(1)

För att hantera problemet med indirekt ändring av markanvändning ska kommissionen enligt direktiv (EU) 2018/2001 anta en delegerad akt med bestämmelser om kriterier för fastställande av bränsleråvaror med hög risk för indirekt ändring av markanvändning, för vilka en betydande utvidgning av produktionsområdet till mark med stora kollager observeras, samt för certifiering av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning. Bestämmelserna bör åtfölja den rapport om status för utvidgningen av produktionen av de relevanta bränsleråvarorna över hela världen (nedan även kallad rapporten om bränsleråvarors utvidgning) som överlämnades till Europaparlamentet och rådet i dag.

(2)

Indirekt ändring av markanvändning kan äga rum när mark som tidigare använts för produktion av livsmedel eller foder ställs om till produktion av biobränslen, flytande biobränslen och biomassabränslen. I sådana fall måste efterfrågan på livsmedel och foder fortfarande tillgodoses, vilket kan leda till att områden med stora kollager, som skogar, våtmarker och torvmark, omvandlas till jordbruksmark, vilket leder till ytterligare växthusgasutsläpp.

(3)

De hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp som fastställs i både Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG (2) och direktiv (EU) 2018/2001 tar inte hänsyn till utsläpp som är en följd av indirekt ändring av markanvändning.

(4)

I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1513 (3) erkänns inte bara förekomsten av utsläpp som är en följd av indirekt ändring av markanvändning, utan också att sådana växthusgasutsläpp, även om det finns en osäkerhet i beräkningarna, kan vara så stora att vinsterna i form av minskade växthusgasutsläpp som uppnås tack vare enskilda biodrivmedel, enligt definitionen i det direktivet, och flytande biobränslen, helt eller delvis går förlorade. En allmän gräns infördes därför i direktivet för hur stor mängd av dessa bränslen, producerade av spannmål och andra stärkelserika grödor, sockerarter och oljeväxter samt av andra grödor som odlas som huvudgrödor för i första hand energiändamål på jordbruksmark, som får räknas in för att uppnå målen i direktiv 2009/28/EG. Denna gräns innebär att högst 7 % av den slutliga energianvändningen inom järnvägs- och vägtransporter i varje medlemsstat får komma från sådana bränslen.

(5)

I direktiv (EU) 2018/2001 behålls gränsen för biodrivmedel och biomassabränslen som produceras från livsmedels- och fodergrödor och förbrukas inom transporter, samtidigt som den stärks genom att det införs särskilda nationella gränser för dessa bränslens totala bidrag till unionens mål för förnybar energi 2030. Gränserna fastställs utifrån dessa bränslens nationella andel 2020 av den slutliga energianvändningen inom järnvägs- och vägtransporter i varje medlemsstat, med en möjlig höjning med en procentenhet upp till högst 7 %.

(6)

Enligt direktiv (EU) 2018/2001 bör en särskild gräns även fastställas, i nivå med användningen i respektive medlemsstat 2019, för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från livsmedels- och fodergrödor med hög risk för indirekt ändring av markanvändning, och för vilka en betydande utvidgning av produktionsområdet, i den utsträckning det gäller bränsleråvara, till mark med stora kollager observeras. Från och med den 31 december 2023 ska deras andel gradvis sänkas till 0 % fram till 2030.

(7)

Även om det råder bred enighet om riskerna med indirekt ändring av markanvändning till följd av att livsmedels- och fodergrödor används för produktion av bränsle, visar den vetenskapliga litteraturen att mängden utsläpp som är en följd av indirekt ändring av markanvändning beror på flera olika faktorer, bl.a. typen av bränsleråvara som används för produktionen av förnybara bränslen, efterfrågeökningen på bränsleråvaror som följer av användningen av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen samt i vilken utsträckning mark med stora kollager skyddas globalt.

(8)

Den vetenskapliga litteraturen visar också att effekten av indirekta ändringar av markanvändning på potentialen hos biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen att uppnå minskade växthusgasutsläpp är särskilt markant när det gäller oljeväxter. Förnybara bränslen som produceras av sådana bränsleråvaror anses därför allmänt medföra en högre risk för indirekt ändring av markanvändning. Detta framgår av del A i bilaga VIII till både direktiv 2009/28/EG och direktiv (EU) 2018/2001. Rapporten om bränsleråvarors utvidgning tar hänsyn till de senaste vetenskapliga uppgifterna om den globala utvidgningen av produktionsområdet för livsmedels- och fodergrödor till mark med stora kollager och bekräftar att det är dessa grödor som svarar för en överväldigande majoritet av den globala utvidgningen av produktionsområdet för livsmedels- och fodergrödor till mark med stora kollager.

(9)

Rapporten om rapporten om bränsleråvarors utvidgning visar också att det utvidgade produktionsområdet för oljeväxter till mark med stora kollager bara är en av flera faktorer som påverkar potentialen hos biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen att uppnå minskade växthusgasutsläpp. Bland de faktorer som är avgörande för att fastställa utvidgningens betydelse enligt direktiv (EU) 2018/2001 finns markutvidgningens absoluta och relativa omfattning sedan ett bestämt referensår jämfört med det totala produktionsområdet för den relevanta grödan, hur stor andel av utvidgningen som sker till mark med stora kollager samt typen av område med stora kollager. Dessa faktorer bör, i likhet med de specifika produktivitetsfaktorerna för varje grupp av grödor, beaktas i kriterierna för att fastställa biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med hög risk för indirekt ändring av markanvändning som produceras från livsmedels- och fodergrödor för vilka en betydande utvidgning av produktionsområdet till mark med stora kollager observeras.

(10)

Med beaktande av samtliga ovanstående överväganden, inbegripet alla relevanta vetenskapliga data och undersökningar, skillnaderna mellan de olika bränsleråvarorna, de olika råvarumarknadernas globala karaktär och funktionssätt, den åtföljande risken för oavsiktliga eller kontraproduktiva avledningseffekter, den relativa tillgången på fullständiga data och den regelbundna och frekventa översynen av dessa data, samt Europeiska unionens relevanta internationella skyldigheter, anses den mest lämpliga, sakliga och välavvägda metoden i detta skede av lagstiftningsprocessen vara den som baseras på den övergripande globala ställningen för varje enskild bränsleråvara, snarare än en ansats som skulle diskriminera vissa länder. Den representerar den bästa möjliga regleringsstrategin, med hänsyn tagen till de konkurrerande men kompletterande mål som eftersträvas med denna förordning. Denna strategi balanseras också på ett lämpligt sätt av möjligheten till certifiering av låg risk för indirekt ändring av markanvändning.

(11)

Enligt artikel 26.2 i direktiv (EU) 2018/2001 är medlemsstaterna skyldiga att tillämpa kriterierna i denna förordning för att fastställa bränsleråvaror med hög risk för indirekt ändring av markanvändning, för vilka en betydande utvidgning av produktionsområdet till mark med stora kollager observeras. De bör göra detta på grundval av den information som finns i en bilaga, och som ska ses över i enlighet med denna förordning. Kommissionen bör regelbundet granska rapporten om bränsleråvarors utvidgning för att ta hänsyn till utvecklingen och de senaste vetenskapliga bevisen. Bilagan bör i lämpliga fall ändras.

(12)

Under vissa omständigheter kan man undvika de effekter i form av indirekt ändring av markanvändning som kan knytas till biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som normalt anses medföra en hög risk för indirekt ändring av markanvändning, och odlingen av de relevanta bränsleråvarorna kan till och med ha positiva effekter för de relevanta produktionsområdena. I sådana fall är det nödvändigt att fastställa kriterier som gör det möjligt att identifiera och certifiera biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning. Certifierade biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning bör undantas från gränsen och den gradvisa minskningen som fastställs för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med hög risk för indirekt ändring av markanvändning, vilka produceras från livsmedels- och fodergrödor, förutsatt att de uppfyller de relevanta hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp som fastställs i artikel 29 i direktiv (EU) 2018/2001.

(13)

Biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen bör anses medföra låg risk för indirekt ändring av markanvändning bara om den bränsleråvara som används för deras produktion odlas som ett resultat av att vederbörligen kontrollerbara åtgärder har vidtagits för att öka produktiviteten utöver vad som annars skulle vara möjligt. Dessa åtgärder bör dessutom säkerställa bränsleråvarors hållbarhet med beaktande av alla krav som fastställs i direktiv 2009/28/EG eller direktiv (EU) 2018/2001 i förhållande till målen om förnybar energi.

(14)

För att ytterligare säkerställa de positiva effekterna av certifiering baserad på låg risk för indirekt ändring av markanvändning bör den ytterligare bränsleråvara som ska användas för bränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning beaktas endast om de är resultat av en begränsad kategori av åtgärder. I synnerhet bör endast sådana åtgärder beaktas som är ekonomiskt attraktiva eftersom de gör det möjligt att dra nytta av den ekonomiska bonus som följer med certifieringen, i linje med de kriterier för ekonomisk additionalitet som tillämpas inom Kyotoprotokollets mekanism för ren utveckling.

(15)

Vidare är det lämpligt att inte tillämpa kriteriet om ekonomisk additionalitet på ytterligare bränsleråvaror som odlas på nedlagd eller allvarligt skadad mark eller av oberoende småbrukare. Detta skulle i själva verket innebära en orimlig administrativ börda med tanke på den betydande potentialen för produktivitetsförbättringar och de hinder som finns för finansiering av de nödvändiga investeringarna. Åtgärder som vidtas på nedlagd eller allvarligt skadad mark, eller av oberoende småbrukare, bör därför undantas från kravet på att uppfylla kriterierna för ekonomisk additionalitet, utan att det påverkar kravet på att producera ytterligare bränsleråvara och uppfylla hållbarhetskriterierna. Mot bakgrund av det statistiska arbete som utförts i flera analyser, inbegripet FAO:s datauppsättning för småbrukare (FAO smallholders data-portrait), bör innehav som är mindre än två hektar betraktas som ”små” i detta sammanhang.

(16)

Bara faktiska ökningar av produktiviteten i befintliga eller nya projekt som är en följd av åtgärder som syftar till att uppnå ytterligare avkastning bör beaktas. Certifieringsperioden bör därför vara begränsad till en rimlig tid och omfattning som möjliggör fullständig amortering av de relevanta investeringarna och robusta förfaranden för att övervaka certifieringens effektivitet.

(17)

För att säkerställa en smidig certifieringsprocess för biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning bör ekonomiska aktörer kunna förlita sig på robusta och tillförlitliga certifieringsregler. Dessa regler bör även ta hänsyn till frivilliga nationella eller internationella system i enlighet med den omarbetade texten i artikel 30 i direktiv (EU) 2018/2001, vilken innebär en robustare kontroll inom dessa system i jämförelse med motsvarande bestämmelser i direktiv 2009/28/EG. Utöver de nationella system som erkänns av kommissionen i enlighet med artikel 30.6 i direktiv (EU) 2018/2001 får frivilliga system användas för att certifiera biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning på samma sätt som för certifiering av efterlevnad av hållbarhetskriterierna i artikel 29 i direktiv (EU) 2018/2001.

(18)

För att säkerställa att den information som lämnas av ekonomiska aktörer är transparent, korrekt, tillförlitlig och bedrägeriskyddad bör övergripande regler införas om certifiering av biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen med låg risk för indirekt ändring av markanvändning, och reglerna bör föreskriva en tillfredsställande standard vad gäller oberoende granskning av ekonomiska aktörers påståenden. Dessa regler, inbegripet sådana om gruppcertifiering, får specificeras och harmoniseras ytterligare genom antagande av genomförandeakter i enlighet med artikel 30.8 i direktiv (EU) 2018/2001.

(1)

I bilaga III till förordning (EG) nr 1210/2003 förtecknas den tidigare irakiska regeringens offentliga organ, företag och inrättningar samt fysiska och juridiska personer, organ och enheter som enligt den förordningen omfattas av frysning av tillgångar och ekonomiska resurser som fanns utanför Irak den 22 maj 2003.

(2)

Den 14 maj 2019 beslutade Förenta nationernas säkerhetsråds sanktionskommitté att stryka fyra poster från förteckningen över personer och enheter som bör omfattas av frysning av tillgångar och ekonomiska resurser.

(3)

Bilaga III till förordning (EG) nr 1210/2003 bör därför ändras i enlighet med detta.

(1)

Den 26 januari 2015, 5 februari 2015 och 23 juni 2015 antog rådet besluten (EU) 2015/116 (1), (EU) 2015/190 (2) och (EU) 2015/994 (3) om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden 26 januari 2015–25 januari 2020. Den 18 juli 2016 ersattes Roger ALBINYANA i SAIGÍ av Amadeu ALTAFAJ i TARDIO som suppleant genom rådets beslut (EU) 2016/1203 (4). Den 8 oktober 2018 ersattes Amadeu ALTAFAJ i TARDIO av Natàlia MAS GUIX som suppleant genom rådets beslut (EU) 2018/1502 (5).

(2)

En plats som suppleant i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att mandatet för Natàlia MAS GUIX har löpt ut.

(1)

Den 26 januari 2015, den 5 februari 2015 och den 23 juni 2015 antog rådet besluten (EU) 2015/116 (1), (EU) 2015/190 (2) och (EU) 2015/994 (3) om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden 26 januari 2015–25 januari 2020. Den 20 juli 2015 ersattes Monalisa NORMANN av Joakim LARSSON som ledamot genom rådets beslut (EU) 2015/1203 (4). Den 30 november 2017 ersattes Joakim LARSSON av Agneta GRANSTRÖM som ledamot genom rådets beslut (EU) 2017/2237 (5).

(2)

En plats som ledamot i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att mandatet för Agneta GRANSTRÖM har löpt ut.

(1)

Den 26 januari 2015, den 5 februari 2015 och den 23 juni 2015 antog rådet besluten (EU) 2015/116 (1), (EU) 2015/190 (2) och (EU) 2015/994 (3) om utnämning av ledamöter och suppleanter i Regionkommittén för perioden 26 januari 2015–25 januari 2020. Den 16 oktober 2018 ersattes Luciano D'ALFONSO av Giovanni LOLLI som ledamot genom rådets beslut (EU) 2018/1574 (4).

(2)

En plats som ledamot i Regionkommittén har blivit ledig till följd av att mandatet för Giovanni LOLLI har löpt ut.

(1)

Genom rådets beslut 2006/539/EG (1) ingick unionen konventionen om förstärkning av den interamerikanska kommission för tropisk tonfisk som inrättades genom 1949 års konvention mellan Amerikas förenta stater och Republiken Costa Rica (nedan kallad Antiguakonventionen) (2), genom vilken Interamerikanska kommissionen för tropisk tonfisk (IATTC) inrättades.

(2)

IATTC ansvarar för förvaltning och bevarande av fiskeresurserna inom det område om omfattas av Antiguakonvention. IATTC antar bevarande- och förvaltningsåtgärder för att säkerställa ett långsiktigt bevarande och hållbart utnyttjande av de fiskbestånd som omfattas av den konventionen. Sådana åtgärder kan komma att bli bindande för unionen.

(3)

Genom rådets beslut 2005/938/EG (3) godkände unionen avtalet om det internationella programmet för bevarande av delfiner (AIDCP) (4), som inrättade partsmötet för AIDCP. Enligt artikel XIV i Antiguakonventionen ska IATTC ha en viktig roll när det gäller att samordna genomförandet av AIDCP och genomföra de åtgärder som antas inom ramen för AIDCP. IATTC tillhandahåller sekretariatet för AIDCP.

(4)

AIDCP-parternas möte är det organ som inrättats genom AIDCP för att främja en gradvis minskning av antalet oavsiktligt dödade delfiner vid snörpvadsfiske efter tonfisk i det område som omfattas av Antiguakonventionen till i det närmaste noll. AIDCP-parternas möte antar beslut för att säkerställa ett långsiktigt bevarande av de marina biologiska resurser som berörs av snörpvadsfisket efter tonfisk i det område om omfattas av Antiguakonvention. Sådana åtgärder kan komma att bli bindande för unionen.

(5)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 (5) föreskrivs att unionen ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen. I den föreskrivs också att unionen ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och säkerställa att nyttjandet av de marina biologiska resurserna sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning. I den föreskrivs dessutom att unionen bör sträva efter att vidta förvaltnings- och bevarandeåtgärder på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, stödja utvecklingen av vetenskapliga rön och vetenskaplig rådgivning, gradvis eliminera utkast och främja fiskemetoder som bidrar till ett mer selektivt fiske och till att oönskade fångster så långt möjligt undviks och minskas samt till ett fiske med liten inverkan på de marina ekosystemen och fiskeresurserna. I förordning (EU) nr 1380/2013 föreskrivs dessutom uttryckligen att unionen ska tillämpa dessa mål och principer i sina yttre förbindelser på fiskeriområdet.

(6)

Såsom anges i det gemensamma meddelandet från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och Europeiska kommissionen, Internationell världshavsförvaltning: en agenda för havens framtid, och rådets slutsatser om detta gemensamma meddelande, är främjandet av åtgärder som stöder och förbättrar ändamålsenligheten hos regionala fiskeriförvaltningsorganisationer och, vid behov, förbättrar förvaltningen i dessa organisationer av central betydelse för unionens insatser i dessa forum.

(7)

I meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi, hänvisas till särskilda åtgärder för att minska plast- och havsföroreningar samt för att se till att fiskeredskap inte förloras eller överges till havs.

(8)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar under IATTC:s möten och AIDCP-parternas möte under perioden 2019–2023, eftersom IATTC:s åtgärder för bevarande och efterlevnad och de beslut som antas av AIDCP-parternas möte kommer att vara bindande för unionen och på ett avgörande sätt kunna påverka innehållet i unionsrätten, nämligen rådets förordningar (EG) nr 1005/2008 (6) och (EG) nr 1224/2009 (7) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 (8).

(9)

Den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar under IATTC:s möten fastställs för närvarande genom rådets beslut av den 12 juni 2014 om den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar i IATTC. Det är lämpligt att upphäva det beslutet och ersätta det med ett nytt beslut som skulle omfatta perioden 2019–2023.

(10)

Med hänsyn till att fiskeresurserna inom det område som omfattas av Antiguakonventionen befinner sig i ständig utveckling och att det därför finns ett behov av att unionens ståndpunkt beaktar ny utveckling, däribland nya vetenskapliga och andra uppgifter som läggs fram före eller under IATTC:s möten och AIDCP-parternas möte, bör förfaranden fastställas, i enlighet med principen om lojalt samarbete mellan unionens institutioner enligt artikel 13.2 i fördraget om Europeiska unionen, för den årliga specificeringen av unionens ståndpunkt för perioden 2019–2023.

(1)

1995 års konvention om handel med spannmål (nedan kallad konventionen) ingicks av unionen genom rådets beslut 96/88/EG (1) och trädde i kraft den 1 juli 1995. Konventionen ingicks för en period på tre år.

(2)

Enligt artikel 33 i konventionen kan Internationella spannmålsrådet förlänga konventionen med ytterligare perioder om högst två år vid varje tillfälle. Sedan dess ingående har konventionen regelbundet förlängts med perioder om två år. Den förlängdes senast genom beslut av Internationella spannmålsrådet den 5 juni 2017 (2) och gäller till och med den 30 juni 2019.

(3)

Under sitt 49:e sammanträde, som kommer att äga rum den 10 juni 2019, kommer det Internationella spannmålsrådet att besluta om en förlängning av konventionen med ytterligare en period om högst två år från och med den 1 juli 2019.

(4)

Det är lämpligt att fastställa den ståndpunkt som ska intas på unionens vägnar under Internationella spannmålsrådets 49:e sammanträde eftersom en förlängning av konventionen ligger i unionens intresse.

(1)

I enlighet med artikel 19.1 i direktiv 2003/96/EG har Italien getts tillstånd att i vissa särskilt eftersatta geografiska områden tillämpa nedsatta punktskattesatser för dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmning. Det senaste tillståndet gavs till och med den 31 december 2018 genom rådets genomförandebeslut 2014/695/EU (2).

(2)

Genom en skrivelse av den 31 oktober 2018 begärde de italienska myndigheterna tillstånd att i vissa särskilt eftersatta geografiska områden tillämpa nedsatta skattesatser för dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmningsändamål genom en förlängning av den åtgärd som tillämpas i enlighet med beslut 2014/695/EU i vissa områden, innan det beslutet löpt ut. De italienska myndigheterna begärde tillståndet för perioden 1 januari 2019–31 december 2024. Ytterligare information och förtydliganden lämnades av de italienska myndigheterna den 14 december 2018.

(3)

Italien har ett mycket mångskiftande territorium med varierande klimatmässiga och geografiska förhållanden. Med beaktande av de territoriella särdragen har Italien infört nedsatta skattesatser för dieselbrännolja och gasol i syfte att delvis kompensera för de oproportionellt höga uppvärmningskostnaderna för invånarna i vissa geografiska områden.

(4)

Skattedifferentieringen grundar sig på objektiva kriterier och syftar till att ge invånarna i de berörda områdena mer likvärdiga villkor i förhållande till den övriga italienska befolkningen genom att sänka deras oproportionellt höga uppvärmningskostnader, som beror på svåra klimatförhållanden eller svårigheter med bränsleförsörjningen jämfört med Italiens övriga territorium.

(5)

De nedsatta skattesatserna tillämpas i geografiska områden som uppfyller något av följande kriterier: a) De svåraste klimatförhållandena inom Italiens territorium, dvs. kommuner inom klimatzon F enligt definitionen i presidentdekret nr 412 av den 26 augusti 1993 (3), b) svåra klimatförhållanden i kombination med svårigheter med bränsleförsörjningen, dvs. kommuner inom klimatzon E enligt definitionen i presidentdekret nr 412 av den 26 augusti 1993, som inte har anslutits till naturgasnätet, och c) geografisk isolering i kombination med besvärlig och kostsam bränsleförsörjning, dvs. Sardinien och små öar. De nedsatta skattesatserna bör endast tillämpas fram till dess att naturgasnätet i de berörda kommunerna har färdigställts.

(6)

Kommissionen har granskat den begärda åtgärden och kommit fram till att den inte snedvrider konkurrensen eller stör den inre marknadens funktion och att den inte är oförenlig med unionens miljö-, energi- och transportpolitik. Den nedsatta skattesatsen för såväl dieselbrännolja som gasol kommer även fortsättningsvis att vara högre än de EU-minimiskattenivåer som fastställs i direktiv 2003/96/EG och kommer endast till viss del att uppväga de extra uppvärmningskostnaderna i de berörda geografiska områdena.

(7)

Italien bör därför, i enlighet med artikel 19.2 i direktiv 2003/96/EG, ges tillstånd att till och med den 31 december 2024 i vissa geografiska områden tillämpa nedsatta skattesatser för dieselbrännolja och gasol som används för uppvärmningsändamål. Enligt den bestämmelsen ska varje tillstånd som ges med stöd av den artikeln vara strikt tidsbegränsat.

(8)

För att ge de berörda geografiska områdena tillräcklig säkerhet bör tillståndet ges för en period på sex år. För att inte undergräva den framtida allmänna utvecklingen av den befintliga rättsliga ramen är det emellertid lämpligt att föreskriva att om rådet, i enlighet med artikel 113 i fördraget, inför ett ändrat allmänt system för beskattning av energiprodukter som det aktuella tillståndet inte är anpassat till, ska detta beslut upphöra att gälla den dag då reglerna för detta ändrade system börjar tillämpas.

(9)

För att säkerställa att åtgärden tillämpas utan avbrott vad gäller det tillstånd att tillämpa nedsatta punktskattesatser som gavs genom beslut 2014/695/EU, som löpte ut den 31 december 2018, bör det här beslutet tillämpas från och med den 1 januari 2019.

(10)

Detta beslut påverkar inte tillämpningen av unionsreglerna om statligt stöd.