(1)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 98/2013 (3) fastställs harmoniserade regler för tillhandahållande, införsel, innehav och användning av ämnen och blandningar som kan missbrukas för olaglig tillverkning av sprängämnen, i syfte att begränsa allmänhetens tillgång till dessa ämnen och blandningar och säkerställa lämplig rapportering av misstänkta transaktioner i hela distributionskedjan.

(2)

Förordning (EU) nr 98/2013 har visserligen bidragit till att minska det hot som sprängämnesprekursorer utgör i unionen, men det är ändå nödvändigt att stärka kontrollsystemet för prekursorer som kan användas för tillverkning av hemmagjorda sprängämnen. Med tanke på det antal ändringar som krävs är det för tydlighetens skull lämpligt att ersätta förordning (EU) nr 98/2013.

(3)

Genom förordning (EU) nr 98/2013 begränsades enskildas tillgång till och användning av sprängämnesprekursorer. Trots denna restriktion kunde medlemsstaterna ändå besluta att bevilja enskilda tillgång till dessa ämnen genom ett tillstånds- och registreringssystem. Restriktionerna och kontrollerna av sprängämnesprekursorer har därför skiljt sig åt mellan de olika medlemsstaterna, vilket har kunnat ge upphov till handelshinder inom unionen och därigenom hämma den inre marknadens funktion. De befintliga restriktionerna och kontrollerna har dessutom inte säkerställt tillräckliga nivåer av allmän säkerhet eftersom de inte i tillräcklig mån har förhindrat att brottslingar förvärvar sprängämnesprekursorer. Det hot som hemmagjorda sprängämnen utgör är fortfarande stort och fortsätter att öka.

(4)

Systemet för att förebygga olaglig tillverkning av sprängämnen bör därför ytterligare stärkas och harmoniseras med tanke på det ökande hotet mot den allmänna säkerheten till följd av terrorism och annan grov brottslighet. Detta förebyggande och denna harmonisering bör också säkerställa den fria rörligheten för sprängämnesprekursorer på den inre marknaden och främja konkurrensen mellan ekonomiska aktörer och uppmuntra till innovation, till exempel genom att underlätta utvecklingen av säkrare kemikalier som ersätter sprängämnesprekursorer.

(5)

Kriterierna för att fastställa vilka åtgärder som bör tillämpas på vilka sprängämnesprekursorer inbegriper den hotnivå som gäller för den berörda sprängämnesprekursorn, handelsvolymen för den berörda sprängämnesprekursorn och möjligheten att fastställa en koncentrationsnivå under vilken sprängämnesprekursorn fortfarande skulle kunna användas för de legitima ändamål för vilka den tillhandahållits på marknaden men med betydligt mindre sannolikhet kan användas för olaglig tillverkning av sprängämnen.

(6)

Enskilda bör inte tillåtas att förvärva, införa, inneha eller använda vissa sprängämnesprekursorer i koncentrationer som överstiger vissa gränsvärden uttryckta i viktprocent. Enskilda bör emellertid tillåtas att förvärva, införa, inneha eller använda vissa sprängämnesprekursorer i koncentrationer som överstiger dessa gränsvärden för legitima ändamål, om de har tillstånd att göra detta. Om sökanden är en juridisk person bör den behöriga myndigheten i medlemsstaten beakta den juridiska personens bakgrund samt bakgrunden hos alla personer som agerar antingen enskilt eller som en del av ett organ inom den juridiska personen och har en ledande ställning inom den juridiska personen grundad på behörighet att företräda den juridiska personen, att fatta beslut på den juridiska personens vägnar eller att utöva kontroll inom den juridiska personen.

(7)

För vissa sprängämnesprekursorer som omfattas av restriktioner i koncentrationer som överstiger de gränsvärden som anges i denna förordning finns ingen legitim användning för enskilda. Därför bör man upphöra att bevilja tillstånd för kaliumklorat, kaliumperklorat, natriumklorat och natriumperklorat. Tillstånd bör endast få beviljas för ett begränsat antal sprängämnesprekursorer som omfattas av restriktioner och för vilka det finns legitim användning för enskilda. Sådana tillstånd bör begränsas till koncentrationer som inte överstiger det övre gränsvärde som föreskrivs i denna förordning. Över det övre gränsvärdet väger risken för olaglig tillverkning av sprängämnen tyngre än enskildas försumbara legitima användning av dessa sprängämnesprekursorer, eftersom samma effekt kan uppnås med alternativ eller lägre koncentrationer av dessa prekursorer. I denna förordning bör också de omständigheter som de behöriga myndigheterna minst bör ta hänsyn till när de överväger att utfärda ett tillstånd fastställas. Tillsammans med den mall för tillstånd som återges i bilaga III bör detta underlätta erkännandet av tillstånd som utfärdats av andra medlemsstater.

(8)

Det ömsesidiga erkännandet av tillstånd som utfärdats av andra medlemsstater bör kunna ske bilateralt eller multilateralt i syfte att uppnå den inre marknadens mål.

(9)

För att tillämpa de restriktioner och kontroller som föreskrivs i denna förordning bör de ekonomiska aktörer som säljer till professionella användare eller enskilda med tillstånd kunna förlita sig på information som gjorts tillgänglig i tidigare led i distributionskedjan. Alla ekonomiska aktörer i distributionskedjan bör därför informera de reglerade sprängämnesprekursorernas mottagare om att enskildas tillhandahållande, införsel, innehav och användning av dessa sprängämnesprekursorer omfattas av denna förordning, till exempel genom att förse den med en lämplig etikett på förpackningen, genom att kontrollera att den är försedd med en lämplig etikett på förpackningen eller genom att ta med den informationen i det säkerhetsdatablad som sammanställts i enlighet med bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (4).

(10)

Skillnaden mellan en ekonomisk aktör och en professionell användare är att den ekonomiska aktören tillhandahåller en annan person en sprängämnesprekursor, medan en professionell användare förvärvar eller inför en sådan sprängämnesprekursor endast för eget bruk. Ekonomiska aktörer som säljer till professionella användare, andra ekonomiska aktörer eller enskilda med tillstånd bör säkerställa att deras personal som deltar i försäljningen av sprängämnesprekursorer känner till vilka av de produkter som de tillhandahåller innehåller sprängämnesprekursorer, till exempel genom att inkludera information i produktens streckkod att produkten innehåller en sprängämnesprekursor.

(11)

Skillnaden mellan professionella användare, vilka det bör vara möjligt att tillhandahålla sprängämnesprekursorer som omfattas av restriktioner, och enskilda, vilka det inte bör vara möjligt att tillhandahålla sådana, beror på om personen avser att använda den relevanta sprängämnesprekursorn i syften som är knutna till hans eller hennes näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke, inklusive skogsbruk, trädgårdsnäring och jordbruksverksamhet, som bedrivs på heltid eller deltid och inte nödvändigtvis är kopplad till storleken på den landareal varpå verksamheten bedrivs. Ekonomiska aktörer bör därför inte tillhandahålla en sprängämnesprekursor som omfattas av restriktioner vare sig till en fysisk eller juridisk person som är yrkesverksam inom ett område där denna sprängämnesprekursor inte tenderar att användas för professionella ändamål, eller till en fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt verksamhet som inte är knuten till något professionellt ändamål.

(12)

Ekonomiska operatörers personal som deltar i tillhandahållandet av sprängämnesprekursorer bör omfattas av samma bestämmelser i denna förordning som enskilda omfattas av när de använder sprängämnesprekursorerna för personliga ändamål.

(13)

Ekonomiska aktörer bör spara transaktionsuppgifter för att på ett väsentligt sätt hjälpa myndigheterna att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och lagföra grova brott som begås med hemmagjorda sprängladdningar och att kontrollera överensstämmelse med denna förordning. Identifiering av alla aktörer i distributionskedjan och kunder krävs för detta ändamål oavsett om de är enskilda, professionella användare eller ekonomiska aktörer. Eftersom det kan vara så att olaglig tillverkning och användning av hemmagjorda sprängämnen äger rum först avsevärd tid efter försäljningen av sprängämnesprekursorn, bör transaktionsuppgifterna sparas så länge som det är nödvändigt, proportionerligt och lämpligt för att underlätta utredningarna, med beaktande av genomsnittliga tillsynsperioder.

(14)

Denna förordning bör även tillämpas på ekonomiska operatörer som är verksamma online, däribland på internetbaserade marknadsplatser. Ekonomiska aktörer som är verksamma online bör därför också utbilda sin personal och även inrätta lämpliga förfaranden för att upptäcka misstänkta transaktioner. Därtill bör de endast tillhandahålla sprängämnesprekursorer som omfattas av restriktioner till enskilda i medlemsstater som har eller inrättar ett tillståndssystem i enlighet med denna förordning och endast efter att ha kontrollerat att den enskilda i fråga har ett gällande tillstånd. Efter att ha kontrollerat den potentiella kundens identitet, till exempel genom de mekanismer som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (5), bör den ekonomiska aktören kontrollera att ett tillstånd har utfärdats för den avsedda transaktionen, till exempel genom en fysisk kontroll av tillståndet vid tidpunkten för leveransen av sprängämnesprekursorn eller, med den potentiella kundens samtycke, genom att kontakta den behöriga myndigheten i de medlemsstater som har utfärdat tillståndet. Ekonomiska aktörer med verksamhet online bör också, liksom de som verkar offline, begära att professionella användare uppger slutanvändningen.

(15)

Internetbaserade marknadsplatser fungerar endast som mellanhänder mellan ekonomiska aktörer, å ena sidan, och enskilda, professionella användare eller andra ekonomiska operatörer, å andra sidan. Därför bör inte internetbaserade marknadsplatser omfattas av definitionen av ekonomisk aktör och de bör inte vara skyldiga att informera sin personal som deltar i försäljningen av sprängämnesprekursorer om deras skyldigheter enligt denna förordning eller att kontrollera den potentiella kundens identitet och, i tillämpliga fall, tillstånd eller att begära annan information av den potentiella kunden. Med tanke på den centrala roll som internetbaserade marknadsplatser spelar i transaktioner online, även vid försäljning av reglerade sprängämnesprekursorer, bör de likväl på ett tydligt och effektivt sätt informera användare som avser att tillhandahålla reglerade sprängämnesprekursorer genom deras tjänster om skyldigheterna enligt denna förordning. Dessutom bör internetbaserade marknadsplatser vidta åtgärder för att hjälpa till att säkerställa att deras användare uppfyller sina kontrollskyldigheter, till exempel genom att erbjuda verktyg för att underlätta kontroll av tillstånd. Med tanke på att internetbaserade marknadsplatser blir allt viktigare för alla sorters tillhandahållande och med tanke på denna anskaffningskanals betydelse, också för terroriständamål, bör internetbaserade marknadsplatser underkastas samma detektions- och rapporteringsskyldigheter som ekonomiska aktörer, medan förfaranden för att upptäcka misstänkta transaktioner bör anpassas på lämpligt sätt till den särskilda internetmiljön.

(16)

Internetbaserade marknadsplatsers skyldigheter i enlighet med denna förordning bör inte innebära en allmän övervakningsskyldighet. Denna förordning bör fastställa särskilda detektions- och rapporteringsskyldigheter för internetbaserade marknadsplatser vad gäller misstänkta transaktioner som sker på deras webbplats eller med hjälp av deras datatjänster. Internetbaserade marknadsplatser bör inte hållas ansvariga på grundval av denna förordning för transaktioner som inte har upptäckts trots att den internetbaserade marknadsplatsen har inrättat lämpliga, rimliga och proportionella förfaranden för att upptäcka sådana misstänkta transaktioner.

(17)

Enligt denna förordning måste ekonomiska aktörer rapportera misstänkta transaktioner oavsett om den potentiella kunden är en enskild, en professionell användare eller en ekonomisk aktör. Skyldigheterna avseende reglerade sprängämnesprekursorer, inklusive skyldigheten att rapportera misstänkta transaktioner, bör gälla alla ämnen som förtecknas i bilagorna I och II, oavsett koncentration. Produkter som endast innehåller sprängämnesprekursorer i en sådan liten utsträckning och i så sammansatta blandningar att det är tekniskt sett extremt svårt att extrahera sprängämnesprekursorer bör inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

(18)

För att förbättra tillämpningen av denna förordning bör både ekonomiska aktörer och offentliga myndigheter tillhandahålla lämplig utbildning om skyldigheterna enligt denna förordning. Medlemsstaterna bör ha tillsynsmyndigheter och anordna regelbundna medvetandehöjande åtgärder som är anpassade efter särdragen i varje enskild sektor samt upprätthålla en fortlöpande dialog med ekonomiska aktörer på alla nivåer i distributionskedjan, däribland ekonomiska aktörer med verksamhet online.

(19)

Valet av ämnen som brottslingar använder för olaglig tillverkning av sprängämnen kan förändras snabbt. Det bör därför vara möjligt att låta ytterligare ämnen omfattas av den rapporteringsskyldighet som föreskrivs i denna förordning, vid behov med kort varsel. I syfte att ta hänsyn till eventuell utveckling i fråga om missbruk av ämnen som sprängämnesprekursorer bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen vad gäller att ändra denna förordning genom ändring av de gränsvärden över vilka vissa ämnen som omfattas av restriktioner enligt denna förordning inte får tillhandahållas enskilda och att förteckna ytterligare ämnen avseende vilka misstänkta transaktioner ska rapporteras. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (6). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(20)

I syfte att reglera ämnen som inte redan förtecknas i bilaga I eller II, men avseende vilka en medlemsstat finner rimliga skäl att anta att de kan användas för olaglig tillverkning av sprängämnen, bör en skyddsklausul om ett adekvat unionsförfarande införas. Med hänsyn till de specifika risker som ska behandlas i denna förordning är det dessutom lämpligt att tillåta att medlemsstaterna under vissa omständigheter antar skyddsåtgärder, även avseende ämnen som redan omfattas av åtgärder enligt denna förordning. Medlemsstaterna bör dessutom få bibehålla de nationella åtgärder som de redan har informerat eller underrättat kommissionen om i enlighet med artikel 13 i förordning (EU) nr 98/2013.

(21)

Regelverket skulle förenklas om relevanta säkerhetsrestriktioner om tillhandahållande av ammoniumnitrat i förordning (EG) nr 1907/2006 införlivades i denna förordning. Därför bör bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 ändras i enlighet med detta.

(22)

Denna förordning kräver att personuppgifter behandlas och även lämnas ut till tredje part i fall av misstänkta transaktioner. Sådan behandling och sådant utlämnande medför ett intrång i den grundläggande rätten till privatliv och skydd av personuppgifter. Det bör följaktligen säkerställas att den grundläggande rätten till skydd av personuppgifter för personer vilkas personuppgifter behandlas vid tillämpningen av denna förordning tryggas på vederbörligt sätt. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7) reglerar den behandling av personuppgifter som utförs inom ramen för denna förordning. Därför bör den behandling av personuppgifter som förekommer i samband med beviljande av tillstånd och rapportering av misstänkta transaktioner ske i enlighet med förordning (EU) 2016/679, inklusive de allmänna dataskyddsprinciperna om laglighet, korrekthet och öppenhet, ändamålsbegränsning, uppgiftsminimering, korrekthet, lagringsminimering, integritet och konfidentialitet samt kravet på att visa vederbörlig respekt för de registrerades rättigheter.

(23)

Kommissionen bör utföra en utvärdering av denna förordning på grundval av de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, enhetlighet och mervärde för EU. Denna utvärdering bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av eventuella ytterligare åtgärder. Information bör samlas in regelbundet i syfte att utvärdera denna förordning.

(24)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att begränsa enskildas tillgång till sprängämnesprekursorer, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av begränsningens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen anta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(25)

Förordning (EU) nr 98/2013 bör upphävas.

(1)

Fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster hör i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) till de grundläggande principerna för den inre marknaden i unionen.

(2)

Enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska unionen verka för en mycket konkurrenskraftig social marknadsekonomi som siktar på full sysselsättning och sociala framsteg, främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet mellan generationerna samt bekämpa diskriminering. Enligt artikel 9 i EUF-fördraget ska unionen vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet bl.a. beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor.

(3)

Den europeiska pelaren för sociala rättigheter proklamerades gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen vid det sociala toppmötet för rättvisa jobb och tillväxt i Göteborg den 17 november 2017. Vid det toppmötet betonades behovet av att sätta människor främst, för att vidareutveckla unionens sociala dimension, och främja konvergens genom insatser på alla nivåer, vilket även bekräftades i slutsatserna från Europeiska rådets möte den 14–15 december 2017.

(4)

I den gemensamma förklaringen om lagstiftningsprioriteringar för 2018–2019 åtog sig parlamentet, rådet och kommissionen att vidta åtgärder för att stärka unionens sociala dimension, genom att förbättra samordningen av de sociala trygghetssystemen, genom att skydda arbetstagare från hälsorisker på arbetsplatsen, genom att säkerställa en rättvis behandling för alla på unionens arbetsmarknad i form av moderniserade regler om utstationering av arbetstagare samt genom att förbättra den gränsöverskridande efterlevnaden av unionsrätten.

(5)

För att skydda rörliga arbetstagares rättigheter och främja rättvis konkurrens mellan företag, särskilt små och medelstora företag, är det mycket viktigt att förbättra den gränsöverskridande efterlevnaden av unionsrätten när det gäller arbetskraftens rörlighet och att bekämpa missbruk på detta område.

(6)

Europeiska arbetsmyndigheten (nedan kallad myndigheten) bör inrättas för att bidra till att stärka rättvisan på och förtroendet för den inre marknaden. Myndighetens mål bör vara tydligt fastställt med starkt fokus på ett begränsat antal uppgifter, i syfte att säkerställa att tillgängliga medel används så effektivt som möjligt på områden där myndigheten kan ge störst mervärde. I detta syfte bör myndigheten bistå medlemsstaterna och kommissionen att stärka tillgången till information, stödja efterlevnad och samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller en konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillämpning och efterlevnad av unionsrätten i fråga om arbetskraftens rörlighet i hela unionen, samordna de sociala trygghetssystemen i unionen samt medla och underlätta lösningar vid tvister.

(7)

Att förbättra enskildas och arbetsgivares, särskilt små och medelstora företags, tillgång till information om vilka rättigheter och skyldigheter de har i fråga om arbetskraftens rörlighet, fri rörlighet för tjänster och samordning av de sociala trygghetssystemen är avgörande för att de ska kunna dra nytta av den inre marknadens fulla potential.

(8)

Myndigheten bör utföra sin verksamhet inom områdena arbetskraftens rörlighet i hela unionen och samordning av de sociala trygghetssystemen, inbegripet fri rörlighet för arbetstagare, utstationering av arbetstagare och utpräglat mobila tjänster. Den bör också stärka medlemsstaternas samarbete mot odeklarerat arbete och andra företeelser som äventyrar den inre marknadens funktion, såsom brevlådeföretag och falskt egenföretagande, utan att det påverkar medlemsstaternas behörighet att besluta om nationella åtgärder. När myndigheten i samband med att den utför sin verksamhet får kännedom om misstänkta oegentligheter på unionsrättsliga områden, såsom åsidosättande av arbetsvillkor, hälso- och säkerhetsbestämmelser eller arbetskraftsexploatering, bör den kunna rapportera dem och samarbeta i dessa frågor med de berörda medlemsstaternas nationella myndigheter och, när så är lämpligt, med kommissionen och andra behöriga unionsorgan.

(9)

Myndighetens verksamhet bör omfatta specifika unionsrättsakter som förtecknas i denna förordning, inbegripet ändringar av dessa. Denna förteckning bör utvidgas med ytterligare unionsrättsakter som antas på området arbetskraftens rörlighet i hela unionen.

(10)

Myndigheten bör proaktivt bidra till unionens och medlemsstaternas insatser när det gäller arbetskraftens rörlighet i hela unionen och samordning av social trygghet, genom att utföra sina uppgifter i fullständigt samarbete med unionens institutioner och organ och med medlemsstaterna, och samtidigt undvika dubbelarbete och främja synergieffekter och komplementaritet.

(11)

Myndigheten bör bidra till att underlätta tillämpningen och efterlevnaden av unionsrätten inom ramen för denna förordnings tillämpningsområde och att stödja efterlevnaden av de bestämmelser som genomförs genom allmänt tillämpliga kollektivavtal i enlighet med medlemsstaternas praxis. I detta syfte bör myndigheten inrätta en gemensam unionswebbplats i syfte att ge tillgång till alla relevanta unionswebbplatser och de nationella webbplatser som inrättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/54/EU (5). Utan att det påverkar de uppgifter och verksamheter som utförs av administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (6) (nedan kallad administrativa kommissionen), bör myndigheten även bidra till samordningen av de sociala trygghetssystemen.

(12)

I vissa fall har sektorsspecifik unionslagstiftning antagits för att tillgodose specifika behov inom en viss sektor, såsom internationella transporter, inbegripet väg-, järnvägs- och sjötransporter, inre vattenvägar och luftfart. Myndigheten bör också, inom ramen för denna förordnings tillämpningsområde, behandla tillämpningen av sådan sektorsspecifik unionslagstiftning i den mån den berör arbetskraftens rörlighet över gränserna och de sociala trygghetssystemen. Behörighetsområdet för myndighetens verksamhet, särskilt frågan om huruvida dess verksamhet bör utvidgas till att omfatta ytterligare unionsrättsakter som omfattar sektorsspecifika behov inom området för internationella transporter, bör bli föremål för regelbunden utvärdering och, om så är lämpligt, översyn.

(13)

Myndighetens verksamhet bör omfatta de personer som omfattas av unionsrätten inom denna förordnings tillämpningsområde, däribland arbetstagare, arbetsgivare, egenföretagare och arbetssökande. Dessa personer bör omfatta både unionsmedborgare och tredjelandsmedborgare som lagligen är bosatta i unionen, såsom utstationerade arbetstagare, personer som förflyttas inom företag och långvarigt bosatta, samt deras familjemedlemmar, i enlighet med unionsrätt som reglerar deras rörlighet inom unionen.

(14)

Inrättandet av myndigheten bör inte medföra nya rättigheter eller skyldigheter för enskilda eller arbetsgivare, inbegripet näringsidkare och icke-vinstdrivande organisationer, eftersom myndighetens verksamhet bör inbegripa sådana enskilda och arbetsgivare i den mån de omfattas av den unionsrätt som ingår i den här förordningens tillämpningsområde. Förstärkt samarbete i fråga om regelefterlevnad bör varken lägga en orimlig administrativ börda på rörliga arbetstagare eller arbetsgivare, särskilt små och medelstora företag, eller motverka arbetskraftens rörlighet.

(15)

För att säkerställa att enskilda och arbetsgivare kan dra fördel av en rättvis och effektiv inre marknad bör myndigheten stödja medlemsstaterna när det gäller att främja möjligheter att underlätta arbetskraftens rörlighet eller tillhandahålla tjänster och rekrytera var som helst inom unionen, inklusive möjligheter för tillgång till gränsöverskridande rörlighetstjänster, såsom gränsöverskridande jobbmatchning, praktikant- och lärlingsutbildningar och rörlighetsprojekt som Ditt första Eures-jobb eller ErasmusPro. Myndigheten bör också bidra till tydligare information, bland annat om rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i unionsrätten, och enskildas och arbetsgivares tillgång till tjänster, i samarbete med andra av unionens informationstjänster, såsom Ditt Europa – Rådgivning, och i fullständig samverkan och samordning med portalen Ditt Europa, som kommer att utgöra ryggraden i den gemensamma digitala ingång som inrättas genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (7).

(16)

Myndigheten bör för detta syfte samarbeta inom ramen för andra relevanta unionsinitiativ och unionsnätverk, särskilt Europeiska nätverket för offentliga arbetsförmedlingar, European Enterprise Network, kontaktpunkten för gränser Solvit och yrkesinspektörskommittén samt inom ramen för berörda nationella tjänster, t.ex. de organ som medlemsstaterna utsett enligt direktiv 2014/54/EU för att främja likabehandling och stödja unionsarbetstagare och deras familjemedlemmar. Myndigheten bör ersätta kommissionen i fråga om förvaltning av den europeiska samordningsbyrån för det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures), som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/589 (8), inbegripet fastställande av användarbehov och verksamhetskrav för Euresportalens och relaterade it-tjänsters effektivitet, men inte tillhandahållande av it eller drift eller utveckling av it-infrastruktur, vilket kommissionen kommer att sköta även i fortsättningen.

(17)

I syfte att säkerställa en rättvis, enkel och verkningsfull tillämpning och efterlevnad av unionsrätten bör myndigheten stödja samarbete och utbyte av aktuell information mellan medlemsstaterna. Tillsammans med annan personal bör de nationella kontaktpersoner som arbetar vid myndigheten understödja medlemsstaternas efterlevnad av sina samarbetsskyldigheter, påskynda kontakterna mellan dem genom rutiner utformade för att minska tidsutdräkten samt upprätta kontakter med andra nationella förbindelseorgan och kontaktpunkter enligt unionsrätten. Myndigheten bör uppmuntra användning av innovativa metoder för ändamålsenligt och resurseffektivt gränsöverskridande samarbete, inbegripet datakommunikationsverktyg som systemet för elektroniskt utbyte av socialförsäkringsuppgifter (EESSI) och informationssystemet för den inre marknaden (IMI), och bör bidra till ytterligare digitalisering och förbättrade it-verktyg för utbyte av meddelanden mellan de nationella myndigheterna.

(18)

För att öka medlemsstaternas förmåga att säkerställa skyddet av personer som utövar sin rätt till fri rörlighet och vidta åtgärder mot oegentligheter med ett gränsöverskridande inslag vad gäller den unionsrätt som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, bör myndigheten stödja de behöriga nationella myndigheterna vid samordnade och gemensamma inspektioner, även genom att underlätta inspektioner enligt artikel 10 i direktiv 2014/67/EU. Inspektionerna bör äga rum på begäran av medlemsstaterna eller efter det att de samtyckt till myndighetens förslag. Myndigheten bör tillhandahålla strategiskt, logistiskt och tekniskt stöd till de medlemsstater som deltar i samordnade eller gemensamma inspektioner, med full hänsyn till kraven i fråga om konfidentialitet. Inspektioner bör genomföras med de berörda medlemsstaternas samtycke och bör äga rum i överensstämmelse med den nationella rättsliga ramen eller praxis i de medlemsstater där de äger rum. Medlemsstaterna bör följa upp de samordnade och gemensamma inspektionernas resultat enligt nationell rätt eller praxis.

(19)

Samordnade och gemensamma inspektioner bör inte ersätta eller urholka nationella behörigheter. De nationella myndigheterna bör också vara fullt delaktiga i processen i fråga om sådana inspektioner och bör ha fullständig behörighet. Om fackföreningar ansvarar för inspektioner på nationell nivå bör samordnade och gemensamma inspektioner genomföras efter överenskommelse och i samarbete med de relevanta arbetsmarknadsparterna.

(20)

För att bevaka framväxande tendenser, utmaningar och kryphål när det gäller arbetskraftens rörlighet och samordning av de sociala trygghetssystemen bör myndigheten i samarbete med medlemsstaterna och, där så är lämpligt, arbetsmarknadens parter utveckla en kapacitet för analyser och riskbedömningar. Detta bör omfatta analyser och studier av arbetsmarknaden liksom ömsesidiga granskningar. Myndigheten bör övervaka möjliga obalanser i fråga om kompetens och gränsöverskridande flöden av arbetskraft, inbegripet den eventuella inverkan på territoriell sammanhållning. Myndigheten bör även stödja sådana riskbedömningar som avses i artikel 10 i direktiv 2014/67/EU. Myndigheten bör säkerställa synergieffekter och komplementaritet med unionsorgan, -tjänster och -nätverk. Detta bör omfatta inhämtande av synpunkter från Solvit och liknande tjänster om sektorsspecifika utmaningar och problem som ofta återkommer när det gäller arbetskraftens rörlighet på de områden som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Myndigheten bör också förenkla och rationalisera insamling av uppgifter som föreskrivs i unionsrätt som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Detta omfattar inte införandet av nya rapporteringskrav för medlemsstaterna.

(21)

För att stärka de nationella myndigheternas kapacitet när det gäller arbetskraftens rörlighet och samordning av de sociala trygghetssystemen och förbättra enhetligheten i tillämpningen av den unionsrätt som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde bör myndigheten tillhandahålla operativt stöd till de nationella myndigheterna, t.ex. genom att ta fram praktiska riktlinjer, kurser och program för ömsesidigt lärande, även för yrkesinspektioner för att de ska kunna hantera utmaningar såsom falskt egenföretagande och missbruk vid utstationering, främja projekt för ömsesidigt stöd, underlätta personalutbyten av det slag som avses i artikel 8 i direktiv 2014/67/EU samt bistå medlemsstaterna när de organiserar upplysningskampanjer riktade till enskilda och arbetsgivare om deras rättigheter och skyldigheter. Myndigheten bör främja utbyte, spridning och användning av god praxis och kunskap om, samt främja ömsesidig förståelse av, olika nationella system och metoder.

(22)

Myndigheten bör utveckla synergier mellan sin uppgift att säkerställa rättvis arbetskraftsrörlighet. I denna förordning avses med bekämpning av odeklarerat arbete att förebygga, motverka och motarbeta odeklarerat arbete, liksom att främja deklarationen därav. Med grund i kunskaperna och arbetsmetoderna hos det europeiska forumet för att förbättra samarbetet när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete, inrättat genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2016/344 (9), bör myndigheten, med deltagande av arbetsmarknadens parter, inrätta en permanent arbetsgrupp kallad Forumet för att förbättra samarbetet när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete. Myndigheten bör säkerställa en smidig övergång för den befintliga verksamhet som bedrivs av forumet inrättat genom beslut (EU) 2016/344 till den nya arbetsgruppen inom myndigheten.

(23)

Myndigheten bör ha en medlarroll. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att hänvisa tvister i enskilda ärenden till myndigheten för medling sedan de misslyckats med att lösa dem genom direktkontakt och dialog. Myndigheten bör endast handlägga tvister mellan medlemsstaterna, medan enskilda och arbetsgivare som ställs inför svårigheter att utöva sina unionsrättsliga rättigheter även fortsättningsvis bör ha tillgång till de nationella tjänster och unionstjänster som inrättats för sådana ändamål, såsom Solvitnätverket till vilket myndigheten bör hänvisa sådana ärenden. Solvitnätverket bör också kunna hänvisa ärenden till myndigheten för handläggning om problemet inte kan lösas på grund av meningsskiljaktigheter mellan de nationella förvaltningarna. Myndigheten bör utöva sin medlarroll utan att det påverkar behörigheten för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) i fråga om tolkningen av unionsrätten och utan att det påverkar behörigheten för administrativa kommissionen.

(24)

Europeiska interoperabilitetsramen (EIF) tillhandahåller principer och rekommendationer för bättre styrning av interoperabilitet och offentliga tjänster, för upprättande av organisations- och gränsöverskridande relationer och för rationalisering av processer till stöd för helt digitala utbyten, så att både befintlig och ny lagstiftning stöder principerna för interoperabilitet. Den europeiska interoperabilitetsarkitekturen (Eira) är en generisk struktur med principer och riktlinjer för genomförande av interoperabilitetslösningar, som avses i Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/2240 (10). Både EIF och Eira bör fungera vägledande och stödjande för myndigheten när interoperabilitetsfrågor tas upp.

(25)

Myndigheten bör sträva efter att förbättra tillgången till onlineinformation och onlinetjänster för unionsaktörer och nationella aktörer och underlätta informationsutbytet dem emellan. Myndigheten bör därför främja användningen av digitala verktyg, där så är möjligt. Vid sidan av it-system och webbplatser spelar digitala verktyg som onlineplattformar och databaser en alltmer central roll på marknaden för arbetstagarnas rörlighet över gränserna. Sådana verktyg är därför användbara för att lätt ge tillgång till relevant onlineinformation och underlätta utbytet av information för unionsaktörer och nationella aktörer om deras gränsöverskridande verksamheter.

(26)

Myndigheten bör eftersträva att webbplatser och mobila applikationer som skapats för genomförandet av de uppgifter som fastställs i denna förordning överensstämmer med unionens relevanta tillgänglighetskrav. I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 (11) ska medlemsstaterna säkerställa att deras offentliga organs webbplatser är tillgängliga i enlighet med principerna att de ska vara tydliga, funktionsdugliga, begripliga och tillförlitliga och att de uppfyller kraven i det direktivet. Det direktivet är inte tillämpligt på unionens institutioners, organs och byråers webbplatser eller mobila applikationer. Myndigheten bör emellertid sträva efter att uppfylla de principer som fastställs i det direktivet.

(27)

Myndigheten bör ledas och drivas i överensstämmelse med principerna i det gemensamma uttalandet från Europaparlamentet, rådet och kommissionen av den 19 juli 2012 om decentraliserade organ.

(28)

Jämställdhetsprincipen är en av unionsrättens grundläggande principer. Den kräver att jämställdhet säkerställs på alla områden, inbegripet anställning, arbete och lön. Alla parter bör sträva efter att uppnå en jämn könsfördelning i styrelsen och intressentgruppen. Detta mål bör också eftersträvas av styrelsen när det gäller dess ordförande och de vice ordförandena.

(29)

För att myndigheten ska fungera effektivt bör medlemsstaterna och kommissionen vara företrädda i myndighetens styrelse. Europaparlamentet och branschövergripande arbetsmarknadsparter på unionsnivå, varvid fackföreningar och arbetsgivarorganisationer ska vara lika företrädda och med en lämplig representation av små och medelstora företag, kan också utse företrädare till styrelsen. Styrelsens sammansättning, inbegripet val av ordförande och vice ordförande, bör följa principerna om jämn könsfördelning, erfarenhet och förtjänst. För att myndigheten ska fungera ändamålsenligt och resurseffektivt bör styrelsen bland annat anta ett årligt arbetsprogram, utföra sina arbetsuppgifter beträffande myndighetens budget, anta de budgetregler som ska gälla för myndigheten, utse en verkställande direktör och fastställa förfarandena för den verkställande direktörens beslut om myndighetens operativa uppgifter. Företrädare från tredjeländer som tillämpar unionens regler inom ramen för denna förordnings tillämpningsområde bör kunna få delta i styrelsens sammanträden som observatörer.

(30)

I undantagsfall, där det är nödvändigt att upprätthålla högsta möjliga nivå av konfidentiell behandling, bör den oberoende expert som utses av Europaparlamentet och företrädare för branschövergripande arbetsmarknadsparterna på unionsnivå inte delta i styrelsens överläggningar. Denna bestämmelse bör tydligt anges i styrelsens arbetsordning och begränsas till känslig information i enskilda fall, för att säkerställa att expertens och företrädarnas effektiva deltagande i styrelsens arbete inte begränsas i onödan.

(31)

En verkställande direktör bör utses för att säkerställa myndighetens övergripande administrativa förvaltning och genomförandet av de uppgifter som myndigheten tilldelas. Annan personal kan vara ställföreträdare för den verkställande direktören när detta bedöms vara nödvändigt för att säkerställa myndighetens dagliga förvaltning, i enlighet med myndighetens interna bestämmelser, utan att ytterligare chefstjänster skapas.

(32)

Utan att det påverkar tillämpningen av kommissionens befogenheter bör styrelsen och den verkställande direktören vara oberoende vid fullgörandet av sina uppgifter och agera i det allmännas intresse.

(33)

Myndigheten bör direkt utnyttja de berörda parternas sakkunskap på de områden som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde genom en särskild intressentgrupp. Ledamöterna bör vara företrädare för arbetsmarknadsparter på unionsnivå, däribland erkända sektorsspecifika arbetsmarknadsparter i unionen som företräder sektorer som särskilt berörs av frågor om arbetskraftens rörlighet. Intressentgruppen bör ta emot förhandsinformation och ha möjlighet att lämna sina synpunkter till myndigheten, på begäran eller på eget initiativ. Vid fullgörandet av sina uppgifter bör intressentgruppen ta vederbörlig hänsyn till yttranden från och dra nytta av sakkunskapen hos den rådgivande kommitté för samordning av de sociala trygghetssystemen som inrättats genom förordning (EG) nr 883/2004 och den rådgivande kommitté för fri rörlighet för arbetstagare som inrättats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 (12).

(34)

För att garantera myndighetens fullständiga oberoende och självständighet bör den ha en egen budget, med inkomster som kommer från unionens allmänna budget, eventuella frivilliga ekonomiska bidrag från medlemsstaterna och eventuella bidrag från tredjeländer som deltar i myndighetens arbete. I exceptionella och vederbörligen motiverade fall bör den även kunna få delegeringsavtal eller särskilda bidrag, och ta ut avgifter för publikationer och tjänster som den tillhandahåller.

(35)

De översättningstjänster som krävs för myndighetens verksamhet bör tillhandahållas av Översättningscentrum för Europeiska unionens organ (nedan kallat översättningscentrum). Myndigheten bör arbeta tillsammans med översättningscentrum för att fastställa indikatorer för kvalitet, tidsramar och konfidentialitet, för att tydligt kartlägga myndighetens behov och prioriteringar och skapa öppna och oberoende förfaranden för översättningsarbetet.

(36)

Behandling av personuppgifter enligt den här förordningen bör utföras i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (13) eller (EU) 2018/1725 (14), beroende på vilken som är tillämplig. Detta inbegriper införande av lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att fullgöra de skyldigheter som de förordningarna innebär, i synnerhet åtgärder med avseende på behandlingens lagenlighet och säkerhet samt tillhandahållande av information och de registrerades rättigheter.

(37)

För att säkerställa öppenhet i myndighetens verksamhet bör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (15) tillämpas på myndigheten. Europeiska ombudsmannen bör granska myndighetens verksamhet i enlighet med artikel 228 i EUF-fördraget.

(38)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (16) bör tillämpas på myndigheten, som bör ansluta sig till det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).

(39)

Myndighetens värdmedlemsstat bör tillhandahålla bästa möjliga villkor för att säkerställa myndighetens väl fungerande verksamhet.

(40)

För att säkerställa öppna och transparenta anställningsvillkor och likabehandling av personal bör tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), som fastställs i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 (17), inklusive bestämmelserna om tystnadsplikt eller andra likvärdiga skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling, gälla för myndighetens personal och för den verkställande direktören.

(41)

Inom ramen för respektive behörighetsområden bör myndigheten samarbeta med unionens organ, särskilt med sådana som inrättats inom området sysselsättning och socialpolitik, så att den bygger vidare på deras sakkunskap och maximerar synergieffekterna: Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound), Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop), Europeiska arbetsmiljöbyrån (EU-Osha) och Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (ETF) samt, när det gäller kampen mot organiserad brottslighet och människohandel, med Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust). Sådant samarbete bör säkerställa samordning, främja synergieffekter och undvika dubbelarbete i deras verksamhet.

(42)

På området samordning av de sociala trygghetssystemen bör myndigheten och administrativa kommissionen ha ett nära samarbete i syfte att uppnå synergieffekter och undvika dubbelarbete.

(43)

För att stärka det operativa inslaget i den verksamhet vid befintliga organ på de områden som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, bör myndigheten utföra de uppgifter som utförs av tekniska kommittén för arbetskraftens fria rörlighet, inrättad genom förordning (EU) nr 492/2011, expertkommittén för utstationering av arbetstagare, inrättad genom kommissionens beslut 2009/17/EG (18), inbegripet informationsutbytet om administrativt samarbete, assistans i frågor om genomförande och gränsöverskridande efterlevnad, samt det forum som inrättats genom beslut (EU) 2016/344. När myndigheten inlett sin verksamhet bör dessa organ upphöra att existera. Styrelsen får besluta att inrätta särskilda arbetsgrupper eller expertpaneler.

(44)

Rådgivande kommittén för samordning av de sociala trygghetssystemen och rådgivande kommittén för fri rörlighet för arbetstagare tillhandahåller ett forum för samråd med arbetsmarknadens parter och regeringsföreträdare på nationell nivå. Myndigheten bör bidra till deras verksamhet och bör få delta i deras sammanträden.

(45)

För att återspegla den nya institutionella strukturen bör förordningarna (EG) nr 883/2004, (EU) nr 492/2011 och (EU) 2016/589 ändras, och beslut (EU) 2016/344 bör upphöra att gälla när myndigheten inlett sin verksamhet.

(46)

Myndigheten bör respektera skillnaderna i de nationella arbetsmarknadsmodellerna samt arbetsmarknadens parters självständighet, vilket uttryckligen erkänns i EUF-fördraget. Deltagandet i myndighetens verksamhet påverkar inte medlemsstaternas behörighet, skyldigheter och ansvar enligt bland annat Internationella arbetsorganisationens (ILO) relevanta och tillämpliga konventioner, såsom konvention nr 81 om yrkesinspektion, och medlemsstaternas befogenheter att reglera, medla i eller övervaka relationerna mellan arbetsmarknadens parter på nationell nivå, särskilt när det gäller utövandet av rätten till kollektiva förhandlingar och vidta kollektiva åtgärder.

(47)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att inom dess tillämpningsområde bidra till att säkerställa rättvis arbetskraftsrörlighet i hela unionen och att bistå medlemsstaterna och kommissionen vid samordningen av de sociala trygghetssystemen inom unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan samordning utan snarare, på grund av den gränsöverskridande karaktären av dessa verksamheter och behovet av ökat samarbete mellan medlemsstaterna, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(48)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheterna och följer de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som det hänvisas till i artikel 6 i EU-fördraget.

(1)

Onlinebaserade förmedlingstjänster har stor betydelse för att främja entreprenörskap och nya affärsmodeller, handel och innovation. De kan också förbättra konsumenternas välfärd och används i allt större utsträckning av både privat och offentlig sektor. De ger tillträde till nya marknader och kommersiella möjligheter så att företag kan dra nytta av den inre marknadens fördelar. Konsumenterna i unionen kan utnyttja dessa fördelar, framför allt för att de ökar utbudet av varor och tjänster och bidrar till att erbjuda konkurrenskraftiga priser online, men de medför också problem som man behöver komma till rätta med för att garantera rättssäkerheten.

(2)

Onlinebaserade förmedlingstjänster kan vara avgörande för den kommersiella framgången för de företag som använder sådana tjänster för att nå kunder. För att företagen till fullo ska kunna dra nytta av den onlinebaserade plattformsekonomin är det därför viktigt att de kan lita på de onlinebaserade förmedlingstjänster som de ingår affärsförbindelser med. Detta är viktigt framför allt eftersom den ökande förmedlingen av transaktioner via onlinebaserade förmedlingstjänster, som förstärks av starka datadrivna indirekta nätverkseffekter, leder till att sådana företagsanvändare, särskilt mikroföretag och små och medelstora företag, i allt högre grad blir beroende av dessa tjänster för att kunna nå konsumenterna. Med tanke på detta ökande beroende har leverantörerna av sådana förmedlingstjänster ofta en överlägsen förhandlingsposition, som gör att de i praktiken kan bete sig ensidigt på ett sätt som kan vara orättvist och kan skada företagsanvändarnas legitima intressen och indirekt även unionens konsumenters intressen. De kan till exempel ensidigt ålägga företagsanvändare metoder som starkt avviker från god affärssed eller strider mot god tro och heder. I denna förordning behandlas sådana potentiella motsättningar i den onlinebaserade plattformsekonomin.

(3)

Konsumenterna har tagit till sig användningen av onlinebaserade förmedlingstjänster. För konsumenternas bästa är det viktigt att det råder konkurrens, rättvisa villkor och transparens i ett onlinebaserat ekosystem med ansvarstagande företag. Säkerställande av transparens och förtroende för den onlinebaserade plattformsekonomin i förbindelser mellan företag skulle också indirekt kunna bidra till att konsumenternas förtroende för den onlinebaserade plattformsekonomin ökar. Direkta konsekvenser av utvecklingen av den onlinebaserade plattformsekonomin för konsumenterna behandlas dock av annan unionslagstiftning, särskilt konsumentregelverket.

(4)

På samma sätt kan sökmotorer online vara viktiga källor till internettrafik för företag som erbjuder konsumenter varor eller tjänster via webbplatser och kan därmed i hög grad påverka de kommersiella resultaten för sådana företagsanvändare av webbplatser som erbjuder sina varor eller tjänster online på den inre marknaden. I detta hänseende har den rangordning av webbplatser som görs av leverantörer av sökmotorer, inklusive de webbplatser där företagsanvändarna av webbplatser erbjuder sina varor och tjänster till konsumenterna, stor inverkan på konsumenternas val och dessa företags användare av webbplatsers kommersiella resultat. Även om det saknas ett avtalsförhållande med företagsanvändarna av webbplatser kan leverantörerna av sökmotorer därför i praktiken bete sig ensidigt på ett sätt som kan vara orättvist och kan skada företagsanvändarna av webbplatsers legitima intressen och indirekt även unionens konsumenters intressen.

(5)

Karaktären på förhållandet mellan leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster och företagsanvändarna kan också leda till situationer där företagsanvändarna ofta har begränsade möjligheter till prövning i de fall då ensidiga åtgärder från leverantörerna av dessa tjänster ger upphov till tvister. I många fall erbjuder dessa leverantörer inte lättillgängliga och effektiva interna system för hantering av klagomål. Befintliga mekanismer för tvistlösning utanför domstol kan också vara ineffektiva av en mängd olika skäl, till exempel brist på specialiserade medlare och företagsanvändarnas rädsla för repressalier.

(6)

Onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer, liksom de transaktioner som främjas av dessa tjänster, har en inneboende gränsöverskridande potential och är i dagens ekonomi mycket viktiga för en korrekt fungerande inre marknad i unionen. De potentiellt orättvisa och skadliga affärsmetoder som vissa leverantörer av sådana tjänster tillämpar och bristen på ändamålsenliga prövningsmekanismer hindrar förverkligandet av hela den potentialen och har en negativ inverkan på den inre marknadens funktion.

(7)

En uppsättning målinriktade obligatoriska bestämmelser bör fastställas på unionsnivå för att säkerställa rättvisa, förutsebara, hållbara och förtroendeskapande affärsvillkor online på den inre marknaden. I synnerhet bör företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster garanteras lämplig transparens och ändamålsenliga möjligheter till prövning i hela unionen så att gränsöverskridande näringsverksamhet inom unionen underlättas och den inre marknaden därmed kan fungera bättre och så att eventuell framväxande fragmentering inom de specifika områden som omfattas av denna förordning angrips.

(8)

Bestämmelserna bör också föreskriva lämpliga incitament för att främja rättvisa villkor och transparens, särskilt när det gäller rangordningen av företagsanvändare av webbplatser i de sökresultat som genereras av sökmotorer. Samtidigt bör bestämmelserna erkänna och skydda den viktiga innovationspotentialen i den bredare onlinebaserade plattformsekonomin och möjliggöra en sund konkurrens som leder till ett större utbud för konsumenterna. Det är lämpligt att klargöra att denna förordning inte bör påverka tillämpningen av nationell civilrätt, särskilt avtalsrätt, såsom regler om giltighet, upprättande, verkningar eller uppsägning av avtal, i den mån de nationella civilrättsliga reglerna överensstämmer med unionslagstiftningen och i den utsträckning relevanta aspekter inte omfattas av denna förordning. Det bör stå medlemsstaterna fritt att tillämpa nationella lagar som förbjuder eller bestraffar ensidigt uppträdande eller otillbörliga affärsmetoder om de relevanta aspekterna inte omfattas av denna förordning.

(9)

Eftersom onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer normalt har en global räckvidd bör denna förordning tillämpas på leverantörer av sådana tjänster oavsett om de är etablerade i en medlemsstat eller utanför unionen, förutsatt att två kumulativa villkor uppfylls. För det första bör företagsanvändarna eller företagsanvändarna av webbplatser vara etablerade i unionen. För det andra bör företagsanvändarna eller företagsanvändarna av webbplatser genom tillhandahållandet av dessa tjänster erbjuda sina varor eller tjänster till konsumenter som befinner sig i unionen för åtminstone en del av transaktionen. För att avgöra huruvida företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser erbjuder varor eller tjänster till konsumenter som befinner sig i unionen är det nödvändigt att fastställa huruvida det är uppenbart att företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser riktar sin verksamhet till konsumenter som befinner sig i en eller flera medlemsstater. Detta kriterium bör tolkas i enlighet med relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol i fråga om artikel 17.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (3) och artikel 6.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (4). Sådana konsumenter bör befinna sig i unionen, men måste inte ha sin hemvist i unionen eller vara medborgare i en medlemsstat. Följaktligen bör denna förordning inte tillämpas på företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser som inte är etablerade i unionen, eller företagsanvändare eller företags användare av webbplatser som är etablerade i unionen men som i de fall då de använder onlinebaserade förmedlingstjänster eller sökmotorer för att erbjuda sina varor eller tjänster uteslutande riktar sig till konsumenter som befinner sig utanför unionen eller till personer som inte är konsumenter. Dessutom bör denna förordning tillämpas oavsett vilken lag som annars skulle vara tillämplig på ett avtal.

(10)

Det finns många olika typer av relationer mellan företag och konsumenter som förmedlas online av leverantörer som driver flersidiga tjänster vilka i princip baseras på samma ekosystembyggande affärsmodell. För att dra till sig de relevanta tjänsterna bör onlinebaserade förmedlingstjänster vara definierade på ett exakt och teknikneutralt sätt. Tjänsterna bör i synnerhet utgöras av informationssamhällets tjänster, som kännetecknas av att de syftar till att främja initierandet av direkttransaktioner mellan företagsanvändare och konsumenter, oavsett om transaktionerna till slut slutförs online, på den onlineportal som drivs av leverantören av den berörda onlinebaserade förmedlingstjänsten eller av företagsanvändaren, eller offline, eller i praktiken inte slutförs, vilket innebär att det inte bör finnas något krav på ett avtalsförhållande mellan företagsanvändarna och konsumenterna för att onlinebaserade förmedlingstjänster ska omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning. Det faktum i sig att en tjänst ingår som endast är av marginell karaktär bör inte ses som att syftet med en webbplats eller tjänst är att främja transaktioner i den mening som avses med onlinebaserade förmedlingstjänster. Tjänsterna bör dessutom tillhandahållas på grundval av ett avtalsförhållande mellan de leverantörer och företagsanvändare som erbjuder konsumenterna varor eller tjänster. Ett sådant avtalsförhållande bör anses föreligga när båda berörda parter uttrycker sin avsikt att förbinda sig på ett otvetydigt sätt på ett varaktigt medium, utan att det nödvändigtvis krävs ett uttryckligt skriftligt avtal.

(11)

Exemplen på onlinebaserade förmedlingstjänster som omfattas av denna förordning bör därför omfatta onlinebaserade e-marknadsplatser, även delningsplattformar där företagsanvändare är aktiva, onlinebaserade mjukvarutjänster, såsom appbutiker, och sociala medier, oberoende av vilken teknik som används för att tillhandahålla sådana tjänster. I detta avseende skulle onlinebaserade förmedlingstjänster även kunna tillhandahållas med hjälp av röststyrd teknik. Det bör inte heller vara relevant huruvida dessa transaktioner mellan företagsanvändare och konsumenter innebär någon betalning i pengar, eller om de delvis slutförs offline. Denna förordning bör dock inte tillämpas på onlinebaserade förmedlingstjänster mellan privatpersoner utan deltagande av företagsanvändare, på renodlade onlinebaserade förmedlingstjänster mellan företag som inte erbjuds konsumenter, på onlineverktyg för annonsering och på annonsutbyten online som inte tillhandahålls i syfte att främja initierandet av direkttransaktioner och som inte omfattar ett avtalsförhållande med konsumenter. Av samma anledning bör vare sig mjukvarutjänster för sökmotoroptimering eller tjänster som kretsar kring mjukvara för annonsblockering ingå i denna förordnings tillämpningsområde. Tekniska funktioner och gränssnitt som bara kopplar samman hårdvara och applikationer bör inte omfattas av denna förordning, eftersom de normalt inte uppfyller kraven för onlinebaserade förmedlingstjänster. Sådana funktioner eller gränssnitt kan emellertid vara direkt anslutna till eller vara underordnade vissa onlinebaserade förmedlingstjänster, och där så är fallet bör de berörda leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster omfattas av transparenskrav avseende differentierad behandling på grundval av dessa funktioner och gränssnitt. Denna förordning bör inte heller tillämpas på betaltjänster online, eftersom de inte själva uppfyller de tillämpliga kraven utan utgör genuina sidotjänster till den transaktion där varor och tjänster tillhandahålls de berörda konsumenterna.

(12)

I linje med rättspraxis från Europeiska unionens domstol och mot bakgrund av att företagsanvändarnas beroendeställning i huvudsak har iakttagits när det gäller onlinebaserade förmedlingstjänster som fungerar som en portal för konsumenter i form av fysiska personer, bör begreppet konsument, som används för att avgränsa tillämpningsområdet för denna förordning, endast anses avse fysiska personer som agerar i syften som inte omfattas av deras närings- eller yrkesverksamhet.

(13)

Med tanke på den snabba innovationstakten bör den definition av sökmotor som tillämpas i denna förordning vara teknikneutral. Definitionen bör framför allt tolkas så att den även omfattar röstbegäranden.

(14)

Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster tenderar att använda förformulerade allmänna villkor, och för att ge företagsanvändare ett effektivt skydd där det behövs bör denna förordning tillämpas när de allmänna villkoren i ett avtalsförhållande, oavsett deras namn eller form, ensidigt fastställs av leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster. För att bedöma om de allmänna villkoren fastställts ensidigt i det enskilda fallet bör det göras en övergripande bedömning. För den övergripande bedömningen bör den relativa storleken på de berörda parterna eller det faktum att en förhandling ägt rum, eller att vissa bestämmelser som ingår skulle ha kunnat vara föremål för sådana förhandlingar och fastställts gemensamt av leverantören och företagsanvändaren i fråga, i sig inte vara avgörande. Skyldigheten för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster att göra sina allmänna villkor lättillgängliga för företagsanvändare, även i skedet innan avtal ingås inom ramen för deras affärsförbindelse, innebär dessutom att företagsanvändare inte kommer att berövas den transparens som följer av denna förordning eftersom de på något sätt kan medverka i förhandlingar.

(15)

För att säkerställa att avtalsförhållandets allmänna villkor gör det möjligt för företagsanvändare att avgöra de kommersiella villkoren för användning, avslutande och tillfälligt avbrytande av onlinebaserade förmedlingstjänster, och för att uppnå förutsebara affärsförbindelser, bör dessa allmänna villkor formuleras med ett enkelt och begripligt språk. De allmänna villkoren bör inte anses vara formulerade med ett enkelt och begripligt språk om de är vaga, ospecifika eller saknar närmare bestämmelser om viktiga kommersiella frågor och därmed inte ger företagsanvändarna rimlig förutsebarhet vad gäller de viktigaste aspekterna av avtalsförhållandet. Vidare bör inte heller ett vilseledande språk anses vara enkelt och begripligt.

(16)

För att säkerställa att företagsanvändare har tillräcklig klarhet i fråga om var, och till vem, deras tjänster eller varor saluförs bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, gentemot sina företagsanvändare, säkerställa transparens vad gäller eventuella ytterligare distributionskanaler eller möjliga samverkande program som de kan komma att använda för att saluföra dessa varor och tjänster. Ytterligare kanaler och samverkande program bör tolkas teknikneutralt, men skulle bland annat kunna omfatta andra webbplatser eller applikationer eller andra onlinebaserade förmedlingstjänster som används för att saluföra de varor eller tjänster som erbjuds av företagsanvändaren.

(17)

Innehav av och kontroll över immateriella rättigheter online kan få stor ekonomisk betydelse för både leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och deras företagsanvändare. För att säkerställa klarhet och transparens för företagsanvändare och uppnå ökad förståelse hos dem bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster i sina allmänna villkor inbegripa allmänna eller – om de så önskar – mer detaljerade uppgifter om eventuella övergripande konsekvenser av de allmänna villkoren för innehav av och kontroll över företagsanvändarens immateriella rättigheter. Sådana uppgifter skulle bland annat kunna omfatta uppgifter om allmän användning av logotyper, varumärken eller varumärkesnamn.

(18)

Säkerställande av transparens i de allmänna villkoren kan vara avgörande för att främja hållbara affärsförbindelser och förhindra oskäliga beteenden till skada för företagsanvändare. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster bör därför också säkerställa att de allmänna villkoren är lättillgängliga under alla delar av affärsförbindelsen, även för potentiella företagsanvändare i fasen innan avtalet ingås, och att varje ändring av dessa villkor meddelas de berörda företagsanvändarna på ett varaktigt medium inom en fastställd varselperiod som är rimlig och proportionell i förhållande till de särskilda omständigheterna och som är på minst 15 dagar. Proportionella längre varselperioder på mer än 15 dagar bör medges om de föreslagna ändringarna av de allmänna villkoren kräver att företagsanvändare gör tekniska eller kommersiella anpassningar för att anpassa sig till ändringen, till exempel genom att kräva att de gör betydande tekniska anpassningar av sina varor eller tjänster. Denna varselperiod bör inte tillämpas om, och i så fall i den mån som, den berörda företagsanvändaren på ett otvetydigt sätt avsagt sig denna rätt eller om behovet av att göra ändringen utan att iaktta varselperioden härrör från en skyldighet enligt lagar och andra författningar som gäller för tjänsteleverantören enligt unionslagstiftning eller nationell lagstiftning. Föreslagna redaktionella ändringar bör dock inte omfattas av begreppet ändring så länge de inte ändrar de allmänna villkorens innehåll eller innebörd. Kravet att meddelaföreslagna ändringar på ett varaktigt medium bör göra det möjligt för företagsanvändare att i praktiken gå igenom dessa ändringar i ett senare skede. Företagsanvändare bör ha rätt att säga upp sitt avtal inom 15 dagar efter mottagandet av ett meddelande om en ändring, såvida inte en kortare period är tillämplig på avtalet, till exempel som ett resultat av nationell civilrätt.

(19)

I allmänhet bör inlämning av nya varor eller tjänster, inbegripet mjukvaruapplikationer, till de onlinebaserade förmedlingstjänsterna betraktas som en tydlig bekräftelse, med följden att företagsanvändaren avsäger sig rätten till den varselperiod som krävs vid ändringar av de allmänna villkoren. I fall där den rimliga och proportionella varselperioden är längre än 15 dagar på grund av att ändringarna av de allmänna villkoren kräver att företagsanvändaren gör betydande tekniska anpassningar av sina varor eller tjänster, bör emellertid företagsanvändaren inte automatiskt anses ha avsagt sig rätten till varselperioden om vederbörande lämnar in nya varor och tjänster. Leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster bör förvänta sig att ändringar av de allmänna villkoren kommer att kräva att företagsanvändare gör betydande tekniska anpassningar om till exempel funktioner i den onlinebaserade förmedlingstjänsten som företagsanvändare hade tillgång till tas bort i sin helhet eller läggs till, eller om företagsanvändare kan behöva anpassa sina varor eller omprogrammera sina tjänster för att kunna fortsätta att använda de onlinebaserade förmedlingstjänsterna.

(20)

För att skydda företagsanvändarna och skapa rättssäkerhet för båda sidor bör allmänna villkor som inte uppfyller kraven vara ogiltiga, dvs. anses aldrig ha existerat med verkan erga omnes och ex tunc. Detta bör dock endast avse de specifika bestämmelser i de allmänna villkoren som inte uppfyller kraven. Övriga bestämmelser bör fortsätta att gälla och vara tillämpbara, i den mån som de kan skiljas från de bestämmelser som inte uppfyller kraven. Plötsliga ändringar av befintliga allmänna villkor kan i hög grad störa företagsanvändarnas verksamhet. För att begränsa sådana negativa effekter för företagsanvändare, och för att motverka sådana beteenden, bör därför sådana ändringar som görs i strid med skyldigheten att ge en fastställd varselperiod vara ogiltiga, dvs. anses aldrig ha existerat, med verkan erga omnes och ex tunc.

(21)

För att säkerställa att företagsanvändare till fullo kan utnyttja de kommersiella möjligheter som erbjuds genom onlinebaserade förmedlingstjänster, bör leverantörer av dessa tjänster inte helt hindra sina företagsanvändare från att, som en del av sitt utbud eller sin närvaro inom de relevanta onlinebaserade förmedlingstjänsterna, visa upp sin affärsidentitet. Detta förbud mot ingripande bör dock inte tolkas som en rätt för företagsanvändare att ensidigt avgöra hur deras utbud eller närvaro ska se ut inom de berörda onlinebaserade förmedlingstjänsterna.

(22)

En leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster kan ha legitima skäl för att besluta att begränsa, tillfälligt avbryta eller avsluta tillhandahållandet av sina tjänster till en viss företagsanvändare, även genom att ta bort enskilda varor eller tjänster för en viss företagsanvändare eller i praktiken ta bort sökresultat. Utan att det rör sig om ett tillfälligt avbrytande kan en begränsning av enskilda företagsanvändares positioner också ske exempelvis genom att deras position påverkas negativt (så kallad dimming), vilket kan innebära att de rangordnas lägre. Eftersom sådana beslut i hög grad kan påverka den berörda företagsanvändarens intressen, bör denne emellertid, innan – eller vid den tidpunkt då – begränsningen, det tillfälliga avbrytandet får verkan, ges en redogörelse för skälen till beslutet på ett varaktigt medium. För att minimera de negativa konsekvenserna av sådana beslut för företagsanvändare bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster också ge utrymme för klargörande av de som ledde till det beslutet inom ramen för förfarandet för hantering av klagomål, vilket kommer att hjälpa företagsanvändaren att, om möjligt, återupprätta efterlevnaden. Om leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster återkallar beslutet om begränsning, tillfälligt avbrytande eller avslutande – till exempel på grund av att beslutet fattats på felaktiga grunder eller att den överträdelse av allmänna villkor som lett till det aktuella beslutet inte begåtts i ond tro och dessutom åtgärdats på ett tillfredsställande sätt – bör leverantören dessutom, utan onödigt dröjsmål, återetablera den berörda företagsanvändaren, inbegripet genom att tillhandhålla företagsanvändaren eventuell tillgång till personliga uppgifter eller andra uppgifter, eller båda delarna, som fanns före beslutet.

Skälen bör i detta avseende redovisas på ett såda nt sätt att företagsanvändarna kan avgöra om det finns utrymme att överklaga beslutet, vilket ökar företagsanvändarnas möjligheter till en effektiv prövning vid behov. I redogörelsen bör man ange skälen till beslutet, baserat på skäl som leverantören i förväg angett i sina allmänna villkor, och på ett proportionellt sätt hänvisa till de relevanta särskilda omständigheter, inbegripet anmälningar från tredje part, som föranlett beslutet. En leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster bör emellertid inte vara skyldig att tillhandahålla en redogörelse för skälen för begränsningar, tillfälligt avbrytande eller avslutande om detta skulle strida mot en skyldighet enligt lagar och andra författningar. Vidare bör det inte krävas skäl om en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster kan visa att den berörda företagsanvändaren vid upprepade tillfällen har överträtt de tillämpliga allmänna villkoren, vilket lett till att tillhandahållandet av alla de onlinebaserade förmedlingstjänsterna i fråga avslutats.

(23)

Avslutande av alla de onlinebaserade förmedlingstjänsterna och tillhörande radering av data som tillhandahålls för användning av eller genereras via tillhandahållande av onlinebaserade förmedlingstjänster utgör en förlust av väsentlig information som skulle kunna få betydande konsekvenser för företagsanvändare och även inverka negativt på deras förmåga att på ett korrekt sätt utöva andra rättigheter som de beviljats genom denna förordning. Därför bör leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster förse den berörda företagsanvändaren med en redogörelse för skälen på ett varaktigt medium, minst 30 dagar innan alla de tillhandahållna onlinebaserade förmedlingstjänsterna avslutas. Denna varselperiod bör emellertid inte tillämpas om en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster har en skyldighet enligt lagar och andra författningar att avsluta tillhandahållandet av alla sina onlinebaserade förmedlingstjänster till en viss företagsanvändare. Varselperioden på 30 dagar bör inte heller tillämpas om en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster åberopar en rätt till avslutande enligt nationell lagstiftning i överensstämmelse med unionslagstiftningen som tillåter omedelbart avslutande om denne, med beaktande av samtliga omständigheter i det specifika fallet och efter att bägge parters intressen vägts mot varandra, inte rimligen kan förväntas fortsätta avtalsförhållandet till och med det överenskomna slutet eller till och med utgången av varselperioden. Slutligen bör varselperioden på 30 dagar inte heller tillämpas om en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster kan påvisa en upprepad överträdelse av de allmänna villkoren. De olika undantagen från varselperioden på 30 dagar kan i synnerhet uppstå i samband med olagligt eller olämpligt innehåll, säkerheten för en vara eller tjänst, förfalskning, bedrägeri, sabotageprogram, skräppost, dataintrång, andra it-säkerhetsrisker eller en varas eller tjänsts lämplighet för underåriga. För att säkerställa proportionalitet bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, när det är rimligt och tekniskt genomförbart, ta bort enbart enskilda varor eller tjänster för en företagsanvändare. Avslutande av alla de onlinebaserade förmedlingstjänsterna utgör den allvarligaste åtgärden.

(24)

Den rangordning av varor och tjänster som görs av onlinebaserade leverantörer av förmedlingstjänster har stor betydelse för konsumenternas val och, följaktligen, för hur företagsanvändarna lyckas med att erbjuda konsumenterna dessa varor och tjänster. Rangordning avser den relativa positionen av företagsanvändarnas erbjudanden eller den relevans som sökresultat ges såsom de presenteras, organiseras eller vidarebefordras av leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster eller av leverantörerna av sökmotorer, till följd av användningen av algoritmisk sekvensering, system för betyg eller omdömen, visuella markeringar eller andra framhävningsverktyg eller kombinationer av sådana. Förutsebarhet förutsätter att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster fastställer rangordningen på ett icke godtyckligt sätt. Leverantörerna bör därför på förhand beskriva de huvudparametrar som bestämmer rangordningen, för att öka förutsebarheten för företagsanvändare, så att de bättre kan förstå hur rangordningsmekanismen fungerar och jämföra olika leverantörers rangordningspraxis. Den specifika utformningen av detta transparenskrav är viktig för företagsanvändare, eftersom den innebär att man identifierar en begränsad uppsättning parametrar som är mest relevanta bland ett potentiellt mycket större antal parametrar som har en viss inverkan på rangordningen. Denna motiverade beskrivning bör hjälpa företagsanvändare att förbättra presentationen av sina varor och tjänster, eller vissa inneboende egenskaper hos dessa varor eller tjänster. Begreppet huvudparametrar ska tolkas som att det avser alla allmänna kriterier, processer, specifika signaler som införlivats med algoritmer eller andra anpassnings- eller nedprioriteringsmekanismer som används i samband med rangordningen.

(25)

Beskrivningen av de huvudparametrar som bestämmer rangordningen bör också innefatta en förklaring av företagsanvändares eventuella möjligheter att aktivt påverka rangordningen mot ersättning, samt en redogörelse för de relativa effekterna av detta. Ersättning skulle i detta sammanhang kunna avse betalningar vars huvudsyfte eller enda syfte är att förbättra rangordningen samt indirekt ersättning i form av en företagsanvändares godtagande av alla former av ytterligare skyldigheter som kan resultera i detta, såsom användning av tilläggstjänster eller premiumfunktioner. Innehållet i beskrivningen, inklusive antal och typ av huvudparametrar, kan därmed variera avsevärt beroende på den specifika berörda onlinebaserade förmedlingstjänsten, men bör ge företagsanvändarna en tillräcklig förståelse av hur rangordningsmekanismen beaktar särdragen hos de faktiska varor eller tjänster som erbjuds av företagsanvändarna samt deras relevans för konsumenter som använder den aktuella onlinebaserade förmedlingstjänsten. De indikatorer som används för att mäta kvaliteten på företagsanvändarnas varor eller tjänster, användningen av editorer och deras förmåga att påverka rangordningen av dessa varor eller tjänster, ersättningens grad av inverkan på rangordningen och inslag som inte eller endast i begränsad utsträckning rör själva varan eller tjänsten, såsom onlineerbjudandets presentationsegenskaper, skulle kunna utgöra exempel på huvudparametrar som, när de ingår i en allmän beskrivning av rangordningsmekanismen med ett enkelt och begripligt språk, bör hjälpa företagsanvändarna att få tillräcklig förståelse av hur rangordningsmekanismen fungerar.

(26)

På samma sätt kan den rangordning av webbplatser som görs av leverantörer av sökmotorer, i synnerhet de webbplatser där företag erbjuder konsumenterna sina varor och tjänster, ha stor betydelse för konsumenternas val och företagsanvändarna av webbplatsers kommersiella resultat. Leverantörer av sökmotorer bör därför tillhandahålla en beskrivning av de huvudparametrar som bestämmer rangordningen av alla indexerade webbplatser och dessa huvudparametrars relativa betydelse jämfört med andra parametrar, inklusive för webbplatser som tillhör företagsanvändarna av webbplatser och andra webbplatser. Vid sidan av varornas och tjänsternas särdrag och deras relevans för konsumenterna bör denna beskrivning när det gäller sökmotorer också göra det möjligt för företags användare av webbplatser att få en adekvat förståelse av om, och i så fall hur och i vilken utsträckning, hänsyn tas till vissa särdrag i utformningen av den webbplats som används, till exempel webbplatsens optimering för visning på mobila telekommunikationsenheter. Den bör också omfatta en förklaring av de eventuella möjligheter som företagsanvändarna av webbplatser har att aktivt påverka rangordningen mot ersättning samt en förklaring av de relativa effekterna av detta. I avsaknad av ett avtalsförhållande mellan leverantörer av sökmotorer och företags användare av webbplatser bör denna beskrivning vara tillgänglig för allmänheten på en uppenbar och lättillgänglig plats i den relevanta sökmotorn. Delar av webbplatser som kräver att användarna loggar in eller registrerar sig bör inte ses som lättillgängliga och allmänt tillgängliga i detta sammanhang.

För att säkerställa förutsebarhet för företagsanvändare av webbplatser bör beskrivningen också hållas uppdaterad, inklusive möjligheten att eventuella ändringar av huvudparametrarna bör göras lätta att identifiera. Förekomsten av en uppdaterad beskrivning av huvudparametrarna bör, utöver företagsanvändare av webbplatser av sökmotorn, också gynna andra användare. I vissa fall kan leverantörer av sökmotorer besluta att påverka rangordningen i ett specifikt fall eller ta bort en särskild webbplats från en rangordning, baserat på anmälningar från tredje part. Till skillnad från leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster kan leverantörer av sökmotorer inte förväntas underrätta en företagsanvändare av webbplatser i direkt anslutning till en ändring av rangordningen eller ett borttagande på grund av en anmälan från tredje part, eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan parterna i fråga. En företagsanvändare av webbplatser bör dock kunna granska innehållet i den anmälan som har lett till ändring av rangordningen i ett särskilt fall eller till borttagande av en viss webbplats, genom att undersöka det innehåll som anmälan rör, exempelvis i en allmänt tillgänglig databas online. Detta skulle bidra till att motverka konkurrenters potentiella missbruk av anmälningar som kan leda till borttagande.

(27)

Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller sökmotorer bör inte vara skyldiga att i detalj redovisa hur deras rangordningsmekanismer, inbegripet algoritmer, fungerar enligt denna förordning. Deras förmåga att, även i konsumenternas intresse, agera i fall där tredje parter manipulerar rangordningen i ond tro bör inte heller försämras. En allmän beskrivning av huvudparametrarna för rangordningen bör skydda dessa intressen och samtidigt ge företagsanvändare och företags användare av webbplatser tillräcklig förståelse av hur rangordningen fungerar inom ramen för deras användning av specifika onlinebaserade förmedlingstjänster eller sökmotorer. För att säkerställa att denna förordnings mål uppnås får övervägande av de kommersiella intressena för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller sökmotorer därför under inga omständigheter leda till en vägran att redovisa huvudparametrarna för rangordningen. I detta avseende bör den beskrivning som lämnas åtminstone baseras på faktiska data om relevansen av de rangordningsparametrar som används, utan att denna förordning påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (5).

(28)

Kommissionen bör utarbeta riktlinjer för att bistå leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och leverantörer av sökmotorer vid tillämpningen av de transparenskrav med avseende på rangordningen som fastställs i denna förordning. Detta bör bidra till att optimera det sätt på vilket de huvudparametrar som bestämmer rangordningen identifieras och presenteras för företagsanvändare och företagsanvändare av webbplatser.

(29)

Kompletterande varor och tjänster ska förstås som varor och tjänster som erbjuds konsumenten omedelbart före slutförandet av en transaktion som inleds på onlinebaserade förmedlingstjänster som ett komplement till den primära vara eller tjänst som företagsanvändaren erbjuder. Kompletterande varor och tjänster avser produkter som för sin funktion typiskt är beroende av, och direkt relaterad till, den primära varan eller tjänsten. Termen bör således utesluta varor och tjänster som enbart säljs utöver den berörda primära varan eller tjänsten, snarare än som ett komplement. Exempel på kompletterande tjänster är reparationstjänster avseende en viss vara eller finansiella produkter som försäkring vid biluthyrning som erbjuds för att komplettera en bestämd vara eller tjänst som företagsanvändaren erbjuder. Kompletterande varor kan även inbegripa varor som kompletterar en viss produkt som erbjuds av företagsanvändaren i form av en uppgradering av, eller ett verktyg för att skräddarsy, den specifika produkten. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster som erbjuder varor och tjänster till konsumenter som kompletterar varor eller tjänster som säljs av en företagsanvändare via de onlinebaserade förmedlingstjänsterna, bör i sina allmänna villkor ge en beskrivning av den typ av kompletterande varor och tjänster som erbjuds. Denna beskrivning bör vara tillgänglig i de allmänna villkoren oberoende av om den kompletterande varan eller tjänsten tillhandahålls av leverantören av de onlinebaserade förmedlingstjänsterna eller av en tredje part. Beskrivningen bör vara tillräckligt uttömmande för att företagsanvändaren ska kunna förstå om en vara eller tjänst säljs som komplement till företagsanvändarens vara eller tjänst. Beskrivningen bör inte nödvändigtvis inbegripa en bestämd vara eller tjänst, utan snarare ange den typ av vara som erbjuds som komplement till företagsanvändarens primära produkt. Beskrivningen ska vidare, under alla omständigheter, ange om och på vilka villkor företagsanvändaren även tillåts att erbjuda sina egna kompletterande varor och tjänster via de onlinebaserade förmedlingstjänsterna.

(30)

När en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster själv erbjuder konsumenter vissa varor eller tjänster via sina egna onlinebaserade förmedlingstjänster, eller gör det via en företagsanvändare som leverantören kontrollerar, skulle denna leverantör kunna konkurrera direkt med andra företagsanvändare av dess onlinebaserade förmedlingstjänster som inte kontrolleras av leverantören, vilket skulle kunna ge leverantören ekonomiskt incitament och förmåga att använda sin kontroll över den onlinebaserade förmedlingstjänsten för att ge sitt eget utbud eller det som erbjuds genom en företagsanvändare som leverantören kontrollerar tekniska eller ekonomiska fördelar som leverantören skulle kunna neka konkurrerande företagsanvändare. Sådant beteende skulle kunna undergräva den rättvisa konkurrensen och begränsa utbudet för konsumenterna. I sådana situationer är det särskilt viktigt att leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster agerar på ett transparent sätt och tillhandahåller en adekvat beskrivning av och ange skäl för eventuell differentierad behandling – oavsett om differentieringen avser rättsliga, kommersiella eller tekniska aspekter, till exempel funktioner som inbegriper operativsystem – som leverantören kan erbjuda med avseende på varor eller tjänster som leverantören själv erbjuder, jämfört med sådana som erbjuds av företagsanvändare. För att säkerställa proportionaliteten bör denna skyldighet gälla på den allmänna nivån av onlinebaserade förmedlingstjänster snarare än för enskilda varor eller tjänster som erbjuds via förmedlingstjänsterna.

(31)

När en leverantör av en sökmotor själv erbjuder vissa varor eller tjänster till konsumenter via sina egna sökmotorer, eller gör det via en företagsanvändare av webbplatser som leverantören kontrollerar, skulle denna leverantör kunna konkurrera direkt med andra företagsanvändare av webbplatser av dess sökmotor som inte kontrolleras av leverantören. I sådana situationer är det särskilt viktigt att leverantören av sökmotorn agerar på ett transparent sätt och tillhandahåller en beskrivning av eventuell differentierad behandling – oavsett om differentieringen avser rättsliga, kommersiella eller tekniska aspekter – som leverantören kan erbjuda med avseende på varor eller tjänster som leverantören erbjuder själv eller via en företagsanvändare av webbplatser som leverantören kontrollerar, jämfört med sådana som erbjuds av konkurrerande företagsanvändare av webbplatser. För att säkerställa proportionaliteten bör denna skyldighet gälla på den allmänna nivån av sökmotor snarare än för enskilda varor eller tjänster som erbjuds via tjänsterna i fråga.

(32)

Särskilda avtalsvillkor bör behandlas i denna förordning, i synnerhet för situationer med obalanser i förhandlingspositioner, för att säkerställa att avtalsförhållandena präglas av god tro och heder. Förutsebarhet och transparens kräver att företagsanvändare ges en verklig möjlighet att få närmare kännedom om ändringar av de allmänna villkoren, som därför inte bör införas med retroaktiv verkan, såvida de inte grundar sig på en skyldighet enligt lagar och andra författningar eller gagnar företagsanvändarna. Företagsanvändare bör dessutom erbjudas klarhet om de villkor på vilka deras avtalsförhållande med leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster kan sägas upp. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster bör säkerställa att villkoren för uppsägning under alla omständigheter är proportionella och kan tillämpas utan otillbörliga svårigheter. Slutligen bör företagsanvändare få fullständig information om eventuell tillgång för leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster efter utgången av avtalets löptid till den information som företagsanvändarna tillhandahåller eller genererar när de använder de onlinebaserade förmedlingstjänsterna.

(33)

Möjligheten att få tillgång till och använda data, inklusive personuppgifter, kan möjliggöra betydande värdeskapande i den onlinebaserade plattformsekonomin, både generellt och för de berörda företagsanvändarna och onlinebaserade förmedlingstjänsterna. Därmed är det viktigt att leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster ger företagsanvändarna en tydlig beskrivning av räckvidd, art och villkor för tillgången till och användningen av vissa kategorier av data. Beskrivningen bör vara proportionell och kan hänvisa till allmänna åtkomstvillkor, snarare än en uttömmande identifiering av faktiska data, eller kategorier av data. Identifiering av och särskilda villkor för tillgång till vissa typer av faktiska data som kan vara mycket relevanta för företagsanvändare skulle emellertid också kunna tas med i beskrivningen. Sådana data skulle kunna omfatta betyg och omdömen från företagsanvändarna i fråga om de onlinebaserade förmedlingstjänsterna. Sammantaget bör beskrivningen göra det möjligt för företagsanvändarna att förstå om de kan använda dessa data för att öka sitt värdeskapande, inklusive genom tredje parts datatjänster.

(34)

I samma anda är det viktigt för företagsanvändare att förstå huruvida leverantören delar data med tredje parter som genererats genom företagsanvändarens användning av förmedlingstjänsten. Företagsanvändare bör i synnerhet göras medvetna om eventuell delning av data med tredje parter för ändamål som inte är nödvändiga för att de onlinebaserade förmedlingstjänsterna ska fungera korrekt, till exempel om leverantören tjänar pengar på data baserat på kommersiella överväganden. För att göra det möjligt för företagsanvändare att till fullo utöva sina rättigheter att påverka sådan datadelning, bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster också uttrycka sig tydligt om alla möjligheter att inom ramen för avtalsförhållandet med företagsanvändaren välja bort datadelning.

(35)

Dessa krav bör inte ses som någon skyldighet för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster att sprida eller inte sprida personuppgifter eller andra data till sina företagsanvändare. Transparensåtgärder skulle emellertid kunna bidra till ökad datadelning och, som en viktig innovations- och tillväxtkälla, stödja målet att skapa ett gemensamt dataområde i EU. Behandling av personuppgifter bör ske i enlighet med unionens rättsliga ram om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter i elektroniska kommunikationer, framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (6), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (7) och 2002/58/EG (8).

(36)

Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster kan i de allmänna villkoren i vissa fall inskränka företagsanvändarnas möjlighet att erbjuda konsumenter varor och tjänster enligt gynnsammare villkor via andra kanaler än via dessa onlinebaserade förmedlingstjänster. I sådana fall bör de berörda leverantörerna ange skälen för detta, i synnerhet med hänvisning till de viktigaste ekonomiska, kommersiella eller rättsliga överväganden som ligger bakom inskränkningarna. Denna skyldighet till transparens bör dock inte tolkas som att den påverkar bedömningen av sådana inskränkningars laglighet enligt annan unionslagstiftning eller medlemsstaters lagstiftning som är förenliga med unionslagstiftning, inklusive inom områdena konkurrens och otillbörliga affärsmetoder, eller tillämpningen av sådan lagstiftning.

(37)

Företagsanvändare, inklusive företagsanvändare vars användning av de berörda onlinebaserade förmedlingstjänsterna har begränsats, avbrutits eller avslutats, bör ha tillgång till omedelbara, lämpliga och effektiva möjligheter till prövning, och därför bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster tillhandahålla ett internt system för hantering av klagomål. Det interna systemet för hantering av klagomål bör bygga på principer om transparens och likabehandling i likvärdiga situationer och syfta till att säkerställa att en betydande andel av klagomålen kan lösas bilateralt av leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster och den berörda företagsanvändaren inom en rimlig tidsperiod. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster skulle kunna låta det beslut de har fattat fortsätta att gälla under tiden för klagomålet. Försök att nå en överenskommelse genom den interna processen för hantering av klagomål påverkar inte rättigheterna för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller företagsanvändare att när som helst under eller efter den interna processen för hantering av klagomål inleda rättsliga förfaranden. Dessutom bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster offentliggöra och minst en gång per år kontrollera information om hur deras interna system för hantering av klagomål fungerar och hur effektiva de är, för att hjälpa företagsanvändare att förstå vilka huvudsakliga typer av frågor som kan uppstå i samband med tillhandahållandet av olika onlinebaserade förmedlingstjänster och få grepp om möjligheten att nå en snabb och effektiv bilateral lösning.

(38)

Denna förordnings krav avseende interna system för hantering av klagomål syftar till att ge leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster en rimlig grad av flexibilitet i driften av dessa system och hanteringen av enskilda klagomål, för att minska den administrativa bördan. De interna systemen för hantering av klagomål bör också ge leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster möjlighet att, vid behov, på ett proportionellt sätt hantera eventuella försök till missbruk av dessa system från vissa företagsanvändares sida. Mot bakgrund av kostnaderna för att inrätta och driva sådana system är det lämpligt att från dessa skyldigheter undanta alla leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster som är små företag, i linje med de tillämpliga bestämmelserna i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (9). De konsolideringsregler som fastställs i den rekommendationen säkerställer att kringgående förhindras. Det undantaget bör inte påverka sådana företags rätt att på frivillig basis upprätta ett internt system för hantering av klagomål som uppfyller de kriterier som anges i denna förordning.

(39)

Ordet intern (i dess respektive böjda former) bör inte tolkas som att det förhindrar en delegering av ett internt system för hantering av klagomål till en utomstående tjänsteleverantör eller annan företagsstruktur så länge den tjänsteleverantören eller andra företagsstrukturen har fullständig befogenhet och förmåga att säkerställa att det interna systemet för hantering av klagomål är i överensstämmelse med kraven i denna förordning.

(40)

Medling kan erbjuda en metod för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och deras företagsanvändare att lösa tvister på ett tillfredsställande sätt utan att behöva utnyttja rättsliga förfaranden som kan vara utdragna och kostsamma. Därför bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster främja medling genom att i synnerhet ange minst två offentliga eller privata medlare som de är villiga att använda. Syftet med att ange ett minimiantal medlare är att skydda medlarnas neutralitet. Medlare som tillhandahåller sina tjänster från en plats utanför unionen bör anges endast om det kan garanteras att användningen av deras tjänster inte på något sätt innebär att de berörda företagsanvändarna berövas något rättsligt skydd som de omfattas av enligt unionslagstiftning eller medlemsstaters lagstiftning, inklusive kraven i denna förordning och tillämplig lagstiftning om skydd av personuppgifter och företagshemligheter. För att vara så tillgängliga, rättvisa och snabba, effektiva och verkningsfulla som möjligt bör dessa medlare uppfylla vissa fastställda kriterier. Det bör dock fortfarande stå leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och deras företagsanvändare fritt att gemensamt ange en valfri medlare när en tvist har uppstått mellan dem. I enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG (10) bör den medling som föreskrivs i denna förordning vara frivillig i den meningen att parterna själva ansvarar för förfarandet och kan inleda och avsluta det när som helst. Utan att det påverkar den frivilliga arten bör leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster i god tro undersöka begäranden om medverkan i den medling som föreskrivs i denna förordning.

(41)

Leverantörerna av onlinebaserade förmedlingstjänster bör bära en rimlig andel av de totala kostnaderna för medlingen, med beaktande av alla relevanta aspekter av det aktuella fallet. Därför bör medlaren föreslå vilken andel som är rimlig i det enskilda fallet. Mot bakgrund av kostnaderna och den administrativa bördan i samband med kravet på att ange medlare i de allmänna villkoren är det lämpligt att man undantar alla leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster som är små företag från denna skyldighet, i linje med de tillämpliga bestämmelserna i rekommendation 2003/361/EG. De konsolideringsregler som fastställs i den rekommendationen säkerställer att kringgående av skyldigheten förhindras. Detta bör dock inte påverka dessa företags rätt att i sina allmänna villkor ange medlare som uppfyller de kriterier som fastställs i denna förordning.

(42)

Eftersom leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster alltid bör vara skyldiga att ange vilka medlare som de är villiga att använda, och eftersom de bör vara skyldiga att medverka i god tro genom varje förmedlingsförsök som görs i enlighet med den här förordningen, bör dessa skyldigheter utformas så att man undviker att företagsanvändare missbrukar systemet med medling. Företagsanvändare bör sålunda också vara skyldiga att medverka i medling i god tro. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster bör inte vara skyldiga att medverka i medling om en företagsanvändare väcker talan om en fråga för vilken denna företagsanvändare tidigare har inlett förfaranden för medling och medlaren i det fallet har fastställt att företagsanvändaren inte har handlat i god tro. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster bör inte heller vara skyldiga att medverka i medling med företagsanvändare som gjort flera misslyckade medlingsförsök. Dessa undantagssituationer bör inte begränsa företagsanvändarens möjlighet att lägga fram ett ärende för medling om medlaren fastställer att ärendet inte har någon koppling till de tidigare ärendena.

(43)

För att främja att tvister som rör tillhandahållandet av onlinebaserade förmedlingstjänster löses med hjälp av medling i unionen, bör kommissionen i nära samarbete med medlemsstaterna uppmuntra inrättandet av specialiserade medlingsorganisationer, som i dagsläget saknas. Användningen av medlare med specialkunskaper om onlinebaserade förmedlingstjänster samt om enskilda branscher där sådana tjänster tillhandahålls, bör öka båda parters förtroende för medlingsförfarandet liksom sannolikheten för att detta förfarande ska leda till ett snabbt, rättvist och tillfredsställande resultat.

(44)

Olika faktorer, som begränsade ekonomiska tillgångar, rädsla för repressalier och exklusiva bestämmelser om val av lagstiftning och forum i de allmänna villkoren, kan begränsa effektiviteten i de befintliga möjligheterna till rättslig prövning, i synnerhet de som föreskriver att företagsanvändarna eller företagsanvändarna av webbplatser ska agera individuellt och ska kunna identifieras. För att säkerställa en effektiv tillämpning av denna förordning bör organisationer, sammanslutningar som företräder företagsanvändare och företagsanvändare av webbplatser, liksom vissa offentliga organ som är inrättade i medlemsstater, ges möjlighet att vidta rättsliga åtgärder i nationell domstol i enlighet med nationell lagstiftning, inbegripet nationella formföreskrifter. Sådana åtgärder i nationell domstol bör syfta till att stoppa eller förhindra överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och förebygga framtida skador som kan undergräva hållbara affärsförbindelser i den onlinebaserade plattformsekonomin. För att säkerställa att sådana organisationer eller sammanslutningar utövar den rätten på ett effektivt och ändamålsenligt sätt bör de uppfylla vissa kriterier. I synnerhet måste de ha inrättats på vederbörligt sätt i enlighet med lagen i en medlemsstat, vara av icke vinstdrivande art och eftersträva sina mål på ett varaktigt sätt. Dessa krav bör förhindra inrättande på ad-hoc basis av organisationer eller sammanslutningar för en specifik åtgärd eller specifika åtgärder, eller i vinstsyfte. Dessutom bör det säkerställas att tredjepartsfinansiärer inte på ett otillbörligt sätt påverkar dessa organisationers eller sammanslutningars beslutsprocesser.

För att undvika intressekonflikter bör man i synnerhet förhindra att organisationer eller sammanslutningar som företräder företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser utsätts för otillbörlig påverkan från leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller sökmotorer. Offentliggörande av all information om medlemskap och finansieringskällor bör underlätta för nationella domstolar att bedöma om dessa kriterier för att kunna komma i fråga är uppfyllda. Med beaktande av den särskilda statusen för de berörda offentliga organen i de medlemsstater där sådana organ har inrättats, bör det endast krävas att dessa specifikt har fått i uppgift, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i nationell lagstiftning, att väcka sådan talan antingen i de berörda parternas kollektiva intresse eller mot bakgrund av allmänintresse, utan att dessa kriterier behöver tillämpas på sådana offentliga organ. Denna typ av åtgärder bör dock inte på något sätt påverka företagsanvändares och företagsanvändare av webbplatsers rätt att vidta rättsliga åtgärder på individuell basis.

(45)

Kommissionen bör underrättas om vilka organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som enligt medlemsstaterna bör vara behöriga att väcka talan enligt denna förordning. När medlemsstaterna lämnar en sådan underrättelse bör de särskilt hänvisa till de relevanta nationella bestämmelser i enlighet med vilka organisationen, sammanslutningen eller det offentliga organet inrättats och i tillämpliga fall hänvisa till det relevanta offentliga register i vilket organisationen eller sammanslutningen är registrerad. Detta ytterligare alternativ till utnämning för medlemsstaterna bör ge en viss nivå av rättssäkerhet och förutsebarhet som företagsanvändarna och företagsanvändarna av webbplatser kan förlita sig på. Samtidigt syftar det till att göra de rättsliga förfarandena effektivare och kortare, vilket förefaller lämpligt i detta sammanhang. Kommissionen bör säkerställa att det offentliggörs en förteckning över dessa organisationer, sammanslutningar och offentliga organ i Europeiska unionens officiella tidning. Upptagande på denna förteckning bör fungera som ett vederläggligt bevis på den rättskapacitet som den organisation, den sammanslutning eller det offentliga organ som väcker talan har. Om det föreligger några betänkligheter angående en utnämning bör den medlemsstat som har utnämnt en organisation, en sammanslutning eller ett offentligt organ vidta en utredning. Organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som inte har utnämnts av en medlemsstat bör ha möjlighet att väcka talan vid nationella domstolar, med förbehåll för en undersökning av rättskapaciteten i enlighet med de kriterier som anges i denna förordning.

(46)

Medlemsstaterna bör vara skyldiga att säkerställa adekvat och ändamålsenlig efterlevnad av denna förordning. Olika efterlevnadssystem finns redan i medlemsstaterna, och bör inte vara skyldiga att inrätta nya nationella efterlevnadsorgan. Medlemsstaterna bör kunna välja att anförtro uppgiften att se till att denna förordning efterlevs åt befintliga myndigheter, inbegripet domstolar. Denna förordning bör ej innebära en skyldighet för medlemsstaterna att sörja för efterlevnadsåtgärder ex officio eller att ålägga böter.

(47)

Kommissionen bör fortlöpande övervaka tillämpningen av denna förordning i nära samarbete med medlemsstaterna. I detta sammanhang bör kommissionen sträva efter att inrätta ett brett nätverk för informationsutbyte genom att fungera som hävstång för relevanta expertorgan, kompetenscentrum samt observationscentrumet för onlineplattformsekonomin. Medlemsstaterna bör på begäran lämna all relevant information som de har i detta sammanhang till kommissionen. Slutligen bör man i detta sammanhang kunna dra nytta av den allmänna ökade transparens i affärsförbindelserna mellan företagsanvändare och leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och mellan företagsanvändare av webbplatser och sökmotorer som denna förordning syftar till att uppnå. För att fullgöra sin övervakning och översyn enligt denna förordning bör kommissionen sträva efter att samla in uppgifter från leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster bör i god tro samarbeta för att, i tillämpliga fall, underlätta insamlingen av sådana uppgifter.

(48)

Uppförandekoder som utarbetas av antingen de berörda tjänsteleverantörerna eller av organisationer eller sammanslutningar som företräder dem, kan bidra till en korrekt tillämpning av denna förordning och bör därför uppmuntras. Vid utarbetandet av sådana uppförandekoder, i samråd med alla berörda parter, bör hänsyn tas till de berörda sektorernas särdrag och de särskilda egenskaperna hos små och medelstora företag. Sådana uppförandekoder bör formuleras på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt.

(49)

Kommissionen bör utvärdera denna förordning med jämna mellanrum och noggrant övervaka dess effekter på den onlinebaserade plattformsekonomin, främst i syfte att fastställa behovet av ändringar mot bakgrund av relevant teknisk eller kommersiell utveckling. Denna utvärdering bör omfatta effekter för företagsanvändare som skulle kunna vara ett resultat av den allmänna användningen av exklusiva bestämmelser om val av lagstiftning och forum i de allmänna villkoren som ensidigt fastställs av leverantören av onlinebaserade förmedlingstjänster. För att få en bred överblick över utvecklingen inom sektorn bör man inom ramen för utvärderingen ta hänsyn till medlemsstaternas och de berörda parternas erfarenheter. Den expertgrupp för observationscentrumet för onlineplattformsekonomin som inrättats i enlighet med kommissionens beslut C(2018)2393 har en nyckelroll när det gäller att tillhandahålla information inom ramen för kommissionens utvärdering av denna förordning. Kommissionen bör därför ta vederbörlig hänsyn till de yttranden och rapporter som den mottar från denna grupp. Till följd av utvärderingen bör kommissionen vidta lämpliga åtgärder. Ytterligare åtgärder, även av lagstiftningskaraktär, kan behövas om och när de bestämmelser som fastställs i denna förordning skulle visa sig vara otillräckliga för att på ett adekvat sätt åtgärda obalanser och otillbörliga affärsmetoder som fortfarande förekommer inom sektorn.

(50)

Vid tillhandahållandet av den information som krävs enligt denna förordning bör hänsyn i möjligaste mån tas till behoven för personer med funktionsnedsättning, i linje med målen för Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (11).

(51)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa rättvisa, förutsebara, hållbara och förtroendeskapande affärsvillkor online på den inre marknaden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(52)

Denna förordning syftar till att säkerställa ett fullständigt iakttagande av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och till att främja tillämpningen av näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan.

(1)

I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (3) fastställs bland annat regler för offentlighet och sammankoppling av centrala register, handelsregister och företagsregister i medlemsstaterna.

(2)

Användningen av digitala verktyg och processer för att lättare, snabbare och mera tids- och kostnadseffektivt inleda ekonomisk verksamhet genom att starta ett företag eller öppna en filial till detta företag i en annan medlemsstat, och för att tillhandahålla utförlig och tillgänglig information om företag, är en av förutsättningarna för en effektivt fungerande, moderniserad, administrativt förenklad och konkurrenskraftig inre marknad och för att säkerställa företagens konkurrenskraft och förtroendet för företagen.

(3)

Säkerställandet av att det finns en rättslig och administrativ miljö som är anpassad till de nya samhälleliga och ekonomiska utmaningar som uppstår i en globaliserad och digitaliserad värld är avgörande för att dels ge nödvändigt skydd mot missbruk och bedrägeri, dels uppnå mål såsom att främja ekonomisk tillväxt, skapa arbetstillfällen och locka till sig investeringar i unionen, vilka alla skulle öka de ekonomiska och sociala fördelarna för samhället som helhet.

(4)

Det råder för närvarande stora skillnader mellan medlemsstater när det gäller tillgången till onlineverktyg som möjliggör företagares och företags kommunikation med myndigheter i bolagsrättsliga frågor. E-förvaltningstjänster skiljer sig åt mellan medlemsstater. Vissa medlemsstater tillhandahåller omfattande och användarvänliga tjänster helt och hållet online, medan andra inte kan tillhandahålla onlinelösningar i vissa viktiga skeden av ett företags livscykel. Vissa medlemsstater tillåter exempelvis endast att bildande av bolag och ingivande av handlingar och information till registret sker genom personlig inställelse, medan det i andra medlemsstater är tillåtet att göra det antingen genom personlig inställelse eller online, och i vissa medlemsstater kan det endast ske online.

(5)

När det gäller tillgången till företagsinformation föreskriver unionsrätten en minimiuppsättning data som under alla omständigheter ska tillhandahållas kostnadsfritt. Denna information har dock begränsad omfattning. Tillgången till sådan information varierar, då vissa medlemsstater tillhandahåller mer kostnadsfri information än andra, vilket skapar en obalans inom unionen.

(6)

I sitt meddelande En strategi för en inre digital marknad i Europa och i sitt meddelande EU:s handlingsplan för e-förvaltning 2016–2020: snabbare digital omvandling av förvaltningar betonade kommissionen den roll som den offentliga förvaltningen har när det gäller att underlätta för företag att starta verksamhet, bedriva nätverksamhet och expandera över gränserna. I EU:s handlingsplan för e-förvaltning erkändes uttryckligen vikten av att förbättra möjligheterna att använda digitala verktyg när företagen fullgör bolagsrättsliga krav. I Tallinndeklarationen om e-förvaltning av den 6 oktober 2017 uttryckte medlemsstaterna vidare ett mycket starkt önskemål om ökade ansträngningar för att tillhandahålla effektiva, användarinriktade elektroniska förfaranden inom unionen.

(7)

I juni 2017 blev sammankopplingen av medlemsstaternas centrala register, handelsregister och företagsregister driftklar, något som verkligen underlättar gränsöverskridande tillträde till företagsinformation i unionen och möjliggör för register i medlemsstaterna att kommunicera med varandra elektroniskt i samband med vissa gränsöverskridande transaktioner som påverkar företagen.

(8)

För att underlätta bildandet av bolag och registreringen av filialer och för att minska kostnader, tidsåtgång och administrativa bördor i samband med dessa processer, i synnerhet för mikroföretag och små och medelstora företag enligt definitionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (4), bör det införas förfaranden som innebär att bildandet av bolag och registreringen av filialer helt och hållet kan ske online. Detta direktiv bör inte tvinga företag att använda sådana förfaranden. Medlemsstater bör emellertid kunna besluta att göra vissa eller alla onlineförfaranden obligatoriska. De aktuella kostnader och bördor som förfarandena för bildande och registrering är förenade med är inte enbart en följd av de administrativa avgifter som tas ut i samband med bildandet av ett bolag eller registreringen av en filial, utan de uppstår även till följd av andra krav som förlänger hela processen, i synnerhet när det krävs att den sökande inställer sig personligen. Information om dessa förfaranden bör dessutom finnas tillgänglig online och vara kostnadsfri.

(9)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (5), genom vilken det inrättas en gemensam digital ingång, föreskrivs allmänna regler för tillhandahållande av information online, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster som är relevanta för den inre marknadens funktion. I detta direktiv fastställs särskilda regler som den förordningen inte innehåller när det gäller bildande av bolag med begränsat ansvar online, registrering av filialer online samt bolags och filialers ingivande av handlingar och information online (nedan kallade onlineförfaranden). Medlemsstaterna bör särskilt tillhandahålla specifik information om onlineförfaranden som fastställs i detta direktiv och modeller av stiftelseurkunder (nedan kallade mallar) på de webbplatser som är tillgängliga via den gemensamma digitala ingången.

(10)

Om bildande av bolag och registrering av filialer samt ingivande av handlingar och information kan ske helt och hållet online blir det möjligt för företagen att använda digitala verktyg i sina kontakter med medlemsstaternas behöriga myndigheter. För att öka förtroendet bör medlemsstaterna säkerställa att säker elektronisk identifiering och användning av betrodda tjänster finns att tillgå för både nationella och gränsöverskridande användare i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (6). För att möjliggöra gränsöverskridande elektronisk identifiering bör medlemsstaterna också införa elektroniska identifieringssystem som tillhandahåller godkända medel för elektronisk identifiering. Sådana nationella system skulle sedan användas som grundval för erkännande av medel för elektronisk identifiering som utfärdas i en annan medlemsstat. För att säkerställa en hög nivå av förtroende i gränsöverskridande situationer, bör endast medel för elektronisk identifiering som uppfyller kraven i artikel 6 i förordning (EU) nr 910/2014 erkännas. Detta direktiv bör under alla omständigheter endast innebära en skyldighet för medlemsstaterna att möjliggöra bildande av bolag, registrering av filialer och ingivande av handlingar och information online för sökande som är unionsmedborgare genom erkännande av de medel för elektronisk identifiering som de använder. Medlemsstaterna bör besluta om det sätt på vilket de informerar allmänheten om de identifieringsmetoder som de erkänner, inklusive dem som omfattas av förordning (EU) nr 910/2014.

(11)

Medlemsstaterna bör förbli fria att besluta vilken eller vilka personer som enligt nationell rätt ska anses som sökande med avseende på onlineförfaranden, under förutsättning att detta inte innebär en begränsning i förhållande till detta direktivs tillämpningsområde och mål.

(12)

För att underlätta onlineförfaranden för företag, bör medlemsstaternas register säkerställa att de regler om avgifter som gäller för de onlineförfaranden som fastställs i detta direktiv är transparenta och tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt. Kravet på transparens beträffande regler om avgifter bör emellertid inte inskränka avtalsfriheten, i förekommande fall, mellan sökande och personer som assisterar dessa i någon del av förfarandet, inklusive friheten att förhandla om ett lämpligt pris för sådana tjänster.

(13)

De avgifter som register tar ut för onlineförfaranden bör beräknas på grundval av kostnaderna för tjänsterna i fråga. Sådana avgifter kan även täcka bland annat kostnaderna för mindre tjänster som utförs avgiftsfritt. Vid beräkningen av beloppen bör medlemsstaterna ha rätt att ta hänsyn till alla kostnader som genomförandet av onlineförfarandena är förenat med, inklusive den andel fasta kostnader som kan hänföras till detta. Vidare bör medlemsstaterna kunna införa avgifter i form av schablonbelopp och fastställa beloppet för sådana avgifter för en obegränsad period, förutsatt att de regelbundet kontrollerar att sådana avgifter fortsatt inte överstiger genomsnittskostnaden för tjänsterna i fråga. Eventuella avgifter för onlineförfaranden som tas ut av registret i medlemsstaterna bör inte överstiga vad som krävs för att täcka kostnaderna för att tillhandahålla sådana tjänster. Om slutförandet av förfarandet kräver betalning, bör det vara möjligt att göra betalningen genom allmänt tillgängliga gränsöverskridande betaltjänster, såsom kreditkort och banköverföringar.

(14)

Medlemsstaterna bör bistå de personer som avser att bilda ett bolag eller registrera en filial genom att tillhandahålla viss information genom den gemensamma digitala ingången och, när det är tillämpligt, på e-juridikportalen, på ett koncist och användarvänligt sätt, om de förfaranden och krav som gäller bildande av bolag med begränsat ansvar, registrering av filialer, och ingivande av handlingar och information, regler som gäller diskvalificering av styrelseledamöter och en beskrivning av befogenheterna och skyldigheterna för företags förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan.

(15)

Det bör vara möjligt att bilda bolag helt online. Medlemsstaterna bör dock kunna begränsa bildande online till att omfatta enbart vissa typer av bolag med begränsat ansvar, såsom specificeras i detta direktiv, på grund av komplexiteten vid bildandet av andra typer av företag i nationell rätt. Medlemsstaterna bör under alla omständigheter fastställa utförliga regler för bildande online. Det bör vara möjligt att bilda bolag online genom att lämna in handlingar eller information i elektronisk form, utan att det påverkar medlemsstaternas materiella och förfarandemässiga krav, inklusive dem som gäller de rättsliga förfarandena för att upprätta stiftelseurkunder samt i fråga om äkthet, riktighet, tillförlitlighet, trovärdighet och lämplig rättslig form för handlingar eller information som ges in. Dessa materiella och förfarandemässiga krav bör dock inte omöjliggöra onlineförfaranden, särskilt bildande av ett bolag online och registrering av en filial online. När det inte är tekniskt möjligt att erhålla elektroniska kopior av handlingar som tillfredsställer medlemsstaternas krav, kan handlingar i pappersformat i undantagsfall krävas.

(16)

Där alla formaliteter som krävs för bildande av ett bolag online har följts, inklusive kravet på att alla handlingar och all information har tillhandahållits korrekt av företaget, bör bildande online vid myndigheter eller hos personer eller organ som bemyndigats enligt nationell rätt att hantera någon aspekt av onlineförfarandena ske snabbt. I de fall där det råder tvivel om huruvida nödvändiga formaliteter har uppfyllts, inklusive i fråga om den sökandes identitet, företagsnamnets laglighet, diskvalificeringen av en styrelseledamot eller huruvida övrig information eller övriga handlingar är förenliga med de rättsliga krav som gäller, eller i fall av misstanke om bedrägeri eller missbruk, kan dock bildandet online ta längre tid och tidsfristen för myndigheterna bör då inte inledas förrän sådana formaliteter har uppfyllts. Där det inte är möjligt att slutföra förfarandet inom tidsfristen bör medlemsstaterna i alla händelser säkerställa att den sökande informeras om skälen till eventuella dröjsmål.

(17)

För att säkerställa att bildandet av ett bolag online eller registreringen av en filial online sker inom rimliga tidsramar bör medlemsstaterna inte ställa som villkor för bildandet eller registreringen att eventuella licenser eller tillstånd måste ha erhållits innan bildandet eller registreringen kan slutföras, såvida inte nationell rätt föreskriver detta för att säkerställa tillfredsställande tillsyn över vissa verksamheter. Efter bildandet eller registreringen bör nationell rätt gälla med avseende på situationer i vilka bolag eller filialer inte får utföra en viss verksamhet utan att först erhålla en licens eller ett tillstånd.

(18)

För att underlätta för företag, och i synnerhet för mikroföretag samt små och medelstora företag, att starta sin verksamhet bör det vara möjligt att bilda ett privat aktiebolag med hjälp av mallar som bör finnas tillgängliga online. Medlemsstaterna bör se till att sådana mallar kan användas för bildande online, och bör vara fria att fastställa vad deras rättsliga värde är. Sådana mallar skulle kunna innehålla i förväg fastställda alternativ i enlighet med nationell rätt. De sökande bör ha möjlighet att välja mellan att använda mallar eller att bilda ett bolag med en specialanpassad stiftelseurkund, och medlemsstaterna bör ha möjlighet att tillhandahålla mallar även för andra bolagsformer.

(19)

För att respektera medlemsstaternas nationella rättsliga traditioner på bolagsrättens område är det viktigt att tillåta flexibilitet vad gäller det sätt på vilket de tillhandahåller ett system för bildande av bolag, registrering av filialer och ingivande av handlingar och information som sker helt och hållet online, även när det gäller notariers eller juristers roll i någon del av sådana onlineförfaranden. Frågor rörande onlineförfaranden som inte regleras i detta direktiv bör fortsätta att regleras genom nationell rätt.

(20)

I syfte att bekämpa bedrägeri och företagskapning och för att säkerställa tillförlitlighet och trovärdighet vad gäller de handlingar och den information som finns i de nationella registren, bör bestämmelser rörande onlineförfaranden som föreskrivs i detta direktiv även omfatta kontroller av identitet och rättskapacitet avseende personer som önskar bilda ett bolag eller registrera en filial eller ge in handlingar och information. Dessa kontroller kan utgöra en del av den laglighetskontroll som krävs av vissa medlemsstater. De medel och metoder som ska användas för att utföra dessa kontroller bör medlemsstaterna själva utarbeta och anta. Medlemsstaterna bör i detta avseende ha möjlighet att begära att notarier eller jurister deltar i någon del av onlineförfarandena. Detta deltagande bör dock inte förhindra att hela förfarandet genomförs uteslutande online.

(21)

Där det är berättigat utifrån skäl som rör allmänintresset, för att förhindra missbruk eller ändring av identitet, eller för att säkerställa efterlevnad av reglerna om rättskapacitet och sökandes rätt att företräda ett företag, bör medlemsstaterna kunna vidta åtgärder i enlighet med nationell rätt som skulle kunna kräva att den sökande inställer sig personligen vid någon myndighet eller hos någon person eller något organ som bemyndigats enligt nationell rätt att hantera någon aspekt av onlineförfaranden i den medlemsstat där företaget ska bildas eller en filial registreras. Sådan personlig inställelse bör dock inte krävas systematiskt utan endast från fall till fall, där det finns skäl att misstänka identitetsförfalskning, eller bristande efterlevnad av reglerna om rättskapacitet och sökandes rätt att företräda ett företag. Sådan misstanke bör baseras på information som finns tillgänglig för myndigheter eller personer eller organ som bemyndigats enligt nationell rätt att genomföra den typen av kontroller. Om personlig inställelse krävs bör medlemsstaterna säkerställa att alla andra steg i förfarandet kan slutföras online. Begreppet rättskapacitet bör förstås så att det inkluderar rättslig handlingsförmåga.

(22)

Medlemsstaterna bör även kunna ge sina behöriga myndigheter, personer eller organ möjlighet att kontrollera, genom kompletterande elektroniska kontroller av identitet, rättskapacitet och lagenlighet, huruvida alla villkor som krävs för bildandet av företag är uppfyllda. Sådana kontroller kan bland annat inkludera videokonferenser eller andra onlinemetoder som ger en audiovisuell förbindelse i realtid.

(23)

För att säkerställa att alla de personer som interagerar med bolag skyddas bör medlemsstaterna ha möjlighet att förebygga bedrägligt eller annat otillbörligt beteende genom att vägra att en person utnämns till styrelseledamot i ett bolag, inte endast med beaktande av denna persons tidigare beteende på deras eget territorium utan även, om detta föreskrivs enligt nationell rätt, information som tillhandahålls av andra medlemsstater. Medlemsstaterna bör därför kunna begära information från andra medlemsstater. Svaret kan bestå antingen av information om en diskvalificering som är i kraft eller av annan information som är relevant för diskvalificering i den medlemsstat som tog emot ansökan. Sådana begäranden om information bör möjliggöras genom systemet för sammankoppling av register. I detta avseende bör medlemsstaterna kunna välja hur de bäst samlar in denna information, till exempel genom att samla in den relevanta informationen från register eller andra platser där den lagras i enlighet med deras nationella rätt eller genom att skapa särskilda register eller särskilda delar av företagsregister. Där ytterligare information, såsom perioden och skälen för diskvalificering, behövs bör medlemsstaterna kunna tillhandahålla denna genom alla tillgängliga system för informationsutbyte, i enlighet med nationell lagstiftning. Detta direktiv bör emellertid inte skapa någon skyldighet att begära sådan information i varje enskilt fall. Möjligheten att beakta information om diskvalificering i en annan medlemsstat bör vidare inte innebära en skyldighet för medlemsstaterna att erkänna diskvalificeringar som är gällande i andra medlemsstater.

(24)

För att säkerställa att alla personer som interagerar med bolag eller filialer skyddas och att bedrägligt eller annat otillbörligt beteende förhindras, är det viktigt att behöriga myndigheter i medlemsstaterna kan verifiera huruvida den person som utses till styrelseledamot inte är föremål för ett förbud mot att agera som styrelseledamot. I detta syfte bör behöriga myndigheter även veta huruvida personen i fråga registrerats i något av de register som är relevanta för diskvalificeringen av styrelseledamöter i andra medlemsstater genom systemet för sammankoppling av företagsregister. Registren, myndigheterna eller personerna eller organen som bemyndigats enligt nationell rätt att hantera någon aspekt av onlineförfaranden bör inte lagra sådana personuppgifter längre än vad som behövs för att bedöma behörigheten för den person som ska utses till styrelseledamot. Sådana enheter kan emellertid behöva lagra sådan information under en längre tidsperiod med anledning av en eventuell prövning av ett negativt beslut. I alla händelser bör lagringsperioden inte överstiga den period som fastställts i nationella regler om lagring av personuppgifter som gäller bildandet av ett bolag eller registreringen av en filial eller ingivande av handlingar eller information i samband med detta.

(25)

De skyldigheter som följer av detta direktiv med avseende på bildande av bolag och registrering av filialer bör inte påverka några andra formaliteter som inte har någon koppling till bolagsrätten och som ett företag måste uppfylla för att inleda verksamhet i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt.

(26)

I likhet med bildande av bolag online och registrering av filialer online bör det, i syfte att minska kostnader och administrativ börda för företagen, vara möjligt att under hela bolagets livscykel ge in handlingar och information till de nationella registren uteslutande online. Samtidigt bör medlemsstaterna kunna tillåta ingivande av handlingar och information på annat sätt, inklusive i pappersform. Företagsinformation bör lämnas ut när informationen väl har gjorts offentligt tillgänglig i de nationella registren, eftersom dessa nu är sammankopplade och utgör en omfattande referenspunkt för användare. För att undvika störningar i de befintliga systemen för offentliggörande bör medlemsstaterna ha möjlighet att helt eller delvis publicera företagsinformation i en nationell officiell tidning, samtidigt som de säkerställer att informationen skickas elektroniskt via registret till den officiella tidningen. Detta direktiv bör inte påverka nationella regler som gäller registrets rättsliga värde och rollen för den nationella officiella tidningen.

(27)

För att göra det lättare att söka i den information som lagras av nationella register och att utbyta den med andra system bör medlemsstaterna säkerställa att, efter det att den relevanta införlivandeperioden har löpt ut, alla handlingar och all information som tillhandahålls någon myndighet eller person eller organ som bemyndigats enligt nationell rätt att hantera någon aspekt av onlineförfarandena, som ett led i de onlineförfaranden som föreskrivs i detta direktiv, lagras av registren i maskinläsbart och sökbart format eller som strukturerade data. Detta innebär att filformatet bör vara strukturerat på sådant sätt att programvara lätt kan identifiera, känna igen och hämta specifika uppgifter och deras interna struktur. Kravet på att säkerställa att formatet för handlingar och information är sökbart bör inte omfatta skannade underskrifter eller andra uppgifter som inte är lämpade för maskinläsning. Eftersom detta kan kräva ändringar av medlemsstaternas befintliga informationssystem bör perioden för införlivande av det kravet vara längre.

(28)

För att minska bolagens kostnader och administrativa bördor samt förfarandenas längd bör medlemsstaterna tillämpa engångsprincipen inom bolagsrätten, som är etablerad inom unionen, såsom bland annat visas av förordning (EU) 2018/1724, Europeiska kommissionens handlingsplan för e-förvaltning eller Tallinnförklaringen om e-förvaltning. Tillämpningen av engångsprincipen medför att företag inte uppmanas lämna in samma information till myndigheter mer än en gång. Företag bör till exempel inte tvingas att lämna in samma information både till nationella register och till den officiella tidningen. Istället bör registret lämna den information som lämnats in direkt till den nationella officiella tidningen. När ett bolag har bildats i en medlemsstat och vill registrera en filial i en annan medlemsstat bör bolaget ha möjlighet att använda de handlingar eller den information som redan tidigare lämnats in till ett register. När ett bolag har bildats i en medlemsstat men har en filial i en annan medlemsstat bör det vidare ha möjlighet att lämna anmälan av vissa ändringar av företagsinformationen enbart till det register där bolaget är registrerat, utan att behöva lämna in samma information till det register där filialen är registrerad. Information som exempelvis ändrat företagsnamn eller ändring av bolagets registrerade säte bör utbytas elektroniskt mellan det register där bolaget är registrerat och det register där filialen är registrerad med användning av systemet för sammankoppling av register.

(29)

För att säkerställa att det finns tillgång till konsekvent och aktuell information om företag i unionen och ytterligare öka öppenheten bör det vara möjligt att använda sammankopplingen av registren för att utbyta information om alla typer av företag som är registrerade i medlemsstaternas register i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna bör kunna välja att även göra elektroniska kopior av handlingar och information från dessa andra typer av företag tillgängliga genom nämnda system för sammankoppling av register.

(30)

Av öppenhetsskäl och för att skydda arbetstagares, borgenärers och minoritetsaktieägares intressen samt för att främja förtroendet för affärstransaktioner, inbegripet sådana av gränsöverskridande slag på den inre marknaden, är det viktigt att investerare, intressenter, affärspartner och myndigheter lätt kan få tillgång till företagsinformation. För att förbättra tillgången till sådan information är det viktigt att mer information blir tillgänglig kostnadsfritt i alla medlemsstater. Sådan information bör omfatta bolagets ställning och information om dess filialer i andra medlemsstater, samt information rörande de personer som, antingen som ett organ eller som medlemmar av ett sådant organ, har rätt att företräda bolaget. Priset för att erhålla en fullständig eller partiell kopia av sådana handlingar och sådan information som lämnas av ett bolag i pappersform eller elektroniskt bör inte överstiga den administrativa kostnaden för detta, inbegripet kostnaderna för utveckling och underhåll av register, under förutsättning att priset inte är oproportionerligt med avseende på den information som söks.

(31)

Medlemsstaterna har för närvarande möjlighet att inrätta valfria ingångar till systemet för sammankoppling av register. Kommissionen kan emellertid inte koppla andra intressenter till systemet för sammankoppling av register. För att andra intressenter ska kunna dra nytta av registersammankopplingen och säkerställa att deras system innehåller korrekt, aktuell och tillförlitlig information om företag, bör kommissionen ges möjlighet att inrätta ytterligare ingångar. Sådana ingångar bör referera till system som tagits fram och drivs av kommissionen eller andra unionsinstitutioner, unionsorgan eller unionsbyråer för att de ska kunna utöva sina administrativa funktioner eller för att följa bestämmelser i unionsrätten.

(32)

För att underlätta för bolag som är etablerade på den inre marknaden att expandera sin affärsverksamhet över gränserna bör de ha möjlighet att öppna och registrera en filial i en annan medlemsstat online. Därför bör medlemsstaterna möjliggöra onlineregistrering av filialer och ingivande online av handlingar och information på ett liknande sätt som för bolag, och därigenom bidra till att minska kostnaderna, de administrativa bördorna och tidsåtgången för formaliteter i samband med gränsöverskridande expansion.

(33)

När de registrerar en filial till ett bolag som är registrerat i en annan medlemsstat bör medlemsstater också ha möjlighet att verifiera viss information om bolaget genom systemet för sammankoppling av register. När en filial stängs i en medlemsstat bör registret i den medlemsstaten sålunda också informera den medlemsstat där bolaget är registrerat om en sådan stängning genom systemet för sammankoppling av register, och båda registren bör registrera denna information.

(34)

För att säkerställa enhetlighet mellan unionsrätten och nationell rätt är det nödvändigt att stryka bestämmelsen om kontaktkommittén som har upphört att existera, samt att uppdatera de bolagsformer som anges i bilagorna I och II till direktiv (EU) 2017/1132.

(35)

I syfte att skapa utrymme för framtida ändringar i medlemsstaternas lagar eller unionslagstiftningen med avseende på bolagsformer bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på att uppdatera förteckningen över bolagsformer i bilagorna I, II och IIA till direktiv (EU) 2017/1132. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (7). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(36)

Bestämmelserna i detta direktiv, inbegripet skyldigheten att registrera företag, påverkar inte nationell rätt som rör medlemsstaternas skatteåtgärder eller deras territoriella eller administrativa enheter.

(37)

Medlemsstaternas befogenhet att vägra ansökningar om bildande av bolag och registrering av filialer i fall av bedrägeri eller missbruk, samt medlemsstaternas utrednings- och brottsbekämpningsåtgärder, inklusive från polisens eller andra behöriga myndigheters sida, bör inte påverkas av detta direktiv. Andra skyldigheter enligt unionsrätten och nationell rätt, inklusive sådana som härrör från regler beträffande bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och regler om verkligt huvudmannaskap, bör inte heller påverkas. Detta direktiv påverkar inte bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (8) angående risker för penningtvätt och finansiering av terrorism, särskilt skyldigheterna att genomföra lämpliga riskbaserade åtgärder för kundkännedom och identifiera och registrera de verkliga huvudmännen för alla nyskapade enheter i de medlemsstater där ett företag bildats.

(38)

Detta direktiv bör tillämpas i överensstämmelse med unionens dataskyddslagstiftning och integritetsskyddet och skyddet av personuppgifter som fastslås i artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. All behandling av fysiska personers personuppgifter enligt detta direktiv måste ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (9).

(39)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 (10) och avgav ett yttrande den 26 juli 2018.

(40)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att tillhandahålla fler digitala lösningar för företag på den inre marknaden, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(41)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (11) har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. När det gäller detta direktiv anser lagstiftaren att det är berättigat att sådana dokument översänds.

(42)

Med tanke på de komplexa förändringar som måste göras i nationella system för att efterleva bestämmelserna i detta direktiv, och de betydande skillnader som för närvarande finns mellan medlemsstater med avseende på användningen av digitala verktyg och förfaranden på bolagsrättens område, är det lämpligt att föreskriva att medlemsstater som får särskilda svårigheter med införlivandet av vissa bestämmelser i detta direktiv kan meddela kommissionen sitt behov av att få en förlängning av den relevanta genomförandeperioden på upp till ett år. Medlemsstaterna bör ange sina objektiva skäl till att ansöka om en sådan förlängning.

(43)

Kommissionen bör göra en utvärdering av detta direktiv. I enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning bör denna utvärdering baseras på de fem kriterierna effektivitet, ändamålsenlighet, relevans, konsekvens och mervärde, vilka också bör ligga till grund för konsekvensbedömningar av olika alternativ för vidare åtgärder. Medlemsstaterna bör bidra till genomförandet av denna utvärdering genom att tillhandahålla kommissionen de uppgifter som finns tillgängliga för dem om hur bildande av bolag online fungerar i praktiken, till exempel uppgifter om antalet fall av bildande online, antalet fall där mallar använts eller där personlig inställelse krävts och den genomsnittliga längden och kostnaderna för bildande online.

(44)

Information bör samlas in i syfte att göra en bedömning av resultatet av detta direktiv i förhållande till dess eftersträvade mål och i syfte att göra en utvärdering i enlighet med punkt 22 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.

(45)

Direktiv (EU) 2017/1132 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

I artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden, till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.

(2)

Enligt princip 5 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som proklamerades i Göteborg den 17 november 2017, har arbetstagare, oberoende av anställningens form och varaktighet, rätt till rättvis och lika behandling när det gäller arbetsvillkor, tillgång till social trygghet och utbildning, och vidare sägs att övergång till olika tillsvidareanställningar ska främjas. I överensstämmelse med lagstiftning och kollektivavtal ska arbetsgivare få den flexibilitet de behöver för att snabbt anpassa sig till ändrade ekonomiska förutsättningar. Dessutom anges att innovativa arbetsformer som säkerställer goda arbetsvillkor ska främjas, att entreprenörskap och egenföretagande ska uppmuntras och att yrkesrörlighet ska underlättas. Slutligen innebär principen att anställningsförhållanden som leder till otrygga arbetsvillkor ska förhindras, bl.a. genom förbud mot missbruk av atypiska anställningsformer, och att eventuella provanställningar ska ha rimlig varaktighet.

(3)

Enligt princip 7 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter har arbetstagare när anställningen börjar rätt till skriftlig information om sina rättigheter och skyldigheter enligt anställningsförhållandet, inbegripet eventuell provanställning. Före eventuell uppsägning har de rätt till information om skälen och till en rimlig uppsägningstid; och de har rätt till ändamålsenlig och opartisk tvistlösning samt vid uppsägning utan saklig grund rätt till prövning och lämplig kompensation.

(4)

Sedan rådets direktiv 91/533/EEG (4) antogs har arbetsmarknaderna genomgått omfattande förändringar till följd av befolkningsutvecklingen och digitaliseringen, då nya anställningsformer uppkommit och bidragit till innovation, nya arbetstillfällen och tillväxt på arbetsmarknaden. Vissa nya anställningsformer skiljer sig avsevärt från traditionella anställningsförhållanden i fråga om förutsägbarhet, vilket leder till osäkerhet om gällande rättigheter och social trygghet för de berörda arbetstagarna. På en föränderlig arbetsmarknad finns det därför ett ökat behov av att arbetstagarna får fullständig information om sina grundläggande arbetsvillkor, helst i god tid och skriftligt, i en för arbetstagarna lättillgänglig form. För att ha en adekvat ram för de nya anställningsformernas utveckling bör arbetstagare i unionen också ges ett antal nya minimirättigheter som syftar till att främja tryggheten och förutsägbarheten i anställningsförhållanden och samtidigt uppnå konvergens uppåt bland medlemsstaterna och bevara anpassningsförmågan på arbetsmarknaden.

(5)

Enligt direktiv 91/533/EEG har de flesta av arbetstagarna i unionen rätt att få skriftlig information om sina arbetsvillkor. Direktiv 91/533/EEG omfattar dock inte alla arbetstagare i unionen. Dessutom har luckor uppstått i skyddet för nya anställningsformer som uppkommit till följd av utvecklingen på arbetsmarknaderna sedan 1991.

(6)

Minimikrav på information om de väsentliga dragen i anställningsförhållandet och om arbetsvillkoren som gäller för alla arbetstagare bör därför fastställas på unionsnivå för att garantera alla arbetstagare i unionen en lämplig grad av tydlighet och förutsägbarhet i fråga om arbetsvillkor, samtidigt som man bibehåller en rimlig flexibilitet för atypiska anställningsformer och därmed bevarar deras fördelar för arbetstagare och arbetsgivare.

(7)

Kommissionen har genomfört ett samråd i två steg med arbetsmarknadens parter i enlighet med artikel 154 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, om förbättring av tillämpningsområdet och ändamålsenligheten hos direktiv 91/533/EEG och utvidgningen av målen för det direktivet i syfte att fastställa nya rättigheter för arbetstagare. Detta ledde inte till att arbetsmarknadens parter enades om att inleda förhandlingar i dessa frågor. Emellertid framgick det av det öppna offentliga samrådet med de berörda parterna och allmänheten att det är viktigt att vidta åtgärder på unionsnivå på detta område genom att modernisera och anpassa den nuvarande rättsliga ramen till ny utveckling.

(8)