(1)

Unionens civilskyddsmekanism (nedan kallad civilskyddsmekanismen), som regleras genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU (4), förstärker samarbetet mellan unionen och medlemsstaterna och underlättar samordningen på civilskyddsområdet i syfte att förbättra unionens insatser vid naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor.

(2)

Civilskyddsmekanismen ska främja solidaritet mellan medlemsstaterna i enlighet med artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), även om det samtidigt erkänns att det är medlemsstaterna som har det primära ansvaret för förebyggande, beredskap och insatser vid naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor.

(3)

Naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor kan inträffa varsomhelst på jorden och ofta utan förvarning. Både naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor har blivit allt vanligare, allt allvarligare till sin natur och alltmer komplexa, samtidigt som de förvärras av klimatförändringarnas effekter och ignorerar nationsgränser. De mänskliga, miljömässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna av en katastrof kan vara i omfattning som inte tidigare är känd.

(4)

Den senaste tidens erfarenheter visar att frivilliga erbjudanden om ömsesidigt bistånd som samordnas och underlättas av civilskyddsmekanismen inte alltid är tillräckliga för att säkerställa att det finns tillräcklig kapacitet för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de grundläggande behoven hos de människor som drabbats av en katastrof eller att miljö och egendom erbjuds ett tillräckligt skydd. Detta gäller särskilt i de fall då medlemsstater drabbas samtidigt av återkommande eller oväntade katastrofer, oavsett om det är naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor, och den kollektiva kapaciteten är otillräcklig. För att råda bot på dessa brister och för att hantera framväxande faror bör alla unionsinstrument utnyttjas på ett fullständigt flexibelt sätt, bland annat genom att främja civilsamhällets aktiva deltagande.

(5)

Det är viktigt att medlemsstaterna vidtar lämpliga förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder, inbegripet att säkerställa tillgången till kapacitet av tillräcklig omfattning för att hantera katastrofer, särskilt skogsbränder. Eftersom unionen under senare år har ställts inför särskilt intensiva och omfattande skogsbränder som har visat betydande operativa luckor i flera medlemsstater och i den europeiska insatskapaciteten vid nödsituationer (EERC), inrättad i form av en frivillig pool av insatskapacitet som på förhand ställs till förfogande enligt beslut nr 1313/2013/EU, bör ytterligare åtgärder också vidtas på unionsnivå. Förebyggande av skogsbränder är också av grundläggande betydelse för det globala åtagandet om minskade koldioxidutsläpp.

(6)

Förebyggande är en viktig förutsättning för skydd mot naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor, och det behövs ytterligare åtgärder i detta avseende. För detta ändamål bör medlemsstaterna regelbundet delge kommissionen sammanfattningar av sina riskbedömningar och av bedömningen av sin riskhanteringsförmåga med fokus på centrala risker. Dessutom bör medlemsstaterna dela med sig av information om förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder, särskilt sådana som behövs för att hantera centrala risker som har gränsöverskridande effekter samt, när det är lämpligt, risker med låg sannolikhet och stora konsekvenser.

(7)

Kommissionen bör tillsammans med medlemsstaterna vidareutveckla riktlinjer för att underlätta informationsdelning om katastrofriskhantering. Dessa riktlinjer bör bidra till att främja jämförbarheten av sådan information, i synnerhet om medlemsstater står inför liknande risker eller gränsöverskridande risker.

(8)

Förebyggande och hantering av katastrofrisker innebär att man behöver utforma och genomföra riskhanteringsåtgärder som inbegriper samordning av ett brett spektrum av aktörer. När riskbedömningar och riskhanteringsåtgärder utarbetas är det viktigt att beakta de nuvarande klimatvariationerna och klimatförändringarnas prognostiserade utveckling. Utarbetandet av riskkartor är en avgörande faktor för att stärka förebyggande åtgärder och insatskapacitet. Åtgärder för att minska sårbarheten vad gäller befolkning, ekonomisk verksamhet, inbegripet kritisk infrastruktur, djurskydd och vilda djur och växter, miljöresurser och kulturella resurser såsom biologisk mångfald, skogens ekosystemtjänster och vattenresurserna, är av största betydelse.

(9)

För att stärka planeringen och samordningen av förebyggande och beredskap mellan medlemsstaterna bör kommissionen, i samarbete med medlemsstaterna, kunna inrätta särskilda samrådsmekanismer. Kommissionen bör dessutom kunna begära information om förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder i fråga om särskilda risker om en medlemsstat ofta begär stöd. Kommissionen bör bedöma sådan information i syfte att maximera unionens samlade stöd till katastrofriskhantering och stärka medlemsstaternas förebyggande- och beredskapsnivåer. Den administrativa bördan bör minskas och kopplingar till andra av unionens centrala politikområden och instrument bör stärkas, i synnerhet de europeiska struktur- och investeringsfonder som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 (5).

(10)

Översvämningar utgör en allt större risk för unionens medborgare. För att stärka förebyggande åtgärder och beredskapsåtgärder på området civilskydd och minska sårbarheten i deras respektive befolkningar i förhållande till översvämningsrisker är det nödvändigt att medlemsstaterna, när de gör sina riskbedömningar enligt detta beslut, till fullo utnyttjar bland annat de riskbedömningar som gjorts enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/60/EG (6) om bedömning och hantering av översvämningsrisker, i syfte att avgöra om deras vattendrag och kuster riskerar översvämningar och vidta lämpliga och samordnade åtgärder för att minska sådana risker.

(11)

Den kollektiva förmågan till katastrofberedskap och katastrofinsatser, särskilt genom ömsesidigt stöd i Europa, behöver förstärkas. I syfte att återspegla den nya rättsliga ramen enligt detta beslut bör den europeiska insatskapaciteten vid nödsituationer (EERC) och den frivilliga poolen i stället kallas Europeiska civilskyddspoolen.

(12)

En förstärkning av den europeiska civilskyddspoolen förutsätter en ökad finansiering från unionen när det gäller anpassning och reparation av kapacitet och operativa kostnader.

(13)

Utöver att stärka den totala befintliga kapaciteten bör rescEU inrättas för insatser vid övermäktiga situationer som en sista utväg när befintlig kapacitet på nationell nivå och den kapacitet som medlemsstaterna på förhand ställt till Europeiska civilskyddspoolens förfogande under rådande omständigheter inte kan säkerställa en effektiv insats vid olika typer av katastrofer.

(14)

Regionala och lokala myndigheters roll i förebyggande och hantering av katastrofer är av stor betydelse, och deras insatskapacitet måste på lämpligt sätt involveras i all verksamhet som bedrivs för samordning och insättande enligt detta beslut, i enlighet med medlemsstaternas institutionella och rättsliga ramar och i syfte att minimera överlappningar och främja interoperabilitet. Sådana myndigheter kan spela en viktig förebyggande roll och är också de första som reagerar efter en katastrof, tillsammans med sin frivilligkapacitet. Det finns därför ett behov av kontinuerligt samarbete på lokal, regional och gränsöverskridande nivå i syfte att upprätta gemensamma varningssystem för snabba insatser innan rescEU mobiliseras samt regelbundna offentliga informationskampanjer om inledande insatsåtgärder.

(15)

RescEU-kapaciteten bör till sin natur fortsätta vara flexibel och kunna ändras för att hantera framtida utvecklingsförlopp och utmaningar, såsom konsekvenser av klimatförändringar.

(16)

Eftersom identifierade risker, total kapacitet och brister varierar över tiden krävs flexibilitet vid inrättandet av rescEU. Kommissionen bör därför ges befogenhet att anta genomförandeakter om fastställande av rescEU-kapacitet, med beaktande av de identifierade riskerna, den totala kapaciteten och bristerna.

(17)

För att kunna ha en fungerande rescEU-kapacitet bör det anslås ytterligare medel för att finansiera åtgärder som vidtas inom ramen för civilskyddsmekanismen.

(18)

Unionen bör kunna stödja medlemsstaterna genom att samfinansiera utvecklingen av rescEU-kapacitet, inbegripet hyra, leasing eller förvärv av sådan kapacitet. Detta skulle leda till att civilskyddsmekanismen blir betydligt effektivare, eftersom det säkerställs att det finns tillgång till kapacitet i sådana fall där man annars inte skulle kunna garantera effektiva katastrofinsatser, särskilt när det gäller katastrofer med vittomfattande konsekvenser som berör ett stort antal medlemsstater. Genom gemensam anskaffning av kapacitet möjliggörs stordriftsfördelar och en bättre samordning vid katastrofinsatser.

(19)

Unionens ekonomiska bistånd bör när det betalas ut för utvecklingen av rescEU-kapacitet fastställas med beaktande av förteckningen över stödberättigade kostnadskategorier som anges i detta beslut. Fullt ekonomiskt bistånd från unionen bör tillhandahållas för kapacitet som behövs för insatser för att bemöta risker med låg sannolikhet och stora konsekvenser som kan få betydande gränsöverskridande effekter och för vilka beredskapsnivåerna i unionen inte anses vara adekvata, baserat på de analyser av kapacitetsbristen som nationella civilskyddsmyndigheter och kommissionen har genomfört. Det bör även planeras för betydande samfinansiering när det gäller den kapacitet som har högst förvärvskostnader och löpande kostnader, t.ex. kapacitet för luftburen skogsbrandsbekämpning. Exakta samfinansieringssatser bör fastställas i fleråriga arbetsprogram.

(20)

För att uppnå en balans mellan nationellt ansvar och solidaritet bland medlemsstaterna bör en del av de operativa kostnaderna för insättande av rescEU-kapacitet berättiga till ekonomiskt stöd från unionen.

(21)

Medlemsstaterna eller deras medborgare kan drabbas kännbart av katastrofer som inträffar i tredjeländer. I sådana situationer bör rescEU-kapacitet även vara tillgänglig för att sättas in utanför unionen. Vid insättande av rescEU-kapacitet utanför unionen bör de operativa kostnaderna, med hänsyn till solidariteten mellan medlemsstaterna, belasta unionsbudgeten.

(22)

För att säkerställa en insats som är både samordnad och snabb bör beslutet om insättning och demobilisering, och eventuella beslut vid motstridiga begäranden, fattas av kommissionen i nära samordning med den begärande medlemsstaten och den medlemsstat som äger, hyr eller leasar den berörda rescEU-kapaciteten. Kommissionen och den medlemsstat som äger, hyr eller leasar rescEU-kapacitet bör ingå kontrakt för operativa ändamål där villkoren för insättande av rescEU-kapacitet anges.

(23)

Utbildning, forskning och innovation är viktiga aspekter av samarbetet på civilskyddsområdet. I syfte att effektivisera civilskyddsutbildning och civilskyddsövningar, stärka främjandet av innovation och dialog samt förbättra samarbetet mellan medlemsstaternas nationella civilskyddsmyndigheter och organ bör ett unionens kunskapsnätverk för civilskydd inrättas. Det nätverket bör grunda sig på befintliga strukturer, däribland kompetenscentrum, universitet, forskare och andra experter, unga yrkesutövare och erfarna volontärer på krishanteringsområdet. Fortsatt samarbete om utbildning, forskning och innovation med internationella organisationer bör också stärkas och, när så är möjligt, utvidgas till att omfatta tredjeländer, särskilt grannländer.

(24)

Civilskyddsaktörer ägnar sina liv åt att hjälpa andra och investerar tid och arbete för att bistå behövande. Detta mod och engagemang för unionens civilskydd bör erkännas av unionen.

(25)

Samtidigt som förstärkt civilskydd är en av de viktigaste prioriteringarna i unionen med tanke på utvecklingen när det gäller katastrofer, såsom väderrelaterade och med koppling till den inre säkerheten, är det mycket viktigt att säkerställa en stark territoriell och lokalt ledd dimension, eftersom lokala insatser är det snabbaste och effektivaste sättet att begränsa skador till följd av en katastrof.

(26)

Civilskyddsmekanismens förfaranden behöver förenklas, effektiviseras och göras mer flexibla så att man kan garantera att medlemsstaterna snabbt kan få tillgång till det bistånd och den kapacitet som behövs för att så snabbt och effektivt som möjligt reagera på naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor.

(27)

För att man ska kunna dra största möjliga nytta av de befintliga finansieringsinstrumenten och stödja medlemsstaterna att tillhandahålla bistånd, inbegripet vid katastrofer utanför unionen, beviljas finansiering enligt artiklarna 21, 22 och 23 i beslut nr 1313/2013/EU i enlighet med artikel 191.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (7). Finansieringen av i synnerhet civilskyddsåtgärder och humanitärt bistånd bör dock förbli tydligt åtskild och fullt ut överensstämma med deras respektive mål och rättsliga krav.

(28)

Det är viktigt att säkerställa att medlemsstaterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att effektivt förebygga naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor och mildra effekterna av sådana katastrofer. Bestämmelserna i detta beslut bör förstärka kopplingen mellan förebyggande, beredskap och insatser inom ramen för civilskyddsmekanismen. Man bör även säkerställa samstämmighet med annan relevant unionslagstiftning om förebyggande och katastrofriskhantering, bland annat när det gäller gränsöverskridande förebyggande åtgärder och insatser vid hot såsom allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa, enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 1082/2013/EU (8). Programmen för territoriellt samarbete inom ramen för sammanhållningspolitiken innefattar särskilda åtgärder för att beakta motståndskraft mot katastrofer, riskförebyggande och riskhantering, och ytterligare insatser bör göras för starkare integration och större synergieffekter. Vidare bör alla åtgärder vara samstämda med, och aktivt bidra till att fullgöra, internationella åtaganden såsom Sendai-ramverket för katastrofriskreducering 2015–2030, Parisavtalet under Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling.

(29)

För att säkerställa ett övergripande och kontinuerligt utbyte av information om kapacitet och moduler som medlemsstaterna förfogar över måste information som laddas upp i det gemensamma kommunikations- och informationssystemet för olyckor (Cecis) konstant hållas aktuell. När det gäller information som tillhandahålls genom Cecis är det också lämpligt att medlemsstaterna i systemet registrerar kapacitet som inte på förhand ställs till den europeiska civilskyddspoolens förfogande och som de förfogar över för insättande av denna kapacitet genom civilskyddsmekanismen.

(30)

Det är lika viktigt att skapa synergieffekter och förbättra komplementariteten och samordningen mellan civilskyddsmekanismen och andra unionsinstrument, bl.a. sådana som kan bidra till att reparera och minska skadorna till följd av katastrofer.

(31)

I syfte att ändra de kategorier av stödberättigade kostnader som ska användas för att fastställa unionens ekonomiska stöd för utvecklingen av rescEU-kapacitet bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (9). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(32)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av detta beslut vad gäller: fastställande av vilka typer av central insatskapacitet och vilken omfattning av denna som behövs för den europeiska civilskyddspoolen; fastställande av den kapacitet som rescEU består av, samtidigt som hänsyn tas till identifierade risker samt kapaciteten och bristerna som helhet; inrättande, förvaltning och upprätthållande av rescEU; inrättande och organisation av unionens kunskapsnätverk för civilskydd; riskkategorier med låg sannolikhet och stora konsekvenser och motsvarande kapacitet att hantera dem; samt kriterier och förfaranden för erkännande av långvarigt engagemang och extraordinära bidrag till unionens civilskydd, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (10).

(33)

Eftersom målet för detta beslut, nämligen att öka den kollektiva förmågan att förebygga, ha beredskap inför och vidta insatser vid katastrofer, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta beslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(34)

För att säkerställa en smidig övergång mot ett fullständigt genomförande av rescEU bör kommissionen, under en övergångsperiod, kunna tillhandahålla finansiering för att säkerställa snabb tillgång till relevant nationell kapacitet. Kommissionen och medlemsstaterna bör sträva efter att anskaffa ytterligare kapacitet, inbegripet helikoptrar för brandbekämpning, för att redan sommaren 2019 kunna hantera risken för skogsbränder.

(35)

Beslut nr 1313/2013/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

(36)

För att man snabbt ska kunna tillämpa de åtgärder som föreskrivs i detta beslut bör det träda i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.