av denna förordning, bör dessa beslut offentliggöras såvida inte ett sådant offentliggörande äventyrar stabiliteten på finansmarknaderna eller en pågående undersökning.

(82)

För att upptäcka potentiella överträdelser bör de behöriga myndigheterna ha nödvändiga undersökningsbefogenheter och upprätta effektiva system för att möjliggöra rapportering av potentiella eller faktiska överträdelser.

(83)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas straffrätt.

(84)

Behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för denna förordning, såsom de behöriga myndigheternas utbyte eller överföring av personuppgifter eller PEPP-sparinstituts eller PEPP-distributörers behandling av personuppgifter, bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (15). ESA-myndigheternas utbyte eller överföring av information bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (16).

(85)

Personliga finansiella uppgifter är mycket känsliga, och ett starkt dataskydd är av yttersta vikt. Därför bör dataskyddsmyndigheterna vara nära involverade i genomförandet och övervakningen av denna förordning.

(86)

Det förfarande för registrering och anmälan som fastställs i denna förordning bör inte ersätta eventuella ytterligare nationella förfaranden för att kunna utnyttja de förmåner och incitament som fastställts på nationell nivå.

(87)

Denna förordning ska utvärderas genom en bedömning av marknadsutvecklingen, t.ex. uppkomsten av nya typer av PEPP-produkter, utvecklingen på andra områden av unionsrätten och medlemsstaternas erfarenheter. En sådan bedömning bör ta hänsyn till de olika målen och syftena med att upprätta en välfungerande PEPP-marknad, och bör särskilt utvärdera huruvida denna förordning har lett till att fler europeiska medborgare sparar till hållbara och tillräckliga pensioner. Vikten av europeiska minimistandarder för tillsyn av PEPP-sparinstitut kräver också en utvärdering av PEPP-sparinstituten i fråga om efterlevnad av denna förordning och tillämplig sektorslagstiftning.

(88)

Med tanke på de eventuella långsiktiga effekterna av denna förordning är det viktigt att nära övervaka utvecklingen under den inledande tillämpningsfasen. Vid genomförandet av utvärderingen bör kommissionen också ta fasta på erfarenheterna från Eiopa, intressenter och sakkunniga, och rapportera eventuella synpunkter till Europaparlamentet och rådet.

(89)

Denna förordning bör säkerställa att grundläggande rättigheter respekteras och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet äldres rätt att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet, rätten till skydd av personuppgifter, rätt till egendom, näringsfrihet, principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och principen om en hög konsumentskyddsnivå.

(90)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att stärka skyddet för PEPP-sparare och öka PEPP-sparares förtroende för PEPP-produkter, även när dessa produkter säljs över gränserna, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(1)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/65/EU (3) är medlemsstaterna skyldiga att godkänna att rapporteringsskyldigheterna för fartyg som ankommer till och avgår från hamnar i unionen fullgörs i elektroniskt format och säkerställa att de lämnas via en kontaktpunkt (single window) för att underlätta och påskynda sjötransport.

(2)

Sjötransporter utgör stommen för handel och kommunikationer både inom och utanför den inre marknaden. I syfte att underlätta sjötransport, och för att ytterligare minska rederiernas administrativa börda, bör informationsförfarandena för fullgörande av de rapporteringsskyldigheter som ålagts rederierna genom unionsrättsakter, genom internationella rättsakter och genom medlemsstaternas nationella rätt ytterligare förenklas och harmoniseras samt göras teknikneutrala, för att främja framtidsäkrade rapporteringslösningar.

(3)

Både Europaparlamentet och rådet har regelbundet efterlyst ökad driftskompatibilitet och mer komplett och användarvänlig kommunikation samt användarvänliga informationsflöden för att förbättra den inre marknadens funktion och tillgodose medborgarnas och företagens behov.

(4)

Denna förordnings huvudsyfte är att fastställa harmoniserade regler för tillhandahållande av den information som krävs för fartygsanlöp, i synnerhet genom att säkerställa att samma datauppsättning kan rapporteras på samma sätt till varje nationell kontaktpunkt för sjöfart. Denna förordning syftar även till att underlätta informationsöverföringen mellan deklaranter, berörda myndigheter och hamntjänsteleverantörer i anlöpshamnen samt andra medlemsstater. Tillämpningen av denna förordning bör inte ändra tidsramarna för eller innehållet i rapporteringsskyldigheterna och inte påverka efterföljande lagring och behandling av uppgifter på unionsnivå eller på nationell nivå.

(5)

Den befintliga nationella kontaktpunkten för sjöfart i varje medlemsstat bör behållas som bas för en teknikneutral och driftskompatibel europeisk kontaktpunkt för sjöfart (European Maritime Single Window environment, nedan kallad EMSWe). Den befintliga nationella kontaktpunkten för sjöfart bör utgöra en övergripande rapporteringsingång för sjötransportoperatörer, där hela förfarandet för datainsamling från deklaranterna och datadistribution till de berörda behöriga myndigheterna och hamntjänstleverantörerna sker.

(6)

För att effektivisera den nationella kontaktpunkten för sjöfart och förbereda för framtida utveckling, bör det vara möjligt att behålla befintliga arrangemang eller inrätta nya arrangemang i medlemsstaterna för att använda den nationella kontaktpunkten för sjöfart för rapportering av liknande uppgifter för andra transportsätt.

(7)

Användargränssnitten mellan de nationella kontaktpunkterna för sjöfart på deklaranternas sida bör harmoniseras på unionsnivå för att underlätta rapportering och ytterligare minska den administrativa bördan. Denna harmonisering bör åstadkommas genom att varje nationell kontaktpunkt för sjöfart använder ett gemensamt gränssnitt för utbyte av uppgifter mellan systemen som utvecklats på unionsnivå. Medlemsstaterna bör bära ansvaret för att integrera och hantera modulen för gränssnitt och för att regelbundet och i god tid uppdatera programvaran när kommissionen tillhandahåller nya versioner. Kommissionen bör utveckla modulen och vid behov uppdatera den, eftersom utvecklingen av digital teknik förändras snabbt och alla tekniska lösningar snabbt kan bli föråldrade på grund av den senaste utvecklingen.

(8)

Andra rapporteringskanaler som tillhandahålls av medlemsstaterna och tjänsteleverantörerna, såsom system för hamnsamverkan, kan behållas som frivilliga kontaktpunkter för rapportering och bör kunna fungera som datatjänsteleverantörer.

(9)

För att inte inlandsmedlemsstater utan kusthamnar ska åläggas en oproportionell administrativ börda bör sådana medlemsstater undantas från kravet att utveckla, inrätta, driva och tillhandahålla en nationell kontaktpunkt för sjöfart. Detta innebär att sådana medlemsstater, så länge de utnyttjar detta undantag, inte bör vara skyldiga att uppfylla de krav som hänger samman med utvecklingen, inrättandet, driften och tillhandahållandet av en nationell kontaktpunkt för sjöfart.

(10)

Ett lättanvänt grafiskt användargränssnitt med gemensamma funktionaliteter bör vara en del av den nationella kontaktpunkten för sjöfart så att deklaranterna kan rapportera manuellt. Medlemsstaterna bör erbjuda det grafiska användargränssnittet genom vilket deklaranterna kan föra in uppgifter manuellt även genom att ladda upp harmoniserade digitala kalkylblad. Kommissionen och medlemsstaterna bör, utöver att säkerställa gemensamma funktionaliteter, samordna insatser i syfte att säkerställa att användarupplevelserna av de grafiska användargränssnitten är så lika som möjligt.

(11)

Ny digital teknik medför allt större möjligheter att effektivisera sjötransportsektorn och minska den administrativa bördan. För att snarast möjligt kunna dra fördel av den nya tekniken bör kommissionen ges befogenhet att ändra de tekniska specifikationerna, standarderna och förfarandena i den harmoniserade rapporteringsmiljön genom genomförandeakter. Detta bör ge marknadsaktörerna flexibilitet att utveckla ny digital teknik, och ny teknik bör också beaktas när denna förordning ses över.

(12)

Lämpligt stöd och lämplig information om processerna och de tekniska kraven i samband med användningen av den nationella kontaktpunkten för sjöfart bör erbjudas deklaranterna via lättillgängliga och användarvänliga nationella webbplatser med snarlikt utseende.

(13)

I konventionen om förenkling av formaliteterna i internationell sjöfart (nedan kallad FAL-konventionen) (4) föreskrivs att myndigheterna under inga omständigheter får kräva mer än grundläggande uppgifter vid rapporteringen och måste hålla nere antalet poster till ett minimum. Lokala förhållanden kan dock kräva särskilda uppgifter för att säkerställa sjösäkerheten.

(14)

För att EMSWe ska kunna fungera är det nödvändigt att inrätta en heltäckande EMSWe-datauppsättning, vilket bör omfatta alla uppgifter som nationella myndigheter eller hamnoperatörer kan begära i administrativa eller operativa syften när ett fartyg anlöper en hamn. När EMSWe-datauppsättningen införs bör kommissionen beakta relevant arbete som utförts på internationell nivå. Eftersom rapporteringsskyldigheterna är olika omfattande från en medlemsstat till en annan, bör en nationell kontaktpunkt för sjöfart i en viss medlemsstat utformas så att EMSWe-datauppsättningen kan godtas utan ändringar, och uppgifter som inte är relevanta för den medlemsstaten kan lämnas obeaktade.

(15)

I undantagsfall bör en medlemsstat kunna begära ytterligare dataelement från deklaranter. Sådana undantagsfall kan till exempel uppstå när det finns ett brådskande behov att upprätthålla inre ordning och säkerhet eller hantera ett allvarligt hot mot människors och djurs hälsa eller mot miljön. Begreppet undantagsfall bör tolkas restriktivt.

(16)

De relevanta rapporteringsskyldigheterna i unionens rättsakter och internationella rättsakter bör förtecknas i bilagan till denna förordning. Rapporteringsskyldigheterna bör utgöra grunden för inrättandet av en heltäckande EMSWe-datauppsättning. Bilagan bör också innehålla hänvisningar till relevanta kategorier av rapporteringsskyldigheter på nationell nivå, och medlemsstaterna bör kunna begära att kommissionen ska ändra EMSWe-datauppsättning på grundval av rapporteringsskyldigheter i deras nationella lagstiftning och nationella krav. De unionsrättsakter genom vilka EMSWe-datauppsättningen ändras till följd av en rapporteringsskyldighet i den nationella lagstiftningen och de nationella kraven bör innehålla en uttrycklig hänvisning till den nationella lagstiftningen och de nationella kraven.

(17)

När uppgifterna från den nationella kontaktpunkten för sjöfart överförs till de behöriga myndigheterna bör överföringen följa de gemensamma datakraven, formaten och koderna för de skyldigheter och formaliteter som föreskrivs i de unionsrättsakter som anges i bilagan och bör göras via de it-system som fastställs däri, exempelvis sådan elektronisk databehandlingsteknik som avses i artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 (5).

(18)

Vid genomförandet av denna förordning bör hänsyn tas till de SafeSeaNet-system som inrättats på medlemsstats- och unionsnivå, vilka även fortsättningsvis bör underlätta utbytet och spridningen av de uppgifter som erhålls av medlemsstaterna genom den nationella kontaktpunkten för sjöfart i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG (6).

(19)

Hamnar är inte slutdestinationen för varor. Hela den del av logistikkedjan som avser transport av varor och personer till och från hamnarna påverkas av hur effektiva fartygsanlöpen är. För att säkerställa driftskompatibilitet, multimodalitet och en smidig integration av sjötransporter i den övergripande logistikkedjan samt för att underlätta andra transportsätt, bör de nationella kontaktpunkterna för sjöfart möjliggöra utbyte av relevanta uppgifter, till exempel ankomst- och avgångstider, med liknande ramar utvecklade för andra transportsätt.

(20)

För att öka i sjötransporternas effektivitet och begränsa den mängd uppgifter som måste tillhandahållas av operativa skäl vid fartygsanlöp, bör deklarantens uppgifter till en nationell kontaktpunkt för sjöfart även delas med vissa andra enheter, såsom hamn- eller terminaloperatörer, när detta godkänns av deklaranten och med beaktande av behovet att respektera konfidentialitet, kommersiellt känsliga aspekter och rättsliga begränsningar. Denna förordning syftar till att förbättra hanteringen av uppgifter genom att följa engångsprincipen vid fullgörandet av rapporteringsskyldigheterna.

(21)

I förordning (EU) nr 952/2013 föreskrivs att varor som förs in i unionens tullområde ska omfattas av en summarisk införseldeklaration som ska lämnas in till tullmyndigheterna på elektronisk väg. Med tanke på hur viktiga uppgifterna i den summariska införseldeklarationen är för hanteringen av säkerhetsrisker och finansiella risker, utarbetas för närvarande ett särskilt elektroniskt system för inlämnande och handläggning av summariska införseldeklarationer i unionens tullområde. Det kommer därför inte vara möjligt att lämna in summariska införseldeklarationer genom modulen för ett harmoniserat gränssnitt för rapportering. Med tanke på att vissa av de uppgifter som lämnas i den summariska införseldeklarationen också krävs för att fullgöra andra rapporteringskrav som rör tull och sjöfart när ett fartyg lägger till i en hamn i unionen, bör EMSWe kunna behandla dataelementen i den summariska införseldeklarationen. Vidare bör det övervägas att eventuellt låta den nationella kontaktpunkten för sjöfart hämta relevanta uppgifter som redan lämnats i den summariska införseldeklarationen.

(22)

För att fullständigt harmonisera rapporteringskrav bör tull- och sjöfartsmyndigheter samt andra berörda myndigheter samarbeta, både på nationell nivå och på unionsnivå. Nationella samordnare med specifika ansvarsområden bör verka för att göra detta samarbete mer effektivt och för att de nationella kontaktpunkterna för sjöfart ska fungera smidigt.

(23)

För att möjliggöra återanvändning av de uppgifter som tillhandahålls genom de nationella kontaktpunkterna för sjöfart, och underlätta för deklaranterna att lämna in uppgifter, är det nödvändigt att införa gemensamma databaser. En EMSWe-databas för fartyg bör upprättas, innehållande en referensförteckning med uppgifter om fartyget och deras undantag från rapporteringskravet, enligt vad som rapporterats till respektive nationella kontaktpunkt för sjöfart. För att underlätta för deklaranterna att lämna in uppgifter bör en gemensam lokaliseringsdatabas upprättas, innehållande en referensförteckning över lokaliseringskoder, inbegripet FN:s kod för handels- och transportrelaterade lokaliseringar (UN/Locode), de SafeSeaNet-specifika koderna samt hamnanläggningskoderna registrerade i Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) globala integrerade sjöfartsinformationssystem (Gisis). Vidare bör en gemensam databas över farligt och förorenande gods ombord på fartyg upprättas, innehållande en förteckning över farligt och förorenande gods som ska anmälas till den nationella kontaktpunkten för sjöfart i enlighet med direktiv 2002/59/EG och IMO:s FAL 7, med beaktande av relevanta dataelement i IMO:s konventioner och koder.

(24)

Behöriga myndigheters behandling av personuppgifter inom ramen för den här förordningen bör vara förenlig med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7). Kommissionens behandling av personuppgifter inom ramen för den här förordningen bör vara förenlig med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (8).

(25)

EMSWe och de nationella kontaktpunkterna för sjöfart bör inte föreskriva någon annan grund för behandling av personuppgifter än vad som krävs för deras verksamhet och de bör inte användas för att bevilja några nya åtkomsträttigheter till personuppgifter.

(26)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera denna förordning genom att fastställa och ändra EMSWe-datauppsättningen samt definitioner, kategorier och dataspecifikationer för dataelementen, och med avseende på att ändra bilagan så att den innehåller befintliga rapporteringsskyldigheter på nationell nivå samt för att ta hänsyn till eventuella nya rapporteringsskyldigheter som antagits genom unionsrättsakter. Kommissionen bör säkerställa att de gemensamma datakrav, format och koder som är etablerade i de av unionens och medlemsstaternas rättsakter som förtecknas i bilagan följs. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (9). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten med kommissionens expertgrupper med ansvar för förberedelserna av delegerade akter.

(27)

Kommissionen bör vid utarbetande av delegerade akter säkerställa att öppna samråd hålls med medlemsstaternas experter och näringslivet i god tid.

(28)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(29)

I synnerhet bör genomförandebefogenheter tilldelas kommissionen för att fastställa de funktionella och tekniska specifikationerna, mekanismerna för kvalitetskontroll och förfarandena för införande, underhåll och användning av modulen för ett harmoniserat gränssnitt och tillhörande harmoniserade element i de nationella kontaktpunkterna för sjöfart. Kommissionen bör även tilldelas genomförandebefogenheter för att fastställa de tekniska specifikationerna, standarderna och förfarandena för de gemensamma EMSWe-tjänsterna.

(30)

Denna förordning bör bygga på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (11) som fastställer på vilka villkor medlemsstaterna erkänner vissa medel för elektronisk identifiering för fysiska och juridiska personer som omfattas av ett anmält system för elektronisk identifiering från en annan medlemsstat. I förordning (EU) nr 910/2014 fastställs villkoren för att användarna ska kunna använda sina medel för elektronisk identifiering och autentisering för åtkomst till offentliga tjänster på nätet i gränsöverskridande situationer.

(31)

Kommissionen bör genomföra en utvärdering av denna förordning. Uppgifter bör samlas in i syfte att underbygga den utvärderingen och möjliggöra en bedömning av hur väl denna förordning leder till att de eftersträvade målen med den uppnås. Kommissionen bör också, som ett alternativ av flera, utvärdera mervärdet av att inrätta ett centraliserat och harmoniserat europeiskt rapporteringssystem, såsom ett centralt rapporteringsgränssnitt.

(32)

Direktiv 2010/65/EU bör därför upphävas, med verkan från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas.

(33)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (12).

(1)

Rådets förordning (EG) nr 377/2004 (2) har ändrats väsentligt. Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör den förordningen av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Den kraftiga ökningen av blandade migrationsströmmar 2015 och 2016 har satt migrations-, asyl- och gränsförvaltningssystem under press. Detta har inneburit en utmaning för unionen och medlemsstaterna och visar att unionens politik på migrationsområdet behöver stärkas för att åstadkomma samordnade och effektiva åtgärder på europeisk nivå.

(3)

Målet med unionens politik på migrationsområdet är att ersätta irreguljära och okontrollerade migrationsflöden med säkra och ordnade migrationsvägar genom en övergripande strategi som syftar till att i alla lägen säkerställa en effektiv förvaltning av migrationsströmmarna i enlighet med avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(4)

Respekt för mänskliga rättigheter är en grundläggande princip för unionen. Unionen är fast besluten att skydda alla migranters mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, oavsett deras migrationsstatus, i full överensstämmelse med internationell rätt. Därför bör åtgärder som vidtas av sambandsmän för invandring vid genomförandet av denna förordning, särskilt när det gäller utsatta personer, respektera de grundläggande rättigheterna i enlighet med tillämplig internationell rätt och unionsrätt, inbegripet artiklarna 2 och 6 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(5)

För att säkerställa ett effektivt genomförande av samtliga aspekter av unionens invandringspolitik, bör man eftersträva fortlöpande dialog och samarbete med tredjeländer som är viktiga ursprungs- och transitländer för migranter och sökande av internationellt skydd. Ett sådant samarbete bör i enlighet med den övergripande strategi som anges i den europeiska migrationsagendan skapa förutsättningar för en bättre hantering av invandring, inbegripet vad gäller avresor och återvändande, främja kapacitet att samla in och utbyta information, bland annat om sökandes tillgång till internationellt skydd och – där så är möjligt och relevant – om återintegrering, samt förebygga och bekämpa olaglig invandring, smuggling av migranter och människohandel.

(6)

Skyddsverktygen omfattar de åtgärder som ingår i den övergripande strategin för migration och rörlighet. Strategier och kanaler för laglig invandring mellan unionen och tredjeländer bör även omfatta arbetskraftsmigration, viseringar för studerande och familjeåterförening, utan att det påverkar medlemsstaternas nationella befogenheter.

(7)

Mot bakgrund av den ökande efterfrågan på analys och information som kan ligga till grund för ett evidensbaserat beslutsfattande och operativa insatser, finns ett behov av att sambandsmän för invandring säkerställer att deras insikter och kunskaper fullt ut bidrar till att skapa en heltäckande lägesbild med avseende på tredjeländer.

(8)

Information om migrationsströmmarnas sammansättning bör, där så är möjligt och relevant, inkludera information om de angivna migranternas ålder, könsprofil och familj samt om ensamkommande barn.

(9)

Utplaceringen av nuvarande europeiska sambandsmän för migration i tredjeländer som är viktiga ursprungs- och transitländer, i enlighet med vad som efterlystes i slutsatserna från det särskilda mötet med stats- och regeringscheferna den 23 april 2015, var ett första steg i riktning mot att förbättra samarbetet med tredjeländer om migrationsfrågor och intensifiera samarbetet med sambandsmän för invandring som utplacerats av medlemsstaterna. På grundval av denna erfarenhet bör mer långsiktiga utplaceringar av sambandsmän för invandring av kommissionen i tredjeländer planeras för att stödja utvecklingen och genomförandet och maximera effekterna av unionens insatser på migrationsområdet.

(10)

Målet med denna förordning är att säkerställa bättre samordning och optimera användningen av nätverket av sambandsmän som utplacerats i tredjeländer av behöriga myndigheter i medlemsstaterna, inbegripet, när så är lämpligt, brottsbekämpande myndigheter, samt av kommissionen och unionsbyråer, så att man på ett mer ändamålsenligt sätt kan gripa sig an unionens prioriteringar i fråga om att förebygga, förhindra och bekämpa olaglig invandring och därmed relaterad gränsöverskridande brottslighet, såsom smuggling av migranter och människohandel, underlätta återvändande, återtagande och återintegrering under värdiga och effektiva former, bidra till en integrerad förvaltning av unionens yttre gränser samt stödja hanteringen av laglig invandring, inbegripet på området för internationellt skydd, vidarebosättning och integrationsåtgärder inför avresan som vidtas av medlemsstaterna och unionen. Sådan samordning bör ske med full respekt för den befintliga befälsordningen och de befintliga rapporteringsvägarna mellan sambandsmännen för invandring och deras respektive utplacerande myndigheter samt mellan sambandsmännen själva.

(11)

Denna förordning grundar sig på förordning (EG) nr 377/2004 och syftar till att säkerställa att sambandsmän för invandring i högre utsträckning bidrar till driften av ett europeiskt nätverk av sambandsmän för invandring, särskilt genom att inrätta en mekanism varigenom medlemsstaterna, kommissionen och unionsbyråer på ett mer systematiskt sätt kan samordna uppgifterna och rollerna för sina sambandsmän som utplacerats i tredjeländer.

(12)

Eftersom de sambandsmän som arbetar med migrationsfrågor är utplacerade av olika behöriga myndigheter och deras mandat och uppgifter kan överlappa varandra, bör insatser göras för att förbättra samarbetet mellan sambandsmän som verkar inom samma tredjeland eller region. När kommissionen eller unionsbyråer utplacerar sambandsmän för invandring vid unionens diplomatiska beskickningar i ett tredjeland, bör dessa underlätta och stödja nätverket för sambandsmän för invandring i det tredjelandet. Vid behov kan sådana nätverk utvidgas till sambandsmän som har utplacerats av andra länder än medlemsstaterna.

(13)

Inrättandet av en robust mekanism som säkerställer bättre samordning och samarbete mellan alla sambandsmän som arbetar med invandringsfrågor som en del av sina arbetsuppgifter är avgörande för att minimera informationsluckor och dubbelarbete och för att maximera den operativa kapaciteten och effektiviteten. En styrelse bör ge vägledning i enlighet med unionens politiska prioriteringar, med beaktande av unionens yttre förbindelser, och bör ges nödvändiga befogenheter, särskilt för att kunna anta tvååriga arbetsprogram för den verksamhet som ska bedrivas av nätverken av sambandsmän för invandring, enas om skräddarsydda ad hoc-åtgärder för sambandsmän för invandring som täcker prioriteringar och framväxande behov som inte redan omfattas av det tvååriga arbetsprogrammet samt fördela resurser till överenskomna verksamheter och ansvara för deras genomförande. Varken de uppgifter som styrelsen har eller de uppgifter som kontaktpunkterna för nätverken av sambandsmän för invandring har bör påverka de utplacerande myndigheternas befogenhet när det gäller fastställandet av uppgifter för deras respektive sambandsmän för invandring. När styrelsen utför sina uppgifter bör den ta hänsyn till mångfalden av nätverk av sambandsmän för invandring samt synpunkterna från de medlemsstater som är mest berörda när det gäller förbindelser med vissa tredjeländer.

(14)

En förteckning över sambandsmän för invandring som är utplacerade i tredjeländer bör upprättas och uppdateras regelbundet av styrelsen. Förteckningen bör innehålla information om olika nätverks placering, sammansättning och verksamhet, inbegripet kontaktuppgifter och en sammanfattning av de skyldigheter som åligger de utplacerade sambandsmännen för invandring.

(15)

Gemensam utplacering av sambandsmän bör främjas i syfte att stärka det operativa samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna, samt för att svara på behoven på unionsnivå, i enlighet med vad styrelsen fastställer. Gemensam utplacering som görs av åtminstone två medlemsstater bör stödjas genom unionsmedel som uppmuntrar engagemang från och tillför ett mervärde för alla medlemsstater.

(16)

Särskilda bestämmelser för en mer omfattande kapacitetsuppbyggande insats på unionsnivå för sambandsmän för invandring bör fastställas. Sådan kapacitetsuppbyggnad bör inbegripa utveckling av gemensamma läroplaner och förberedande utbildning inför utplacering, bland annat när det gäller grundläggande rättigheter, i samarbete med relevanta unionsbyråer, och förstärkning av den operativa kapaciteten hos nätverk av sambandsmän för invandring. Sådana läroplaner bör vara icke-obligatoriska och komplettera de nationella läroplaner som fastställs av de utplacerande myndigheterna.

(17)

Nätverken av sambandsmän för invandring bör undvika att utföra samma arbete som det som utförs av unionsbyråer eller inom ramen för andra unionsinstrument och unionsstrukturer, inbegripet det arbete som utförs av grupper inom det lokala Schengensamarbetet, och bör tillföra ett mervärde utöver det som dessa redan tillför när det gäller att samla in och utbyta information på invandringsområdet, särskilt genom att fokusera på operativa aspekter. Nätverken bör fungera som kontaktpunkter och förmedlare av information från tredjeländer för att stödja unionsbyråer i deras funktioner och uppgifter, särskilt i fall då unionsbyråer ännu inte har etablerat samarbetsförbindelser med tredjeländer. Ett närmare samarbete mellan nätverk av sambandsmän för invandring och relevanta unionsbyråer bör inrättas för detta ändamål. Sambandsmännen för invandring bör alltid vara medvetna om att deras åtgärder kan få operativa konsekvenser eller påverka anseendet för lokala och regionala nätverk av sambandsmän för invandring. De bör agera i enlighet med detta när de utför sina uppgifter.

(18)

Medlemsstaternas myndigheter bör, när så är lämpligt och i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, säkerställa att den information som samlas in av sambandsmän som utplacerats i andra medlemsstater och unionsbyråers strategiska och operativa analysprodukter rörande olaglig invandring, återvändande och återintegrering under värdiga och effektiva former, gränsöverskridande brottslighet eller internationellt skydd och vidarebosättning verkligen når sambandsmännen för invandring i tredjeländer och att informationen från sambandsmännen för invandring delas med relevanta unionsbyråer, särskilt Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), inom deras respektive rättsliga ramar.

(19)

För att säkerställa att information som samlas in av nätverken av sambandsmän för invandring används på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt bör sådan information vara tillgänglig via en säker webbaserad plattform för informationsutbyte i enlighet med tillämplig dataskyddslagstiftning.

(20)

Information som samlas in av sambandsmän för invandring bör stödja genomförandet av den tekniska och operativa sidan av den europeiska integrerade gränsförvaltning som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 (3) och bidra till utvecklingen och upprätthållandet av nationella gränsövervakningssystem i enlighet med Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1052/2013 (4).

(21)

Det bör vara möjligt att använda de resurser som finns tillgängliga genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 515/2014 (5) för att stödja den verksamhet som bedrivs av det europeiska nätverket av sambandsmän för invandring samt för att eftersträva medlemsstaters gemensamma utplacering av sambandsmän för invandring.

(22)

All behandling, inbegripet överföring, av personuppgifter som utförs av medlemsstaterna inom ramen för denna förordning bör utföras i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (6). Kommissionen och unionsbyråer bör tillämpa Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (7) vid behandling av personuppgifter.

(23)

Behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning bör äga rum i syfte att bistå återvändande av tredjelandsmedborgare, underlätta vidarebosättning för personer i behov av internationellt skydd och genomföra unionsåtgärder och nationella åtgärder när det gäller rätten till inresa för laglig migration och för förebyggande och bekämpning av olaglig invandring, smuggling av migranter och människohandel. En rättslig ram som erkänner rollen för sambandsmännen för invandring i detta sammanhang är därför nödvändig.

(24)

Sambandsmännen för invandring behöver behandla personuppgifter för att underlätta korrekt genomförande av återvändandeförfaranden, framgångsrik verkställighet av beslut om återvändande samt återintegrering där så är relevant och möjligt. Tredjeländer som ska ta emot återvändande är inte ofta föremål för beslut om adekvat skyddsnivå som antagits av kommissionen enligt artikel 45 i förordning (EU) 2016/679 och har ofta inte ingått eller har ingen avsikt att ingå ett återtagandeavtal med unionen eller på annat sätt vidta lämpliga skyddsåtgärder i den mening som avses i artikel 46 i förordning (EU) 2016/679. Trots unionens omfattande insatser för att samarbeta med de viktigaste ursprungsländerna för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och har en skyldighet att återvända är det inte alltid möjligt att säkerställa att sådana tredjeländer systematiskt fullgör den skyldighet som fastställs i internationell rätt att återta landets egna medborgare. Återtagandeavtal som ingåtts eller håller på att förhandlas fram av unionen eller medlemsstaterna och som föreskriver lämpliga skyddsåtgärder för överföring av uppgifter till tredjeland i enlighet med artikel 46 i förordning (EU) 2016/679 omfattar därför ett begränsat antal sådana tredjeländer. I en situation där det inte finns några sådana avtal bör personuppgifter överföras av sambandsmännen för invandring i syfte att genomföra unionens insatser för återvändande i enlighet med villkoren i artikel 49 i förordning (EU) 2016/679.

(25)

Som ett undantag från kravet på ett beslut om adekvat skyddsnivå eller lämpliga skyddsåtgärder bör överföring av personuppgifter till tredjeländers myndigheter enligt denna förordning vara tillåten för att genomföra unionens återvändandepolitik. Det bör därför vara möjligt för sambandsmän för invandring att, under förutsättning att de villkor som anges i den artikeln är uppfyllda, använda undantaget enligt artikel 49.1 d i förordning (EU) 2016/679 med avseende på tillämpningen av den här förordningen, närmare bestämt i syfte att uppnå ett värdigt och effektivt återvändande av tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning i medlemsstaterna, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (8).

(26)

I de berörda personernas intresse bör sambandsmän för invandring kunna behandla personuppgifter för personer i behov av internationellt skydd inom ramen för vidarebosättning och för personer som vill migrera lagligt till unionen i syfte att bekräfta deras identitet och nationalitet. Sambandsmännen för invandring verkar i ett sammanhang där de sannolikt får viktiga insikter om den verksamhet som bedrivs av kriminella organisationer som sysslar med smuggling av migranter och människohandel. Därför bör de även kunna utbyta personuppgifter som behandlas inom ramen för deras uppgifter med de brottsbekämpande myndigheterna och inom nätverk av sambandsmän för invandring, förutsatt att de berörda personuppgifterna är nödvändiga antingen för att förebygga, förhindra och bekämpa irreguljär migration eller för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja och lagföra smuggling av migranter eller människohandel.

(27)

Målet för denna förordning är att optimera användningen av det nätverk av sambandsmän för invandring som utplacerats av medlemsstaterna, kommissionen och unionsbyråer i tredjeländer i syfte att genomföra unionens prioriteringar på ett mer ändamålsenligt sätt med respekt för medlemsstaternas nationella behörighet. Sådana unionsprioriteringar inkluderar att säkerställa en bättre migrationshantering, i syfte att ersätta irreguljära strömmar med säkra och ordnade migrationsvägar genom en övergripande strategi som beaktar alla aspekter av invandring, bland annat att förebygga, förhindra och bekämpa smuggling av migranter, människohandel och olaglig invandring. Vidare unionsprioriteringar är att underlätta återvändande, återtagande och återintegrering under värdiga och effektiva former, bidra till en integrerad förvaltning av unionens yttre gränser samt stödja hanteringen av laglig invandring eller internationellt skydd. Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdernas stora omfattning och verkningar i hela unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(28)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A och E i rådets beslut 1999/437/EG (10).

(29)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (11), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A och E i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/149/RIF (12).

(30)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Lichtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 A och E i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (14).

(31)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(32)

Den 1 oktober 2018 meddelade Förenade kungariket i enlighet med artikel 5.2 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, att det inte önskar delta i antagandet av denna förordning. I enlighet med artikel 5.3 i protokollet lade kommissionen den 31 januari 2019 fram ett förslag till rådets beslut om underrättelsen från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om dess önskan att inte längre delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket vilka ingår i förordning (EG) nr 377/2004. På grundval av detta beslutade rådet den 18 februari 2019 (15) att rådets beslut 2000/365/EG (16) och bilaga I punkt 6 till rådets beslut 2004/926/EG (17), från och med den dag då denna förordning träder i kraft ska upphöra att gälla för Förenade kungariket vad gäller förordning (EG) nr 377/2004 och eventuella ytterligare ändringar av den.

(33)

Irland deltar i denna förordning i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 och artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG (18).

(34)

Irlands deltagande i denna förordning hänför sig, i enlighet med artikel 6.2 i beslut 2002/192/EG, till unionens förpliktelser att vidta åtgärder för att utveckla de bestämmelser i Schengenregelverket mot organiseringen av olaglig invandring i vilka Irland deltar.

(35)

Denna förordning utgör en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt, artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt respektive artikel 4.1 i 2011 års anslutningsakt.

(1)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 (4) fastställs en gemensam fiskeripolitik för bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna.

(2)

Tekniska åtgärder är verktyg som stöder genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken. En utvärdering har dock visat att den nuvarande regleringsstrukturen när det gäller tekniska åtgärder sannolikt inte kommer att uppnå målen för den gemensamma fiskeripolitiken, och en ny strategi bör användas för att öka de tekniska åtgärdernas effektivitet med fokus på anpassning av styrningsstrukturen.

(3)

Det behövs ett ramverk som reglerar de tekniska åtgärderna. Detta ramverk bör, å ena sidan, fastställa allmänna regler som måste tillämpas i alla unionens vatten och, å andra sidan, föreskriva möjligheten att anta tekniska åtgärder som tar hänsyn till de regionala särdragen hos fisket genom den regionaliseringsprocess som införts genom förordning (EU) nr 1380/2013.

(4)

Ramverket bör omfatta fångst och landning av fiskeresurser samt användning av fiskeredskap och växelverkan mellan fiskeverksamheten och de marina ekosystemen.

(5)

Denna förordning bör tillämpas på fiskeverksamhet som bedrivs i unionens vatten av unionsfiskefartyg och tredjeländers fiskefartyg och av medborgare i medlemsstaterna – utan att det påverkar flaggstatens primära ansvar – samt på unionsfiskefartyg som är verksamma unionens vatten i de yttersta randområden som avses i artikel 349 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Den bör även, vad gäller unionsfiskefartyg och medborgare i medlemsstater, tillämpas i andra vatten än unionens vatten vad gäller tekniska åtgärder som antagits för NEAFC:s (Nordostatlantiska fiskerikommissionen) regleringsområde och AKFM:s (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) avtalsområde.

(6)

Tekniska åtgärder bör när så är relevant tillämpas på fritidsfiske, som kan ha en betydande effekt på bestånd av fisk- och skaldjursarter.

(7)

Tekniska åtgärder bör bidra till att uppnå den gemensamma fiskeripolitikens mål att fiska på nivåer som ger maximal hållbar avkastning, minska oönskade fångster och stoppa utkasten samt bidra till uppnåendet av god miljöstatus i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG (5).

(8)

Tekniska åtgärder bör särskilt bidra till att skydda unga exemplar och lekansamlingar av marina arter genom användning av selektiva fiskeredskap och åtgärder för undvikande av oönskade fångster. Tekniska åtgärder bör också minimera fiskeredskapens inverkan på marina ekosystem och särskilt på känsliga arter och livsmiljöer, inbegripet i lämpliga fall genom användning av incitament. De bör också bidra till att det finns förvaltningsåtgärder införda i syfte att uppfylla skyldigheterna enligt rådets direktiv 92/43/EEG (6), direktiv 2008/56/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (7).

(9)

För att utvärdera de tekniska åtgärdernas effektivitet, bör det fastställas mål vad gäller nivåer för oönskade fångster, särskilt fångster av marina arter som underskrider minsta referensstorlek för bevarande, nivåer för oavsiktliga fångster av känsliga arter och vad gäller den utsträckning i vilken livsmiljöer på havsbotten får påverkas negativt av fisket. Dessa mål bör reflektera den gemensamma fiskeripolitikens mål, unionens miljölagstiftning – särskilt direktiv 92/43/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (8) – och bästa internationella praxis.

(10)

För att säkerställa enhetlighet vad gäller tolkningen och genomförandet av tekniska regler, bör de definitioner av fiskeredskap och fiskeverksamhet som ingår i de befintliga förordningarna om tekniska åtgärder uppdateras och konsolideras.

(11)

Vissa destruktiva fiskeredskap eller metoder som innebär användning av sprängämnen, giftiga ämnen, bedövande ämnen, elektrisk ström, tryckluftshammare eller andra slagredskap, släpredskap och gripklor för att skörda röda koraller, andra typer av koraller eller koralliknande arter samt vissa harpungevär bör förbjudas. Det bör inte vara tillåtet att sälja, ställa ut eller erbjuda till försäljning marina arter som fångats med hjälp av sådana redskap eller metoder om dessa är förbjudna enligt denna förordning.

(12)

Det bör vara fortsatt möjligt att använda trålar med elektrisk ström under en övergångsperiod till och med den 30 juni 2021 och under vissa stränga villkor.

(13)

Mot bakgrund av rådgivning från vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) bör vissa gemensamma regler om restriktioner när det gäller användningen av släpredskap och när det gäller strutens utformning fastställas för att förhindra dålig praxis som leder till icke-selektivt fiske.

(14)

I syfte att begränsa användningen av drivgarn som kan fiska över stora områden och medföra betydande fångster av känsliga arter bör de befintliga restriktionerna vad gäller användning av sådana fiskeredskap konsolideras.

(15)

Mot bakgrund av utlåtanden från STECF bör fiske med passiva nätredskap i Ices-sektionerna 3a, 6a, 6b, 7b, 7c, 7j och 7k samt Ices-delområdena 8, 9, 10 och 12 öster om 27°V i vatten med ett karterat djup på mer än 200 m även i fortsättningen, med vissa undantag, vara förbjudet i syfte att skydda känsliga djuphavsarter.

(16)

För vissa sällsynta arter, t.ex. vissa arter av haj och rocka, kan även en begränsad fiskeverksamhet innebära en allvarlig risk för bevarandet av dem. För att skydda dessa arter bör det införas ett allmänt förbud mot att fiska efter dessa arter.

(17)

För att ge det strikta skydd för känsliga marina arter, såsom marina däggdjur, havsfåglar och marina reptiler, som föreskrivs i direktiven 92/43/EEG och 2009/147/EG bör medlemsstaterna införa mildrande åtgärder för att minimera och om möjligt eliminera fångsterna av sådana arter i fiskeredskap.

(18)

För att ge fortsatt skydd för de känsliga marina livsmiljöerna utanför Irlands och Storbritanniens kuster och kring Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, samt i NEAFC:s regleringsområde, bör de restriktioner som redan existerar när det gäller användningen av bottenredskap upprätthållas.

(19)

Om vetenskaplig rådgivning identifierar andra sådana livsmiljöer bör det finnas en möjlighet att införa liknande restriktioner för att skydda dessa livsmiljöer.

(20)

I enlighet med förordning (EU) nr 1380/2013 bör det fastställas minsta referensstorlekar för bevarande för att säkerställa skydd av unga exemplar av marina arter och för att inrätta återhämtningsområden för fiskbestånd, samt för att utgöra minsta handelsstorlek.

(21)

Det bör fastställas på vilket sätt storleken på marina arter ska mätas.

(22)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att genomföra pilotprojekt i syfte att undersöka hur man kan undvika, minimera och eliminera oönskade fångster. Om resultatet av dessa projekt eller vetenskaplig rådgivning visar att det förekommer betydande oönskade fångster bör medlemsstaterna sträva efter att fastställa tekniska åtgärder för att minska sådana fångster.

(23)

Denna förordning bör fastställa referensstandarder för varje havsområde. Dessa referensstandarder härrör från befintliga tekniska åtgärder och tar hänsyn till rådgivning från STECF och yttranden från berörda parter. Dessa standarder bör bestå av referensmaskstorlekar för släpredskap och passiva nätredskap, minsta referensstorlekar för bevarande, stängda områden eller områden med begränsningar samt naturskyddsåtgärder för att begränsa fångster av känsliga arter i vissa områden och andra befintliga regionspecifika tekniska åtgärder.

(24)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, på grundval av vetenskapliga belägg, utarbeta gemensamma rekommendationer om lämpliga tekniska åtgärder som skiljer sig från dessa referensåtgärder i enlighet med den regionaliseringsprocess som föreskrivs i förordning (EU) nr 1380/2013.

(25)

Sådana regionala tekniska åtgärder bör som ett minimum leda till fördelar i fråga om bevarandet av marina biologiska resurser som minst motsvarar referensstandarderna, särskilt med avseende på exploateringsmönster och skyddsnivån för känsliga arter och livsmiljöer.

(26)

Vid utarbetandet av gemensamma rekommendationer vad avser redskapens storleksselektiva och artselektiva egenskaper som alternativ till gällande referensmaskstorlekar, bör regionala grupper av medlemsstater säkerställa att dessa åtgärder leder till minst liknande eller förbättrade selektiva egenskaper som referensredskapen.

(27)

Vid utarbetandet av gemensamma rekommendationer vad avser områden med begränsningar i syfte att skydda ungfisk eller lekansamlingar, bör regionala grupper av medlemsstater fastställa målen för, den geografiska omfattningen av och varaktigheten för stängningar samt redskapsrestriktioner och kontroll- och övervakningssystem i sina gemensamma rekommendationer.

(28)

Vid utarbetandet av gemensamma rekommendationer vad avser minsta referensstorlekar för bevarande, bör regionala grupper av medlemsstater säkerställa att den gemensamma fiskeripolitikens mål respekteras när det gäller att säkerställa skyddet av unga exemplar av marina arter, samtidigt som det säkerställs att det inte införs någon snedvridning på marknaden och att det inte skapas någon marknad för fisk som underskrider minsta referensstorlekar för bevarande.

(29)

Inrättandet av realtidsstängningar i förening med bestämmelser om förflyttning som en ytterligare åtgärd för att skydda känsliga arter, ungfisk eller lekansamlingar bör tillåtas som en möjlighet som kan utvecklas genom regionalisering. Villkoren för införande av sådana områden, inklusive den geografiska omfattningen av och varaktigheten för stängningar, samt kontroll- och övervakningsförfaranden bör anges i de relevanta gemensamma rekommendationerna.

(30)

På grundval av en bedömning av effekterna av innovativa redskap kan användningen eller utökandet av användningen av sådana innovativa redskap ingå som ett alternativ i gemensamma rekommendationer från regionala grupper av medlemsstater. Användningen av innovativa fiskeredskap bör inte tillåtas när den vetenskapliga bedömningen visar att användningen skulle leda till betydande negativ påverkan på känsliga livsmiljöer och icke-målarter.

(31)

Vid utarbetandet av gemensamma rekommendationer vad avser skyddet av känsliga arter och livsmiljöer, bör regionala grupper av medlemsstater tillåtas att utarbeta ytterligare mildrande åtgärder för att minska fiskets påverkan på sådana arter och livsmiljöer. Om det finns vetenskapliga belägg för att det föreligger ett allvarligt hot mot bevarandet av känsliga arter och livsmiljöer bör medlemsstaterna införa ytterligare restriktioner avseende utformningen och användningen av vissa fiskeredskap eller till och med införa ett totalt förbud mot att använda dem i ett visst område. Mer specifikt skulle sådana begränsningar kunna tillämpas på användningen av drivgarn som i vissa områden lett till betydande fångster av känsliga arter.

(32)

Förordning (EU) nr 1380/2013 föreskriver möjligheten att införa tillfälliga utkastplaner för genomförandet av landningsskyldigheten, i fall då det inte har antagits någon flerårig plan för fisket i fråga. Det bör vara tillåtet att som ett led i sådana planer fastställa tekniska åtgärder som är strikt kopplade till genomförandet av landningsskyldigheten och som syftar till att öka selektiviteten och så långt som möjligt minska oönskade fångster.

(33)

Det bör finnas möjlighet att genomföra pilotprojekt om fullständig dokumentation av fångster och utkast. Sådana projekt skulle kunna inbegripa avvikelser från de bestämmelser om maskstorlekar som fastställs i denna förordning så länge de bidrar till att uppnå de övergripande och särskilda målen för denna förordning.

(34)

Vissa bestämmelser om tekniska åtgärder som antagits av NEAFC bör inkluderas i denna förordning.

(35)

För att inte hindra vetenskaplig forskning eller direkt utsättning och flyttning av fisk bör de tekniska åtgärderna i denna förordning inte vara tillämpliga på förfaranden som kan vara nödvändiga för sådan verksamhet. I synnerhet när fiskeverksamhet för forskningsändamål kräver ett sådant undantag från de tekniska åtgärderna i denna förordning, bör denna verksamhet omfattas av lämpliga villkor.

(36)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen med avseende på att anta vissa åtgärder som avser fritidsfiske, restriktioner gällande släpredskap, känsliga arter och livsmiljöer, förteckningen över fisk och skaldjur för vilka det råder förbud mot riktat fiske, definitionen av riktat fiske, pilotprojekt om fullständig dokumentation av fångster och utkast samt tekniska åtgärder som en del av tillfälliga utkastplaner, liksom åtgärder som avser minsta referensstorlekar för bevarande, maskstorlekar, stängda områden och andra tekniska åtgärder i vissa havsområden, mildrande åtgärder för känsliga arter och förteckningen över arter av bestånd som fungerar som nyckelindikatorer. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (9). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(37)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av bestämmelserna i denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på att fastställa specifikationer för anordningar som är avsedda att minska slitage på och förstärka släpredskap eller att begränsa utsläpp av fångster i den främre delen av släpredskap, att fastställa specifikationer för selektivitetsanordningar fästa vid definierade referensredskap, att fastställa specifikationer för trålar med elektrisk ström, att fastställa restriktioner vad gäller utformning av redskap samt de kontroll- och övervakningsåtgärder som måste antas av flaggmedlemsstaten, att fastställa regler om de kontroll- och övervakningsåtgärder som måste antas av flaggmedlemsstaten vid användning av passiva redskap på djup mellan 200 och 600 meter, att fastställa närmare regler om de åtgärder för kontroll och övervakning som måste införas för vissa stängda områden eller områden med begränsningar, om signal- och genomförandespecifikationer för anordningar som ska användas för att skrämma bort valar från passiva nätredskap och om metoder för att minimera oavsiktliga fångster av havsfåglar, marina reptiler och sköldpaddor. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(38)

Senast den 31 december 2020 och därefter vart tredje år bör kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av denna förordning, på grundval av den information som överlämnats av medlemsstaterna och de berörda rådgivande nämnderna och efter en bedömning av STECF. Denna rapport bör innehålla en utvärdering av i vilken omfattning tekniska åtgärder, både regionalt och på unionsnivå, har bidragit till att uppnå denna förordnings övergripande och särskilda mål.

(39)

För syftet att utarbeta denna rapport skulle lämpliga indikatorer med avseende på selektivitet, t.ex. det vetenskapliga begreppet längd för optimal selektivitet (Lopt), kunna användas som referensverktyg för att övervaka framstegen över tiden i riktning mot den gemensamma fiskeripolitikens mål att minimera oönskade fångster. I detta avseende är dessa indikatorer inte bindande mål utan övervakningsverktyg som kan bidra med underlag för diskussioner eller beslut på regional nivå. Dessa indikatorer, och de värden som används för tillämpningen av dem, bör begäras från relevanta vetenskapliga organ för ett antal bestånd som fungerar som nyckelindikatorer och som även tar hänsyn till blandfiske och rekryteringstoppar. Kommissionen kan inbegripa dessa indikatorer i rapporten om genomförandet av denna förordning. Förteckningen över bestånd som fungerar som nyckelindikatorer bör omfatta de demersala arter som förvaltas med fångstbegränsningar, med beaktande av den relativa betydelsen av landningar, utkast och fiskeriets relevans för varje havsområde.

(40)

Kommissionens rapport bör även hänvisa till rådgivning från Ices om de framsteg som har gjorts eller effekterna av innovativa redskap. Rapporten bör innehålla slutsatser om fördelarna eller de negativa effekterna för marina ekosystem, känsliga livsmiljöer samt selektivitet.

(41)

På grundval av kommissionens rapport, och när det på regional nivå framgår att de övergripande och särskilda målen inte har uppnåtts, bör medlemsstaterna i den aktuella regionen lägga fram en plan som anger vilka korrigerande åtgärder som kommer att vidtas för att säkerställa att dessa övergripande och särskilda mål kan uppnås. Kommissionen bör också föreslå Europaparlamentet och rådet nödvändiga ändringar av denna förordning, på grundval av rapporten.

(42)

På grund av ändringarnas antal och omfattning bör rådets förordningar (EG) nr 894/97 (11), (EG) nr 850/98 (12), (EG) nr 2549/2000 (13), (EG) nr 254/2002 (14), (EG) nr 812/2004 (15) och (EG) nr 2187/2005 (16) upphöra att gälla.

(43)

Rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 (17) och (EG) nr 1224/2009 (18) och förordning (EU) nr 1380/2013 bör ändras i enlighet med detta.

(44)

Kommissionen har för närvarande befogenhet att anta och ändra tekniska åtgärder på regional nivå inom ramen för Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/1139 (19), (EU) 2018/973 (20), (EU) 2019/472 (21) och (EU) 2019/1022 (22) som upprättar de fleråriga planerna för Östersjön, Nordsjön, västliga vatten och västra Medelhavet. För att klargöra de respektive befogenheternas omfattning och precisera att delegerade akter som antas inom ramen för de befogenheter som föreskrivs i de förordningarna ska uppfylla vissa krav som anges i den här förordningen, bör de förordningarna av rättssäkerhetsskäl ändras.